Nyligenhemkommen från ledarsamlingen med gänget i Filadelfia Stockholm. Ett gott gäng med så mycket uppenbar vilja att leda tonåringar till en tro på Gud. Och de lyckas, det kommer ett stort gäng fredag efter fredag till de olika samlingarna.

Det är stort hjältevarning på det.

Vi snackar om en av de viktigaste - om inte den viktigaste - perioderna av livet. Så mycket avgörs och formas under tonåren. Omkring 85-90 procent av alla kristna har kommit till tro under just den livsperioden.

Alla som arbetar och sliter, kanske speciellt de som gör det på sin fritid, och finns till hands för unga är hjältar. Har du sådana i din församling - uppmuntra dem till max. Visa din uppskattning, buga och bocka. Egentligen borde det vara slagsmål om att få vara med och bidraga in i tonårsarbetet, just eftersom resultaten är så påtagliga och konreta. Låt det bli så.

Gänget i Filadelfia är värd all uppmuntran för vad de gör för tonåringar. Deras (och många med dem) stora utmaning ligger inte där (även om man alltid kan putsa och förändra, förbättra). De gav uttryck för det, att de kändes ganska trygga i det som finns för den åldersgruppen.

Den som stora utmaningen finns istället i det som kommer därefter - att vägleda tonåringarna vidare till en tro i vuxenlivet. Det pratade vi om idag, funderade på varför det där paradigmskiftet är svårt och vad som kan göras för att underlätta och leda fram till det. Inga enkla frågor, inga enkla och schablonmässiga svar. Men ack så viktigt.

Men nu tar jag lördagskväll, innan jag ger mig i kast med ämnet i morgon igen. I Centrumkyrkan Sundbyberg då.

Ps. Vill du läsa mer om de här bitarna, om mina tankar kring vad som är viktigt att tänka på kring det där paradigmskiftet, kan du kolla in den här bloggposten.

Sitter och åker tåg genom ett helt osannolikt vackert Sverige. Snö och sol. Det är mig obegripligt hur det kan klagas på detta väder. Ack om varje vinter kunde vara sådan här.

I eftermiddag ska jag hålla i en ledarsamling i Filadelfia Stockholm, i morgon eftermiddag är jag en av talarna på "Centrumkyrkans dag" i Sundbyberg.

Det blir en hel del sådana här arrangemang i jobbet för mig under närmaste halvåret, typ ett per vecka i snitt. Dey är roligt att komplettera skrivandet med talande, speciellt när det gäller ämnet som engarerar mig mest av allt: Att leda tonåringar till vuxenlivet med gudstron intakt och stärkt.

Det är en jätteutmaning, för mig är det en av kyrkans allra största. Svinnet är enormt, så många växer bort när de växer upp. Entrédörrarna är inte bekymret, det är bakdörrarna som står på glänt.

Naturligtvis är det så att Jesus hade rätt; en del av det som blir utsått faller på ställen där det inte växer till. Men jag tror inte det är hela förklaringen till det stora tapp som sker. Jag är övertygad om att många försinner bort för att de tror att de inte tror längre, eftersom det inte är likadant som det var förr.

Den första kärleken, den man inte ska överge, sammanblandas med de yttre attributen som präglade tiden när man kom till tro (som för de allra flesta är just tonåren): hur man tänkte och kände. Och dessutom försvinner mycket av det där som varit ens liv i så många år: kompisgänget splittras, kyrkans riktade tonårsverksamhet växer man ifrån.

Vart ska man ta vägen med sina frågor och sina funderingar, sina nya känslor? Vilken gemenskap finns kvar när ungdomsgänget sprids över landet?

Det behöver funderas kring hur vi bekräftar en reflekterande vuxentro istället för att försöka trycka tillbaka in i tonårslivets mer svartvita, och sen är det ett måste att varje församling funderar kring hur den bygger. Byggs det i realiteten ungdomsförsamlingar i församlingarna som man sedan växer ur? I så fall gör man det mycket svårt för nyvuxna att ta steget vidare.

