Sitter och skriver recension av Tommie Sewóns senaste skiva, "Sår i solen". I tidningen nästa vecka.
Med senaste albumet följer även en samlingsskiva med det bästa från förr. 21 extraspår på en cd är inte fy skam.
Bland dem finner jag många pärlor, bland annat "Psalm för ambivalenta" från Sewóns förra fullängdare. Hittar tyvärr inte låten på Spotify eller liknande, men texten kan jag ge dig här.
Alltför många lite ambivalenta har känt att de nog inte riktigt passar in i kyrkan eller kristen tro, tänkt att tvivlet satt käppar i hjulet. Men den som säger "jag tror, hjälp min otro" visas inte bort av Jesus. Varken förr eller nu.
För den som väger mellan två ben,
För den som dröjer med sitt svar!
För den som söker få ett nytt sken,
På det som redan upplyst var!
För oss som stillas i det mörka,
Som håller hårt i det som var!
Som ändå aldrig slutat längta,
Som alltid har en sträcka kvar!
En böd om nåd för oss som tvekar,
Om mod att höra hjärtats tal!
Att Gud i oss till sist beveka,
Att våga steg, att göra val!
När hjärtat kräver vila vänta,
Psalm för de ambivalenta!
För sanningen den gör oss fria,
Det är vårt hjärtas första bud!
Vi ryser vid det allt för säkra,
att alltid ha ett svar från Gud!
Vi bygger inte några kyrkor,
Mascherar inte med baner!
I öppenhet finns våra styrkor,
Vi se vad andra också ser!
En bön om ro, en fridfull glänta,
Psalm för de ambivalenta!
Att börja tro på stund av mättnad,
Om bara här i en sekund!
Se gåtfull evighet som lättnad,
Det är vårt evangelium!
En bön om nåd för oss som tvekar,
Om mod att höra hjärtats tal!
Att Gud i oss till sist beveka,
Att våga steg, att göra val!
När hjärtat kräver vila vänta,
Psalm för de ambivalenta!
Psalm för de ambivalenta!
Sjunger psalm för de ambivalenta!
Fick någon kommentar med efterlysning kring mer frågor till Ulf Ekman angående ekumeniken i den intervju jag gjorde för Svenska Journalen förra veckan.
Via mail får jag ytterligare efterlysningar på en rad frågor jag borde tagit upp med Ekman kring ledarskap, kritiken mot nådesförkunnelsen, syn på demokrati i församlingen med mera. Dessutom efterlyser någon att även kritiska röster gentemot Livets ords historia borde komma fram.
Bra frågor och synpunkter, allihop, men som alla tydligt fanns med i "Dokument Livets ord" som publicerades i sju delar förra våren. Där kom såväl Ulf Ekmans som andras perspektiv och tankar kring Livets ords historia och olika sakfrågor fram. Läs gärna den på nytt, den har inte hunnit bli inaktuell.
Intervjun i Svenska Journalen hade som uttalad tanke att fokusera på annat än det jag tog upp i serien då, mer på personen Ulf Ekman.
Men jag kunde, i vanlig ordning, inte riktigt hålla mig från att ställa frågor kring lite annat också, bland annat ekumeniken. Jag minns att Ulf Ekman sa "det var väldigt vad du hänger fast vi de där frågorna, är det verkligen något för Svenska Journalen"?. Nej, det var det och kom därför inte med i texten eftersom det alltså inte var vinkeln denna gång.
Istället blev material till två blogginlägg (här, och här) som jag publicerade dagarna efter intervjun. Läs gärna dem som komplement till Svenska Journalen-intervjun och "Dokument Livets ord" (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7)
Var i Pingsthuset på aktiviteter fredag-lördag, artiklar kring det kommer i morgondagens tidning.
Bland alla människor, samtalsstunder och dylikt hittade jag detta. Titta.
De två banden om pingströrelsens historia till salu, för paketpriset 750:-. Inget konstigt med det. Men ser ni specialerbjudandet? Tre uppsättningar för 2000:-.
Helt enkelt pingströrelsens motsvarighet till matbutikens "tre chokladbitar för 15 kronor".
Den stora frågan: Vem nappar och känner - "lika bra att slå till och köpa tre när jag ändå handlar"? Nog för att de är bra, för det är de, men vad ska man med tre till? Kanske, möjligtvis, att någon stor församling, typ Filadelfia Stockholm, kan tänkas inhandla mer än ett exemplar.
