Lördagens Youtube.
Församlingen jag tillhör hade besök av Per-Erik Hallin förra helgen. Jag kunde tyvärr inte gå, men fick lyssna till delar av reportoaren på söndagsförmiddagen när församlingens kör Kefas sjöng. Bland annat bjöd man på "Labyrint", en klassiker som jag minns vagt från Melodifestivalen 1984.
Och så slog det mig; tänk att den här låten fick vara med i det sammanhanget, och på svenska dessutom. Det är ju, milt sagt, en ganska tydlig text, i synnerhet sista versen - speciellt om man som Hallin är en etablerad kristen profil.
Profeter hit profeter dit
Alla av olika sort
Men problemet är ju att de alla dör och sen försvinner bort
Men om det har funnits en
Som döden inte rådde på
Då finns det hopp
Då är det vägen som jag måste gå
För att komma ur min labyrint
Hade något liknande fått förekomma nu, tro?
(Och om inte annat, kolla klippet för att höra Per-Erik Hallin prata som Kalle Anka i slutet)
Skriver i dagens tidning om en dispyt mellan Livets ord och amerikanska magasinet Charisma, mellan pastorn Ulf Ekman och artikelförfattaren Tomas Dixon.
Två olika åsikter och perspektiv.
Att det numera finns en utbredd ekumenik i Sverige är odiskutabelt, och speciellt tydligt är det på den "karismatiska sidan" i förhållande till Katolska kyrkan. Pingströrelsen och Livets ord är två av de rörelser/kyrkor där det ekumeniska klimatet är betydligt varmare i dag än för 20 år sedan. Kring det är en del glada och positiva, medan andra är kritiska och oroliga.
Nu och då, senast häromveckan, dimper det ner ett mail i inkorgen som undrar varför vi inte "tar tag i den här frågan", häromveckan var det en person som tyckte att vi helt la locket på.
Såna påståenden brukar jag besvara ungefär så här på: Det finns säkert anledning att skriva mer i frågan framöver, men det är felaktigt att vi aldrig berör ämnet. Dels har vi publicerat en lång rad insändare, det är ett sätt att tydligt visa att det inte ligger något lock över frågorna. Och dels har vi gjort ett antal stora nedslag i frågan, exempelvis kan nämnas att vi var på plats i Örebro vid en konferens där oron kring "den nya ekumeniken" fokuserades (läs här, här och här) och att vi i våras publicerade en artikel om Livets ords och Ulf Ekmans vidgade ekumenik som troligen hör till det största och mest omfattande som skrivits under detta Dagen-år.
Och mer artiklar lär det som sagt bli framöver, såväl redaktionellt som på debattplats.
Uppdaterat: Här kan du läsa Charismas artikel och Ulf Ekmans replik
Det kommer säkert, av någon här och där, tolkas som att Åke Green sågar av den gren han suttit på när han tar avstånd från en kyrka som amerikanska Westboro Baptist Church. Men den markeringen påverkar knappast Greens eget ställningstagande i frågan kring homosexualitet.
Han har ju kallats "homohatare" mer än en gång i svensk media men Westboro Baptist Church ser annorlunda på saken. De fördömer Sverige för att Åke Green dömdes till fängelse av tingsrätten men markerar samtidigt mot Green på sin hemsida:
"Bara för att Åke Green predikar djävulens doktrin om att "Gud älskar alla" så har Sverige ingen rätt att arrestera honom för att även ha predikat att bögar är en styggelse"
Ytligt betraktat kan nog Westboro Baptist Church och Åke Green anses stå för samma sak. Men där den svenske pastorn försöker skilja mellan synden och syndaren och påpeka att Gud älskar syndaren har alltså den extrema amerikanska församlingen synen att Gud hatar homosexuella rakt av (precis som Gud hatar hela världen, enligt dem, läs mer här).
Skrev för några veckor sedan om Tomas Sjödin apropå hans nya bok, "Ett brustet halleluja", och tänkte bara tipsa om att han finns lite varstans i media just nu.
Förra veckan gästade han SVT och pratade om boken och sin tro (programmet den 19 november, intervjun börjar ca 5 minuter in), och den som har Göteborgsposten och ICA-kuriren har kunnat läsa intervjuer med honom den senaste tiden (den sistnämnda tidningen publicerar även ett utdrag ur boken).
