Märkte att jag kanske inte var riktigt tillräcklig tydlig i min bloggpost i fredags, om evighetsperspektivet och gatuevangelisationen. Försökte hålla mig kort eftersom det redan var så mycket annat skrivet i bloggposten, men det var svårt att reda ut mina tankar då. Så här kommer något mer i ämnet.

Det är mycket möjligt att evighetsperspektivet - i bemärkelsen att betona livet efter detta - är naturligt och framgångsrikt vid gatuevangelisation. En sådan som Jacob Bock borde veta, som arbetat med det på heltid i så många år. Jag har respekt för det.

Och svenske ledaren Jakob Ramlöw håller med honom, läs gärna hans bloggpost om varför de betonar evighetsperspektivet. Ramlöw betonar, bland annat, risken att bli för fokuserad på nuet (och det håller jag med om, den risken finns):

"Och samtidigt som Joel Osteens bok Ditt bästa liv nu, klättrar högst upp på försäljningslistorna så tiger de kristna om det allra viktigaste. Att vi alla ska få möta Gud en dag. För vissa en dag av obeskrivlig glädje och tacksamhet, och för andra en dag av grämelse och fruktansvärd ångest."

Jag tycker att det är en god poäng. Och samtidigt: Mötet med Gud är inte bara något vi ska göra en dag - mötet med Honom kan ske i dag. Guds rike har redan kommit, det förvandlar nu och är en försmak av det kommande storslagna

Min poäng är nog egentligen denna: Det finns en risk att hamna i undervisning som, uttryckligen eller omedvetet, säger "Du behöver Jesus för livet efter detta". Jag menar att det är viktigt att betona att det eviga livet börjar redan nu och här, får konsekvenser och för välsignelser med sig redan nu och här.

Vi behöver inte bara frälsning från något som ska komma, vi behöver frälsning nu. Det är det jag menar att vi inte får tappa bort. Vi räddas inte från och till något framöver, vi räddas från och till något redan nu och det har konsekvenser i evighet.

Jag tror inte, som jag försökte påpeka redan i förra bloggposten, att gatuevangelisationsgänget har någon annan åsikt än det egentligen. Men kanske kan det vara värt att fundera över om det finns en risk att det uppfattas som att frälsningen helt handlar om livet efter detta, även om det inte är så man menar?

Och återigen: Det ska inte ses som en polemik gentemot dem som är ute och predikar på gatorna. Som framgått i så väl reportage, intervju och bloggpost tyckte jag att de gjorde det riktigt bra.

Men man kan ju fundera lite högt ändå.

Var och spanade in gatuevangelisation i tisdags kväll, som ett resultat av mina bloggposter för någon vecka sedan. Läs intervju och reportage från Göteborg.

Jag var med och spelade mycket drama i såna här satsningar i början 1990-talet, någon traktatmänniska har jag däremot aldrig varit. Men jag kanske skulle kunna lära mig jag med, eller så är det snarare så att man får ta och acceptera att man kan fylla olika funktioner i sånt här. Kanske är Paulus bild om Kristi kropp som kompletterar varandra giltig även här?

Troligtvis är det så.

Jag gillade verkligen gänget som utförde gatuevangelisationen i Göteborg, de kändes väldigt äkta, hängivna och varma. Och det var svårt att inte imponeras av förmågan hos Jacob Bock, som arbetat som gatuevangelist på heltid i sju år.

Speciellt tyckte jag det var häftigt att se honom vid sidan om predikolådan, hur socialt begåvad han var och vilken förmåga han hade att knyta kontakter. Som när han gick fram till de israeliska grabbarna som sålde tavlor vid sidan om evangelisationen.

Jacob tackade för att de delade med sig av trottoarens utrymme: "Hoppas att vi kan få lite folk att stanna till här så att de ser era grejer med", sa han, och det var inget enbart taktiskt spel. Han menade det, det märktes, och de hade en avslappnad samtalsstund vilket syns här:

Och han var duktig uppe på predikolådan också, det märks att han har vanan.

Mycket positivt som sagt, men en sak funderar jag över: Detta tydliga fokus på himmel/helvete - måste det vara så i gatuevangelisationen? Samtidliga tre predikningar, av tre olika personer, riktade främst in sig på just evigheten.

De säger att det attraherar och att det för människor till avgöranden, så det kanske bara är för mig som det inte känns helt naturligt. Är evighetsfrågan verkligen så avgörande?

För mig är det inte det. Jag har väldigt svårt att leva utifrån ett perspektiv som handlar så mycket om sedan. Jesustron, frälsningen är ju så mycket mer än en biljett till och från något efter detta liv, det är en räddning till och från något redan nu, redan här. Jag behöver räddning nu. Någon har sagt ungefär så här: Himmelriket är ett tillstånd inombords innan det är en plats att komma till.

Förstår ni vad jag menar?

Jag har väldigt svårt att tro att Jacob Bock och de andra inte håller med om det, ändå verkar de mestadels betona och prata om evigheten. Och jag undrar om inte en sådan som jag hade varit svår att nå med de argumenten. Andra kanske behöver just de predikningarna, men inte jag.

