Uppdaterat 16:30: Vill bara, innan själva bloggposten, be om ursäkt å tidningens vägnar för en felaktig rubrik i papperstidningen. På förstasidan står det "Nybliven pingstpastor förkastar vattendop", angående predikan som KG Larsson hållit. Det är fel och missvisande, vilket den som läser intervjun med KG och referatet ur predikan också ser. Vi ber KG Larsson om ursäkt för det och ber läsarna bortse från den felaktiga rubriksättningen.
Man kan fundera över varför Dagen lyssnar till en enskild pingstpastors predikan och citerar ur den. Det gör vi knappast varje vecka.
Det finns flera anledningar till det. Dels på grund av sommarens funderingar kring om KG Larsson var troendedöpt eller inte, något han själv inte ville svara på. Den baptiska traditionen är ju oerhört stark inom pingströrelsen. Därför är det nu intressant när KG Larsson nu talar över rubriken "det kristna dopet" - och levererar en syn som får nytillträdde föreståndaren för Pingst FFS, Pelle Hörnmark, att lyfta på ögonbrynen.
Men ämnet är även intressant ur ett vidare perspektiv. Dopfrågan är väldigt spännande i dessa tider när ekumeniken blomstrar och samfundsgränser rivs allt mer. Vad händer med de skillnader som funnits traditionellt, håller de i sig? Eller blir de gränserna mindre uppenbara, kanske helt bortsuddade, på sikt?
I pingströrelsen, den rörelse som KG Larsson nu arbetar i, skulle man kunna tycka att den predikan han höll i söndags inte vore något problem i och med att den fokuserar dopet i den helige Ande så tydligt, är inte det pingstvännernas själva signum? Jo, men man förknippar även andedopet väldigt starkt med vattendopet. Den pentakostala traditionen är med andra ord väldigt baptistisk, så pass att i svenska pingstförsamlingar blir man medlem genom vattendopet Historiskt har exempelvis Centrumkyrkan i Sundbyberg fått nej på förfrågan att få räknas som pingstförsamling för att man tog emot medlemmar på bekännelse och inte bara genom dop.
Och den traditionen hålls det konsekvent fast vid. I alla fall nästan. För verkligheten har medfört att vissa förändringar behövt göras. På många mindre orter har det blivit allt vanligare med så kalalde samarbetsförsamlingar där två, eller fler, församlingar slagits samman men behållit sina båda samfundstillhörigheter. Församlingsmedlemmarna räknas då som fullvärdiga medlemmar i mer än ett samfund, bland annat med följden att ett ganska stort antal barndöpta från exempelvis Svenska Missionskyrkan är pingstmedlemmar. Ett avsteg från praxis men bara i vissa och speciella lokala situationer kan tyckas, men i förlängningen är detta en tickande bomb enligt Kent Cramnell, församlingskonsulent på Pingst ffs.
För vad händer när barndöpta medlemmar ur samarbetsförsamlingarna flyttar tlll ny ort där det enbart finns en pingstförsamling, en sådan som man allt mer kommit att identifiera sig med: får man bli medlem där då? Inte med nuvarande praxis.
KG Larsson aktualiserar även den pågående debatten och samtalen som redan finns kring vlken hållning man bör ha. En inte helt ovanlig tankegång är att man ska fortsätta förkunna och praktisera vuxendop enbart men att medlemskapet i församlingen ska bero på bekännelsen av tro på Jesus. Den åsikten delas dock av långtifrån alla.
Så den här predikan är intressant att skriva om ur flera perspektiv. Dels för att KG Larsson som pingstpastor i sig är en intressant historia, dels för att den behandlar ett ämne som är av allmänintresse och ligger i tiden.
I Aspnäskyrkan i Järfälla har man rensat ut kyrkbänkarna den här veckan och ersatt med hoppborgar, bollhav och annat roligt för barn på höstlovet.
Pastor Marcus Sönnerbrandt säger: "Jesus sa inte "fyll alla kyrkor med hoppborgar", men vi är kallade att välsigna och ta hand om barnen. Det här är vårt sätt den här veckan, och först och främst gör det vi detta för de barn som kanske inte är så vana vid att ha roliga lov, som kanske inte har råd att åka iväg på en massa aktiviteter".
Vad säger ni om det här? I samband med Magnus Betnérs stand-up i Metodistkyrkan S:t Jakob och Rockbandet Angtorias inspelning av rockvideo i Njurunda uppstod funderingar och debatter om vad kyrkorummet får och bör användas till. Och frågan är flitigt debatterad, kolla bara här, här och här. Ett antal artiklar det senaste året på ämnet hur kyrkan och kyrkorummet egentligen kan och får användas.
Får det användas till kommersiella syften; i sammanhang där budskapet inte rimmar med församlingens bibelsyn? Eller är allt annat än församlingens egen verksamhet otänkbar?
Och finns det gränser för vad en församling bör hitta på för egna arrangemang i kyrkolokalen? Håller sig Aspnäs inom gränserna när kyrkan blir en lekplats?
Jag, uppvuxen och präglad av frikyrkorörelsen som jag är, har i grunden en ganska pragmatisk inställning till kyrkans lokal. Samtidigt förstår och gillar jag vördnaden för kyrkorummet som finns i andra traditioner, så jag är lite kluven i de här frågorna. Tenderar att förstå alla, liksom.
Fast i Aspnäsfallet är jag inte det minsta kluven vilken den vane läsaren av denna blogg troligtvis inte överraskas av: att flytta undan och anstränga sig för barns skull är naturligtvis rätt.
Eller vad tycker du?
Okej, nu har det som tidigare befann sig i mörkret kommit ut i ljuset. För en dryg månad sedan skrev jag om en bok jag läste i förväg, innan den var upptryckt och klar, men nu har förlaget gett ut Tomas Sjödins senaste bok "Ett brustet halleluja" så i dagens tidning har jag en recension (den som är prenumerant får även ett utdrag ur boken).
Jag minns tydligt min första rejäla kontakt med Tomas Sjödin som förkunnare, på Nyhemsveckan 1996. 20 år gammal drog jag mig upp till förmiddagsbibelstudierna. Det hörde inte direkt till vanligheterna annars, men de där tre bibelstudierna skulle vi bara till, jag och vännen Andreas. "Händelser i Bibeln" var huvudrubriken som sedan hade tre underrubriker: "...vid eldar", "...vid vatten" och "...om natten". Otroligt bra rakt igenom. Jag köpte banden och har lyssnat ett antal gånger genom åren. Kan delar utantill, faktiskt.
Det sista av dem, det om händelser i Bibeln på natten, var också första gången jag hörde Tomas Sjödin berätta om sina gravt sjuka och handikappade pojkar - Karl-Petter och Ludvig. Om familjens egen natt. Det grep mig omedelbart, och till vintern kom första boken som tog upp familjesituationen: "När träden avlövas ser man längre från vårt kök". Jag köpte den på pingströrelsens predikantvecka i Stockholm och läste på tåget hem. Där satt jag, mitt ibland alla resenärer, och grät mer eller mindre hela vägen.
