Lördagens Youtube

På 1990-talet skulle frikyrkoungdomar bara lyssna på kristen musik, helst. Men det fanns som sagt undantag: Paulo Mendonca, Toto och annat som var polerat och musikaliskt togs i mångt och mycket emot med öppna armar.

Och den största favoriten av dem alla under en period var Michael Ruff.

Det vallfärdade frikyrkoungdomar till jazzklubben Fasching och andra ställen när Ruff kom på Sverigebesök. Han var inte kristen (men blev faktiskt senare) men var ju så otroligt svängig at det liksom var okej ändå. Och så hade han frikyrkans största bidrag till den svenska musikereliten bakom trummorna: Per Lindvall.

Lindvall växte upp i Sollentunas pingstförsamling och spelade till i stort sett allt i kyrkan. Och övning ger färdighet, sannerligen.

Jag har hört många trummisar i mina dagar men tror ingen bräcker Per Lindvall. Ett fullkomligt taktfenomen med ett driv och ett sväng som är få, om någon annan, förunnat.

Här kommer ett stycke nostalgi för oss som sprang till Fasching på 1990-talet, och ett stort stycke hedersomnämnande till Per Lindvall. Lyssna på variationerna, hur han blandar det sparsmakade med det storstilta. En mästare.

Vet inte om ni tittat på alltid utmärkta "Skavlan" på SVT ikväll. Den norrmannen är utomordentlig på att hålla igång ett samtal på ett avslappnat sätt.

Denna gång gästades han av Stellan Skarsgård som gör lika många offentliga utfall gentemot Gud som filmer numera. Och då är Skarsgård ändå en rätt produktiv skådespelare.

Nåväl, Stellan Skarsgård är naturligtvis fri att nyttja den religionsfrihet som han helt riktigt propagerar för att alla människor bör ha rätt till, och att göra det på så sätt att han ställer sig fri från religion. Inga problem.

Men han slår verkligen vitt och brett kring sig, lite hursomhelst, och avfärdar allt kring Gud och religion så svepande kategoriskt och med sån lätthet. Och senare i intervjun talar han om hur faktanördig han är. Så är det säkert, men när han mer eller mindre försöker slå fast att alla som växer upp i troende hem blir indoktrinerade och inte själva får välja... då har man inte gjort noggrann faktakoll.

Visst finns det exempel där människor faktiskt inte har eller ges något val. Och visst har han en poäng i att religion i stor grad verkar vara väldigt kulturellt betingat: människor i vissa länder blir del av en viss religion för att de föds in i just den.

Men det gäller långt ifrån alla (dessutom kan det vara värt att nämna att det inte är något unikt för religionen att barn inspireras av sin nära omgivning. Jag känner exempelvis till skådespelare var barn blivit skådespelare. Utan att pappa tvingat dem till det, vad jag känner till.) 

Många människor, Stellan Skarsgård, väljer av fri vilja att tro på Gud. Som Alice Bah Kuhnke exempelvis, som också var gäst i programmet och fick frågan om hon var troende. "Javisst, jag har valt att tro på Gud" svarade hon och berättade hur mycket det hjälpte henne i livet.

Och hur var det för henne, indoktrinerad i hemmet förstås?! Nej, tvärtom. När hon kom hem från söndagsskolan, berättade hon skrattandes, så brukade hennes föräldrar försöka "avprogrammera" henne. Men tron växte till och överlevde.

Det är ren fakta, Stellan Skarsgård, så går det också till i religionsfrihetens namn. Bara att ta in och lära.

Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska Frikyrkan, har intresserat sig för Emerging Church på sin blogg de senaste veckorna, den amerikanska "rörelsen" (ordet sätts inom citationstecken eftersom det inte är någon homogen rörelse utan snarare en strömning eller ett samtal om kristen tro).

Swärd skriver i dag en debattartikel i ämnet där han säger att det finns mycket gott hos Emerging Church men att han är tveksam till vissa delar, bland annat fokus på att västvärlden är postmodern och att kyrkan måste väga in det och våga förändra efter det. "Evangeliet får inte bara bli kulturanpassat", skriver Swärd.

Hela den postmoderna diskussionen är svår, precis som allt som beskrivs medan man står mitt i det. Alltid enklare att kolla efteråt med facit i hand än att skriva om vägen samtidigt som man går den.

Det är det jag upplever att exempelvis Brian D McLaren och Rob Bell, som är de som Swärd nämner som Emerging-författare, gör - de skriver mitt i den tid de nu lever i. Det är modigt, för sådant leder alltid till mycket reaktioner eftersom det utmanar tidigare arbetssätt och betoningar. Både McLaren och Bell (och andra som placerats i Emerging-facket) har flitigt kommit att kallas villolärare (jämte beskrivningar som profeter).

Det jag tycker många skarpa kritiker missar med McLarens och Bells författarskap är just inbjudan att pröva. Det är mer eller mindre att betrakta som deras väsen. Allt ska prövas: tradition, uttryck, teologiska tolkningar som man är van vid sedan tidigare (via sin kultur, kyrka eller utifrån den moderna världsbilden, exempelvis). Och prövningen gäller även deras eget, inte minst betonar Rob Bell oerhört tydligt att han inte menar sig ha absolut rätt kring allting. En inbjudan till att sätta igång samtal och funderingar kring hur vi ska vara kyrka i denna tid och det är, precis som Swärd skriver, oerhört viktigt de samtalen förs och lever.

Men hur är det då med sanningsanspråket?

