Fredagens youtube

När jag var inne på bloggen hos pingstpastor Stefan Beimark och läste inför artikeln om fotbollsmatchen på Nyhem, så hittade jag det här klippet som jag inte kan undanhålla er.

En utmärkt karikatyr av hur ett överindividualistiskt samhälle ofta förhåller sig till kyrkan: Man tycker att allt ska anpassas efter de egna önskemålen, annars får det vara. Och kyrkan försöker ofta anpassa sig.

Det här är avigsidan, risken, med en församlingskultur som är föränderlig, som jag ser det. Jag har en vän, före detta pastor, som var med och försökte leda en församlingsförnyelse men tröttnade av det egna sammanhanget men också av det han såg när han studerat andra församlingar som omtalas för att ha förändrats:

"Jag hittar ingen församling som förändrat för att nå nya människor egentligen. All så kallad förnyelse tycks handla om att man förändrar något så att en grupp i församlingen - typ de som vill ha mer lovsång, mer djuplodande bibelstudium - får som de vill. Och sen, efter några år, är det någon annan grupp som inte är nöjd och då ändrar man så att det blir lite ny stil på musiken, så att gudstjänsterna blir mer utåtriktade med mindre djupa bibelstudium, och så vidare".

Jag tyckte det var väldigt tänkvärt.

Teologen Lars Johansson sa häromdagen något som är intressant i det här sammanhanget:

"En kyrka som bara är marknadsinriktad riskerar att förlora sin identitet, medan en kyrka som gör som den alltid har gjort, riskerar att förlora sin relevans."

Värt att fundera över, både en och två gånger. Hur gör man som församling för att göra en god, sund och nödvändig förändring för att vara relevant? Vad ska man tänka på då? Och hur gör man som enskild människa för att ha idéer utan att det blir självcentrerat som i den här filmen?

Ok, nu måste jag få kolla av en grej med er. Hur ställer ni er till det som Johannes av korset kallade "Själens dunkla natt" (vilket kan förklaras ungefär som en tid av kamp man måste utstå för att växa närmare Gud)?

Här går nog en del traditioner isär, tror jag. Vissa har inga problem att se att även det kristna livet har perioder där det känns som att Gud drar sig undan (och kanske även gör just det). Andra har betydligt större problem med det, menar att en sådan period inte är naturlig för ett kristet liv utan absolut måste förklaras med att man känner fel eller har vandrat bort från Gud.

I Bibeln kan man helt klart se där här perioderna, kanske allra klarast i Psaltaren, där ropas det friskt till en Gud som ibland tiger och är tyst.

Jag tror att det är så där än i dag, att Gud då och då drar sig undan, tillbaka, tystnar. Och det finns anledningar till att det kan vara ytterst befogat och bra, tror jag. Men det ska jag inte skriva om nu.

Hur tänker du kring "själens dunkla natt"? Är den en verklighet, har du varit med om den? Eller tycker du att det känns som något som möjligtvis hörde Gamla testamentet till men som väl ändå bör ha brutits i och med pingstdagen så att det nu går "från klarhet till klarhet" på ett sätt som gör att Gud verkligen inte drar sig tillbaka?

Jag är spänd på att höra dina tankegångar.

Kort liten text i dag om en fotbollsmatch på Nyhemsveckan som anordnas till förmån för församlingsplantering. Men det riktigt intressanta kom inte med.

Det kändes lite förmätet att påpeka att det hela är min idé.

Eller ja, kanske inte riktigt. Eller jo, det är det faktiskt. Fast bara den oviktiga delen.

Så här var det: Jag hittade en länk till Stefan Beimarks blogg på hans Facebooksida, och på bloggen skrev han om en fotbollsmatch de haft mellan föreståndare och medarbetare i Mellansveriges pingstförsamlingar. Så jag skrev en kommentar på Facebook: "Borde det inte anordnas en rikstäckande match på Nyhemsveckan? Det vore grymt underhållande".