Men det är väl knappast något för exempelvis Filadelfiaförsamlingen i Överstbyn, med två medlemmar i registret?
Eller vänta nu, det är just tvärtom. Erbjudandet är kanske framtaget just för Överstbyn. Varsin uppsättning till de båda medlemmarna och så en till kyrkan.
Perfekt.
Jaha ja, om man undrat hur ett genombrott ser ut så kan man sluta undra nu. Det ser ut exakt så här, 11.30 in i programmet.
Samuel Ljungblahd har varit älskad på kyrkoscenen i många år och uppskattad sångare i TV4:s "Let´s dance" under flera säsonger. Nu fick han tillfället att ta klivet fram inför ett par miljoner svenskar. Och som han tog tillvara på tillfället.
Första sångtillfället börjar som sagt vid 11.30 och pågår i fyra minuter. Bra från början och sen bara bättre och bättre.
Som sagt, exakt så ser ett genombrott ut.
Uppdaterat: här är de fantastiska minuterna
Jag trodde nog inte att någon artikel skulle bli mer läst på dagen.se denna dag än Saronledningens debattinlägg kring sin nya församlingsordning. Efter den senaste veckans skriverier, både i Dagen och på många bloggar, var den naturligtvis oerhört läsvärt och intressant.
Men jag glömde att det var i dag som min stora intervju med Ulf Ekman publicerades i Svenska Journalen...
Nämns Ulf Ekman eller Livets ord i en rubrik så blir de alltid mycket lästa på webben. Alltid, utan undantag, vad de än handlar om eller om ämnet egentligen är av särskilt stort intresse.
Men dagens artikel tycker jag, möjligen något självgott, är väldigt läsvärd. Den är lite annorlunda och ger, vågar jag påstå, en lite annorlunda insikt kring personen Ulf Ekman - om favoritböcker, sportintresse och kring vad han gör när han kopplar av.
Fast det där sistnämnda gör han inte särskilt ofta. Sanslöst vilket arbetstempo han har. Jag följde honom under en arbetsdag (i Svenska Journalen finns en tidslinje med som visar den arbetsdagens innehåll) som var makalöst packad med innehåll. Jag, som mestadels observerade, kände mig helt utmattad när det till slut blev kväll. Ulf Ekman, däremot, verkade bara få mer och mer energi ju längre dagen gick.
Läs intervjun så får ni svar kring hur han orkar och mycket annat.
Ja, medlemsfrågorna engagerar sannerligen. Artiklarna i Dagen den senaste veckan har varit oerhört lästa och dagens debattartikel från Saronförsamlingens ledning lär inte utgöra något undantag.
Och för den som inte får nog finns det alltså möjlighet för var och en att följa med i Pingsts samtalsdag kring medlemsfrågorna idag, med start klockan 10, på pingst.se.
Överhuvudtaget ett bra initiativ från pingstledningen. Transparens och öppenhet är viktigt och eftersträvansvärt. Alltid, men kanske i synnerhet i frågor som så oerhört tydligt angår och berör medlemmarna.
Återstår att se om samtalsdagen även kommer att finnas på hemsidan i efterhand för alla intresserade som av olika anledningar inte kan titta i realtid.
Fredagens youtube.
"Fråga Anders och Måns" hette ett fantastiskt underhållande, roligt och upplysande tv-program som gick för några år sedan. Bland annat tog de sig an den svåra frågan "Finns Gud?".
I tider där det talas mycket om vikten av att försvara och argumentera för tron tycker jag att det där är rätt skönt, på något sätt. Rakt på sak, utifrån egna övertygelsen. "Gud finns, absolut".
När jag ser det påminns jag om Karin som var medlem i samma församling som mig. Hon klev upp i predikstolen ett möte och ville uppmuntra alla att vara frimodiga med sin tro gentemot arbetskamrater, grannar med flera. Svårt för många, man tycker att man inte har alla svar och att det är jobbigt att hamna i något slags försvarsläge. Karin hade lösningen.
Jag utgår alltid från att alla tror på Gud. Om någon talar om att den fått ett efterlängtat jobb eller blivit frisk från en sjukdom exempelvis säger jag det jag tänker, typ: "Det får man vara tacksam till Gud för". Antingen får man medhåll eller motfråga: "Va, tror du på Gud?". Och då svarar jag: "Ja, vadå - gör inte du det?".