Tyvärr finns ingen av de intervjuerna på internet, vad jag kan hitta. Däremot finns en annan krönika från ICA-kuriren, signerad tidigare chefredaktören Kattis Ahlström, där hon omnämner Tomas Sjödins förra bok "Eftervärme" i de varmaste ordalag.
Alltid roligt när pastorers tankar och berättelser når folket och inte enbart kyrkofolket.
Har lagt till med en ny vana i promenaderna till och från jobbet, och närhelst annars ett promenadtillfälle ges. Jag lyssnar på gamla "Sommar"-program i ipoden (kan laddas ner från P1).
"Sommar" är en genialisk och enkel programidé: att låta personer göra sitt eget radioprogram med sin favoritmusik och bestämma ämne. Det är spännande att få komma människor inpå livet och höra deras historier, deras prioriteringar och åsikter. Alltid lär man sig något eller får sig en tankeställare. Nyttigt.
I dag lyssnade jag klart på ett program från 2006 av Gellert Tamas, journalist och författare, med ursprung i Ungern. Han ägnade största delen av sitt program åt att berätta om föräldrarnas flykt från hemlandet i samband med revolitionen mot Stalinismen 1956, och om deras ankomst till Sverige.
Bland annat berättade Tamas om när föräldrarna "mellanlandade" i Österrike innan de åkte vidare norrut. På en spårvagnsfärd, har hans mamma berättat, tog den kvinnliga biljettkontrollanten av sig mössan och började samla in pengar från övriga resenärer. Sen går hon fram till paret Tamas, ger dem pengarna och en varm kram: "Det är inte mycket, men alla i vagnen har bidragit. Vi vet hur ni flyktingar har det och vill att ni ska veta att ni vårt fulla stöd", sa hon.
En ganska skarpt kontrast mot nutidens Österrike, tydligt präglat av främslingsfientlighet.
Men inte heller Sverige kommer undan, vår utveckling har varit densamma. Gellert Tamas spelade upp ett nyhetsinslag i radio som sändes december 1956 när de första ungerska flyktingarna ankom till Sverige. De möttes av representanter från Rädda barnen, Röda korset och massa journalister.
Gunnel från Rädda barnen intervjuas i Sveriges radio och tillfrågas om de har en stor organisation igång för att ta emot ungrarna: "Ja, stor - vi har ju hela svenska folket bakom oss kan jag säga och vi gör ju allt som står i vår makt för att hjälpa dessa olyckliga".
Gellert Tamas drogdärefter paralleller till dagens svenska flyktingmottagande och konstaterar att det sett ganska annorlunda ut de senaste årtiondena. Det där helhjärtade stödet från hela svenska folket som Rädda barnen-Gunnel kände 1956 har försvunnit.
Nuförtiden suckas och stönas det mest, ses problem med invandring istället för att se de problem invandrare flytt ifrån. Den perspektivförskjutningen är minst sagt problematisk.
Här har kyrkorna ett stort och viktigt uppdrag att gå före och öppna famnen. Den kyrka som stänger för flyktingar hade inte haft plats för Mose eller Jesus, och då får man nog sätta sig och fundera på vad det är för slags kyrka man har.
Det har varit sorgligt lite sport på den här bloggen hittills, så lite att man skulle kunna tro att jag är någon slags moståndare.
Icke.
Speciellt vurmar jag för fotboll, även om jag numera alltmer sällan prioriterar att sätta mig och titta på en hel match på tv. Men det skyller jag mer på yrkes-och föräldralive än på minskat intresse, tiden räcker helt enkelt inte till. Varje gång det blir dags för EM eller VM försvinner dock fortfarande alla såna funderingar, då läggs det mesta andra åt sidan och jag förlorar mig.
Och fotboll kan ju vara så extremt vackert, som det här målet i Ukraina till exempel. Sanslöst.
Zappar igenom tv-utbudet och ser någon bartender i "Färjan" sitta och snacka med fartygets präst, som jag tror hette Niklas och om beskrevs ungefär så här av bartendern:
Han är den ende jag pratar riktigt djupt med. Och han är också den ende jag kan skoja riktigt med.
