Lördagens Youtube-klipp är av det lättsamma slaget.

Michael Bolton har fått äran att sjunga nationalhymnen vid ett stort idrottsevenemang. Stor ära, stor möjlighet att göra intryck och beröra känslomässigt. Och stor möjlighet att göra bort sig, som att tappa bort texten när man står och leder allsång i mick.

Men frågan är om inte det allra pinsammaste är att Michael Bolton förutsett händelsen och förberett en riktig fusk-klassiker från skolan för att ta sig ur en eventuell minneslucka.

Denna dag ska inte mycket sägas på denna blogg. Endast detta: God Jul.

Fira i den goda gåvans tecken, genom att ägna tid och kraft åt att rikta tacksamhet uppåt för den jordefärd som Jesus gjorde och som vi minns och firar denna dag.

Och gör det i medmänsklig kärlek, ös ömhet över de nära dig - och låt det gärna även spilla över till andra som kanske befinner sig längre bort. Julen är närmandets tid, att Jesus begav sig från himlasalarna till det smutsiga stallet visar just det.

Låt gärna denna bild med syskonkärlek inspirera:

Ett dygn till julafton och startskottet för hysteriskt tomtande i stuga efter stuga. Vissa ser det där som avskyvärt, rent sataniskt, medan andra nöjer sig med att inte ha tomte för att den riskerar att skymma julens egentliga budskap om Jesus.

Den senare åsikten kan jag respektera (den förstnämnda respekterar jag inte riktigt lika mycket, om vi uttrycker oss milt) men har själv inga problem med lite tomteri.

Här är en krönika på tema som jag skrev efter julen 2007. Den är inte så dum, om jag får säga det själv. Lite rolig och tänkvärd i alla sin lättsamhet, kan jag tycka. Håll till godo (och med detta meddelar jag att bloggtempot sänks en aning över helgerna. Något inlägg ligger redan på timer och säkerligen blir det något ytterligare när andan faller på, men inte med samma regelbundenhet som annars)

"En treårings första bön"

När morfar stiger in i rummet och sätter sig tillrätta i den röda fåtöljen pågår leken fortfarande som allra bäst. Genom den har treåriga kusinerna Alfons och Axel hittills lyckats hålla nyfikenheten och otåligheten något på distans, men nu är det dags för det stora eldprovet. För nu ska det sittas still i knän och lyssnas när morfars röst blir vältaligt varm och tar med hela stora familjen sisådär 2 000 år tillbaka i tiden. Men de båda pojkarna verkar ha svårt att ta berättelsen om Jesusbarnet till sitt hjärta, än mindre verkar de begrunda den. I stället slänger de längtansfulla blickar bortemot den yviga och vackert dekorerade julgranen, de många paketen som ligger där i dess skugga har de spanat in länge nu. De vet att deras namn står på många av dem, och det fullkomligen spritter i de små kropparna.

Det är inget annat än en fröjd att se treåringar fullkomligen kasta sig över sin beskärda del av skörden och fyllas av enorm glädje när pappret slitits bort. Jag vill inte vara utan den biten av julen, euforin över gåvorna hör till. Och samtidigt önskar man ju som förälder inget hellre än att Gåvan också ska upptäckas och uppskattas: den som blev lindad och lagd i en krubba och sedan växte upp och borttog världens synd. Kommersialism och andlighet hand i hand liksom, finns det möjlighet till det?
Vuxen som jag är har jag tvivlat på det, oroat mig för att det förstnämnda ska ställa sig i vägen för det andra. Men treårige Alfons lyckades kombinera de två tingen alldeles utmärkt när han bad sin allra första egna bön i mellandagarna.

"Vill du att vi ska tacka för något speciellt", brukar vi fråga honom när det är dags för kvällsbön och hans svar blir i stort sett alltid detsamma: "bajs!" Sedan ägnar han hela bönetiden åt att, med ett leende på läpparna, vänta på att det ord av spillningsnatur som just nu upptar en stor del av hans värld ska nämnas. Själv säger han inte ett ord, i alla fall inte med riktning till himlen.

Precis just så såg det ut att bli även häromdagen, men när bönen väl var igång och jag tackade för allt vi hade att glädja oss över från den dagen som höll på att ta slut avbröt plötsligt Alfons mig med att högt och ljudligt utbrista "Tack för tomten!" Så löd hans första bön här i livet.

Kanske borde man gråta över något sådant, men jag log. Stort. Dels för att det var sött naturligtvis, men också för att sonen verkar ha fått det hela rätt. För när man vänder sig till Gud och tackar för jultomten då har man förstått vem som är underställd vem.

Läser att Jesus är borta.

Denne Jesus alltså, förnekar sig aldrig. Vill inte befinna sig i de fina lokalerna. Då: ett stall. Idag: ett rövarnäste.

Och redan idag kan rövaren vara med honom i paradiset.

Lördagens Youtubeklipp

Om du följer den här bloggen så vet du redan att jag är svag för komikern och skådespelaren Ricky Gervais. Jag älskade serien "The office " och kan skratta halvt ihjäl mig åt hans utläggning av skapelsen.

Men frågan är om inte serien "Extras" ändå slår allt. Där spelar han statisten Andy som så gärna vill bli en riktig skådespelare, men aldrig lyckas. Till slut säljer han sin själ genom att låta BBC förvanska ett manus han skrivit så att det blir en sitcom av sällan skådat lågvattenmärke.

Serien är fylld av gästskådepelare som Kate Winslet, Orlando Bloom och Ben Stiller som spelar karikatyrer av sig själva. Det är oerhört roligt, välspelat, fyndigt - och ofta tänkvärt. Rekommenderar hela serien å det varmaste.

På julaftons kväll visar Sveriges television "Extras julspecial" som jag kommer sitta bänkad vid. Ett år, allt sedan den sändes i England, har jag väntat. Äntligen dags.

Ryktet säger att den till största delen är en hård kritik mot vår kändisfixerade västvärld, och av klippet här att döma så stämmer det. Historien, om jag fattat den rätt, är ungefär så här: Andy har sagt upp sig från sin dåliga tv-serie, hamnat på kollisionskurs med bästa kompisen Maggie i sin längtan efter att bli känd. I brist på annan uppmärksamhet går han med på att vara med i "Celebrity Big Brother" där han, i det här klippet, till slut ser sig själva och hela kändsifixeringen i nytt ljus.

Det är ett strålande klipp, så fyllt av känslor (som när Andy riktar sig till kompisen Maggie, som sitter hemma i tv-soffan, och ber om förlåtelse) och samhällskritk. Och missa inte slutet; tjejen som tror att hon förstått vad han menar men ingenting fattat.

Naturligtvis är det här klippet som allra bäst och roligast om man sett "Extras" tidigare och känner till karaktärerna, men jag tror att det funkar ändå. Helheten går fram, tror jag, även om vissa detaljer kan vara svåra.

Det finns lite olika åsikter om vad Dagen ska göra. Inte sällan möts man av åsikten att vi i allt - såväl på ledar- som nyhetsplats - ska driva kampanjjournalistik. "Stå upp för den bibliska läran", säger man och ifrågasätter varför vi exempelvis intervjuat någon som har en annan syn (än den som reagerat) kring livsstilsfrågor som alkohol , homosexualitet eller skilsmässa.

