Jaha, så har det visat sig att århundradets innebandymatch, spelad i nybyggda Nyhemshallen, var tämligen meningslös. Mullsjö tvålade dit Jönköping i heta derbyt och förpassade största konkurrenten - dittills alltid omtalade som storebror - till division ett. Stor glädje i Mullsjölägret.
Då.
För sen drog kvalet igång, något Mullsjö inte riktigt verkade förberedda på. Ett par inledande förluster gjorde att man hamnade efter vilket blev ödestiget, avståndet blev för stort och Mullsjö åkte också ner i division ett. Så nästa år blir det derby igen och vill det sig illa, med Mullsjöögon sett, så fick lillebror bara vara storebror ett kort ögonblick.
Tung start för satsningen Nyhemshallen, alltså. Nu sätts hoppet till Nyhemsveckan för att rädda hem 2009, konferensen behöver kännas lyckad.
Så vad ska man göra för att skapa de bästa förutsättningarna? Kanske portförbjuda Magnus Carlsson...? Förre pingstpastorn agerade invigare (tillsammans med Stefan Liv) för Nyhemshallen och även mental coach för Jönköping de där sista veckorna av innebandysäsongen. Och se hur det gick för de båda lagen...
Fast det där är förstås mer en rolig iaktagelse och fundering än något med verklighetsförankring. Dessutom tycks Carlsson just nu bevisa sin kompetens å det tydligaste. Tiil vardags är han fystränare i HV71 som nu vänt underlägen i både kvarts- och semifinalerna i ishockeyns slutspel. Så visst verkar Carlsson ha tillfört fysik och ork in i laget, och jag utesluter inte att han skulle kunna medverka till en hel del positiv energi in i Nyhemsveckan också.
Men innebandy, det skulle jag kanske ligga lite lågt med en period framåt om jag vore Magnus Carlsson.
Läser alltid utmärkta magasinet Filter (som förresten citerar det här blogginlägget i nya numret) och hittar en intressant intervju med skådespelerskan Tuva Novotny.
Filter hänger bland annat med på fotografering och blir invigda i det "manifest" som hon brukar mejla till formgivare och redaktör inför där de kan läsa att Tuva "efter tretton år som skådespelare tagit ställning mot att medverka till att unga flickor strävar efter film- och modebranschens glamouriserande och ytliga skönhetsidealet".
"Konkret innebär det att jag aldrig gör förstasidor, att jag vid fotograferingar inte använder mer smink än normalt och bara använder kläder som jag skulle kunna ha på mig privat".
"Jag ville att ni skulle veta det, så att er stylist inte blir frustrerad över att jag vägrar ta på mig den superfunky pinke galla-kjolen och för att sminkösen ska slippa bära med sig den stora väskan. Det kan verka naivt att tro att man kan göra skillnad, men detta är något jag uppriktigt ser som mitt ansvar. Kära hälsningar. Tuva".
Jag vet inte hur många kändisar av olika slag jag hört uttrycka (och med det försökt försvara alla möjliga uttalanden, bilder och dylikt) att de inte ser sig som förebilder.
Om ni nu inte vill vara det, kan ni tänka er ha en egen förebild? Låt mig i så fall föreslå en: Tuva Novotny. Följden av det lär bli att ni blir förebilder själva också, i och för sig, men det skulle inte skada.
Freedagens Youtubeklipp är en klassiker. Monty Pythons "Life of Brian" , om pojken som föddes i stallet bredvid Jesus, har jag bloggat om tidigare, nu är det dags för ett klipp. Ett av mina favoriter.
Det har så många olika delar i sig som vore värt att kommentera. Som att den ende som säger att han inte är unik är han som är det. Som att Brian låter mamman ta honom i örat och föra bort honom just när han sagt "låt ingen säga åt er vad ni ska göra" till folket.
Det är så välskriven komik att det är sanslöst.
Och tänkvärt, inte minst i budskapet att tänka själv och inte bara göra som den stora massan eller blint följa en ledare. Den egna tanken, de egna besluten, är viktiga.
Faktum är att till och med Jesus underströk det där. Efterföljelse uppmanade han till, och då var det helhjärtat som det var frågan om. Men det innebar inte att den egna reflektionen skulle stanna av, tvärtom hände det att han frustrerad och irriterad över att han behövde förklara så mycket hela tiden: "Begriper ni fortfarande ingenting?".
Jag är i och för sig medveten om att vi väl mycket, i vår individualistiska tid, tenderar att överbetona det personliga så pass att det gemensamma (församlingen) får stryka på foten. Det är en fara, för ensam är inte stark.
Men, hursomhelst, det gäller att se upp så att tron inte bara hänger på någon annan - föräldrar, pastorn, kompisgänget - utan vaka över att den verkligen är ens egen.
Här är ett komiskt sätt att gestalta det på.
I mitten av 1990-talet dök Magnus Persson och arbetet "Ny Generation" (som inte är att förväxla med den senare skapade studentorganisationen med samma namn) upp och rörde om ganska friskt på en del håll i pingströrelsen. Under en period minns jag att de reste runt med någon form av show, kanske mest att likna vid ett kristet disko, som de satte upp i olika städer. Musik och full fart blandat med rappa vittnesbörd och frälsningsinbjudan.
Det där skapade många funderingar, och jag ska ärligen säga att jag var en av dem som höjde på ögonbrynen och inte minst undrade hur det gick med uppföljningen när de drog vidare till nästa stad.
Men mer och mer förstod jag att det mer var ett uttryck för en stor längtan att få göra skillnad än en perfekt arbetsform. Hjärtat brann och försökte hitta sina vägar.
Med tiden ändrades arbetssätten och det långsiktiga började prioriteras tydligare. 2002 startade Magnus och Gunilla Persson pingstförsamlingen United Øresundskyrkan som de senaste åren är en av landets absolut mest växande församlingar. Har inte dopsifforna framför mig just nu, men de hör till de pingstförsamlingar som döper allra flesta varje trots att de är långtifrån störst.
En del av arbetssättet och tänket kan man läsa om här. Men jag rekommenderar även att ta en titt på den här visionsvideon för 2009 som jag hittade på församlingens hemsida. Förutom att ge en rätt bra överblick av församlingens tänk så är det snyggt och roligt gjort, med Magnus Persson placerad som president som talar och inspirerar och använder Barack Obamas vinnande mening - Yes we can.
Slängde ett öga på Sportnytt nyss och en intervju med fotbollscoachen Pia Sundhage. Hon förklarade att hennes devis var att väga upp en negativ sak med sju positiva. Istället för att fokusera på dåliga saker att kritisera söker hon hela tiden efter det positiva att uppmuntra. En av huvudorsakerna till ett framgångsrikt ledarskap, kanske - häromåret ledde hon USA till OS-guld.
Kanske finns det något att lära där för var och en, hur långt från fotbollsplanen man än befinner sig?
Beskedet att Chatrine Carlson föreslås bli ny föreståndare i pingstförsamlingen Jönköping var inte direkt oväntat. Det var mitt grundtips.
