Så är han då äntligen här, pojken vi väntat på. Som vi blivit bekanta med genom en magvägg och som vi längtat smått ihjäl oss efter.

Morris Jaktlund.

Lördagsmorgonen den 26 september, klockan 05.14, skrek han för första gången. Hela kroppen hade inte ens lämnat moderskeppet innan han fyllde sina lunger med det nya och intog rummet, markerade sin entré. Bråttom att göra intryck, berätta att han äntligen var kommen.

Morris Jaktlund. 

Efterlängtad. Begråten. Vi trodde att han hans lilla hjärta hade slutat slå där inne en gång. Plötsligt var han bara så lugn, så helt stilla. Så olik sig, det stämde inte, han som alltid var så rörlig där inne i det begränsade så still. Hans mor försökte slå bort tankarna, intala sig att han bara hastigt bytt dygnsrytm och nu sov under sin vanligtvis så aktiva morgonperiod. Men oron tog över. Telefonsamtalet var fyllt av sprängande förtvivlan, skulle det upprepas som vi redan varit med om en gång - skulle ett barn till sluta sitt liv i magen innan vi fått känna dess sprattlande kropp i våra händer?

Jag sprang ifrån jobbet, i riktning mot tåget hem. Hann bara till centralstationen innan telefonen ringde: "Allt är bra, jag har varit på mödravården och hört hjärtljuden". Där och då grät vi på distans, er mobilnätet, av glädje.

Igår morse grät vi också av glädje, i varandras famnar, när förlossningskampen var över och livet intog salen. Bröderna Jaktlund hade fått en lillebror.

Morris Jaktlund.

Han ligger i sin mors famn och försöker vänja sig vid ett liv i frihet. Hans egna liv - bortkopplat i rent fysisk bemärkelse men på inget annat sätt - har påbörjats.

Jag går och lägger mig bredvid Morris i soffan. Han gnyr i sömnen men vaknar så sakteliga till. Det är som att se en soluppgång med grimaser. Mina stadiga ögon möter hans flackande. Kärlek. Känns som Gud andas mig över axeln. Hans andedräkt är varm, glad över ännu en människa att älska.

Morris Jaktlund. Du är välkommen. Må du trivas hos oss.

Har inte publicerat filmklipp på några veckor, får försöka ta tag i det framöver. Men här kommer i alla fall ett klipp som verkligen är sevärt.

Det är Rob Bell, pastorn jag redan tidigare postat film av och berömt som en lysande kommunikatör av kristen tro, som talar om evangeliets sprängkraft och effekter så att tanken svindlar och så att jag känner mig mäkta stolt över vilket rike jag tillhör.

Och dessutom - så skönt att höra någon som så tydligt talar sig varm för och understryker församlingens roll och uppgift. Sådana kan det inte finnas för många av.

Väl investerade elva minuter.

Det är inte helt enkelt att översätta ordet halleluja. "Lova Herren", "Prisa Gud", är två möjliga varianter. En tacksamhet som ger Gud äran.

Och kanske behöver inte ordet översättas, det har som få ord förmågan att bära något i sig självt. En känsla, en riktning. Men det skadar förstås inte att förklara det då och då, påminna om dess innebörd och betydelse.

En av de största spridarna av uttrycket är Leonard Cohen, vars sång "Halleluja" med rätta brukar beskrivas som ett mästerverk. En fantastisk sång som så tydlig känns innehålla något mer än toner och ord, något som inte går att ta på, som går bortom allt.

Men hur mycket jag än gillar låten i sin originaltappning så blir jag stormförtjust när Mikael Wiehe översatt den till svenska och utmärkta Ebba Forsberg har spelat in den. Svårt, nästintill omöjligt, uppdrag förstås. Men ett utmärkt och bra försök, framfört med den äran.

Hallelujaropet måste översättas, berättas för nya människor i nya tider på nya språk, precis som hela evangeliet. Helt kan det inte fångas, det går bortom tid och rum, men måste kommuniceras.