Borde gatupredikningarna helt förändras? Vet inte. Inte nödvändigtvis. Men breddas kanske? 

Skrev i fredags om ekonomisk kris på Löttorp, den kristna campingen på norra Öland. Pingst har fått en förfrågan om ett köp. Eller rättare sagt; Dagengruppen har fått en förfrågan.

Det är lite rörigt det där, jag märker det i stort varje gång jag skriver något kring Pingst, Dagengruppen och ekonomi. Mailkorgen fylls av frågor kring hur det skulle kunna vara möjligt för Pingst att investera något stort - de som hade så dålig ekonomi för några år sedan? I fredags kom det ett par sådana mail.

Det är alltså Dagengruppen - ett aktiebolag som ägs av landets pingstförsamlingar och några tusen privatpersoner - som fått förfrågan. Deras ekonomi är solid och har varit så hela tiden (den är nog till och med solidare än på länge efter flera stora fastighetsförsäljningar de senaste åren).

Men varför skriver vi då att Pingst fått förfrågan? Helt enkelt eftersom Dagengruppen ägs av pingströrelsen. Inte av Pingst FFS förvisso, men av pingstförsamlingarna, leds av en egen styrelse. Fristående, men har inget eget intresse av att äga och driva en camping.

Skulle Löttorp förvärvas skulle det alltså vara för att pingströrelsen önskar det, för att man ser ett värde för egen del eller för att säkra att Löttorp kan fortsätta drivas i kristen regi enligt sin historia.

Och troligtvis är den sistnämnda förklaringen den mest troliga, om Löttorps camping nu köps. Att göra det till en slags förlängd intern pingstkonferens verkar ingen förespråka, ingen jag pratar med i alla fall. Däremot ligger Löttorps camping och dess förmåga att vara en mötesplats och en sluss in i kristen tro många varmt om hjärtat.

Själv är jag ingen särskilt trogen Löttorpbesökare, tyvärr. Jag var där några år i brytpunkten mellan barna- och tonår. Starkaste minnet är en kamp med kompisen Simon om vem som kunde imponera mest på söta norskan Trine. Han vann.

Och sen var jag där några år senare med en ungdomskör och sjöng på ett möte där även Roland Utbult medverkade och fick feeling i lovsången med texten "En mäktig våg, en mäktig vind, kommer från himlen, reser upp vårt land igen". Han sjöng den om och om igen, så pass många gånger att den fick undertiteln "Neverending story" av oss.

Ni hör, ett fåtal besök för många år sedan med mestadels högst triviala minnen - ändå sitter jag här med en bestämd förhoppning att man ska hitta en lösning, via Pingst eller annat sammanhang. Kan bara tänka mig hur starka känslor det är för andra som varit där betydligt mer, för vilka Löttorp har varit och är en betydelsefull del av såväl sommaren som det andliga livet.

Utifrån det perspektivet vore det nästan konstigt om inte en lösning hittades.

Sitter på tåget till Göteborg för att göra ett reportage om gatuevangelisation. Skrev två bloggposter om det förra veckan och tänkte att det vore kul och intressant att kolla in det på lite närmare håll. Kommer snart i en till mig närstående tidning.

Men jag tänkte be er om hjälp också kring detta också. Skulle vilja komplettera dagens reportage med någon som kan berätta om gatuevangelisation genom tiderna. Gärna någon som jobbat med det mycket förr (och den får gärna göra det fortfarande också). Jag har bollat med kollegorna här på tidningen och har fått några intressanta namn men tänkte kolla med er också.

Har du något tips på någon som kan hjälpa till med att teckna gatuevangelisationens historik?

Just det ja, det var ju det där med Duffy och Livets ord. Så fort den walesiska sångerskan hörs dyker Uppsalaförsamlingen och dess pastor Ulf Ekman upp i tanken. Varje gång.

Janne hade bästa gissningen: "Är det så enkelt som att artisten dundrade i dina lurar på väg till intervju...".

Ibland är det enkla det rätta. Så här är det.

Förra våren och försommaren jobbade jag intensivt med Dokument Livets ord, som skulle publiceras i samband med församlingens 25-årsjubileum i slutet av maj. Sju delar blev det. Jag läste böcker, finkammade arkivet på artiklar från historien, gjorde intervjuer, kollade bloggar. Och dessutom beställde jag ut en massa inspelat material - producerat av Livets ord själva eller av andra om dem - från statens ljud- och bildarkiv. Det är möjligt vid forskning eller journalistik, men med en begränsning: Man får inte ta med sig det hem.

Mina beställningar skickades till högskolebiblioteket i Skövde, närmaste samarbetspartner för Statens ljud- och bildarkiv, så där tillbringade jag ett antal dagar. Och just i samband med det där kom Duffy med sin fantastiska debutskiva och jag lyssnade intensivt på tågresorna och promenaderna fram och tillbaka.

Så enkelt var det.

Varför skriver jag överhuvudtaget om det här, är det inte bara meningslös information? Jo, detaljberättelsen är ganska meningslös information.

Men Duffy=Livets ord-berättelsen sätter fingret på en viktig sanning: Musik får, som inget annat, livet att bege sig ut på resa. Gamla tider vaknar till liv, i ett enda nu.