Swärd skriver, helt korrekt, att "det postmoderna utesluter Jesu sanningsanspråk" och menar att det finns en risk att Emerging-inspirerade pastorer och kyrkor hänger på. Och är det inte just det man kan ana i exempelvis Bells hållning att man inte bara ska köpa hans bild och tankar av det hela?

Jag ser det inte så.

Det är sant att relativiseringsfällan är att se upp med, men jag tycker att varken Bell eller McLaren relativiserar på centrala punkter. Jag upplever dem snarare som skarpa och utmanande just där. Deras förhoppning är att kliva in i och besmitta det postmoderna med Jesus och kyrka, inte tvärtom.

En av McLarens boktitlar kanske kan anses sammanfatta mycket av tanken: "En generös radikalitet". Det är där han vill landa. Går det att mixa de två, generositeten och radikaliteten, utan att det kompromissas med Jesu sanningsanspråk? Kanske är det just det frågan gäller. Vissa ser främst motsättningar, andra snarare möjligheter.

Jag hör till de senare.  

Se där ja, äntligen.

Jag vet inte om ni minns, men jag har efterlyst besök av norrmannen Ole Børud. Hans soulskiva från förra året är strålande och musiken borde göra sig minst lika bra på en livescen. Eftersom Norge fått del av svenske Samuel Ljungblahd, som spelat mycket i västgrannlandet, borde vi kunna fått lite mer av Børud skrev jag i ett upprop till svenska konsertarrangörer i höstas.

Och nu är det dags. Alldeles nyss hittade jag en första information på Facebook om konsert med Ole Børud. I Korskyrkan Stockholm den 30 april klockan 22 svänger det loss.

Svenskt tiomannaband backar upp, och minsann - Samuel Ljungblahd ska köra! Christos Gontevas (som bland annat sjungit med Ljungblahd på skiva) likaså.

Dessutom annonseras en tredje bakgrundskörare, med namnet Daniel Lindström. Tar för givet att det är landets förste Idolvinnare det rör sig om, mannen med den stora rösten som inte riktigt fått rätt låtmaterial att arbeta med (fast nya skivan, som kom för någon månad sedan, är riktigt bra. Provlyssning här).

Børud, Ljungblahd, Gontevas och Lindström...  

Dags att se över Korskyrkans stabilitet så att den inte jämnas med marken. sicket svänggäng.

U2:s nya album släpps nästa vecka, men finns redan på nätet i så väl laglig som mindre laglig form. Blir en recension av mig i tidningen nästa vecka, men jag hade tänkt skriva lite mer om var och en av låtarna men det hinner jag inte just nu, tyvärr.

Men jag kan ju alltid bjussa på en livespelning på ett av skivans många starka spår, "Breathe". Bra första gången men tokväxer bara för varenda gång, i alla fall i mina öron.

Inte helt lättsjungen dock med alla sina variationer, sina olika delar och sin stora intensitet. Men han kämpar på bra, den gode Bono.

Vill bara försäkra mig om att ni inte missade Magnus Malms krönika i gårdagens Dagen. Han är alltid läs- och tänkvärd till max.

Den här gången om risken att Bibeln inte bara öppnar en ny verklighet utan även stänger för en annan så att det andliga och mänskliga hamnar i en ojämn och osund obalans som gör att det blir skevt.

För mer läsning i ämnet rekommenderas varmt hans bok "Viskningar från katakomberna" (Libris), speciellt kaptilet "Är vi från våra sinnen?".

Var på besök i nya Nyhemshallen i helgen och blev imponerad. Har inga som helst problem att se konferensen där inne, det blir ett stort lyft gentemot det bristfälliga tältet.

Kul också att vara på plats och se samarbetet mellan kyrkorna och innebandylaget som gjort hallen möjlig. Den kopplingen ligger mig faktiskt ganska varmt om hjärtat, kan jag avslöja.

I slutet av 90-talet bodde jag i Mullsjö och arbetade som ungdomspastor i stadens (byns) pingstförsamling, och under några säsonger tränade jag dessutom innebandylagets juniorer (hade bland annat förra årets poängkung i Svenska Superligan, tillika en av spelarna i årets VM-lag för seniorer, David Gilek i laget. Han blev bra, mig till trots).

Men jag ska inte låta påskina att det där samarbetet, och indirekt hela den fina Nyhemshallen, skulle vara min förtjänst. Jag var ingen brobyggare i det där, den bron var cementerad sedan länge och bara att kliva upp på när man flyttade in.

Många av ungdomarna ifrån kyrkorna var med och spelade i de olika lagen vilket gjort att Mullsjö Allmänna InnebandySällskap (MAIS, som numera är sponsrat och därför officiellt går under namnet Hide-a-lite Mullsjö) emellanåt kallats för Mullsjö andliga innebandysällskap. Att klubben faktiskt grundades i byns missionsförsamling 1989 gjorde smeknamnet än mer befogat.

Kul att samarbetet lever vidare och intensifieras på ett sätt som gör att två goda verksamheter får möjlighet att blomma.

Världsartisten Madonna är född katolik men sägs idag snarast ha anammat Kabbala som livsåskådning, en del av den judiska mystiken.

Så därför är det inte utan att man hajar till vid Expressens rubrik: "Madonna visar sin kärlek till Jesus". Den förlorade dottern är hemma, typ.

Men så var det inte. Antingen har sekulariseringen gått så långt att Expressenmedarbetarna inte fattar hur rubriken skulle uppfattas av många, eller så är de bara duktiga rubriksättare som vet hur man gör sitt jobb för att locka åtminstone en Dagenjournalist i klickfällan.

Jag tror helt klart på det senare, att de vet hur man sätter en rubrik med sting i, alltså.

Jörgen Ringbäck, pastor i Västra Frölundas pingstförsamling, är en fiskare av stora mått.

