Läser recension i Sydsvenskan av Eddie Izzards standupshow i Malmö. Hade velat vara där, Izzard är en totalt lysande komiker, snabb såväl i huvud som tunga.
Precis som hos brittiske kollegan Ricky Gervais så dyker ofta Gud upp i showerna. Inte sällan försöker de avveckla Honom (även om de också ofta säger oerhört kloka saker om Gud - livet är en paradox), så också denna gång.
Ett av showens teman är, enligt Sydsvenskans recensent Alexander Agrell, Guds ickeexistens. Izzards centrala budskap sägs, återigen enligt recensionen, vara "Att en enda livsregel gör tio Guds bud överflödiga: "Behandla andra människor så som du själv vill bli behandlad"."
Jag sitter här och ler när jag läser det. Gud finns inte men när det ska formuleras något grundläggande för detta människoliv så vänder man sig till - just det, Jesus (som var den som sa det där).
Gud avvecklas inte så lätt.
2009 går in på upploppet, men på ett sätt är jag redan vid mållinjen. Jag har gjort min sista arbetsdag för i år. Nu väntar en mix av semester, komp- och föräldraledighet årets sista veckor och även några veckor in på det kommande 2010. Det känns skönt, även om jag älskar mitt arbete.
Och gårdagskvällen, med julfest och tillhörande julbord, kändes som en god avslutning. Vågar inte arbeta mer efter det, för mycket står på spel. I går kväll fick jag nämligen den hedrande utmärkelsen "Årets medarbetare på Dagen 2009" med följande vackra motivering:
För att ha vitaliserat den traditionella konferensbevakningen med hjälp av blogg, Twitter och gedigen tidningsjournalistik.
För att ha fått uppmärksamhet och respekt, såväl internt som externt, genom sin särskilda blick och förmåga att förstå den kyrkliga sammanhangen.
För att ha tagit klivet från reporterrollen till att även bli en efterfrågad opinionsbildare, kännetecknad av engagemang, omdöme och klokhet.
Ni kanske förstår vad jag menar - bäst att ta lite ledigt efter det där, vill ju inte äventyra med en dålig avslutning...
Nej, allvarligt: Väldigt fina ord, svåra att ta till sig. Men jag försöker. Oerhört uppmuntrande att efter ett spännande yrkesmässigt år med såväl digitala medier, tidnings- och bokskrivande få en sådan utmärkelse av kollegor man älskar och högaktar.
Och tack till alla er som förgyllt detta 2009. Tack för respons, för dialog, för uppmuntran och för tips. Jag gillar er med.
Nu är det mycket som talar för att det blir lågvarv här på bloggen ett tag. Vi får se. Om inte förr så ses vi när det drar ihop sig till ett nytt intressant arbetsår.
Allt gott!
Uppdaterad: Daniel Zackrisson filmade ett klipp från kvällen:
Jag har lite svårt att förstå reaktioner, de dyker upp lite här och lite där, kring att man inte ska fundera runt hur arbetet i en församling ska formas, hur evangeliet förkunnas. Istället tycks man mena att det gäller att bara lyssna in vad Bibeln säger.
Japp, just så, det gäller att lyssna in vad Bibeln säger. Och då är det oundvikligt att fundera kring de här sakerna: Vad är det för klimat som finns och som önskas? Det handlar om att utvärdera arbetet och se om det stämmer med de principer som Jesus visade, undervisade och levde. Det finns massor att lära därav och det vore märkligt att inte ständigt utvärdera gentemot det.
Jag inser naturligtvis - dummare än så är jag inte - att det finns risker även här. Det gör det som bekant med precis allting. Risken är att det blir ytligt, att metoderna blir målet. Absolut så, då kan man lika gärna lägga ner.
Men det finns en risk att ha målet men inte metoden också. Att ha svaret men inte kunna lyssna in folks frågor.
Jesus förkunnade uppdraget budskapet om Gud och hans rike där människor fanns och så att de berördes, så att de förstod. Han var en mästare på att kommunicera i sin samtid. Han tog bilder ur omgivningen för att förklara. Självfallet finns det att lära av det.
