Jag fascineras - nej, imponeras är nog ett bättre ord - av Stefan Swärds engagemang för tonåringar. Jag har förvisso bara följt det på distans, via typ hans blogg, men det är omöjligt att inte få viss respekt för att en samfundsordförande, församlingsföreståndare, debattör och allt vad han nu är (många titlar har han) bland annat är ute en del fredagsnätter med Ungdomkyrkan Konnekt och bjuder på pannkakor och pratar med unga om Jesus.
Sånt är alldeles för ovanligt - alltför många församlingsföreståndare och andra ledare har släppt tonårsgenerationen till andra, yngre ledare. Stort misstag, det är klart att det behövs äldre, kloka ledare med goda perspektiv i just den ålder där så många avgör sig för eller emot kristen tro. Ta Swärd till föredöme!
Häromveckan skrev dock Stefan Swärd ett blogginlägg som jag reagerar lite dubbelt kring.
"Jag har en dröm, att få starta upp en helt ny tonårskyrka i Stockholm, som är helt fokuserad på att nå tonåringar, med gudstjänster för tonåringar, som får med sig helt vanliga tonåringar. Jag skulle vilja öppna upp hela Elimkyrkan för den generationen".
Så skrev han, bland annat, i ett inlägg som var kortfattat och utan detaljer kring hans tänk i frågan. Och jag gillar som sagt den där passionen och han helt rätt i sitt upprop - alltför få tonåringar berörs av någon församlings arbete.
Men jag ser även klara risker med "tonårskyrka" och alltför mycket av "gudstjänster för tonåringar". Jag tror säkert att det kan fungera och fylla en viktig funktion, men jag har sett alldeles för mycket av församlingsarbete som nått massor av tonåringar men sedan gett väldigt lite resultat i förlängningen. Alltför få tar med sig församlingsengagemanget och gudstron in i vuxenlivet, helt enkelt.
Det är förstås inte bra om man hamnar i diket "få eller inga tonåringar" heller, för då är ju möjligheten att forma bestående lärjungar än mindre. Men drömmen är församlingar som kan nå många tonåringar och samtidigt ge en grund som håller samt har förmågan att leda vidare in i den nya perioden av livet.
Där har Elimkyrkan i Stockholm, tillsammans med alla andra församlingar, den stora utmaningen. Inte bara att nå tonåringar utan att även leda dem till nästa steg.
Och då tror jag att man ska se upp med att hamna för mycket i "tonårskyrka"-tanken, där den blir fristående och blir något man som faktiskt växer ur. Bättre än inget - absolut - men inte bästa alternativet. Jag tror att separata samlingar för en viss åldersgrupp (barn, tonåringar, småbarnsföräldrar, daglediga etcetera) kan vara ett utmärkt och nödvändigt komplement till den gemensamma allgenerationsgudstjänsten, men jag ser det inte som en ersättning.
Så frågan är kanske snarast: Hur blir Elimkyrkan Stockholm (och andra kyrkor) en kyrka för alla generationer där den viktiga och avgörande tonårstiden får stor plats?
