För några veckor sedan började det komma mail kring att det skulle finnas möjlighet att testa på träningsformen Tikva under de kristna konferenserna Nyhem och Torp. "Man får in yoga i kyrkans värld, det måste ni avslöja och stoppa", skrev en person. "Ett tecken på hur stor vårt avfall är, varför skulle vi behöva något sånt här?", undrade en annan.
Idag har vi två texter som tar upp ämnet och som släpper fram olika röster kring träningsformen. Läs Kerstin Doyles texter här och här.
För det första tycker jag att det är intressant att konstatera att två kvinnor, båda med stor erfarenhet av new-age, reagerar helt olika kring Tikva. "Inga yogavibbar alls", säger den ena; "Det känns inte bra för min del", säger den andra.
Kanske är det helt enkelt som med så mycket: Det är olika för olika personer. Rätt för någon, fel för någon annan.
Jag har ingen personlig erfarenhet av Tikva alls, och därmed egentligen ingen åsikt åt något håll. Men den här diskussionen är spännande, principiellt. För vad gäller kring sånt här? Är själva formen så avgörande att det inte spelar någon roll vad man fyller den med?
Det är, som Lars Johansson påpekar, klokt att vara vaksam och inte bara köpa vad som helst och fundera kring nya saker som dyker upp - tillför de något, är de sunda etcetera. Naturligtvis så.
Men varför ska österländsk spiritualitet ha tolkningsföreträde och sätta spelreglerna - är den starkare än kristen spiritualitet? Om den österländska spiritualiteten skulle ha lyckats upptäcka något allmänmänskligt och bra (som en god andning), borde inte det vara nerlagt av Gud - den Gud vi känner - och därmed något som kristna skulle kunna bruka på ett sunt och bra sätt? Kanske till och med borde använda?
Ungefär som William Booth, den klassiske frälsningssoldaten, resonerade när de fick kritik för att man gjorde nya texter till den tidens hits. Det var djävulens musik de spelade, sånt skulle kristna inte hålla på med utan tvärtom ta avstånd ifrån, ansågs det. Booth svarade:
"Tillhör djävulen, gör den? Så om den så gör, skall jag plundra honom på den, för han har ingen rätt till en enda not i hela skalan. Han är en tjuv! Varje ton och varje melodi och varje harmoni är gudomlig och tillhör oss".
Om det nu ska finnas en rädsla i detta - är det verkligen den kristne som ska vara rädd? Borde inte oron snarare finnas hos den som får se det som den försökt viga åt något annat bli taget för att upphöja Gud?
Det här är en utbredd diskussion som återkommer ofta utifrån olika situationer, exempelvis har det bloggats om att kristna inte bör fira jul. Den 25 december, sägs det, firades nämligen först för att hedra en solgud.
Jaha? Innebär det att de bloggare som resonerar så kommer sluta blogga om det kommer fram uppgifter att historiens förste bloggare var en zenbuddist som hävdade att formen var vikt för spridande av hans religion?
Sitter det i formen, i datumet, i musikstilen? Eller sitter det i innehållet, i riktningen, i viljan?