Karin hade fått massa bra samtal utifrån det där, berättade hon. Och då var det inte primärt hon som försvarade sin tro på Gud utan den andre som fick försvara varför den inte tror på Gud. Varför skulle det vara en mer naturligt hållning, är det inte snarast tvärtom?
Dessutom, visade det sig, var det långt många fler än hon trodde som faktiskt trodde på Gud.
Lite avslappnad offensiv där man sätter sig själv i förarsätet kanske kan vara en nog så bra modell?
Medlemsfrågan inom väckelserörelserna är het just nu, den diskuteras i stort sett överallt. Jag gjorde en liten genomgång till dagens tidning och kollade hur Svenska baptistsamfundet, Evangeliska frikyrkan och Svenska missionskyrkan tänker.
Dessutom en längre text om pingströrelsen, med tanke på att de i morgon har en samtalsdag som mycket kommer kretsa kring församlingssyn och medlemskap.
Man kanske kan få för sig att frågan är ny och att alla nu börjat fundera kring den utifrån Saronkyrkan i Göteborg, men så är det naturligtvis inte. I vintras skrev jag en artikelserie om medlemsfrågan i pingströrelsen utifrån dopfrågan (artiklar: 1, 2, 3, 4, 5, 6), och vi har skrivit kring den tidigare också. Och, självklart, så har frågan diskuterats en hel del inom församlingarna och på det nationella planet också, inom pingst men också i andra samfund.
För medlemsbegreppet är tveklöst problematiskt, på många sätt. Pratade med en pingstpastor häromdagen som nyligen flyttat och börjat arbeta i ny församling. Han konstaterar att den stora merparten av dem som står uppskrivna i medlemsmatrikeln aldrig är närvarande, vid en gudstjänst eller samling, någonsin. Många av dem vet troligtvis inte ens att de fortfarande är medlemmar.
Dessutom finns hela problematiken med att den föreningsform som de flesta tillämpar inte är en biblisk modell utan mer en följd av folkrörelsesverige. Det finns mycket gott i den modellen, och det går att se mycket bibliskt i den, men en fråga är flitigt återkommande kring den: är församlingen de som faktiskt möts eller är församlingen de som är medlemmar? Som Pelle Hörnmark uttrycker det i dagens tidning:
"Det finns ett glapp mellan medlemsmatrikeln och den verkliga församlingen, som jag tycker uttrycks i vilka som möts till bön, undervisning, nattvard och inbördes hjälp, som i apostlagärningarna."
Det funderas friskt kring de här frågorna nu, exempelvis hos pingstpastor Stefan Beimark som resonerar kring att skrota medlemsregistret och istället införa kontaktregister (läs mer på hans blogg).
Något behöver göras, om inte en ändring så i alla fall ett tydliggörande. För jag skulle vilja påstå att medlemskapet på många sätt tappat sitt värde, devalverats, för många. Det går ju utmärkt att vara med ändå, liksom.
Det går även utmärkt att delta i det mest centrala eftersom de flesta församlingar numera har ett öppet nattvardsfirande dit alla är välkomna, medlemmar som icke-medlemmar, döpta som icke-döpta. Inkonsekvent och konstigt, tycker vissa, medan andra tycker att den ordningen är mer logisk och riktig än den tidigare, exempelvis utifrån Paulusorden: "Var och en måste pröva sig själv, sedan får han äta brödet och dricka bägaren". Men då ligger det även nära att även tänka: Var och en måste pröva sig själv, sedan får han bli medlem...
Att alltså förlägga beslutet kring medlemskap till den person som önskar vara med, istället för att det ska ligga hos ledarskapet eller församlingen.
Så ser det ut rent praktiskt. Utifrån de här sakerna, och en rad andra, är det logiskt och viktigt att samfund och församlingar diskuterar frågan och kommer fram till en hållning som gör att människor vet vad som gäller. Och medlemsfrågan är viktig fråga eftersom den inte enbart är formell eller teoretisk utan väldigt praktiskt orienterad och får konsekvenser för såväl människor som läromässiga hållningar.
För ungefär ett år sedan intervjuade jag Sara Malmberg om hennes längtan efter att bli riktigt inkluderad i sin församlingsgemenskap, trots att hon är homosexuell. I dagens tidning intervjuar jag "Malin" som har en liknande berättelse.