Jag tycker inte att en sån tidning skulle vara intressant. Naturligtvis präglas innehåll av tidningens grundläggande värderingar och huvudinriktning men när det blir enformigt, likriktat och förutsägbart så blir det haltande, för sån ser inte verkligheten ut.

Och jag tror att det är nyttigt att möta andra perspektiv än det egna, än det man själv är övertygad om. Det skulle säkert kännas bra med en tidning där man håller med om allt och där enbart personer som tycker och tänker som en själv fick komma till tals, men hur bra, roligt och utvecklande vore det? Man behöver få möta andra idéer och tankar, få ta spjärn gentemot andras perspektiv. Ibland leder det till att man ändrar uppfattning, helt men kanske oftast delvis, ibland leder det till att man stärks i den åsikt man redan hade: man har mött och prövat andra argument men inte funnit dem bra.

Och ännu oftare har man helt enkelt mött ett perspektiv som gjort att kunskapen vidgats kring hur andra personer tänker och tycker, och det kan aldrig skada.

Det är genom en sådan grundhållning som vi tror att Dagen kan få innebära skillnad för den som inte sympatiserar med tidningens huvudinriktning; att man läser artiklar, ledare och får nya perspektiv som kan leda att man omprövar tidigare åsikter och ståndpunkter.

Så jag tycker att en av Dagens uppgifter - vid sidan om en rad andra - är att problematisera ämnen och lyfta fram sådant som utmanar läsaren: både den övertygade kristne och den nyfikne som inte ser sig som troende. Hitta personer och berättelser som alla läsare inte skulle finna naturligt i sitt vardagsliv. Vara en berikande tidning, helt enkelt.

Ett exempel på hur den redan kristnes perspektiv utmanas skulle dagens artikel om dop kunna ses som. Efter flera dagar av artiklar i ämnet kring dop och medlemskap (utifrån pingströrelsens diskussioner i ämnet) avslutar vi idag miniserien med fyra intervjuer med personer om deras dop. Fyra helt olika berättelser som förhoppningsvis ger ny kunskap för många. Kanske kan den få problematisera för alla som har en tvärbestämd uppfattning kring dopet, oavsett vilken. Det vore en dröm.

Inte så att man nödvändigtvis ändrar uppfattning, men i alla fall så att man får en ökad förståelse och kunskap kring dem som tänker annorlunda utifrån sin tradition och sitt liv.

24 december? Nej, det är inte datumet jag drömmer mest om just. Jag längtar snarare till 2 mars. Då ska jag köa någonstans, hänga på låset, roffa åt mig mitt exemplar och ropa "äntligen" så tydligt att folk kommer tro att Gert Fylking är närvarande.

Det var ju en text till angeånde dop och medlemskap idag, en intervju med pingstledaren Pelle Hörnmark.

Finns mycket däri som skulle kunna vara intressant att reflektera kring, men nu fastnar jag framförallt för slutet av intervjun där Hörnmark säger att det här en viktig fråga att bearbeta. Och samtidigt inte.

"Vi måste ha proportionerna klara: det handlar om omflyttning av redan frälsta. Så i det stora är det ändå en oviktig fråga, för den viktigaste frågan är hur vi når nya människor. När det sker kommer det inte diskuteras hur det ska gå till, då är troendedopet det självklara i en pingstförsamling. För alla utan undantag vill döpa fler - om det inte varit så hade det varit mycket jobbigare än att man nu funderar kring medlemsfrågan."

Innan dess har han påpekat att det naturligtvis är en viktig fråga för dem det berör, de som byter samfund och vill vara med i en församling. Men i det stora hela... nej, då är det ingen viktig fråga, menar Hörnmark.

Och samtidigt är det naturligtvis så, parallellt med önskan och strävan att nå nya människor, att man måste tänka på dem som redan finns där i församlingsmiljön. En del, jag har fått några såna mail de senaste dagarna, har farit väldigt illa av känslan att vara b-kristen när man inte fått bli fullvärdig medlem eller mått dåligt av det troendeop man mer eller mindre upplevt sig tvingad till (andra talar om vad mycket det betytt för dem att församlingen var tydlig med sin dopsyn så att de bestämde sig för att troendöpa sig, så här finns självklart en spännvidd).

Tar Pingst med sig båda de perspektiven - att frågan är oviktig och viktig på samma gång - in i samtalen som ska föras under 2009 så blir det nog som allra bäst. Då får den rimliga proportioner. Slukar lagom med tid, kraft och energi.

Dopserien hänger i, i dag med en koll på hur Evangeliska frikyrkan, Svenska baptistsamfundet och Livets ord resonerar kring troendedopet och medlemskap. Tydligt baptistiska rörelser alla tre, men med förändrad praxis kring medlemskapet numera (Livets ord är kanske de som ändrat minst, om man lyssnar till Ulf Ekmans svar. Å andra sidan tror jag att hans svar är något överraskande för en del, att man ända sedan början haft en policy att inte förvägra medlemskap till barndöpta med en tydlig bekännelse).

En del retorik kring dessa förändringar, eller funderingar kring förändringar som i pingströrelsens fall, handlar om att det är ett uttryck för "avfall" eller "ökad ljumhet". Och det står det naturligtvis var och en fritt att tycka och fundera kring.

Den direkta och mest påtagliga orsaken måste nog ändå den ökade rörligheten över samfundsgränser sägas vara. Det var enklare att stå fast vid traditioner så länge det bara var "de egna" som var med. När människor nu allt mindre bryr sig om vilket samfund en kyrka tillhör (inte alla, för många är naturligtvis samfundstillhörigheten fortsatt viktig) utan snarare letar efter en kyrka de trivs med och i så blir det svårare. I den vidgade ekumeniken ställs frågorna kring varför man gör och tänker som man gör på sin spets.

Och här ligger en gigantisk utmaning för kyrkorna: att vara flexibla och hålla fokus på det centrala samtidigt som man inte förlorar sin övertygelse eller särart (och olika kyrkotraditioner, betoningar och uttryckssätt passar ju bevisligen olika människor).

Men det svåra är att det som snarast räknas som en särart av någon kan räknas som i allra högsta grad centralt av någon annan. Dopet är en sådan fråga; inte förhandlingsbar som medlemsgrundande för somliga, av underordnad betydelse för andra - om än inte oviktig - som hellre betonar vikten av det andliga livet och den andliga frukten. 

Nu så, nu kom nästa del av artiklarna kring dop och medlemskap i pingströrelsen. Efter att ha varit intimt och ovillkorligt förknippade med varandra så finns det nu en väldigt stor spännvidd i frågan

Det har varit spännande att genomföra den här enkäten bland 30 pingstpastorer och höra hur olika man resonerar och tänker kring medlemskap och vilka krav och kriterier som eventuellt bör vara kopplat till det.

Men, och det här är viktigt att påpeka: oenigheten bland pingstpastorerna rör medlemsfrågan, inte själva dopfrågan.