Ja, jag ser risken att springa iväg på egen hand och försöka vända trender med mänskliga strategier; att glömma bort att det ytterst är Gud som talar; att leka Gud och tro att allt hänger på oss.
Men jag ser den omvända risken också: Att glömma bort att vara kropp åt huvudet (enligt Paulus bild om att församlingen är kroppen och Jesus huvudet) och handla enligt de signaler som sänds ut.
Det är sant att vi inte ska glömma den hunger och längtan som föregick förra århundradets stora väckelse, att vi inte får glömma bort att be till Gud om ande och kraft. Men jag tycker att det ofta har stannat där, vid en timmes bön på onsdagskvällarna där man ber Gud sända en ny väckelse. Man överlämnar allting åt honom, liksom.
Och det är i en mening sant, förstås, som jag redan sagt. "Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske utan genom Guds ande", som det brukade sjungas.
Men det är också sant att Jesus sa så här: "Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder arbetare till sin skörd". (Matt. 9: 37).
Den ordningen känns logisk för mig - att tydligt rikta sig till Gud, inte försöka ordna det själv, men inte bara påminna honom om att han får ordna det utan tydligt ställa sig till förfogande som arbetare.
Och en arbetare funderar naturligtvis på hur han arbetar.
Okej, här kommer fortsättningen på förra bloggposten, utifrån dem som tyckte att den där siffran på att 90 procent försvinner genom kyrkans bakdörrar efter intensiva och hängivna tonår bara inte kan stämma: "Det stämmer inte med min erfarenhet", sa några stycken.
Man ska inte dra förhastade slutsatser kring generella ting, men jag undrar om det är en slump att det är pastorer från mindre församlingar som sa det där? Ingen från större sammanhang oponerade sig.
Jag tror inte det är en tillfällighet. Jag anar, utifrån detta men även utifrån andra samtal jag haft, att procentsiffrorna är bättre i de relativt små församlingarna. Man kan fundera på varför. Jag tror så här:
1. Där är antalet unga färre, det finns inte underlag för att bygga en isolerad ungdomsförsamling i församlingen. Generationerna skiljs inte åt lika hårt.
2. Det finns sällan ekonomi att anställa en specifik ungdomspastor utan församlingens föreståndare, och andra ideella krafter, är ledare för de riktade ungdomssamlingarna och håller i undervisningen. Resultat: kanske inte alltid så spännande men genuint med erfarenhet och perspektiv som berikar.
Vad lär man sig av detta? Att församlingar inte bör vara för stora? Ja, kanske det faktiskt. Eller i alla fall att stora församlingar bör tänka till kring hur de bygger sitt arbete kring unga. För vad är vitsen med att samla stora skaror om väldigt stor procent av dem försvinner bort?
Talade alltså på Predikantveckan i onsdags, kring kyrkans uppenbara bekymmer att leda tonåringar till en vuxen tro. Fick väldigt god respons, nästan överväldigande, men också en fråga vid upprepade tillfällen: "Vad menade du med de 90 procenten - det där måste du väl ändå fått om bakfoten".
Så här sa jag, ungefär: "90 procent av alla som kommer till tro gör det innan 20 års ålder, det har vi förstått och satsar extra med tid, kraft och resurser på barn- och tonårsverksamheterna. Men av dem som kommer till tro så försvinner 90 procent ut genom bakdörren - när vuxenlivet kommer växer de upp och kyrkan bort".
Ungefär så sa jag innan jag sprang vidare i min iver på att peka ut Jesu exempel för hur det går att vägleda in i en fördjupad tro. Jag borde utvecklat det där något, får göra det nu istället.
De första 90 procenten är odiskutabla, att den övervägande majoriteten kommer till tro där är tveklöst. Men det andra - stämmer det att 90 procent försvinner bort? Min erfarenhet, från flera sammanhang, säger det.
Men det behöver tydliggöras - vilket jag även sa snabbt i förbifarten i onsdags - att det inte innebär att alla dessa 90 procent mister sin tro på Gud. Honom blir man inte av med så lätt, han dröjer sig gärna kvar. Och för en del lever kanske tron starkare än någonsin, jag har mött sådana exempel: "Jag var tvungen att lämna församlingen för att min tro skulle överleva".
