Detta var en vanlig dag, ända fram till lunch. Då kom dödsbeskedet: Mattias Agnesunds dagar på jorden är över.
Under eftermiddagen skrev jag en personlig text som nu finns på dagen.se. Vi var inte nära vänner jag och Mattias, vi möttes bara en enda gång, men mailkonversationerna var flera. Vår musiksmak gick i armkrok, bland annat följde vi U2:s karriär och utveckling med lika stort intresse vilken avhandlades i en rad skrivna konversationer.
Så trots att det bara blev ett enda möte (läs om det i nyhetstexten) så känns det som att jag mist en god vän. Jag kommer sakna hans välskrivna texter, hans stora insikter och goda omdöme. Allt tvärtemot alla tänkbara mänskliga odds, sjukdomen borde ha begränsat honom än mycket mer än den gjorde. Men Mattias Agnesund ville annorlunda.
Här finns en av Mattias Agnesunds allra sista texter, en recension i tidskriften Keryx som belyser nu bioaktuella Narnia, som redaktören Benjamin Ekman la ut på webben i eftermiddags. Läs den, både för insikter och för språklig njutning.
Mattias Agnesund kommer att saknas, som skribent och återkommande Dagenmedarbetare, men naturligtvis inte bara för vad han gjorde utan även för vad han var. Han har betytt oerhört mycket för sin närmaste omgivning, vet jag. Jag sörjer att vi bara hann mötas på riktigt en enda gång, jag hade velat lära känna honom djupare.
Nu finns tomheten och saknaden kvar men inte bara det, även minnena lever vidare. Idel ljusa, och ändå förstås ingenting emot det ljus han nu klivit in i. Himmelriket lär vara en extra fröjd för den som upplevt detta livs begränsning så oerhört tydligt.
