Ekumeniken har blivit allt tydligare betonad på Livets Ord i Uppsala, jag skrev en nätt liten artikel om det i våras för den som är intresserad.
Somliga jublar över utvecklingen, andra är bekymrade och varnar för "ett närmande av katolicismen".
Ulf Ekman skakar på huvudet och menar att vissa verkar få feber bara de ser honom samtala med en katolik. Utvecklingen är enbart sund menar han, och någon smyganpassning till katolicism är det inte tal om.
Men är det verkligen sant? Titta på den här bilden från Ulf Ekmans blogg. Titta noga.
Ser du? Kanten på kaffekoppen bildar en tydlig gloria över Ulf Ekmans huvud. Kan det vara en tillfällighet, eller finns det en dold agenda som försöker vänja våra ögon vid Ulf Ekman som ett helgon? Och vad det betyder det i så fall att glorian är lite på sned?
Tipstack till "konspirationsteoretikern Emil" som hittat glorian som alla andra verkar ha missat.
Blev ju nästan ännu roligare när jag tog en ögonblicksbild av min förra bloggpost.
Man kan aldrig få för mycket av Emanuel Karlsten.
Ögonblicksbild från Dagen.se
Den stora storsäljaren är den lilla Bibeln. Det sa Marcus Hällzon på Marcus Förlag vid Bok-och biblioteksmässan i fredags. Slimlinebibeln, som är tunn som en mintkaka typ, säljer och säljer och säljer.
Numera finns även Folkbibeln som Slimline (utgiven av Livets ord) för den som föredrar eller vill komplettera med den översättningen.
Och för den som inte nöjer sig med dessa två finns Quattrobibeln (utgiven av Libris) som förutom Bibeln 2000 och Folkbibeln även innehåller Åkessons översättning samt New international version. Jag tog följande suddiga bild på Bok-och biblioteksmässan.
Suddigheten till trots kan man konstatera att det knappast är något för innerfickan eller tunnelbanan, snarare något för fördjupningen vid skrivbordet.
En Fatlinebibel, helt enkelt.
Uppdatering: Ett fel smög sig in i denna bloggpost: Det är inte Livets ord som ger ut Svenska Folkbibeln i Slimlineformat, de är endast återförsäljare. Det är XP Media som är utgivare.
Säkert en vecka eller två utan något endaste U2 på denna blogg. Men nu så.
Hittade den här improviserade versionen av "Knocking on heavens door". Lite stapplande, men har sina stunder, och en fin hyllning bortgångne INXS-sångaren Michal Hutchence.
Och så gillar jag inramningen med killen som plockas upp ur publiken och får vara med och spela gitarr. Bono tycker att han, med sitt långa lockiga hår, påminner om den klassiska Jesusbilden och använder det för att få några saker om denne Jesus sagda.
Jag gillar speciellt kommentaren "Love your early work", men det finns några snabba ytterligare att lyssna efter, om efterföljelse och ödmjukhet bland annat.
Förresten, med tanke på nyheten att pingstföreståndare Sten-Gunnar Hedin börjar i EFK-församling:
Nu är frågan hur det blir: kommer Hedin fortsätta propagera för sin pingstkarismatik som inte bryr sig om personliga karaktärsbrister eller kommer fariséen Swärd att kräva rättning i ledet?
(Måste ju försöka hålla lite liv i "storbråket", som mer var ett skarpt meningsutbyte, och som för bara några veckor sedan fick många att fundera på om samarbetet mellan Pingst och EFK höll på att ta steg tillbaka. Allt medan Hedin, troligtvis, redan satt och funderade på en förfrågan från en EFK-församling...)
Det har talats i många år om att samfundsgränserna tunnas ut allt mer. Och för ett par år sedan kom ett tydligt bevis på det när Filadelfiaförsamlingen i Stockholm (Sveriges största pingstförsamling, tillika största frikyrkoförsamling) valde att kalla en missionspastor som ny föreståndare, Niklas Piensoho.
Därefter känns det som att allt fler församlingar tänker i lite andra banor när de söker ny pastor eller liknande; man tittar inte bara inom de egna leden utan blickar utanför. Frågan är exempelvis om prästen KG Larsson blivit kallad, eller ens föreslagen, som ny föreståndare i Örnsköldsvik pingstförsamling om inte Filadelfia kallat Piensoho. Jag är inte så sker på det, jag tror att det beslutet bröt ny mark och sände en tydlig signal.
Och nu tas nästa steg. Sten-Gunnar Hedin var under många år föreståndare i just Filadelfia Stockholm och därefter har han varit föreståndare i Pingst FFS. Han har varit "Mr Pingst" under tiotalet år. Och från nyår ska han arbeta som predikant i Ryttargårdskyrkan i Linköping, som är en del av Evangeliska frikyrkan.
När till och med samfundsledarna byter samfund, då kan man verkligen tala om att samfundsgränser suddats ut. Eller snarast brakat ihop fullständigt.
Förskolan där mina barn går har ahft svårt att få någon vidare uppslutning på föräldramötena. Förra året tror jag till och med att ett ställdes in för att så få anmälde att de tänkte komma. Precis som församlingsmötena i många församlingar, på många håll ekar det nästan i lokalen på lördagskvällarna eller när mötet nu hålls. Många har kraftigt dragit ner på antalet församlingsmöten, vissa har dem inte alls längre eftersom det är så procentuellt som kommer.
Men igår kväll var det sprängfyllt med föräldrar på förskolan. "Vi gjorde lite annorlunda den här gången, vi bjöd till fest och då kom ni", sa förskollärare Linda och log.
Man använde temat - äpple - som barnen jobbat med det senaste och inbjöd till en äpplefest där vi fick lyssna till sånger som barnen lärt sig, se tavlor de målat utifrån temat, äta äpplemuffins som de bakat och köpa äppelmos och äppelringar som de gjort på förskolan. Mycket äpplen, helt enkelt. Mycket trevligt.
Kanske är det inte svårare än så om man verkligen vill samla folk; gör något extra. Låt det inte bara rulla på som alltid. Bjud till fest, vet ja´.