I går fick han beskedet att han kommer kunna unna sig en fiskeresa till Nordnorge, bland annat, efter att han skrapat trisslott i TV4:s Nyhetsmorgon.

10 000 kronor i månaden i 10 år, blev det.

Människofisket lär han dock inte prioritera bort på grund av den extra ekonomiska kryddan.

"Kryddan i livet är att möta andra människor, så jag har ett oerhört intressant liv och det känns väldigt bra", kommenterar han sitt jobb som pastor till Svenska spel.

Lördagens Youtube

Om man är uppvuxen på 1980-talet, i allmänhet och kanske i synnerhet inom frikyrkan, så har man en relation till Toto. Många drivs av en hatkärlek till västkustbandet framför andra.

Här kommer en annorlunda version av en av deras största hits, "Africa", framförd av gitarristen Andy McKee.

Tänk att han spelar allt det här på en enda gitarr. Svänger rätt skapligt.

Ja, ni har kanske redan märkt att allt inte riktigt är som vanligt här. Väl segt bloggtempo.

Det beror mestadels på att jag är tjänstledig för närvarande och jobbar på ett projekt vid sidan om tidningen.

Det blir mer regelbundet om någon vecka eller så, men framför till dess lovas inget. Känner jag mig själv kan jag dock inte hålla mig borta helt. Den som kollar av får se.

Tills vidare, varför inte slänga ett öga på titelspåret från Jonathan Johanssons utmärkta nysläppta skiva "En hand i himlen" (som jag recenserade i dagens tidning).

Kan meddela att bordsböns-tävlingen vanns av Elsebritt. "Välsigna maten i min kropp så den orkar spring och hopp" beds numera vid varje måltid hemma hos oss. Minst en gång. Pojkarna har fått sån smak på den att de ofta föreslår en extra gång vid måltiderna. Tack Elsiebritt.

Det är inte helt enkelt det här med barn, bön och bibelläsning. Hur i all sina dagar ska man göra?

Jag har sannerligen känt det som att jag pratat och bett inför totalt döva öron i bra många år. Då och då har jag tänkt att det kanske är lika bra att ligga lågt och ta upp det när pojkarna blir lite äldre istället.

Men jag tror på att skapa den goda vanan och på att sträva efter en enkelhet som gör att de kan ta till sig det man säger. Ge dem möjlighet att växa in i det, alltså.

Det är möjligt att Gud storligen skulle välsigna om jag satte mig och läste 1917 års bibelöversättning för mina pojkar, 2 1/2 och 5 år gamla, så att de förstod bredden, längden, höjden och djupet i texterna.

Men jag tror nog ännu mer att såväl Gud som pojkar skulle undra vad jag pysslar med. Förklara så att de kan förstå, istället.

Och faktum är att det finns utmärkta hjälpmedel för det. Vi läser "Barnens första bibel" hemma nu: Bibeln från pärm till pärm med fina bilder och enkelt språk anpassat för 3-7-åringar. Nu läser vi varje kväll, de vill helst ha flera avsnitt per dag, och det börjar så smått väcka frågor och funderingar.

Och jag märker dessutom hur nyttigt det är även för den vuxne att varva sin ordinarie läsning med denna enklare variant. För här framträder den stora berättelsen så tydligt. Det finns en tjusning i att fastna för enskilda bibelverser och djupdyka i dem men det finns även en risk att man missar det stora perspektivet och fastnar i detaljer. Dessutom är det så nyttigt att ta del av berättelserna med lite nya ord och inse att de inte är beroende av vissa formuleringar.

Så mer "Barnens första bibel" åt folket, både stora som små.

"Ja, abort stoppar ett hjärta som slår. Men än sedan? Jag kan omöjligt tycka att det är fel att stoppa det hjärtat, inte när jag vet att vi pratar om en pytteliten grodd som faktiskt inte ens har något medvetande. Om man tänker på det så är det väl egentligen inte särskilt farligt."

Så skriver Lisa Magnusson i en krönika i Aftonbladet i dag.

Jag håller inte med ett smack. Även pyttesmå groddar som bara är i starten är värda att vaktas.

Det här är däremot värt att tänka till på:

"Faktiskt är det lätt att få intrycket att de som är ordentligt kritiska till abort bara säger ja till livet fram tills att livet börjar skrika, bajsa och kosta pengar. Sedan står kvinnorna där med sina oönskade ungar, och ingen bryr sig längre om dem."

Det är lätt att vara tydlig, skarp och försvara människovärdet - men vad gör man rent praktiskt för att hjälpa till och stötta? Har för mig att jag hört talas om något sammanhang, kan inte säga vilket, som tydliggjort sitt motstånd mot abort och som också etablerade ett arbete som bistod ekonomiskt och avlastade föräldrar som inte orkade bära allting själva.

Och om det arbetet nu inte finns så är det i alla fall en dröm.

Ulf Ekman skriver idag  ett nytt inlägg på sin blogg om "bildstormen", där han beklagar sin första kommentar i frågan.

Lördagens Youtube

Det har varit en del snack om Tomas Andersson Wij genom åren, bland annat har det undrats om han verkligen hör hemma på kristna festivaler som Frizon. Jag sympatiserade med Frizons ledningsgrupp i deras svar.

Min historia är inte Tomas Andersson Wijs. Vi är uppvuxna i olika tider, på olika platser och i olika sammanhang. Dessutom vet jag, från säkra källor, att vi är två olika personer. Således identifierar jag mig inte med han tycker, tänker, skriver och sjunger.

Men jag är ack så glad över att han gör det, att han skriver utifrån sig själv.

