Ibland kan resande innebära massor med tid för bloggande. Så dock inte denna gång, tyvärr. En liten uppdatering nu, dock.

I tisdags kväll var det fördjupningskväll i Sävedalens missionskyrka som gällde, och jag tyckte vi hade en riktigt bra kväll tillsammans. Det märks att det finns en stor smärta kring ämnet "Unga växer bort från kyrka och tro när de växer upp" - så många egna personliga erfarenheter - men det finns också hopp om en förändring.

Jag är så fascinerad av det exempel Jesus ger kring Emmausvandrarna och jag märker - varje gång - när jag talar i det här ämnet hur det slår an just där. Hur hoppet tänds, hur hjärtan börjar brinna. Precis som hos de där Emmaunsvandrarna. Utifrån det exemplet menar jag att det finns tydlig vägledning för att tonåringar in i en tro som bär även i vuxenlivet.

Därefter blev det onsdag, som innebar tre intervjuer och en flygresa Landvetter-Arlanda. Och titta vem jag stötte ihop med då.

Det blev lite suddigt, men kanske syns det att det är Tomas Sjödin, trots allt. Han - känd för sina böcker och goda talarkonst - skulle till Gävle och predika. Vi skiljdes åt på Arlanda och jag begav mig till Uppsala där jag gjorde ytterligare en intervju innan det var dags för inspelningen av "Kväll med Ulf Ekman" som sänds i Kanal 10 och på Livets ord play ikväll.

Kanske blir det något mer skrivet här om inspelningen och programmet under nästa vecka, jag skulle tro det (filmade och plåtade lite bakom kulisserna), men nu orkar jag inte. Har (efter smärtan och sorgen efter ishockeyn i morse...) suttit på ett antal tåg ochs krivit ut de där intervjuerna som jag gjorde igår. Två av dem kommer på tisdag, en slags fristående fortsättning på artiklarna om fastan från förra vecka, kan man säga.

Men nu pustar jag ut och njuter av att ha landat i hemmet igen. Borta bra... På lördag bär det iväg igen, till Skövde pingstförsamling denna gång. Men det är min hemförsamling det, där fanns jag med under mina viktiga tonår. Så det är som att komma hem det också, på sätt och vis.

Idag dök min bok upp för läsning på nätet. Eller ja, delar av den i alla fall: Förordet (av Niklas Piensoho), prologen och en bit av kapitel ett. Ingen helhet således, men lite känsla för stil och innehåll kan det nog ge åtminstone.

Ett smakprov, helt enkelt

Jag har försökt att sprida ut mina arrangemang kring den bok jag skrivit, men den här veckan har det kört ihop sig lite. Först Sävedalens missionskyrka ikväll, därefter Uppsala och medverkan i "Kväll med Ulf Ekman" i morgon kväll och sedan Skövde pingstförsamling på lördag förmiddag.

Inga jättebekymmer en normal vecka, men just denna vecka...

Den här eftermiddagen får vigas åt att ta sig till Sävedalen från min hemort Falköping, det gäller att vara ute i god tid. I morgon får det bli flyg till Arlanda från Landvetter, och förhoppningsvis går det tåg så att jag tar mig hem till familjen igen på torsdagen. Därefter bilfärd till Skövde lördag morgon, om nu inte ett nytt snöoväder ställer till det...

Sånt här är förstås lite jobbigt och besvärligt, och jag lider med storstadsmänniskorna som är beroende av kollektivtrafiken. Och samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite spännande och fascinerande, att vi får något som rubbar våra invanda och trygga cirklar - om än bara lite, lite. För vi ska inte glömma att det här knappast är en katastrof, det är ett otroligt överord i sammanhanget.

Tänk att vi lever i ett land där de värsta som verkar kunna hända är att kollektivtrafiken (och alla annan trafik också, för den delen) får problem. Det ställer naturligtvis till det och kan bli väldigt besvärligt för en och annan.

Men i det stora hela - är inte alla krigsrubriker och uppgivna suckar bara ytterligare ett bevis för hur oerhört bortskämda vi är i detta västerland?

Aftonbladet har skrivit en rad artiklar kring Carolas besök i Haiti, först om "jordbävningar och den yttersta tiden" och sedan bland annat om att hon gav bort en parfym till sitt ena fadderbarn.

Märkligt kan tyckas. Men de där artiklarna - känns inte de också aningen märkliga? Jag har svårt att bli så upprörd på Carola som en del blivit de senaste dagarna. Känns inte artiklarna väldigt sökta, som att det letas efter något att klandra?

Ska inte Carola granskas alltså, är det vad jag menar? Självklart inte, och jag tycker - nu som förr - att hon verkligen borde omge sig med bättre rådgivare som exempelvis kan hjälpa henne förstå hur en parfymgåva kan komma att uppfattas i den här situationen. 