Så kan det vara, men jag tror inte att det är standardmodellen. Tvärtom - jag tror att ett kristet liv hör hemma i en församlingsgemenskap (utan att för den sakens skull vara en ersättning för det personliga naturligtvis: församlingen är ett komplement, inte en ersättning till hemmet. Men det är ett ack så viktigt komplement).
Min erfarenhet är alltså att många som tidigare varit bergfasta i tron och hängivna i ett församlingsengagemang försvinner ut genom bakdörren efter de intensiva tonåren. Somliga återvänder senare, det är sant, men långtifrån alla. Det finns statistik som säger att pingströrelsen hade haft en bra bit över en miljon medlemmar idag om den nått alla barn och tonåringar som varit en del av dess verksamhet (istället för de dryga 85000 man är idag=mindre än tio procent av potentialen utifrån dem i egna huset, alltså) .
En utopi förstås, alla når man aldrig, men ändå - det säger något om att bakdörren läcker och att kyrkan har svårt att leda in i vuxenlivet med tron i behåll.
Jag menar att det finns fog för den där siffran kring att (omkring) 90 procent försvinner bort, inte minst kan man se den trenden och tendensen i ovan nämnda räkneexempel från pingströrelsen. Men enklare är egentligen att fundera kring alla de jag varit på läger och konferenser med genom åren och se hur många som saknas idag. Om det inte är 90 procent så är det i alla fall inte speciellt långt ifrån (och den respons jag fått via mail eller på annat sätt av dem som läst min bok i ämnet eller som hört mig tala utifrån den säger mig att min erfarenhet långtifrån är isolerad).
Men jag vet att det här inte är enkla saker att räkna på och på sätt och vis är det oviktigt att slå fast någon procentform. Däremot tror jag att det är viktigt att identifiera bekymret och fundera på vad det beror på; om det finns systemfel som kan rättas till (vilket jag påstår i boken).
Och några reagerade alltså kring den där siffran, kände inte igen sig: "Det där måste du fått om bakfoten, det stämmer inte med min erfarenhet, så många försvinner inte". Jag tror mycket väl att de kan ha rätt, också. Och jag vill skriva om förklaringen till det men inser att denna bloggpost redan har svält i antal tecken, så ber att få återkomma i ämnet.
Jag ser i kommentarer på mina bloggar, och hos andra som bloggar med anknytning till Predikantveckan, att det missuppfattas en hel del. Somliga tycks tro att det enbart talas om form och kommunikation, utifrån något slags mänskligt försök att komma tillrätta med en negativ spiral.
Jag vet inte vad det beror på, om det är jag som rapporterat konstigt och fel eller om det är vilja att läsa in egna fördomar som är grejen. För det stämmer inte alls överens med bilden jag får här.
Nu har just pingstföreståndare Pelle Hörnmark talat:
"Vad bor i ditt hjärta? Ingenting kommer bli framgångsrikt om du inte har ditt rotsystem i Gud. Det är helt avgörande för dig och din församling. Var hämtar du din inspiration, var har du ditt hjärta?"
"Ibland pratar vi om visioner men det är mest vårt eget övermod som talar. Vi ska passa oss för inflation i detta. Jag har hört många halvljuga och sen nästan gett Gud skulden efteråt. Det är inte ok, vi måste vara sanna. Men om visionerna och drömmarna slocknat så finns det hjälp att få i rotsystemet"
Så ryktet om att pingströrelsen numera enbart skulle vara inriktat på att hitta en smart form och stil är kraftigt överdrivet. Det går djupare än så. Visst talas det, mycket dessutom, om förändring för att hitta rätt i samtiden men det är uppenbart - gång på gång, betonas med kraftig understrykning - att avsikten inte är något annat än en biblisk närhet. Men pingströrelse har en tradition som är föränderlig, som Stefan Beimark påpekar i intervjusamtalet jag gjorde för dagens tidning (läs det):
"Vi är inte satta att förvalta former utan förvalta evangeliet. Vårt existensberättigande som pingströrelse finns i detta, vi är födda in i en tradition av något nytt. Det måste vi förvalta och hänga med vår samtid, utan att det minsta tappa vårt budskap. Det är en stor och viktig utmaning."
