Lördagens Youtube
Det är mycket U2 på den här bloggen för närvarande, inför albumsläpp och allt. Och den här veckan blev det en del Carola också. Så vi tar väl och slår ihop de två och får ett av de allra bästa framträdanden och sångframföranden som Carola någonsin gjort. Gåshud!
Intressant att följa det som skrivs i svallvågorna av "Den stora kyrkflykten". Jag tycker att den frågeställning som Stefan Beimark, pastor i Pingst Ärla, lyfter på församlingens blogg är väldigt spännande. Han citerar Samuel Hector, musikpastor i Filadelfia Stockholm, som en gång frågat Stefan Beimark följande:
"Är du beredd att vända på församlingsverksamheten? Att låta söndagsgudstjänsten utformas så att ungdomarna trivs där och istället för ungdomssamling ha en äldresamling? Istället för att anställa en ungdomsledare så anställer ni en äldreledare."
Jag tycker att det är en fantastiskt bra frågeställning, och ett bra förslag i stort - att vända på principerna, om det nu inte går att få till en gudstjänstform som passar alla.
Håller du med? Om nej, varför inte?
Av någon outgrundlig anledning fick jag ingen inbjudan till den stora presslyssningen av nya U2-skivan i London häromdagen. Så jag får nöja mig med att läsa Anders Nunstedts och Markus Larssons tankar efter en genomlyssning av "No line on the horizon".
Båda recensenterna försöker hissa lite varningsflagg, även om de ger väldigt goda omdömen till en del låtar.
Markus Larsson skriver att ingen bör förvänta sig "samma rena, raka och lättillgängliga sound" som på de två senaste skivorna:
"Det är som att bandets experimentella Berlin-period pratar med den atmosfäriska widescreen-rocken på "The Joshua tree" via Skype."
Jag tyckte mycket om de två senaste skivorna, men jag jublar ändå över den här "varningen".
Den experimentella Berlin-perioden mynnade ut i "Achtung baby!", U2:s allra bästa album, och "The Joshua tree" med sin atmosfäriska widescreen-rock är på andra plats.
Någon slags kombination av de båda är nog det bästa jag kan tänka mig.
I del 3 av serien "Den stora kyrkflykten" är det fyra ledare som samtalar och funderar kring det som varit och är - och vad som kanske kan göras annorlunda för en annorlunda framtid.
Jag skulle kunna plocka ut olika delar och citat som jag tycker är extra intressanta och tänkvärda, men väljer att motstå frestelsen. Läs hela texten och kommentera utifrån den och de saker du fastnar för istället.
Gör de en rätt analys? Vill du understryka något, eller kanske komplettera? Eller varför inte helt enkelt bidra med din egen berättelse? Kommentatorsfältet är öppet.
Intressant att ta del av bloggkommentarerna kring serien "Den stora kyrkflykten". Fortsätt kommentera, jag tror att det här är ett jätteviktigt samtal att ha levande.
I morgon kommer del 3 i serien, och då är det fyra ledare från olika sammnhang - som har erfarenheter från såväl förr som nu - som kommer till tals. Där kommer det fram en hel del tydligt konstruktiva tankar, som en del av er läsare efterlyst.
En sak till: Signaturen "Lennart J" skriver och undrar över artikelseriens namn, han tycker att vi överdriver flykten. Jag håller inte med.
Jag har betonat i de tidigare bloggposterna i det här ämnet att alla inte lämnar kyrkorna, absolut inte, och gläder mig storligen över Lennarts berättelse att alla i hans egen familj under fem generationer behållit tron.
Men det är faktiskt ingen överdrift att tala om flykten som stor. Jag har fått många mail de här dagarna som bekräftar det, och jag har i dag suttit i en tankesmedja med 12 personer som arbetar med tonåringar i olika sammanhang (fyra samfund representerade: Efs, Pingst, Efk, Livets ord) och alla ger samma verklighet: många ur de stora tonårsgrupperna lämnar kyrkorna när de blir vuxna. Jag tror alltså att det är för enkelt att säga att flykten inte gäller de karismatiska kyrkorna. Det gör den.
Jag har i stort sett aldrig träffat någon som vuxit upp i en kyrka som inte berättar att många jämnåriga kompisar, de som man tidigare delat tron och församlingsgemenskapen med, försvunnit bort från kyrkan.
Ta pingströrelsen som exempel: 1985 hade man sin toppnotering på över 100 000 medlemmar i Sverige, samtidigt hade man över 80 000 barn och tonåringar inskrivna i pingstförsamlingarnas verksamhet. Sedan dess har man gått bakåt i stort sett varje år och är nu under 84 000 medlemmar.
Hur hänger det ihop? Visst, många i den stabila och tongivande pionjärgenerationen har blivit gamla och dött, det är en naturlig orsak och förklaring. Men borde inte alla dessa unga åtminstone ha vägt upp det och skapat ett status quo?
Jag får inte ihop den statistisken på något annat sätt än att många av de unga då lämnat pingströrelsen, och de verkar inte ha gått konsekvent till andra kyrkor/samfund för de växer inte heller. Och så har det fortsatt, och fortsätter.
Men jag säger det inte med glädje, och vi skriver inte en artikelserie i ämnet för att alla ska bli deppiga och tycka att allt känns dåligt. Vi vill sätta fingret på ett problem, släppa fram röster som belyser problematiken från sina håll och på så sätt få upp frågan till diskussion - i tidningen, på lokal församlingsnivå, vid köksbord.
För jag är övertygad om att det går att vända trenden, om vi erkänner problemet och låter oss utmanas av det.
Okej, ni missar väl inte del 2 av "Den stora kyrkflykten" va?
Nu är det 1980- och 90-talisternas tur att berätta sina historier, upplevelser och tankar. Det här är alltså personer som fortfarande räknas som ungdomar (eller "unga vuxna", som det talas allt mer om). Redan har många, även bland dem som fortfarande är tonåringar, lämnat kyrkan eller börjat trappa ner sitt engagemang.
Att människor lämnar sin kristna gemenskapen och/eller sin kristna tro är inget nytt. Så har alltid skett, genom alla tider. Räcker att läsa Bibeln för att se det, i Johannesevangeliet 6 läser vi exempelvis om en stor skara lärjungar som slutade följa Jesus.
Men det som plågar extra i berättelserna som hörts de senaste årtioendena och fortsätter att höras nu, bland annat i den här serien, är att människor lämnar utan att man egentligen vill det.
Man lämnar för att kyrkan inte fyller någon funktion i ens liv, för att den har en jargong och stil som snarare leder bort från tron än till den, och så vidare. Gudstron bär många med sig vidare, men kyrkan lämnas bakom.
Det här gäller naturligtvis, det är värt att påpeka det på nytt, inte alla. Och lika självklart är att varje persons berättelse är unik, formad och avgjord i det egna sammanhanget och livet.