Han fick mycket uppståndelse för sin predikan, Alex Schulman, redan i förväg. Dagen skrev om den i förra veckan och TT Spektra gjorde artikel där man citerade oss, vilket innebär att ett stort antal tidningar publicerade. Dessutom var han intervjuad själv på ytterligare några ställe, bland annat i TV4:s Nyhetsmorgon i söndags, innan predikan.

Och sen hölls den alltså, och Dagens Emanuel Karlsten åkte dit och satte upp en videokamera. Ljudet är svårt i sådana lokaler, men det är ändå värt att kolla på den 17 minuter långa predikan (för den som inte orkar har Emanuel skrivit en kort sammanfattande text).

Alex Schulman gjorde, i den här annorlunda författargudstjänsten, det jag hoppades på. Han var personlig, talade utifrån sig själv, var ärlig. Talade om sin längtan efter en djup tro men också om hindren, om bruset som kväver det. Det är inga unika ord, de har presenterats förr av andra, men det hindrar inte att de kan vara sanna och relevanta.

Och kanske är det just därför de är intressanta; för att de är personliga men inte enbart personliga - de känns igen, kan sägas gälla för många och därmed säger något om den tid vi lever i. Jag tror det, och därför är det väl värt att lyssna.

Så hör du som har öron, även om ljudet är lite ekande och predikanten är annorlunda än de som vanligen står i predikstolen.

Alex Shulman predikar from dagen on Vimeo.

Jag märker att ni redan läser artikeln om Alex Schulmans predikodebut, den ligger i topp bland mest klickade.

Bra så, naturligt. Klart det där intresserar.

Men jag skriver ändå, så att ingen av er riskerar att missa. Det skulle säkert gå att fundera på själva grejen utifrån mängder av vinklar: Är det bra och lämpligt att släppa upp en ickepräst i predikstolen, bör någon som beskriver sig som "klassiskt sekulariserad stockholmare" få undervisa i en kyrka, och så vidare. Det kan säkert vara intressanta diskussioner.

Alla de sakerna ramlade dock ganska mycket åt sidan för mig när Alex Sculman svarade på min fråga om han fick med sig barndomens Gud upp i vuxenlivet:

"Nja, han stannade nog kvar lite grann. Jag går mest till kyrkan vid de stora helgerna, påsk och jul och så, och är nog en ganska klassisk sekulariserad stockholmare. Men jag har kvar tron i blodet, jag hoppas kunna få ner den i hjärtat mer."

Du tänker så?

"Ja, jag är avundsjuk på djupt kristna, de verkar vara så rofyllda. Det vill jag också få uppleva. Jag är inte där än, men jag hoppas nå dit."

Vackert, och kanske en påminnelse om vad som är viktigast? Kan vara intressant att fundera kring predikstolen och vem som bör beträda den, men den där vackra längtan överskuggar den diskussionen för mig.

Känns förresten som en bra illustration kring helgens, och därmed Alex Schulmans, predikotext enligt kyrkoåret: "Ett är nödvändigt". Ämnet är hämtat ifrån berättelsen om systrarna Marta och Maria som fick besök av Jesus. Maria gjorde inte allt det som Marta gjorde och tyckte att hennes syster borde hjälpa henne med, hon satt bara och lyssnade vid Jesu fötter.

"Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv", som det står i Ordspråksboken. Det var det Maria gjorde. Och det är hjärtat som Alex Schulman längtar efter ska beröras på djupet, att det ska landa där i.

Sådan längtan överskuggar en massa annat.

Det är inte alltid enkelt att engagera ledare till barn-och ungdsomverksamhet, eller till något annat heller, för den delen. Det påstås att det var enklare förr, och jag tror att det stämmer, av flera anledningar.

Vi arbetar i allmänhet mera nu, vilket minskar kraften och möjligheterna att jobba ideellt.

Vi har vant oss vid att en del uppgifter sköts av anställda (Niklas Piensoho var inne på det negativa i att verksamhet hamnar på entrepenad i den här artikeln om Filadelfia Stockholm, läs gärna den).

Och så tror jag det finns en anledning till - att det frågas och efterlyses på fel sätt.

I församlingen jag tillhör så är barnpastorn föräldraledig för närvarande vilket skapat ett vakuum på ledarsidan för söndagsskolan. Så vi funderade på hur vi skulle göra och bestämde oss för att inleda terminen med en inspirationsdag. Sagt och gjort, vi bokade in och jag informerade i en gudstjänst om den och vikten av nya ledare.