Att det skulle bli en internrekrytering bland någon av de pastorer som varit med och arbetat med den förändringsprocess som ägt rum den senaste tioårstiden tog jag för givet. I vissa lägen finns inget naturligare än att ta in någon ny kraft för att få en nystart. Det gjorde Pingst Jönköping senast en föreståndare anställdes, när Pelle Hörnmark tillträdde. Bygdens son och redan tidigare anställd (ungdomspastor), visserligen, men från en ny generation och med lite annorlunda sätt att tänka som bland annat gjort att familjer och barn återkommit till en kyrka många av dem i stort hade lämnat.
Den här gången, i det läget församlingen nu är i, har jag inte hört någon där tala om behovet av nya tankar utifrån. Snarare har det talats om vikten av att jobba vidare på det som startas.
Så internrekryteringen känns logisk, och även att det är just Chatrine Carlson som föreslås. Dels för att hon är kompetent, naturligtvis, och har arbetat i församlingen i många år och har stor erfarenhet av dess arbete och människor. Men också för att hon ständigt omtalas som en team-människa.
Det där har det talats om kring Hörnmark också, en förmåga att uppmuntra och "frigöra andra att arbeta utifrån sina gåvor", som barnpastor Marina Andersson uttryckt det.
Chatrine Carlson är väldigt annorlunda mot Pelle Hörnmark på många sätt, men den där sidan verkar de enligt vad deras medarbetare säger ha gemensamt. Det är, troligtvis, en stor anledning till att hon föreslås vara den som leder församlingen vidare.
Om hon blir vald blir hon den första kvinnan som leder en så stor pingstförsamling i Sverige, troligtvis den första kvinnan som leder en av de större församlingarna i något av frikyrkosamfunden (Eller? Rätta mig gärna om du besitter annan kunskap). Reaktionerna kring det var oerhört positiva när jag ringde runt lite igår. Den allmänna reaktionen verkar vara glädje och inspiration.
Men jag ska inte påstå att alla tycker så, det finns de som reagerar annorlunda. Noterar exempelvis att norrmannen Bjørn Olov Hansen, som enligt sin egen blogg är pastor och bibellärare, tycker att det är ett tecken på förfall med kvinnliga präster/pastorer. Han tycker att man med ett sådant beslut visar att man inte tar Bibeln på allvar och "om Guds ord inte längre gäller i en fråga, så är det fritt fram att ändra det mesta i Guds ord" (översatt från norska).
Ett väldigt modigt uttalande, kan jag tycka, eftersom det öppnar upp för journalister (eller vänner, bekanta, grannar) att granska Hansen så han inte missar något i någon fråga. Som att tvätta sina medmänniskors fötter, exempelvis.
Eller är det skillnad på frågan om kvinnliga präster/pastorer och annat som det är mer okej att förändra kring, kanske?
Låt vara för att Livets ord inte är lika omtalat i den allmänna debatten nu som på 1980-eller 90-talen. Men är det inte lite märkligt att ett svenskt företag inte reagerar när de skapar en webbplats med svenska ordspråk och ger den namnet livet.se/ord?
Nåväl. Bland ordspråken finns en speciell avdelning som rör Gud. Även om vissa av dem nog kan tilltala församlingen ("Den som har Gud på sin sida är alltid i majoritet") så tror jag tyvärr att ganska många ("Gud skapade inte människan, människan skapade Gud") inte faller i smaken. Synd, annars hade man kunnat hoppas på ett samarbete.
För erkänn att det hade varit rätt skönt att få skriva in den här webbadressen: livetsord.se/livet.se/ord.
Såg en intervju på TV4:s Nyhetsmorgon i förmiddags som rekommenderas, där en avslappnad Bono (assiterad av basisten Adam Clayton) pratar om U2:s nya skiva, och att han troligtvis skulle varit journalist om han inte blivit musiker.
Och, kanske allra mest intressant, om delen av hans liv som kan betecknas som aktivism. Bland annat berättar Bono att han inte känner sig speciellt bekväm i aktivistrollen alltid, eller i rollen som rockstjärna eftersom hela den typen av kändisskap enligt Bono upphäver Guds ordning.
"I den riktiga världen är det mödrar, brandmän, läkare, sjuksköterskor... de är de riktiga hjältarna. Men i vår värld är det film-, pop, rock-stjärnor - vi görs till hjältar och det är något helt fel i det, för egentligen är det tvärtom."
Men eftersom situationen nu är som den är får man nyttja kändisskapet på bästa sätt, resonerar Bono. Dessutom pratar han om den praktiska skillnaden som arbetet som han och andra utfört betytt, bland annat säger han att 34 miljoner fler barn har möjlighet att gå till skolan på grund av "Drop the debt"-kampanjen som han var en del av för några år sedan.
Men lyssna hellre till det hela själv än att bara läsa dessa snabbt nerskrivna rader om det. Gå in och se hela intervjun på TV4. Den citerade delen börjar kring 10.45 in i inslaget. Tyvärr verkar det blivit något fel så att textningen fallit bort, men den något så när engelskspråkige hänger med utan större problem.
Lördagens youtube blir från och med nu fredagens youtbe
Denna veckas bidrag blir en liten bonus kring Caroline af Ugglas-debatten och en av dess bisatser, kring Håkan Hellström.
Den artistens känsla, innerlighet och äkthet är något alldeles, alldeles extra. Jag har full förståelse för att han är ofantlig populär och gång på gång vinner priser för sina skivor och sina liveframträdanden.
En del kyrkvänner håller med mig, andra säger att de inget fattar kring honom. "Han kan ju inte ta en enda ton", brukar det sägas. Vilket är en total missuppfattning (det är att han inte har den "klassiska tonbildningen", som Maja påpekar, som är problematiskt för somliga). Känsla är överordnat den skolade perfektionismen och ibland är det ren fest live vilka skapar så mycket dans och full fart att han inte riktigt hinner med, liksom. Helhetsupplevelsen är grejen, och jag gillar att han kan strunta i hur vissa toner låter och ter sig emellanåt. Som i "Kom igen, Lena!" i klippet här nedan exempelvis.
Men lyssna gärna till fortsättningen också, till låten som följer därpå: "Det är så jag säger det". Aldrig skolat, aldrig som någon annan. Alltid unikt, men nog kan killen sjunga även enligt hyfsat "klassisk tonbildning".. Och personlighet, närvaro, innerlighet, känsla och andra viktiga egenskaper har han som få andra.
En lite rolig sak, som kanske kan illustrera vad jag menar kring det här med att ganska många kyrkliga gillar en sorts musik men har svårt för annan, är att flera av mina kyrkliga vänner som verkligen inte gillar Hellström uttalade att de älskade när bröderna Rongedal sjöng just "Kom igen, Lena!" i "Så ska det låta". Inte ett dugg förvånande, med tanke på deras utmärkta sätt att sjunga med fina stämmor och allt och med ett skönt litet popvästkustsväng...
En utmärkt version, jag gillar den skarpt. Men jag gillar Hellströms sätt också.
Ja, så har det återigen bevisat sig hur oerhört olika människor läser. Och hur svårt somliga verkar ha för en bloggpost som är ganska öppet skriven.
Min korta spaning utifrån min omgivning kring Caroline af Ugglas har fått en del att se fullkomligen rött. StaffanW tycks exempelvis fått för sig att jag påstår att varenda frikyrklig i detta land avskyr henne, vilket ju inte är sant. Det har jag aldrig påstått. För jag vet att det inte är sant.