Tomas Andersson Wijs artisteri och textförfattande har betytt mycket för mig. Vissa känslor och tankar har han hjälpt mig formulera i sina texter. Han är en av de där pusselbitarna som fört mitt liv och min tro framåt. Jag omfamnar inte allt men tar i glädje emot det som hjälper mig vidare. Hans ärlighet utmanar mig. 

Hans andraskiva, "Ett slag för dig" är, och kommer troligtvis alltid förbli, ett av de allra största albumen på svenska. Jag växer aldrig ifrån det. Bara att springa och handla, eller gå in på Spotify (eller vad du nu gör för att lyssna på musik).

Tyvärr finns det inga musikvideor från den här tiden på Youtube, de enda inspelningar som finns är inspelade av publik på konserter vilket medför kvalitet som är sisådär.

Men det här är hursomhelst två fantastiska låtar, den ena med en refräng att vila i för alla oss som sätter vårt hopp till att Gud är som den där krukmakaren som Bibeln berättar om: "Gud om du hör mig, jag kommer som den jag är. Gör nånting vackert av allt det som går sönder här".

Och den andra låten är av gammal väckelsesångsatmosfär, skriven tillsammans med musikern och prästen Ingmar Johansson: "Där får jag andas ut (avsked till en svensk predikant)", som ofta fungerar som avslutning på konserterna med stark allsångskänsla. Som i detta klipp. 

Intervjuades i direktsänd radio i sisådär 45 minuter i går kväll. Ni kanske hörde?

Nej, troligtvis inte, närradion i Falköping påstås ha begränsad räckvidd såväl geografiskt som numerärt.

Det var rätt kul hursomhelst. Blev intervjuad av min pastor Thomas Henning och hans radiokollega Anette Sörman, om Dagen och varför så många unga lämnar kyrkan, bland annat.

Och som en del av det senare resonemanget kom vi in på drömmen om allgenerationsförsamlingen. Jag ska ärligen säga att jag emellanåt misströstar, men jag är ändå i grunden förvissad om att det är fullt möjligt. Och att det är oerhört bibliskt.

Rakt igenom Bibeln kan vi läsa om äldre som tar sig an yngre, blir mentorer, vägledare - använd vilken term du vill. Elia och Elisa, Eli och Samuel, och så vidare.

Men tyvärr har vi ofta tappat bort det där. Ungdomsverksamhet kan verkligen vara en genialisk tanke, men det kan lika gärna vara en ordentlig björntjänst som gör att vi särar på generationer. Då går den viktiga erfarenheten förlorad, då lämnas unga ut att ta ut kursen själva. Och dessutom blir steget alltför ofta alltför stort till söndagsgudstjänsten, för varför inte låta den vara i sina kulturella uttryck med musik och dylikt: ungdomarna kan få sitt tillgodosett på fredagskvällarna...?

Jag tror vi har en avgörande punkt just här, när vi pratar om unga som lämnar kyrkan och kyrkans framtid. Tillbaka till mentorskap, till att vara vägledare; fäder och mödrar i tron. Att börja leva för nästa generation, att först och främst se till deras behov. Det är dags att ställa sig frågan om vad som är viktigast: att den tro och gemenskap jag upplevt med Jesus går i arv eller att gudstjänsterna firas som jag är van vid och gillar? Jag vet, det är en skarp fråga och den kan låta väl drastisk, men jag tror den ska tas på fullaste allvar.

Jag brukar tänka på Hovav (som tidigare hette Jetro om jag inte missminner mig, märkligt när folk byter namn i och med nya översättningar) och Mose kring detta. När det var dags att ge sig ut på ökenvandring så bad Mose sin svärfar att följa med. "Följ med, så skall det goda Herren lovat Israel komma dig till godo. Men Hovav svarade: "Nej, jag följer inte med, jag vill hem till mitt eget land och min egen släkt." "Överge oss inte", sade Mose, "du vet ju var vi kan slå läger i öknen och måste visa oss vägen. Om du följer med oss skall allt det goda Herren ger oss komma dig till godo." (4 Mos 10:29-)

Mose vill ha med erfarenheten på vandringen, som kände till farorna och fallgroparna, som visste var fiender bodde och var de vilda djuren fanns. Som kunde hjälpa dem finna rätta vägen.

Men Hovav ville inte, han ville hellre hem till sitt land, till sin släkt. Och kanske till sin gudstjänstform...

Det skulle vara bra för folket om Hovav följde med, menade Mose. Men det hade också varit bra för Hovav: allt det goda skulle komma även honom till del.

Så tror jag det är, det är oerhört berikande att stå i mentorskap och leda framåt. Jag tror många äldre, från min generation och uppåt, tappar intresset och börjar känna trötthet inför församlingslivet just för att det här tappas bort. För när man bara går för sin egen skull så tappar man bort en stor del av grejen. Det handlar om Gud, det handlar om andra människor, och sen om mig.

Det sägs ibland att tonåringarna av i dag är individualister ut i fingerspetsarna, egoister rent av. Kanske är det så. Men jag tror att vi andra inte är så dåliga vi heller.

Och av vilka borde man kunna kräva bättring?

Nej, Siewert Öholm, jag blev inte nervös och sårad av dina texter om seminariedagen om Knutby.

Jag blev snarast irriterad och förvånad.

Irriterad för att du slog fast att Dagen "envist höll fast vid sambandet mellan Ekman och Knutby", trots att vi inte gjorde det. Förvånad över att du hörde så mycket försök till att lägga skulden hos Ekman och Livets ord på seminariet, för det gjorde inte jag.

