Sitter här och funderar lite kring Jonas Gardell och hans "Åh, Herregud!". Det är jag bevisligen inte ensam om. Många är de bloggare som skrivit senaste veckan, än fler de som kommenterat bloggar och artiklar här på Dagen eller annanstans.
Han berör och upprör. Jag gillar det. Uppskattar samtalet och funderingarna som kommer igång, som stöts och blöts. Tycker om att vissa hittar saker de vill understryka i Gardells program, att de passar på att berätta sin historia och syn på Gud. Gillar att andra tar spjärn i vad han säger för att föra fram en åsikt som inte ligger i linje med Gardells (så gjorde jag själv).
Bra så.
Men det finns något annat som också blivit tydligt senaste veckan. Det är väl inte direkt chockerande, det har synts förr, men det har kanske blivit påtagligare än på länge. De hårda orden, fördömandet. De som tycker att man inte ska lyssna till Jonas Gardell och samtidigt knappt verkar göra annat själva - helt upptagna med att skriva bloggkommenterarer om att han inte borde få yttra sig om Gud.
Det begriper jag inte. Vad är det för oro och för rädsla bakom det? Om bara den som tycker och tänker som jag kring Gud och kristen tro ska få yttra sig och bli bemött med respekt - var hamnar vi då? En del tänker säkert "väckelse!". Tänk, jag tror precis tvärtom.
Den som inte kan lyssna, som inte kan samtala, blir snabbt ensam med sin pulpet. Där i kan han/hon vara radikal (enligt sin egen definition), men till vilken nytta? Jag är övertygad om att nutiden - eller ja, alla tider egentligen men inte nutiden mindre - behöver lyssnande och samtalande kristna. Man behöver inte sluta tala och skriva själv för det nämligen, man behöver inte upphöra att vara tydlig med var man själv står. Skillnanden är att man blir lyssnad till om man lyssnar.
Det är egentligen väldigt grundläggande och enkelt: Det handlar om människovärde, om att bemöta och behandla andra människor med respekt. Därför gillar jag Ulf Ekmans slutkläm på bloggposten där han tydligt markerar mot mycket (kanske till och med det mesta) av Jonas Gardells teologiska uppfattningar:
"En sak till... att slunga förbannelser är fullständigt ovärdigt kristna. Varje människa bör behandlas med respekt!"
Har man inte det riktigt klart för sig, ja då bör man överväga att vara tyst både i det offentliga rummet och i näromgivningen.
Och det är värt att betänka inte bara gentemot icketroende utan även i förhållande till andra kristna. Så här skrev amerikanske pastorn Rick Warren på Twitter häromdagen:
"Jesus grieves everytime I'm more ready to die for a doctrinal/political view than for the ChristianBrother I disagree with".
Fritt översatt: "Det smärtar Jesus varje gång jag är mer redo att dö för en doktrin/politisk åsikt än för det kristna syskon som jag inte är överens med".