Jag gillar exempelvis Caroline af Ugglas skarpt. För mig hade hon gärna fått vinna.
Kring Melodifestivalen hörde jag alltså en ganska lång rad röster från vänner och bekanta som uttryckte stor tveksamhet - till och med markerade distans - till af Ugglas. Mina funderingar i den här frågan kommer av att de reaktionerna berör mig lite illa. Inte för att man inte får tycka olika kring musik, det är ju självklart, men för mig säger det även något om det sammanhang jag vuxit upp och finns i. Det är inte säkert att det är allmängiltligt, det är väl lika bra att jag påpekar det så att inte StaffanW eller andra blir rasande. Men det är min upplevelse utifrån mitt sammanhang, och även om den inte skulle vara allmängiltlig så vet jag att den inte är unik.
Jag har min tillhörighet i en ganska klassisk pingstmylla med ett starkt och rikt musikliv som gett, och ger, mig mycket glädje. Jag är inte kritisk till uttrycken som finns där.
Men jag är kritisk till de uttryck som tenderar att inte finnas.
I kyrkan har jag lärt mig att vara en del av gruppen, av kören. Smälta in. Och sticker man ut genom att sjunga solo så är det den felfria och skolade sången som gäller.
Det är allt det som Caroline af Ugglas inte är. Och därför tror jag att många av mina vänner och bekanta har svårt för att ta henne till sig, vi är fostrade i en annan riktning. Jag har oerhört svårt att se hennes sätt att framträda, sjunga och vara gå hem en vanlig förmiddagsgudstjänst i en helt vanlig frikyrka. Som sagt, andra kanske har den typen av sångare i sina gudstjänster hela tiden - i så fall är ni bara att gratulera. Jag ser det inte och det är en sorg för mig.
Hennes ärliga och nakna sätt, hennes sätt att framträda med hela sitt sätt att vara, med hela sin personlighet, är en stor styrka. Och gör det unikt, till synes helt utan att fundera kring vad andra runtomkring ska tänka och tycka. Jag tycker mig se för lite av det i kyrkan, i allmänhet och kanske i synnerhet i musiken.
Jag tänkte på det här för några veckor sedan också, när jag var på den bästa konserten jag besökt på år och dag. Håkan Hellström. Jag hörde en man som sjöng hjärtat ur kroppen, som gick in med full inlevelse och outtröttlig energi och som uppmanade publiken att följa sina drömmar även om man inte passar in i den allmänna mallen.
Och jag tänkte, när jag åkte hem i bilen, att Håkan Hellström troligtvis aldrig hade kunnat växa upp i den kyrka jag vuxit upp i. Han hade upplevt sig kvävd, fått rekommendationen att ägna sig åt annat, aldrig fått kliva upp på scenen. Alldeles för mycket personlighet (av fel sort) och alldeles för oskolad sång.
Återigen, jag gläder mig för allt det där som jag har vuxit upp med och den som läst mina skivrecensioner i Dagen har sett att jag älskar mycket av det som skulle kunna räknas som mer klassisk frikyrkomusik: Bengt Johansson, Michael Johnson, Erik Tilling, Evelina Gard, med flera. Jag vill ha dem kvar, jag hoppas kyrkan även i framtiden ska fostra musiker i samma anda som man gjort tidigare.
Men jag vill även se människor av samma snitt som Caroline af Ugglas och Håkan Hellström växa upp och ta plats. De som avviker i stil och form, som framträder och sjunger annorlunda. Dels för att de med sina rättframma sätt berör på ett - skulle jag vilja påstå - unikt sätt (Håkan Hellström berör mig som ingen annan svensk artist) men också för att kyrkan för mig inte bör vara en speciellt sorts musik eller människor. Det ska vara mångfald, återspegla Guds skaparglädje på alla olika sätt.
Jag älskar de undantag som jag sett, artister som framträtt på Frizon exempelvis, men tycker fortfarande att de är undantag som bara bekräftar regeln.
Men enkla tes, som alltså bara är en tes och som grundar sig främst i det sammanhang jag vuxit upp i, är alltså att de (om de nu är många eller inte) har svårt att förstå sig på Caroline af Ugglas för att hon känns främmande, helt enkelt. Andra kanske gillar henne av samma orsak, för att man längtar efter hennes nakna ärlighet och önskar mer unika personer in i kyrkan?
Jag vet inte, jag tänker högt och retar väl säkert ytterligare några med det. Jag får bjuda på det i så fall. För så här tänker jag, lite ostrukturerat och säkert fullt möjligt att missuppfatta, precis som förra bloggposten. Men kanske finns det något i detta att fundera kring?
Jag gör det i alla fall.
Jag har lite mycket annat att göra just nu som jag måste hinna med först, men jag ska skriva något mer om den där snabba och ytliga spaningen som jag gjorde om Caroline af Ugglas i går.
Och som verkligen upprörde somliga, vilket är lite svårt för mig att förstå.
Det var alltså en tanke, en spaning, nedtecknad i hast utifrån en tendens jag tyckte mig se i omgivningen. Jag kastade ut en tanke, ville kolla hur ni reagerade på den. Somliga håller med och funderar kring vad det beror på, andra håller inte med utan tycker att spaningen inte verkar stämma alls.
Det är spännande att släppa en liten öppen fundering och utmana till högt funderande, men jag märker att alla inte har helt lätt med det.
"Tilda7", exempelvis, undrar om jag/vi tänkt på att Caroline af Ugglas kan läsa det här, och tycker att vi skämmer ut Gud och församlingen. Jag fattar inte riktigt vad hon menar eller vem hon egentligen riktar sig till (hon håller sig mer generell i sin kritik...), men har hon fått uppfattningen att jag har något emot Caroline af Ugglas så gissar jag att "Tilda7" kommer bli rätt förvånad när jag skriver min nästa bloggpost i ämnet.
Men vi tar det senare.
Satt, som så många andra, och slötittade på Melodifestivalen i lördags. Lite sådär lagom engagerad, utan någon speciell personlig favorit. Nyttjade inte min rösträtt, tittade med road men ganska distanserad blick.
Och där jag satt, med något av ett utanförperspektiv, fastnade jag speciellt för Caroline af Ugglas. Nummer två i startfältet som också slutade tvåa i tävlingen, med näst mest tittarröster. Älskad alltså.
Men alla är inte så fascinerade, andra får mer eller mindre feber när de ser eller hör henne. Och, tycker jag mig märka, bland kyrkofolket verkar just feberkategorin vara den kraftigast dominerande tycker jag mig ha märkt de senaste veckorna. "Hon får bara inte vinna", "Vad tänker de som röstar på henne?", "Vilken skämt". Det är några av kommentarerna jag sett bland vänner på Facebook.
Så efter finalen kastade jag ut en fråga, just på Facebook, om varför så många inom kyrkan verkar få panik av af Ugglas. Ett intressant samtalsutbyte drog igång.
Men jag ska inte återberätta det här, eller dela min egen tes. Inte nu. Först vill jag höra vad du har för teori kring varför Caroline af Ugglas verkar ha svårt att funka i kyrkokretsar.
Och har du inte sett framträdandet, alternativt vill se det igen, har du det här.
Det har handlat en hel del om att arbeta i sin samtid på den här bloggen, inte minst utifrån undervisningen på Evangelistveckan nyligen.