Det är nog det finaste omdöme jag hört en präst/pastor få på länge. Någon man kan prata allvar och flams med, någon att gå på djup och yta med, någon att dela hela livet med.
Ibland talas det om hur oerhört olika Aftonbladet och Expressen är. Men ibland tänker och agerar kvällstidningarna rätt identistiskt.
Hemsidorna just nu:
Vem stal från vem?
Visst är det imponerande att vd Lars G Nordströma avstår från sin lön från Posten. Hans 900 000 i månaden motsvarar sisådär 45 brevbärares. Bra och föredömligt, Lars G.
Och med lite god ekonomiplanering - exempelvis mathandling på Willys istället för Ica Maxi - kommer han säkert att klara sig helt okej på de fem miljoner om året han får i pension från tidigare jobbat på Nordea.
Denna lördags Youtube-klipp beger sig in i barnens tv-värd.
Som de flesta 70-talister händer det att jag klurar på om det inte var bättre förr ändå. Dels för att programmen - Doctor Snuggles, Bamse, Baltazar, Fragglarna (för att nu nämna några) - kändes så genomtänkta och bra. Mycket av dagens program känns oerhört massproducerade i jämförelse.
Och dels för att barnprogrammen var betydligt mer begränsade förr. De fanns att tillgå vissa tider och dagar endast, inte jämt och ständigt som nu. Och troligtvis är det väl därför kvaliteten känns sisådär nu, det behöver produceras mer och då blir en del högst halvdant.
Men det finns sannerligen en del barnprogram även nu som är makalöst bra, och i dag bjuder jag på min nutida favorit. Mina barn skulle säkert hålla något annat före detta, men även de gillar Shaun the sheep skarpt. Och som vuxen är det här ren njutning.
Det handlar om ett gäng får, med Shaun i spetsen, som är som alla andra får när deras ägare ser dem. Men när han vänder ryggen till förändras allt. Mestadels är det förstås bara ett roligt och snyggt gjort tidsfördriv, men någon gång ibland tänker jag på det där - att verkligheten kan vara större och annorlunda än man tror. Det ger mig Shaun the sheep, jämte alla skratt.
Här är ett av mina favoritavsnitt, där Shaun och de andra ordnar fest i ladugården.
Andra barn brukar ha snuttefiltar. Vår Olle - som alltså är Batmans lillebror - har vad han kallar en "nappakorg" istället, vilket är precis vad det låter: en korg full med hans nappar.
Här kommer en fråga, utifrån denna bild. Tror ni det kommer bli svårt för Olle att sluta använda napp? Ni får tre alternativ:
1. Ja, tveklöst.
X. Nej, det där brukar ordna sig.
2. Vadå sluta? Den där killen kommer ta sig igenom målbrottet innan han slutar med napp, tveklöst.
Bland de som tippar rätt lottas en av Olles söndertuggade nappar ut. Lycka till.
Har varit i Marieholm, benäget i Gnosjö kommun, idag. Vad jag gjorde där kan ni läsa i tidningen någon dag framöver.
Hursomhelst, oerhört vackert är det på småländska landsbygden, denna förmiddag dessutom extra kryddat med klarblå himmel och vindstillhet vilket gjorde de många sjöarna spegelblanka och reflekterande till max. Och så dessa kringlande vägar fram genom landskapet och den pampiga och vackra Svenska kyrkan i grannbyn Åsenhöga. Hade inte blivit förvånad om Rikard Wolf legat på en gravsten och vinkande lite nonchalant, så mycket Änglagård kändes det.
Jaja, det var ju egentligen inte det jag tänkte berätta om. Istället tänkte jag rikta mig till er som bor i storstan och vars huvudord i livet är pendling. Långt till jobb, långt till kyrka.
I Marieholm finns er motsats. Han heter Joachim Ling.
Stannade bilen vid pingstkyrkan där vi stämt träff och såg honom komma släntrandes från fabriken, familjeföretaget Ling Metallgjuteri, från andra sidan vägen hundratalet meter bort.
"Inte speciellt långt mellan jobbet och kyrkan, du. Bor du i det där huset också eller", skämtade jag och pekade på den röda fina stugan som ligger mittemellan kyrkan och Lings Metallgjuteri.