Och samtidigt - är det rimligt att det, och endast det, hamnar i fokus i en sådan här bevakning? Man kan tycka olika om Carola, det vet vi att många gör och jag är inget superfan som försvarar eller gillar allt hon gör, men är det rimligt att en människa med lång historik av faddergåvor och andra insatser för katastrofdrabbade enbart ska kritiseras för en sån här resa med ett försök till insats?

Om Aftonbladet hade speglat mer än ensidigt (alltså bedrivit journalistik) hade de fått med mig utan tvekan, för den där parfymflaskan (och säkerligen annat) kan vara värd att diskutera och värd för för Carola att fundera över.

Men nu... Carola kallade det hela för cyniskt i Sveriges Television i morse. Jag är beredd att hålla med.   

Min förre Dagenkollega Emanuel Karlsten har regelbundet gjort sammanställningar av goda, roliga eller intressanta länkar han sprungit på senaste tiden. Jag tänkte jag skulle låna eller kopiera det. Med vilken regelbundenhet vet jag inte, men lite nu och då så där.

Här är första.

Ovärderligt samtal

Pingstpastor Stefan Beimark (Ärla) skriver kort och varmt om ett samtal hem från utlandet. 

Frigöra yta i egna livet och samtidigt förgylla någon annans

Elisabet Svahn ger bort något varje dag under den 4o dagar långa fastan.

Ferry liknar OS-guldet vid ett kylskåp i Afrika

Inte nog med att Björn Ferry, emellanåt i alla fall, är en klippa i spåren och på skjutvallen. Han är en citatmaskin också. Det är om ett första och andra kylskåp i Afrika är odödligt.

Treenighetsläran är visst biblisk

Debatten kring treenighetsläran är en av de mest seglivade i kristna bloggosfären. Nu har Mikael Karlendal, pastor i Ängelholms pingstförsamling, skrivit en serie där han försvarar och förklarar treenighetsläran. Del 1 här.

En match mot feminismen

Sprang på det här klippet där ex-boxaren Paulo Roberto pratar feminism i P3 Populär så att programledaren Hanna Fahl blir upprörd. Av den Facebookdiskussion (som uppstod där jag hittade klippet) att döma så håller dock många andra med. Vad tycker du?

"Det finns bara liv"

Robert Eriksson, sångare i Folk och pastor i Missionskyrkan Sävedalen, skriver bra om att inte dela upp livet i en "andlig del" och en "värdslig del" utan hålla ihop livet i en helhet. 

Från och med nu gäller detta på denna blogg:

Det är bloggposten och dess centrum som det kommenteras och samtalas kring. Det är tillåtet att göra avvikningar, att exempelvis reagera på en bisats, men de ska i så fall vara marginella. Det är alltså inte tillåtet att ta fasta på någon liten detalj och kidnappa bloggen till att handla om det. Bloggen är inget allmänt samtalsforum. Om de här sakerna inte följs kommer jag säga till och - om det inte följs - ta bort kommentarer. Jag gör detta för att det ämne jag tagit upp och gärna vill få kommenterat emellanåt drunknar i en massa kommentarer som egentligen hör till en annan diskussion. "Men om vi tycker att det är något annat som bör tas upp och diskuteras då?". Skriv det i en kommentar så får vi se om det kanske tas upp vid ett annat tillfälle, alternativt skriv något på egen blogg.

Jag vet att det kan vara svårt med såna här gränsdragningar och är inte ute efter strömlinjeformning. Högt i tak är tänkt att gälla, men det är jag som med bloggposten berättar vilket rum det är vi befinner oss och funderar/kommenterar/samtalar.

Olika uppfattningar - än mina eller andra kommentatorers - är inget bekymmer utan en tillgång. Spänst bland kommentarerna och i samtalet är enbart ett plus. Men det är viktigt med respekt för andras åsikter, att lyssna och att bemöta i god ton. Tonen får förstås gärna vara vass, men sträva efter att den ska vara god.

En sak ytterligare kan med fördel påpekas: Korta inlägg är en fördel, då läses de av fler.

Väl mött!

Sitter med en alldeles färsk skiva i handen, Jörgen Kjellgrens första soloalbum. Med bakgrund i Frälsningsarmén och dess gospelkör Vasa Gospel och senare en del av framgångsrika Oh Laura (alla minns "Release me", antar jag?).

Har inte hunnit lyssna en sekund på albumet "Noir syndrom" än, men det räcker med att lyssna till singeln "Han har gjort det igen" för att konstatera att han har gjort just det - gjort det igen. Jörgen Kjellgren (som jag, by the way, gick på musik- och bibelskola samtidigt som för femton år sedan) har stor känsla för goda melodier och för att fånga en sinnestämning. Den lågmälda rösten passar exempelvis perfekt för att tydliggöra melankolin som ligger i botten av den här sången som bland annat är en suck gentemot de kyrkor som tidigare var hans hem.