Men ändå, det går inte slå dövörat till det här. Det får bara inte göras. Att en fråga är komplex och svår är inte skäl att fly den, det gör bara att man måste prata, fundera och be mera kring den.
Och i nästa led fundera på vad som kan och bör göras för att lösa en av de allra största knutarna som svensk kristenhet har.
Okej, i går publicerades första delen i serien om kyrkans återkommande problem att behålla ungdomar. Då var det fyra 1960-och 70-talister som kom till tals med de funderingar de har utifrån sina sammanhang. I morgon är det tre 1980- och 90-talister som ger sitt perspektiv.
Det är minst sagt spännande att jämföra de olika berättelserna åt. Vissa saker återkommer, till viss del betonas olika saker.
I morgon talas det bland annat om tillspetsad undervisning, unga ledare, känsloinriktade möten, faran med att inte få vara kritisk och "vi-och dem"-mentalitet. Spännande och viktiga tankar, värda att lyssna till och fundera kring för var och en som på något sätt är aktiv i en kyrka av idag, jag lovar.
Väl mött i morgon, ser fram emot era kommentarer och synpunkter på artikeln och innehållet.
Läser senaste numret av alltid utmärkta magasinet Filter och bjuds som vanligt på en rad välskrivna artiklar inom vitt skilda områden, och de drar sig inte för att skriva långa artiklar där det är befogat. Och i min värld är det ofta det. Visst, somligt kan berättas kort och snärtigt men annat behöver få breda ut sig. Ibland vill man nära, och även om många tecken inte är en garanti för att man når dit så är de när de används gott en fantastisk möjlighet att gå på djup och berätta brett.
I nyutkomna numret möter tidningen Carola och berättar hennes story, med huvudsakligt fokus på det 2008 där hon misslyckades i Melodifestivalen, hamnade i kylan och blev allmän hackkyckling. Har en känsla av att reportern Erik Almqvist (oerhört duktig) egentligen gärna skulle varit med och följt Carola mer bakom kulisserna, men sångstjärnan är ganska restriktiv med att släppa in i den personliga sfären (vilket inte är så konstigt med tanke på hur hon ofta blivit behandlad).
Men Almqvist nyttjar det han får vara med på väl och tecknar en bra bild av Carola, hennes driv, personlighet och längtan efter revansch. Och han lyckas förmedla en hel del ledtrådar till varför Carola blivit den hon är: uppväxten, Gudsmötet i tonåren, hennes extraordinära scenpersonlighet, det tidiga genombrottet som gjorde att hon hamnade i klorna på män som ville styra henne och succén som skapade mycket avundsjuka.
Dessutom ställer Erik Almqvist väldigt bra och intressanta frågor kring Carolas kristna tron, och han gör det med nyfiken respekt. Han vill veta, undrar hur hon tänker och låter henne berätta. Det vanligaste är annars att det raljeras över det (typ kvällspress...) eller att det hejas på (typ Dagen...).
Köp senaste Filter och läs (finns gratis här, men hela tidningen är värd ett köp), helt enkelt, för Carola-texten men också för mycket annan god läsning - så väl stilistiskt som ämnesmässigt.
Så, det var lite beröm och reklam för kollegorna på Filter. Inom kort blir det nog någon mer kommentar kring innehållet i den. Carolas öppenhet är värd att kommentera och berömma ytterligare. Och så har jag någon fråga och fundering kring hur hon tänker också.
Men det tar vi alltså sen, när kanske fler av er hunnit läsa också.
Pingstkyrkan i Norrköping har ordnat en minst sagt annorlunda gudstjänst, tillsammans med stans Cirkus & varieté-sällskap. Clowner, jonglörer, akrobater och många andra tillförde sin kompetens in församlingens familjegudstjänst som i övrigt innehöll de klassiska ingredienserna: bön, lovsång, predikan.
Jag har ju redan tidigare berättat att jag är väldigt pragmatisk i min syn vad gäller kyrkorummet, så det kommer väl knappast som någon överraskning när jag säger att jag gillar såna här initiativ. Kontakter knyts, nya dimensioner förs in i gudstjänsten och kan utmana och vidga tanken. Och självklart är det naturligt att även dessa goda begåvningar från ovan används i församlingens mitt.
Så tänker jag, väl medveten om hur präglad jag är av min frikyrkokontext där ändamålen liksom helgar medlen. Förvissad om att det finns diken i en sån syn är det ändå där jag hamnar.
Nedan en film, gjord av Magnus Lindskog, som tar med den intresserade in i familjegudstjänsten.
I dag drar vi igång en artikelserie som jag arbetat med. Tre stycken "samtalsintervjuer" där personer samtalar om varför så många unga valt att lämna kyrkorna. Vad är deras tankar kring vad det beror på och vad kan vi lära inför framtida arbeten?
I den första texten möter du fyra 1960-pch 70-talister: en som lämnat kyrkan, en som lämnat men tydligt har kvar sin kristna tro, en som lämnat och kommit tillbaka och en som varit med hela tiden. I det spänningsfältet av bakgrunder och tankegångar uppstod ett spännande samtal.
Och jag tycker att det är så viktigt att möta den här frågan. Jag är beredd att gå så långt att jag påstår att det är en av de allra, allra, allra viktigaste frågorna för svensk kristenhet att fundera kring. Det är en total framtidsfråga.
Låt mig nu säga det här tydligt: barn-och ungdomsverksamheten är något kyrkan ska vara stolt över. Heder åt alla barn- och ungdomspastorer som slitit och sliter. För många, inklusive mig, har det varit enormt viktiga, andra bär med sig positiva minnen även om man lämnat kyrkan.
Men det finns andra sidor på myntet, och det är omöjligt att inte ställa sig frågan: vart tog alla vägen?
"Om vi hade nått våra egna, hade vi varit en miljon medlemmar idag då?" Den frågan ställdes på en av pingströrelsens predikantveckor i början av 1990-talet. Statistik från bland annat barn- och ungdomsverksamheterna visade att det mycket väl hade kunnat vara så.
Och då pratar vi alltså bara om pingströrelsen, det finns ju som bekant fler samfund.
Det är värt att stryka under att det inte finns någon automatik i att man lämnar gudstron för att man lämnar kyrkan. Det är en tröst, naturligtvis. Samtidigt är jag så övertygad om församlingens roll och betydelse att jag inte klarar av att trösta mig med det.
Jag är övertygad om att man kan vara kristen på egen hand, men lika övertygad om att det är svårare.
Så den här frågan måste kristenheten av i dag ställa sig: vad kan göras för att förhindra det stora tapp som sker när tonåringar blir vuxna?
Ge gärna dina tankar och funderingar i kommentatorsfältet här, om detta blogginlägg eller samtalsintervjun.
Ps. Vi har medvetet valt att inte skriva ut vilka sammanhang och församlingar de intervjuade kommer ifrån/är med i. Det är naturligtvis ingen hemlighet, de som känner personerna vet ju. Men det intressanta nu är inte att peka ut enskilda sammanhang, frågan är större än så. Ds.