Ibland är det sunt att inte bestämma för snabbt vad man tycker och anser. Att ta tid och fundera ett extra varv och inte bara reagera reflexmässigt. Det var det jag försökte göra i den här bloggposten kring Katy Perry och hennes hitlåt. Två tydliga reaktioner finns, å ena sidan kristna som slår fast att Perry övergivit sina ideal och marknadsför homosexualitet och en promiskuös livsstil, å andra sidan homosexuella som tycker att låten "I kissed a girl" mest består av homofobiska stereotyper.
Så olika kan man tänka, utifrån samma låt. Har den ena gruppen objektivt rätt och den andra objektivt fel, eller är historien ett bra exempel på hur mycket vi människor tenderar att se, höra och tolka saker utifrån våra egna liv, åsikter och traditioner? Att utgångspunkten har så stor roll.
Jag tycker att det verkligen är värt att fundera över det. Personligen är jag allt mindre intresserad av att tycka på ett visst sätt för att min tradition eller uppfostran har lärt mig det.
Det innebär inte att jag är tokliberal, inte heller att grundläggande sanningar (som att Jesus är Gud och enda vägen till Fadern) i mitt liv har ändrats eller att jag är flykt från den pingstkarismatiska tradition som jag är uppvuxen och fostrad i, inte alls; den har så oerhört mycket gott med sig.
Men det innebär en medvetenhet om att min utgångspunkt - det som format mig till den jag är och det sammanhang där jag nu finns i - har stor betydelse för hur jag tolkar och reagerar kring saker och ting. Det gör mig försiktigare och mer eftertänksam innan jag slår fast min ståndpunkt, och det ökar min förståelse och generositet gentemot de med en annan åsikt. Hindrar det mig från att kunna debattera, gå i svaromål eller säga att jag upplever att någon annan har fel? Nej, men det ändrar tonen i debatten, svaromålet och tillrättavisandet.
Traditionen och arvet behöver ifrågasättas emellanåt, ungefär som bloggaren Gun-Britt Johansson gör i det här inlägget om homosexualitet. Hon har funderat på frågan, reflekterar kring om hon och hennes tradition haft rätt eller fel i sin bestämda syn på homosexualitet och säger att hon nog kanske ändrat sin syn. Är det Gud som lett tankarna till en djupare insikt, funderar hon, eller har hon "gett upp för ett alltför hårt samhällstryck"?
Gun-Britt funderar alltså på om det är hennes utgångspunkt - uppväxten och formandet i kyrkan - som avgjort hennes syn eller om den syn hon fått via traditionen är den rätta. Eller är det kanske så att det är hennes nya utgångspunkt - som medborgare i ett samhälle som blir allt mer generöst inställt till homosexualitet - som gör att hon nu ser det som hon gör?
En del tycker säkert att det bara är farligt att tänka så där; rebelliskt, anarkistiskt, postmodernt relativistiskt.
Men jag tycker att det är modigt att ställa såna frågor, lyfta upp sin problematik offentligt, våga ifrågasätta varför man tycker och tänker som man gjort och gör. Det kan innebära att man ändrar sig, eller så kommer man fram till varför man faktiskt håller fast vid sin åsikt.
Att ärligt söka sanningen är aldrig ett problem.
Såg ni "Idol" i TV4 igår? Jag såg bara avslutningen, men det räckte och blev över. Anna Bergendahl skulle få besked om hon gått vidare som en av de 16 sista, och juryn uppträdde som att hon var på vippen att åka ut. Så de bad henne sjunga en sång till, samma "Have a heart" som hon golvade juryn med i sin första audition.
Och vilken nerv hon sjöng den med, när hon trodde att hon hennes Idoläventyr kunde vara över. Med klump i bröst, tårar i ögonvrån. Och så, när juryns Andreas Carlsson, frågar "jaha, vad tror du jag tyckte om det där då?" så är hon totalt rådvill. Verkar som att hon tror att det är kört, att det lika gärna kan bli hemfärd denna dag. Men... ah, såg du det inte så får du titta på klippet. Och såg du så kan du gott se det igen.
"Idol" har, med rätta, ofta fått kritik för att vara förnedrings-tv, men när det är som bäst så lyfter det istället någon och får personen att förstå sin talang.
I måndags begav sig "P3 populär" in i den "kristna merchandisedjungeln". Simon Gärdenfors - skämttecknare, musiker, programledare och allt-vad-han-nu-är - hade besökt någon butik med kristen litteratur, musik och dylikt och delade med sig av sina tankar. "Bisarr populärkultur" som han tog del av med "skräckblandad förtjusning", sa han och berättade om barnboken "Var finns Gud?" där ett lejon gick runt och letade och samtidigt gav ifrån sig ett konstigt ljud. Och så log Gärdenfors åt kristen "Gangsta rap", och funderade kring WWJD-armband och Promise-ringar, bland annat.
Ett i ärlighetens namn ganska ytligt betraktande och på tok för utdraget i programmet, men ändå ganska intressant. Det tycker jag alltid det är när någon kliver in i en värld de inte är bekanta med, och speciellt intressant blir det när den världen råkar vara min. Hur reagerar han på det där som jag är hemmablind för?
Man kan utvärdera och fundera en massa själv, men ibland är det oerhört nyttigt att lyssna in och lära av den som är helt ovan vid sammanhanget. Om nu inte missionsbokhandlarna enbart är till för de kristna, förstås. Men det är de ju inte, då vore det ju en subkultur.
Lyssna om du har tid, vilja och lust .Det börjar ca 15 minuter in i programmet, just efter att Katy Perry sjungit sin jättehit.
Låten har ni nästan garanterat hört, så vida ni inte befinner er i kloster eller total mediefasta. Katy Perrys "I kissed a girl" befinner sig nästintill överallt sedan en tid tillbaka: i toppskiktet av Trackslistan, på försäljningslistors förstaplatser, på högsta rotation på P3 och reklamradiostationer, på MTV och andra tv-kanaler som spelar musikvideor snurrar hennes video (säkert utmanande för många, men nästintill oskyldig i jämförelse med mycket annat på kanalerna). Hon höjs till skyarna, medlemmar i den svenska Idoljuryn anser exempelvis att "I kissed a girl" är bästa låten just nu samt att Katy Perry kommer bli "den nya Madonna".