Ser med spänning fram emot att lyssna in hela albumet.

Intressant med alla reaktioner och synpunkter på bloggposten om vilken sång med kristet centrum som nått ut djupast och bredast senaste årtiondena.

Det kom en del goda kompletterande förslag till "Du måste finnas", exempelvis "Stad i ljus", "Håll mitt hjärta" och "Vem tänder stjärnorna".

Det där är intressant, för alla de där sångerna - och andra som brukar nämnas i sammanhanget -  är skrivna om inte av ateister så i alla fall av icke speciellt kyrko-vana människor. I klarspråk: Inte av kristna profiler.

Annat var det förr. Flera låtar från 1970- och 1980-talet har nämnts: "Han är min sång och min glädje" av Pelle Karlsson, "Där rosor aldrig dör" av Mia Marianne och Per Filip är kanske de två allra tydligaste exemplen. Här snackar vi album som såldes i omkring 300 000 exemplar. Svindlande siffror, förvisso från en tid där det köptes mer skivor och konkurrensen inte var lika stor och bred. Men ändå, långtifrån allt sålde i den typen av jätteupplagor - det var riktiga jätteframgångar som slog brett.

Vad var förklaringen till det? Troligtvis att man fanns i det svenska musiklivets mitt - på turneer i folkparkerna, exempelvis.

Därefter växte den "kristna musikscenen" fram tydligare, de uttalat kristna artisterna spelade allt mer i kyrkorna och allt mindre på krogar, i folkparker och dylikt. De som så gjorde fick finna sig i att det rynkades på näsan från många kristna i samtiden.

Subkulturen var skapad, musiken stängdes allt mer in bakom kyrkportarna. Och därefter har de sånger med kristet centrum som nått ut djupast och bredast fått skrivas av andra än de med en tydlig kristen bekännelse och församlingstillhörighet.

Stenarna har fått ropa, om du så vill.

Det blev lite diskussion om sambo, alkohol och vem som kan bjudas in och medverka i en gudstjänst i kommentarsfältet på den här bloggposten.

Intressanta frågor i allmänhet, dock känns det märkligt att diskutera dem kring United Øresundskyrkan eftersom jag (och uppenbart inte heller kommentatorerna som berör de delarna) inte vet detaljer kring den församlingen.

Så vi släpper dem, och när väl det är gjort kan det här vara värt att fundera något kring. Först ut: Sambofrågan.

Jag skriver det här utifrån den frikyrkotradition jag är uppvuxen i, vilket väl också är den enda som den aktivt berör kanske: den utan en historia av folkkyrkotänk.

Förr, när jag själv var barn exempelvis, var det otänkbart att vara medlem i exempelvis en pingstförsamling och samtidigt bo sambo. Det deklarerades tydligt i såväl undervisning som genom uteslutningar av dem som inte höll sig till bestämmelsen.

Någonstans och av någon anledning förändrades det dock. Inte, tror jag, för att åsikten ändrades utan kanske mer för att människor glömdes bort och hamnade i kläm. Man glömde att budet fanns till för människan och inte människan för budet, typ (för att travestera Jesu ord sabbaten).

Så från slutet av 1980-talet och framåt praktiserades uteslutning alltmer sällan, undervisningen fokuserade mindre på den typen av "livsstilsfrågor". Följden (bland annat): Ökat samboskap bland medlemmarna i olika församlingar.

Jag har hört om en historia i en av landets större frikyrkoförsamlingar från slutet av 1990-talet. Församlingen hade nytillträdd föreståndare som blev ombedd av ledningen att söka upp några av ungdomarna i församlingen som bodde sambo och tala dem tillrätta. Hans respons: "Har vi undervisat tydligt så att de vet var vi står i frågan om äktenskap då? Annars kan vi ju inte komma med pekpinnar nu".

Den ärvda situationen är inte helt enkel: I arvet och grundvärderingarna finns en tydlig ståndpunkt, men eftersom ämnet ofta hanterats hårt och kallt och frågan på många sätt med tiden marginaliserats är det svårt att veta hur man ska tackla den i nutiden. Ska man börja utesluta människor för något de inte förstått, för något församlingen inte alls varit speciellt tydlig med?

Och det där handlar alltså om de som redan är medlemmar...

Hur ska man då tänka gentemot människor som inte är med i en kyrka? Ska det krävas en förändring, ett upphörande av exempelvis samboskap, för att få vara aktiv? För att få vara medlem? Ska det krävas att man uppfyller församlingens alla grundvärderingar redan från början eller finns det möjlighet att växa in i det över tid, att helgas? Går det kanske hitta ett sätt att vara frikyrka med tydliga folkkyrkoinslag?