Båda gångerna smattrar det till i mailboxen och på vissa bloggar. Vad har jag och Dagen egentligen för agenda, varför markerar jag inte tydligt mot de här kvinnorna och säger emot deras åsikter? "Lewi Pethrus vänder sig i sin grav", "Jag beklagar att Dagen vikt sig för homolobbyn" är två av mailkommentarerna jag fått i samband med de intervjuerna.
Däremot fick jag beröm från samma personer när jag i somras intervjuade Richard Oostrum , som skrivit boken "Inte längre gay" och numera är gift med en kvinna. Ingen irritation över brist på motfrågor då (eller i samband med intervjun med Sasha som lämnade sin homosexuella relation i samband med sin frälsning), inga åsikter om att jag borde vara mer ideolog än journalist då (jo, jag har fått just den reaktionen i dag).
Men jag gjorde exakt samma sak vid de olika intervjuerna. Jag lyssnade och berättade deras historier. Kritiska frågor, absolut, men man måste också låta människor komma fram med sina liv och perspektiv.
Jag ser det som självklart att Dagen ska låta olika människors berättelser komma fram. Jag tror att det är viktigt, ingen tjänar på en ensidig men ofullständig rapportering i en fråga. I det samtal som nu förs borde olika samfund och pastorer tycka att det är intressant att läsa Saras och "Malins" perspektiv likväl som Richard Oostrums och Sashas, tycker jag.
Kan det vara ett hinder för ett konstruktivt och viktigt samtal i frågan, borde det inte vara precis tvärtom?
Jorges dop berörde mig alltså mycket djupare än enbart skrattmusklerna, det värmer hjärtat varje gång jag ser det. Det finns något djupt vackert och lärorikt i det, långt djupare än han når ner till genom själva dyket.
Väldiga få klipp av liknande karaktär ger samma effekt. Men det fnns de som gläder och lockar till skratt i alla fall, och det är inte fy skam det.
Här är några sådana från kyrkliga sammanhang.
Lydia Mörling mikrobloggade om det från förmiddagsgudstjänsten i Filadelfia idag: "Killen voltade just ned i dopbassängen! Hyfsat unikt". Jag tyckte det lät kul, men gissade att det kanske var ordentligt tillspetsat.
Men så ringde min mamma och berättade glatt att hon just tittat på websändningen från mötet. Hon sa samma sak, i stort sett: "Det var en som dök ner i dopgraven!".
Så jag gick in på Filadelfias hemsida och hittade mötet från i förmiddags, det här behövde bara undersökas.
Och mycket riktigt, mitt i högtiden ska en man, jag uppfattar det som att han heter Jorge, döpas. Han tar ett första steg nerför trappan och genomför sedan ett praktfullt dyk ner i dopgraven, till pastor Stefan Claars stora förvåning. Det tål att ses både en och två gånger (klicka här, tryck på "Arkiv"-fliken och sedan på dagens gudstjänst, 19 april. 39 minuter in sker dopet)
Kanske berode agerandet till stor del på nervositet, som Claar verkar vara inne på i sin kommentar efteråt. Men samtidigt, det känns som att det inte helt går att utesluta att Jorge helt enkelt var oerhört ivrigt att döpas, att han inte kunde vänta på att få begrava det gamla och uppstå till något nytt.
Den spända förväntan i hans ansikte inför, den varma och lyckliga kramen till Stefan Claar efteråt, leendet med så mycket glädje... En så makalös stor dag för Jorge att det bara inte gick att kontrollera, verkar det som.
Jag skrattar när jag ser klippet, jag erkänner det. Men jag rörs även till tårar. Värms i hjärta och sinne. Tänker att Jorge verkar vara lite av en modern Petrus, lärjunge som kastade sig från båten i vattnet när han såg Jesus stå inne på stranden. De övriga gjorde som brukligt var, styrde båten inåt i lugnan ro, tog allt i rätt ordning. Men Petrus kunde bara inte vänta.
Tänker: Mer av det i mitt liv.
Ni kanske såg det igår, på grund av min förra bloggpost eller inte, men det är värt att se om. Eller titta för första gången för dig som inte kollade på "Talang 2009" igår kväll.
Här är Jimmy och Börje och deras korttrick. Jag var imponerad redan första tillfället jag mötte Börje (som jag kan avslöja inte alls bor i Hisingsbacka som Jimmy påstår i klippet utan i Jimmys garage i Jönköping), men han har utvecklats mycket och blivit fullvuxen sedan jag träffade honom förra våren.