Och det gör han. Här har ni Joachim Ling och de tre viktigaste husen i hans liv, som utan problem ryms på samma bild.
Vad han har den där bilen till är en gåta.
Gårdagens bloggpost om Ole Børud kommenterades av signaturen Samuel: "dina hänvisningar visar hur brutalt frikyrklig du är haha".
Jag antar att han syftar på de artister jag räknade upp referenser till Børuds musik, och i så fall har han helt rätt. Michael Jackson och Eric Gadd har väl kanske aldrig räknats som typiska frikyrkoartister (även om många där naturligtvis gillat och gillar dem) men Paulo Mendonca och Airplay måste sannerligen göra det. Det är namn som kan droppas med igenkännande nickar av i stort sett alla i den egna generationen. Ja, förutsatt att de växte upp i frikyrkosvängen på 1980-och 90-talen, förstås.
Västkustrocken i sina olika former omfamnades i stort sett totalt. Jag minns att det var ungefär samma sak att åka på Scandinaviumgalor med sina enbart uttalade kristna artister och Toto-konserter med sina... inte enbart uttalade kristna medlemmar, om jag uttrycker mig så. Det var i stort samma publik på de båda ställena. Smått surrealistiskt egentligen.
Det skulle på något sätt antingen vara radikala och överlåtna artister eller så fick de stå för vad som helst och bete sig hursomhelst, bara de spelade västkustrock. Då var de ändå okej, trots att vissa av dem tillbringade en del tid i fängelse till följd av droginnehav och ofta hade väsensskilda åsikter kring livstilsfrågor än vad som predikades i kyrkorna. Jag menar, lyssna exempelvis på Paulo Mendoncas texter och hur han sjunger om sex... skulle något sådant sagts av en ungdomspastor i en kyrka skulle han troligtvis landsförvisats. Men när Paulo sjöng det så skränade vi alla med.
Varför? Man kan frestas spekulera kring att det hade att göra med att vi inte var överlåtna nog, att vi inte kunde skilja på sant och falskt, eller att det var något slags uppror.
Men anledningen var troligtvis väldigt enkel: artisterna var väldigt musikaliska. Det svängde helt enkelt, vilket tilltalade de finkänsliga frikyrkokidsen. Västkustrocken kom att kallas i huvudsak tre saker: recensenternas hatmusik (eftersom den var så polerad och perfekt) samt Musikermusik och Frikyrkomusik (eftersom den var så polerad och perfekt).
Har en skivrecension i tidningen i dag, av norrmannen Ole Børuds senaste skiva "Shaken the ground". Sicken kille, där kan vi snacka om att vara född till något speciellt. Han lyckas förena Paulo Mendonca (någon som minns honom?) och hans rockfunk med Airplay (någon som minns dem?) och deras västkustpop, dessutom finns här tydliga delar av tidiga Michael Jacksons discofeeling och Eric Gadds white men soul från slutet av 90-talet. Skaka om det där och du har Ole Børuds senaste skiva.
Och det är bra, sanslöst bra. Jag är rätt såld på det hela, det ska erkännas. Hans naturliga sväng i rösten, den totala spelglädjen. Det är så väl avvägt.
Nu är det tyvärr som det så ofta är med kristen musik; möjligheten att dela med sig av smakprov är begränsad. Men till slut hittar jag i alla fall några låtar som finns utlagda på last.fm, men tyvärr finns inte de allra största favoriterna tillgängliga. Men de här är inte fy skam ändå: King of the road och Backyard party.
Och nu hoppas jag bara att de som arbetar med konserter för kyrksvängen i detta land snabbast möjligt fixar grabben över gränsen så att vi får ta del av det här live. För det kan bara inte vara rättvist att Norge ska ha ensamrätt på Ole Børud. De har fått stor del av vår Samuel Ljungblahd, det är dags att vi kräver lite återbetalning.
Lördagens youtube.
Har faktiskt hållit mig rätt länge från att hänga in något U2-klipp här på bloggen, men nu går det inte längre. Här får ni en helt fantastisk låt, med en text utöver det vanliga. Och videon är inte så pjåkig heller: förstärker och lyfter låtens innehåll.