Bläddrar i "Korsets budskap", en tidning som ägs av de svenska pingstförsamlingarna i Finland, och konstaterar att tankarna inte bara finns i Sverige och inte bara i de yngre generationerna. Kenneth Grönroos, pastor i Filadelfia i Helsingfors (och till nyss även chefredaktör för "Korsets budskap"), intervjuas och talar om generationsväxlingar som något nödvändigt, om än smärtsamt, om olika projekt inte bara ska leva under den period initiativtagaren finns med.
Texten finns tyvärr inte på nätet, men jag citerar
"Det största problemet med generationsväxlingar handlar inte om att tidigare generationer gjort saker fel. Tidigare generationers framgång berodde på att de gjorde saker rätt i sin tid. Felet uppstår då man nu fortsätter att göra som de gjorde då. Respekten för pionjärerna måste bygga på att vi liksom de gör något annorlunda och därför svarar mot vår tids behov. Friktionen uppstår i en rörelse då ledare som gjorde rätt får ängsliga efterlöpare som upprepar det som var rätt för 50 år sedan men som blir fel i en ny samhällskontext".
Och så förklarar Grönroos att det inte handlar om anpassning vad gäller det egentligt viktiga utan bara kring det som inte är avgörande.
"Det finns en skillnad mellan uppdraget och kulturen. Kulturen har ofta ansetts vara det vi ska föra vidare, medan jag anser att det är uppdraget jag har svurit en trohetsed till. Uppdraget är att i alla tider under alla omständigheter och i väldigt olika kulturer kunna gestalta budskapet på ett begripligt sätt till nya generationer."
Huvudet på den berömda spiken.
Lördagens Youtube
Jag är väldigt förtjust i filmen "Bruce almighty", där Jim Carrey klagar på Gud - som tröttnar och låter Bruce få ta över makten för ett tag. Vilket förstås visar sig allt annat än lätt.
En väldigt rolig film, men också med många tänkvärda poänger. Som det här klippet, där Bruce söker upp Gud för att be om råd. Bruce har dessförinnan precis försökt lösa problemet med alla som ber genom att säga ja till allas önskemål, något som fått kaotiska följder.
Och Gud ger honom en läxa, om tjänandets mirakel. Kontentan är: Be inte bara om mirakel, var ett mirakel.
Det kan naturligtvis missuppfattas om man så vill, tolkas som att filmens budskap är att vi alla skulle vara gudar, liksom.
Eller så tolkar man det framförallt som jag väljer att göra, som en påminnelse om att ta kallelsen att göra skillnad på allvar. Ibland är be allt man kan göra, men när exempelvis grannen har problem att få mat på bordet på grund av dålig ekonomi är inte att falla ner på knä och be Gud ordna situationen det enda man kan göra. Man kan bistå rent praktiskt själv också - köpa mat och hjälpa. Man kan vara ett mirakel, eller om du så vill: vara den där kroppen som Jesus kallade sin församling att vara och inte bara överlämna allt till Gud så att vi kan göra lite vad vi vill.
Och jag älskar slucitaten:
Bruce: What if I need you? What if I have questions?
God: That's your problem, Bruce. That's everybody's problem. You keep looking up.
Jaha ja, då närmar sig den slutgiltiga interna fajten. I morgon kväll smäller det, final i Melodifestivalen. Och pingstledningen sitter bänkad, får man anta, nu när det gått så bra för deras favoriter.
Det var ju nästan lite kusligt (eller profetiskt) med den där hastigt nertecknade listan över deras kandidater som gjordes inför delfinal ett, enbart utifrån låttitel och de olika pingstledarnas olika personligheter och inriktningar.
Samtliga var med över förra veckans "Andra chansen", men där tog det tyvärr stopp för Ingrid Svanell och Pelle Hörnmark vars bidrag (BWO och Scotts) fick se sig besegrade. Andreas Ardenfors gick dock i takt med svenska folket och fick med sitt sitt bidrag (Sarah Dawn Finer). Det fick däremot inte Peo Larsson (Lili & Sussie) som tvingades se Lars Anderås lägga beslag på ännu en finalplats (Caroline af Ugglas) jämte den han redan hade (Alcazar). Men minsann, tävlingsmänniskan Peo Larsson fick spänningen räddad av internationella juryn som plockade med hans reservbidrag (Sofia Berntsson) till finalen i allra sista stund.
Ja, ni ser, den där listan var något på spåren. Nu är frågan, precis som då för en månad sedan:
Fortsätter fighten mellan dem som fortfarande har chansen eller har de enats om att gå samman kring Måns Zelmerlövs bidrag?
I kväll hade jag hoppats kunna åka till Sävedalens missionskyrka och vara med på Michael Johnsons releasekonsert av nya utmärkta skivan. Tyvärr får jag dock inte ihop livspusslet denna kväll utan får stanna hemma, kanske kan jag hinna med någon av övriga konserter på releaseturnén runt om i landet.
Men det hade varit roligt att få bege sig till Sävedalen och dess missionsförsamling, för det verkar vara en osannolikt musikalisk plats. Michael Johnson arbetar där som musikpastor, föreståndare är Robert Eriksson som även är sångare i "Folk". Och som inte det vore nog, tidigare arbetade Patric Forsling där som ungdompastor (numera i Pingst Södertälje, och som för tillfället listar "101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himlen" på bloggen Long Play) precis som Daniel Röjås (numera i Pingst Tyresö). Och samtliga dessa tre herrar, som nu arbetar eller tidigare arbetat i Sävedalens missionsförsamling, är med och körar på Johnsons nya skiva.
Hade sett fram emot att åka dit och försöka spana in om det finns någon som kan ta en ton fel på det där stället. Får bli en annan gång.
Borde förstås blogga en massa om det helrätta "Prio ung"-arbete som Smyrna Göteborg dragit igång, och om Anders Georgssons intressanta kommentar kring församlingsliv och ungdomar. Men jag hinner inte riktigt nu. Läs texterna och kommentera/komplettera gärna deras tankegångar i kommentatorsfältet här.
Och vill du se mer kring varför jag tycker att Smyrna tänker helrätt, och varför jag hoppas att de äldre i Smyrna förstår utmaningen rätt, så kan du läsa något av de här tidigare blogginläggen:
Att leva för nästa generation
De äldre borde ta ett steg fram. Och ett tillbaka.
Det här en så viktig och central fråga att jag tror vi har svårt att fatta det.
Så det kan gå.
I torsdags greppade Lars-Evert Jonsson, föreståndare i pingstförsamlingen Värnamo, tag i mig på Evangelistveckan. "Jag har ett helt gäng före detta stipendiater här som nu arbetar i församling eller pluggar teologi, vore inte det något att ta en bild på och uppmärksamma", frågade han.
Lät som en kul grej, så vi samlade ihop de som fanns inom räckhåll och tog en bild på några av dem. Tänkte att det kanske kunde bli en bloggpost, alternativ en bild med kort bildtext i tidningen.
Men när jag pratade med nyhetschefen på Dagen kom vi fram till att grejen - en stipendiefond som under tjugo års tid varit en stor orsak till nyrekrytering av pastorer - vore värt att uppmärksamma lite mer.