Jag brukar aldrig kolla på "Talang 2009" i TV4, men ska nog göra ett undantag ikväll eftersom trollkarlen Jimmy Carlsson är med.
Han jobbade tidigare som ungdomspastor i Bankeryds pingstförsamling, innan han utvecklade sin fingerfärdighet så pass att han blev trollerkarl och illusionist på heltid. Förra året vann han Trolleri-SM i barntrolleri och det är förståeligt, han är sanslöst duktig.
Såg honom i en familjegudstjänst för ett par år sedan och var grymt imponerad, över både tricken och förmågan att använda dem för att lära ut det kristna budskapet till barnen.
Läs gärna intervjun jag gjorde med Jimmy Carlsson förra året och kolla sedan in honom ikväll, klockan 20 i TV4. Och varför inte dessutom spana in bilden (dålig bildkvalite till trots) här nedan och klura på vem det egentligen är som bär honom...
Fredagens youtube
Om drygt två veckor, den 6 maj, är pastorn och författaren Erwin McManus på Sverigebesök för en Willow Creek-konferensdag, arrangerad i Filadelfia, Stockholm.
Hittar det här videoklippet där McManus talar om den ständigt debatterade frågan att Jesus säger sig vara enda vägen till Gud, att ingen kommer till Fadern utom genom honom. En av frågorna som brukar dyka upp i samband med det är om Gud verkligen kan räknas som en god Gud om han är så exkluderande gentemot andra religiösa riktningar.
Gillar skarpt Erwin McManus tankar här där han bland annat säger att Jesus inte ger dåliga nyheter om en Gud som bara bryr sig om vissa. Tvärtom. Det han ger är "verklighetens dåliga nyheter: ingen annan gud kommer till din räddning".
Dagenreportern Thomas Manfredh var och intervjuade fotbollsanfallaren Mathias Ranégie häromveckan, supertalangen som höll på att slarva bort sin karriär med droger och kriminalitet men räddades via kristna behandlingshemmet Linneahuset i Göteborg. På Frizon 2004 blev han sedan personligt kristen, frälst.
Och igår såg han till att sätta avtryck mot sitt förra lag, IFK Göteborg, genom att punktera matchen för Häcken med sina två mål.
Känner mig lite kluven kring det där, IFK-supporter som jag är. Men äsch, jag tror jag gläder mig en smula trots allt och anar att jag inte är ensam.
Änglarna i Göteborg må sörja, men något säger mig att en del av de övriga änglarna ler med Mathias Ranégie.
Ett litet musiktips, så här på till kvällen. Tommie Sewón släpper ny skiva nästa onsdag, "Sår i solen", och första smakprovet finns släppt. Lyssna på utmärkta "Rotad/skör" på Spotify eller Tommies Myspace.
Tommie Sewón har en naken ärlighet som alltid tilltalat mig, mer och mer för varje skiva. Och det ser ut att hålla i sig, singeln bådar i alla fall sannerligen gott.
Om ni missade, alternativt inte förstod vad jag menade, mina bloggposter kring längtan efter ökad bredd i kyrkans musikliv så kan ni alltid läsa Rebecca Malmborgs debattartikel i ämnet.
Många kloka och intressanta tankar
Ramlade på en radiointervju med Ola Salo i påskhelgen, strax innan föreställningen "Jesus christ superstar" sändes i P4. Salo, som spelar Jesus och även översatt musikalens texter till svenska, berättade om utmaningen att gestalta mästaren.
Min grundtanke var att vara mig själv. Jag är i ungefär samma ålder, är också ledare för en grupp människor och har förväntningar på mig.
Ungefär så uttryckte han sig. Kan låta som hybris, jämför han sig verkligen med Jesus? Fast det var inte poängen. Ola Salo sa att det är omöjligt att försöka spela gudomlig, just eftersom människan inte är det. Det blir bara platt och onaturligt. Så man blir utlämnad till att gestalta den mänskliga biten och får försöka hitta de beröringspunkter som kan finnas för att beröra.
Rätt självklart egentligen, men ändå värt att fundera kring för att få rätt inställning till den här typen av musikaler och musikuttryck. Allt är inte fastslagna doktiner, en del saker görs med medvetenhet om att de är bristfälliga och inte kompletta.
Men passionsberättelsen måste berättas, gång på gång och på olika sätt även om inte alla pusselbitar skulle komma med. Den blir aldrig inaktuell, berör ständigt och jämt, och jag tror det är nyttigt att möta den på nytt i olika former.
