Okej, här kommer fortsättningen på förra bloggposten, utifrån dem som tyckte att den där siffran på att 90 procent försvinner genom kyrkans bakdörrar efter intensiva och hängivna tonår bara inte kan stämma: "Det stämmer inte med min erfarenhet", sa några stycken.
Man ska inte dra förhastade slutsatser kring generella ting, men jag undrar om det är en slump att det är pastorer från mindre församlingar som sa det där? Ingen från större sammanhang oponerade sig.
Jag tror inte det är en tillfällighet. Jag anar, utifrån detta men även utifrån andra samtal jag haft, att procentsiffrorna är bättre i de relativt små församlingarna. Man kan fundera på varför. Jag tror så här:
1. Där är antalet unga färre, det finns inte underlag för att bygga en isolerad ungdomsförsamling i församlingen. Generationerna skiljs inte åt lika hårt.
2. Det finns sällan ekonomi att anställa en specifik ungdomspastor utan församlingens föreståndare, och andra ideella krafter, är ledare för de riktade ungdomssamlingarna och håller i undervisningen. Resultat: kanske inte alltid så spännande men genuint med erfarenhet och perspektiv som berikar.
Vad lär man sig av detta? Att församlingar inte bör vara för stora? Ja, kanske det faktiskt. Eller i alla fall att stora församlingar bör tänka till kring hur de bygger sitt arbete kring unga. För vad är vitsen med att samla stora skaror om väldigt stor procent av dem försvinner bort?