Knäckfrågan har jag skrivi om tidigare: Generationssegregeringen är en katastrof. Bryt den och vägen framåt ser hoppfull ut. Behåll den och det är kört.

Lyft och samtala om de här frågorna, ta dem på allvar och tänkt till på hur församlingens tonårsverksamhet ska formas så att det inte enbart blir något som är bra där och då utan blir en grund för något som komma skall och som ska vara livet ut.

(Läs gärna min bok i ämnet, för att aktualisera frågorna och få vägledande tankar framåt)

Var på besök hos svägerskan med familj i juldagarna och såg att de tryckt upp en låtstrof och ramat in som tavla.

Enkel och lysande idé.

Åkte hem och funderade kring vad jag skulle välja, vad som bäst sammanfattar mitt funderade och liv. Har haft en hel rad förslag, här kan man ju tveklöst tänka utifrån olika horisonter och perspektiv, men jag tror att jag landat i några textrader som jag gärna skulle rama in och se dagligen på min vägg:

"Gud om du hör mig, jag kommer som den jag är. Gör nånting vackert av allt det som går sönder här".

De raderna av Tomas Andersson-Wij (från fantastiska låten "Gör nånting vackert") är de jag idag har som hetast alternativ.

Vilken låtstrof väljer du?

Predikade i hemförsamlingen igår förmiddag och fick en lycka till-hälsning från kollegan Andreas Nilsson som även innefattade en form av utmaning/uppmaning:

"Har fortfarande inte sett någon #gtj-twittra från predikstolen...".

En liten uttydning för en som inte förstår vad det där : Twitter är en mikroblogg där man skriver korta meddelanden, typ vad man gör eller tänker på för tillfället, som alla som vill kan följa och se. För ett tag sedan skapade Nils Brynte, internetpastor i Svenska missionskyrkan, hashtagen (vilket helt enkelt är en ämnesbeskrivning som förklarar inom vilket område man skriver) #gtj. gtj är en förkortning för gudstjänst och genom att söka på den skulle man kunna se vad alla som är på gudstjänst skriver.

Reporterkollegan Andreas Nilsson är en av dem anammat det hela och emellanåt skriver något från gudstjänsten han är på, kanske ett citat från predikan eller så. På frågan från en twittervän varför frågade han: "Det är inte konstigare än att koppla till ytterligare en högtalare till predikantens mick."

Bra svar. Och ändå sitter jag här och känner mig tveksam. Jag är en van twittrare, använder det någorlunda flitigt i arbetet. Men att twittra från gudstjänst?

Från predikstolen (och den utmaningen från kollegan vet jag inte hur seriöst menad den var, ska tilläggas) twittrade jag inte och det kommer aldrig ske framöver heller, det kan jag lova. Då måste man vara helt närvarande där man är.

Men bör man inte vara det även när man är där i andra roller än som predikant? Finns det inte en uppenbar risk att man blir passiv, allt för mycket åskådare, när man sitter och twittrar eller uppdaterar Facebook under gudstjänsten?

I arbetet har jag twittrat från många konferenser och gudstjänster, men då är det naturligt eftersom jag verkligen på många sätt sitter just vid sidan om som reporter - jag är främst där och rapporterar för någon annans skull.

Det kanske egentligen är helt naturligt, som ett sätt att utvidga kyrkan och få den att nå ut till fler? Att inte bara vara närvarande för dem som är där i kyrkan utan även för dem som inte är det - som ett slags reporterroll för allmänheten? Men finns det inte en risk att bli splittrad, att tappa fokus på den Gud man är där för att göra tjänst inför?

Uppenbart kluven, även om jag lika uppenbart lutar åt att inte twittra från gudstjänster (utanför yrkesrollen).

Hur tänker du?