Och så blir det alltså. Men, värt att understryka, idén att anordna till förmån för församlingsplantering är inte min, den kommer från Stefan Beimark. Så långt tänkte naturligtvis inte jag, jag var helt insnöad på den rena underhållningsfaktorn.

Jag tröstar mig med att jag i alla fall la den första pusselbiten som gjorde att de betydligt viktigare och vackrare bitarna nu kan läggas framöver. Eller vänta nu, kanske bör den där första fotbollsmatchen - den som ordnades på initiativ av Beimark och som väckte min tanke - räknas som den första pusselbiten? Suck, min insats blir mer och mer marginaliserad.

Jaja, då passar jag på att slänga in något mer då. Låt den här fotbollsmatchen bli stående på Nyhemsveckan, koppla till det en ishockeymatch på Predikantveckan (en sådan vet jag redan har diskuterats) och en innebandymatch på Evangelistveckan. Varje gång till förmån för församlingsplanteringsfonden. 

Så, nu går jag och fikar.

Det verkar i och för sig som om nästan alla satt och tittade på tv i lördags kväll, när Henrik Schyffert hade liveföreställning från Circus i Stockholm.

Men äsch, jag skriver någon rad ändå för er andra:

Snabba er in och kolla på "The 90´s - ett försvarstal". Det finns förvisso tillgängligt nästan en månad framöver, men ju snabbare du tittat desto fler gånger hinner du se det.

För det är värt att se om. Jag var och såg enmansföreställningen i början av våren och var helt upprymd efteråt. Som uppvuxen på 90-talet - med Schyfferts Killinggäng i spetsen - var det en resa nära mitt eget liv han öppnade upp. Han och övrig i den där humoreliten var förvisso många strån vassare och extremare på alla sätt och vis, men naturligtvis var vi andra också påverkade av attityden och någon slags revolt mot det före oss.

Jag känner så väl igen den där lusten att inte behöva ta något på riktigt allvar, att skämta bort allt. Jag lyckades aldrig renodla det så pass som Schyffert & co men jag försökte, jag försökte. Tror dessutom jag lyckades skapligt. När jag pluggade journalistik var det någon som refererade till en artikel som hänvisade till någon forskning om att den som ironiserade mycket levde kortare. Klasskompisen Per: "Då så Jaktlund, det var trevligt att hinna lära känna dig".

Livsfarligt vet jag inte om det är, men risker finns det definitivt. Och vid sidan om alla roliga tillbakablickar på ett kärt årtionde tyckte jag att Schyffert satte fingret utmärkt på en av dem - att det inte är nyttigt om man väljer humordörren i alla lägen. Man måste kunna kliva in genom allvarsdörren också, annars blir man outhärdlig.

Jag tröstar mig - de gånger jag känner mig ironiskadad - att jag nog trots allt är relativt bra på det där. Och allra bäst trivs jag när jag kan kombinera de två, när humorn kan finnas mitt i allvaret och allvaret bryta av mitt i skrattet. De hör ihop.

Man får inte tappa allvaret, men heller inte lättheten och tramset. För vissa är det snarare det de behövr öva på.

I morgondagens tidning siktar jag på att få till en skjutjärnsintervju med Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Åker ut till hans villa och gömmer mig i en buske och dyker fram så fort han kommer hem på cykeln.

Vad jag ska pressa honom kring? Vet inte än, men något ska nog gå att komma på. Det verkar ju så populärt det här med att lurpassa på makthavare och en sådan har ju Piensoho själv sagt att han är.

Nu håller jag bara tummarna för att det inte hinner bli för mörkt och att inte Kevin Federline (Britney Spears ex-man) av någon märklig anledning dyker upp i Sollentuna. Vore ju jobbigt att intervjua och ta bild på fel person. Dessutom måste jag nog vara alert så att jag inte i tröttheten intervjuar och fotograferar mig själv. Man kan inte lita på att andra på jobbet ser skillnad åt en.