Okej, ska vi ta och reda ut det här nu då: hur bra är U2:s nya singel?
Den är inte dum alls.
Inledningsvis försökte jag - U2-älskare som jag är - intala mig att "Get on your boots" var bättre än vad den är. Därefter sjönk jag snabbt ner på en nivå där jag mestadels skakade på huvudet. Det var inte alls var jag förväntade och hoppades på. Här hade det talats om hur marockanska rytmer inspirerat och format inspelningarna och hur den kommande skivan, av dem som lyssnat, skulle vara både nyskapande och U2:s bästa någonsin. Då blir man lätt förväntansfull, milt uttryckt, i och med att den konkurrensen är ganska tuff.
Och så kommer det första smakprovet. Och är någon slags mix av "Discotheque" och "Vertigo", två högst halvhyfsade föregångare. Ganska förvirrande.
Ju mer jag lyssnat, ju mer faller den dock på plats. Den lyfter ständigt, så jag förstår mer och mer att de själva är förtjusta i den 60-talsdoftande refrängen, det höga tempot och det medryckande sticket och slutet. Livepotentialen är minst sagt god.
Så jag landar i något slag mellanbetyg, en stabil trea, när allt kommer omkring.
Men det ska sägas, att jag hoppas sannerligen på bra mycket mer när albumet väl kommer. Och jag hoppas på annat: jag vill ha det episka, i så väl text som musik. Då är U2 som allra bäst i min värld.
Lördagen Youtube.
Att jag gillar Ricky Gervais har väl knappast undgått någon som följer denna blogg. Här är ett klipp från "Red Nose Day", en välgörenhetsdag i Storbritannien där det bland annat ordnas insamlingsprogram i tv med artistuppträdanden och komikinslag.
Ricky Gervais och radarkollegan Stephen Merchant har gjort några suveräna inslag, och det här är ett av de bästa. Jag ska inte avslöja själva poängen, men det är stor portion självdistans som de medverkande bjuder på i den här driften med kändisars egentliga syfte att ställa upp i såna här välgörenhetssammanhang.
Och minsann, dyker inte annan återkommande favorit på den här bloggen upp i slutet?
Tack för alla goda förslag om bordsböner, fortsätt gärna ge fler förslag.
Flera har väckt tanken på bordssång i olika varianter, vilket ju är ett trevligt alternativ. Om mina barn var lite större, kunde engelska och vi alla var duktiga på att sjunga stämmor skulle jag gärna se att vi tog oss an den här bordssången som jag fann på U2:s hemsida.
Det är gitarristen The Edge samt producenterna Brian Eno och Daniel Lanois som stämmer upp i en improviserad men fantastisk "Till your well runs dry" som handlar om den där tacksamheten man verkligen borde ha men så ofta missar för att man tar mat och dryck för givet.
Lyssna och njut. Och stäm in.
Vi har kommit av oss i vanan att be bordsbön hemma. Varför vet jag inte riktigt, men till viss del kanske för att bordsbönerna känns så slitna och så... omoderna.
"Tack gode Gud för maten" funkar förvisso i sin rakhet och enkelhet, men den tar knappast tag i barn som har svårt att sitta still och som är vana vid ramsor.
"Gode Gud välsigna maten" är en annan klassiker, men det känns som den tappat lite betydelse. Jag menar, mat har vi så det räcker, den behöver inte välsignas för att den ska räcka eller så. Vi har det så bra att det snarare känns förmätet att be så, kan jag tycka (även om jag är medveten om att man kan tillämpa välsigelse på annat än volym...).
"Mat på bordet i dag igen, tack vår Gud som ger oss den" finns också men den känns verkligen ålderdomlig i sitt språkbruk.
Så nu undrar jag om ni har tips på bra bordsböner? Gärna så att de blir lite roliga för barn. Mitt eget huvudförslag just nu är:
"Jag kan äta mig mätt lätt som en plätt - tack gode Gud!". Låter lite barnramsa så där och kanske kan hjälpa att ge perspektiv på hur bra vi har det i vårt land som kan äta oss mätta (något som inte är en självklarhet för alal på jorden, har vi börjat prata med barnen om).
Eller har ni andra, bättre förslag? Antingen bordsböner ni redan ber eller så besitter du på bordsbönskrivargåvan. Dela i så fall med dig till oss med skapelsebegränsning på området.
Apropå Rick Warrens bön vid Barack Obamas installation häromdagen. Här nedan har du bönen i sin helhet.
Förhandssnacket handlade bland annat om i fall han skulle våga nämna Jesus eller nöja sig med det mer allmängiltiga Gud, och på så sätt möjliggöra för människor med annan religiös uppfattning att känna sig inkluderade och stämma in helhjärtat. Men han uteslöt inte namnet Jesus. Tvärtom; han nämnde det på fyra språk.
Så kan man också inkludera.
De flesta pastorer som bloggar, i alla fall de jag känner till, gör det utifrån sitt jobb. Kommenterar händelser från sitt perspektiv, funderar kring teologiska tolkningar, delar med sig av sina predikningar , och så vidare.
Men jag har hittat i alla fall ett undantag: Patric Forsling, pastor i Pingstkyrkan i Södertälje. Tillsammans med tre vänner har han bloggen Long Play (Popbloggen), om musik.
Och det är lite intressant att exempelvis kolla in pastorns lista över 2008 års bästa skivor och konstatera att han inte direkt är någon slavisk subkulturlyssnare. Vilket väl i och för sig inte känns som någon överraskning, tiden när kristna enbart lyssnar på "kristen musik" är i allmänhet över sedan länge, men ändå. Varje tydliggörande av att den tydliga uppdelningen är bruten tycker jag är glädjande.
Men att man inte enbart lyssnar på etablerat kristna artister behöver inte innebära att man tar avstånd från dem. Man behöver inte vara med eller mot dem, liksom, vilket Forsling också tar verkar ta fasta på när han skriver om sin nyinköpta bok "1001 album du måste höra innan du dör". Efter att ha skrivit sin recension avslutar han med att konstatera:
"Roligast är att jag fått ett rejält sug att göra något liknande på bloggen. Kanske 101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen ."
Sätt igång, Patric. Nu vet jag att du, liksom jag, gillar Glasvegas, Håkan Hellström och Frida Hyvönen, så din lista över 101 måsteskivor bland kristna artister torde kunna berika mitt liv.
Jag hade några invändningar mot U2:s nya singel igår. Efter de första genomlyssningarna var jag tveksam, och även om den vuxit något och jag ser livepotentialen så kvarstår frågetecknen.
I jämförelse med Aftonbladets Markus Larsson är jag dock oerhört positiv. Han tar fram stora sågen i sin recension.
Mitt slutgiltliga omdöme dröjer några dagar och några genomlyssningar ytterligare.