Sedan dess har jag, liksom många andra, följt familjens liv på distans. Läst böckerna om utvecklingen och funderingar som följt med,. Nya boken är en av de svåraste han skrivit, hur sätter man ord på det svåra i att ha förlorat sina två älskade pojkar? Men han lyckas, han lyckas sannerligen.
"Ett brustet halleluja" är en av hans allra bästa böcker, och jag gläds över vetskapen att den kommer att läsas av många som inte vanligtvis skulle komma på tanken att läsa något av en pastor. Tomas Sjödin är brett respekterad samt flitigt anlitad och uppskattad som föreläsare långt utanför kyrkans värld.
Och jag förstår det, bottenlös ärlighet och himlavid förtröstan har alltid lockat människor.
Jonas Melin, bibellärare vid Mariannelunds folkhögskola, bloggar angående artikeln om utmaningar för Pelle Hörnmark och pingströrelsen.
Melin vill lyfta fram församlingsplantering som ytterligare en utmaning. Det ligger mycket i det förstås. I mitt begränsade uttrymme fanns inte det med, dock inte för att det är oviktigt. Jag ser det som en mycket möjlig förlängning av den sista punkten om utåtriktat arbete.
Finns man för folkets skull behöver man också finnas där de finns , så att säga.
I lördags valdes alltså Pelle Hörnmark till föreståndare i Pingst - Fria församlingar i samverkan, den tredje officiella ledaren i pingströrelsen (Lewi Pethrus var förvisso inte vald på samma sätt som Hedin och Hörnmark, men var tveklöst den officiella ledaren - troligtvis tydligare än någon annan någonsin kommer att bli).
I sitt inledningstal sa Hörnmark: "Jag är ingen Lewi, ingen Sten-Gunnar, jag har inte deras gåvor, kommer inte kunna göra vad de gjort. Jag kan bara vara mig själv och hoppas att det kommer att räcka. Annars hoppas jag att ni säger till, kärleksfullt. Jag hoppas att ni inte kommer ångra er för att ni gett mig detta förtroende."
Och visst är de olika på många sätt, de tre ledarna. Hedin är ingen mini-Pethrus, Hörnmark ingen mini-Hedin. Samtliga jobbar utifrån sina begåvningar och personligheter.
Att det inte finns någon motsättning mellan avgående och tillträdande pingstföreståndare var oerhört tydligt i lördags. Dels utdelades varma och uppmuntrande ord i båda riktningar, men kanske blev det allra tydligast i förbönsstunden för Pelle Hörnmark. Då var Hedin först fram och när böne avslutades omfamnade han sin efterträdare en lång stund och det såg ut som om han fortsatte sin bön, alternativt sa några personliga ord. En rätt vacker stund, om jag får säga det själv. Svårt att fånga sånt på bild, men här i alla fall ett försök.
Stafettpinnen är redan överlämnad, från och med nu är Pelle Hörnmark föreståndare. På måndag gör han sin första arbetsdag i Pingsthuset. Ett utmanande uppdrag som jag kommenterat i en artikel i dagens tidning.
Tänkte att det vore på sin plats med en ny koll på maktkampen i cyberrymden, den mellan Niklas Piensoho och Ulf Ekman. Båda pastorsprofilerna har varsin grupp på Facebook: "Vi som gillar Niklas Piensoho" samt "The official Ulf Ekman fanclub". Vid senaste statuskollen ledde Livets ord-profilen stort över Filadelfiapastorn.
Men ett tronskifte har skett.
Piensoho har ryckt från 40 medlemmar då till 85 i skrivande stund, medan Ekman bara ökat från 60 till 72.
Men skrapar man lite på ytan anar man en stor komplott. Kolla här:
Det kanske syns lite dåligt, men tredje personen från vänster är Sten-Gunnar Hedin, avgående föreståndaren i Pingst FFS och Piensohos föregångare i Filadelfia Stockholm. Här ser du tydligt att han finns registrerad på Facebook.
Inget konstigt i det, klart medievane Hedin finns på Facebook, tänkte jag. Och varför skulle han inte vara med och stötta kollegan Piensoho?
Men jag började ana att inte allt stod rätt till när jag klickade på Hedins Facebook-profil:
Han har inga Facebook-vänner. Inte en enda. Noll.
Och det beror på att han aldrig registrerat sig. "Jag vet inte ens hur man gör. Finns jag med där alltså?", svarade han med höjda ögonbryn när jag frågade honom höromsistens.
Så, vad innebär då detta? Jo, att någon kidnappat Sten-Gunnar Hedins identitet och använder sig av den. Men inte för att skaffa honom vänner, tydligen, det struntar kidnapparen blankt i. Ett enda avtryck har "Sten-Gunnar Hedin" gjort i Facebook-världen, så vitt jag kan se. Som medlem i "Vi som gillar Niklas Piensoho"-gruppen.
Konspiratorisk slutsats: Niklas Piensoho tillbringar kvällarna med att stjäla identiteter för att kunna passera Ulf Ekman i maktkampen. Profetisk följdsats: Snart får vi se Robert Ekh, Stefan Salmonson och andra Livets ord-proflier bli anslutna till Facebook och Ekmans grupp, själva ovetandes om det hela.
"Hittade du spelet", frågade Alfons innan han ens sagt godmorgon (hans väntan har varit stor).
Tassade ner på förväntansfulla ben, här skulle spelas "Lego star wars" direkt på morgonkvisten. Hellre lasersvärd än frukostflingor.
Och så är det, för första gången i pojkens snart femåriga historia, strömavbrott där vi bor. Ovädret i Västsverige har mörklagt kvarteret.
Så nu sitter Alfons ömsom och tittar på omslaget i ljuset av ett stearinljus, ömsom kramar spelet ömt i famnen.
Så där, då har jag satt mig på tåget hem igen. Hoppade på tåget till Stockholm i morse för bevakning av extra rådslag i Pingst FFS. En kort nyhetstext till webbem, intensivt fotoknäppande och ett par bloggposter senare var det hela färdigt och de församlade pingstledarna spreds för vinden. Nu återstår endast att, på tåget hem, skriva ihop något till tisdagens tidning också. Själva huvuduppdraget. Lyckas jag med det kan jag nog anse mig ha gjort ett gott dagsverke.
Fast det spelar ingen roll om jag så lyckas sno ihop en 36-sidig bilaga från rådslaget på tåget, för min femårige son Alfons är det helt andra saker som kommer ligga till grund för beröm från honom.
Han har drömt om att få "Lego Star Wars" till Playstation ett tag nu, och igår la han in överväxeln för att nå sitt mål. När vi var ute på cykeltur sa han plötsligt något jag inte kan minnas att han sagt på länge: "du är snäll pappa". Jag strök honom över kinden och tackade, sa att det vart väldigt snällt sagt. "Du skulle vara ännu snällare om du köpte Lego Star Wars", sköt han in då, när jag var som allra blödigast. Så sjukt smart man kan vara som liten pojk.