Läser också din kommentar på min förra bloggpost och förstår varför du reagerat på den där bilden: "... visst tog du själv flera bilder där du satt intill mig. Bilderna i Dagen var ju utvalda från bildbyrån Scanpix".

Okej, är det en av orsakerna till att du reagerade? Då är jag glad att du skrev det så att jag kan förklara.

Ja, jag hade med kamera och försökte knäppa några foton från min hopplösa plats mitt i raden. Konstaterade att de inte blev bra och mailade tidigt nyhetschefen att det var svårt att fotografera från den plats där jag behövde sitta för att kunna anteckna. "Kan ni kolla om någon bildbyrå är här, jag tycker det verkar så. I så fall tycker jag vi köper in bilder så kan jag koncentrera mig på att skriva".

Och så blev det. Med resultatet att jag kunde skriva en text som täckte hela seminariedagen. Det var en god och riktig prioritering som gav gott resultat. Jag är riktigt stolt över det journalistiska jobb jag gjorde därifrån under stark tidspress.

Och jag förstår att du blir frustrerad över en del av kommentarerna till min förra bloggpost. Men så där tänker tydligen somliga.

Du har rätt i att ägarbilden inte behöver hindra redaktionell frihet. Vi får också mail emellanåt som undrar om vi inte vågar skriva om olika saker på grund av våra ägare. Det är befogade frågor, tycker jag, för det finns faror med att bevaka något som man också har en närhet till.

Men vi kan också peka på de granskningar och kritiska artiklar som vi skrivit om exempelvis pingströrelsen de senaste åren, så det är tydligt att vi försöker hålla en rågång som inte alltid är enkel.

Andelen kritiskt granskande artiklar om Livets ord eller Ulf Ekman är däremot få i Världen Idag, jag kan inte ens påminna mig någon. Det är kanske det kommentarerna menar, att man därför tvekar kring er redaktionella frihet?

I övrigt håller jag med om att den här bilddiskussionen får ta slut nu.

Stefan Swärd har offentliggjort sin tveksamhet inför Emerging Church-begreppet på sin blogg. Spännande samtal värt att följa.

Swärd listar ett antal synpunkter och invändningar, samtidigt som han listar annat som bra. Den som vill kolla mer detaljerat får göra det på hans blogg.

En sak bara här bara. Swärd skriver: "Jag tycker att vi borde överge meningslöst kategoriserande (som t.ex. modernitet-postmodernitet), som bara handlar om att sätta stämplar på varandra, och istället brottas med frågorna om hur vi ska leva som Kristi kropp idag, hur vi ska påverka vår värld att bli bättre, och hur vi ska kommunicera och dela evangeliet om Jesus för vår tids människor."

Bra skrivet. Och intressant nog nästan exakt vad Rob Bell, som av många brukar betecknas som en av Emerging-profilerna, säger i nedanstående intervjuklipp.

Mycket U2 här nu, jag vet, men det kan inte hjälpas. Bara för den som inte gillar att knalla vidare i bloggosfären.

Bandet spelade senaste singeln "Get on your boots" på amerikanska Grammisgalan natten som gick, och som vanligt var det inget fel på U2:s förmåga att framträda live. Låten lyfter flera snäpp.

Jag satt på stolen bredvid Siewert Öholm i sal X på Uppsala universitet i torsdags. Knutbytragedin i fokus.

Vi småsnackade en del, Siewert och jag, och åt lunch tillsammans. Delade en del synpunkter på upplägg och konstiga betoningar, var lite oense om annat.

Men nu visar det sig att vi till stor del verkar ha befunnit oss på olika platser, trots att vi satt så nära varandra. På sin blogg funderar och analyserar han samtalsdagen från sitt perspektiv och lyfter förvånat på ögonbrynen över att Dagen valde en bild där Ekman och Gembäck hälsade på varandra till sin förstasida och därmed "envist höll fast vid sambandet mellan Ekman och Knutby". Ulf Ekman funderade i liknande banor på sin blogg i helgen och en del kommentatorer - däribland Livets ord-profilerna Anders Gerdmar, Urban Karlsson och Svante Rumar - stämde in i kritiken, ja till och med spädde på den, i bloggkommentarerna.

Bildvalet har jag inte att tillägga om, det har Elisabeth Sandlund redan kommenterat utmärkt. Och att Ekman vill markera att han inte har något samröre med Knutby är inget problem för mig - han får markera precis hur han vill, även om jag personligen har svårt att förstå varför han gör det utifrån den där bilden. Inget i rubriksättning eller text antyder eller gör någon som helst koppling mellan Knutby och Livets ord, tvärtom står det oerhört klart för samtliga - jag kan inte tro något annat - som läst texten att Knutbyförsamlingen och andra officiella representanter (däribland Ekman) som var på plats står långt ifrån varandra.

Men man hälsade på varandra ändå, trots detta, eftersom det är allmänt hyfs (om det råder det i och för sig delade meningar: jag berättade för min fru att Ekman inte var förtjust i bilden på första sidan - "det förstår jag det, otroligt nonchalant att hälsa med fel hand, det förstår jag att han inte tyckte om att ni visade". Det var hennes reaktion).

Men det är klart att Ulf Ekman och andra får ge sina synpunkter och berätta hur de tolkar och uppfattar den där bilden, trots frånvaron av anspelningar i rubrik eller text. Självklart. Och man får gärna vara kritisk till vad Dagen gör, också det självklart..

Men jag har svårare att förstå alla är ute efter oss-känslan som sipprar fram emellanåt. Eller ja, till viss del kan jag väl förstå den. Jag har ju kollat hyfsat noga på Livets ords historia och intervjuat Ulf Ekman om den vid flera tillfällen, så jag känner till hur de upplever sig ha blivit behandlade av omgivning och medier. Och till viss del är det befogat, de har inte alltid blivit sjyst behandlade och Dagen går inte fri, jag vet det och påstår inget annat.