Mycket att tänka på. Håll tummarna.

Ni är väl en del som ska på Michael W Smith-konserterna i kväll och i morgon, antar jag, i Jönköping och Ö-vik.

Ni andra kan följa det hela via vår specialblogg av Maria Hellgren. Och båda grupper - ni som ska dit och ni som inte ska men som är nyfikna på Mr W - kan kolla in det här Youtubeklippet som han alldeles nyss twittrade om. Det är några minuter från gårdagen när han spelade i Finland.

Fredagens Youtube

Om man tittar på talangjakter av olika slag, i tv eller i verkligheten, så är många duktiga och begåvade men det är långt ifrån alla som har den medfödda och helt knockande talangen.

Här är en av dem som tveklöst går att kalla talanger.

Aidan Davis ställde upp i "Britians got talent" och både juryn och publiken att tappa hakan. Och tro jag det, att kunna dansa så här som självlärd elvaåring är helt otroligt.

Jag kunde det inte förrän jag var åtminstone tretton...

Ps. Tyvärr fungerar inte klippet att se här, men klicka på det så kommer du till Youtube och kan se det där.

Nu har jag föröskt på alla möjliga vägar och är på randen till att ge upp. Men jag har ju er bloggläsare så jag testar här.

12-21 juni är det dags för pingströrelsens största sommarkonferens, Nyhemsveckan, utanför Mullsjö. Jag ska, sedvanligt, dit och bevaka för Dagen.

Om det ska bli någorlunda angenämt (den här typen av boende har ju sina sidor...) så behöver jag någonstans att bo. Därav en efterlysning här nu:

Finns du, vackra människa, som har en husvagn att hyra ut dessa datum? Det behöver inte vara någon lyxvagn (men får förstås gärna vara det...), men värmen i den måste fungera. Har ringt på ett par stycken annaonser för vagnar med sisådär 20 år på nacken och ingen av dem, har det visat sig, har kunat gå att värma med gasol (Nyhem är ju bara campingområde en vecka/år och därför finns inte el att tillgå).

Och eftersom familjen, som innehåller två småbarn och en gravid hustru, kommer ut i mitten av veckan så är nätter med fåtal plusgrader på natten inte att föredra.

Så det är egentligen mitt enda krav: Värme. Har du en husvagn som kan leverera det och är villig att hyra ut (vi talar alltså om en affärsuppgörelse här, inte utlåning utan uthyrning) så vore jag dig evigt tacksam om du mailade mig så att vi kan få kontakt: carl-henric.jaktlund@dagen.se.

I så fall lovar jag försöka göra en god bevakning av veckan så att den blir angenäm för dig att följa på distans (för på plats kan du ju inte vara, ty du har ingen husvagn att bo i....)

Jag älskade Regina Spektors senaste album. Innovativt och unikt utan att bli konstigt och märkligt, det är en konstform som alltför få lyckas med (och som alltför få ens strävar efter).

Nu har en ny singel släppts, "Laughing with", där hon sjunger "Gud" oftare än någon annan lyckats med nästan.

Och det är en tänkvärd text, om att människor aldrig skrattar åt Gud på ett sjukhus, i ett krig, när de fryser och svälter etc. I de svåra stunderna vänder sig människor till honom och hans kyrkor, det ser vi varje gång en stor tragedi inträffar - då söker sig människor till något större än dem själva.

Men så går hon vidare också och skriver om att Gud kan vara rolig, när det skojas om honom "på ett cocktailparty" och "när de galna säger att han hatar oss och de blir så röda i ansiktet att du tror att de ska kvävas", "Gud kan vara rolig när det sägs att han ger dig pengar bara du ber på rätt sätt och när han presenteras som en ande som utför magi som Houdini" (fritt översatt) och så vidare.