U2:s nya album släpps som sagt 2 mars och förstasingeln "Get on your boots" får vi vänta på ännu ett tag. På att inhandla eller ladda ner, alltså. För från och med alldeles nyss finns den streamad på U2.com. Gå in och lyssna (det tar några sekunder innan den drar igång, bara vänta)!
Själv har svårt att bestämma mig för vad jag tycker. Jag hoppas på en uppdatering av U2, att de ska göra samma sak som med albumet "Achtung baby!": fortfarande låta U2,men tillföra nya ljudbilder, rytmer och betoningar. Jag är inte helt säker på att de kan leva upp till de förhoppningarna, av det här smakprovet att döma. Jag gillar det, men tycker mest det känns som en "Vertigo" för 2009, typ.
Men det sagt efter endast två genomlyssningar, samt med vetskapen att det är albumet som räknas, först och främst.
Lördages Youtube går i musikens och förväntans tecken.
Inom kort släpper Jonathan Johansson, som var omslagspojke på senaste Ikon, nytt album. Jag ser storligen fram emot det.
Det står här och var på nätet att skivan som släpps i februari är hans debut, men det är en sanning med stor modifikation. 2005 släppte han "Ok ge mig timmarna", men under namnet "Jonathan och hjältar". Att det var Jonathan Johanssons skiva är dock tveklöst.
Hursomhelst: jag älskade den, fullkomligen älskade den, och har väntat på en efterföljare. Nu är det alltså äntligen dags. Han är som någon slags blandning mellan Tomas Andersson-Wij och Håkan Hellström, och dessutom med skånsk brytning. Vissa av er lär inget fatta, andra lär upptäcka en ny favorit här i dag.
Jonathan Johanssons My space-sida är värd ett besök, där finns två låtar från kommande albumet varav den ena är den som följer nedan. Men här har ni "Innan vi faller" i en avskalad liveversion (inspelad i en kyrka? Så ser det ut i alla fall). Och återigen upptäcker jag hur oerhört mycket jag gillar Jonathan Johansson.
Håll till godo.
Ekman, enhet, bloggare och nyår var det, ja. Var ska jag börja? Låt oss bege oss till nyåret.
Två typer av reaktioner droppar in i starten av 2009. Den ena undrar om och framförallt när vi ska skriva om "Ekmans demonisering av bloggare". När Dagen dröjer skriver man om Ekmans nyårstal på sina bloggar. Då kommer den andra reaktionen i mailboxen: "Nu måste ni skriva om de fantasirika bloggarna - de hittar på och övertolkar allting".
Det räcker att läsa kommentarerna till min förra bloggpost för att se att dessa båda åsikter finns.
Och lyssnar man enbart till det Ekman sa i nyårstalet kan man onekligen fundera kring hur det kan fastslås att han åsyftar bloggare. Den ende som egentligen säger något om bloggarna är hustrun Birgitta, och det gör hon närmast i förbifarten i Livets ords tv-studio tidigare under kvällen.
Men det är inte riktigt så enkelt. De som menar att Ekman demoniserar bloggkritikerna gör det inte endast utifrån detta tillfälle, de gör det mycket utifrån historien. De menar att det här är klassisk Ekman-retorik, att han använt det här sättet tidigare för att marginalisera och varna för kritiker.
Har de rätt eller fel? Det är en oerhört svår fråga att svara på för den som inte är "part i målet" å något håll, om man uttrycker sig så.
För det är med nyår och bloggare som med allt i debatten som pågår kring Ekman och enhet: ord står mot ord, känsla mot känsla, åsikt mot åsikt, tolkning mot tolkning. Folk talar, skriver, tycker och gör det utifrån olika utgångspunkter. Jag påstår att historien egentligen bara fortsätter: Ulf Ekman bjuder människor att tro honom och Livets ord om gott, och vissa tror honom medan misstror av olika orsaker (läs gärna bakgrundshistorien om Livets ord som jag tecknade i våras, om du undrar vad jag menar med detta).
Därför blir Ulf Ekmans ord - från predikstolar, i intervjuer, i bloggposter och tidningsartiklar - så drastiskt olika mottagna: Det beror oerhört mycket på utgångspunkt.
Och det är förstås inte bara utgångspunkten kring Ekman och Livets ord som spelar in, den ideologiska och teologiska utgångspunkten är också av största betydelse. Som när Jonas Melin eller Joachim Elsander bloggar och uttrycker farhågor kring att "enheten uttrycks genom hierarki och sakrament" och inte i första hand "genom tro och lärjungaskap", som Melin uttrycker det. Och att Ekman förespråkar en ganska hierarkisk modell är ingen hemlighet (även det skrev jag om i våras). Två olika utgångspunkter, åsikter och tolkningar.
Så det här är svåra saker att hantera eftersom det så oerhört mycket bygger på olika perspektiv, åsikter och tolkningar. Det är den främsta orsaken till att mycket av de här frågorna debatteras på bloggar och debattplats i Dagen, snarare än på nyhetsplats (även om vi skriver regelbundet i ämnet där också).
Läser i Aftonbladet om flygkraschen i New York med lyckligt slut: piloten lyckades nödlanda i floden så att samtliga passagerare klarade sig. "Miraklet i New York" lyder rubriken och bredvidartikeln har citatrubrik utifrån vad en av passagerarna berättat: "Alla bad till Gud".
Det här är en av de stora och svåra frågorna. Hur hanterar man sånt här?
Jag tror på Guds ingripande - vi läser om såna i Bibeln, i kyrkohistorien så väl som i den moderna historien och vi hör vittnesbörd om dem i samtiden. Och jag har inga problem med att tacka Gud för sånt som även bevisligen människor varit inblandade i: läkare, psykologer eller - som i det här fallet - en pilot som gör ett utmärkt jobb. "Alla det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader", står det i Jakobsbrevet. Så för mig är inte mänsklig inblandning ett bevis för att Gud inte var inblandad. Han jobbar inte bara genom övernaturliga ting, även om den strängen på lyran också fungerar.
Det problematiska uppstår snarast för mig i situationerna där Gud inte ingriper, och i hur vi kristna ibland väljer att hantera och tala om de här sakerna. Vi ger Gud tveklös ära för varje sak som vi tycker går mot oddsen men bortförklarar eller blundar för de exempel där motsatsen regerar.
Låt mig citera ur Philip Yanceys utmärkta bok "Mörkerseende - när du är besviken på Gud" (Libris) som tar upp just den här frågan. Studenten Richard har sökt upp Yancey och berättar om hur han förlorat sin tro.
En söndagskväll var det något som brast. Richard gick på en kvällsgudstjänst där han lyssnade till de vanliga vittnesbörden och tacksägelserna, men det var speciellt ett inslag som knäckte honom. Tidigare unde rveckan hade ett flygplan med nio missionärer ombord störtat i Alaskas ödemarker, och alla passagerarna hade omkommit. Pastorn relaterade lugnt detaljerna kring olyckan och kallade sedan fram en församlingsmedlem som hade överlevt en annan flygplansolycka samma vecka. När denne slutat sin berättelse om hur han med knapp nöd klarat livet, svarade församlingen med "pris ske Gud!".