Såg att en del av kommentatorerna på "Dagens fråga"i fredags ("Borde Pingst överge krav på troendedop för medlemskap?") och en del bloggare reagerade väldigt starkt och tyckte att nu får det vara nog med avfallet och avsteget från Bibelns lära, typ.

Men då känns det som att man inte läst artiklarna som frågan ställdes utifrån, alternativt missförstått dem grovt. Om inte annat tydliggörs det i dagens artikel. För jag har nog aldrig under mina år som bevakare av svensk pingströrelse varit med om en fråga där enigheten varit större än kring troendedopet. Pingströrelsen är fortsatt en baptistisk rörelse, om det råder ingen som helst tvekan. Alla, utan undantag, talar om troendeopet som det enda att förkunna och praktisera. Men om det ska vara ett krav för medlemskap råder det numera delade meningar om, och bland de yngre pastorerna finns är övervägande delen för en förändring av praxis.

Frågan är intressant och mångfasciterad, man kan fundera, vrida och vända på den ur många infallsvinklar. Kanske sätter det igång redan i kommentarerna av denna bloggpost.

Till sist: Rekommenderar även Joel Halldorfs blogg som ger intressant perspektiv i ämnet. Han påpekar att den baptistiska hållningen var tydlig i början men att entusiasmen över upptäckten av andedopet var så stor att dopfrågan liksom knuffades åt sidan. "I väckelsens gryning låg baptister och barndöpare på knä sida vid sida, som om det vore den mest naturliga sak i världen", skriver Joel Halldorf och funderar kring vad som är "trogen pentakostal teologi i detta fall: att kräva troendop av alla, eller att acceptera Andens förmåga att använda medel som vi kanske i förstone uppfattar som bristfälliga men som ändå tycks bära frukt i människors liv."

Klockan är strax efter 7, högtalarna på Falköpings station förkunnar: "Om några minuter inkommer tåg mot Stockholm på spår nummer 3".

Och mycket riktigt, så sker. Men stannar, nej det gör inte tåget. Det susar förbi i sisådär 150 km/h och vi resenärer vänder huvudet och tittar efter tåget som försvinner bort. Längst bort, några kilometer bort eller så, i svängen blir det stående. Två röda lampor lyser längst bak på tåget. Lite skammens rodnad, sådär.

Och så, efter några minuters väntan, kommer det krypandes tillbaka, backandes.

På perrongen skrattade och skakade vi på huvudet, sa att det kändes sådär halvtryggt att kliva på och lyckönskade varandra en framgångsrik resa som förhoppningsvis slutade vid rätt stationer: "det vet man ju aldrig var man hamnar med det här tåget".

Ombord får jag dock förklaringen, som är den jag redan misstänkt. Föraren är inte berusad, det är inte halka på tåget, konduktören hade inte akut hemlängtan och man var inte av nöd tvungna att stå på för att hinna till julhandeln i Skövde.

"Falköping hör inte till standardstationerna, vi stannar inte här varje gång utan åker ofta förbi, och nu åkte vi tyvärr förbi även när vi skulle stanna".

En logisk förklaring. Och en påminnelse om att världen inte snurrar kring Falköping. En onödig påminnelse, ty det har jag aldrig trott, men likväl en påminnelse.

Den uppmärksamme läsaren förväntade sig ytterligare artiklarna kring dop och medlemskap i pingströrelsen i dag, eftersom jag utlovade det i fredags.

Men så blir det inte, av olika orsaker får det vänta till i morgon. Bara så att ni vet och inte sitter och letar ihjäl er efter det, om nu någon är så pass intresserad.

Under tiden kan man ju alltid läsa kommentarerna på "Dagens fråga" ("Borde Pingst överge krav på troendedop för medlemskap?") och fascineras över hur oerhört olika människor reagerar och tänker. Somliga tycker att det är bibelstridigt att ens fundera över saken, andra menar att det är en självklarhet att det ska ändras.

Okej, då var den delen av "Boston tea party" där Filip och Fredrik prövade på korsfästelse (utan spikar dock) avklarad, inklusive eftersnacket med frågor om hur Jesus dog och om man kan lita på att han funnits överhuvudtaget.

Som jag antog så tyckte inte de närvarande forskarna att man bara kan lita på Bibeln som källa (och det är heller inte det enda man hänvisar till i Lee Strobels bok naturligtvis, men den lär ändå - trots god argumentation - räknas som "partsinlaga" av många) eftersom den är partisk. Men de konstataterade även att det finns andra historiska källor, exempelvis romerska polisanteckningar, som slår fast Jesu existens.

Sen funderade även läkaren i expertpanelen kring huruvida Jesus verkligen dog under korsfästelsen eller inte, en gammal och fullt legitim fundering att tänka kring. Han kanske bara var i koma när de plockade ner honom?

Men vad jag inte får ihop i så fall är hur han som var i koma, vars sida man stuckit upp med en lans och vars händer och fötter varit genomborrade och som varit piskad i vansinne inför korsfästelsen (något de talade om som historiskt säkert) klarade av att repa sig på egen hand inne i en grav. De la honom ju inte direkt på Jerusalems akutvårdsavdelning, liksom.

Låter som att han måste ha varit Gud för att fixa det hela hursomhelst, tycker jag.

Jag har just läst klart Lee Strobels bok "Vilken Jesus ska jag tro på?" (Libris). Recension och ytterligare kommentarer här på bloggen lär komma framöver.

Boken handlar om olika Jesusbilder som florerar i samhället och på exempelvis internet, och som går stick i stäv med den traditionellt kristna bilden. Strobel undersöker vilka fakta och bevis som finns för kyrkans lära, eller om de nya Jesusbilderna kanske har rätt, genom att ställa ett antal forskare till svars i intervjusituationer.

En av frågorna rör korsfästelsen och uppståndelsen, som räknas som ett av de allra mest centrala - om inte den mest centrala - frågorna kring Jesus. Om han uppstod=Gud. Om inte=allting faller. Och teorierna är många: Jesus dog inte på riktigt, lärjungarna röövade bort hans kropp, det är en fabel från tidigare i historien och så vidare.

Forskarna argumenterar emot och visar på bevis för den kristna trosuppfattningen att han verkligen och och uppstod. Intressant läsning ur apologetisk synvinkel, men jag kan tänka mig att argumentationen blir svår att ta till sig för icke-troende i och med att både forskare och författare är bekännande kristna och mycket tittar på bibelberättelserna för att hitta bevisen. Jag vet inte hur väl det blir övertygande för den som inte tror.

Som ett spännande komplement ger sig ikväll Filip & Fredrik - Kanal 5:s stora programledarduo - i kast med samma frågor. I programmet "Boston tea party" ska de pröva att korsfästas (kolla in trailern om du önskar, där de bland annat gör en Via Dolorosa-vandring genom Uppsala). Ska bli intressant att se programmet, och inte minst höra de sekulära experterna uttala sig efteråt korsfästelseexperimentet ("Boston tea party" kan beskrivas som ett slags populärkulturistiskt "Snillen spekulerar" eller "Fråga Lund", där experter på olika områden hjälper Filip & fredrik att besvara deras frågor.)

En annan infallsvinkel än Lee Strobels bok. Ska bli intressant att höra vad de kommer fram till från den horisonten.  

Lördagens Youtube.