En passning i två riktningar på något sätt, tänker jag: till dem som tycker Gud är ett skämt - när livet krånglar till sig och du märker att du inte är Gud kommer du inte skratta.

Och så till dem som tror: se upp så att du inte presenterar en annan Gud än den som finns så att folk kommer skratta åt honom.

Fredagens youtube

Ja, ni märker kanske att det är lite lågtempo här. Jag har varit ledig den här veckan och är så även nästa vecka. Någon bloggpost blir det kanske under den tiden men inte många.

Här kommer i alla fall en, med Sverigeaktuella Michael W Smith. Nästa helg spelar han i Jönköping och örnsköldsvik och det kan säkerligen bli en upplevelse. Han är en god artist men inte bara det, han är en god lovsångsledare också.

Jag skulle inte räkna mig själv som en lovsångsvurmare egentligen. Hör inte till dem som lyssnar speciellt mycket hemma på musik som skulle placeras i den genren, men ibland sker det. Och när någon som verkligen har känsla för det leder lovsång i en kyrka eller på en konferens kan det verkligen vara en himlaöppnare.

Får den känslan här. Onekligen något mer än bara en konsert när de i bänkarna börjar sjunga ordentligt på en låt innan han/de vid mikrofonerna gör det.

Var på Pingst rådslag gångna helgen och lyssnade bland annat till Pelle Hörnmarks visionspredikan. Efter ett halvårs resande i den svenska pingströrelsen delgav han sin analys och sina tankar kring var framtidens väg går.

Du kan läsa en artikel om Hörnmarks funderingar i Dagen, vilket torde gå på ett par minuter. Har du 52 minuter och 50 sekunder att tillgå så kan du även se och lyssna till predikan på Pingst.se.

Det är värt att berömma, tycker jag - initiativet att göra samlingar tillgängliga via webbsändningar. Så skedde från rådslaget, så skedde från samtalsdagen om medlemskap för två veckor sedan. I och för sig, som somliga pratade om vid samtalsdagen, finns det en risk att några som annars skulle ha åkt stannar hemma och följer via webben istället vilket gör att deras bidrag i samtal och gemenskap går förlorat.

Det är en risk, visst, men möjligheterna är bra mycket större. De som inte kan åka, exempelvis på grund av för stort geografiskt avstånd, kan ändå delta och få direktinformation. Och dessutom, minst lika viktigt, blir det en möjlighet för "gräsrötterna" att vara delaktiga i samlingar de aldrig skulle ha åkt på annars.

Så Pingsts öppenhet är värd att kopieras för de samfund som samlas till årskongresser och konferenser inom de närmaste veckorna. Allt kanske inte kan sändas, somliga förhandlningar bör kanske hållas inom slutna dörrar, men transparens bör alltid eftersträvas.

Möjligheten att utmana inte bara ledarna utan även hela folkrörelsen bör inte föringas utan fullt ut tas tillvara.

Bloggade för några veckor sedan om Tommie Sewóns "Psalm för de ambivalenta". Tänkte bara tipsa om att låten numera finns på Spotify för er som har den musiktjänsten (finns det fortfarande någon som inte har den?). Där finns även hela albumet "Mässa för ambivalenta".

Senaste Sewón-albumet har inte kommit upp än men lär vara på gång. Kanske vågar man hoppas på att allt fler artister från den kristna sfären får ut sin musik via Spotify. Ett utmärkt redskap för alla som vill höras, inte minst för den som har något att berätta.

Förresten, glömde ju - i min förra bloggpost om Swärd och Gardell - att nämna att det finns med en liten filmsnutt som jag spelade in efter lunchsamtalet.

Första tanken var att spela in hela samtalet men så blev det tyvärr inte. Men de här få minuterna ger lite närvarokänsla i alla fall.

Ytterligare något angående Erwin McManus som var på Sverigebesök under onsdagen. Det var en mestadels väldigt uppsluppen och glad McManus som talade, med mycket skratt och varm humor, men vid ett par tillfällen var det svårt att le.