Den uppmärksamme Dagenläsaren känner till lite om hur Katy Perrys mamma reagerat. Perry är uppvuxen i ett starkt kristet hem (föräldrarna är pastorer) och gjorde tidigare skivor med rätt tydlig kristen profil, men har bytt stil och marknadsförs nu hårt av bolaget som tidigare framgångsrikt arbetat med artister som Avril Lavigne och Britney Spears. Mamman är förtvivlad och befarar att framgången och det nya livet leder dottern helt fel.
Och omvärlden tycker och tänker, och reagerar helt olika. Vissa går i mammans linje och tycker att Perry svikit sina ideal genom nya singeln som uppfattas hylla en homosexuell och promiskuös livsstil. En tjej har gjort en egen version av senaste hiten där hon sjunger "I dissed the lord, just to make it". Hela sången om Katy Perrys "sell-out" kan du se och höra här (lite synkproblem mellan bild och ljud, dock).
(Om videon ovan inte fungerar, klicka här)
Andra reagerar dock annorlunda. Vissa anser snarare att hennes låtar - "I kissed a girl" och även förra singeln "Ur so gay" - mestadels består av homofobiska stereotyper, ärvda av de konservativa föräldrarna. Att hon återvänder till pojkvännen efter att ha kysst tjejen i "I kissed a girl" anses exempelvis inte gay nog. Lite otippad reaktion, den hade jag inte ens kunnat gissa mig till, tror jag.
Det är fascinerande hur mycket utgångspunkten verkar betyda för reaktionen och tolkningen. Det är värt att fundera över det.
Själv sitter jag här och funderar på vad jag tycker. Att det är en fantastisk låt är ställt bortom allt tvivel för mig; den taktfasta rytmiken, den självhäftande refrängen som är omöjlig att sluta nynna på och den utmärkta sångsinsatsen - det är en hit, helt enkelt.
Men i övrigt, hur ska jag reagera i övrigt? Jag funderar fortfarande. Min utgångspunkt är väl kanske inte tillräckligt given för ett snabbt beslut.
"Kyrkan och tonåringarna"-bloggen har engagerat många att kommentera. Spännande tankar och funderingar som jag tar med mig - håller just nu på och klurar på hur jag ska gå vidare med ämnet här på bloggen. Någon fortsättning blir det. Håll utkik.
Något redan nu dock, utifrån Majas kommentar häromdagen:
"Felet är att ni alltid utgår från de som vuxit upp i kyrkan. Vi är många som inte vuxit upp i kyrkan! Så länge som församlingarna stirrar sig blinda på vissa kristna familjer så kommer kyrkan ju vara en angelägenhet för allt färre ju längre tid som går. Kyrkan måste fokusera på MÄNNISKAN inte "den kristna människan". Detta är centralt. Släpp kyrkan. Ni måste släppa kyrkan."
Jag håller med dig i mångt och mycket, Maja. Kyrkan fastnar ofta i det interna, blir en klubb som det är svårt att komma in i om man inte är uppvuxen i den. Som att det faktiskt bara är de som räknas, som att man inte ser längre och bredare.
Samtidigt är det ett problem att kyrkan haft så svårt att nå de egna. För ett antal år sedan gjordes en beräkning, eller i alla fall en uppskattning, att pingströrelsen skulle ha haft en miljon medlemmar idag om man lyckats nå de egna, de som varit en del av barn-och ungdomsverksamheten exempelvis. Jag vet inte om siffran stämmer, men håller det inte för otroligt.
Som jag ser det är det alltså två delar som ligger parallellt: dels oförmågan att nå ut och beröra andra än de egna, dels oförmågan att nå in och beröra de egna. Utmaningen ligger i att ta tag i båda dessa. Frågan är vart man börjar, eller går de två spåren att vända samtidigt?
Jag är ingen slavisk Idol-tittare, så mycket tid har jag inte till mitt förfogande, men ett och annat avsnitt har jag hunnit med även denna säsong. Som vanligt är det en blandning av talang och... inte talang.
För två säsonger sedan skrev jag följande text om behovet av en idoljury inom kyrkan. Jag tycker att den funkar fortfarande, ja kanske ännu mer nu. För nu, med ny jury, har de värsta påhoppen skalats bort. Men vissa behöver någon som ger vägledning kring att det är bättre att satsa sin energi på annat. Vissa vill dock inte höra sånt, hur sant det än är.
I dag rapporter Aftonbladet att den svenske (forne?) fotbollsstjärnan Fredrik Ljungberg synts ihop med en brasiliansk tjej i New York.
Jaha, tänker jag. Där ser man.
Ungefär så tänker jag. Känns inte som en huvudfråga, precis. Jag planerar inte om helgens aktiviteter utifrån denna ny information. Kommer faktiskt fram till att jag inte bryr mig det minsta. Fotboll är jag intresserad av, och få har betytt så mycket för svensk fotboll den senaste tioårsperioden som denne Ljungberg. Men denna del av hans liv, denna info... nej, inte speciellt intresserad alls.
Fast när jag läser Aftonbladets artikel förstår jag att jag uppenbarligen känner fel, för jag bryr mig tydligen. Jätte-jättemycket. "Hela världen kröker sig av nyfikenhet", står det i puffen på aftonbladet.se. Och inne i artikelns ingress skärper de till och med nyfikenhetsgraden: "Hela universum kröker sig av nyfikenhet".
Där ser man. Antingen har jag ännu inte fattat hur ofantligt mycket jag bryr mig eller så är jag inte längre en del av denna värld, detta universum. Jag lutar nog snarast åt det senare.
Eller så är det bara Aftonbladets värld och universum jag inte är en del av.
Jag blir genuint lycklig av såna här berättelser. För det är ju som Niclas Ljung, ungdomspastor Elsborgskyrkan i Falun säger: i många församlingar försvinner hälften eller ännu fler av ungdomarna innan de ens lämnat tonåren. Därför är det så roligt att höra om dem med annan trend.