Tyvärr har jag inte kunnat se "Jesus christ superstar" med Ola Salo, men surfar gladeligen in och tar del av nysläppta soundtracket på Spotify istället.
Apropå den där lilla uppmaningen jag riktade tidigare i dag kom jag att tänka på ett mail jag fick av vännen Lasse häromveckan. Han hade varit inne i pingströrelsens församlingsregister och hittat vad han tänkte borde vara en av Sveriges allra minsta församlingar.
"Typ en pastor, en åhörare. Alternativt: en sjunger, en lyssnar", skrev Lasse.
Men vet du vad? Han hittade en församling som är mindre.
Noll medlemmar? Är det ett skrivfel eller är det verkligen sant och kan det i så fall verkligen räknas som en församling?
"Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem", sa Jesus vilket ju tveklöst gör att Filadelfiaförsamlingen i Överstbyn kvalar in som församling. Och är man ensam kan man alltid tänka på att Paulus skriver att den troende är Andens tempel och därmed sannerligen har Jesus mitt ibland sig, i sitt inre.
Men noll - noll är det väl svårt att vara mitt ibland...?
Ibland möts vi på Dagen av reaktionen "skriv mer om de små församlingarna". Jag tycker faktiskt att vi är relativt bra på det, men visst blir det emellanåt en del fokus på de stora sammanhangen. Det har sina förklaringar.
Det händer oftast mer där i och med att de har bredare och mer omfattande verksamhet, ochför det andra så tror jag att det är viktigt att spegla och granska var de stora församlingarna är på väg eftersom de är ledande och tenderar att sätta exempel för andra, mindre sammanhang.
En annan förklaring är att de oftare har väl utbyggda hemsidor med information om sitt arbete där man kan leta efter sånt som känns värt att uppmärksamma. Den möjligheten är mindre på andra håll, relativt många församlingar har inga hemsidor alls och vissa andra orkar inte med att uppdatera regelbundet vilket är förståeligt när man har begränsade resurser.
Vi försöker hålla öronen öppna för att upptäcka sånt som sker även i de små sammanhangen, men vi är beroende av era tips och ideer också. Ibland ringer eller mailar någon och undrar varför vi inte skrivit om en specifik sak. Ofta är förklaringen enkel: Vi visste inte om det.
Så hör gärna av er kring sånt som händer och sker och då inte enbart när ni har någon sångare på besök eller annordnar en möteskampanj. Er vardag kan också vara intressant.
Kanske har ni hittat ett speciellt sätt att nå just er omgivning. Eller så har ni en trogen söndagsskolslärare som är värd att uppmärksamma. Ni kanske kämpar med att samla alla generationer till gudstjänst eller funderar på att sälja kyrkan och övergå till att bara fira gudstjänst i hemmen.
Och det händer troligtvis en massa saker som jag inte ens kan gissa mig till. Hör av er och berätta saker ni står i själva i er församling eller hör om från andra ställen. Och hör helst av er innan något sker, alternativt mitt i en process. Det är roligare att spegla något kommande eller pågående än bara berätta efteråt.
Vi behöver er och era tips och ideer för att göra en så bra tidning som möjlighet. Och även om det här speciellt riktades till er i de något mindre församlingarna, ni i de större får också mer än gärna höra av er.
Maila mig gärna om stort och smått: carl-henric.jaktlund@dagen.se
Efter den fina påskhelgen längtar folk förstås efter en fortsättning och eftersom inget speciellt verkar ha hänt försöker GT kränga tidningen genom en lögn. För GT: s experter vet självklart inte var det kommer vara varmt de närmaste tre månaderna.
Fast det är klart, det kan finnas ett alternativ till. Artikeln i tidningen kanske har följande svar på den utlovade expertkunskapen: "På jorden, lite här och där vid lite olika tillfällen". Då kommer saken i ett nytt läge. Då är det enbart en totalt meningslös artikel.
Ja, ni har väl redan listat ut det vid det här laget. Jag är påskledig. Leker med barnen, påtar i trädgården, läser böcker. Bloggar sparsamt.
Jag och frun har en tradition vi hoppas få bryta i år. De senaste tre åren har nämligen någon av oss legat ordentligt sjuk över påsk, i maginfluensa eller 40-gradig feber. Vi har skojat (efteråt alltså, just då är det sällan roligt) om att det är en Via Dolorosa-vandring vi utför; vårt sätt att ikläda oss Jesus lidande - för att sedan uppstå med ny energi när helgen landar.