Men det finns en risk att hänga fast i sitt utanförskap också och tolka allting utifrån det. Det finns såna tendenser ibland hos Ekman kan jag tycka, men ännu mycket tydligare hos andra runt omkring, exempelvis Siewert Öholm.

Ett av hans bestående intryck ( i blogg såväl som tidning) av seminariedagen om Knutby är att i stort sett alla verkade vara ute efter Livets ord och gärna ville skylla allt på Ulf Ekman, men att han svarade så bra att de inte lyckades.

Jag hörde också Ekman resonera klokt och insiktsfullt, jag hörde honom svara på skarpa frågor kring om Knutbys påstådda demonfokusering kanske hade hämtat inspiration från Livets ord och om det ändå inte var så att en del i Knutby hade gått på Livets ords bibelskola. Inga konstiga frågor alls, tycker jag. Demonförkunnelsen, inte minst genom gästpredikanterna Whaleys, på Livets ord i slutet av 1980-talet är dokumenterad och Ekman har tidigare markerat visst avstånd mot den. Nu sa han, typ, att man får akta sig för snedbetoningar men att man heller inte kan förneka att det finns en demonisk verklighet när man läser Nya testamentet. Och ja, av de omkring 10 000 elever som gått på Livets ords bibelskola bor och arbetar några i Knutby. Det förnekade inte Ekman.

Och varför skulle han? Om det nu skulle vara någon som blivit inspirerad av något på en skola, på en konferens eller i en bok och man sedan kan konstatera att det inte blev bra av det så är det väl inte samma sak som att ansvaret fråntas den som tolkat och praktiserat? Det gäller oavsett om de hänvisar sin inspiration till pingströrelsen, Livets ord eller något annat samfund. Som Siewert Öholm själv skriver: "... i Knutbykatastrofen ligger ansvaret i Knutby". Men, som Öholm också konstaterar: "Ingen kyrkoledare kan säga att 'det kan inte hända hos oss'".

Exakt så, och det är därför det blir konstigt när tuffa och kritiska frågor om teologi, ideologi och ledarskapssyn bara bemöts med en jaha, de är ute efter oss-attityd. Kan inte frågorna ses som en möjlighet att tänka igenom och rannsaka det egna istället.

Öholm skriver: "Andligt ledarskap är ansvarsfullt och kan gå snett. Det kan ske i Svenska kyrkan och hos pingstvänner." Sant, men man skulle lika gärna kunna nämna Livets ord där också, även där finns risken att det går snett. Men Öholm nämner enbart andra kyrkor. Det kan vara en slump eller tillfällighet förstås, men jag är långt ifrån säker på det.

Så eftersom Öholm tar sin frihet att kritisera Dagen på allvar och ifrågasätter att vi rubricerade med "Knutby slår tillbaka mot kritik" - "det var väl inte det seminariet handlade om" - så kan väl jag i all ödmjukhet få göra detsamma. Seminariet handlade betydligt mer om självkritik, och brist därpå, än om att lägga skuld på Livets ord och Ulf Ekman, som jag upplevde det.

Men det hörde Siewert Öholm, det skriver Världen Idag. Har de rätt i den analysen eller behöver de fundera på varför de hör det de hör?

Vet att alla inte är lika förtjust som jag i U2.

Men vet även att en del är det. Detta är för er.

Ett 30-sekunders smakprov på låtarna på kommande albumet "No Line On The Horizon" finns här.

Svårt att bedöma materialet utifrån detta, naturligtvis: 30 sekunder gör ingen låt, som en ny variant på ett gammalt ordspråk säger. Men smakproven känns lovande.

Tipstack till Stybbe

Lördagens Youtube

Vännerna Johan och Hanna hade just vigts samman i Immanuelskyrkan i Jönköping när en kille klev upp på estraden och sjöng John Legends "Stay with me" så att jag bara satt och gapade. Sån känsla och röst att det nästan var löjligt.

Jag lutade mig till bänkgrannen Johannes och sa: "Släpp upp den där killen på Idol-scenen och alla andra kan packa ihop och åka hem".

Nästa säsong av Idol var han med, Christoffer Hiding. Lite surrealistiskt att se honom på tv utifrån att jag tänkt och sagt så där, men samtidigt så självklart.

Tyvärr gick han inte hela vägen, det hade han varit värd, men stort intryck gjorde under sin tid i tv-programmet - läs bara den här texten där deltagare och jurymedlemmar hyllade hans musikalitet, personlighet och "varma och vackra Gudstro" .

Det lär vara en skiva på gång framöver, jag hoppas på det. Den killens begåvning ska inte gömmas undan.

Fram till dess kan man alltid återuppleva stunderna från Idol-resan. Här är "All my life"

Ja, det tog ju rejäl skruv när man skrev några enkla rader om kvinnligt predikobesök på Livets ord. Debatt och samtal som bara den.

Hursomhelst, bevakade Knutbydagen på Uppsala universitet i dag där Ulf Ekman fanns med i ett panelsamtal. I pausen gick jag fram för att hälsa på honom och övriga deltagare och då tittade han på mig och log stort: "Det var väldigt vad du tjatar om det där", sa han och syftade på förra bloggposten (som ju egentligen var en slags upprepning av en tidigare i samma ämne från Europakonferensen).