Efter den omtumlande tiden med misslyckad Melodifestivalsatsning och i det närmaste förföljelse i media försvann Carola från rampljuset. Men för några veckor sedan var hon tillbaka, som gästdomare och solist i TV4:s Idol.

Och jag blev imponerad. Inte av hennes domarinsats, men framträdande i avslutningen var en enda stor uppvisning. Inte nog med att hon än en gång visade vilken duktig sångerska och artist hon är, hon lyckades även få årets rätt mediokra "idoler" att lyfta sig. Och så sångvalet, en gospel i ordets rätta bemärkelse både musikaliskt och textmässigt. Om och om igen omsjungs Jesus, om och om igen understryks att han kommit för att frälsa världen.

Några minuters väckelsemöte på bästa sändningstid. Sånt kan bara Carola ordna.

Åker mycket tåg eftersom jag bor långt från redaktionens lokalitet. Och jag måste ärligen säga att det nästan aldrig strulat för min del. Har haft svårt att stämma in i klagosången mot SJ det här året, för jag har i stort sett aldrig upplevt någon större försening under mitt tågintensiva 2008.

Men någon gång ska vara den första. Sitter just nu på väg upp till Stockholm för en intervju och hade tänkt åka tåget som avgick hemifrån vid 9-tiden. Ändrade dock så att jag åkte en timme tidigare.

Det skulle jag inte ha gjort.

På grund av ett vagnfel var det kraftigt försenat redan från Göteborg och en bit innan Katrineholm ropade man ut i högtalarna att man "förlorat dragkraften och behövde göra en omstart av tåget". Lät ju sådär bra. Och dessutom, under det stoppet dundrade ett X2000 förbi. Just det, det X2000 som jag hade tänkt att åka med, det som avgick vid 9-tiden hemifrån...

Nu ligger vi 62 minuter efter ordinarie tabell, och enligt restidsgarantin ska jag få någon form av ersättning om v är minst en timme sena.

Ska vi slå vad om att de lyckas köra in exakt tre minuter?

Då så, då drar vi igång med ldop- och medlemsfrågan inom pingströrelsen igen. Förra gången ämnet berördes blev det debatt utav bara den här, vi får väl se hur det blir den här gången. I dagens tidning finns tre artiklar i ämnet, en ingångstext och sedan två församlingsexempel som visar hur annorlunda man kan tänka och praktisera inom samma rörelse: Habo och Åsenhöga-Marieholm.

På tisdag fortsätter serien med att försöka ta ett lite större grepp på var rörelsen som helhet verkar vara på väg i den här frågan. Men redan nu funderar jag, utifrån de här exemplen, på hur ni läsare reagerar: vilken församlings syn sympatiserar du med och varför? Eller kan man kanske sympatisera med båda?

Dessutom kanske det finns olika funderingar kring vilka av dessa ståndpunkter som betecknas som radikal: den som (i alla fall till viss del) går emot pingsttraditionen eller den som väljer att stå fast vid den trots att andra samfund , och alltså även församlingar inom egna rörelsen, ändrat praxis kring att medlemskap och troendedop måste höra ihop?

Filadelfia Rörstrand, Sveriges största pingst- och frikyrkoförsamling, har problem att få ihop sin budget och säger därför upp fyra tjänster. Nyhetstexten om den nerdragningen är kortfattad, men det finns en bakgrundsartikel som är desto mer gedigen.

För dig som vill läsa mer om Filadelfia och deras brottning med en ekonomi som inte räcker till, och som för två år sedan medförde att de sa upp 16 personer och förändrade sin arbetsstruktur, rekommenderas Dokument Filadelfia.

Så har tidningen Mama återigen utsett årets mamma och pappa: programledaren Linda Isacsson och artisten Eric Gadd. Övriga nominerade var komikern Mia Skäringer, programledaren Jenny Östergren, programledaren Fredrik Wikingsson och fotbollsproffset Zlatan Ibrahimovic.

Vad hände med Johanna Brolander, undersköterska, ensamstående fyrbarnsmamma från Norrtälje som arbetar heltid trots att hon egentligen inte orkar, som varit konstant trött i sju och ett halvt år och aldrig har råd med semester? Och varför var inte snickaren Mikael Bengtsson från Laxå nominerad, som sålde huset och satte sig och familjen i en hyresrätt för att ha råd att gå ner i arbetstid så att han hinner umgås mer med sina barn?

Japp, naturligtvis så: Okända, oomskrivna, oomtalade. Och därmed helt enkelt ointressanta. Kriterierna verkar vara enkla: var känd, ha barn. Mer än så krävs inte.

Så om Johanna vill vara med och slåss om nästa års pris: deltag i typ "Ensam kvinna söker" och dejta många män i tv på kort tid, fläk ut ditt privatliv i kvällspressen, tala om att du vill förverkliga dig själv numera och inte bara finnas där för barnen även om du naturligtvis älskar dem. Och Mikael: försök få in en fot i typ "Room-service", "Bygglov", "Från slott till koja" eller liknande tv-program som nyttjar snickare. Arbeta mer, långt mycket mer, och berätta i tidningar om hur ni försöker få ihop livspusslet och numera tänker kvalitetstid istället för kvantitetstid.

Visst, det kan försämra relationen till barn och fru, visst. Men ni blir kändisar och nomeringsbara.

Ps: Johanna och Mikael finns inte, vad jag vet. Men människotyperna finns i verkligheten. Och de är troligtvis långt fler än komikerna, programledarna och artisterna. Definitivt fler än fotbollsproffsen.

Förra veckan lyssnade jag, två gånger dessutom, på när Niklas Piensoho talade om kattfrågor.

Bakgrunden var denna:

Jackson Kaluzi från Tanzania gästade Predikantveckan i Filadelfia Stockholm och berättade bland annat om missionären som grundade en församling. Hon hade en katt som hon hade med till kyrkan varje söndag, gick in med den i koppel längs mittgången och surrade fast den vid predikstolen.

Och när efterträdaren tog vid, vad gjorde han då? Köpte katt, tog på koppel, gick mittgången fram och surrade fast i predikstolen. Även nästa pastor gjorde likadant. Ingen av dem visste varför, och kunde naturligtvis inte finna något bibelstöd för agerandet, men man fortsatte likafullt.

De svenska pastorerna, inklusive Filadelfias föresåndare Piensoho, skrattade gott åt berättelsen. Men sen slog det Niklas Piensoho att det ju är likadant i Sverige, fast annorlunda. Vi har också våra "kattfrågor" påpekade han och tog gudstjänsttiden som exempel.

"Vi firar Gudstjänst söndagar 11.00. Varför gör vi det? Jo, för att det är när man hunnit med kossorna och tvättat sig. Tiden sattes utifrån de praktiska omständigheterna. Men det är ju säkert hundra år sedan någon i den här församlingen ägde en kossa. Ändå vet jag att vi skulle kunna sätta igång tredje världskriget om vi beslöt oss för att ändra den tiden."

