Då var det tåg igen, från Borlänge denna gång. Givande helg, på alla sätt. Roligt att dela gemenskap med vänner man aldrig tidigare mött och upptäcka hur mycket man har gemensamt.
Igår och idag på förmiddagen har vi (eller ja, mycket jag eftersom det var jag som hade micken, men även viss dialog och en hel del samtal kring samlingarna) berört frågan kring steget från tonår in i vuxenlivet, att ta sig igenom sin egen Emmausvandring där det tidigare självklara ska hitta nytt fäste utan den tidigare så starka gemenskapen.
Jag visste att det var så redan innan jag skrev bok i ämnet, men det blir bara tydligare och tydligare för mig hur mycket vi bär den här problematiken tillsammans i svensk kristentenhet. Olika traditioner, samma smärta och utmaning. Att ta steget in i det nya skedet av livet, som är så annorlunda mot barn-och tonårstiden, med tron och församlingsengagemanget i behåll är svårt för väldigt många. Det är tydligt.
Jag tror det är viktigt att fundera kring det, lyfta problematiken. Våga möta det svåra, fundera, be och studera. Jag tror inte att det finns någon enkel manual att ta tag i, en "sju nycklar till framgång" som gäller överallt och hela tiden. Vi har olika situationer på olika platser och med skiftande praktiska utmaningar. Så är det förstås, det går inte kopiera utan man måste gräva där man står.
Men jag tror det finns principer att fundera kring, som är allmängiltiga, och som varje församling kan ta med in i sitt eget byggande. Det är kring dem vi funderat de här dagarna utifrån exempelvis texten om Emmausvandrarna. Att ta den som utgångspunkten i hur man möter och leder en människa vidare till en levande tro i en ny tid ger goda möjligheter för att hitta rätt i en stor utmaning.
Tack Borlänge för goda dagar, och allt gott i utmaningen att vara församlingar där människor kan växa till.