Jag skulle kunna kommentera och diskutera sönder den men låter bli, i alla fall för nu. Men kommentera gärna kring något som du fastnar för.
Här är "Grace" med U2.
Det finns en risk att jag står vid ruinens brant. Nej, inte på grund av finanskrisen utan på grund av att den turkiska staden Batman vaknat till liv. Dess borgmästare har nu lämnat in en stämningsansökan gentemot Warner brothers för senaste Batman-filmen. De borde helt enkelt bett om tillåtelse innan de tog namnet, tycker man
Nu är ju inte Batman-figuren någon direkt ny företeelse, han skapades 1939, så man kan undra lite försiktigt hur de kunnat undvika att höra talas om honom tidigare - varför blev det ett bekymmer just nu? Men borgmästaren har tydligen, hörde jag i P3 populär, deklararerat att om staden får rätt i sin stämning av senaste filmen kommer man stämma de andra filmskaparna också, en efter en.
Och för eller senare, bävar jag, kommer de ge sig på mig också.
Jag är nämligen målsman till Batman.
Skrev en kort bloggpost om Westboro baptist church igår, en församling som påstår att Gud hatar Sverige och att Obamas mormor brinner i helvetet.
Blev sedan uppmärksammad i kommentatorsfältet av Simon att det var värt att kolla in deras hemsida. Och det är det.
Där finns bland annat en världskarta som man kan klicka på och se varför Gud hatar olika länder. Sverige hatar han för den liberala hållning gentemot homosexualitet, något hemsidan verkar hålla kung Carl Gustaf ansvarig för ...
Och så finns där även en video med någon slags grundproklamation kring hur man menar att Gud förhåller sig till världen. Och nu blir det riktigt, riktigt illa (som om inte den världskartan vore nog).
Det är en nyverson av "We are the world", nu med titeln "God hates the world". Förutom den bisarra slutsatsen i sig är det även mycket märkligt att se dem sjunga ut hur Gud hatar alla i denna ondskefulla värld. För de gör det leendes, några till och med diggandes, och i slutet av låten så vaggar de på klassiskt allsångsmanér. Som om de verkligen sjöng "We are the world", en positiv liten sak.
Det är helt absurt, svårt att tro att det är på allvar. Det känns som ett skämtinslag på ungdomarnas nyårsfest i någon kyrka.
Och jag kan inte låta bli att skratta åt det. Inledningsvis. Sen fastnar skrattet i halsen, ordentligt, när jag ser tonåringarna som är med och sjunger. Vuxna får ändå ta ansvar för vad de själva gör och säger, men när tonåringar behöver vara en del av sånt här...
Och i slutet blir det än värre, då börjar jag gråta. En liten tjej, någonstans i treårsåldern, klipps in. Iförd rosa klänning sjunger hon det hon hört de vuxna sjunga. "God hates the world, and all her people, you everyone face a fiery day for your proud sinning. It´s too late to change His mind, you lived out your vain lives, storing up God´s wrath for all eternity".
Stackars barn. Inget barn skulle behöva växa upp och få sådant fastnaglat på hjärnan. En sådan Gudsbild, en sådan världsbild... Där och då upphör det definitivt att vara roligt.
Det är bara att knäppa sina händer och be att den lilla tjejen någon gång ska få höra om nåd, om kärlek, om den sanne Jesus.
Det är inte med lätthet man sätter sig och skriver en historia som Torbjörn Sedins. Så fylld av smärta och förtvivlan. Livet kan vara grymt, kyrkovärlden kan vara grym.
Det är inte roligt att läsa och höra såna historier, en del kommer säkert sucka och tänka: "Måste ni skriva om sånt, vad ska icke-kristna tänka om de får läsa sånt? Skriv postiva saker istället!".
Jovisst, och vi skriver om en hel del positiva saker också, men man kan inte blunda för den andra delen av verkligheten också. För mig är det en trovärdighetsfråga att även ge den här typen av historier utrymme, och jag tror inte att människor flyr kyrkorna eller Gud för att Dagen berättar Torbjörn Sedins story. Däremot kanske människor flyr kyrkan, och kanske även Gud, om kyrkan upplevs som Sedin och andra upplevt den.