Påsken är en stor högtid i mitt liv, själva centrumet, så jag hoppas vi får nåden att vara någorlunda pigga det här året och dela församlingsgemenskapen. Det var som sagt några år sedan och det känns tomt utan det. Korset och uppståndelsen försvinner förstås inte för att man är förhindrad att gå till kyrkan, men det är en stor styrka att få uttrycka tron och fira uppståndelsen tillsammans. Få fira och glädjas över livets stora gåva.
I går körde jag nio lass trädgårdsavfall till tippen och lyssnade då bland annat på P3-programmet "Christer" som uppmanade lyssnarna att ringa in och delge märkliga saker de lärt sig utantill. En tjej hörde av sig och berättade att hon kunde två kassettsagor med Madicken utantill och läste ett avsnitt där Madicken och Elisabeth låg och pratade i sina sängar, bland annat om en kannibal som åt upp en missionär.
"Den kannibalen kommer inte till himlen", säger Elisabeth.
"Nej", svarar Madicken innan hon rättar sig själv: "Eller jo, missionären skulle ju dit".
Lite påskbudskap över det, tänker jag, även om bilden kan kännas något brutal.
Vi är kannibaler, Jesus Guds missionär. Får del av någon vi inte är förtjänta av. Det är stort, svindlande stort.
Världshistoriens mest lyckade missionsinsats, utförd av frälsaren själv.
Jag uttalade tidigt att U2-singeln "Get on your boots" inte kändes klockren, vilket förstärktes när albumet kom. I recensionen skrev jag att låten är skivans sämsta spår, vilket jag håller fast vid.
Hittar, via Bloggy-kollegan Annica, en ny remix av låten som svänger bra. Har bara lyssnat någon enstaka gång, men den spontana känslan är att jag föredrar det här svänget (mixat av Justice, vem nu det är) framför den rätt stolpiga ursprungsversionen.
Den här mixen hade förstås känts ännu mer malplacerad på albumet än vad originalet gör, men så här fristående är den en frisk fläkt.
Det är spännande att följa era kommentarer kring Jonas Gardell och hur kristenheten (och då främs den del som kanske inte omhuldar hela författarens perspektiv) ska agera i den här situationen när Jesus, utifrån Gardell, är på medias och folks läppar.
Det blev en artikel på temat i tidningen i dag också, där apologet Stefan Gustavsson och teolog Åsa Molin kommer till tals. Läser man snabbt (och utifrån kunskapen att media ofta söker två motpoler att kontrastera mot varandra) kan man få för sig att de har två helt olika uppfattningar. Men så är inte fallet, däremot lägger de fokus på olika perspektiv och kompletterar snarare än står i motsats till varandra, tycker jag.
En åsikt, som dykt upp i debatten här på bloggen såväl som på andra ställen, som jag absolut inte kan begripa mig på är att det är viktigt att gå i apologetiskt försvar - men att man absolut inte ska läsa boken.
Det kan finnas en massa skäl till att man inte vill läsa Gardells bok (inte tid, inte råd, prioriterar annat att läsa), men att argumentera mot en bok och författare som man inte alls läst... Nej, det begriper jag mig inte på. Jag lyssnar betydligt mer på Stefan Gustavsson när han är tydlig i sina åsikter efter att ha läst boken än om han skulle ha uttalat sig utifrån rykten eller andrahandsuppgifter.
För den som är trygg i sin tro är det inga problem att få lite tuggmotstånd, det är tvärtom nyttigt att möta perspektiv som är helt eller delvis annorlunda än det egna. En del bitar kanske man reagerar på och tycker är felaktiga, andra delar upplever man som riktigt bra. I min värld är det helt oproblematiskt. Ska man bara läsa böcker där man håller med om precis allt får man skriva dem själv (och då får akta sig för att läsa dem i efterhand eftersom man kanske ändrat sig...).
Jag tycker Mikael Tellbe visar gott föredöme i sin recension där han berömmer somligt och kritiserar annat.
Säga vad man vill om Jonas Gardells bok om Jesus, men den kommer läsas utav massor av människor utanför kyrkan och i dess marginal. Nog blir det konstigt om folket där i ska uttala sig skarpt om den utan att ha läst den?
Fredagens Youtube.