"Vi vägrar att könskvotera, så enkelt är det", sa Ulf Ekman och sa tydligt att det inte är teologiska skäl bakom att det är sån övervägande del män i talarstolen. En rent praktisk fråga alltså, inga teologiska hinder.

Mer hann vi inte prata i ämnet, det var lite annat på programmet om man uttrycker sig milt. Hade varit intressant annars att få höra mer hur han tänker i ämnet. Finns det verkligen så få goda kvinnliga förkunnare att det inte går att få fler till församlingen och dess konferenser? Om ja, vad kan han och andra göra för att det kan förändras inför framtiden? Och är det betydelsefullt och därmed eftersträvansvärt att söka någon slags jämställdhet i predikstolen?

Jag får ta de bitarna någon annan gång när jag springer på Ulf Ekman. Så länge kan jag väl bolla de frågorna vidare till er, ni verkar rätt debattsugna i ämnet.

Ja, det blev inte så mycket bloggande under dagen, som ni märkte. Det var omöjligt att hinna med det. Ska jag vara ärlig så är jag stolt över att överhuvudtaget ha fått ihop en text ifrån samtals-och diskussionsdagen om Knutbytragedin som Uppsala Universitet ordnade i dag.

Fem samlingar mellan klockan 10 och 17, och vid den sistnämnda tidpunkten ska texten vara klar för att hinna med i morgondagens tidning. Men jag hann, och artikeln finns på webben sedan några timmar tillbaks.

Fast tidspressen var nog ändå inte det värsta, det har jag lärt mig hantera hyfsat under konferensbevakningar genom åren. Men här fanns så mycket känslor och så mycket olika perspektiv: forskare med sina sätt att tänka och tala; pastoer/präster som fokuserade på nationella perspektiv; medlemmar i Filadelfia Knutby som upplever sig missförstådda och utstötta; anhöriga till medlemmar som är oroliga över sina barn/släktingar och sörjer bruten kontakt.

Att sortera det där under tiden man arbetar är en utmaning. Och efteråt går luften liksom ur. Så några fler analyser eller kommentarer mäktar jag inte med ikväll. Kanske kan det bli något ytterligare en annan dag, vi får se.

Sitter på tåget till Uppsala nu, ska dit och bevaka konferensen "Med (själv)kritisk blick på Knutby - fem år efteråt" som anordnas på Uppsala universitet. Många spännande personer medverkar: Peter Gembäck, Eva Lundgren, Sten-Gunnar Hedin, Ulf Ekman, Göran Zettergren... Läs programmet för mer info.

Ska bli väldigt intressant. Hur mycket bloggande det blir under dagen återstår att se. Skulle kunna bli en hel del, men jag ska även föröska mig på att skriva en hel rad artiklar till morgondagens tidning  så tidsutrymmet är begränsat. Den som lever, har en dator och följer denna blogg lär se hur det blir.

Lovar inget, utesluter inget.

Vid sommarens Europakonferens på Livets ord skrev jag en bloggpost om att manligheten var i total dominans i talarstolen. Signaturen Andreas skrev i kommentatorsfältet att han inte kan minnas en enda kvinnlig talare under konferensens historia. Om det är sant vet jag inte, men lutningen åt det manliga hållet är odiskutabel och det gäller inte enbart konferensen utan gudstjänstlivet på Livets ord i stort.

Eller förändras det nu på söndag? Då kommer Berit Simonsson, inspiratör i Oasrörelsen, på predikobesök.

Kul, hon är duktig och lyssningsvärd, Simonsson. Men tillåt mig vara tveksam till att besöket står för ett trendbrott i frågan, det finns inget som tyder på det. Av det jag sett av talarlistan för 2009 års Europakonferens blir det likadant som tidigare år och några andra predikobesök av kvinnor kan jag inte se finns inplanerade.

Så Livets ord är nog kanske inte att betrakta som en oas för kvinnliga förkunnare, trots allt. I alla fall inte om de vill stå i talarstolen.

Pingstledningen, förstärkt med förbandet Förkunnargemenskapen, är ute på vårturné. Startskottet gick i lördags och sju lördagar framöver rockar man loss på regionaldagar runt om i det avlånga landet.

Och inte nog med det, ofta stannar de kvar och medverkar i gudstjänsten på söndagen vilket alltså medför ett antal lördagskvällar att fördriva. Och under de närmaste sex veckorna innebär de kvällarna Melodifestival, något Sverigeansvarige Ingrid Svanell påstod att hon inte hade riktig koll på. Jojo.

Denna blogg kan dock i dag avslöja deras favoriter, innan de kanske ens själva vet om dem. Naturligtvis är ledningen, i sann pingsttradition, så pragmatiska att de väljer bort musik, ja till och med text, och enbart baserar sina omdömen på titeln. På så sätt är det inga problem att bestämma sig i förväg. Och de lyssnar, eftersom de är i tjänst de aktuella helgerna, enbart utifrån sin profession. Personlig smak läggs åt sidan.

Ingrid Svanell, verksamhetsansvarig för Sverige: BWO, "You're not alone". Som skapt för att utgöra ledmotiv för att sälja in Pingst FFS i landets församlingar. "Ni är inte ensamma, vi finns för att bidra till ert arbete, se oss som en resurs in i ert lokala arbete". Allt det där uttrycks nu i en kort sloganfras att nynna på. "Jag ska slåss i dina kvarter!" av Lasse Lindh & Bandet andas lite samma sak, men Svanell känner sig mycket tveksam till dess aggressiva bildspråk.