Vissa låtar väcker minnen av mellanstadiediscon, vissa lovsånger för mig tillbaka till tonårslägren där jag gjorde mina viktigaste gudsupplevelser. Tankar, känslor, kläder, möblemang, vänner - plötsligt dyker allt möjligt som man trodde var lagt till handlingarna upp i minnet.

Musik och tonsatta texter har en otrolig förmåga att dröja sig kvar på ett helt annat sätt än talade ord, beslut och erfarenheter som riskerar att falla i glömska tenderar att väckas till liv i samband med sånger som förknippas med just dem.

Och jag funderar - borde det kanske påverka våra gudstjänster?

Se där, där sprang ytterligare en arbetsdag förbi, med råge till och med - den tog egentligen slut för mer än en halvtimme sedan. Det gick så fort att jag knappt hann med att registrera den, försjunken i upplägg och utskrift av en intressant intervju som kommer i tidningen inom kort.

Hade förhoppning att hinna skriva fortsättningen på den där bloggposten från i morse, om varför sångerskan Duffy alltid får med mig att tänka på Livets ord och Ulf Ekman. Men det hinns inte med, tyvärr, det får bli i morgon.

Så fundera vidare vad du tror det beror på. En av kommentatorerna av förra bloggposten har varit väldigt nära.

På återhörande.

Lyssnar på radio på gångpromenaden till jobbet. Tänker på arbetsveckan som ligger framför, gör lite grovplanering.

Och plötsligt, i ett enda nu, är hela min tanke- och känslovärld fylld av Livets ord och Ulf Ekman.

Inte för att jag har något speciellt inplanerat kring dem den här veckan, inte alls faktiskt. Utan enbart för att radion spelar en låt av den walesiska sångerskan Duffy (länken är till låten jag hörde, men det spelar ingen roll vilken låt jag hör av henne - direkt dyker Livets ord och Ulf Ekman upp)

Liten frågesport innan jag bloggar om förklaringen - någon som kan gissa varför?

Fredagens youtube

Här kommer något så unikt som en riktigt välproducerad och bra undervisningsfilm kring kristen tro. Rob Bell, grundare av och pastor i Mars Hill, Michigan, är en makalös kommunikatör. Och han klarar steget från talarstolen till att tala i en sådan här film, skapad för att förmedla grundsanningar i kristen tro så att även den oerfarne kan förstå dem.

Och egentligen är det en enkel gammal metod han använder sig av. Rob Bell ankyter till berättelser ur vardagen, enkla att relatera till och förstå, och använder dem för att berätta något viktigt kring Gud och hans rike.

Bilder, liknelser. Metodiken som Jesus så ofta tillämpade, med andra ord.

I den här filmen (10 min lång, men värd att se minst en gång) talar Rob Bell talar om synden och om hur lätt det är att försöka fly den, gömma sig i skam. Men det finns bara en enda räddning: att gå till den ständigt älskande som aldrig visar bort; den Gud vars kärlek aldrig ebbar ut.

Snyggt producerat, bra framfört. Men naturligtvis är det budskapet som riktigt gör att det berör.

(Tyvärr hittade jag enbart filmen med textning, men den går att bortse ifrån)

Ni missar väl inte intervjun jag gjort med statsvetare Magnus Hagevi? Inte så nytt kanske, inte så överraskande, men väldigt intressant. En kyrka förlorar sitt existensberättigande om Jesus inte är i tydligt centrum. För att anknyta till Paulus klassiska bild: Är inte Kristus huvud har kroppen inget liv.

Jag tror i och för sig att det ska mycket till för att Jesus ska lämna en församling, ta sin hand ifrån den. Han är trofast och uthållig, ser hjärtans längtan framför bristande förmåga. Men att Jesus inte lämnar är ju inte samma sak som att människor lockas till församlingen och känner att den är värd att prioritera.

En församling, och ett gudstjänstfirande, som tydligt sätter Jesus i centrum är ovärderligt för ett liv. Berikande, fördjupande. Utan det blir det fattigt, tunt. Jag hör till dem som menar att ett kristet liv egentligen inte är möjligt utan en församlingsgemenskap, inte i längden. Ett kristet liv är å ena sidan personligt, kräver det egna ställningstagandet, men det är inget soloprojekt. Tillhör man den första inkarnationen, Jesus, så tillhör man också den andra, hans kropp - församlingen, som pastorn och författaren John Ortberg skriver.

Därför är det sorgligt när det tappas bort. Det kan förklaras av vi lever i en överindividualistisk tid, där mycket (för mycket) utgår från den egna känslan) men kanske också delvis av att församlingens och gudstjänstens självklara centrum inte alltid är så självklart.

Den risken är värd i alla fall värd att fundera över så att man inte hamnar fel.

Ni har väl inte missat skriverierna kring Derek Webbs nya skiva? Vars ena låt anses vara så kontroversiell för kristna i USA att skivbolaget släpper en version av albumet utan den till den kristna marknaden. Den profana marknaden däremot, den får del av sången "What matters more"´. Läs om konflikten och lösningen, och om Derek Webbs tankar kring den kontroversiella låten.