Det är en av våra kattfrågor, helt enkelt. En av de där som vi ärvt, som inte har sin grund i Bibeln, som vi inte vet varför de är viktiga men de är det ändå. Piensoho rådde inte de församlade att "åka hem och skjuta katter", lite vishet skadar inte, men tyckte att det är värt att betänka att så mycket av det som det ofta klagas över och diskuteras är just "kattfrågor" - som gudsjänsttider, kläd- och musikstilar, mötesupplägg. Det får inte ta över, det viktiga att fokusera är det som är "hundra procent omistligt", som han uttryckte det.

Jag tycker det är en strålande bild, som säger så mycket. Dels att det inte behöver vara nödvändigt att ta död på alla de där katterna, bara för att de inte står i Bibeln behöver de ju inte vara fel. Men de ska definitivt veta sin plats, och när en katt ställer sig i vägen för lejonet/lammet - då måste man veta vad som får lämna lokalen och livet.  

Lördagens Youtube.

Såg ju U23D häromdagen. Fantastisk konsertfilm! 3D-utvecklingen har onekligen gått framåt sedan Tv-piraterna på 1980-talet.

Så närgånget, ända inpå skinnet. Oerhört levande. Enda nackdelen var att det blev så fixat att lite av livekänslan försvann emellanåt. Publikljudet var exempelvis avstängt i grundläget vilket gjorde att det kändes mycket studio. Å andra sidan blev effekten stor när publikljudet skruvades på, som i allsången i With or without you... Ståpäls!

Men nu tänkte jag kolla av en grej med er, kära bloggläsare, som jag blev påmind om på nytt. I Sunday bloody sunday, detta raseri mot krig och orättvisor, på senaste turnén.

Kolla klippet så ser ni en Bono i fredskamp, med pannband med tre religiösa symboler och ett budskap om "co-existens". Kristna, judar, muslimer - alla söner av Abraham, är budskapet.

Han blev beskylld och anklagad för att vara antikrist efter det där. För mig är det bara en fredsaktion, en vädjan till mellanöstern och hemlandet Irland att sluta slåss och se det mänskliga släktskapet, visa på det gemensamma i Abraham. För mig blir det inte religionsblandning, speciellt inte med sångraderna i slutet av sången: "The real battle just begun, To claim the victory Jesus won on a Sunday bloody sunday".

Eller är jag för snäll mot min store favorit Bono?

Så där, då var den sista texten från årets Predikantvecka publicerad: Generationspusslet.

I mitten av veckan konstaterade jag en röd tråd som jag tyckte mig se, den här texten är resultatet av det. En subjektiv bild, förstås, inlyssnad med de öron som är mina. Andra har säkert reagerat först och främst på annat, och deras bilder är naturligtvis också sanna. Och lika självklart som i deras fall är att min bild, det pussel som jag lägger av årets konferens, i viss mån präglas av vem jag är.

Ni som läser den här bloggen regelbundet vet att frågorna kring unga och äldre snurrar i mig, mer eller mindre konstant. Jag tror att det finns något väsentligt och viktigt att finna i mötet mellan generationer.

Utifrån det kan man, med viss rätta, ifrågasätta den bilden som jag ger i den här texten: är det inte något jag sökt, ansträngt mig för att hitta?

Nej. Vissa saker har jag troligtvis inte hört lika tydligt medan jag reagerat enklare på sånt som sagts inom detta område, det tror jag. Så funkar det liksom för alla. Men jag skulle aldrig skriva sånt här om jag inte upplevde det som korrekt, självklart. Vem skulle tjäna på det?

Innebär detta att det finns en stor åldersegregering bland pingstpastorer? Ja, och nej. Det finns absolut goda relationer, småprat och djupare diskussioner, mellan unga och äldre. Så är det tveklöst, det är inte så att man hela tiden håller sig i varsina delar av Filadelfiakyrkan.

Men det största umgänget finns med den egna generationen, vilket ju är ganska naturligt: liknande tankegångar, på samma plats i livet familje- och erfarenhetsmässigt. Men, som jag formulerade det i artikeln:

I sig inget problem, men när de har svårt att samarbeta och ta det bästa av två världar, då blir det problem. Kraft ur i stället för kraft in.

Det tar kraft, skapar frustration. De yngre tycker att deras tankar om nödvändig förändring inte mottages tillräckligt, de äldre har erfarenhet som inte får kastas bort. Att få de två att tydligt samverka i samma sak vore det bästa, men det är lättare sagt än gjort.

Fyra dagars intensivt arbete är över. Nu ska här njutas, och hur gör man det allra, allra bäst?

Svar: man beger sig till Hornstull och kollar på U23D på bio. Sverigepremiären skedde förra veckan och jag har lidit varje kväll jag inte kunnat gå. Men nu så, äntligen.

Jag ska sträcka mig efter Bono och sjunga med så att rösten är sprucken i morgon. Det är ett löfte.

Pelle Hörnmark berättade på Predikantveckan att han lovat sig själv och omgivningen att förbli sig själv, den nya tjänsten som pingstföreståndare till trots.

Men så blev det som det blev, ett officiellt uppdrag till Georgien kallade och Pelle tänkte att han nog skulle slänga ner kostymen och slipsen också. De svenska medresenärerna skrattade när han fick på sig det hela och sa: "det dröjde inte länge förrän du var förändrad".

Predikan i det uppklädda tillståndet gick dock bra och efteråt kom en man fram och tackade varmt. Men så gjorde han ett tillägg: "Fast det där har jag slutat med", sa han syftandes på Pelles klädsel.

"Tänk att Gud skickade en profet direkt som korrigerade mig", sa Pelle till pingstpastornas förtjusning. Och nej, han hade ingen slips på sig.

Har varit lite tunt med bloggposter i dag, ber om ursäkt för det. Har slitit med en text om Predikantveckan till morgondagens tidning som jag just lämnat. Ska bli spännande att se reaktionerna på den, ett försök till grepp över hela veckan. Lite annorlunda. Ni får se i morgon.

Nu är det i alla fall slut för i år. Men det är inte säkert att bloggposterna om veckan är över, det kan nog komma några fler under dagen som kommer - sånt där jag samlat på mig min inte hunnit med att skriva. Så fortsätt kolla in.

Igår undervisade Anders Parment om Generation Y, 1980- och 90-talister, och sa bland annat att de inte har en automatisk respekt för auktoriteter. Om någon gör sig förtjänt av respekten så respekterar de, inte bara för att titeln säger att man ska det.

Om jag skulle ha betvivlat det faktumet så blev jag överbevisad i natt.

På vandrarhemmet där jag bor dessa dagar var det byte i rummet bredvid under gårdagen, några ungdomar intog det och bestämde sig för att ha svängdörrar in till sitt rum, det vill säga låta alla kompisar i övriga korridoren komma och hänga dit. Så det var ett enda springande, knackande, ropande, skrattande...

De hade uppenbart roligt och trevligt. Det hade inte jag.

Så vad göra? Klä på sig, börja gå runt som en annan lägerledare och försöka få ungdomen att rätta sig i ledet? Nej, jag är ju en högteknologisk människa - så jag mailade helt enkelt receptionen... Och gick och la mig på nytt, med övertygelsen om att timmarna av sömnlöshet snart borde vara över.

Fast de var ju som sagt Generation Y:are... så trots att personal var uppe och sa till åtminstone tre gånger så fortsatte det bara ända till de själva bestämde sig för att sova något framåt 03.30-snåret.