"Jag ska leta i morgon om jag får någon tid över när jag är och jobbar i Stockholm", svarade jag. Alfons påminde mig tre gånger igår kväll, två gånger i morse och ringde (vilket han aldrig gör annars) i eftermiddags för att kolla hur det gick för mig.
Han kommer vara nöjd med mitt dagsverke, inte utifrån något som har med rådslag eller dylikt att göra utan endast beroende på hur väl jag lyckades nyttja tiden mellan rådslagets slut och tågets avgång.
Ps: Förresten så sitter programledaren (eller vad han nu egentligen är) Peter Siepen här bredvid på tåget, iförd en guldhatt. Bara en sån sak.
Pelle Hörnmark har just valts till ny pingstföreståndare vid ett extra rådslag, under stora applåder och rejäl förbönsstund. Han gav en första hälsning där han tackat för förtroendet (läs mer om det i artikel som länkats ovan).
Och därefter var det även tacktal till och förbönsstund för avgående föreståndaren Sten-Gunnar Hedin, som även fick möjlighet att tala. Han tackade för visat förtroende, lyckönskade Hörnmark och manade till uppslutning i det svåra men viktiga uppdraget.
Och avslutningsvis sa han, med ett leende: "Så vill jag också bara dementera att jag skulle konvertera, jag kommer varken bli katolik eller gå med i Evangeliska Frikyrkan. Jag älskar pingströrelsen, men även allt övrigt Guds folk".
Rådslaget för Pingst FFS har just inletts i Citykyrkan, Stockholm. Valet av ny föreståndare står på programmet.
Inledningsvis berättade Claes Frankner, pastor i församlingen, att hissen var avstängd i byggnaden för reperation och att han i samband med det hamnade i samtal med några hemlösa som befann sig i kyrkan. Evangelist Frankner passade på att berätta om en annan färd uppåt - till himlen. "En dag kommer Jesus tillbaka", och så inbjöd han dem att vara med då, följa med upp.
Då tittade en av de hemlösa männen på honom och sa: "Får vi ta över era lokaler då, när ni är borta"? Och så bestämdes det.
Hemlösa kommer alltså att få en behagligare tillvaro när Jesus kommit tillbaka, oavsett om det blir himmelsfärd eller inte.
Jag delar inte den svepande formulering som signaturen Rolf uttryckte på kollegan Emanuels blogg häromveckan, angående en bloggpost om Idol. "Den profana populärmusiken är en kloak, och den är klok som håller sig borta från den", skrev Rolf.
Klart det finns mycket skräp, men det gör det i ärlighetens namn även i den "kristna populärmusiken". Många artister där ägnar sig åt att stapla klyschor ovanpå varandra istället för att lyssna inåt och uttrycka sig utifrån sig själva (men vissa klarar det där utmärkt, en del av dem kommer att primeras här framöver).
Jag tror inte på den typen av tydliga gränsdragningar där man vissa artister blir bannlysta i stort sett enbart utifrån skivetikett ("nej den gruppen lyssnar jag inte på, de ges inte ut av ett kristen bolag", typ). Jag tror att det är en kraftig förenkling och jag är övertygad om att man riskerar missa en hel massa gott om man tillämpar en sådan princip. Dels bra musik, dels bra texter till nytta för livet, ja till och med för tron då och då.
Som den här av Peter LeMarc exempelvis. Jag läste hela texten i min första predikan faktiskt, när jag talade om Guds löften. Och jag kanske är konstig, men jag tycker ofta att det till och med är än mer spännande när någon som inte är uttalat kristen sätter sig och formulerar den här typen av texter.
I morgon är det rådslag för FFS.
Vet du vad jag pratar om? För mig är FFS hemmaplan, en förkortning väl förankrad i medvetandet. Men jag är tämligen totalt övertygad om att den inte är så given för alla i detta land. Slår nämligen upp förkortningen på encyklopedin Wikipedia och finner följande:
Det är inte Folkkampanjen för sjukvården som har rådslag i morgon, ej heller Filosofiska fakulteternas studentkår eller Folkrörelsen mot flygplats på Södertörn. Inget av dessa FFS rör det sig om utan Pingst - Fria församlingar i samverkan.
Förstås, för mig och för många av er läsare. Vi har ju vår egen lilla begreppsvärld, totalt given för oss men totalt okänd för stora delar av vårt lands befolkning. Bara det är värt att fundera över.
Men sen kan man kanske även fundera på varför Pingströrelsen valde en förkortning som så oerhört många redan har? Kollade man inte det, funderade man inte på det?
Slår man på EFK eller EFS på Wikipedia finns inga andra alternativ än Evangeliska frikyrkan och Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Skulle inte tro att alla svenskar känner till de förkortningarna heller, men chansen att det sätter sig är ju något större om man inte delar den med oändligt antal andra.
För mig funkar förkortningen, jag vet vad den betyder och jag förstår den som ideologiskt och teologiskt statement om den fria församlingen. Men ändå, tänk om man skulle ha valt en annan förkortning och motiverat det med en förkortning. Typ så här: "Vi har bestämt oss för att söka efter ett annat förslag och det gör vi FFS - För Folkets Skull."
Ps. Och om nu Pingströrelsen gjorde en del undersökningar kring förkortningen, hade man inte med några unga överhuvudtaget i den gruppen? Jag hörde om en pingstförsamling, glömt vilken, där ungdomarna på församlingsmötet vek sig dubbla av skratt varje gång det sades Pingst FFS från talarstolen. För dem stod FFS för det första i Wikipedias uppräkning av betydelser...
Det är svårt att ta helhetsgrepp och visa på alla olika varianter samtidigt i tidningen, men ibland är det i alla fall roligt att kunna visa på kontraster. Som i dagens tidning när jag skriver om barn-och ungdomsverksamhet i Stockholm och värmländska Skåre. Läs dem.
Olika verkligheter, olika sätt att tänka och arbeta. Men ändå samma fokus på att nå barn och ungdomar. Helt rätt, för tappar man det är båda nu- och framtid i akut fara.
Jag fastnade för något som Cecilia Jonsson, ungdomsdiakon i Skårekyrkan, berättade. Hon sa att församlingen där fattat beslut om att ha de unga i centrum: "Det som är bra för barn och unga är bra för församlingen". Utifrån den grundprincipen är man stadigt växande. I Stockholmsexemplen är verkligheten en annan, där kommer inte de unga till kyrkan i samma utsräckning. Så där försöker man nu fokusera barn och unga på annat sätt, genom att låta sina anställda ägna mycket kraft åt annat än det interna arbetet i kyrkan. Samma sak, fast på olika sätt: vuxna som låter andra än sig själva vara det centrala.
Det är bara att önska dem lycka till. Svåra utmaningar, både i Stockholm och Skåre. Men förutsättningarna är goda på båda ställena vill jag påstå.
För församlingar som förstått att prioritera unga har förstått något mycket väsentligt, både om nuet och framtiden. Den församling som inte har de här frågorna tydligt levande har däremot varken nuet eller framtiden för sig.