Så jag skrev en artikel i ämnet som är i tidningen i dag. En sak föll dock bort - nämligen den där bilden som var starten på alltsammans. Vi missade i hanteringen oss emellan så det blev endast en profilbild på en av stipendiaterna.
Bilden med kort bildtext blev alltså en artikel utan bild.... Speciellt.
Så nu blir det en bloggpost ändå, där de glada pojkarna syns. Saknas på bilden - som nu alltså äntligen publiceras - gör ytterligare ett antal personer som arbetar i församlingar men som inte var på plats på konferensen. Ett imponerande resultat utifrån en arbetsform väl värd att ta efter för många församlingar.
Just hemkommen från Nyhemshallen, sista omgången i Svenska superligan i innebandy och match mellan Mullsjo Hide-a-lite och Jönköpings IK (JIK) där båda lagen befarade nedflyttning.
Och vilken match det blev.
Mullsjö ledde med 5-1 och 6-2 men JIK kom i kapp och gjorde 7-7 med ungefär fyra minuter kvar. I det läget: Mullsjö ur serien, JIK till kval.
Men med två minuter tryckte Mullsjö in ett nytt ledningsmål och lyckades hålla tiden ut. Mullsjö till kval, JIK nedflyttade för första gången i historien. Lillebror har gått om storebror är nu tveklös nummer ett i regionen.
2000 personer, det vill säga fullsatt vid innebandymatch, var på plats för att följa dramat och det bevisades att hallen står pall för fullt tryck. Lovar gott inför sommarens Nyhemsvecka.
Och visst, Magnus Carlsson var på plats. Invigaren (typ) av Nyhemshallen och mental-coachen åt JIK vankade av och an, berättade innan matchen att han hoppades på halmstrået att båda lagen skulle klara sig kvar i Superligan.
Så blev det dock tyvärr inte. Nu får han hoppas på att Mullsjö lyckas kvala sig kvar och att JIK:s tid i andraserien blir kortvarig.
Ja, det handlade alltså mycket om att vara samtidstillvänd på Evangelistveckan. Jag märker att det där väcker en del frågetecken hos somliga, båda i kommentarer på min blogg, på andras bloggar och i min mailkorg.
"Vi får inte bli historielösa", "evangeliet är inte föränderligt", "anpassa er inte efter denna världen", är några av kommentarerna som hörs.
Det kanske kan låta så, speciellt på distans, när Niklas Piensoho säger att man inte ska fundera till vad Lewi Pethrus skulle ha gjort: "Är inte han död". Eller när Ron Woods ber om "befrielse från välsignelser från igår". Eller när Magnus Persson markerar att han inte tror (i alla fall inte någon större omfattning) på aktioner, såsom tältmöteskampanjer och dylikt.
Det där går verkligen stick i stäv, kan man tycka, med det man hör emellanåt som snarast betonar att vi behöver tillbaka till "glansdagarna" ett par årtionden tillbaka. Jag hör de rösterna ganska ofta, om att det inte är konstigt att statistiken för kristenheten ser ut som den gör när det inte anordnas väckelse- och tältmöten i den utsträckning det gjordes förr.
Men finns det inte en stor risk att det där snarast är nostalgin som talar? Lika mycket känslomässiga band till kulturella uttryck som något annat? Och att det nästan blir något magiskt kring de där formerna som användes förr?
Jag tror att den risken är överhängande.
Evangelist Stig Jirenius tydliggjorde den hållning som kom fram i Evangelistveckan tycker jag, i intervjun jag gjorde med honom i fredagens tidning. Han har talat på en stor mängd tältmöten genom åren men har helt tappat tron på den formen. Resultaten blev sämre och sämre och han analyserade vad han tror att det kan bero på. Och säger att han tror att det är nya tider nu: " Det är dagens svenskar vi ska nå, inte gårdagens, och då är det andra arbetssätt som gäller".
För att det ska kunna ske behövs kanske just "befrielse från välsignelser från igår"?
Engagemanget från förr kan man ta lärdom av, viljan att nå människor med evangelium. Men inte kopiera historiens former och arbetssätt. Mer eftersträva att ta intryck av det som gjorde att Lewi Pethrus utförde det arbete han gjorde - han lyssnade in Gud i den tid han levde i och gjorde det han upplevde sig kallad till - än att försöka göra och uttrycka sig så som han gjorde då.
Och då är det inte historielöshet det är tal om, snarare att fokusera den del av historien som är beständig. Då är det inte att förändra evangeliet som är grejen , det är fomerna för hur man gör det. Då är det inte anpassning till världen (i dess negativa mening) som är poängen utan inlyssning av Guds vilja i den tid som är nu.
Så lyder min tolkning av det som sades och hur man tänker att man borde jobba. Jag ser mer möjligheter än risker med en sån här syn. Håller du med?
Nu så, nu drar pingstpastor Patric Forsling igång sin subjektiva lista "101 kristna album du måste höra innan du kommer till himmelen". Läs hans bloggpost om listans tanke och vilken typ av skivor som kommer dyka upp.
Och vid sidan om att du följer hans lista, varför inte göra en egen? Mer subjektiva skivlistor åt folket!
Tänkte bara uppmärksamma er på att vi har lite U2-special i tidningen i dag.
Mattias Agnesund skriver en väldigt bra artikel om historik och nutid, läs den. Dessutom fem musikprofiler om U2 och min recension av nya albumet "No line on the horizon".
Fast även om det är trevligt att läsa om U2 är det ju ändå lyssna man ska göra framförallt. Här är ett liveframträdande av "Magnificent" på BBC:s tak i centrala London förra helgen. Det är ett av spåren jag omnämner som en ny klassiker i min recension och det är där ur som Agnesund hämtar ett exempel för att beskriva ursprunget och målet med U2:s musik:
I was born to sing for you and sing whatever song you wanted me to, I give you back my voice, From the womb my first cry, it was a joyful noise ?Justified till we die, you and I will magnify, The Magnificent
Jaha, så har Evangelistveckan nått ändstation 2009. Hade för avsikt att skriva någon slags lite sammanfattande bloggpost nu efter avslutad konferens, men se - det orkar jag inte med efter dessa intensiva dagar.
Vi får se, det kanske kan bli något mer om det hela i nästa vecka. Och varför inte något om Evangelistveckans logga också?
Men om det blir, så blir det en annan dag, en annan vecka.
En fråga, förresten. I dessa tider av snack om energibesparing för miljöns skull: Varför väljer Pingst Jönköping att, även mitt på blanka ljusa dagen, mörklägga genom att dra ner rullgardiner för alla fönster och använda massa starka spotlights på estraden och lampor över bänkarna?
Har inte själv hunnit lyssna, men du får gärna hinna före och berätta hur det var: Här är radioinslaget med Hans Weichbrodt
I slutet av sin predikan om tidens tecken talade Hans Weichbrodt tydligt om ekumenik, om en rustning av Kristi kropp i Sverige.
"Det är klart att vi ska pröva saker bibliskt och man kan ha åsikter, det kan vara konstruktivt och viktigt. Men vi får inte glömma bort att vi är del av samma armé,vi har ett desperat behov av att inse att vi är en armé."
Extra roligt var det att få säga det i en pingstkonferens tyckte han, eftersom han ser väckelsen på Azusa street som en milstolpe inför den yttersta tiden. Och där startade en mobelisering av Guds folk, menar han.