Uppenbarligen hade inte personalen förtjänat auktoritetsrespekten.

Eftermiddagen har fokuserat mycket på integration, på hur församlingar kan förnyas och leva upp tack vare nysvenskar. Två församlingar har berättat om hur de förändrat och hur mycket det betytt för dem. Skriver om det i morgondagens tidning.

Väldigt spännande och utmanade ämne, för ett Sverige som inte ser likadant ut längre. Så självklart ska inte församlingarna vara enbart gammelsvenska, då är man inte en del av det riktiga Sverige.

I inledningen av den här samlingen pratar Anders Parment som har specialstuderat 1980-talisterna. Han är medlem i Filadelfiaförsamlingen, men jag vågar nästan påstå att han inte skulle stå här i dag och tala om det inte vore för mi.

Det var jag som upptäckte honom :-)

I januari skrev jag om ungas förhållande till föreningsliv och ringde Anders Parment utifrån en debattartikel han skrivit om 80.talisterna i Svenska Dagbladet. Och när jag ringde honom visade det sig att han var pingstvän, det hade jag ingen aning om i förhand.

Så jag skrev en intervju till med honom inför Nyhemsveckan där han var med i ett panelsamtal om pingströrelsens framtid som dagens nyhetschef Andreas Nilsson och TV-Inters Malin Aronsson hade hand om.

Parment har åhörarna i sitt grepp här, han är oerhört duktig och värd att lyssna till. Läs artiklarna som jag länkat här så får du veta lite kring vad ha står för.

Om ni som är på Predikantveckan gillar honom så kom ihåg att tacka honom efteråt. Och så mig då, förstås (jag är 70-talist men uppenbart färgad av 80-talisternas förmåga att få lyfta sig själv...)

Jag har många gånger varit facinerad av Samuel Hector, musikpastor i Filadelfia Stockholm. Så oerhört duktig, på att spla och sjunga, känsla för att välja låtar.

Och ändå är det idag, just alldeles nyss, som jag blev som allra mest tagen av honom - när han inte sjöng.

Samligen "Med spaning på framtiden" har just inletts, med en otroligt bra film om frikyrkans kris i nutid och möjligheter inför framtid. Skulle önska att jag kunde lägga ut den här framöver, vi får väl se.

Efter den skulle Samuel Hector leda en lovsång, sin egenskrivna "Herre gör det igen", men han kom bara en strof in i den innan han brast. Vid flygeln satt han och grät, så påtagligt berörd. Runt omkring i kyrkan spred sig böneatmosfären på ett sätt jag inte varit med om på länge, folk ställde sig upp och stämde in i sången som Samuel efter en stund kunde återuppta.

Det är inte alltid det välpolerade och det perfekta som når fram mest. I sprickorna syns ljuset.

Nu håller Chaterine Carlsson, vice föreståndare i pingstförsamlingen i Jönköping, talar över temat "Jesus och församlingen" just nu och understryker bland annat tydligt vikten av andlig enhet över samfundsgränser, om ekumenik.

"Om det är något fienden vill i dag är det att splittra oss".

Bättre med ett stort fiskenät än varsitt fiskespö, som Pelle Karlsson en gång skrev. Erkännande av varandra och förmåga att se att alla delar av Kristi kropp. Och samtidigt understryker hon att man inte ska tappa bort att vara stolt över det egna,d en egna särprägeln. Något motsättning däremellan behöver inte finnas, men gör det alltför ofta, säger Chatrine.

Dessutom påpekade hon vikten av att se varandra som nära sykon inom pingströrelsen, även om man inte gör precis lika i alla frågor. Man kan ha enhet och bredd, samtidigt.

Okej, det blev ju en liten cliffhanger igår angående Johannes Amritzer och hans församlingsgrundande i Stockholm. Nu finns artikeln att läsa (och även en med Märstas föreståndare Sven Bengtsson).

Personligen funderar jag på om deras historier skiljer sig åt eller inte. Amritzer vill inte tala om schism eller samarbetssvårigheter medan Bengtsson säger "vi kan inte samarbeta". Det låter ju rätt motstridigt, eller så ser de helt enkelt detta ur olika perspektiv och betonar olika saker - för Amritzer förnekar inte att det funnits olika viljor emellanåt och att han och Bengtsson haft sina meningsskiljaktigheter, "som alla som arbetar tillsammans under många år har", sa han till mig igår när vi talades vid.

Han sa även, vilket tyvärr inte fick plats i den omfångsbegränsade artikeln, att han pratat med Sven Bengtsson sedan beslutet togs och sagt ungefär:

"Jag har ju bott inneboende hela mitt liv och du vet, någon gång vill man ha sin egna lägenhet. Bli vuxen, liksom".

Han sa det med ett leende så jag vet inte riktigt hur mycket allvar man ska lägga i det, men något säger det definitivt om hans beslut. Det kan tolkas som att han inte vill underordna sig längre, som jag läser att någon frågat om på medlemsmötet i Märsta, eller som att pionjärhjärtat vill testa vingarna även i Sverige. Johannes Amritzer betonar helt klart det senare.

Och så hade alltså även en annan förklaring till sitt beslut, en dröm/syn som han hade några veckor innan han slutgiltligt bestämde sig. Enligt honom själv hade han inte berättat om det här tidigare, jag fick uppfattningen att han typ bara pratat med sin fru om det, och han hade nog inte riktigt planerat det nu heller verkade det som. Men så blev det.

Tänk så gripande att komma hem till vandrarhemmet och mötas av en pingstpastor på knä efter en lång dag i Filadelfiakyrkan.

Nu var Lars-Evert Jonsson , föreståndare i Värnamo pingst, i och för sig bara på jakt efter nyckelkortet till sitt rum och tömde därför ut väskans och fickornas innehåll på hallgolvet. Men ändå.

Mark Holmen landade tydligen med flyget vid 07.40 i morse, totalt jetlagad. Ändå har han hållit tre samlingar med stor koncentration. Imponerande, sannerligen.

I skuggan av det kan även rapporteras att tolken Daniel Röjås haft en rätt slitsam dag också. Att översätta tre långa pass under en dag är ingen lek, men han gjorde det med den äran. Dock med viss hjälp, avslöjade han efteråt. Innan sista eftermiddagspasset tryckte han nämligen sig en migräntablett som gjorde susen och gjorde att huvud och tunga höll sig på rätt plats.

Men det mesta har sina baksidor, så även en migräntablett.

Efteråt, på mingelkvällen, var herr Röjås spidad; sa att han skulle kunna åka på en scudmissil hem till Tyresö utan att det skulle bekomma honom, så oövervinnerlig och speedat pigg kände han sig. Och gav sig in i en sanslöst underhållande genomgång av kristen populärkultur från det ljuva 1980-talet.

Mark Holmen lär sova nu, som en sten. Frågan är om Daniel Röjås landar denna kväll, det är inte säkert.

Alldeles nyss delades 2008 års stipendium för pingstforskning ut. 5000 kronor är det på, och brukar delas ut just denna kväll varje predikantvecka.