Så vi skriver och vi läser för att lära, för att tvingas stanna upp och tänka ett extra varv för hur vi behandlar andra (dessutom tror jag att det kan ha betydelse att skriva om det för dem som mött den här verkligheten, själva eller genom anhöriga. Vad ska de tänka om det inte skrivs om sånt här? Att vi flyr verkligheten, sopar under mattan, polerar endast ytan?)
Torbjörn Sedins livsberättelse är unik förstås, men det finns andra som också hamnat snett i kyrkans värld och bär på sår, det bekräftar pingstpastorn och själavårdaren Stig Öberg som mött många i samtal.
Och det bekräftas genom att det plingar till i mailkorgen direkt i dag på morgonen. En kvinna skriver:
"Skulle vilja gensvara till denna viktiga artikel du skrev, ..., Jag bär nämligen själv på en tragisk historia om liknande saker, ..., Du får gärna fortsätta djupdyka i detta ämne. Församlingen har många människospillror på sitt samvete. Det blir inte väckelse om vi inte gör upp detta inför Gud. Jag betraktar detta som en skamfläck i församlingens historia. Har Gud kallat en människa så har Han. Då ska ingen människa stå i vägen."
Att Ulf Ekman inte är någon ivrig socialdemokrat är allmänt känt, och således är det ingen överraskning att hans partitillhörighet skulle finnas på högerkanten. Men Centerpartiet, är inte det en smula överraskande?
För om han nu inte sympatiserar med dem, varför ägna några dagar åt att coacha deras ledning?
Fast om man läser texten visar det sig att "centerledare" tydligen står för något helt annat i Livets ords vokabulär. Synd.
Men en bra rubrik var det. Och en bra rubrik gav det.
Jonathan Phelps och hans vänner i Westboro Baptist Church, som räknas som en avvikande sekt av många kristna kyrkor i USA, har gjort det igen. Den här gången är det Svenska ambassaden i Washington som har fått del av deras stora insikter, som att Sveriges kung är "en mycket ond man". Där ser man, jag som tenderat att betrakta honom som en snäll och ganska timid farbror.
Och inte nog med den typen av uppenbart exklusiv kunskap om denna värld, Phelps och hans vänner har även koll på läget utanför denna värld. De slår nämligen fast, på en färgglad poster med klara eldsflammor, att "Obamas mormor brinner i helvetet".
En liten fråga på det. Om man nu har insyn i grejer som ingen annan människa i hela världen har den minsta aning om, varför inte kanalisera den förmågan bara snäppet bättre? Eller varför inte, när vi ändå håller på och korrigerar, kanalisera den helt otroligt mycket bättre?
Vrid huvudet, låt blicken vandra vidare, spana in och rapportera om annat. Tänk om det plötsligt skulle dyka upp något om himlen och Jesus eller så, det vore något det.
Fast sånt kanske inte kristna ska hålla på och snacka om.
Det är naturligtvis svårt att bringa klarhet i orsak och bakgrund genom ett 50 sekunders tv-inslag på aftonbladet.se. Men det här slagsmålet vid Jesu grav får mig ändå att tänka på ett visst citat av Monty Pythons Terry Jones...
Kollar igenom Emanuel Karlstens bloggar från gårdagens delirious?-konsert. Och känner mig sanslöst gammal.
I bloggposten "Förband på scen" skriver han:
"Förbandet är förresten den intressanta kombinationen Folk, Jonas Sandwall och Michael Johnson. Det känns möjligtvis en aning medelålders."
Johnson är 36, Folk-gänget bedömer jag vara snäppet yngre och Jonas Sandwall - har den grabben ens fyllt 30 än? Det måste vara synnerligen knappt i så fall.
Vad hade Emanuel hoppats på; ett förband som körde smurfhits?
Och det är inte utan att jag funderar på varför han inte skriver: "Det är möjligtvis lite pensionärsvarning över delirious?", i och med att deras nuvarande medlemmar nått följande ålder: 28, 32 (redan här alltså klart medelålders), 38, 42 och 45.
Lördagens You-tube.
Filmen "Life of Brian" - om pojken som föddes i stallet jämte Jesus - fick många kristna att gå i taket vid dess biopremiär. Det ordnades protesttåg och bojkotter.