Speciellt gällde det när han talade om en tid för ett par år sedan när en del andra kristna på olika sätt gick ut och kallade honom heretiker, villolärare.

"Det skrevs på bloggar och klipptes ihop filmer som spreds på nätet. Mina barn hörde andra på skolan prata om att jag skulle vara heretiker. Det var tungt, då var jag nära att sluta, sa hemma att jag nog var färdig med både kyrka och bokskrivande."

Kritiserad har han inget emot att bli, påpekade han, så länge det gäller sånt som han faktiskt sagt, tycker och står för.

"Men inom kristenheten är det alltför vanligt att det man säger framställs som något annat för att det ska kunna kritiseras. Det rycks ur sammanhanget, vinklas, förändras. Och man attackerar ofta personen och inte åsikten."

McManus betonade vikten av omsorg om varandra och berättade några exempel som fick många av de församlade pastorerna att skaka på huvudet. När han intervjuas av "profana"  medier och de citerar någon kritik gentemot honom så är det alltid, uteslutande, andra kristna som citeras. Någon annan har aldrig, enligt Mcmanus, haft något kritiskt att säga.

Och så berättade han om när det skrevs lögner om honom och församlingen Mosaic på uppslagsverket Wikepidia.

"Jag tänkte att vi bara skulle låta det vara, men en man i ledningen för Wikipedia - som är scientolog - tog tag i det, rensade ut och gjorde klart för de som skrivit att de skulle portförbjudas om de gjorde likadant igen. Alltså: en scientolog försvarade mig från lögner från kristna - är inte det en konstig värld, så säg".

Inte svårt att skriva under på.

Redan i tisdags förmiddags, innan jag träffat Stefan Swärd och Jonas Gardell, skrev jag på mikrobloggen att artikeln med dem skulle ligga i klicktopp på dagen.se.

Och så är det nu, men jag anser mig inte vara profet för att ha förutsett det. Det räcker att vara yrkesman. Just nu ligger faktiskt de tre artiklar i dagens tidning som på olika sätt berör Jonas Gardell alla på medaljplats på dagen.se.

Min roll som journalist den här gången var lite annorlunda. Några enstaka frågor sköt jag in, men grundtanken var att sitta med och spegla samtalet som kom naturligt när de två möttes. Det är ett spännande komplement till mer klassiska intervjutexter tycker jag eftersom det ger en annan infallsvinkel på situationen när det inte är reportern som leder samtalet.

Sen är det förstås jag som skrivit texten och valt vad som ska vara med. Swärd och Gardell pratade naturligtvis mer, texten är en komprimerad form av deras samtal (skulle man ta med alla bisatser och upprepningar som sker i talspråk vore det väldigt svårläst och svårbegripligt) och inriktad på essensen av vad de pratade om. Annat berördes också, men det här tyckte jag kändes mest intressant att återberätta.

Sen kan jag lugna er som nu funderar på om artikeln är snedvinklad i och med det. Både Stefan Swärd och Jonas Gardell fick läsa texten i går och hade enbart synpunkter kring varsin korrekturgrej, inget på innehållet. Både ansåg alltså att artikeln var rättvisande av deras samtal.

Notera också just det, att det var ett samtal, ingen debatt. Och jag tyckte det var skönt, som komplement. Debatt och diskussion har absolut sin plats, men det får inte ske på bekostnad av samtalet. Då är vi farligt ute, då riskerar vi att hamna långt ifrån varandra och det är på distans som överdrifter, förenklingar och domar skapas.

Jag är långt ifrån säker på att Gardell och Swärd kommer bli såta vänner eller att de kommer rekommendera varandra som talare på konferenser och möten i respektive sammanhang. Men de har - det är jag helt säker på - fått en annan förståelse av varandra och en betydligt större möjlighet att förstå den andre och dens åsikter och tankegångar.