Men varför är det så där, varför är kyrkan och tonåringarna så ofta ett sorgligt kapitel? Stora tonårsgrupper mynnar ut i....ingenting. Allt för ofta är det så, eller snudd på. Olika platser, sammanhang och församlingar har olika berättelser naturligtvis, men kan vi hitta några grundläggande sanningar/förklaringar?
Det här är en av mina hjärtefrågor, jag har massor av tankar kring detta. Kanske blir det en del om detta i bloggen eller tidningen framöver, troligtvis blir det så. Men just nu är jag inte intresserad av att styra era tankar i någon riktning, nu är jag bara intresserad av att få höra hur ni tänker och tycker: varför tappar kyrkan ständigt så mycket unga?
Vill ni få igång tankarna rekommenderarna jag att ni läser artiklarna om Elsborgskyrkan. Men bli även gärna personliga, utveckla hur du tror och vad du varit med om. Kanske är du en av dem som lämnat kyrkan i tonåren eller strax därefter, eller så har du sett dina vänner försvinna bort från den. Skriv!
Jag vidgar och preciserar frågan från bloggposten om hur man får använda religiösa termer och uttryck. Nu undrar jag om den här låten är okej, om man får säga och uttrycka sig så här skarpt; om det är okej att vara så här vass och undrande till Gud som kristen.
Själv tycker jag absolut det, det här är en modern form av psaltarpsalm för mig. Frispråkig, lite uppkäftig men ändå förtröstande på Gud. Om du vill kan du läsa hela texten här, allt är nämligen inte med i den här live-versionen.
För mig lyckas det här stycket populärkultur lyfta det klassiska teodicéproblemet på ett avslappnat, ärligt och tankeväckande sätt, men jag gissar att andra reagerar annorlunda. Kommentera och berätta.
En sak till: det är plågsamt att konstatera att den här känslosamma versionen framfördes tio dagar innan 9/11.
Minns ni Don Piper? Mannen som skrev "90 minuter i himlen" efter sin nära döden-upplevelse. Eller om han nu till och med var död och återvände till jordelivet. Hursomhelst säger han att han var i himlen i en och en halv timme och därefter fick livet åter.
Nu är han aktuell med en ny bok: "90 dagliga andakter". Don Piper har verkligen snöat in på den där siffran. Nu är det andakter utifrån lärdomar han gjorde av sin erfarenhet. Vad blir nästa bok? "90 saker du måste hinna göra innan du dör - ta till vara på livet", "90 sätt att fördriva tiden fram till döden - handbok för den rastlöse pilgrimen" eller varför inte "90 grejer du måste se när du kommer till himlen - den kompletta reseguiden".
Man skulle kunna tro att Don Piper verkligen försöker slå mynt av sin upplevelse, Expressen var inne på det när vid hans Sverigebesök sommaren 2005.
Jag mötte honom i Lycksele samma sommar, när han besökte Lapplandsveckan, pingströrelsens stora konferens i norr. Intervjun återfinns här.
En mycket trevlig och sympatisk man, enkel. Jordnära fast himlalängtande, vilket gjorde hans berättelse enklare att tro på för mig.
Så jag har svårt att tro på Expressens (förhandsbestämda?) vinkel om den girige Piper. Jag fick snarare intrycket att han var mycket rekorderlig. Tror så här: om Don Piper var svensk skulle vi se att han har ordning och reda på sina finanser.
Han skulle ha ett 90-konto, nämligen.
En liten tillbakablick, så här strax innan kvällens avrundning.
Jag har gått vidare i livet, på många sätt distanserat mig från 80-talet och den musik jag växte upp med. Men vissa saker blir man inte fri från, vissa låtar och grupper väcker något speciellt till liv. Som Mr Mister till exempel, och deras utmärkte sångare Richard Page. Då förstod jag inte att de faktiskt var kristna dessutom, eftersom de aldrig var inne i den subkulturen och spelade på Scandinavium-galor, typ .
Här kommer ett stycke nostalgi för er som var med då; en liveversion av "Kyrie" (grekiska för "Herre, förbarma dig") som har sina brister men också sin charm. Låten, och texten, håller än. Även för mig som gått vidare, för behovet av det där förbarmandet dröjer sig kvar.
Se där, det tog ju lite skruv. En del håller med och funderar vidare kring det här med etik i bloggosfären. Mycket spännande funderingar.
Andra betonar vikten av att kunna lyfta upp frågor som inte lyfts någon annanstans. God poäng.
Och några andra läser, inte helt oväntat, in att min bloggpost var ett försök att tysta kritiska röster gentemot Dagen. Jag ber dessa röster, och andra, uppmärksamma att de fått göra sina röster hörda här, utan att genomgå varken censur eller moderering.
Min bloggpost handlade dock inte alls om det, jag är inte intresserad av att lägga något lock på. Speciellt inte gentemot kritik mot oss på Dagen. Skriv på, tyck till, argumentera. Självklart är jag/vi positiv till det.
Men all form av skrivande tjänar på lite vett och etikett. Det är skillnad på att ställa frågor, att undra, att driva sin tes, uttrycka sin åsikt, och att slå fast saker i ämnen där man inte har en aning. Observera nu att jag inte skriver detta utifrån ett speciellt ämne eller fråga, det är en allmän iakttagelse.
Lyssnade en sväng på P3:s Kvällspasset igår där det talades om konspirationsteorier. En av de intervjuade sa: "Det man inte har full insyn i spekulerar man om".
Jag tror att det ligger mycket i det, och det är ett av mina problem med en del som skrivs i bloggosfären. Inte att det tycks och tänks, kritiseras och funderas, utan att det emellanåt påstås att man berättar en odiskutabel sanning. När det i själva verket är så att man är frustrerad över att man inte har så mycket fakta som man skulle vilja ha. Så man spekulerar.
Och spekulera, det ska man göra med stor försiktighet. Vissa saker etableras som sanningar utifrån rena gissningar, och då vi ute på tunn is.
En god vän skickade ett sms igår kväll, om bloggande: "Risken är ju att detta blir den nya tidens skvallerkärringar, och man tar sig friheten att vara elak. Ett forum för ogudaktighet för kristna".