I det här klippet kommenterar Monty Python-gänget filmen och ger bakgrunden till varför den gjordes. De når fram till "Life of Brian"-snacket ungefär minuter in i klippet, lyssna gärna på det hela. För dig som inte orkar eller kan engelska kommer här ett utdrag av vad de säger.
Eric Idle:
"Vi läste böckerna, evangelierna, och kom fram till att det är svårt att driva med Jesus och vad han säger eftersom han står för bra moralisk filosofi. Och vi var väldigt försiktiga och hade bara med honom två gånger, hans födelse och bergspredikan. Vår tanke blev: vore det inte roligt med någon som levde i samma tid och som blev misstagen som Messias? Vi var väldigt försiktiga med att ha med Kristus, men många missade det."
Och så tar kollegan Terry Jones vid:
"Det var inget roligt i vad Jesus sa, han sa mycket bra som att man ska älska sin nästa. Men vad som är roligt är att de följande 2000 åren så har människor dödat och torterat varandra för att de inte kan komma överens om hur han sa det".
Rätt tänkvärt, tycker jag.
Att Babels torn verkligen byggdes betvivlar jag inte. Och i synnerhet inte den språkförbistring som enligt berättelsen följde.
Kollade på Debatt i Svt i går kväll och såg en uppvisning i hur svårt människor har att lyssna till och förstå varandra. Det brukar sägas (som ett argument för stor yttrandefrihet det finns i Sverige) att inget annat land har en motsvarighet till "Debatt". Ibland tänker jag att det inte är så konstigt, vi kanske är ensamma om att tro att det ska leda någonstans när man castar människor som enbart (mestadels) är där för att försvara sin åskt och attackera andras för deras.
Men även utanför tv-studiorna ser man dessa ständiga bevis för hur svårt människan har att lyssna till och förstå varandra.
För mig blir det klarare och klarare att man bör sträva efter att leva i det som hände den där pingstdagen när Anden föll. Där och då upphävdes en stor del av språkförbistringens makt, plötsligt förstod människor varandra trots att man talade olika språk.
Nu är det ju inte alltid på den nivån; att vi faktiskt talar olika språk, rent ordmässigt. Men vi vet hur det kan vara, ibland är det hopplöst att förstå en annan människa, trots att båda faktiskt talar svenska. Samma språk, men ändå olika.
Det där pingstundret är förstås inget man kan ta sig eller åstadkomma, det är ett Andens verk. Men man kan sträva efter att leva i det, förstå att det är vad Gud vill. Kanske kan man göra det så enkelt att man helt enkelt bestämmer sig för att försöka förstå människor, istället att söka missförstå och misskreditera som det är så lätt att göra om man är för upptagen med sina egna tankar.
Fast det är klart, då krävs det att man inser sin mänsklighet och att man inte är så komplett och perfekt att det inte är värt att lyssna till andra. Men det är lättare sagt än gjort: den biten har människan alltid haft problem med. Man har alltid strävat efter att bli stor, växa upp till Gud.
Det finns en berättelse om det i Bibeln, förresten. Den om Babels torn.
Kroppen gör ont. Sväljer en ipren, drar en pläd över lekamen och kollar på film i soffan. Somnar förhoppningsvis.
Hörs när sjukdomstillståndet klingat av.
Ja, då vet man det. Dopfrågan engagerar till debatt nästan lika mycket som Magnus Betnér. Eller ja, inte riktigt ändå - kollegan Emanuels bloggpost om att Betnér var rolig i kyrkan fick 131 kommentarer, min kring dopet har bara nått upp till 84 än så länge.
Men det är i alla fall bra mycket, och ett bevis för hur mycket dopfrågan engagerar.
KG Larsson skriver i en egen kommentar till bloggposten att han är förvånad över att hans predikan blivit så omdiskuterad. Jag tycker inte att det är så konstigt, dopfrågan är ständigt aktuell och känslig men det predikas överlag inte så där väldigt mycket i ämnet nuförtiden. Det är i alla fall min bedömning, även om det säkert finns undantag.
Så när någon tar tydligt till orda och dessutom gör det på ett lite annorlunda sätt än det traditionella så reagerar människor. Vissa med glädje och intresse, andra med höjda ögonbryn och irritation.
Dopfrågan berör.