Anledningen till blåsten kring Webb och "What matters more" är tvåfaldigad. Dels för att den markerar emot att många kristna tenderar att göra homosexualitet till någon slags militant profilfråga. Webb säger:

"En undersökning för några år sedan visade att mer än 90 procent av alla i USA sätter likhetstecken mellan ordet "kristen" och påståendet "en som hatar bögar". Det är så tvärtemot vad man skulle hoppas - att Jesu efterföljare blir kända för en sån sak!" 

Dels för att Webb utifrån personlig frustration (han säger att han själv har goda vänner inom kyrkan som uttryckt hat mot andra, homosexuella, vänner inom densamma) använder ett kraftfullt språk som provocerar när han sjunger om att andra frågor - såsom fattigdom och lidande - helt verkar hamna i skymundan för många. Överskuggad av homosexualitet.

Webb förtydligar sitt ställningstagande:

"Skivan handlar inte om det moraliska i homosexualitet. Den diskussionen tycker jag att vi har haft ganska länge. Däremot handlar den om att vi som kristna måste lära oss ett nytt och mer nyanserat sätt att prata om detta och att fullfölja vårt uppdrag att förmedla helande."

Min spontana känsla när jag läser det där och lyssnar på låten och läser texten (se nedan) är: Borde det inte varit tvärtom?

Om det nu skulle släppas två album, borde inte versionen med "What matters more" ha släppts på den kristna marknaden i så fall? Är inte just den utmaning till eftertanke, utkristalisering av centrum och rensning kring felaktiga och okristliga attityder och behandlingssätt som behöver upp till samtal inom en kristenhet som - enligt den där undersökningen - är mest känd för att den "hatar bögar"?

Är inte det en debatt att välkomna och möta snarare än stänga till för och försöka hålla på avstånd?

"What matters more" (Derek Webb)

You say you always treat people like you like to be
I guess you love being hated for your sexuality
You love when people put words in your mouth
'Bout what you believe, make you sound like a freak
'Cause if you really believe what you say you believe
You wouldn't be so damn reckless with the words you speak
Wouldn't silently consent when the liars speak
Denyin' all the dyin' of the remedy
Tell me, brother, what matters more to you?
Tell me, sister, what matters more to you?
If I can tell what's in your heart by what comes out of your mouth
Then it sure looks to me like being straight is all it's about
It looks like being hated for all the wrong things
Like chasin' the wind while the pendulum swings
'Cause we can talk and debate until we're blue in the face
About the language and tradition that he's comin' to save
Meanwhile we sit just like we don't give a shit
About 50,000 people who are dyin' today
Tell me, brother, what matters more to you?
Tell me, sister, what matters more to you?

Skrev ju några rader igår om evangelisation, utifrån "soul winning script". Jag uttryckte viss tveksamhet, som dels går tillbaka till egna erfarenheter men även en mer allmän fundering kring om den modellen verkligen kan vara effektiv och bra.

Jag konstaterar att en rad av kommentatorerna håller med mig, vissa uttrycker till och med en betydligt större tveksamhet än vad jag gör. Andra suckar och tycker att man inte ska kritisera evangelisation.

Klart man kan, klart man ska.

Pröva allt och behåll det goda är en bra princip kring allt. Självklart bör man fundera och kritiskt reflektera kring metoder och modeller. Är de bibliska? Ger de goda resultat? Är det enbart monolog eller finns det plats för dialog?

Och så måste man se till effekterna på distans. Kommer människor till tro så att det leder till ett förvandlat liv, till en församlingsgemenskap? Eller blir de lämnade till sig själva och snarast blir brända: "Jag har prövat kristendomen, det var inget för mig"? Trots att det kanske inte ens var nära att nå djupet utan bara rörde sig på den ytligaste ytan.

Men.

Vid sidan om det bör man även fundera kritiskt på andra sätt. Var har evangelisationen tagit vägen? Har den hittat andra former, är den mer relationsbaserad och långsiktig idag? Och är den i så fall framgångsrikare än "Soul winning script" och andra liknande modeller?

Jag tror inte det finns enkla svar på någon av de här frågorna, men de är viktiga att ställa sig och fundera kring. Och ska evangelisationen, i någon form, överleva och växa sig stark så måste det våga tänkas kritiskt kring den, åt alla håll.

Hur tänker du?

Hittar ett verktyg för evangelisation på nätet, på engelska kallat "Soul winning script", som finns översatt till en massa språk och nedladdningsbar, bland annat svenska. En slags lathund för evangelisation:

"Visste Du att Gud älskar Dig och har en underbar plan för ditt liv? Jag har en liten, men mycket viktig fråga. Om Du skulle dö just nu, vet du alldeles säkert att Du skulle komma till himlen? [Om JA, - Fint! Varför skulle Du svara ja? (Om de svarar med vad som helst annat en "jag har Jesus i mitt hjärta", "jag är frälst"eller dylikt, FORTSÄTT MED TEXTEN.) om NEJ eller "vet inte" eller likadant, FORTSÄTT MED TEXTEN.]

Jag ska berätta snabbt vad Bibeln säger. Den säger att "alla har syndat och saknar härligheten från Gud" och "syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus , vår Herre." Bibeln säger också att "var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." Och naturligtvis "var och en" gäller också dig, eller hur? Visst gör det.