Att samtala och mötas är viktigt, inte alltid som ersättning för debatt och diskussion men absolut som komplement. Och kanske är det till och med så att samtalet och det mänskliga mötet i möjligaste mån bör föregå debatterna - jag tror många missförstånd, överdrifter och felaktiga generaliseringar skulle undvikas då.

Fredagens youtube.

Har hållit mig ifrån U2-klipp några veckor nu men igår blev det ett. Och när proppen väl är ur...

Satt och pratade med en god vän förra veckan om vilka låtar från nya skivan som kommer spelas på turnén som startar i sommar. Jag uttryckte farhågor för att titelspåret No line on the horizon inte kommr att spelas utifrån att den inte funnits med när de framträtt live i tv-shower och dylikt sedan skivan släpptes.

Men så fann jag detta, som närmast känns som en titt in i replokalen, och hoppet tändes. Kan bli bra i sommar.

Utlovade lite mer Erwin McManus tidigare, och tänkte att jag kunde gå vidare angående det han talade om kring att förstå vad församlingen egentligen är.

Församlingen är till för världen, inte för sig själv. Och den är till för människor som vill betjäna först och främst, inte bli betjänade, vilket får konsekvenser för ledarskap på Mosaic:

"Ju mer du har behov av att vara över andra, desto mindre kan du vara ledare hos oss. Ju mer du vill betjäna andra, desto mer ledare kan du vara. Församlingen är för människor som vill betjäna tillsammans med andra".

McManus berättade att han träffat på en del som verkar ha en helt annan syn, där allt snarast kretsar kring dem själva.

"Emellanåt kommer det någon och säger "Jag blev inte mättad av undervisningen i min förra församling, så nu går jag hit istället, här blir jag det". Och så går det ett halvår och så är det likadant igen: "Jag blir inte mättad här längre". "Nej, för du är bulimiker och kräks upp allt igen på söndagskvällen, det är därför", vill jag svara då. Det är uttryck för en narcissiskt inställning och då har man missat själva grundtanken med församlingen." 

Tänkte bara berätta att U2 släppt en video till nya singeln Magnificent. Inte det bästa de gjort, men jag tycker ändå att de fångar upp den där storslagna känslan som präglar såväl ljudbild som text. Och vilken text det är, snacka om programförklaring kring gudstron och dess betydelse.

Vill du få en känsla för hur det kommer låta på Ullevi i sommar så rekommenderar jag den här liveversionen från Letterman i anslutning till skivsläppet i början av våren.

Fast det blir förstås ännu mer storslaget (magnificent) då, utomhus och aningen större än en tv-studio.

Var och lyssnade till Erwin McManus, grundare av och ledare för församlingen Mosaic i Los Angeles (som jag skrivit om tidigare.

Han var på Sverigebesök, inbjuden av Willow creek Sverige, Swedmedia och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och talade över rubriken "En klarvaken församling".

En avspänd och god kommunikatör som dels talade själv men även hela tiden var öppen för frågor. Och som de närvarande pastorrna/ledarna frågade... Det finns klart och tydligt mycket frustration över svårigheten att bygga församlingsgemenskaper som verkligen når människor.

Eller om man vänder på det: det finns klart och tydligt en stor längtan efter att bygga försmalingsgemenskaper som verkligen når människor.

Mosaic verkar, enligt McManus och andras beskrivningar, verkligen leva upp till sitt namn. Det är en massa olika färger och bitar samlade, dels från olika nationaliteter men gemenskapen består långt ifrån enbart av kristna. (läs mer om det i artikeln i dagens tidning).

Mosaic har tydliga förväntningar på dem som vill gå in i ledarskap, speciellt den form av ledarskap som handlar om att leda andra till tro på Jesus. Då är den egna tron en absolut självklarhet. Men till själva församlingsgemenskapen är tröskeln obefintlig.

Något medlemskap finns inte, det går inte gå med i någon organisation. Att församlingen är en organism betonas tydligt; det är församlingen som är grejen, kyrkan är bara en lokal att mötas i.