"Herre, vi tackar dig för att du fört hit vår brode ri säkerhet och att dina skyddsänglar har vakat över honom", bad pastorn. "Vi ber också att du är med familjerna till dem som omkom i Alaska." Den här bönen väckte en så häftig avsmak hos Richard att nästan blev illamående. man kan inte ha både och, tänker han. Om Gud får skulden för den som överlevt, så bord ehan också få skulden för dem som förolyckades. Men i kyrkan hör mana ldrig några vittnesbörd från de sörjade. Vad skulle makarna till de omkomna missionärerna ha sagt? Skulle de prata om en "kärleksfull fader"?
I det här finns många dimensioner. För det första kan man tala om att fokuseringen vid jordelivet är stor: det är att Gud räddar oss till livet här som är det stora undret, att han räddar förolyckade till ett evigt liv finns liksom inte med. Det är ett mänskligt sätt att tänka, inget konstigt med det. Vi känner till den världen och de allra flesta av oss vill leva våra liv här så fullt u det går och vill ha kvar dem vi älskar och har oss nära så länge det bara går.
Perspektivet att man berömmer Gud men inte anklagar honom är också värd att ta på allvar, om man vill bli tagen på allvar. Hur löser man den problematiken? Förklarar vi det med att denna värld är ofullkomlig? Med en "redan nu men ändå inte"-teologi som förklarar att det inte finns någon automatik men att vi kan få en försmak av himmelriket redan nu och här; jämt sker det dock inte? Eller med att de som är värda att leva och som Gud planerat för att fortsätta får leva, de andra låter han dö? Eller...?
Såna här frågor måste man ställa sig och inte bara hurtigt tacka Gud när såna här berättelser sker. Det är långtifrån att förneka att han gripit in, men det är att ta en paradoxal verklighet på allvar.
Dessutom är det ett absolut måste att tänka till kring den där berättelsen som Yancey berättar i sin bok, för om man som kyrka resonerar och agerar så finns risken att man enbart blir en plats för de lyckliga och starka. Jag vet åtskilliga exempel på människor som glidit bort från kyrkan efter den stora livstragedin: förlusten av ett barn, skilsmässan, depressionen och så vidare, för att man inte upplevde att sorgen och smärtan fick plats. I kyrkan skulle man vara glad.
Det här är frågor att fundera mycket över, utifrån olika perspektiv.
Knappt hann nya året starta (eller så kan man säga att det gamla knappt hann sluta) innan det var fräna diskussioner i bloggosfären kring Ulf Ekmans nyårstal på Livets ord.
I en intervju med Ulf och Birgitta Ekman i Livets ords tv-studio sammanfattades 2008 och de kom bland annat in på motstånd mot den så kallade nya ekumeniken. Birgitta Ekman säger: "Jag tror inte det är jättemånga, men nu för tiden så hörs man ju så väl för att man har egna bloggar och man har .. man använder media på olika sätt, va. Så att det. Men vi låter ju oss inte tryckas ner av det."
Sen talar Ulf Ekman på Nyårsvakan och säger:
"Låt inte skrämma dig! Låt inte, kära broder och syster, låt inte människor som är fyllda av fruktan, fyllda av fördomar, och som inte har en generös och storsint ande och som inte har sett Herren Jesus Kristus i hela hans härlighet och ljuvlighet i sin kropp över hela världen: Låt dem inte skrämma dig! Låt dem inte skrämma dig!
För det här är det större saker som den helige Ande håller på med än någon av oss kan kontrollera. Och det är absolut rätt att människor kan gå fel, dom flesta gör det vid något tillfälle. Men det också lika rätt att vi har den helige Ande och att vi kan höra från himmelen.
Och att därför så är det en tid då, då hjärtan har värmts mot varandra. Och då satans brinnande pilar skjuter för att denna process av att älska min broder och min syster skall avstanna. Den kommer inte att avstanna! Den kommer inte att avstanna! Tvärtom kommer den att fortsätta och ingen demon i helvetet kan stoppa bröder och systrar i tron från att finna varandra i Kristus Jesus."
De här olika delarna kopplades ihop av de bloggare (exempelvis här , här och här) som redan tidigare kritiserat Livets ord, Ulf Ekman och enhetssträvan. Man menar att Ulf Ekman demoniserar de kritiska bloggarna och försöker skrämma bort sina medlemmar och andra anhängare från att läsa det som granskar honom.
Om allt detta skulle mycket kunna sägas, och kanske gör jag det mer i en framtida bloggpost. Men nu och här nöjer jag mig med att förmedla vad Ulf Ekman sa i det här ämnet när jag intervjuade honom häromdagen. Det är ingen uttömande intervju (huvudintervjun handlade om andra saker, men jag passade på att nyttja de sista minuterna av den bokade tiden till att fråga om det här och det här). Mina frågor är fetkursiverade, övrigt är Ulf Ekmans ord:
Det skrivs mycket om dig på bloggar...
Konspirationernas eget lilla eldorado (skratt). Det gäller självklart inte alla bloggar, va. Men det finns en tendens ibland att den sämsta sidan av folk kommer fram, att man tappar spärrarna. Man skärper sig mer när man skriver i tidskrifter, böcker, uttalar sig i tv än när man sitter hemma och bara öser på, tror jag. Och där tror jag att det förr eller senare måste hyfsas till.
Du sa förut att du ibland missförstås när du talar om andliga skeenden snarare än människor och bloggar, är det alltså så du menar att nyårsvakan ska tolkas?
Jaja, hade ingen tanke på det då. Men i bloggosfären finns det en mentalitet som jag tycker mig ha rätt att kommentera och jag är inte den ende som gör det.
Men du pratade inte om bloggande då, i nyårstalet, är det så du menar?
Nej, hade inte det i åtanke då. Men det har alltid funnits motstånd, så fort Den helige ande har gjort något så har det funnits ett motstånd; från vårt kött, våra attityder. Djupast sett finns det ett demoniskt motstånd, men inte så att människor är demoner. Men mot utbredandet av Guds rike. Den andliga striden kan man inte bortse ifrån, det tror jag är ett misstag.
Men det blir lätt så här: skriver man på bloggar och inte håller med dig...
...så uppfattar man att jag ser dem som demoniska, ja precis. och det är ju olyckligt om det blir så för så menar jag ju inte, där kan jag förstås tänka igenom formuleringar. Men att inte kunna uttala sig om att det pågår en andlig strid kring allt som har med Gud att göra... det räcker ju att läsa NT eller kyrkohistoria... vilka strider har det inte varit där? Det är inga lugna schackpartier det här, det är en strid på liv och död va. Att inte kunna kommentera det är att förneka en del av verkligheten.