Jag ska säga en liten bön för Dig. Herre, välsigna (NAMN) och hans/hennes familj med långa och goda liv. Jesus, gör ett snabbt verk i denna person. Om (NAMN) aldrig har tagit emot Jesus som sin Herre och frälsare, jag ber att han/hon skulle göra så just nu.

(Namn), om Du vill ta emot den gåvan som Gud har för Dig idag, säg det här efter mig med Ditt hjärta och Din mun.

Käre Herre Jesus, kom in i mitt hjärta. Förlåt mig mina synder. Rena och befria mig. Jesus, tack att Du dog för mig. Jag tror att Du är uppstånden från det döda och Du kommer tillbaks för mig. Fyll mig med Din Helige Ande. Ge mig en passion att vinna själar, en hunger efter Gud, och en frimodighet att predika Jesu Kristi evangelium. Jag är frälst, jag är född på nytt, jag är förlåten och jag är på väg till Himlen, för jag har tagit emot Jesus in i mitt hjärta.

(DU SÄGER:) Som en tjänare av Jesu Kristi evangelium, jag säger till Dig idag att alla Dina synder är Dig förlåtna. Kom alltid ihåg att springa till Gud och inte ifrån Honom, för Han älskar Dig och har en underbar plan för Ditt liv.

[Bjud dem till mötet /Din församling, ta upföljningsinfo: namn, adress, telefonnummer och e-postadress]."

Känns inte det aningen (eller mycket) märkligt? Man skulle kunna diskutera formuleringar i innehållet som sådant, men för mig tar det stopp redan vid att stå och titta på en lapp som man läser innantill från, typ. Hur avslappnat, naturligt och från hjärtat känns det?

Fast i och för sig, enligt pastor Rodney Howard-Brown, som lär vara mannen bakom "lathunden", så har en 92-åring kvinna i Sydafrika lett sju personer till tro genom "Soul winning script".

Det är ju rätt hyfsat om det stämmer, det medges villigt.

Ps. Men om det nu skulle vara bra och ska översättas till andra språk så ska det kanske inte direktöversättas från engelska som det verkar ha skett här: "Jag ska säga en liten bön för Dig"... 

Sedan i våras jobbar jag bara 80 procent, vilket innebär lediga fredagar de allra flesta veckor. Och det är sannerligen inte dumt det där, att ta fredagskväll redan på torsdagen, om du förstår vad jag menar. Ner i varv tidigare, mer tid åt familj och vänner, mer tid åt församling.

Tredagarshelg är det nya svarta.

Gud vilade en dag när han skapade världen, jag har kommit fram till - efter noggranna beräkningar - att han har åtminstone tre gånger så god arbetsförmåga jämfört med mig.

Låter det slappt? Tycker nog ändå att det är rätt hyfsat att inte vara längre efter the great one.

Fredagens youtube.

Den här vinjetten är ju egentligen som skapt för klipp av just den här gruppen, ändå har det inte blivit något Freda´-klipp tidigare. Hög tid, med andra ord.

Frikyrkograbbarna Freda´ från Gnosjö, med sångaren Uno Svenningsson i spetsen, var det stora mainstreembandet i svensk rockpop-värld i brytpunkten mellan 1980- och 90-talet. En del i kyrkorna skakade dock på huvudena och markerade avstånd gentemot bandet när de vägrade ta emot en grammis för "Årets religiösa album" 1988, tog det som ett förnekande av deras tro.

Kategorin försvann senare och jag har hört dem som beklagat sig kring det, sagt att det hade varit bra för kristna artister att få chansen till den uppmärksamheten. Jag förstår, delvis,

Men samtidigt, jag förstår helt och fullt åsikten att man inte vill begänsas till en liten genre vid sidan om de stora för att man tror på Gud. Allting som ger känslan av subkultur, en egen liten intern värld, känns allt annat än positivt. Visst, olika musikstilar - såsom jazz och folkmusik - kan tävla inbördes men allt religiöst i en egen liten genre vid sidan om....? Nej, ganska onaturligt.

1990 gav Freda´ utan albumet "Undan för undan" och fick en grammis för "Årets rockgrupp", en grammis de tog emot. Och texterna hade inte tappat sin trosinriktning, många av texterna på det albumet var bland de tydligaste och bäste de skrivit. Jag lyssnar och läser dem med stor behållning än i dag.

1993 upplöstes bandet, men till vintern kommer faktiskt ett nytt album. Comeback. Till dess finns får vi hålla till godo med det gamla materialet, här är en av klassikerna från slutet av 1980-talet (en av få som finns på youtube, tyvärr).

Utifrån Swärddebatten leder tanken vidare, in på ett annat spår. Funderar kring hur ni, läsare av denna blogg, läser böcker.

Att läsa och framföra negativa kritik, speciellt konstruktiv sådan, kring en bok är inget konstigt. Det har recensenter, bland annat jag, gjort i alla tider.