Ps: Observera gärna hur de båda texterna är skrivna, nästan exakt likadana i sin form och sitt upplägg. Rätt nöjd med det, om jag ska vara ärlig.
Vill du läsa mer bloggposter som berör samma ämne? Här: Jag blir tårögd, Varför tappar kyrkan tonåringarna?, kyrkans dubbla utmaning, Pingst och de unga, Så vad pratar man om då?, Ungdomsarbetet bör inte ut på entrepenad, De äldre borde ta ett steg fram, och ett tillbaka, Kyrkan som aktivitetshus - eller...?
Det pågår en debatt om att det skulle vara att bryta upp från äktenskap och gå vidare i sitt liv, den sammanfattas här (lägg märke till att Aftonbladet citerar kristna Claphaminstitutet).
Krönikören Malin Wollins sjunger däremot monogamins lov. Värt att lägga några minuter på att läsa och fundera kring.
Att skilsmässor ibland är ett nödvändigt ont - det minst dåliga - för såväl barn och vuxna är en sak (jag ser det dock mer som undantag än regel). Men att det skulle vara bra, nyttigt, utvecklande och något som fler borde pröva... nej, då har man missförstått något väsentligt.
Tvåsamhet genom nöd och lust är en bättre grundprincip än att ständigt kolla in om inte gröngräset är tydligare annorstädes
Är det bara jag som tycker att det är lite roligt att det här kommer samma dag som det här?
I England annonserar ateister på bussar: "Det finns troligen ingen Gud. Nu kan du sluta oroa dig och njuta av livet".
Som kontrast till det såg jag följande i tunnebanan igår:
Svenska kyrkan påminner att det går att be till Gud varsomhelst, närsomhelst, hursomhelst. Enkelt, men även det enkla kan vara så svårt att det krävs hjälp. Därför erbjuder man fri support i alla församlingar.
Bra, för det är väl bön som kan ha praktisk betydelse och övernaturlig påverkan som man uppmanar till?
Jag ställde en fråga i kommentatorsfältet på min förra bloggpost för en stund sedan, angående sången "Revelation" som Johan påstod ursprungligen gjordes av Yellowjackets. Men enligt en googling är det en Whitney Houston som skrivit låten. Så jag gjorde ytterligare en googling och hittade några framträdanden hon gjort av låten. Det bevisar ju knappast att hon skrivit den, men hursomhelst är det fascinerande att höra Whitney sjunga ut sin kärlek till Gud på det här sättet.
På köpet får man dessutom en smak av hur det såg ut i många kyrkor under det glada 80-talet: en massa småsolon under bandpresentationen som tveklöst förstör mer än de tillför. Men det kanske man kan stå ut med för en stund av Whitneys stämband.
Kören i min hemförsamling rev av en riktig gammal gospelklassiker härom söndagen: "Revelation". Jag minns den från 1980-talets glansdagar, när kyrkorna och dess barn- och ungdomsverksamhet blomstrade och jag mer eller mindre bodde i min församling. Var det inte samlingar av något slag så var jag och mina kyrkkompisar där och hängde ändå.
Tänker på det där när jag hör kören sjunga: "I still remember the time when I was in church all day, And I wondered what my friends used to think about me".
Jag har förstått att en del längtar tillbaka till den där tiden och hoppas att det ska hända igen. Man jobbar för att det ska bli så och oroar sig för att barn och unga inte är i kyrkan jämt nuförtiden.
Själv är jag allt mindre intresserad av kyrkan som ett allaktivitetshus, som mer eller mindre blir ett minisamhälle: "Vill du se på film, vi har valt ut några ofarliga; vill du lyssna på musik, vi har valt ut några fina; vill du spela rundpingis, gör det hos oss med andra frälsta vänner".
Visst kan man ha fritidsgårdar och dylikt i utåtriktat syfte, det fyller ett tveklöst syfte, men risken är stor att det snarast blir ett utestängande - att kyrkans ungdomar fastnar i alla aktiviteter.
Hörde en vän i 40-årsåldern sucka över detta nyligen, hur han inte har några direkta kontakter med ickekristna från sin tonårstid. Nu sörjer han det, parallellt med att han gläds över att sönerna har mycket mer av de kontakterna. Men problemet är att de inte finner kyrkans verksamhet så tilltalande.
Det där kan man se på två sätt. Antingen att deras sätt att leva nu i tonåren, med mycket idrott och kompisar som inte är med i kyrkan, har förvillat. De har lockats ut i världen, helt enkelt, och påverkats negativt.
Eller så kan man tänka att kyrkan kanske borde fundera på om inte dess verksamhet skulle ses över så att de som inte är rädda för impulser från annat håll - utan snarare ser det som en tillgång och möjlighet - kan känna sig hemma.
Hur tänker du kring de här sakerna: ska kyrkan vaka över sina barn och unga eller "släppa dem mer fria"? Och vad bör det i så fall få för effekt på kyrkans upplägg med samlingar och dylikt?
Det här med profetior, den sista tiden, Jesu återkomst och Som en tjuv om natten kan det finnas anledning att återkomma till. Behovet av att prata kring erfarenheter och tankar i den ämnena verkar stort , så tolkar i alla fall jag reaktionerna på fredagens bloggpost.
Och det är utan tvekan så att jag hade rätt i min förutsägelse inför fredagens tidning. Trots att artikeln bara funnits över helgen så ser det ut så här just nu:
Den är till och med redan fyra på listan över de mest lästa artiklarna den senaste månaden. Profetior lockar och fascinerar, så är det bara.
Men det är synd att folk inte verkar ha läst artikeln med Mikael Tellbes kommentarer kring "Synen" i samma utsträckning. Det är den värd.
Dags för helgens Youtube-klipp.
Philip Yancey är en av mina favoritförfattare på den kristna marknaden. Hans "Den Jesus jag aldrig känt", "Mörkerseende" och "Med nådens ögon" har betytt mycket för mitt liv och min tro.
Jag gillar hans totala ärlighet och hur han använder sin kritiskt journalistiska blick och förenar den med sin övertygade gudstro. De står inte i konflikt med varandra, de går i armkrok.
Yancey brukar benämna sig som kroniskt tvivlande pilgrim. En rätt skön programförklaring. Tvivlande och undrande, men ändå troende, ändå pilgrim.
Här är en nästan halvtimmeslång intervju med honom som rekommenderas varmt. Du som inte orkar eller hinner med hela kan i alla fall titta på första minuterna där intervjuaren undrar om Yancey inte skulle kunna tänka sig att försöka komma fram med lite mer formulär, typ "sju steg till framgång", istället för att problematisera så mycket.
Och om du ändå inte hinner eller orkar så kommer en del av svaret här:
Jag hade nog sålt mer böcker då... Många människor säger att Jesus är svaret. Jag tycker inte att Jesus gör livet enklare, han gör det mer komplicerat. Det finns en massa saker som jag önskar att jag inte behövde bry mig om. Jag önskar att jag inte behövde bry mig om global rättvisa, om rasism, önskar att jag kunde stänga in mig i min lilla håla och leva mitt lilla liv och utveckla mig narcissistiskt. Men Jesus ger mig inte det alternativet. Så om jag ska vara en seriös efterföljare av Jesus så är inte livet enklare utan mer komplicerat. Rikare, mer givande, men inte enklare.
