Gissar att många av er såg Jonas Gardells "Åh, Herregud!" igår kväll. Jag också.
Finns mycket man skulle kunna kommentera eller fundera kring, för det är ju så Gardell jobbar i mycket - provocerar, utmanar, vill få igång lyssnaren/tittaren. Inte sällan väljer (jo, jag tror att han just väljer det) han att gå ett steg längre för att skapa reaktioner.
När jag tittat klart dröjer jag mig kvar vid i synnerhet en sak: Jonas Gardells återkommande (genom böcker, intervjuer och nu även här) upprepning kring behovet av att välja vilken bild av Gud i Bibeln som är den rätta och som vi tror på. Förenklat: Tror vi på Gamla eller Nya testamentets Gud? Den frågan är ständigt central i Gardells funderingar.
Och visst, jag känner igen den där kampen och funderingarna kring hur det hela hänger ihop, hur de olika bilder av Gud som målas upp förhåller sig till varandra. Det kräver sina funderingar, samtal och studier. Absolut.
Men jag kommer inte till samma slutsats som Katia Lidell, präst i Svenska Kyrkan, som formulerade sig så här i programmet: "Någonstans måste man bestämma sig, tycker jag, är Gud allsmäktig eller god?".
Jag har problem med den här formen av "antingen-eller"-tanke. Det vore enklare om det gick att rama in Gud på det sättet, men jag är tveksam. Jag tycker snarare att Gud ofta utmålas som "både-och" i Bibeln: allsmäktig och god, nåd och sanning, etcetera.
"Han är motstridig, motsägelsefull - Gudsekvationen går inte ihop", sa Gardell i tv-programmet.
Ja, Gud är motstridig, bilderna/sidorna av honom kan kännas motsägelsefulla. Och att "Gudsekvationen" inte är så enkel att få ihop, behöver det vara samma sak som att vi måste avskriva det ena till förmån för det andra? Eller är det snarare ett bevis för att Gud är något mycket mer än vad vi är - att vi liksom inte riktigt får det grepp vi skulle vilja, att orden och tanken inte helt räcker till för att helt fånga honom. Vi kan säga och tänka en massa om Gud, vrida och vända på det, försöka få ihop det logiskt utifrån vårt perspektiv - men ändå räcker det inte. Gud är större, mer.
"De föreställningar vi gör, de bilder vi gör av Gud är aldrig Gud i sig utan just bilder och föreställningar av Gud".
Så sa Jonas Gardell i tv igår och det ligger mycket i det. Men frågan är: Borde den principen enbart riktas gentemot de bilder och föreställningar som andra gjort genom historien? Borde det inte lika mycket riktas mot de egna bilderna och föreställningarna om att Gud är "antingen-eller" istället för "både-och"?
Ps. För allmäna reflektioner/åsikter kring Gardell och programmet - kommentera här Ds.