Det kan låta som självklarheter och ungefär som kyrkor överlag arbetar. Få kyrkor är ju uttalat stängda för icketroende, viljan att nå nya människor är ju tämligen naturlig i en kristen församling.

Men känslan efter att ha lyssnat på McManus är att han och församlingen tar konsekvenserna av det genom att vända på strålkastaren: från församlingen till världen. Den är inte till för sig själv.

"Kyrkan blir för ofta en mötesplats för människor som vill fly världen", sa McManus och berättade om en amerikansk tv-show som han sett med temat "så fångar du en man". Budskapet var enkelt: imitera honom så mycket det går, ju mer han ser av sig själv i dig ju mer kommer han älska dig.

"Egentligen faller man alltså mer eller mindre för sig själv, fast i kvinnlig form (skratt). Är det inte så i kyrkan också? Vi vill bara ha folk som är som oss, vill bara ha gemenskap med dem som är som vi. Vi har till och med svårt för människor som ser ut som oss men inte tycker som oss".

Tänkvärt. Kommer blogga mer om gårdagens samling senare, men det här får räcka för nu.

Var på debatt mellan humanisternas Christer Sturmark och teolog Runar Eldebo i Trollhättan förra veckan. På grund av att det varit få tidningarna sedan dess, och väldigt trångt i de tidningar som getts ut (en Jesusmanifestation tar plats!) så är texten i tidningen först idag. Men den har knappast tappat i aktualitet för det.

Det är fascinerande med de här debatterna, på något sätt. Svensk kristenhet har på många sätt tappat initiativet i det mediala samtalet. Jag hör i och för sig till dem som inte tycker att man ska överdriva det, relativt ofta kommer kristna profiler till tals i olika frågor på debatt-eller nyhetsplats i bredd press.

Men inte så ofta som förr och, kan jag tycka, alltför sällan i frågor där det verkligen brinner till, i sånt som verkligen är kyrkans centrala frågor kring vem Jesus var och är.

Det kan dels, naturligtvis, bero på att media och Sverige överlag förändrats. men frågan är om det inte också beror på att kyrkan tagit ett kliv tillbaka, blivit för intern. Jag tror det.

Kanske är det så, jag tänker i alla fall så när jag lyssnar till debatten mellan Sturmark och Eldebo, att kristenheten ska vara evigt tacksam över humanisternas kliv ut i mediadebatten. Kyrkan och dess företrädare, oavsett om de är anställda eller inte, kanske behöver den där sparken i baken och den typen av tydligt ifrågasättande för att komma tillbaka ut på banan igen. Jag tror det.

Och kanske, tänker jag vidare, finns det ytterligare n pusselbit till som är viktig inför framtiden. Nysvenskarna.

Runar Eldebo berättade i debatten om en skola i Stockholm som han besöker regelbundet där 92 procent av eleverna är nysvenskar. Eldebo sa:

"De är chockade över att höra sina svenska kamrater säga att de inte går till kyrkan eller tror på Gud: "Vad fattiga ni är"."

Av någon anledning sitter många svenska barn och unga, ja vuxna med för den delen, utan någon som helst naturlig koppling till Gud, Jesus, kristen tro eller kyrka. Till den verkligheten kommer en annan inflyttandes, med helt annan inställning till det övernaturliga.

Kanske är humanister och nysvenskar, på helt olika sätt, båda två injektioner som svensk kristenhet så väl behöver.

Häromdagen var jag och lyssnade på en debatt mellan humanisten Christer Sturmark och teologen Runar Eldebo. En text om debatten kommer i tidningen inom kort.

Tänkte passa på att publicera något som dessvärre inte fick plats i artikeln.

Christer Sturmark tyckte att Bibeln är ett gott historiskt verk men väldigt svårbegrepligt som levnadskarta bevisligen, tyckte han, eftersom så mycket konstigt försvarats utifrån den:

"Det borde ha skrivits en "Bibeln 2.0" som gjorde budskapet tydligare".