Vi behöver hyfsa attityderna, visa mer respekt. Och om man talar om demonisering... det har varit en oerhörd demonisering kring mig och vad jag gör i bloggosfären... en del fullkomliga fantasier och föraktfulla påhopp.
Jag har inget intresse av att demonisera människor, men jag tror att viss typ av debatt är fruktlös eftersom den har i sig alldeles för mycket övertoner.
Men en debatt behövs väl, och visst finns det väl bloggare som ställer befogade frågor också??
Jaja, det behövs absolut en debatt, det säger jag inte emot. En del säger "du tål inte kritik". Jag tål hur mycket kritik som helst, det har jag bevisat under 25 år (skratt). Men jag är förundrad över hur man kan fantisera och få ihop saker.
Och vissa bloggare tar upp seriösa saker, absolut, och det här är ett medium som kommer mer och mer. Men viss självsanering bör det bli.
----------------------------
Slut på Ekmans citat. Som sagt, återkommer troligtvis i ämnet.
Uppdaterat 10.55: Nu bloggar även Ulf Ekman i ämnet.
Debattvågorna kring "den nya ekumeniken" går höga. I förra veckan skrev S-E Daniel Nilsson ett inlägg i Dagen som blev mycket läst och omdiskuterad på bloggar, och igår hade Per Beskow en kommentar på den artikeln utifrån sitt katolska håll. I dag är det Ivar Lundgrens och Ulf Ekmans tur att ge kommentarer till Nilsson.
Jag mötte Ekman i fredags för en intervju i annat ämne men passade även på att ställa lite frågor kring enhetsdebatten. Tänkte först att det skulle bli en nyhetsartikel men det känns lite "kaka på kaka" att ha det i tidningen samtidigt som hans eget debattinlägg i ämnet så jag använder de där citaten här på bloggen istället, de ger lite mer kött på benen. Här och där finns mina frågor med i texten, markerade med fet och kursiverad stil, men i övrigt är det bara Ekmans citat, stapplade på varandra:
- Enhet är inget självändamål. Jag ser det här som målet: Upprättande av Kristi kropp så att gudsnärvaron är starkare i församlingarna så att evangeliets genomslag blir starkare i landet så att fler människor blir frälsta. Målet är inte att bli överens i allt, målet är att gå åt samma håll, att kunna utföra något.
- För mig är det här en sanningsfråga. Att våga se Kristi kropp i dag med barnets nyktra ögon. Har kejsaren några kläder? Behovet av att bekräfta oss själva gör att vi skönmålar hela tiden. Vi kan inte skönmåla Kristi kropps läge, belägenhet. Måste titta på det nyktert, med barnets kärleksfulla ögon: Var befinner sig Kristi kropp i Sverige idag? Vi måste titta på de frågorna och se att de leder till en större överlåtelse, större kärlek till varandra, och tro Gud om att han kan förena djupare och att det har till syfte att starkare bryta igenom i Sverige. Det är inte fel att ägna tid åt såna frågor istället för att bara låta allt glida åt alla håll.
Det talas om att det här handlar mer om mänsklig makt än andligt inflytande...
- Det där är fantasier. Jag tror det är en genuin längtan efter att se Kristi kropp resas upp i Sverige. Det finns två sätt som folk reagerar på nu, tycker jag. Den konspiratoriskt lagde ser spöken i allt hela tiden. Den administrativt begåvade säger "ok, vad ska vi har för modell för detta?". Inget av detta, menar jag, är framkomliga vägar i detta. Det handlar om hjärtats gemenskap, att kristna syskon i större mått finner varandra i Sverige idag. Det tycker jag är en utmärkt idé, det kan man ge sitt liv åt. Det kan bara gynna Guds rike i Sverige. Det är en utmärkt agenda och den enda agenda jag känner till kring detta.
Så det pågår ingen anpassning till Katolska kyrkan och dess lära?
- Nej. Och om jag skulle vara ute efter positioner så är det här det dummaste jag kan göra, att riskera det jag har med massa enhetsfrågor: skaka hand med katoliker, i ett land som är ett av de mest antikatolska i Europa. Varför riskera... jag har redan en position idag, har en utmärkt position. Skulle kunna resa, skriva, predika, bygga upp bibelskolan istället.
Så att du/ni är på väg att bli katolicerade och gå in under påven...?
- Nej, men jag tror att vi både måste ha mer kunskap och respekt för varandra, har mycket att lära av varandra och som syskon komma närmare varandra. I den processen lär vi alla få ändra oss en del i våra uppfattningar och attityder till varandra.
Men Katolska kyrkan, säger kritiker, ändrar sig aldrig?
- Men det är inte sant, tittar man i historien har de ändrat sig förr: korrigerat sina läror och dessutom förändrat tolkningen av dem.
- I det som sker nu: kan man inte vara tacksamma för att kristna i större mått finnar varandra, punkt slut?
- Det här handlar djupast om att Gud vill detta. Han vill resa upp en gudstjänstfirande, levande och stark församlingskropp i Sverige. Och att evangeliet ska nå till varje svensk.
Och de där gudstjänsterna kan se olika ut i olika sammanhang och traditioner?
- Ja, Gud är variationens Gud.
Så alla ska inte bli likadana?
- Nej nej nej, absolut inte.
--------------------
Slut på citaten från Ekman om ekumeniken. Jag kanske återkommer med någon mer kommentar här på bloggen i ämnet senare, men just nu får detta vara nog. Dessutom blir det nog ännu en bloggpost inom kort utifrån den där intervjun, för jag frågade även lite med Ulf Ekman om hans nyårstal och om bloggare, något det talats ganska friskt om i bloggosfären senaste veckorna. Men det tar vi inte just nu (lite måste man få hålla sina läsare på halster ibland:-)).
Det är inga större problem att känna viss tveksamhet när man hör om en kyrka som öppnas i Las Vegas och som får namnet "The strip church". Onekligen varningsflagg, eller hur?
Och sen ser man att grundaren även är mannen bakom xxxchurch.com som kallar sig "#1 christian porn site" ("nr 1 bland kristna porrsajter")...
Det kan onekligen låta lite märkligt, hela grejen, men det verkar som att Craig Gross och hela arbetet är seriöst. Tanken är att starta en kyrka på "The strip", den (ö)kända centrumgatan i Las Vegas där kasinon och strippbarer trängs.
Och den där webbsajten är till för att varna för porrindustrin och hjälpa den som fastnat i den. Men det är ju en sida om porr, om än annorlunda än andra, så det är väl därför man kallar sig för en porrsajt, antar jag. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska coolt att kalla sin kyrka för "The strip church". Det åsyftar naturligtvis själva gatan men onekligen slår det även fast att man är en kyrka för stripporna också. Bara en sån sak kan säkerligen väcka reaktioner.
Hursomhelst. Slängde ett snabbt öga inne på xxxchurch.com och såg filmen som ligger på startsidan, innehållande intervjuer med två tjejer, den ene före detta strippa och den andra före detta porrskådis, som berättar om sina erfarenheter och sina beslut att bli kristna.