"Den vågen har kommit in i de stora kyrkorna nu, vi är så tacksamma för att ni burit det och att vi fått del av det. Det började med pingst och sedan in i nya kyrkor, det har varit en överraskning".
Dessutom passade han på ett slå ett tydligt och rejält slag för Jesusmanifestationen i Stockholm 2 maj som han tror kommer ha stor betydelse för Sverige och svensk kristenhet.
Det är sannerligen ett ämne som missbruktas: "Jesu återkomst & tidens tecken". Det har skrämt slag på många genom åren, inklusive mig. Jag var aldrig med om perioden när det predikades som allra kraftigast om Jesu återkomst, det är jag för ung för, men jag såg filmen "Som en tjuv om natten" i Stöpens pingstförsamling i slutet på 1980-talet någon gång. Och säg så här: inte sov jag gott på natten efteråt.
Olyckligt, på alla sätt. Dels för att det skapat rädsla, dels för att det medfört att ämnet berörts allt mer sällan i predikstolar de senaste årtiondena.
Det krävs klokhet och kunskap för att lyckas på ett bra sätt. Och jag undrar om någon gör det bättre än Hans Weichbrodt, som just nu talar i ämnet på Evangelistveckan.
Han talar rakt på sak, initierat, men också på ett väldigt balanserat sätt. Han säger att den sista tiden kommer bli svår och besvärlig - intensitetskurvan på allt negativt kommer att öka. Men han stannar inte vid det utan säger även det som aldrig brukar betonas (eller ens nämnas):
"Väckelsen kommer också att bli större, den största i historien. Och kom ihåg: Jesus har redan vunnit, den onde är bara en dålig förlorare. Vi har redan vunnit. Vi hoppas inte på seger, vi lever utifrån det."
Och så talade han om antikrist, om att tolka tidens tecken. Stack inte under stol med bekymmer och utmaningar, långt därifrån, uppmanade till vaksamhet (och till "himlaranamma"). Med skärpa, skulle jag vilja påstå.
Men inte ett spår av rädsla här inne, vad jag kan bedöma, inte ett spår.
Det kan finnas möjlighet att det blir en frälsningsinbjudan i Sveriges radio Jönköping i dag. Hans Weichbrodts (präst i Svenska Kyrkan och inspiratör i Oasrörelsen) bibelstudieämne "Jesu återkomst & tidens tecken" och gjorde en intervju just innan.
"Det var väldigt spännande att få tala om ett sådant ämne i radio - och jag fick avsluta med att ge en frälsningsinbjudan. Fantastiskt, eller hur? När jag gick därifrån tänkte jag: undra hur mycket de klipper bort av det här", sa Hans Weichbrodt med ett leende.
Marcus Ardenfors talar vidare om vikten av gott ledarskap, och funderar på varför så många i kyrkorna "sitter på läktaren", bildligt talat. Blir konsumenter, experttyckare. Vad beror det på?
"Vi har inte tränat dem. Jag skäms till viss del över min historia, jag har gett en massa uppdrag men inte verktyg. Nu vill jag ha revansch och göra det bättre".
"Folk gillar reality-tv. Man verkar föredra lite halvdan kvalité som är på riktigt framför det perfekta som är på låtsas. Av det kan vi kanske lära oss något: Vi måste inte vara perfekta i allt, men vi måste vara på riiktigt".
Marcus Ardenfors, Eskilstuna, talar om ledarskap och att våga leda andra.
Vissa saker kommer och går, andra består. Nattvardsfirandet har alltid en central plats i de olika pingstkonferenserna. Och de hastas aldrig förbi. aldrig någonsin.
Det här är vackert.
Förmiddagsbibelstudiet pågår just nu, med Chatrine Carlson från Jönköping. Tema: Andlig hunger.
Hon varnar för att bara ta det som finns närmast till hands när man är hungrig, istället ska man vara noggrann med var man äter och dricker.
"Kan det vara så att vår öppet erkända brist är vår största tillgång? Att vår fattigdom är vår tillgång? Ja, Jesus fyller tomma kärl."
Egentligen handlar väl det där om att inse att man inte är Gud. Det kan låta banalt och löjligt, men jag tror det är en viktig poäng. Att inse sin plats. Får man inte det rätt blir allt annat fel, exempelvis kan man tappa bort den första kallelsen: att själv ta rygg på Jesus och istället rikta blicken på andra runtomkring. Som Petrus, som Chatrine Carlsson refererade till, som efter att han förnekat Jesus och blivit upprättad tittade mot en annan lärjunge och frågade Jesus: "Herre, hur blir det med honom?".
Han sa förvisso Herre till Jesus, men gick ändå utanför sin egen uppgift. Jesu svar: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig."
Chatrine Carlson: "Det handlar om vår efterföljelse".
Jag har redan tidigare uttalat fascination över Samuel Hector, musikpastor i Filadelfia Stockholm. Den killen kan sjunga.
Alldeles nyss gjorde han det igen, när han levererade en egen version av "Jag vill älska det urgamla kors" (eller vad sången egentligen heter) utifrån sin begåvning.
Gammalt, men nytt. Som en illustration på Evangelistveckans återkommande röda tråd.
Det handlar som sagt mycket om relevans här dessa dagar, att förpacka saker så att de kan tas emot och omsättas hemma, i de miljöer som konferensdeltagare finns i.
"Så varför tar man hit Ron Woods då, som har ett halvskrikigt sätt att tala på som jag inte tror att någon enda av oss skulle känna är naturligt att ha hemma", undrade en pastor.
En annan pastor funderade kring när Woods skulle nämna exempel på lyckade satsningar och berättade om en 30 000 personers-församling i USA.
"Hur enkelt är det att relatera till det? Risken är bara att man snarast känner sig nedtryckt när man åker hem till sitt lilla sammanhang".
Naturligtvis känner sig andra säkert tvärtom, de upplever sig inspirerade av berättelserna om det stora, men det är ändå värt att fundera kring den här typen av frågor. Risken är att Evangelistveckan, och liknande konferenser, blir en bubbla med massa goda talare, fantastiska musiker, intressanta ämnen, avancerad teknik med häftigt ljus och ljud och allt möjligt - men som är svårt att relatera till.
Självklart: man kan uppleva något inombords, få med sig något i allt gott och klokt som sägs. Så är det absolut. Men även den här mer mänskliga paketeringen är värd att tänka till på.
Och det är ju just det Evangelistveckan velat göra, och man har gjort det bra. Men tänk om det är så att de där storslagna grejerna inte ger önskad effekt, inte sporrar och utmanar utan kanske snarare skapar missmod och svårighet att omsätta för många av besökarna. Att det inte känns relevant, alltså.
Jag säger inte att det är så, och mycket talar mot det: många åker med glädje hit år efter år och talar oerhört gott om Evangelistveckan. Men det är ett perspektiv att fundera på, i all längtan efter att vara relevant.
Ron Woods predikar ännu ett pass nu på eftermiddagen, om passionerar predikan. Han talar, som tidigare, om att vara relevant för sin samtid men betonar även att det inte får stanna vid enbart det.
"Vi måste gå längre än att bara vara relevanta, vi ska vara revolutionära. Vi ska inte bara titta på tidsandan och ge den en kristen tvist. Vår frimodighet är utmanad i dag, i den tid vi lever i. Jag ber att vi ska ha mod att predika allt vad Bibeln säger, även om det är ett hårt ord."