Utifrån det ska pingströrelsens funderingar inför framtiden ses.
Sista dagen av Predikantveckan. Inleder den med att länka till Anna-Sara Bergwalls blogg på pingst.se. . Hon skriver några rader kring min session, men det är inte dem jag tänker på utan främst det hon skriver kring gårdagens kvinnolunch och funderingar runt kvinnligt ledarskap.
Intressant perspektiv som sällan lyfts fram i såna här konferenser (vilket är just det Anna-Sara kritiserar)
Just nu är det öppet kvällsmöte på Predikantveckan. I övrigt är konferensen intern och enbart öppen för anmälda deltagare, men ikväll är det alltså allmänt möte.
Soul- och gospelartisten Samuel Ljungblahd har sjungit sånger från sin nya skiva (Om det var bra? Skojar du?) och nu har just Marcus Ardenfors, pastor i Eskilstuna pingst, avslutat sin predikan där han försökt rikta sig till både de församlade pastorerna och övriga närvarande.
Han talade om en tid där frid är en bristvara, där omständigheter runtomkring lätt tynger och sänker människor.
"Vi har inte tid för verklighetsflykt. Och det är det här som jag gillar så med kristen tro - den flyr inte vår verklighet, ber oss inte fly den. Jesus kommer till vår verklighet, sökte upp oss. och han kommer inte för att enbart trösta oss, han erbjuder att komma och uppfylla oss. Och om han får fylla oss med sin verklighet kommer vi bli bärare av hans strid".
Perfekta omständigheter utlovas inte, påpekar Niklas Piensoho (Filadelfia Stockholm), men ett möte med fridens Gud - som når längre och djupare än det yttre - erbjuds. Och människor, en efter en, lämnar sina bänkplatser och går till en förebedjare medan övriga sjunger lovsång.
En vacker stund.
Klockan 12 på onsdagen stod jag naken på Filadelfias estrad. Utan dator, utan kamera, utan anteckningsblock. Då känner man sig aningen naken som reporter.
Att ha sisådär 600 pingstpastorer framför sig och under 30 minuter få utmana kring det som mitt hjärta brinner för mer än något annat - att leda unga till en vuxen tro, hjälpa dem att ta steget som så många misslyckas med - var speciellt.
Jag är förvisso en ganska van talare, både från historien och i nuet, men ändå. Här satt 600 pastorer med stort inflytande och möjlighet till att förändra. Jag ska inte gå in på allt det jag talade om, vill man veta mer kan man läsa här eller kanske ta sig an boken, men låt mig trycka på en sak här: Vikten av att inte skilja på generationer. För mig är det pudelns kärna i problematiken - det behövs äldre som lever nära de yngre och vägleder med sina perspektiv.
Så länge vi fortsätter med att skilja generationerna åt är det kört, då kommer historien upprepa sig: unga kommer växa upp och bort från kyrkan, från tron.
Därför blev jag så glad när en pastor kom fram efteråt och sa att han redan pratat med en kollega i sitt närområde kring det tonårsläger de och andra församlingar anordnar tillsammans varje år. "Vi har överlämnat det till de unga ungdomspastorerna, de har fått sköta det själva. Det måste vi ändra på kommande år".
Så nu sitter jag här och gläder mig. Praktik, inte bara teori. Äldre och yngre ledare sida vid sida för att vägleda i den viktigaste delen av livet.
Glädje.
Jag antar att en del av er undrar vad som hände med bloggandet idag. Hade tänkt skriva i förmiddags men hade lite bekymmer att fokusera då.
Jag ska snart berätta varför.
Det talas alltså mycket om förändring på Predikantveckan, som på många andra pingstkonferenser de senaste åren. Men hur ser förändring ut i praktiken? Kanske kan man se ett exempel på det i Filadelfia Stockholm.