Detta år går det till Carl-Erik Sahlberg, domkyrkokomminister i S:ta Clara kyrka samt teol doktor och docent i kyrkohistoria (samt talare vid väckelsemöte här i Filadelfia i morgon kväll)

Motiveringen:

"År 1977 disputerade Carl-Erik Sahlberg med avhandlingen Pingströrelsen och tidningen Dagen : från sekt till kristet samhälle 1907-63. Forskningen följdes 20 år senare upp med arbetet Pingströrelsen, kyrkorna och samhället : en studie kring tidningen Dagen 1964-1974. År 1985 bidrog han med den mera populära boken Om Herren inte bygger huset - om tidningen Dagens första 40 år. Vid sidan av dessa arbeten har Sahlberg även i andra böcker och artiklar bidragit med dokumentation och forskning om Pingströrelsen. Genom forskningsinstitutet Kairos har Sahlberg sedan 1996 följt bland annat Pingströrelsens utveckling i sina årliga studier av församlingstillväxt. Sammantaget är detta ett betydande bidrag till den forskning som hitintills gjorts om Pingströrelsen i Sverige.

Med en praktisk inriktning och god förmåga att kommunicera har Carl-Erik Sahlberg, vid möten och konferenser i Pingströrelsen, även gjort sin kunskap tillgänglig och inspirerat till stärkt identitet i Pingströrelsen och dess församlingar. Det är med stor glädje som vi uppmärksammar Carl-Erik Sahlbergs forskarinsats och hans inspirerande tillämpning av denna kunskap."

Artikeln om att Johannes Amritzer lämnar Märsta pingstförsamling och startar ny församling i Stockholm har lästs som bara den: just nu trea över listan på mest lästa artiklarna på dagen.se under senaste månaden - trots att den bara är ett drygt dygn gammal.

I morgon kommer nya artiklar i ämnet som också lär bli lästa, allt annat skulle förvåna mig. Och troligtvis är det den jag skrivit som blir allra mest läst. Sprang nämligen på Johannes Amritzer alldeles nyss här på Predikantveckan och har just skrivit klart en text utifrån vårt samtal. Sisådär en kvart innan deadline. Ibland är det här jobbet osannolikt stressigt.

Men jag tror att den relativt korta artikeln blir läsvärd, inte minst för att han däri berättar om natten som fick honom att ta det slutgiltliga beslutet att starta ny församling. Och det har han inte berättat för någon tidigare, inte ens i Märsta.

Men det vänner, det tar vi i morgon.

Mark Holmen fortsätter sina spännande samlingar om familjens betydelse för tron. Mycket intressant, han betonar att familjearbetet inte är en del av församlingsarbetet.

Så här ser det ut nu, i klassisk uppdelning, enligt Holmen:

"Först har vi aktiviteter för spädbarn, sedan för barn, sedan ungdomsverksamhet, därefter vuxen- och seniorverksamhet. Och till detta försöker vi skapa en ny gren, ett familjearbete, som vi infogar någonstans. Men ett familjearbete måste genomsyra allting, och är ingen som bara angår vissa. Man pensioneras aldrig från det".

Sant.

Dessutom fastnade jag för en annan sak som han sa, i en bisats, om ungdoms-och vuxenungdomsverksamheten.

"Om ni har det som vi så hoppar ni över att ha speciella samlingar för unga vuxna. Det är inget jag rekommenderar".

Precis så är det ju, och jag har funderat mer och mer på hur konstigt det är. Vi har massa samlingar, möten och läger genom barn och tonåren och sen bara slutar det, sen finns bara söndagsgudstjänsterna och övrigt som riktas till de vuxna. Allt det där är väl bra, men ofta väldigt annorlunda än det man är van vid. Dessutom finns det massor av frågor i det där skedet av livet som man behöver bolla och få vägledning i.

Varför har kyrkan så ofta prioriterat bort den biten? Finns det kyrkor som tagit tag i det och lyckats? Skriv och berätta.

Så har då äntligen Pingströrelsen gjort något nytt och bra av sina två nationella hemsidor: pingst.nu och pingst.se. Nu samsas de under den senare adressen: pingst.se.

Resultatet är ett stort steg framåt, inte bara att två blir ett utan även genom att det är snyggare och mer lättöverskådligt. Mycket bra.

Dessutom är det värt att notera att nytillträdde pingstföreståndare Pelle Hörnmark bloggar på den sidan.

Det kanske står en profet på scenen i Filadelfiakyrkan denna dag. Jag utesluter det i varje fall inte.

Ibland är inte steget så långt mellan USA och Sverige, viss problematik delar vi bevisligen. Enligt statistisk som amerikanske pastorn Mark Holmen hänvisar till försvinner mellan 60 och 90 procent från kyrkornas ungdomsgrupper bort, där på andra sidan Atlanten.

Har Sverige bättre statistik? Tillåt mig tvivla.

Vad beror det på, vad är förklaringen? Att tron, sakta men säkert, försvunnit bort ifrån hemmen, säger Holmen. För fem generationer sedan var det självklart, men numera är det sällsynt med bibelläsning, bön och samtal om Jesus i hemmet. De bitarna sker i kyrkan. En av de vanligaste svaren på varför unga lämnar kyrkan, enligt Mark Holmen, är att de tycker att kristna är hycklare.

"De har vuxit upp med drogproblem, men inte på det sätt du tror. De har blivit drogade i kyrkan på söndagar, lärt sig kyrkiska. Kyrkan ska inte vara en ersättning, den ska vara en hjälp till familjen".

Länge trodde Holmen att det var tvärtom, att kyrkan var grejen: "lämna era ungdomar till mig så tar jag hand om dem". Han trodde att han som dåvarande ungdomspastor var viktigast för trons fortlevnad och tillväxt. En undersökning plockade dock bort den tanken från honom. Ungdomar satte ungdomspastorn kring nummer tio på listan över mest betydelse för deras tro. Överst på listan: Mamma, pappa, därefter pastorn, mor-och farföräldrar, söndagsskolan, ungdomsgruppen, läger, retreater. Och sen kom han, ungdomspastorn.

Vad innebär det, att ungdomsverksamheter ska läggas ner, ungdomspastorer sägas upp? Ja, kanske det, kanske det. Vi måste i alla fall våga tänka tanken, fundera på vad som är klokt och rätt. Sånt här går inte att lyssna till och bara gå vidare.

I min värld har dock såväl ungdomsverksamhet och pastorer som arbetar målmedvetet med den åldersgruppen fortsatta en viktig plats och uppgift. Men det arbetet måste hitta sin rätta plats, bli ett kompelement och inte en ersättning för familjelivet och föräldraansvaret - och inte en ersättning för det större församlingslivet heller, för den delen.

Så låt oss börja där, med att försöka väcka ungdomsarbetena åt rätt håll och därmed även väcka familjerna. Om inte det går... ja, då måste vi vara drastiska. För så här kan det inte fortsätta. I Jesu liknelse sprang herden på jakt efter en procent som försvann - vad gör vi åt de 60-90 procent som vandrar iväg?

Idag är Predikantveckans tema "Jesus och familjen". Talare är Mark Holmen från Kalifornien och första sessionen har just inletts.