Och jag fastnade speciellt för en sak: båda tjejerna talade om det hela som processer. Harmony Dust, den första som intervjuas i filmen, berättar att hon gick till en kyrka och kände sig hemma direkt. Men det innebar inte att hon lämnade sitt liv som strippa på en nattklubb på omedelbart, under ett halvårstid var hon på båda ställena. "En del onsdagskvällar gick jag direkt från kyrkan till klubben", berättar hon.
Det är värt att betänka och fundera kring. Jag tror (eller rättare sagt vet) att det finns kyrkor som snabbt hade börjat markera, sagt att det inte går för sig att leva den typen av dubbelliv och därmed riskerat att stöta bort henne från den kyrka hon börjat känna sig hemma i (och kanske även från Honom som kyrkan representerar).
Å andra sidan finns det kanske en risk att omvändelseperspektivet tappas bort om det tydliga ställningstagandet tappas bort. Att man aldrig riktigt behöver ta ordentlig ställning.
Min hållning är att det måste gå att hitta balans mellan dessa två. Att vara öppen och generös, tillåta omvändelser att vara processer likväl som omedelbara punktögonblick - helt enkelt acceptera att människor är olika och tro Gud om att ha den yttersta kollen på människor som längtar efter Honom. Och samtidigt inte minska utmaningen och och tydligheten i undervisning, för onekligen är omvändelse en tydlig Jesustanke.
Så här i början på det nya året kanske det kan vara på sin plats att säga något om denna blogg och dess kommentarsfält. Vi börjar i det senare.
Om kommentarsfältet
Det är oerhört uppskattat med ert engagemang. Era kommentarer tillför ofta goda perspektiv, uppmuntrande bifall eller eller värdefulla synpunkter i sånt ni inte håller med om. Jag gillar de samtalen, så fortsätt gärna kommentera! Dialog är viktigt.
Tänk dock gärna på att begränsa omfånget i det du skriver, om det är möjligt, då ökar chansen att andra läser. Och försök håll dig till bloggpostens ämne. Ibland är det befogat att vika av från huvudspåret men detta är inget diskussionsforum utan en blogg där bloggpostens ämne är det som primärt ska kommenteras (till viss del kan det dock vara befogat att kommentera andras kommentarer, i alla fall om de rör ämnet).
Jag kommer begränsa mitt eget skrivande i kommentarsfältet. Någon enstaka kommentar kan det nog bli, om det är något jag känner behöver besvaras, kompletteras eller så. Känner jag stort behov av att skriva vidare i ett ämne gör jag det snarast i en ny bloggpost.
Om bloggen
Ni som hängt här en del redan har förstått redan förstått hur det här funkar, men jag benar upp lite kring de olika delarna ändå Jag ser i huvudsak fem områden som jag skriver inom.
Sånt som inte får plats i tidningen. Vissa saker är för smala eller får ge sig i konkurrensen om det begränsade utrymmet i tidningen. Då kan det blir några rader här istället.
Kompletteringar till artiklar. Fördjupning, extramaterial som inte fick plats i artikeln och så vidare.
Infall av seriösa och mindre seriösa slag. Ibland springer jag på grejer som inte direkt har med jobbet att göra men som ändå blir en bloggpost, utifrån att det engagerar mig. Ibland blir det även något kring sånt som har med jobbet att göra men som inte är så seriöst menat, om man uttrycker det milt.
Teologiska funderingar. Jag har ett stort intresse av teologi och församlingsliv och emellanåt visar det sig här. Inläggen är dock inte så mycket färdiga statements utan mer funderingar från en på resa. För trots att jag är (eller kanske just därför) stabil min tro så letar jag vidare. Är ständigt nyfiken på ny kunskap och nya infallsvinklar. Så ibland testar jag tankar och funderingar här, jag skriver inte bara sånt jag är klar över (när blir man någonsin färdig med läran om Gud?).
Konferensbevakning. Jag besöker ett antal kristna konferenser på ett år och har då i allmänhet med mig bloggen. Vanligtvis blir det under sådana veckor en mix av de områden jag beskrivit här ovan.
Okej, må vi få ett fint bloggår 2009.
Lördagens Youtube är inte av det underhållande eller enkla slaget.
En av förra årets svåraste artiklar att skriva rörde Michael Guglielmucci. Pastorssonen, ungdomspastorn och lovsångsledaren som fick en hitlåt med "Healer" som skrevs utifrån hans egen cancer. Men han hade inte cancer, det var en lögn. Läs historien här.
Jag fick en del reaktioner om det hela, somliga tyckte det var dumt att vi skrev om det: "Skriv positivt istället". För mig var inte det en fråga, självklart måste man skriva om en sådan sak. Hans sång och vädjan om förbön har spridits stort, titta bara på det här klippet från Hillsong där han sjunger sin sång iförd syrgasmask. Ljudet är rätt dåligt, tyvärr, men titta speciellt på de hängivna ungdomarna.
Innan den här sången framfördes läste Michael Guglielmucci ur Jesaja 53 i mikrofonen, om Jesus som bar människans smärta och sjukdom. Och sen sången, med alla dessa ungdomar som ger sig hän och lovsjunger, ropar till Gud om helande för Michael. Och så var allt en bluff.
Det gör ont att se, att tänka på. Men för mig är det självklart att det måste berättas: har sjukdomstillståndet basunerats ut måste det också basuneras ut när det visade sig vara en bluff.
Ändå smärtar det naturligtvis att berätta om någons olycka. Och speciellt tyckte jag det var svårt att skriva om det när jag förstod anledningen till att han ljög. Michael Guglielmucci hade sedan länge ett pornografiskt missbruk som plågade honom, som bröt ner honom. Men det gick bara inte, säger han, att berätta om det - det var förknippat med så mycket skuld att det var omöjligt att berätta.
Så han skrev sin sång och sjöng ut sin längtan efter befrielse och fick andra att be och sjunga med honom. Men det vara bara han som visste vilket besvär han kämpade med.
I följande intervju försöker Michael Guglielmucci förklara. Cirka 7 minuter in i klippet berättar han om porrmissbruket och säger att det nog kan vara svårt för någon utanför kyrkan att förstå, men att det bara är så skamligt att berätta om ett pornografiskt missbruk att det bara var omöjligt.
För mig är det här en väldigt tänkvärd berättelse. Dels oerhört sorglig förstås, och naturligtvis är det en story som gjort många besvikna, arga och ledsna.
Men det är inte enbart tänkvärt, tycker jag, utifrån att "man ska passa sig för att lita på auktoriteter", som en del kommenterat den här historien som. Jag tycker även att det är värt att fundera över vad det är för kultur och sammanhang som byggts när en människa med problem känner att det är omöjligt att berätta för någon, utan känner att det är enklare och bättre att ljuga ihop en svår sjukdomsdiagnos.
