Så vad märker man under fem veckors ledighet om man tar fasta från mycket av det som upptar ens värld annars? Mycket, bland annat hur man är. Och det är ju inte alltid bara en glädje, precis.
Ibland är det enklare att vara på språng, på väg. Få vara viktig någon annanstans.
För några år sedan intervjuade jag en artist som citerade en vän: "Man märker inte hur mycket syndare man är förrän man blir förälder".
Det ligger så mycket i det. Det är en glädje, en ynnest, en förmån och massa andra storord som finns att vara förälder. Jag tror att jag, på många sätt och ofta, är en ganska bra pappa. Men som det mesta i livet så är föräldraskap en paradox. Det är även påfrestande och jobbigt. Dels utifrån att få små människor i totalt behov av mig för att klara sig, som dessutom ofta sover dåligt och orsakar en mer eller mindre konstant kraftbrist.
Men inte bara utifrån den typen av praktiska bitar utan även för vad som avslöjas i det egna livet. Livet omkullkastas; egoismen utmanas fullständigt, tålamodet likaså. Det är så ytterst avklädande och smärtsamt, den egna karaktärens brister och otillräckligt avslöjas brutalt.
Jobbigt, men ack så nyttigt. Utifrån mötet med sig själv finns möjlighet till förändring, att finna sin egen brist och otillräckligt på djupet är inte en fara utan en möjlighet. Att inte göra den upptäckten, genom föräldraskap eller annat, är däremot en otrolig fara. Inte nog med att man riskerar att bli odräglig i en felaktig självgodhet, man riskerar också att inte möta Gud. Det är i bristen, i brustenheten, som vi möter oss själva och Honom. Och då, först då, finns möjlighet att bli ledd någon annanstans.
Föräldraskapet avslöjar karaktär men är även en utmärkt plats att möta Gud och få en utmaning i att låta andens frukter blomma: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