Spetsigt, väl hårt kanske och naturligtvis kan man inte dra alla över en kam. Det finns massor av bra bloggar. Men ändå värt att reflektera över, fundera kring. För där vill vi väl inte hamna, som spekulerande, elaka skvallerkärringar?
Jag vidhåller - reflektera över ton och metod. Och när du gjort det; uttryck din åsikt, fundera, reflektera, debattera, diskutera, kritisera. Gärna kring Dagen, om du så vill, önskar. och tycker att det finns fog för det.
Hur ska man säga det här? Jag säger det bara.
Det behövs en städning i bloggosfären. En upprensning, en skärpning, en fördjupad eftertanke.
Ibland häpnas jag över nivån på såväl blogginlägg som kommentater; det är personangrepp, uppenbara försök att missförstå för att kunna misskreditera. Ibland finns det till och med släktskap med hat.
Och den kristna bloggosfären är ingen frizon.
Här och där, nu och då, hör man det försvaras med att man måste tillåta det att vara "högt i tak", som att allt då får accepteras. Naturligtvis ska man få kritisera sånt man menar är fel, kommentera att man inte håller med, ge perspektiv på saken.
Men tonen, kära nån, en del behöver verkligen se över tonen. Och det skulle inte skada att tagga ner lite vad gäller polemiken heller.
Själv då, säger någon; journalister om några söker väl polemik? Till viss del; polemik är väldigt vanligt i journalistiska texter.
Men när den fungerar som bäst skapar den balans i ett ämne som annars skulle ha blivit ensidigt belyst (när den funkar som sämst så skapas mer eller mindre en "motståndare" till en annans åsikt, och så blir det en polemik mellan två personer som kanske inte alls är så oeniga egentligen).
Jag är alltså inte motståndare till att man kan ha olika åsikter. Tvärtom. Jag vill ha debatt, diskussion, utbyte av andra (även om bloggar naturligtvis ska få framföra tydliga, subjektiva åsikter, det är en av poängerna). Och jag delar Emanuel Karlstens åsikt om hur positivt bloggande kan vara.
Men allt för ofta tycker jag att viljan att banka in den egna åsikten, alternativ banka ner på andras åsikter, verkar vara huvuddrivkraften. Och så på det oförmågan att lyssna på andra, till och med idiotförklara den med annorlunda åsikt.
Då blir det unket, fruktlöst, meningslöst.
I tidningen Metro berättar man om bloggen "Bloggkommentatorerna" som skapats för att kritisera andra bloggar. I intervjun talar de om hat som frodas i bloggosfären. Läsvärt.
Med tiden har Bloggkommentatorerna blivit beskyllda för att vara för snälla. "Vi kanske har blivit snällare? I dag kan jag inte fatta hur vi vågade skriva som vi skrev i början. Nu har vi dessutom kontakt med flera av dem vi skriver om så situationen är lite annorlunda", säger Mia.
Det är oändligt mycket svårare att vara elak och hård mot någon som man har en dialog med, kanske till och med mött i verkliga livet. Men bakom datorskärmen är det så mycket enklare att gå på, höja rösten och skriva med versaler. Människor blir enbart bokstäver, och bokstäver behöver man inte vara försiktig med.
Jag tror att det riskerar att göra något med oss som människor, något negativt. Öka distansen till andra, positionera oss längre från varandra.
Eller har jag fel? Vad är det i så fall jag missar? Säg emot om du så vill, argumentera och tyck till, ge perspektiv. Gärna i god ton, men det betvivlar jag inte: läsarna av denna blogg har skött sig relativt fint hitills.
Den där Facebook-grejen, den påstådda maktkampen mellan Ekman och Piensoho, föll i blandad jord. Vissa tyckte det var lite roligt, andra verkade snaraste nästan lite upprörda. Och signaturen "Karin" verkade tycka att det var slöseri med tiden att skriva sånt där: "Tidstecken visar att tiden minskar, Jesus tillkomst närmar sig och hur prioriterar den frälste tiden...?", undrade hon. Om hon ansåg att minuten hon tillbringade med att kommentera inlägget var bortkastad eller välinvesterad tid förtäljer inte historien.
Hursomhelst kan meddelas att maktkampen fortsätter och att båda pastorernas Facebook-klubbar ökat med vardera en person sedan i lördags kväll (fast Ekman-gruppen "Hetaste predikanten i världen" står still på sina åtta medlemmar).
Signaturen Niclas tyckte att det var slarvigt av mig att skriva att grupperna blivit döpta: "Att man så oreflekterat använder det nya förbundets tecken i vårt samhälle tycker jag är synd". Och det kan man väl kanske hålla med om; det är ju faktiskt namngivande det är tal om, inte döpande.
Men så funderade jag vidare: vart drar vi gränsen för vilka ord som bör vigas för heliga ändamål? Är det okej att kalla en hockeyspelare som räddar viktiga poäng åt sitt lag för frälsare? Är det tillåtet att säga att någon sjunger som en gud? Får man göra som Anders Gustafsson gjorde i helgen och kalla Liverpools Premier league-kräftgång för en ökenvandring?
Ja, vad säger ni?
Klockan är 11.55 och det är gudstjänsttid i församlingen jag tillhör. Och vad gör jag? Halvligger i tv-soffan och tittar på dvd-film.
Hur slappt är inte det; inte konstigt att antalet mötesbesökare minskar med den typen av oengagerade medlemmar, eller hur?
Just den här söndagen har jag dock skäl. Lillpojken Olle - ni vet, han som inte heter Lucifer - är förkyld och febrig. Så nu sitter vi här i soffan och tittar på "Bilar", enligt Olles önskan, medan storebror och mamma är i kyrkan och på söndagsskola.
Det är svårt att vara förälder och få regelbundenhet i församlingsengagemanget, förkylningsperioderna avlöser varandra - och är inte den ene pojken sjuk är oddsen stora att den andre är det. Man får göra det bästa av det hela.
