Den nödvändiga atmosfären

Besökte Sundbyberg i söndags - Centrumkyrkans dag. Som att komma hem, när jag och familjen bodde i Stockholm var det till just Centrumkyrkan vi gick. Har en speciell förkärlek till den lite udda mixen av människor med bakgrund i många olika kristna traditioner. Församlingen går liksom inte riktigt placera på kyrkokartan. Tar det bästa från allt, på något sätt.

Dessutom sjöng fantastiska By Grace i förmiddagsgudstjänsten och församlingens föreståndare Carin Dernulf predikade om längtan utifrån texten om blinde Bartimaios. När han förstod att Jesus var i närheten ropade han och fortsatte trots att folk försökte tysta honom.

"Han vågade ta sin längtan på allvar. De flesta av oss skulle inte ropa så där högt i första taget, och om man dessutom sedan blir offentligt tillrättavisad... då är man absolut tyst. Men den här mannen kände tvärtom: inget kunde stoppa honom, han var fast beslutsam att följa sin längtan. Ibland önskar jag att vi hade lite mer av det i oss, att vi vågade gå på vår längtan. För många anar ju att det är något speciellt med Jesus men med risk för att sticka ut eller göra bort sig så håller man hellre lite distans och sitter kvar där på vägkanten".

Väldigt sant, mycket bra.

Och sen, efter mitt seminarium om att växa in i en vuxen tro, så var det dags för Tomas Sjödin - pastor i Smyrnakyrkan Göteborg och författare till en rad böcker. Få har, genom predikningar och skrivande, betytt mer för min tro genom åren så det var en glädje att få lyssna än en gång.

Och naturligtvis var det utomordentligt bra, precis som vanligt. Tomas Sjödin talade om atmosfär - om detta märkliga som inte går att ta på men som ändå är så påtagligt. Han refererade bland annat till evangelisten Frank Mangs brev till Nordens kristna där han just påtalade atmosfärens betydelse. Jag citerar ur Mangs brev:

"Atmosfären i våra kyrkor och sammankomster, i vår gemenskap och i våra kristna hem har en alldeles otrolig betydelse. Den andliga väckelsens viktigaste villkor är den levande och nyskapande atmosfären. Detta oförklarliga något, som inte syns och som inte kan analyseras, varken av mekaniska instrument eller av människohjärnor. Detta offatbara något, som slår emot kyrkobesökaren då han träder in genom helgedomen. Som lockar honom att lyssna och som i hans innersta skapar en helig törst efter att få dricka in den verklighet, som finns bakom detta något som "ligger i luften"."

Tomas Sjödin fokuserade sig kring Paulus ord till församlingen i Rom som vägledande för att den atmosfären ska bli en verklighet: "Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning".

Överträffa varandra i ömsesidig aktning... Låt dem orden sjunka in. Det innebär inte, menade Tomas Sjödin, att alla måste tycka lika kring allt och aldrig framföra en avvikande åsikt. Självfallet inte. Men det påverkar hur det görs, hur det sägs, hur det pratas om andra. Att överträffa varandra i ömsesidig aktning... Så vackra och viktiga ord.

Jag satt där i bänken och drömde om församlingen och såg hur vacker hon kan vara. Hon är försoning, inte strid. Hon är olikhet men ändå en och samma kropp.

Det är det där jag ser i Centrumkyrkan - mångfalden och olikheten och ändå denna sammanlänkning av allt detta till en enhet. Det är troligtvis det jag gillar. Det är en atmosfär att trivas i, helt enkelt.