Men jag tänker på dem, bland annat kommentatorer i senaste Swärddebatten men inte bara där, som betonar att de aldrig skulle kunna läsa en bok av exempelvis Brian D McLaren (som var den författare EFK-ordförande Stefan Swärd kritiserade på sin blogg). Han bedöms inte ligga tillräckligt mycket inom de egna åsikterna. Och det gäller inte enbart McLaren alltså, jag har läst likadant kring Rob Bell, Peter Halldorf, Philip Yancey, Magnus Malm och massa andra författare.

Jag fattar inte det där.

Dels tycker jag det är ganska ointressant att enbart läsa sånt som ligger i linje med den egna övertygelsen/traditionen. Fick ett citat av Niklas Piensoho, sagt på Nyhem 2009, mailat till mig av kollegan Urban nyss: "Eftersom ingen av oss är Gud så bör man emellanåt lämna sin egen tanke och se; hur tänker andra? Eller hur? Man lär sig nåt nytt."

Dels är det hopplöst att leta efter den felfria och perfekta författaren/boken, den som fattat allting rätt. Vi människor skriver alltid utifrån dem vi är, det vill säga människor, och teologiska böcker försöker fånga det ofångbara. Viss generositet måste finnas, det är en svår konst att formulera sig.

Nog kan det ibland vara befogat att verkligen skaka på huvudet åt något man upplever som felaktigt eller vilseledande, som Stefan Swärd nu valde att göra kring McLaren. Det kan vara viktigt och skapa nödvändiga diskussioner.

Men ibland tycker jag även att man kan göra precis tvärtom, och lyfta det positiva (utan att för den sakens skull nödvändigtvis förneka det negativa).

Minns ett samtal med Johan Bäckrud, pastor i Strängnäs pingstförsamling, vid Evangelistveckan i Jönköping i våras. Han berättade om en bok som hans handledare vid teologiutbildningen propsat på att han skulle läsa i samband med specialarbetet. Johan tyckte boken var bedrövlig, ren smörja. Han suckade, handläggaren svarade: "Du gör som du vill, men jag rekommenderar att du läser den".

Det gjorde Johan, och var glad för det efteråt.

"Det var nog bara en procent jag riktigt gillade, men den procenten är det bästa jag läst, fram till i dag, i teologisk litteratur. Tror inte något betytt lika mycket för mig", berättade han.

Jag tycker det där är tankeväckande. Visst kan det vara utvecklande och berikande att läsa något som ligger nära en själv och bekräftar den egna tanken, men det finns något väldigt utvecklande i att möta andra perspektiv också. Där, i det som skaver lite mot det egna, tvingas man fundera kring varör den egna övertygelsen är som den är. Det blir en god övning i urskiljning av rätt och fel, av motiv och orsak. Och så dessutom utmaningen att, även om man inte håller med om allt, ta med sig det som är gott.

Så tänker jag kring att läsa böcker - hur tänker du?

Jag har försökt läsa i kapp lite i bloggosfären de senaste dagarna och konstaterar att det på nytt utbrutit en kraftig debatt hos Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska Frikyrkan.

Den här gången kretsar det kring den amerikanske pastorn och författaren Brain D McLaren och hans "Kristen på nytt sätt" som utkom på svenska för några år sedan. Boken är väl spridd, men Swärd är inte imponerad. Tvärtom, hans invändningar är så kraftiga att det inte räcker med ett inlägg för att få med det han vill säga (Läs bloggposterna här: 1, 2, 3, 4, 5)

De flesta kommentatorer hyllar de tydliga markeringarna gentemot McLaren (oklart hur många av dem som själva läst den aktuella boken dock). Några stycken reagerar mot Swärds inlägg och suckar över det tydliga avståndstagandet, men Swärd tycker att reaktionerna från det hållet är "tunna" och funderar kring att skriva ihop en debattartikel i Dagen för att se om "alla McLaren-supportrarna vaknar till".

Men jag undrar om han inte missbedömer det hela lite grann.

Jag är en av dem som läst "Kristen på nytt sätt" och haft utbyte av den. Men det var tre år sedan jag läste den, inte häromdagen som Swärd. En kommentator på Swärds blogg skriver att han är förvånad över att det inte styrks med citat ur boken. Och jag vet inte, det kanske finns de som läser och använder "Kristen på nytt sätt" som en slags ny bibel, som en handbok för hur allt ska göras av alla i 2000-talet. Som sitter och slår upp och memorerar den istället för Bibeln.

Jag har i alla fall inte gjort det.

För mig var behållningen att McLaren utmanade den hopplöshet som ofta ligger i luften kring möjligheten att sprida evangeliet i nutiden. Den visade på ett sätt att närma sig och möta människor som var långt ifrån de "turn or burn"- samt "vi och dem"-mentaliteter som ibland hållit i synnerhet frikyrkan i sitt grepp (och då menar jag inte att det inte finns någon skillnad mellan Jesustroende och andra, jag talar om det som ofta hindrat de båda "grupperna" att mötas). McLaren försökte skissa hur en sådan tillvaro skulle kunna se ut, och som jag uppfattade utgick det hela från en tydlig längtan efter en framgångsrik tid för kyrkan.