Men jag märker också att det där är långtifrån det enda hotet mot församlingsengagemanget i dag. Allt fler prioriterar det traditionella kyrkosättet allt mindre. I dag hörs allt fler röster som inte finner det hela meningslöst, som tycker att de gamla mönstren gör det hela ointressant, som vill förnya och förändra men som får noll gehör. En del har till och med börjat ifrågasätta hela församlingsidén.
Så nu undrar jag vilken församling vi ser framför oss; hur tänker och funderar ni? Är församlingen som vi känner den på utdöende, vad behöver göras, förändras och prioriteras?
Jag inser att den här frågan är hur bred som helst, oändlig, att det finns tusen synsätt och att de varierar utifrån vilka situationer vi befinner oss i. Jag inser. Men ändå, det skulle vara intressant att höra hur ni tänker. Skriv gärna några rader, inga fullständiga redogörelser kanske, men skriv i alla fall ner de där första tankarna som dyker upp.
Lite avslöjande journalistik så här på lördagskvällen, vissa saker kan helt enkelt inte vänta till nästa tidning ska tryckas.
Det pågår en rejäl maktkamp mellan Ulf Ekman, Livets ord, och Niklas Piensoho, Filadelfia Stockholm. Den har existerat ett tag i skymundan, men nu har dagen och timmenkommit när det är dags att göra den offentlig.
De båda pastorsprofilerna har båda fått Facebook-grupper uppkallade efter sig. Ulf Ekman har till och med flera stycken, men en av dem - "Hetaste predikanten världen!" - har bara skrapat ihop 8 medlemmar. Den största Ekmangruppen är "The official Ulf Ekman fan club" som i skrivande stund har 60 medlemmar.
"Vi som gillar Niklas Piensoho" ligger snäppet efter, 40 medlemmar har gruppen samlat ihop.
Och vid en närmare koll på de båda grupperna märks en ideologisk skillnad. Piensoho-gruppen markerar nämligen varför man döpt den som man gjort: "Fan club ger fel vibbar, betyder ju avgudadyrkan". En uppenbar passning gentemot bittre konkurrenten, eller? Än så länge har Ekman-gruppen inte svarat, kanske väljer man att ignorera provokationen eller så kommer inom kort en markering om att det ledarskap som inte vågar sticka ut hakan heller aldrig kommer bli en vinnare.
Maktkampen i cyberrymden fortsätter. Den som lever, och läser in saker som inte finns, får se hur det går.
Vad skulle du tänka om du såg följande person på tåget?
Du ska få två alternativ:
A - "Se där, en miljökämpe".
B - "Se där, ett rikspucko".
Exakt, alternativ B. Och just därför ser du aldrig en tågresenär som har den där ögonbindeln på sig. Då och då ser man någon som använder en sådan för att utestänga omvärlden och öka oddsen för sömn, men de har aldrig en med dylik text på. Aldrig, inte vad jag sett.
Västtrafik, som skickade mig denna i ett reklamutskick, försöker marknadsföra sig som ett betydligt mer miljövänligt alternativ än bilen. Och det är ju korrekt. Men varför trycka upp massa sömnbindlar och skicka dem till massa människor som bara kommer att slänga dem i massa soptunnor?
Vad glaciärerna tjänar på det är ytterst oklart.
Utlovade lite populärkultur då och då på denna blogg, så jag tänker mig att det kanske vore dags nu (U2 är inte populärkultur för mig, de är way beyond den termen).
Har knappt tittat på Idol den här säsongen, men kollade lite klipp nu på TV4:s hemsida. Och det går ju inte undgå att bli lite hänförd av Anna Bergendahl. Sångrösten förstås, makalös, men jag gillar så mycket annat i det här klippet också. Som att hon talar och uppträder som en 30-åring i försnacket, i klivet in i auditionstudion och i den avspända presentationen ("jag har en väldigt originell röst"), i framträdandet. Och att hon sedan, när hon får tokberömmet, fullkomligen förlorar sig och blir precis så mycket 16 år som hon är. Snyftgråt, kramar, citerandet till pappa efteråt. Underbart. Må hennes Idolresa bli lång.
Fastnade lite i U2-träsket efter förra bloggposten. Sämre träsk kan man fastna i.
Bara måste få delge ett liveklipp till. Samma låt till och med. Det finns ju en stor uppsjö av utmärkta att välja mellan förstås, och fler lär dyka upp på denna blogg framöver, men just idag är detta ledmotivet.
Jag minns Globenkonserten sommaren 2001 (några månader innan 9/11), en sanlöst bra konsert. Och avslutningen, vilken avslutning! Med "Walk on" och halleluja-partiet som rullade runt i Globen, varv på varv. Även då rann tårarna.
Därifrån har jag inget klipp, men den här liveversionen från Boston samma turné ger känslan. Kolla slutet, och lyssna in Bonos dubbla utrop: "And to the almighty - thank you!". Så häftigt.
Så var vi framme vid det igen, datumet som för alltid kommer väcka starka minnen till liv. Den 11 september är en av få dagar som jag, i likhet med de flesta, minns nästan exakt. Känslan kan jag återskapa när som helst.
Jag studerade journalistik vid tillfället, vid Södra vätterbygdens folkhögskola, och vi hade rast mitt i en dubbellektion. Stod och snackade utanför byggnaden när en av klassens killar kom ut och sa att två flygplan flugit in i World trade center. "Lägg av Gösta, ett hade vi kunnat köpa - men två?! Skärp dig, lär dig hitta på mer troliga saker".
Men sant var det, förstod vi när vi pallrat oss in till tv:n. Och där satt utbytesstudenter från USA och grät, chockade över att en symbol för deras land rasade till marken i direktsänd världsvid tv.
Och började ryktet gå om fler plan, på väg till städer runt om i landet. Just där och då kändes det osäkert om världen som vi kände till den skulle bestå. Jag minns att jag åkte hem till kompisen Daniel den kvällen, som jag brukade sova över hos ibland under studietiden, och vi hade en känsla av total overklighet. Som att vad som helst skulle kunna hända. Vi följde nyhetssändningar och var beredda på vad som helst, för kunde det där hända - två plan så att två av världens mest berömda torn rasade - så kunde väl vad som helst hända.