Därefter placerade jag inte anmälningslistan på kyrktorget enbart utan gick runt och frågade människor om de inte kunde tänka sig komma med på inspirationsdagen "så får vi se sen om du kan tänka dig ett engagemang".

Efter inspirationsdagen, som följdes upp med en tydlig utmaning att engagera sig, var vi mer än 20 nya ledare...

Det berodde naturligtvis en hel del på inspirationsdagens goda innehåll, men också - tror jag - på en princip som Jonas Eveborn (pastor i Immanuel 153 nämnde i en intervju jag gjorde med honom förra året. Det kom inte med i artikeln, men jag minns det tydligt:

"Människor idag vill inte vara allmänna arbetare utan efterfrågade specialister".

Jag tror att det stämmer. I min församling har vi försökt få tag på nya ledare tidigare, utan något vidare resultat. Tiden när man enbart kan göra en efterlysning från predikstolen och få goda resultat är i allmänhet förbi.  

Ta med dig det som ett råd, du som kämpar med att få tag på ledare: Gör inte allmänna efterlysningar, utmana individer.

En liten sak bara.

Det har funnits många namn på evangelisationssatsningar inom svensk kristenhet genom åren. Alla har inte varit lyckade, milt sagt.

Men som kollegan Urban påpekade häromdagen: Pingstförsamlingarna i Sörmland har lyckats hitta en devis som känns klockren i sin enkelhet och som säger allt, trots (eller på grund av) sin kärnfullhet:

"Älska Sörmland".

Eller hur?

"Idol 2009" är i gång. Har bara kunnat se något enstaka avsnitt men de verkar finnas mer talang att vaska fram. Och vid sidan om skriverierna om dem i media så dyker det även upp artiklar och kommentarer om den elaka juryn som grusar ungdomars drömmar (även om de omdömena var betydligt fler om förra juryn).

Det ligger något i det, ibland nyttjas verkligen ungas naiva dröm för att göra bra tv. Men det finns även dimensioner kring det hela som är tänkvärda tycker jag, i motsatt riktning.

För et par säsonger sedan skrev jag nedanstående text och efterlyste mer idoljury-rättframhet i kyrkan. Läs och tyck till!

Jouni Niirolas dröm har cirka en minut kvar att leva när han stängt dörren till auditionsrummet bakom sig. Därefter är hans "sånginsats" slut och Daniel Breitholtz säger korthugget att han aldrig skulle göra en skiva med honom. Juryordförande Peter Swartling fyller i, med sin lenaste stämma.

- Nej du Jouni, det är nog så att du ska lägga alla dina tankar på att bli popstjärna på hyllan och ägna dig åt andra saker som passar dig bättre. Du kommer inte att gå vidare här i dag.

Jouni Niirola nickar, men det är tydligt att beskedet varken var önskat eller förväntat. Snabbt blir ögonvitorna allt rödare. Kishti Tomita läser av situationen.

- Jouni... du ser väldigt ledsen ut. Du måste förstå att det finns så mycket i livet av gåvor som du kan ta för dig av. Och bara för att du inte kan bli popstjärna, när du är 36 år, så betyder det ingenting.

Jag vet, idoljuryn brukar inte få beröm för sin finkänslighet precis. Förnedrings-tv, mobbning och lyteskomik är ord som brukar förknippas med deras insatser. I år har kommentarer som dessa fällts: "Vi letar efter idol 2006, inte rikspucko 2006"; "du är sämst i dag och då har vi ändå hört mycket skit"; "jag sågar hellre av mig öronen med vinkelslip än lyssnar mer på dig". Jag ska inte hyckla och påstå att jag förfasas över de där sågningarna. Efter ett par års sändningar borde de sökande veta vilken lek man ger sig in i när man söker till programmet, och dessutom har juryn allt som oftast tokrätt i sina bedömningar: Deras öron är duktiga på att skilja pop-agnarna från pop-vetet. Alltigenom sadistisk är jag dock inte, det hör till vanligheterna att skratten fastnar i halstrakten när det genom rutan blir tydligt hur orden träffar hjärtan och får tårar att rinna.