Den gamla fasta talarstolen finns inte kvar på estraden längre, men Jesus-emblemet har man sparat och satt uppe på orgeln. Förändring, men ändå kvar. Frågan är om det är en beständig förändring eller om det är borta helt om några år, kanske ersatt med ett nyare emblem?
Efter att pastorerna Carl-Olof Hultby och Dan Salomonsson vänt och vridit på Bibeln utifrån temat "Med de rätta orden" är det nu dags för Marie Söderqvist, VD och grundare av kommunikationsföretaget United Minds och regelbunden fristående krönikör i Expressen.
Hon och United Minds har analyserat samhället utifrån många olika aspeketer, och bland annat har det mynnat ut i Söderqvists bok "Status: vägen till lycka" (Norstedts).
Utifrån det berättar hon nu om vad som är status i Sverige, vad svenskarna längtar efter och söker. Och det visar sig vara de kristna värderingarna som ger status: En tydlig livsåskådning, ett stabilt äktenskap etcetera. De svenska dygderna är, enligt Marie Söderqvist, bland annat: Ta hand om sin familj, hjälpa andra, ha en tydlig moral.
"Och det tror jag ni skriver under på allihop, det där tycker ni också. Så ni borde vara perfekt, ligga helt rätt i tiden. Men... i Sveriges får man status genom att ordna allting själv. Och kanske är det förklaringen till att det är svårt för kyrkan idag, för ni har ju ett budskap om att man inte klarar sig själv: Att man behöver Gud, att det är okej att inte klara ut allting själv".
Intressant, eller hur?
Just nu pågår en lunch för första- elelr andragångsdeltagare på Predikantveckan. Det är lätt att hamna bredvid i en sådan här stor gemenskap och därför inrättade man en sådan här lunch för fyra fem år sedan så att ingen riskerar att bli ensam mellan alla etablerade vänskapsgäng.
En sisådär 60-70 kom för att äta lunch denna gång, ungefär så många som det brukar vara år efter år. Roligt med nya ansikten förstås, med nya krafter, visioner och ideer.
Och samtidigt, det myntet har sannerligen en baksida. För antalet deltagare sammanlagt i konferensen ökar inte. Varje gång är det omkring tio procent som är nya, vilket då även medför att tio procent försvunnit. En del äldre förstås, som kanske slutat av pension eller dylikt, men även ganska många unga eller mitt i livet som jobbat en eller ett par perioder men sedan av någon anledning valt att gå vidare och göra något annat.
Det är stor omsättning på pingstpastorerna, och det är långtifrån enbart positivt.
I dag är temat för Predikantveckan "Med de rätta orden". En del reagerar skarpt på att man ens ska tala kring sånt, jag märker det i mailkorgen och bland bloggare som länkar till artiklar jag skriver härifrån.
"Vadå, ni kan inte konstruera det, tappa inte bort Guds ande!". Typ så låter det.
Som om det finns en motsats. I så fall var Paulus fel ute också: "Bed också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd." (Ef 6:19-20)
Paulus slet för att hitta de rätta orden.
Carl-Olof Hultby, riksevangelist i Svenska missionskyrkan, har just talat kring att ha de rätta orden. Han betonade att vi nu - precis som Paulus då - har Ordet, Jesus. Ärendet är klart: "Som evangelist ska man bara påminna om det som varit känt i 2000 år. Mossigt? Nej, det är det aktuellaste som finns".
Det är hur Paulus ska dela Ordet som är hans nöd. Han vill inte att det bara ska bli ord, att det inte ska bli massa religiösa klyschor. Paulus ville att det skulle nå fram och han gjorde allt för att nå fram med evangeliet (1 Kor 9:19-23: "Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler" etc).
Och allt detta är Andens verk, betonade Hultby. Det handlar inte om att söka mänsklig smarthet, det handlar om att hitta Anden. På pingstdagen hörde alla evangeliet så att de förstod, på sitt språk. Från Anden kan man få modet att stå för Jesus och den rätta tonen.