Ja, jag kan återvända när som helst, och varje gång återvänder känslan av förtvivlan och utsatthet. Det är en jobbig känsla, men den är inte bara av ondo (även om det som hände var odelat tragiskt). Att bli medvetengjord om sin egen mänsklighet, om att man inte har allt i sin hand, är positivt. Det är den viktigaste lärdomen man kan göra; att man inte är Gud.
För mig sammanfattade U2 den där känslan perfekt i en tv-sänd gala som hölls för att hedra de som fått sätta livet till i attentatet. "A tribute to heroes", tror jag den hette. De sjöng "Walk on", som handlar om den där balansen mellan jordeliv och himmelrike. Och i slutet, när kören (med bland annat Natalie Imbruglia), sjunger "Halleluja" om och om igen så gråter jag. Jag gjorde det då, jag gör det nu. Varje gång. Dels för att det är bra, sanslöst bra, men också för att den där känslan återvänder från sju år tillbaka i tiden.
I maj kom nyheten att TV8 sänder församlingsdokusåpan "Guds hus" nu i höst. TV-Inter, en del av Swedmedia som även äger Dagen, producerar programmen från en kristen församlings liv. Swedmedias vd, tillika Dagens förre chefredaktör, Daniel Grahn stod på Nyhemsveckans estrad och uttryckte stor glädje över TV8:s satsning.
Så med jobbet som insats säger jag nu detta: jag är inte det minsta förtjust i TV8. Tvärtom, i alla fall i kväll.
De har säkert fina program, programledare, chefer och allt möjligt annat. Men om det vet jag intet, för jag får inte in kanalen. Min tv-leverantör har nämligen nyligen bytt ut den mot onödiga TV4 plus. Vid 20-tiden, med fjärrkontrollen i hand, slår detta mig med obehaglig kraft. Möjligheten att se kvällens vm-kval i fotboll mellan Sverige och Ungern försvann därmed.
Men vadå, tänker du, det är väl inte TV8:s fel att din tv-leverantör bytt bort kanalen? Korrekt, men jag är inte färdig än. För att lösa kvällens situation gick jag in på TV8:s hemsida och hittade en länk till något som heter Viasat OnDemand där man kan köpa livestreaming av filmer och program via nätet. För 49:- ska jag få se matchen. Jag slår till, pengarna går ju ändå till en koncern som satsar tid, kraft och pengar på en församlingsdokusåpa.
Men vad får jag för 49:-? Ingenting. Eller det är inte riktigt sant, en gång varannan minut byts (still)bilden och var tionde sekund hörs hackiga ljud från högtalarna. Dessutom hittar jag en information att deras kundtjänst hjälper till vid problem. De svarar förvisso inte, men ändå.
Och nyss, hör jag via Radiosporten, har både Kim Källström och Samuel Holmén gjort mål. Det hade varit roligt att se.
Just nu känns det som att TV8:s sändningar av "Guds hus" inte kommer kunna räknas dem till rättfärdighet; det kommer snarare bli deras sätt att bota för sina synder.
Ulf Ekmans blogg hör till dem jag håller ganska god koll på, det hör liksom till jobbet. Förra veckan uppmärksammade han att Malena Rydell på Dagens Nyheter recenserade "Pastor Ulf", intervjuboken av Siewert Öholm. Ingen vidare positiv recension, om man uttrycker sig milt (om det nu alls kan kallas recension, det var nog mer att betrakta som en allmän och subjektiv sågning av allt som har med Ekman att göra). Ulf Ekman tyckte att texten var "lite intressant i sin naiva okunskap" och gjorde någon slags markering gentemot hur han/boken behandlades samtidigt som han ryckte lite på axlarna genom att konstatera att det ändå är "lite kul att DN skriver, tokigare saker har ju sagts om oss".
Kommentarerna på bloggen lät inte vänta på sig, och inte helt otippat anslöt sig de flesta (alla utom en) till Ulf Ekmans ståndpunkt.
Jag fastnade speciellt för en av kommentatorerna som ville skicka med lite uppmuntran: "'Ve eder om världen talar väl om er', står det. Vi vill ju inte behaga världen utan Gud. Inte linda in Guds ord i bomull och utesluta sådant som kan verka hårda ord", skrev en person.
Det passade liksom bra i det här sammanhanget att slänga in den. Jag ser fram emot när det kommer en positiv recension av "Pastor Ulf" och personen ifråga återkommer och läser lusen av Ulf Ekman för att han är uppskattad: "Ve dig!".
Det skulle jag vilja se, i konsekvensens namn. En inte alltför vågad gissning är dock att det inte kommer att hända, snarare lär det i så fall låta typ så här: "Du är som de första kristna, de var också omtyckta av hela folket".
För det är ju så vi tenderar att bete oss, lite till mans; vi bläddrar fram det som passar oss för dagen, det som stöder och uppmuntrar oss och den linje som är vår.
Såg ni den här artikeln i Dagen? Umeåföräldrarna som vädjat till Skatteverket om att få byta slutsiffrorna i dotterns personnummer eftersom de råkat bli 666: "Vår dotter är inget ondskefullt djur och ska inte behöva lida för symboliken i sitt personnummer".
Jag har inte träffat deras dotter, inte ens sett henne på bild, men jag vågar ändå ge dem helt rätt: deras dotter är inte något ondskefullt djur. Och hon lär inte bli det heller, genom att de tre sista siffrorna i ett personnummer som nästan aldrig sägs råkar vara 666.
Melissa Parker har också lite problem med den där sifferkombination, milt sagt. I jämförelse med henne är Umeåparets oro ingenting. Brittiska Parker fick total panik när det preliminära förlossningsdatumet presenterades vid ultraljudet: 060606. Hon vädjade om kejsarsnitt för att inte riskera att behöva föda antikrist.
Ja, så kan man ju också reagera.
Jag har tänkt på Melissa Parker ibland, funderat på hur det gick för henne. Troligtvis födde hon inte sitt barn 060606, inte på grund av att hon fick kejsarsnitt (det sa läkarna nej till) utan för att det sannerligen hör till ovanligheterna att man föder på just det utsatta preliminära datumet.