Känns som ett bra och viktigt komplement till det som sagts tidigare,. Det är i den andan alla talar här, som jag hör det. Relevans i - som Ron Woods säger - ord, liknelser och bilder men inte förändirng av budskapet.
"Om människor verkligen ska hitta Gud så räcker det inte med föreningskristendom, det vill till något djupare. Ber till himmelens Gud att vi ska hitta det, att vi ska se en ny dörr öppnas.
Om vi ska vända den Gudsfrånvändhet som finns så krävs det en desperat hunger och längtan efter Gud, människor som är beredda att ge upp allt. Någon annan väg finns inte".
Sam Wohlin har just talat klart, under rubriken ""Gudsdyrkan"
Det går inte lyssna till mötena på Evangelitveckan live, men väl i efterhand.
Gårdagens samlingar finns nu samlade på konferens hemsida, längst ner på den finns en länk vidare till ljudfiler.
Gå in där och lyssna.
Det innovativa tänkandet, uppbrott till något nytt där det gamla får lämnas bakom, går verkligen som en röd tråd hittills i Evangelistveckan. I dag kom Ron Woods inflygande från USA och säger i stort sett exakt samma sak som Niklas Piensoho igår: Dags för innovativt tänkande, att våga lyssna in Gud för den tid som är nu.
Ron Woods
Och att tänka nytt är inget hinder för Guds rike, för kristenhetens framtid. Tvärtom, enligt Woods är det en urgammal sanning.
David kände sig kallad att möta fienden Goliat, jätten. Man försökte avråda David, men när han stod på sig försökte man åtminstone få honom att bära en av rustningarna som de äldre krigarna haft.
"Men han gick inte med på det. Han hade sett bra ut i den rustningen, men han hade dött. Det är lätt att hamna där som kyrka också. Vi ser bra ut, men vi dör. Låt oss vara ödmjuka nog att lyssna in Gud, ge oss friska tankar, kraftfullt tänkande. Guds sanning förändras aldrig, men tradition gör det."
Det kommer kanske inte, troligtvis inte, att låta som tidigare väckelser. Nytänkandet måste släppas fram och församlingar byggas och leva varhelst det sker: i katedraler eller på före detta nattklubbar spelar ingen roll.
"Gud behöver kreativa och modiga ledare som gör det Gud ber oss om. Han vill att vi ska vara uppfinnelserika. Och vi måste våga göra det på ett annorlunda sätt och inte lyssna på dem som säger: det går inte. Syndens jätte ska ner".
I slutet bad Ron Woods om befrielse "från välsignelser från igår" (och då inte i bemärkelsen, jag betonar det, bort från det bibliska utan från låsning vid hur tidigare generationer arbetat) och upprepade att sanning aldrig förändras, men att traditioner gör det.
"Det finns sätt att vara kyrka på som vi inte ens sett än, sätt att nå människor på som vi inte varit med om än. Låt den heliga Ande vara verksam, han har nya fräscha idéer".
En sista sak för ikväll. Förutom det vanliga bloggandet från Evangelistveckan så testar jag på lite mikrobloggande också. Du hittar dem här på min vanliga bloggsida.
Mikrobloggande beskrivs enklast som korta uppdateringar om vad som händer just för tillfället, på Evangelistveckan eller kring mig. Se det som ett extra komplement eller krydda, jag hoppas att det ger lite extra närvarokänsla för er som följer konferensen på distans.
Vill du veta mer om mikrobloggande hänvisas du till webbguru Emanuel Karlsten
Okej, på återhörande när tisdag blivit onsdag.
Kändes som att Niklas Piensoho sammanfattade och konkretiserade en del av den senaste veckans bloggdebatt i sitt bibelstudie i eftermiddag (fast jag vet att han aldrig läser bloggar överhuvudtaget, så det lär ha varit ett sammanträffande. Men ändå).
Så här sa han:
"Det är nya tider, med nya förutsättningar och nya utmaningar. Tro inte att det som fungerade för 20 år sedan fungerar idag. Slå dig inte till ro med det du lärde dig då, lär dig nytt! Och tro att Gud är med och leder dig."
Låter inte det som Rob Bell ungefär, som talar om vikten att "måla om den kristna tron"?
Och för att göra det hela ännu mer tydligt att man ska våga lyssna in Gud i den egna tiden frågade han varför en del envisas med att fundera över vad Lewi Pethrus skulle ha gjort och tänkt:
"Är inte han död?"
Lära av historien, visst, men det finns en risk att det mer eller mindre blir avguderi av det när man funderar över vad de döda skulle ha gjort och tänkt, sa Piensoho. Och så sjungs det en massa sånger som skrevs av människor som nu är döda - kanske borde sångerna ha begravts med sina upphovsmän också, fundera han.
Medvetet tillspetsat, medvetet provocerande, för att väcka reaktioner och stämma till eftertanke.
Gärna lära av historien - men inte på bekostnad av att lyssna in vad Gud vill nu, i denna tid. Gärna tillvarata sångarvet - men inte på bekostnad av att sätta ord och ton på det som är nu.
Så tolkar jag Piensoho.
"Vem är den största faran i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm? Niklas Piensoho."
"Vem har mest möjlighet att leda Filadelfiaförsamlingen mot en god framtid? Niklas Piensoho."
Vem är det som säger så där? Niklas Piensoho.
Just nu talar han om ledarskapets utmaning; om att ha blivit satt till en uppgift av Gud att leda en församling.
"Jag är rädd för att vi alldeles för ofta gömmer oss bakom Gud".
Låter det konstigt, som en ledare som missuppfattat, som ställer sig i vägen för Gud, som egentligen inte håller på med andlighet utan driver ett mänskligt företag som vilket som helst?
Men nej, jag tror Niklas Piensoho har helt rätt.
För egen del har jag funderat i mängder på bönemöten där man ber Gud sända väckelse - "sända arbetare till skörden". Och så reser man på sig och går hem, nöjd och glad över att han gjort sitt för det hela. Men inte beredd att vara arbetaren.
Vi väntar på att det hela ska komma från höjden, sänt från ovan. Överlämnar det till Gud. Istället för att ta till sig den där bilden om att verkligen vara den där kroppen som Jesus talade om. Han är huvudet, men kroppen är tänkt att agera. Den ska inte sitta och fundera över vad huvudet ska göra, den ska göra det huvudet vill göra.
Kristen tron handlar om andligt och mänskligt i samarbete, i kombination. Och därför är Niklas Piensoho, och andra föreståndare/pastorer, en möjlighet. De har ett ansvar att leda församlingen. Avstår de, i bemärkelsen att de inte tar täten och verkligen leder, så är de ett hot mot församlingens framtid.
Tuffa ord. Lättare att skriva och säga när man inte är föreståndare/pastor. Modigt att säga och stå för i Niklas Piensohos kläder.
Varför församling?
Frågan är allt vanligare, ställs allt oftare. Finns det någon anledning att vara med i en församling, kan man inte vara kristen på egen hand istället?
Nej, inte egentligen, i Nya testamentets mening. Församlingsperspektivet är enormt centralt där, gemenskapen mellan de troende är en grundbult. Och Jeus identifiering med sin församling är total, han kallar den sin kropp på jorden.