Moderator Tommy Dahlman tog bollen vidare till Runar Eldebo och frågade varför  Bibeln var så viktig att hålla fast vid: "Har Gud slutat tala, kan inte annan senare skriven teologi nästan ersätta den gamla boken"?

Runar Eldebos svar:

"Den är skriven av människor som erfarit Gud, den är samlad av en kyrka som erfarit att Gud talat. Gamla testamentet är skrivet nära det folk Gud utvalt. Nya testamentet är skrivet nära den människa som man tror var Guds son. Det gör den till något alldeles extra. Bibeln är svår, den är ofta stum till dess man läser den tillsammans i församlingen. Där kommer den till sin rätt".

Bra och klokt svar tycker jag, speciellt med tanke på att han svarade på studs och utan någon förberedelsetid i en samling där många inte är bekännande kristna.

Det behövs människor som har den typen av urtydningens gåva, som kan renodla och tydliggöra centrum. Runar Eldebo är utmärkt på det, tycker jag, utmanande och inspirerande som få. Läs gärna intervjun jag gjorde med honom i samband med hans senaste boksläpp "Tillbaka till Jesus".

Eller ännu hellre, ta dig tid och gå in och lyssna till hans predikan i Jönköpings pingstförsamling i julas med samma rubrik som boken.

Runar Eldebo har ett fokus på Bibelns kärna och stjärna som är oerhört smittande, tycker jag. De 28 minuter och 40 sekunder som predikan pågår är väl investerad tid.

Jag vill att ni hjälper mig förstå en sak: Kvällens samling i Södermalmskyrkan i Stockholm där Ulf Ekman tillsammans med Stanley Sjöberg ska bemöta den Jesusbild som Jonas Gardell tecknat i sin senaste bok.

Hur rimmar det med Jesusmanifestationens syfte?

"Jesusmanifestationen vänder sig inte mot något, är ingen demonstration och marknadsför inte någon särskild kyrka. Jesusmanifestationen lyfter fram kärnan i den kristna tron som vi alla kan samlas omkring, det som förenar oss - Jesus Kristus. Jesus Kristus förkunnas, upphöjs, tillbeds och är centrum i allt som sker denna dag".

Samlingen ligger utanför ordinarie program, jag vet det, men pågår parallellt med den avslutande samlingen i Kungsträdgården och de båda talarna är två av de mest tongivande profilerna i Jesusmanifestationen.

Gardells bok "Om Jesus" är värd en hel del debatt, kanske även en del apologetiskt försvar. Jag är mitt uppe i min egen läsning av boken och erkänner villigt att jag skakar ganska ordentligt på huvudet åt somligt (men jag nickar förvisso en del åt annat också). Så jag välkomnar det samtalet.

Kanske är det till och med en viktig strid att ta, som Stanley Sjöberg pratade om i Dagen när arrangemanget offentliggjordes: "Jonas Gardells Jesus står i konflikt med Bibelns Jesus".  Det är möjligt att han har rätt, kanske är det viktigt med polemik.

Men varför just i dag? Hade det inte varit skönt med i alla fall en dag där det hade fokuserats på att just förkunna, upphöja, tillbedja och sätta Jesus i centrum genom att enbart tala för honom och inte emot någon annans bild - låta det egna vittnesbördet vara helt tongivande och låta all kritik gentemot andras vittnesbörd i så fall bli indirekt.

Jag tycker att det här borde ha varit en sådan dag.

Fredagens youtube är en uppvisning i hur bra det kan bli med samarbete över kultur- och nationsgränser.

Det börjar med en gatumusikant som ger sin version av klassikern "Stand by me" och utifrån den gör sedan ett stort antal andra pålägg och berikar med sina begåvningar och anslag.

Vackert och smittande som bara den.