Men om det nu trots allt blev så, hur har hon då hanterat det? Njuter hon av det lilla livet, eller letar hon efter horn i hårbotten vareviga dag? Är hon rädd att lillfingret och tummen ska tyna bort så att handen blir en treudd?
En sak är jag rätt säker på - om Melissa Parker hade upplevt det jag och min fru var med om så hade hennes värld fullkomligen rasat samman. Så här var det:
Den 3/6 2006 var beräknat födslodatum för vårt andra barn, men den dagen kom och gick utan att fruns mage blev det minsta mindre. Den 5:e ringde gode vännen Cicci: "Tänkte bara kolla om ni fått än? Inte? Säg till Elise att knipa över morgondagen då; ingen bra dag att vara född på i frikyrkokretsar". Jag skrattade och framförde hälsningen. Kvällen kom och lampan släcktes, och någonstans kring insomningsögonblicket hörde jag hur den första födslovärken fullkomligen attackerade frun bredvid. Avgrundssmärta. Stunden är kommen. Slänger ett öga på väckarklockan och konstaterar - jag skojar inte, överdriver inte heller - att båda visarna står rakt upp. Just när "Odjurets dygn" påbörjades. Det var precis som han hade legat därinne och njutit av värmen till klockan slog, då fick han bråttom så det förslog och började vifta hejvilt: "Släpp ut mig!". Och ut kom han, en timme och 57 minuter in på "Odjurets dygn".
Vad gör man i ett sånt läge? Föräldrarna till flickan i Umeå, hon med personnumret, sa att de "inte var superreligiösa" men att de ändå reagerade kraftigt för vad de nu råkat ut för. Hur skulle då jag/vi reagera, som säkert då får betraktas som "superreligiösa" i jämförelse? Jo, vad man gör är att man tar den lille pojken i sin famn, pussar honom lätt på pannan medan han skriker av sig det värsta, och så öppnar man tårkanalerna fullt ut och tackar Gud från djupet av sitt inre.
Barn är inte ondskefulla djur (även om man vissa dagar - och speciellt nätter, dessa galna nätter fulla med skrik - kan frestas tänka det). De råkar inte bli antikrist heller, bara för att de är födda en viss dag. De kommer i rakt nedstigande led från himmelriket.
Numret 777 är större än 666.
Är det Dagen som skapat "bloggbråket" mellan Swärd och Hedin? Man kan nästan få för sig det om man läser Stefan Swärds blogg i dag.
Där verkar han ta intervjusamtalet mellan de båda som bevis för att rubriken på dagen.se för två veckor sedan, när allt startade, om "storbråk" var överdriven. Och det var den kanske, en aning tillspetsad åtminstone. När jag senare skrev första texten om det hela till papperstidningen valde jag uttrycket "skarpt meningsutbyte" som jag tyckte beskrev det hela bättre. Men rubriker är en svår konst; utrymmet är begränsat och så ska det locka till läsning. Det finns två diken: antingen blir det uddlöst - mer som en överskrift - eller så blir det alltför tillspetsat (det som brukar kallas kvällstidningsrubrik). Att hålla sig på vägen däremellan är den svåraste av konster och jag är full av beundran för dem som är duktiga på det.
Kanske blev det något för skarpt i det här fallet, det är möjligt, men man måste också komma ihåg att rubriken om storbråk inte är satt till texten i dagens tidning. Den sattes i samband med de första blogginläggen (typ detta och detta) och i det läget kan man väl knappast påstå att det var tydligt att det var "ett trevligt och harmoniskt samtal mellan två personer med små nyansskillnader" som det var tal om? Massor av kommentatorer på respektive webbplatser uppfattade det i alla fall annorlunda och både Hedin och Swärd utdelade en del skarpa kommentarer till varandra. Tonen dem emellan i dagens intervjusamtal är god (och var så även i verkligheten kan jag intyga, jag som var där) men det förändrar ju inte historien (även om jag alltså kan sträcka mig till att rubriken om storbråk var något tillspetsad).
Frågan är: uppförstorade Dagen den här situationen eller hjälpte tidningen snarare Swärd och Hedin att mötas så att de, och alla andra, fick veta att det nog snarast är nyansskillnader som skiljer dem åt? Mitt förslag: lite av bägge, men mest av det senare.
Så vid sidan om att Dagen är självkritiska kan nog även Swärd (och Hedin) kosta på sig att vara detsamma. Och betänka att det verkar vara enklare att se varandras likheter när man möts än när man skriver var för sig.
Jaha, så var det dags för bloggdebut. Eller ja, nästan i alla fall. Testade ju på detta i samband med Europakonferensen i somras, men den här bloggen är väl tänkt att vara något mer beständig och uthållig.
Vi får se var bloggen tar sig, den hänger sig säkert med på mycket i jobbet men säkerligen även på en del andra strapatser också. Den som läser får se.
Att det är en svår konst att blogga har inte minst de senaste veckorna lärt oss, likaså att det kan skapa mycket uppmärksamhet. EFK-ordförande Stefan Swärd reagerade och skrev skarpt om väckelsekampanjen i Lakeland och om pingstkarismatiska predikanter, vilket medförde att pingstföreståndare Sten-Gunnar Hedin tog illa vid sig. Ungefär så.
Förra veckan mötte jag dem för ett samtal, resultatet kan du läsa här. Trots många ord så kom inte allt med, bland annat föll det mesta som sades om bloggande bort på grund av platsbrist. Swärd tycker att en blogg är personlig och ska ha högt i tak, att man där kan skriva och tänka utan att vara helt färdiga med sina tankar.
Hedin å andra sidan sa att det är viktigt att passa sig något som samfundsledare: "det är svårt, i stort sett omöjligt, att uttala sig som enbart privatperson. Folk läser alltid utifrån våra roller".
Kanske har de rätt båda två, och då är det en delikat uppgift att blogga när man inte bara gör det som privatperson utan även utifrån sin yrkesroll. Jag testar så får vi se hur det blir. Förhoppningen är att få roa och oroa om vartannat.
Väl mött.