Tänkvärt, kolla gärna in det och resten av samtalet. Och om du likt mig gillar U2, ta dig fram till 9.50 och lyssna till när Yancey berättar om sin lunch med Bono och övriga i bandet.
Japp, vad var det jag sa? Så här ser topplistan ut just nu:
Man behöver helt enkelt inte vara profet för att förutse att texter om profetior läses intensivt i Dagen. (Har du inte redan läst dem, gör det: här och här)
Det här var ett sånt där läge när det är som allra mest intressant att jobba som journalist, när man får förmånen att lägga arbetstid på att kolla upp något som man tycker är väldigt intressant. "Synen" har funnits med i bakgrunden genom hela mitt liv, och frågan om den yttersta tiden har gjort det än mer tydligt. Jag kommer aldrig glömma när jag i början av tonåren besökte Stöpens pingstkyrka och tittade på "Som en tjuv om natten". Skrämd och orolig gick jag hem, likt många andra i min generation som såg filmen.
Därefter dök dock frågan drastiskt, antagligen just för att så mestadels upplevt sig skrämda och blivit rädda för den återkomst som är mänsklighetens hopp. Naturligtvis var det inte bara filmen som orsakade det, den var bara crescendot för mig. Jesu återkomst användes dessförinnan som flitigt slagträ av många predikanter för att få människor bort från helvetet, in i himlen.
Men sen lade det sig alltså, försvann i stort sett helt. Jesu återkomst och den yttersta tiden hamnade i kyrkans skamvrå. Och det är naturligtvis totalt vansinnigt.
Jag längtar inte tillbaka till gamla tider, men inser att när vi i stort sett helt tappar bort eskatologin så blir vi utlämnade helt åt nuet. Och då kan det vara svårt med fokus, lätt att enbart lägga upp sitt liv utifrån det jag ser omkring mig av välfärd och annat. Nu tror jag förvisso på ett Gudsrike redan nu och här, att vi inte enbart väntar på något som komma skall. Men vi ser det inte i sin fulla blommning här, det kommer framöver, och då är det viktigt att påminna sig den bilden, ha det perspektivet klart för sig.
Därför lyssnade jag till Mikael Tellbes klokskap med stort intresse. Jag tror han har rätt, vi behöver återerövra en sund eskatologi.
Man behöver inte vara profet för att slå fast att de texter jag skrivit till morgondagens tidning kommer att höra till de allra mest lästa.
Bara så ni vet.
Såg ni Carin 21:30 ikväll? Göran Skytte var där och talade om sin Gudstro. Lite rörigt ibland kanske, vilket troligtvis är resultatet av begränsad tid som gjorde att Skytte - annars van vid att hålla långa anföranden - nu skulle försöka ge snabba rappa svar. Det är dessutom få förunnat att klara av det på ett så stort tema som Guds existens.
Men han lyckades förmedla den där brinnande övertygelsen han har, och det är ofta viktigare än vältalighet. Och kanske framförallt - han vågade säga Jesus i tv. Två gånger dessutom (förutom i den där avslutande tävlingen). Det sker inte allt för sällan att kristna som hamnar i de där tv-sofforna sparar på det krutet till förmån för det mer allmänna "Gud". Men inte Göran. All heder.
I övrigt: Nina Lekander, kvällens andra gäst, lyckades med ett klassiskt konststycke. Hon satt och mer eller mindre och dömde ut alla troende som tokskallar, ändå var det tydligen hon som blev kränkt när Skytte sa att han tror att hon - i likhet med alla - tror på något i alla fall.
Och slutligen: jag visste inte att det var så enormt trendigt att vara kristen nu, speciellt bland folk i medie-och kulturbranschen eller vad det nu var Lekander påstod.
Trevligt att gå och lägga sig i sängen denna onsdagskväll med vetskapen att man är hipp.
I dag har Dagen en insändare som reagerat på att pingstpastorerna tog upp frågan om ålder och vikten av att fokusera på barn och unga under föreståndardagarna förra veckan.
Signaturen "Pingstvän mitt i livet" tycker att vi inte borde fokusera på ålder utan på Gud, och att konsekvensen av att man satsar på en åldersgrupp gör att man exkluderar andra.
Jag förstår vad insändarskribenten menar, naturligtvis ska Gud vara navet och naturligtvis ska inte församlingslivet i stort bli en enda stor tonårssamling. Det tror inte jag heller på.
Och jag tror, likt "Pingstvän mitt i livet" verkar göra, på att unga och äldre behövs sida vid sida: att vi har "ett mycket starkt, gemensamt intresse, oavsett hur gamla vi är".
Men jag tror och tycker att det i första hand är de äldre som ska räcka ut en hand för att det ska bli en verklighet. Många äldre längtar efter att "unga ska sjunga med de gamla", men då verkar det primärt vara de gamla sångerna som man vill ska sjungas.
Det är viktigt att ta tillvara på arvet och dra lärdom av de äldres kunskap och vishet så att inte gamla snedsteg upprepas i onödan. Så är det absolut. Jag tror att det är jätteviktigt och centralt, de unga behöver gemenskap med de äldre. Men för mig är det inte tonåringarna som ska anpassa sig och acceptera de äldres mötes- och sångstil och annat först och främst, det tycker jag inte man kräva av unga som är nya i tron. Däremot tycker jag att man kan förvänta, kanske till och med kräva, att äldre är så mogna att de tar ett steg tillbaka för att en yngre generation ska få grepp om den Gud man själv funnit.
Jag tycker att de äldre i församlingarna borde ta ett steg framåt och dela med sig mer av sin erfarenhet, kunskap och vishet. Och jag tycker att de borde ta ett steg tillbaka och låta de yngre få forma och påverka mer så att de finns inom sådant räckhåll att de kan ta till sig erfarenheten, kunskapen och visheten.
Eller?
Uppdaterat: Låt mig bara understryka att jag inte räknar mig själv som ung längre. Jag kunde alltså lika gärna skrivit "vi äldre" i den här bloggposten (borde till och med ha gjort det). Jag är uppuxen i kyrkan, döpt sen 17 år och har varit ledare i olika form i nästan lika många år. Då får man räknas till de äldre.
Lovade ju komma med några fler tankar kring´det här med församlingsledningar och tonåringarna. Några fler gissningar på vad som finns på ledningarnas agendor tänker jag inte ge mig på, tyckte att kommentarerna på bloggarna i ämnet funderat klokt (här och här).
Jag nöjer mig med att slå fast att det talas väldigt lite om ungdomsfrågor i församlingsledningarna, för jag är tämligen säker på att det är så. De frågorna har nämligen lagts på ungdomspastorn/ungdomsledaren/ungdomsrådet. Ut på entrepenad, liksom.