Men det är en speciell bok, både i sin form (skriven som ett fiktivt möte mellan en "modern" och en "postmodern") och i det sätt som McLaren ofta skriver. I andra av hans böcker sätter han ner foten tydligare kring var han står, som jag uppfattar det ("En generös radikalitet" och "Jesus hemliga budskap", bland annat), men "Kristen på nytt sätt" är inte i första hand en samling doktriner. Det är mer en tankebok, skriven under process. Han vet inte facit, men det är så här han tänker nu kring den tid vi lever i i västvärlden idag.

För mig har den främst fungerat så - som en tankeväckare, som en vidgning av vyerna. Den har satt igång tanken snarare än låst den vid McLarens. Det intressanta blir därför inte att försvara McLaren, för jag tror inte att någon eller något sammanhang har anammat hans bok som en "modell" som man kopierat och försökt överföra. Det intressanta är de där tankarna och funderingarna som McLaren, och andra, sätter igång kring att vara kristen i denna tid.

Jag tror helt enkelt att "McLaren-supportrarna" inte ser honom som någon författarguru som ska tas i försvar till varje pris - det är ett samtal och funderande kring den utmaning som västvärldens kyrka idag har som man är ute efter. Och om man inte tycker sig se någon öppning för samtal, utan mestadels eller enbart en vilja att avfärda hos bloggskribent och merparten av kommentatorerna, så är det inte intressant.

Debatten hos Stefan Swärd är nog, helt enkelt, inte tíllräckligt postmodern för att riktigt locka de postmoderna.

Efter semester och konferenser börjar lite vardagslunk igen och ordinarie rutiner igen. Känns rätt skönt. Jag gillar naturligtvis helgen, festen, det avvikande också men måste erkänna att jag är ett stort fan av det vardagliga. Det är liksom där mestadelen av livet levs, där utmaningen verkligen finns.

Och med den lunken kommer mer stabila jobbförhållanden och därmed bloggande. Vi får se var denna höst tar oss. Troligtvis blir det som vanligt en blandning av högt och lågt, djup och yta, skivor och böcker, trender och tendenser, egna åsikter och framlyftande av andras.

Och så beror det förstås på vad som händer och sker, runtomkring men också i det egna livet. Vill det sig väl blir jag trebarnsfar någonstans kring månadsskiftet september-oktober, vilket naturligtvis lär märkas på denna blogg både genom inlägg kring det och genom avsaknad av inlägg (lär bli en del fokus på annat än att blogga den perioden).

Dessutom tänkte jag ta och ge ut en bok, blir säkert några rader kring det här också. Men det tar vi när det sker.

Väl mött.

Och som sista del, vid sidan om de två huvudtexterna (1, 2) från U2-konserterna - här är min subjektiva tio-i-topp-lista. Hur man nu ens kan få för sig att rangordna när man tyckte att allt var bra. Jaja, hursomhelst:

1. "Ultra Violet (light my way)" Den lite bortglömda pärlan från "Achtung baby" är otrolig live, Bono mixtrar med sångmelodin så att låten når nya höjder.

2. "Until the end of the world" Alltid helt fantastisk live, en stor och annorlunda rocklåt där världen skådas ur Judas perspektiv.

3. "Moment of surrender" Balladen från senaste plattan är inget annat än ett mästerverk. Avslutningen med Bono på knä, bedjandes, är svår att hålla ifrån sig.

4. "I Still haven´t found what I´m looking for". Den gospeldoftande poplåten är alltid en upplevelse, och kanske som allra mest med cirka 50 000 i allsången. Fantastiskt.

5. "Magnificent" En blivande U2-klassiker, med en så självlysande och Gudsälskande text att den når ändå ner i hjärteroten via stämbanden.

6. "Stay (faraway, so close!)" Sällan spelad, och grovt underskattad, ballad framförd akustiskt i stämningsfull version.

7.  "Walk on" Inte lika fängslande som på Elevationturnén, tyvärr inte framförd med samma nerv som då. Men makalös låt.

8. "Where the streets have no name" Som en ångvält varje gång den drar in på en arena. 

9. "With or without you" Vackrare än det mesta. Och allsången i slutet... ojojoj.

10. "Unknown caller" Smygare på nya skivan som växer gigantiskt live. Häftig sång om hur Gud som sista instans räddar en man på randen till självmord.

Andra U2-artikeln efter helgens konserter (första här):

Referenserna till Gud och tron finns överallt, ändå verkar de drunkna och passera många helt förbi. Är det recensenterna som slår dövörat till eller har U2 kanske faktiskt delvis sig själva att skylla?

Solidaritetsarbetet av U2, på och bredvid konserterna, omskrivs regelbundet i den breda pressen. Som nu, Aung San Suu Kyis och hennes långvariga husarrest i Burma uppmärksammas vid varje konserttillfälle och blir registrerat i var och varannan recension.

Men Gudstron, själva navet och drivet bakom alla insatser, hamnar oftast i skymundan.

I slutet på Ullevispelningarna, precis som under hela turnén, spelas ett kort tal av den sydafrikanske kyrkoledaren och ärkebiskopen Desmond Tutu upp. Han manar till fortsätt kamp, precis som skett tidigare gentemot apartheid och slaveri etcetera, och säger att det naturligtvis kommer att dyka upp motstånd. Men, mynnar allting ut i, Gud kommer att ge vind i seglen om vi tillsammans arbetar för en bättre värld.