Så vad märker man under fem veckors ledighet om man tar fasta från mycket av det som upptar ens värld annars? Mycket, bland annat hur man är. Och det är ju inte alltid bara en glädje, precis.

Ibland är det enklare att vara på språng, på väg. Få vara viktig någon annanstans.

För några år sedan intervjuade jag en artist som citerade en vän: "Man märker inte hur mycket syndare man är förrän man blir förälder".

Det ligger så mycket i det. Det är en glädje, en ynnest, en förmån och massa andra storord som finns att vara förälder. Jag tror att jag, på många sätt och ofta, är en ganska bra pappa. Men som det mesta i livet så är föräldraskap en paradox. Det är även påfrestande och jobbigt. Dels utifrån att få små människor i totalt behov av mig för att klara sig, som dessutom ofta sover dåligt och orsakar en mer eller mindre konstant kraftbrist.

Men inte bara utifrån den typen av praktiska bitar utan även för vad som avslöjas i det egna livet. Livet omkullkastas; egoismen utmanas fullständigt, tålamodet likaså. Det är så ytterst avklädande och smärtsamt, den egna karaktärens brister och otillräckligt avslöjas brutalt.

Jobbigt, men ack så nyttigt. Utifrån mötet med sig själv finns möjlighet till förändring, att finna sin egen brist och otillräckligt på djupet är inte en fara utan en möjlighet. Att inte göra den upptäckten, genom föräldraskap eller annat, är däremot en otrolig fara. Inte nog med att man riskerar att bli odräglig i en felaktig självgodhet, man riskerar också att inte möta Gud. Det är i bristen, i brustenheten, som vi möter oss själva och Honom. Och då, först då, finns möjlighet att bli ledd någon annanstans.

Föräldraskapet avslöjar karaktär men är även en utmärkt plats att möta Gud och få en utmaning i att låta andens frukter blomma: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Men se där - angenämnt! Vad roligt att mötas igen i denna form. Sidådär fem veckors ledighet kom och sköljde över mig och tog mig bort från såväl denna blogg som alla andras. Men nu är jag tillbaka, redo och laddad för en ny arbetsperiod.

Det har varit välbehövliga veckor, fyllda av allt det där som hör jul- och nyårshelger till: släkt, kyrka, stillhet. Eller ja, glöm det där sistnämnda - jag är ju ändå trebarnspappa.

Men även om det varit mycket aktiviteter - med så här mycket snö blir det lätt full fart på små barn - så har det varit väldigt avkopplande på många sätt. Och nyttigt, som en fasta ifrån allt det där som vanligtvis tränger inpå livet. Bloggande, twittrande, jobbtankar i stort. Helt har det kanske inte försvunnit, men det har varit kraftigt begränsat.

Och jag har märkt hur nyttigt det varit, hur det hjälpt mig att se riskerna med hela det här livet. Så nu har jag satt upp ett antal regler för mig själv för att försöka så att alla dessa saker, som jag gillar, kan ha sin plats men inte för mycket plats. Jag tror att det kan bli bra, för alla parter.

Fasta är inte så dumt, helt enkelt. Hjälper med perspektiv. Själv är jag bedrövligt dåligt på att fasta från mat (vilket inte bottnar bara i ett frosseri utan i magbekymmer för ett antal år sedan som gjorde att jag fick rådet att absolut inte fasta eftersom min mage hade mått än sämre av det). Kanske borde jag bli bättre på det, eller helt enkelt leta de här andra formerna av fasta. Resultatet känns gott, i alla fall.

Inför bloggvåren kommer nog mycket att vara sig likt, det blir bloggande från konferenser och händelser som sker. Säkert en hel del populärkultur, alldeles jättesäkert en del teologiska funderingar inte minst kring ungdom och kyrka. Och på tal om det så blir det nog en del speglande av resor jag kommer göra under de kommande månaderna. Ska ut en del och tala utifrån min bok, det tänkte jag ta med er en del på. 

Jag tror det kan bli bra, jag. Väl mött.