Men ibland är Idoljuryn totalt genialisk. Som när nämnde Jouni Niirola fick sitt besked. Det är - två och en halv säsong och många goda sångframträdanden till trots - fortfarande Idol:s största stund. I en tid där längtan efter kändisskap verkar tränga bort all självinsikt är behovet av det oändligt. I stora mått i nöjesvärlden, men kanske även inom kyrkan?

När Paulus beskriver den kristna församlingen jämför han den med en kropp där alla beståndsdelar är viktiga för helheten. Alla kan inte vara tungor, eller lårbenshals för den delen. Olikhet borde därför vara en dygd, ändå beskrivs kyrkan ofta som likriktig. "Kom som du är och bli som oss", är en slogan som ibland används med skämtsamt allvar för att beskriva kyrkans värld. Om inte annat kan en titt på ytan - kläder, frisyrer, smycken - ofta ge det påståendet rätt: Alla verkar stöpta i liknande formar. Och så finns den där alltför utbredda uppfattningen om att vissa funktioner är viktigare och mer värdefulla än andra. Ingen - jag har aldrig hört talas om det i alla fall - har sagt sig ha som uppgift att städa toaletter, dammsuga golv eller vara förebedjare i det tysta och sedan visat sig vara helt fel person på fel plats. Däremot händer det med jämna mellanrum med andra funktioner.

Magnus Tunehag, dåvarande pastor i Johanneskyrkan i Linköping, skrev ett elektroniskt nyhetsbrev för några år sedan med rubriken "Behovet av en idoljury inom kyrkans led". Han skriver att han under sin mer än 20-åriga församlingstjänst varit med om att det "dykt upp ungdomar och äldre som varit fullkomligt inriktade på att få några av de mer 'statusfyllda' tjänsterna inom församlingen (typ lovsång, förkunnelse eller andra offentliga roller) men de har inte haft gåvor eller kallelse för det, och de har saknat självinsikt och i somliga fall har ingen vågat säga något utan fel person har därmed hamnat på fel plats. Ibland har det enbart lett till smått komiska och absurda situationer, i andra fall har det inneburit något mycket värre, församlingen och/eller personen har gått på knä och det har uppstått skador i själ och församlingsliv som varit snudd på irreparabla."

Det är naturligtvis inte detsamma som att den som inte fungerar perfekt i sin funktion direkt bör sågas och skäras bort. Magnus Tunehag skriver att hans egen debutpredikan var allt annat än perfekt, bland annat kompenserade han sina "retoriska svagheter med att i stället fara fram som ett skållat troll på plattformen". Men mentorn Lennarth Hambre uppmuntrade, för han såg talangen. En god ledare kan se bortom ofärdighet. Men ibland är det inte frågan om det, ibland handlar det om att någon försöker ikläda sig en annan roll än den tänkta.

"Hur kan du vara pastor i en lokal församling och hinna skriva så mycket böcker", frågade jag John Ortberg, pastor och författare, i en intervju förra sommaren.

- Jag får två månader per år ledigt för att skriva, övrig tid får jag fokusera på det som är min gåva: Att undervisa. Saker du är dålig på kan du hålla på med hur mycket som helst utan att det blir bra. Så jag är tacksam över att inte behöva lägga energi på de sakerna för det skapar en massa frustration över det jag inte hinner med, det som är mitt uppdrag.

Det citatet skulle kunna uppfattas narcissistiskt, som att allt handlar om "mig, mig och åter mig". Men det handlar om motsatsen.

- Att många pastorer upplever sig tvingade att göra massa annat, eller gör sig oumbärliga genom att vara alltings nav, är inte bara negativt för dem själva. För när de gör det de inte är tänkta till så hindras den som skulle ha gjort det. När de andliga gåvorna är i funktion på riktigt känns det hur Gud är i rörelse i en, ingenting får ens tro att växa så mycket som det. Men det kommer somliga aldrig att få uppleva eftersom andra tar på sig det som är deras uppgift, konstaterade Ortberg.

Att hjälpa någon rätt är en omsorg, även om orden inte allti