Jag är inte säker på att det bara säger något om Michael Guglielmucci, jag tror att det kan säga något om ett helt system. Och i så fall är det verkligen värt att tänka till kring, fundera över.
Så nu är jag nyfiken: hur reagerar och tänker du?
Ja, det var väldigt vad segt det var på den här bloggen för tillfället. Det har två orsaker:
1. Det är segare än någonsin att komma igång efter ledigheten.
2. Jag kastade mig rakt in i ett par saker som slukar tid, och som dessutom inte ska gå i tidningen förrän längre fram och därför inte känns så bra att blogga om just nu. Lättare att blogga om det man skriver från dag till dag än det som ligger längre fram i tiden (dessutom känns det inte alltid så lämpligt att berätta så mycket inför, då finns ju risken att det nästan känns uttjatat när själva artiklarna sedan kommer).
Men det ska säkerligen ordna sig snart så att det blir lite högre tempo här, var så säker. Mig blir man inte av med så enkelt.
Det här klippet skulle jag haft med i bloggposten häromdagen, när jag skrev direkt efter Sveriges semifinalvinst mot Slovakien. Men även om saker hamnar på Youtube fort så går det inte alltid så fort.
Kvaliteten är lite halvdan, allra mest syns läckerheterna på repriserna. Mattias Tedenby dribblar upp slovakerna på läktaren, som man brukar säga. Eller som Niklas Wikegård kommenterar det hela: "Han lurar fillingarna av dem".
Kommentatorn Chris Härenstam vände sig någon minut senare till Wikegård och sa "Om du säger att du sett något liknande på den här nivån så tror jag dig inte". "Skulle vara när Foppa och grabbarna höll på i så fall", svarade Wikegård.
Rätt skapligt beröm.
Har just sett en underbar ishockeymatch, Sverige-Slovakien i Junior-VM. Vilken speed och spelglädje, helt sanslöst. Och spännande till max.
Allra störst intryck gjorde Mattias Tedenby, HV71, som var totalt ostoppbar. Sån fart under skridskorna och sån snärt i handlederna att det är sanslöst. Hans dribblingsräd fram till 4-2-målet var en fröjd för ögat, en klockren klassiker.
För den som rör sig i pingstkretsar klingar kanske efternamnet bekant. Inte så konstigt i så fall: pappa Robert är från Örnsköldsvik och spelade i Modo innan han spelade några säsonger i då hårdsatsande Team Boro innan han landade i Värnamo via Västervik. Under 1990-talet var han en av de största profilerna inom Sport for life som hockeypastor (en kort intervju med Matias Tedenby kan du läsa här).
Natten till tisdag, klockan 01.30 inleds finalen. Blir svårt att undvara den, trots den bisarra tiden. För vem vet vad junior Tedenby hittar på då.
Lördagens Youtube-klipp.
Det är ju flera veckor sedan jag publicerade något kring U2 och Bono så nu får det vara dags igen:-). Känns bra att börja nya året med det här klippet, där Bono får ta emot pris för sin kamp mot fattigdom och hiv.
Det är ett skapligt utmanade tal han håller, alltmer ju längre det pågår. Och det han säger i slutet och responsen från åhörarna... det ger mig gåshud. Jag tycker mig höra hur Gud själv sanktionerar alltsammans.
Det är en predikan som heter duga, framför artist-och skådespelarelit, framför tv-kamerorna.
Idag presenterar Dagen traditionsenligt en lista över 100 förebilder att inspireras av. Här är liten berättelse om tillkomsten av dess första- och sistaplacering. Något pinsam, men säkerligen även något roande.
Vinnare blev Ingrid Munro, som skapat mikrofinansorganisationen Jamii Bora, och jag fick det hedervärda uppdraget att intervjua henne eftersom jag bor närmast rent geografiskt. Det hade nyhetschef Andreas Nilsson kollat upp i julstressen: "Hon bor tiotalet mil från dig, utanför Värnamo någonstans".
Sagt och gjort, jag knappade in hennes namn på eniro.se och mycket riktigt, Vittaryd utanför Värnamo var hennes hemvistelse. Så jag greppade telefonen för att gratulera och bestämma tid för intervju.
"Är det sant?!" utbrast Ingrid Munro när jag framförde att hon var årets största förebild enligt tidningen Dagen. Hon lät glad. Men samtidigt väldigt undrande. Som om hon inte fick ihop det. Och sen sa hon det.
"Men vänta nu - är det inte min namne du söker?"
Ridå. Total ridå. Här hade jag ringt upp och högtidligen - det enda som saknades var trumpetfanfarer och blomsterbud - gratulerat fel Ingrid Munro. Det finns två svenska medborgare med det namnet (men bara en på eniro.se eftersom den andra huvudsakligen bor i Kenya).
Pinsamt? Skojar du?
Ingrid Munro, hon i Vittaryd, är dock en snäll och förstående människa. Samtidigt som jag tyckte synd om henne tror jag att hon tyckte rätt synd om mig. Så vi pratade på litegrann, och hon berättade bland annat om hur tankegången i hennes huvud låtit de där sekunderna innan hon anade att ett misstag begåtts.
"Jag och min man var tidiga med att odla ekologiska grönsaker, redan 1985. Så jag tänkte att det kanske kunde vara det ni tänkte på, i dessa tider av miljömedvetenhet. Men sen kände jag att det nog inte stämde, trots allt", berättade hon och skrattade.
Och nej, det var inte det vi tänkte på. För det kände vi inte till, den Ingrid Munro-historien hade vi inte koll på. Men självfallet är hon en stor förebild, hon också. Det arbete hon genomfört under många år är beundransvärt och absolut värt att primeras. Så Ingrid Munro inte bara toppar årets förebildslista - hon är på plats 100 också. Ingrid Munro inramar alltså hela listan; hon är dess in- och utgång.
Så om du vill hamna på nästa års lista - här är ett säkert tips, något som gör att du med hundraprocentig säkerhet hamnar där: byt namn.
Det är sanslöst lugnt tempo på denna blogg, av ledighetsorsaker. Hade tänkt skriva någon slags nyårskrönika eller några förhoppningar inför 2009 men det har varken tiden eller kraften mäktat med.
Hursomhelst, om några dagar eller så ska nog den här bloggen vara uppe i hyfsat normalt tempo igen. Låt mig i alla fall nu få önska ett gott 2009 så här på årets första dag och med ett klipp visa att även det omöjliga är möjligt, om det nu är någon som drömmer och tänker stort och frestas tänka att det är för stort.
För det som den här killen gör borde väl knappast vara möjligt, om logik satte gränserna?
Kommer att tänka på vad Zlatan Ibrahimovic en gång sa när norske fotbollspelaren John Carew uttryckt att han inte var så imponerad av Zlatan: "Det Carew kan göra med en fotboll kan jag göra med en apelsin".
Det måste vara ungefär så den här killen tänker: "Det ni kan göra med hammare och spik kan jag göra med ..."....ja, se själva.
Gott nytt 2009!