Efter en lång rad år i församlingstjänst var det dags för nytt arbete. Efter avskedsmöten och dylikt så blev det en utandningstid, trots att familjen bodde kvar i samma stad så gick man inte i kyrkan på en tid. Efter lång tid med stort engagemang kändes det skönt med en paus och ett markerande både för sig själv och alla andra att det fanns en skillnad mellan förr och nu.
Inget konstigt med det.
Men så gick det en månad, det gick två, det gick ytterligare någon. Och sen väckte pastorn en fråga till sin fru: "Du, det var ett tag sedan vi gick i kyrkan nu och vi har inte talat något om det. Saknar du att gå dit?"
Frun funderade ett kort ögonblick innan hon ärligt svarade nej.
Den här historien har dröjt sig kvar sedan pastorn berättade den för mig i ett samtal vi hade för en tid sedan. Visst skulle man kunna tänka att det mest handlade om att de upplevde föränmdringen som skön efter år och åter år av helgarbete och stort ansvar, men det var inte bara det, sa pastorn.
Han fick även en ökad förståelse för alla dem övriga som aldrig eller sällan gick, dem han hade svårt att förstå tidigare. När han själv nu kunde välja så kändes det inte självklart att gå.
"Jag skulle vilja göra en enkät", sa han, "kolla varför människor egentligen går till kyrkan, helt anonymt så att de kunde vara helt ärliga."
Frågan är om inte många skulle svara att de går "av tradition", "för barnens skull", "det är där jag har mitt sociala sammanhang" eller dylikt. Inga dåliga anledningar, men inte lika bra som "annars är min vecka inte komplett", "där får jag lovsjunga och tillbe tillsammans med andra", "i kyrkan får jag vägledning som mitt liv inte kan vara utan."
Eller tänk om många skulle svara att de mest eller bara går för att människor skulle undra och prata annars, att de inte skulle sörja utan snarare bli lite lättade om församlingen försvann. Jag vet inte om jag tror att det är så, hoppas det gör jag definitivt inte. Men jag befarar att det handlar om betydligt fler än jag vill tro.
Varför går du till kyrkan, på riktigt?