För åtta timmar sedan var han i New York så han varnar inledningsvis för att han kommer behöva mycket nåd från åhörarna. Fast standarden sattes kanske igår när Niklas Piensoho talade trots magsjuka ett dygn tidigare, så det kanske går bra att trotsa jetlag också.

I svagheten är styrkan som störst.

Jaha ja, då var första dagen till ända. Övriga kvällar har programpunkter i Filadelfia, men inte denna så just nu löper en hel massa pingstpastorer fritt för vinden i Stockholms innerstad.

Önskar du se en livs levande pingstpastor så här på måndagskvällen så är det bara att söka upp valfri restaurang i Vasastan. Hittar du ett stort gäng som talar högljutt och skrattar mycket utan att ändå inte ge ett berusat intryck så har du hittat rätt.

Orkar du inte svepa omkring i Stockholmsmörkret och leta har jag tre stensäkra tips på hotell/vandrarhem. STF Fridhemsplan, Hotell Oden och Wasa Park Hotell. På ett av dem återfinns även en skallig journalist.

Väl mött i lobbyn, eller i morgon på denna blogg.

Det påstås att alla heter Glenn i Göteborg, mycket utifrån det klassiska IFK Göteborg-laget på 1980-talet som innehöll Strömberg, Hysen, Schiller och Holm, alla med förnamnet Glenn.

Utifrån den logiken kan man slå fast att alla heter Sören i Pingströrelsen. Titta bara på den här bilden, med fyra män som alla heter Sören. Och de har inte sökt upp varandra, de har råkat hamna i samma nattvardsgrupp.

Vad är oddsen för att något sådant skulle kunna ske om nu dessa fyra är de enda som heter Sören i denna samling? Obefintliga, nästintill. Men om alla, mer eller mindre, heter Sören är det naturligtvis helt logiskt.

Sören Perder, Sören Eskilsson, Sören Sigvardsson, Sören Fjällström.

Igår morse låg pastor Niklas Piensoho i magsjuka, idag inledningspredikade han på Predikantveckan. Han kände sig rätt kraftlös sa han, som Bambi på hal is ungefär.

Men det märktes sannerligen inte. Han var kraftfull som vanligt, fokuserad, med en osedvanlig förmåga att vara enkel men aldrig förenklad.

Denna eftermiddag talade han utifrån kung Davids flykt från sin kallelse som ledde till hemsk synd. Utifrån det drog han paralleller och varnade för att lämna frontlinjen och sluta ta risker, som David gjorde genom att stanna hemma från krigsfältet, och sedan sluta tala med Gud. Därefter kom synden; äktenskapsbrottet med Batseba och ordnandet av hennes mans död.

Men det fanns en upprättelse också, och Piensoho underströk den och hälsade att Davids största synd faktiskt till och med blev tilld en största vishet som världen skådat: Batseba blev gravid och födde Salomo, han som brukar räknas som visheten personifierad.

Något mer om predikan i morgondagens tidning.

Föreståndare Vurdur (med reservation för stavfel) från Filadelfia i Rejkavik, är på plats på Predikantveckan. Utifrån det bads det alldeles nyss för Island och deras svåra ekonomiska situation de befinner sig.

Vurdur själv var framme och bad, på isländska. Tänk att man kan förstå ändå, trots att man inget fattar. Hjärtat talar, liksom. 

Så är Predikantveckan i Filadelaförsamlingen i Stockholm igång. Har redan tappat räkningen på alla ryggdunkningar jag sett, de är oändliga till antalet.

Det här är en oerhört social plats, vänner möts och glädjen är påtagligt stor. Förutom undervisning och bönegemsnakp är måltider och annan social samvaro oerhört betydelsefullt den här veckan.

Men.

Det finns en annan sida också. För om man inte redan har en etabelerad vänskapskrets kan det kännas enormt ensamt, mitt bland alla som känner så många. Jag har sett en del som smugit runt själva, påtagligt otillfreds och utanför, under åren jag besökt Predikantveckan.

Det är ett klassiskt problem inte unikt för den här konferensen naturligtvis, likadant är det varhelst mycket människor som känner varandra möts. Är man inte redan med så hamnar man lätt bredvid.

Så här vill naturligtvis ingen ha det, och ingen vill att någon annan ska ha det så. Samtidigt är det inte alltid helt enkelt att öppna upp och innesluta fler alltid. Det här är människor som arbetar och sliter på i sina församlingar vecka ut och vecka in, ofta just med att inkludera och ta om hand nya människor, så när man komme ri väg för några dagars konferens så här är det lite skönt att "kliva av" och bara få umgås med de vännerna man har - som man så sällan träffar.

Jag tycker att man måste ha förståelse för det. Och samtidigt, en sådan här vecka ska ingen behöva känna sig ensam eller utanför. Det är en trovärdighetsfråga.

Det här är helt fantastiskt. Pingstförsamlingen i Åsnehöga-Marieholm har verkligen ansträngt sig för att göra den här resan så bra som möjligt, i går kväll träffades några stycken och gjorde i ordning fika till alla. Kaffe, te, läsk finns att tillgå - allt inräknat i priset. Eller som reseledare Ling uttrycker det i mikrofonen:

"Det är all inclusive som gäller på resan så det är bara att hojta till." 

Och inte nog med det. För en liten stund sedan delades det ut papp-påsar till alla resenärer. Häftade upptill så att ingen skulle riskera ramla ur. Innehåll: två dubbelsmörgåsar, en bulle, en pepparkaka, ett äpple, två skumtomtar, en havrekaka, ett äpple och en mentosrulle.

Som på söndagsskolfesterna. Helt fantastiskt.

Nu är jag på plats i pastorsbussen. Så här långt är alla jättesnälla, så det ser hoppfullt ut.

Ett 35-tal är vi i bussen, och det är oerhört gemytligt. Borderligt så det står härliga till. Pratas och diksuteras, snackas och skrattas.

Det är pastorerna från Marieholm som anordnar resan. Föreståndaren Benny Gustafsson kör och församlingens ordförande och medpastor Joachim Ling är reseledare. Inledningsvis, när alla väl stigit på efter sista hållplatsen i Jönköping så hälsade han välkommen och bad en varm bön i mokrofonen om välsignelse över Predikantveckan och alla närvarande.

Och sen, lyssna på den här, så bad busschaufför Benny också i mikrofonen. Länge och innerligt. Med öppna ögon får man hoppas. Vi befinner oss fortfarande på vägen så allt tyder på det, om överenskommelsen nu inte var dialog där Benny talade med Gud om veckan som ligger framför och Gud agerade kartläsare och viskade tillbaka "lite höger... bra, nu rakt..."

I dag inleds Predikantveckan i Stockholm. Pingstpastorernas årliga årskonferens, kan man säga,

Jag finns på plats för såväl artiklar i tidningen som bloggande. Hoppas jag i alla fall. Är nämligen just nu på väg till Jönköping för att hoppa på en buss där, chartrad av och fullspäckad med smålandspastorer.

Finns alltid en risk att de inte öppnar dörren, alternativt slänger av mig i Grännatrakten eller så. Men förhandsryktet säger att det ska gå bra.

Så om smålandspastorerna är nådiga och jag får leva så hörs vi under dagen.