Peo Larsson, direktor: Lili & Sussie, "Show me heaven". Den fina titeln lockar förstås, men även artisternas egen beskrivning: "1980-talsnostalgi". Då stod pingströrelsen på topp medlemsmässigt och den ekonomiska utvecklingen god. Peo Larsson drömmer sig tillbaka. Sofias bidrag "Alla" tilltalar också Larsson, som sett som en av sina största uppgifter att skapa tydlig vi-känsla i Pingsthuset.

Lars Anderås, verksamhetsansvarig internationellt: Alcazar, "Stay the night". I Anderås värld riktas den här uppmaningen till Sida, så att de inte drar tillbaka sina biståndspengar. Kompletterad med nästa bidrag i startlistan, Caroline af Ugglas med "Snälla snälla", bildas en bra enhet tänker Anderås. Af ugglas låt riktar sig då mer till pingstförsamlingarna i en vädjan om att satsa mer på den mer utpräglade evangeliska mission som inte går att finansiera med Sida-pengar.

Andreas Ardenfors, ordförande i Förkunnargemenskapen: Gillar Sarah Dawn Finers "Moving on" eftersom den känns så aktuell i den egna situationen för Ardenfors som förra helgen meddelade att han slutar sin församlingstjänst i Sion Linköping. Föräldraledighet efter sommaren, därefter ny församlingstjänst, oklart var. Men i ett större perspektiv håller han Susanne Alfvengren med "Du är älskad där du går" som favorit i tävlingen. Ardenfors hoppas att den ska fungera som ledmotiv för pastorskollegorna framöver. Och att inte Alfvengrens gotländska brytning missförstås så att de hör "Du är älskad när du går".

Pelle Hörnmark, föreståndare Pingst FFS: Scotts, "Jag tror på oss". Här är det ingen som helst tvekan, alla andra bidrag är uteslutna. Förra veckan skrev Hörnmark så här på sin blogg: "Jag möter fler och fler berättelser om församlingar som får ny inspiration. Gång på gång verkar Gud komma plötsligt och intensivt nära sitt folk. Jag sitter på första bänken i Flens Pingstkyrka och känner att det kommer att gå vägen. Pingströrelsen kommer att vara med en gång till. 'Ingenting kan stoppa oss'-känslan hänger kvar i mitt hjärta." Dessutom rockig och energifylld låt, vilken är allmänt känt tilltalar Hörnmark.

Eller, om man kommer fram till att det här med inbördes kamp är av ondo, så enas alla kring Måns Zelmerlövs "Hope and glory" och blir därmed alla troliga vinnare i det tidsfördriv av populärkultursnitt som vi alla känner under namnet Melodifestivalen.

Hur ska den stora kyrkflykten stoppas? Mer andlighet? Visst.

Men även mer mänsklighet.

I torsdags medverkade jag i en ganska snabbt ihopdragen tankesmedja. Tolv ledare från fyra samfund möttes för att samtala om problematiken att så många unga lämnar kyrkorna (läs artikelserie del 1, del 2 och del 3) Olika sammanhang, olika uttryckssätt och med delvis olika betoningar kring förklaringar och tankar kring förändringar.

Men ändå så samstämmigt. Dels i analysen - alla är överens om problemet - och i hjärtats brinnande engagemang för frågans stora vikt. Det var en hoppingivande dag, inte för att den löste någonting utan för att den satte ljus på en fråga som inte kan ligga under bordet - den måste upp och ta plats.

Så hur ska den stora kyrkflykten tacklas? Det är en komplex och stor fråga utan patentsvar. Lokala församlingar och sammanhang skiljer sig så mycket åt att det inte går att ge generella svar, även inom samfund skiljer sig verkligheten åt. Målet är detsamma, resan olika.

Ska ändå något allmänt och utmanande sägas tror jag att utmaningen är dubbel. Dels gäller det naturligtvis att skärpa bibelundervisningen och för sig själv tydliggöra rollen som vägledare till och närmare Gud. Mer andlighet och ande, alltså.

Men jag tror också att vi måste skärpa oss rent mänskligt. Våga titta på naturliga processer i ungdomars liv.

1. Det svartvita tänkandet präglar tonåren, men blir sedan mer grått. Det har ofta kopplats ihop med att radikaliteten försvunnit, men är det verkligen av nödvändighet sant? Kanske behöver kyrkan snarast se att det är naturligt att gamla sanningar blir mindre självklara när vuxenlivet träder in?
2. Hormonerna lägger sig. Tonåren är som en berg-och dalbana känslomässigt, vuxenlivet mer att lika vid ett intercity-tåg. Många ungdomar tycker sig tappa bort Gud när de lämnar tonåren eftersom de inte "känner som förut". Borde vi inte undervisa om det?
3. Tonåringar växer i praktiken ofta ur sin församling, den som träffas på fredagskvällen i kyrkan. Steget till "söndagsförsmalingen" är många gånger för stort. Är det hög tid att fundera på om det byggs klokt när generationer segregeras i så stor utsträckning? Och är det inte hursomhelst dags för försmalingledningarna att ta tillbaka huvudansvaret för ungdomsverksamheten?
4. Kyrkan har alltmer övertagit hemmets roll som andlig fostrare. Ska det nå djupt och bli vardagsliv av tron är köksbord och vardagsrum viktigare platser än kyrkorum. Församlingen är ett komplement till familjen, inte tvärtom.

Jag tror alltså att andligheten måste få sig ett lyft och är helt förvissad om att inget sker utan Guds nedslag - en kyrkoverksamhet med enbart smarta människotankar är ingen kyrka. Lika övertygad är jag om att det kan vara hur andligt som helst men ändå bli väldigt fel om inte mänskliga principer tas med i beräkningen.

Andligt och mänskligt ligger inte i konflikt med varandra, de samverkar.

Jesus är ett gott exempel därpå.