Det sistnämde stannade Hultby extra vid:
"Det är viktigt hur vi säger något. Vi representerar den gode herden, han som sagt att fåren inte lyssnar till vilken röst som helst. Vår ton blir ibland för hård, för stöddig, för rutinerad".
Att söka hitta de rätta orden är inget konstigt, det är högst bibliskt. Att påstå något annat däremot, det torde vara ytterst tveksamt utifrån Bibeln.
Just det ja, det var ju det här med Piensohos citat kring att pingströrelsen mestadels skulle bestå av obibliska församlingar. Det dök upp en del gissningar (det verkar finnas många förslag på varför pingst är obibliska) men inget av dem sammanföll med det han faktiskt menade.
Men vi börjar från början.
Niklas Piensoho, pastor och föreståndare i Filadelfia Stockholm, inledde Predikantveckan med att fokusera konferensens tema om att förändra för att kommunicera evangeliet till nutidens svenskar.
Han slog fast tre saker som han är omistliga och ville med första punkten - "Förbli biblisk" - tydliggöra att budskapet inte är tänkt att förändras.
"Det finns massa andra bilder av Jesus i omlopp, en del menar sig hämta sig bild utifrån Bibeln. Men det är bara den som verkligen vilar på biblisk mark som förändrar liv, det är bara då Andens liv går loss. När Ordet förkunnas får Jesus liv mitt ibland oss. Vi tror att Bibeln ger kraft, inte bara information, eller hur? Vi ber att vi ska läsa Bibeln så att den blir bröd, inte sten".
Piensohos andra punkt: "Bli offentliga". Och det var här han menade att alltför många - de flesta, nästan alla - är helt obibliska.
"Men som det är nu förestår vi faktiskt obibliska församlingar. Vi skulle ju gå ut i hela världen, det var vad Jesus sa, men på många ställen måste man vara tredje generationens pingstvänner för att förstå vad som sägs och hur det fungerar. Vi måste bli kommunikativa. Det har gått sett någonstans, och det är nästan så vi strävar efter att vara ickeoffentliga, att förbli interna. Om man börjar ta tag i de här frågorna kommer en del att reagera men vad gör det? Låt det bryta i din församling, var inte rädd för det. Du ska frukta den evige Guden, det finns det skäl till. Och vad jag vet har han inte gett någon kontraorder. Vi är kallade att gå ut i världen, att nå människor med evangeliet."
Det obibliska låg alltså i att ha blivit interna, ha ett språk för de enbart redan invigda och frälsta. Istället bör man leta efter att klä budskapet i ord som människor förstår. Och då är vi vid punkt tre av det som Piensoho menar är omistligt: "Var samtida".
"Tradition fyller också en viktig funktion, men jag vill inte bli museiföreståndare. Vi ska hedra dem som gått före men vi måste jobba nu och här".
Och så tog han upp den diskussion som lever nu kring att kyrkan inte bör hamna i att ge underhållning.
"Men det har vi alltid sysslat med, vi har i den bästa bemärkelsen sysslat med varieté. Till den här kyrkan kom folk för att lyssna till Einar Ekberg för att han var en fantastisk sångare, och så vidare. Vi sysslar med underhållning men det är inte vårt ärende. Vi strävar efter att hitta våglängden där människor är mottagliga, där frekvensen vill vi hitta och så förkunnar vi evangeliet där. Vi ska bevara vår sälta men vara här och nu. Underhållningen är inget problem så länge den är medel men när den blir ett mål då har vi förlorat all självrespekt."
Dessutom tog han det vidare ett steg och menade att det inte bara är frikyrkan i dess typiska tappning som sysslar med underhållning. "Bjärka-Säby är den bästa show vi har just nu", sa han med ett leende och talade om rökelsen, kåporna och allt annat som finns med i gudstjänsterna där och som lockar vissa människor. Men det är centrumet - kärnan, budskapet - som är det avgörande.
(Tilläggas bör att detta inte sades som någon slags markering mot Bjärka-Säby eller Peter Halldorf, tvärtom. Innebörden var snarast att tydliggöra likheterna trots skillnaderna).
Här är texten från predikantveckan som är i dagens tidning, förresten.