Blev en del reaktioner på den där bloggposten om bröllop i församlingens mitt. Bara för att förtydliga: Ett brudpar får naturligtvis bestämma över sin egen vigsel och fest. Det jag skrev handlade om möjligheten att fira bröllop i församlingens mitt. Jag menar att den, i stort sett och generellt, har försvunnit. Folk sluter inte upp till vigsel om de inte hör till den utvalda skaran bjudna.
Kanske säger det, funderar jag, något om att äktenskapet inte hålls lika högt längre. Att det helt enkelt inte anses som en så stor fest att ett par gifter sig och lovar varandra trohet att det är värt att lägga tid att besöka.
Eller så är det (istället eller också) en temperaturmätare på att församlingsgemenskapen inte är så tajt, att man inte står varandra så nära att det känns naturligt. Att liven levs längre ifrån varandra än förr.
Jag drömmer om en församlingsgemenskap som kommer varandra nära, som lär känna varandra, som gläds i livets roligheter och som sörjer i sorgligheter. Jag tror på den familjära församlingen.
Men, som jag skrivit tidigare, det finns risk för en baksida på en sådan gemenskap också. Det kan bli exkluderande, sig självt nog. Jag tror inte på den interna församlingen.
Familjärt, men inte intern. Det är en större utmaning än man kanske först kan tro.