Och jag blir alltmer övertygad om att det är ett stort, stort misstag.
Jag tror att en föreståndare bör förestå hela församlingen, att församlingsledningar har ansvar för hela församlingar. Nu blir det så att ungdomsverksamheten ofta blir egna församlingar, med egna föreståndare och ledningar (ungdomspastor, ungdomsrådet).
Och det kanske kan tyckas oproblematiskt i ett kort perspektiv, men i och med att ungdomen som bekant inte är beständig så är det mycket problematiskt. I praktiken växer många ur sina församlingar när tonåren tar slut, för den där gudstjänstfirande församlingen som träffas på söndagsförmiddagarna har inte varit deras. De har haft sina samlingar, med sina frågor, vid sina tider. I samma lokal som den där församlingen som firar söndagsgudstjänst, men inte mycket mer.
Dessutom: tonåren är den tid där de allra flesta avgör sig för om de ska vara kristna eller inte, kolla med en grupp kristna så får du se att väldigt få kommit till tro i vuxen ålder (undantag finns naturligtvis, men generellt är det tveklöst så). Den åldersgruppen anförtror vi till de, oftast, yngsta och mest oerfarna ledarna. De sköter undervisning, själavård och annat viktigt för den grupp som jag menar vore allra viktigast att prioritera. Och där är livet som allra känsligast också: att ta steget från barn till vuxen via tonåren är svårt - där behövs den bästa av vägledningar.
Nu är det här inget angrepp på unga ledare eller på riktade ungdomssámlingar, absolut inte. Ungdomspastorer sliter och gör ett bra och viktigt arbete, och vissa frågor är specifika för ungdomsåren och behöver tas i speciella samlingar.
Det här handlar snarast om var ansvaret ligger. Eller rättare sagt: var det borde ligga.
Mycket intressanta tankar, gissningar och berättelser om vad församlingsledningar egentligen diskuterar. Flera är inne på att man nog mycket funderar på hur man ska nå dem som inte är där. Lena Hägg skriver: "Ledares största knut idag är att hitta rätt "form" för rätt målgrupp. Problemet är att ingen törs välja. Då väljer man sig själv, och att fördjupa sig i "läran"."
Tänkvärt. Ibland hör man att det rätta är fördjupning, då kommer människor återigen dras till kyrkan. Och jag är med på att det finns en uppenbar risk till förytling och förtunning för att försöka nå utanför de egna leden.
Men kanske kan det slå över åt andra hållet också: att vi istället för att bli världstillvända (i dess mest positiva betydelse) blir världsfrånvända och fastnar i det egna, i det vi tror är radikal fördjupning men som varken leder oss vidare gentemot oss själva eller andra.
Den där balansen mellan fördjupning och världstillvändhet är ack så viktig att finna. Ack så svår också, tror jag.
Mer tankar kring det här med församlingsledningars samtalsagendor och vikten av att tänka till kring ungdomsproblematiken kommer, men detta får räcka för nu. Respondera gärna.
Dags för lördagens Youtube-klipp. Humor denna gång, och det vi ju är det svåraste som finns: det någon tycker är vansinnigt roligt och träffsäkert tycker den andre är hädiskt.
Själv tycker jag att nedanstående klipp är bra mycket roligare och träffsäkrare än Magnus Betnér omtalade stand up-show i Metodistkyrkan i Göteborg. Det här framfördes dessutom inte i en kyrka vilket kanske kan göra det hela enklare för vissa.
Men komikern Ricky Gervais - skaparen av "The office" och "Extras" och i mina ögon världens roligaste man - försöker även han att locka till skratt utifrån Bibeln och Gud. Jag antar att vissa har svårt för det, i princip. Jag har det inte, och tycker att Gervais är vansinnigt rolig i det här inslaget från showen "Animals" där han läser högt ur BIbelns första tre kapitel och går igenom skapelseberättelsen.
Dessutom är han träffsäker och har sina tydliga poänger. Gervais fokusering på Guds storhet kontra människans i jämförelse pyttelilla hjärna är exempelvis ack så sann och tänkvärd.
Vid sidan om att jag gjort en "20 i topp-lista" med U2:s bästa låtar och mailat och jämfört med två nyfunna vänner så har jag även funderat på en annan sak hela kvällen.
Så här avslutades min bloggpost i morse:
Andra frågor är naturligtvis också viktiga, men om inte problematiken kring att unga i så stor utsträckning försvinner bort från kyrkorna ligger riktigt riktigt högt på pastorers och församlingsledningars samtalslistor så förstår jag inte jag vad som ligger där istället.
Har försökt lista ut vad man kan tänkas prata om istället. Vad tror ni i allmänhet ligger i topp på församlingsledningars samtalsagendor? Jag tycker, helt seriöst, att det är en jätteintressant fråga. Har några gissningar, men ser gärna att jag får lite hjälp att finna svaret av er bloggläsare. Både från er som inte sitter i församlingsledning och ni som gör det: vad är det för frågor som prioriteras?
Vissa barn riskerar inte att hamna på Blocket, de åker rakt upp i skyn istället.
Det måste vara en än tuffare barndom. Snacka om att inte få hjälp med rimliga gränser.
Pratade med gode vännen Mattias som hört en "man på gatan" uttala sig i radio om den ekonomiska krisen. "Jag har alltid haft bankkris, tycker bara det är skönt att världen hinner i kapp och får se hur jag haft det länge".
Så kan man också se det.
Var i väg på pingstföreståndarnas samtalsdagar i Uppsala måndag-tisdag för att lyssna in hur snacket går. Vissa ämnen som var uppe, som samtal om rörelsens identitet, är spännande men inte lite för ofärdiga och spretiga för en artikel i dagsläget. Annat, som åsikterna om processerna kring val inom pingst samt utfrågning av Pelle Hörnmark, hade varit intressant om vi inte redan hade skrivit de artiklarna. Men det har vi gjort (här och här).
Kan vara viktigt att vara med som journalist ändå, och samla på sig kunskap inför framtiden kring hur tankegångarna går.
Men det blev en liten artikel därifrån hursomhelst, utifrån en del i utfrågningen av Hörnmark där Sören Fjällström från Lidköping betonadevikten av att fokusera barnen och ungdomarna. Tycker att det är ett ämne som i allra högsta grad förtjänar att lyftas i så väl samtal som i tidningsartiklar, annat kommer liksom upp av sig självt men den här frågan tenderar att hamna i skymundan eller helt tappas bort.
Ni som läser den här bloggen vet vad jag tycker om det. Andra frågor är naturligtvis också viktiga, men om inte problematiken kring att unga i så stor utsträckning försvinner bort från kyrkorna ligger riktigt riktigt högt på pastorers och församlingsledningars samtalslistor så förstår jag inte jag vad som ligger där istället.
Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska Frikyrkan (EFK), chockar i dag på sin blogg. EFK:s kontor ligger av tradition i Örebro. Men Swärd vill flytta det - till Ohio.