Så varför vill inte alla vara med i en församling?
Magnus Persson, pastor i United Malmö, predikar entusiastiskt om församingen utmaning på Evangelistveckan just nu. Och för honom hade några meningar från Jonas Helgesson, stå upp-komiker och författare till "Grabben i kuvösen bredvid", en hel predikan. Helgesson är cp-skadad och suckade:
"Jag är så trött på min kropp. Huvudet ger klara signaler men kroppen lever sitt eget liv".
Är det så med församlingen också? Kroppen lever sitt eget liv, utan att lyssna in signalerna från huvudet?
Magnus Persson gav fyra punkter som han menade var tydliga i Jesu liv när han gick på jorden, och som därmed borde gälla även nu.
- Mindre aktioner, mer relationer.
- Evangelisera mer än moralisera.
- Vara vittne istället för advokat
- Attrahera istället för att konfrontera
Men är det inte viktigt att göra kampanjer? Att stå upp för en god moral? Att försvara tron apologetiskt och ge svar på frågor? Att konfrontera dem som har fel?
"Jodå, men man måste fråga sig vad som är viktigt och vad som är viktigast. Pingströrelsen ska inte vara känd för vad den står i olika sakfrågor först och främst, vi behöver bara vara kända för att man möter Jesus där och får en grund för livet"
Evangelistveckan är igång, en av pingströrelsens stora inspirationskonferenser. Tänker blogga en del härifrån.
Just nu predikar pingstföreståndaren Pelle Hörnmark över temat "Brinnande hjärtan", om vikten av hängivenhet och att göra sitt bästa. Vid en konferens i Norge där Hörnmark var nyligen profeterade en ung tjej: "Skärp er, säger Herren. Ni kan bättre.
"Först var jag lite religiös så där och funderade på om Gud verkligen skulle säga så. Men varför inte? Vi behöver göra vårt yttersta".
Uppdraget att nå ut med budskapet om Jesus är stort och viktigt, dags för pingströrelsen att gå från medelklass till världsbäst. För tiden är begränsad, säger Hörnmark, Jesus ska komma tillbaka.
Och i sedvanlig Hörnmarkstil blandade han allvar med skratt:
"Vi kommer tala en del om Jesu återkomst den här veckan. Förr gjorde jag inte det, för när jag växte upp var jag snarast rädd för att han skulle komma tillbaka. Det var ju så mycket man ville hinan med innan, som att köra moppe. Så jag började åka som 12-åring så hade jag fått testa det i alla fall om han kom tillbaka", sa Hörnmark och skrattade.
Förra helgen invigdes Nyhemshallen, av ishockeymålvakten Stefan Liv. Med sig hade han HV 71:s fystränare Magnus Carlsson, som tidigare även arbetat som pastor i Pingstkyrkan i Jönköping, och som personifierar kopplingen kyrka-idrott precis som Nyhemshallen.
Här är de två vid invigningen där man önskade Mullsjös innebandylag all lycka i Svenska superligan.
Men nu har det kört ihop sig lite. Mullsjö kämpar nämligen verkligen för sin överlevnad i högsta serien. Med två omgångar kvar ligger man sist och där har man hamnat på grund av att Jönköpings IK vann i helgen - efter mental hjälp av Magnus Carlsson.
I sista omgången, som spelas på måndag i Nyhemshallen, så möts Mullsjö och Jönköping. Mycket talar för att den matchen blir avgörande för vilket av laget som flyttas ner en serie, vilket båda fasar för.
Det finns dock en liten möjlighet, om resultaten går helt rätt, att båda klarar sig och att det blir Västerås som förpassas neråt i seriesystemet.
Vågar man gissa att Magnus Carlsson ber om just det?
Det pågår en hel del diskussion om Emerging Church, Brain D McLaren och Rob Bell i kristna bloggosfären just nu. Finns oändligt att säga i ämnet, massa trådar åt olika håll man skulle kunna dra i. Här är en.
Fastnade för ett meningsutbyte mellan Peter och Monica på Stefan Swärds blogg, om Rob Bells bibelsyn. Peter hänvisar till ett översatt citat av Rob Bell som han tolkar som att Bell verkar ha övergett "tron på att Bibeln har ett gudomligt ursprung och i stället ser Bibeln som en mänsklig produkt". Monica menade att citatet är felöversatt och därmed missvisande.
I sin bok "Elvis som hötorgskonst - att måla om den kristna tron" (Marcus Förlag) ägnar Rob Bell ett kapitel åt att berätta om sin bibelsyn.
Ett utdrag mitt i det hela säger naturligtvis inte allt, men en del frågetecken kanske det kan besvara om Bells syn på hur det mänskliga och gudomliga förhåller sig till varandra i Bibeln - och vilka konsekvenser han menar att det borde få för Jesu efterföljare i alla tider (även den postmoderna, eller vad den nu ska kallas) att ledas och inspireras till att förmedla evangeliet.
"Redan tidigt i Jesusrörelsens liv började vissa brev och skrifter utmärka sig som annorlunda, inspirerade "av Gud" på ett sätt som inte gällde andra skrifter. Under de århundraden som följde, pågick det sedan en livlig diskussion inom kristenheten om vilka böcker som skulle anses vara Skriften med stort S och vilka som inte var det. Men det var inte förrän på 300-talet, som man kom överens om att det var desextiosex böcker som dagens bibel består av, som verkligen utgjorde "Bibeln".
Här har vi en del av problemet med att ständigt hävda det absoluta kravet att kristen tro bygger på övertygelsen om "skriften allena" som rättesnöre. Det låter fint, men är inte sant. Som en reaktion på missförhållanden inom kyrkan under en period som kallas reformationen, var det en grupp troende människor som hävdade att man bara behövde ha Bibeln som auktoritet. Problemet var att man hade fått Bibeln från en kyrka, som till och med hade röstat om vad som skulle vara Bibeln. Så när man erkänner Bibeln som Guds ord, måste man i samma andetag erkänna att när det en gång i världen var omröstning, så var Gud närvarande och ledde dem som röstade. När man säger att Bibeln är allt som behövs, så är det inte sant.
När man erkänner Bibeln som inspirerad, måste man också erkänna Anden och tro att den inspirerade de människor som valde ut just de böckerna.
Band och löste de människorna alltså självaste Bibeln?
På något sätt måste vi tro det. Tro att Gud kan leda människor. Tro att Gud inte har övergivit oss. Tro att samma Ande, som ledde Paulus och Petrus och de där människorna som röstade på 300-talet fortfarande är med oss idag. Leder oss, pekar ut saker för oss och ger upplysningar."
Till det här stycket hör även en fotnot som kan vara värd att citera:
"Jag inser behovet av att grunda allt som vi gör och säger på Bibeln, för det är mitt livsverk. Men tron att denna bok har ramlat ner från skyn, som ibland smyger sig in, är farlig. Bibeln har nått oss via äkta mänskliga sammanhang, på väg genom en verklig tid och ett verkligt rum. Ledda av en verklig Ande."
Så där, håller ni med Rob Bell i hans syn (observera dock att det här alltså bara är ett kort utdrag ur ett större sammanhang där han utvecklar och förtydligar sin hållning)? Finns det svagheter och problem med den här synen eller har han helt rätt?