Till det ska läggas alla de sånger som helt eller delvis kretsar kring trons avgörande betydelse. "Magnificent" är en enda stor lovsång och ett tydliggörande av vem Bono ger sitt liv och sin tjänst till. Avslutande "Moment of surrender" fokuserar omvändelsen. "I Still haven´t found what I´m looking for", denna av många kristna så missuppfattade sång, innehåller ett credo tydligare än det mesta i populärkulturen. I "Sunday bloody sunday" omsjungs Jesu korsdöd som det enda hoppet för en förstörd värld.

Och listan skulle kunna göras mycket längre, i stort sett överallt sipprar en tydlig kristen tro fram.

Men de bitarna passerar ofta obemärkt förbi artiklar och recensioner, omnämns ofta inte med en enda bokstav (i utländsk press framkommer det mer, speciellt i intervjuer med bandet). Och det verkar likadant i delar av publiken. Beror det på okunskap, att man faktiskt inte ser det, eller att man väljer att bortse från det? 

Man kan frestas lägga över det på andras filter, men kanske finns det helt enkelt en risk att allt det stora och pråliga skymmer det där centrala, att det liksom drunknar där i?

För mig personligen är det inte så, jag tycker gudstron inte bara är skymtande utan högst framträdande. Men jag ser möjligheten, risken.

Å andra sidan hör jag till dem som tror att de där sångerna och dess budskap inte stoppas så enkelt. De kanske kan hållas på avstånd, avsiktligt eller oavsiktligt, men stoppas helt kan de inte. Så samtidigt som det mindre och avskalade kanske skulle kunna locka fram en ökad tydlighet så skulle det innebära färre lyssnande öron, färre hjärtan att beröra.

Ni hör, jag är aningen ambivalent.

Efter en intensiv vecka på Europakonferensen i Uppsala, som övergick i en konserthelg med sena nätter i Göteborg, är jag kompledig den här veckan. Det går åt, ibland blir det smärtsamt tydligt att man inte är 20 år längre.

Den här bloggen tar ny fart nästa vecka, men jag tänkte att det vore naturligt att publicera U2-texterna efter helgens konserter här också (de finns på dagen.se för prenumeranter) eftersom jag publicerade införartikeln här. Detta är den första, de andra kommer i enskilda bloggposter strax.

Det var två sagolika konserter, på alla sätt. Men även när det är i det närmaste perfekt kan man ju få drömma...

Ännu en storslagen och imponerande show som inte kan jämföras med något annat, som får mig att tappa andan.Ändå sitter jag efteråt och drömmer om en ny väg för U2.

Egentligen är det bara att buga och tacka. U2 har sannerligen gjort det igen: Byggt en magnifik scen och satt ihop en låtlista som få - eller ärligt talat; inget - band i världen kan matcha. Till det kan en sällan skådad estradör läggas, speciellt är Bono så taggad och intensiv att han lyckas förvandla jättearenan Ullevi till ett stort vardagsrum. Den mannen krymper avstånd.

På många sätt är det sannerligen fulländat. Och samtidigt bär jag en längtan efter något annat, en längtan efter att bli överraskad av U2 igen.

För det är så här det har blivit - var fjärde år återkommer de med en än större föreställning och blandar senaste skivans låtmaterial med de största hitsen. Och missförstå mig inte, fortsätter de enligt inslagen väg så kommer jag vara på plats varje gång och älska det så mycket att hjärtat är lyckligt och rösten sviktande en vecka efteråt. Den allsångsångvälten är alltid behaglig att utsättas för.

Men lite variation och trendbrott skulle inte skada.

De har ett stort antal brottarhits som nu åker fram med regelbundenhet varje gång. With or without you, One, Where the streets have no name, Beautiful day, Sunday bloody Sunday. Tänk om de kunde nöja sig med någon eller några av dem, släppa fram lite mer ospelade kort. Låtkatalogen är så bred och god att det är fullt möjligt, det finns ett helt pärlhalsband av sånger som bara väntar på att släppas fram.

Men frågan är om det är möjligt, om det är praktiskt genomförbart. Jag är inte säker. I publikhavet hörs många röster som enbart är ute efter det de känner till: Radiohitsen. Annat mer okänt material skulle bli en besvikelse.

Kanske är det priset U2 får betala för sin storlek, för de stora arenorna? Att nå brett och många har sina fördelar men baksidan kan vara att man blir låst, tvingad att vara smal. Men kan de förändra - frångå allmänlistan, kanske minska scenen och allmänlåtlistan? Kanske, men det är inte säkert. U2 kan ha blivit för stora för sitt eget bästa, i längden kan det vara så.

De har gjort den fulländade och storslagna arenarockshowen och de har gjort den många gånger. Det kan vara dags för något annat nu. Något intimare, trots den bevisade förmågan att minska avstånden i det stora. Ett uppvisande av det U2 som tyvärr inte alla känner till, det som upptäcks vid stereon och inte bara vid radion.

Det skulle vara fantastiskt, det med.