Så här skriver han på bloggen:
Spice Bar - och det är ingen felskrivning, ty det upprepas två gånger - ligger i Columbus Ohio.
Vågar man föreslå ett alternativ, för att förhindra att EFK:s personal sliter ut sig fullständigt på alla resor över Atlanten? Flytta till Stockholm istället, kanske till Stureplan. Där finns förvisso inget Spice Bar men väl ett ställe som heter Spy Bar.
Stefan Swärd kan nog peka ut det åt er, området är att betrakta som hemmaplan för honom.
En sak ytterligare angående Märsta och "Existens": kändes mötesformen och upplägget verkligen så modernt?
Jag menar: drama, dans, lovsång...
Drama spelade jag massor i kyrkan redan för 15 år sedan, dansgrupp var jag med och införde för tio år sedan i församlingen där jag arbetade som pastor och lovsång känns inte heller särskilt unikt.
Jag anmärker inte på upplägget som sådant, tror att det finns mycket gott i det, och de verkade duktiga och fick onekligen god respons av mötesdeltagarna. Men var det verkligen så modernt och banbrytande som åtminstone jag upplevde att "Existens" ville framställa det hela som?
Ja, det var väl inte så dumt det där? Tycker i och för sig att de här Existensprogrammen blir rätt ytligt skrapande, skulle nog egentligen föredragit om de koncentrerat sig på Märsta en sån här gång och försökt kolla lite bredare och rejälare. Ge svenska folket möjlighet till en rejäl inblick i en svensk församling, liksom. Nu blir det lite av en hel massa saker, men inte särskilt djupt om något.
Annars gillade jag Johannes Amritzers skönt avslappnade stil, han kändes medieskolad på ett positivt sätt och lyckades tala om behovet av förändring utan att klanka ner på andra. Och Joel Halldorfs perspektiv var tankeväckande och klokt, Dan Salomonssons likaså och jag tycker även att Pekka Mellergård sa en hel del tänkvärt även om det blir lite speciellt när man får känslan att han uttalar sig mer konkret om Märsta än vad han nog egentligen gör. Men det han säger om risken att bli mer Coca-Cola än levande vatten är värt att vara vaksam kring för alla som strävar efter att vara relevanta och nå sin samtid.
Angående United i Malmö, som enligt Existens inte ville medverka i programmet. Det kan ju verka och låta lite skumt men som jag förstått det beror en sådan hållning på helt andra orsaker än att man har något att dölja. Jag vet från tidigare att pastorn och grundaren Magnus Persson tycker att församlingen fortfarande befinner sig i ett uppbyggnadskede och att det är naturligt att se arbetet över längre tid innan man utvärderar. Gissningsvis är det ett av skälen till deras val att inte ställa upp.
Synd hursomhelst att vi inte fick en liten koll in i Uniteds arbete, för enligt vad jag hört så består cirka hälften av deras omkring 500 besökare av människor som inte tidigare har någon kyrkvana. Vilket i så fall i alla fall delvis skulle kasta omkull Mellergårds kritik om att den typen av kyrkor mestadels attraherar människor från anda kyrkor; att deras tillväxt till stor del beror på att andra minskar.
Ikväll ska "Existens" granska Harvest Center, Märstas pingstförsamling, som ändrats mycket de senaste åren. Den och pastor Johannes Amritzer ska under luppen.
Ska bli spännande att se. Allmänt tycker jag att det är en viktig hållning att församlingssammanhang låter sig granskas, att man till och med väkomnar det. Det är inget att väja för, tvärtom: den som inget har att dölja har inga problem med det, dessutom kan någon utifrån hjälpa en att börja fundera kring sånt man kanske själv blivit hemmablind inför.
Men jag hoppas även att det finns utrymme att få komma lite bakom kritiska frågor om starkt ledarskap och annat, även om jag alltså tycker att såna är viktiga och bra. Att man också kostar på sig att ta upp de positiva signaler som finns i Märsta: församlingstillväxt och engagemang är en generell bristvara i svensk kristenhet. Så jämte de kritiska frågorna ser jag gärna en rättvis belysning av den sidan också.
Noterar att Joel Halldorf som ska medverka är lite orolig att de positiva bitarna han lyfte upp i intervjun kanske inte kommer med i programmet, samt att Johannes Amritzer kommenterar Halldorfs blogg.
Förresten, det blev inte som jag befarade igår, att lillpojken skulle vilja sova mycket nu när vi behövde gå upp tidigt för en gångs skull.
Det blev värre.
Olle valde att ta det hela till en ny nivå istället, han trappade upp.
Skrek på uppmärksamhet sisådär tio gånger mellan 22 och 04.30 och satte därefter in slutspurten - gapade till några gånger med bara några minuters mellanrum så att hans mor och far blev så pass vaken att sömn var uteslutet. Enda stunderna han sov riktigt gott var mellan 19.30 och 22.00, och mellan 05.00 och 06.00. Alltså de timmar då vi knappt sov.
Blocket 2.0
Men, det ska sägas, sen var både han och storebrorsan på solskenshumör på morgontimmen. Tur det, det hade inte varit bra med en surkart ytterligare i familjen.
Fick en bunt papper hemskickade häromveckan. En bunt papper som ska bli en bok inom kort, när tryckeriet hunnit med.
Det är en klar ynnest att få sitta och läsa det som nästintill ingen läst än, som i stort sett bara varit författaren och redaktören - möjligen någon eller några ytterligare - förunnat. Det är något spännande över det hela. Nästan lite förbjudet.
Jag njuter, som ni märker. Känner mig lite exklusiv så där.
Men det hela har naturligtvis sin baksida, precis som det mesta. För jag kan inget skriva, inget citera, förrän boken är släppt. Sån är uppgörelsen. Därför skriver jag inte ens ut vilken bok eller författare det gäller.
En sak kan jag i alla fall säga: det är bra, riktigt riktigt bra. Mer kommer att sägas, i en Dagentidning nära dig inom denna månadsram,
Blev aningen oroad i dag när jag läste Aftonbladet. "Va, vad har jag nu hittat på?", liksom. Men det visade sig vara en bokstav från mig.
Tur, det hade varit allt annat än att ta efter den gode herden.
Jaha. Här sitter jag. Vaken och allt, trots denna tidiga timme. 06.29. Och jag har redan varit vaken i en halvtimme.
Jag är ledig och skulle gärna sovit ett par timmar till, men så blev det icke. Olle, 2 år, ville annorlunda. Som varje morgon de senaste veckorna.
Han är jättesöt, jättesnäll och jag håller honom som en av de absoluta favoritmänniskorna i mitt liv, jämte hans bror och mor. Men när detta sker, morgon efter morgon, brukar jag slås av tanken: "Kanske skulle lägga ut grabben på Blocket?". Det brukar dock går över fort: jag skulle köpt tillbaka honom för länge sedan vid det här laget, varit beredd att ruinera mig för den lilla människan jag reade ut alldeles nyss.