Men jag tycker även det är värt att konstatera att dopfrågan berör så brett att alla som kommenterat inte gjort det utifrån KG:s predikan. Och det är inte så konstigt, för själva bloggposten handlade ju inte bara om honom eller hans predikan utan mestadels om pingströrelsen och de samtal och funderingar som finns kring dopet där.
Hursomhelst, oavsett om man debatterar och diskuterar utifrån KG:s predikan eller inte, så kan man väl konstatera att det är roligt att dopfrågan engagerar? Till och med nästan lika mycket som Magnus Betnér.
Den som vill läsa mer om dopet: kolla in Håkan Arenius text i dagens tidning
Nej, jag hänger alltså inte med Birgit Friggebo i Viktor Rydberg-museet varje måndag. Vi möttes för att hon delade ut Wallquistpriset 2008 till Ulrik Josefsson för hans doktorsavhandling gällande den tidiga svenska pingströrelsen, "Liv och över nog". Synnerligen välförtjänt, skulle jag säga: det är ett imponerande och väldigt intressant material som Josefsson presenterat.
Fastnade speciellt för något Ulrik Josefsson sa när jag intervjuade honom i samband med tillkännagivandet. Vid högtidssammankomsten i Växjö, när prisutdelningen även sker, så ska han hålla en miniföreläsning på 15-20 minuter. Tema: "Väckelserörelsen som kritik och konstruktion", vilket han kommenterar så här:
"Väckelserörelsen har en spännande dubbelhet i sig. Den tittade in i kyrkan och tyckte att den gått vilse, kritiserade, men formulerade även något själva. Man förde inte bara fram sina åsikter, man kritiserade men konstruerade även ett annat sätt att vara. Och jag tror att det är en viktig dubbelhet: det är först när man är intresserad av att bygga något själv som ens kritik kan tas på riktigt allvar."
När jag hör honom säga det så tänker jag på den diskussion som återkommande hörs om huruvida det är värt att lyssna till debattörer eller bloggare som kritiserar det andra gör och säger men inte själva bygger något.
En del bloggare är tydligt kritiska till den församlingsstruktur som präglar kristenheten, menar att kyrkorna snarast blivit monster som står i vägen för människans gudslängtan och förespråkar därför en reträtt tillbaka till enkla gudstjänstfiranden i hemmen. De kan sägas kritisera och samtidigt försöka konstruera något nytt (även om deras kritik och konstruktion naturligtvis också kan kritiseras). Så det är inte dem tanken går till i första hand i det här fallet.
Men hur ska man, om man nu delar Josefssons kommentar om vilkas kritik som är värd att ta på allvar, förhålla sig till dem som nöjer sig med att sitta på kammaren och kritisera det andra gör och säger? Ska man avfärda dem, slå dövörat till, hälsa att man kommer börja lyssna när de börjar bygga något eget själva? Ibland lutar jag åt det - speciellt när tonen är hård och totalt oförstående när andra gör misstag som man själv smidigt undviker att göra genom att ingenting göra.
Fast å andra sidan är det bra med ventiler där man kan ge uttryck för frustration. Kanske kan det faktiskt bli starten på en ny konstruktion i längden?
Jag är uppenbart ambivalent i frågan.
Har hängt med Birgit Friggebo i Viktor Rydberg-museet i Jönköping i dag. Brukar göra det på måndagar.
Nej, förstås inte, men i dag var det så. Varför syns i tidningen i morgon.
Trevlig bekantskap, Friggebo. Vi småpratade lite om ditt och datt. Tror jag i alla fall. För i ärlighetens namn tillbringade jag stor del av tiden åt att tänka: "Börja inte sjunga We shall overcome nu, Carl-Henric!".
Lyckades kontrollera tvångstanken. Skönt, har en känsla av det inte skulle uppskattats. Måste vara frustrerande att mestadels vara känd för en enda sak i mångas ögon. Dessutom något som man menade så gott med men som landade och uppfattades som så fel.
Lördagens youtube-klipp.
Göran Hägglund brukar omtalas som regeringens lustigkurre. Det är inte utan att jag börjar tro att det stämmer, smälter in och dominerar i ett humorprogram gör han i alla fall.
Tänk att Sveriges socialminister ställer upp på sånt här. Coolt.