Sitter och åker tåg genom ett helt osannolikt vackert Sverige. Snö och sol. Det är mig obegripligt hur det kan klagas på detta väder. Ack om varje vinter kunde vara sådan här.
I eftermiddag ska jag hålla i en ledarsamling i Filadelfia Stockholm, i morgon eftermiddag är jag en av talarna på "Centrumkyrkans dag" i Sundbyberg.
Det blir en hel del sådana här arrangemang i jobbet för mig under närmaste halvåret, typ ett per vecka i snitt. Dey är roligt att komplettera skrivandet med talande, speciellt när det gäller ämnet som engarerar mig mest av allt: Att leda tonåringar till vuxenlivet med gudstron intakt och stärkt.
Det är en jätteutmaning, för mig är det en av kyrkans allra största. Svinnet är enormt, så många växer bort när de växer upp. Entrédörrarna är inte bekymret, det är bakdörrarna som står på glänt.
Naturligtvis är det så att Jesus hade rätt; en del av det som blir utsått faller på ställen där det inte växer till. Men jag tror inte det är hela förklaringen till det stora tapp som sker. Jag är övertygad om att många försinner bort för att de tror att de inte tror längre, eftersom det inte är likadant som det var förr.
Den första kärleken, den man inte ska överge, sammanblandas med de yttre attributen som präglade tiden när man kom till tro (som för de allra flesta är just tonåren): hur man tänkte och kände. Och dessutom försvinner mycket av det där som varit ens liv i så många år: kompisgänget splittras, kyrkans riktade tonårsverksamhet växer man ifrån.
Vart ska man ta vägen med sina frågor och sina funderingar, sina nya känslor? Vilken gemenskap finns kvar när ungdomsgänget sprids över landet?
Det behöver funderas kring hur vi bekräftar en reflekterande vuxentro istället för att försöka trycka tillbaka in i tonårslivets mer svartvita, och sen är det ett måste att varje församling funderar kring hur den bygger. Byggs det i realiteten ungdomsförsamlingar i församlingarna som man sedan växer ur? I så fall gör man det mycket svårt för nyvuxna att ta steget vidare.
Knäckfrågan har jag skrivi om tidigare: Generationssegregeringen är en katastrof. Bryt den och vägen framåt ser hoppfull ut. Behåll den och det är kört.
Lyft och samtala om de här frågorna, ta dem på allvar och tänkt till på hur församlingens tonårsverksamhet ska formas så att det inte enbart blir något som är bra där och då utan blir en grund för något som komma skall och som ska vara livet ut.
(Läs gärna min bok i ämnet, för att aktualisera frågorna och få vägledande tankar framåt)
Börjar kyrkan härma världen så blir det bara föreningsliv av det hela. Generationssegregeringen tillhör denna världens väsende och borde lysas i bann!!
Generationssegregeringen är enbart av ondo, jag kan inte se en enda fördel med den, en kyrka är inte ett fotbollslag. I små församlingar är det av nödvändighet så att man gör saker tillsammans över åldersskranken, men så fort församlingstillväxt sker eller ska "frammanas" börjar man med generationssegregerande verksamheter.
Jag sjöng i samma kör som min mamma när jag var tonåring tills några puckon började ifrågasätta hennes och några andras medverkan i "ungdomskören".Till vilken nytta? Kören finns förstås inte kvar.
Nu sjunger jag i samma kör som min dotter och åldern i den kören varierar mellan 15 och 80 år. Det är inte en kyrklig kör, fast vi sjunger många kristna sånger, vi bor i nordligaste Sveriges glesbygd och kan inte vara tyckmyckna och det tycker jag är så bra. Blandat är bäst!
Men detta gäller inte bara körlivet. Värst är ändå segregerade gudstjänster där barnen ska fösas iväg till söndagskolan i stället för att gudstjänsten är så genomandad och Gudsfokuserad att alla kan få ut någonting av den, ung, gammal, normalstörd, utvecklingsstörd,kvinna, man, svensktalande, samisktalande eller nyinflyttad från annat språkområde.
Namn (Måste anges)
Epost (Måste anges, publiceras ej)
Prenumerera på nya kommentarer via epost
Hemsida
Kommentar