I morgon bitti lär det dock bli annorlunda. Då är det nämligen dags för en av få morgnar per vecka när han och storebror behöver lämnas riktigt tidigt för förskolan, redan vid 06.15-snåret kommer vi behöva knalla i väg. Men kommer Olle vakna 05.56 då? Inte en chans, då kommer jag få gå in och väcka honom och tampas med hans dåliga humör utifrån att han inte är färdigsoven. Ombytta roller, alltså.
Och enda anledningen till att du inte lär finna någon bild på mig under rubriken "Bortskänkes" på Blocket är att lillgrabben har för dålig datavana.
Återkommande - kanske blir det just på lördagar, vi får se - kommer jag posta olika klipp från Youtube. Lite inspirerat av Fredriks Strages "100 största rockögonblicken på Youtube". Men bara lite.
För det här blir ingen lista, det blir bara en hel massa olika klipp som är tänk-, se- eller lyssnansvärda, roliga eller på annat sätt bra. Allt utifrån min subjektiva smak, natuligtvis. Detta är ju en blogg.
Och det är väl lika bra att jag flaggar för en sak på en gång: det blir inte bra "fromma" klipp. Inte bara artister från den kyrkliga scenen exempelvis, även om sådana också kommer dyka upp.
I dag bjuder jag på Hello Saferide och senaste singeln "Anna". Sångersan Annika Norlin har hört till mina favoriter de senaste åren, både när hon sjunger på engelska och svenska (som i projektet "Säkert!"). Bra popmelodier och tänkvärda texter.
Se och lyssna, och läs sen vidare nedanför klippet.
Visst är det smärtsamt? Mammans vackra drömmar, den söta flickan - och sen insikten att hon inte finns, aldrig har funnits. Mammans tomma blick i slutet säger allt. Även barn som enbart funnits i drömmen och tanken kan sörjas.
Att en före detta pingstvän (numera EFK:are), Per Eriksson, blivit utnämnd till rektor vid Lunds universitet oroar universitetslektorn i biokemi, Cecilia Hägerhäll. Hon kommenterar det hela bland annat så här:
"Han tillhörde en rörelse där man menar att bibeln är Guds ord, punkt. Och pingstpastorn Åke Green säger att homosexualitet är en synd. Det är inte en sådan person som passar att vara rektor. Pingstkyrkan är ju en rätt extrem vetenskapsfientlig rörelse. Hade han varit buddhist hade det varit mycket mer okontroversiellt."
Är det okej om jag tycker att det citatet känns oerhört mer skrämmande än att rektorn råkar vara frikyrkomedlem?
Vissa av texterna på Dagen.se är låsta för prenumeranter. Men här kommer en liten kupp av denna blogg - en recension som annars skulle varit inlåst.
Jag vet hur mycket allt som berör Ulf Ekman brukar slukas nämligen, så det går inte motstå att lägga ut texten här. Det är min recension av "Pastor Ulf", intervjuboken av Siewert Öholm. En bra bok även om jag har en del synpunkter också, som det bör och ska vara i en recension. Personligt subjektivt tyckande.
Och det finns garanterat annat personligt tyckande, om "Pastor Ulf"-boken som sådan eller om recensionen. Jag gissar att det kommer vara ungefär så här: en del kommer tycka att jag är alldeles för kritisk eller negativ till Öholm/Ekman, andra att jag är alldeles för positiv.
Så brukar det vara: folk läser och reagerar så gränslöst olika.
Nåväl, här är recensionen:
När "Pastor Ulf" lanserades på Europakonferensen framhöll skribent Öholm den som ett viktigt bidrag till svensk kyrkohistoria. Andra gånger har han betonat att han ställt tuffa och kritiska frågor till Ulf Ekman.
Båda påståendena bör ses som sanningar med modifikation.
För att kunna räknas som ett riktigt viktigt kyrkohistoriskt bidrag hade mer av kritiken som hörts i historien behövt tas upp; kring maktfullkomlighet, brända människor och teologiska tveksamheter. Men sådant kommer enbart upp indirekt och i förbifarten, utifrån nutiden.
Därmed inte sagt att de ämnen som tas upp är ointressanta eller inget tillför, långt därifrån. Ekman får utveckla sin syn kring ekumenik, skapelsefrågor, miljöarbete, Israel-Palestina-frågan, missionsinriktning och vikten av att inte urvattna evangeliet. Plus mycket annat. Klart att det är intressant.
Men så särskilt mycket kritiska eller tuffa frågor är det inte, inte för Ulf Ekman i alla fall. Svåra frågor för många andra kanske, men intellektuelle och kunnige Ekman har inga problem att svara för sig. Han bevisar sig än en gång vara oerhört beläst på de mest varierande områden. Om man sedan håller med honom i hans analyser och ståndpunkter i allt är en annan fråga.
Det verkar dock som att Siewert Öholm gör det för det mesta, det är uppenbart att de två står varandra väldigt nära ideologiskt och teologiskt. Naturligtvis är det Ekman som talar mest i boken och att Öholms inlägg mestadels sker i frågeform, men det känns ändå allra mest som ett samtal mellan två vänner som tycker rätt lika. Det förtar inte att det är intressant och tänkvärt, den som funderar kring var Ulf Ekman står 2008 lär ha god behållning av "Pastor Ulf".
Men kanske kan det tyckas att behovet hade varit än större av en annan bok, med mer ämnen och frågor som Ekman själv inte brukar lyfta. Nu blir det i stället överlag fördjupning i frågor han gärna uttalar sig kring på sin blogg och i sina egna böcker.
I övrigt kan konstateras att Ulf Ekman både är beständig och föränderlig. Spetsigheten har inte gått över, han vågar sannerligen säga vad han tycker även när det inte är speciellt politiskt korrekt. Samtidigt nyanserar han mer, påpekar oftare att saker inte är svartvita, är frikostigare gentemot oliktänkares perspektiv.
Om det nu inte gäller Jonas Gardell, KG Hammar eller andra "liberalteologer", förstås.
Det är höstmarknad i dag i byn där jag bor. Massor av små försäljningsbås där man kan köpa allt möjligt: tröjor, hemlagat godis, leksaker, klockbatterier, bröd, munkar (såna man äter, inte såna som ber), skivor, filmer och massa annat. En del bra grejer. Och en massa skräp.
Det är sympatiska och roliga dagar - man ur huse, liksom. Och så alla dessa egentillverkade skyltar... Bara de skulle kunna glädja mig en hel dag. Hann bara slänga ett öga på ett enda försäljningsställe, men det räckte. Fick med mig en information som jag inte hade koll på: tydligen är det tuffa tider för alla strumpor för tillfället.
Missa inte att detta; Evangeliska Alliansen i Storbritannien har tagit fram en "Tio Guds bud för bloggaren". Inte huggna i sten som de riktiga som Mose hämtade ner från Sinai, utan mer tänkta som underlag för eftertänksamhet. Värt att kolla in.
Själv håller jag redan på och funderar över riktlinjer kring mitt eget bloggande. Tar med mig dessa bud in i den processen och beräknar inom kort ha sätt ner foten med regler för mig själv.