Kyrkvärlden är kontrastrik och bred, sannerligen.
Tänk, här skulle snarast Caroline af Ugglas och Håkan Hellström kännas ganska sparsmakade och stela...
I samband med vårens ankomst tog Jesus steget in i mediasamtalet. Han tycks vara överallt just nu. Ett stort antal tidningar har hans namn på sina förstasidor, ännu fler trycker långa texter som handlar om Jesus och vem han var/är. Snart lär debattsidorna fyllas på.
I tv och radio är det likadant, och på internet svämmar bloggarna över av texter som berör Jesus.
Och Jonas Gardell.
Komikern och författaren har skrivit en bok om Jesus som just nått handeln. Han åker just nu landet runt och talar i ett antal kyrkor, medverkar i media av olika slag. Diskuterar och blir omdiskuterad.
Överallt Jesus, överallt Gardell.
I fredagens tidning kommer vi skriva en del kring det här, vi funderar just nu på hur. En intressant aspekt tycker jag är hur kristenhetens ska agera och där skulle jag vilja fråga dig, kära bloggläsare, hur du tänker.
Är det viktigt, om man inte är överens med Gardell om hans Jesusbild, att ta debatt och argumentera emot den? Ska tillfället att Jesus omtalas snarare nyttjas på andra sätt, ska kyrkan kanske vara mer vittne än försvarare? Eller är kanske båda viktiga, som två sidor av samma mynt?
Jag vill veta hur du tänker och resonerar. Kommentarsfältet står vidöppet.
Minns ni traktaten? Korta och kärnfulla budskap på ett papper eller små teckande berättelser som skulle väcka eftertanke. Ofta väldigt skarpa, i efterhand ofta kallade "turn or burn"-traktat.
Jag var aldrig förtjust. Allra värst skaver minnet från mitt år på bibelskola i mitten av 1990-talet när vi skulle testa olika sätt att evangeliera. Delade ut traktat gjorde vi, knackade dörr likaså. Jag minns hur vi stod och tryckte i Vällingby centrum och bara längtade därifrån. Slet för att uppfylla vår kvot och sedan snabbt komma därifrån. Sista momentet var evangelisation via telefon. Då sjukanmälde jag mig.
Det kändes alltid så krystat och tillgjort, så opersonligt och konstigt. Andra upplevde det säkerligen som en hjälp att kliva fram och knyta kontakter, inleda samtal. Jag kände snararast tvärtom.
Traktaten minskade med tiden, försvann i stort sett. Eller ja, det är kanske inte riktigt sant - men de har åtminstone bytt skepnad.
Ett exempel syns i kampanjen "100 dagar med Jesus", som Filadelfiaförsamlingen i Stockholm är mitt uppe i . I samband med dess start lanserades en bok med kampanjens namn av föreståndaren Niklas Piensoho. Den är tänkt att kunna läsas av den redan kristne såväl som av den endast nyfikne. Men det är inte säkert att alla är så nyfikna att man är villiga att hoppa på att börja läsa en bok som ska är tänkt att läsas hundra dagar i följd, hur korta och lättlästa de olika delarna än är.
Därför producerades ytterligare en produkt, en dvd med namnet "Första hjälpen". Tre korta filmer med introduktion av kristen tro, av Niklas Piensoho. Han kommenterade syftet till mig när vi möttes på Evangelistveckan:
"Vi tänker att det ibland kan vara bra att ha något att sätta i händerna på en granne, vän eller bekant."
Det moderna traktatet.
De tre delarna är fem-sex minuter styck, snyggt producerade (även om ljussättningen är något bristfällig) i vardagliga miljöer och enkla att förstå. Så mycket "turn or burn" är det inte, däremot tydlig tanke att försöka utmana tittaren att upptäcka en ny, större verklighet och möta den. Betoning på turn men ingen känsla av burn, kanske man kan säga.
Tyvärr finns inte filmerna på Youtube eller liknande än, vad jag kan se. Hittar däremot en annan sorts traktat, av den kraftigare typen, hos United Øresundskyrkan. De har nämligen gjort en rejäl Coffetable-bok som presenterar församlingen och dess tro. Ytterligare en förpackning av den vision de även framfört i videoformat.
Och många andra har tagit och tar liknande initiativ. Skriv gärna och berätta exempel på hur det våras för traktaterna, i nya skepnader.
Eller finns kanske även de gamla klassikerna kvar?