Hur behåller man en tydlig hållning utan att samtidigt stänga till för människor som inte (i alla fall från början) har samma värderingar och åsikter?

En pastor jag talade med för ett tag sedan sa så här, ungefär:

För mig handlar det om riktning. Om man är med i församlingen, eller på väg in i den, och bor sambo så är det avgörande hur man resonerar. Om man säger så här "Tja, jag vet inte riktigt, det har bara blivit så. Jag kan absolut tänka mig att vi gifter oss framöver", då är det inte så problematiskt för mig. Då är de på väg i riktning mot den hållning som vi har, då handlar det för oss att vägleda på ett gott sätt snarare än markera emot. Men om man säger "Jag tycker att samboskap är perfekt, det är inte så definitivt utan man har en öppen dörr om det inte skulle fungera", då blir det problematiskt för det står så tydligt i konflikt med vår grundhållning.

Det här inga enkla frågor att behandla som församlingsledare i dag. Jag är inte avundsjuk.

På tal om det där med "Atmosfär i bloggosfär" så bör man absolut läsa vad Patric Forsling, generalsekreterare på Equmenia, skriver om på Amen.se: "Jesus läser våra bloggar" 

Vilken sång med kristet centrum har nått ut bredast och djupast bland svensk allmänhet, långt utanför kyrkorna, senaste årtiondena?

Började fundera här hemma och landade spontant i denna: "Du måste finnas", från "Kristina från Duvemåla"-musikalen.

Helen Sjöholms intensitet och hängivenhet, exempelvis i den här versionen, är svårstoppad. Låtens musikaliska dramatik gör sitt till - och så texten ovanpå: den vamt troende människan som mött livets smärta och går i närkamp med sin Gud.

 Håller du med, eller finns det någon sång som slår denna?

United Øresundskyrkan i Malmö har verkligen plockat upp de nya kändisarna i Skåne den senaste tiden.

För ett tag sedan besökte Calle Kristiansson, tvåa i årets Idol, församlingen för sin första spelning efter tv-tiden. Här nere finns två klipp ifrån den söndagseftermiddagen (tyvärr dock inget från den intervju som Magnus Persson, församlingens grundare och pastor, gjorde med Calle).

Och nu på söndag är det dags för ännu en Idoldeltagare från Skåne - Reza.

Så här är det förstås långtifrån varje söndag i United Øresundskyrkan, de har mer traditionella musikinslag än så vanligtvis (eller ja, allt är ju relativt, det är inte säkert att en pingstvän i 70-årsåldern från en annan församling skulle känna igen sig) men det är helt klart att de har ett annat förhållande till vem som får medverka än vad många andra församlingar har.

Det är i och för sig inte helt ovanligt att andra församlingar bjuder in lokala, regionala eller nationella gäster men vanligast är nog att det sker vid kafé- eller intervjusamlingar då, inte vid veckans centrala gudstjänst som här.

Så här kommentade Magnus Persson det i en kort Dagenintervju nyligen:

"Vi försöker ha artister som medverkar varje söndag. Ibland kända, ibland mindre kända. En söndag i månaden kallar vi supersöndag. Då har vi en gäst som är en samtida, aktuell person som vi också har en liten intervju med om deras perspektiv på livet, Gud och kyrkan."

Man kan säkert ha olika åsikter och tankar om sättet att arbeta. Men man ska minnas detta: United Øresundskyrkan är bland de församlingar som döper flest och växer mest i Sverige (om de inte till och med är nummer ett på den listan).

Visst, allt är inte kvantitet och siffror - frågan är naturligtvis även om det är genuint och på riktigt eller om församlingen bara är underhållning och förströelse som passar nutidsmänniskan?

Jag har inte insyn i alla detaljerna hos United Øresundskyrkan men utifrån berättelserna jag hör och predikningarna jag lyssnat på av Magnus Persson (exempelvis den här om synd och omvändelse) så tycker jag mig dock höra något helt annat än ytlig konsumtion. 

Den gamla självklara förmiddagstiden för gudstjänster blir allt mindre självklar. En del nystartade församlingar har valt andra tider, främst eftermiddagar, men de senaste åren har allt fler etablerade bytt. Och än fler funderar och överväger att byta 11 mot exempelvis 16.

Utifrån det är det roligt att idag uppmärksamma frågan med några olika exempel från kyrksverige, och på så sätt kanske hjälpa till lite i tankarna och ge folks argument åt olika håll.

Personligen är jag väldigt svag för argumentet att byta tid för att nå nya människor, som man gjort i Karlstad och Råslätt, att på så sätt bryta det interna och bli mer offentliga. Samtidigt förstår jag tankarna i Veddige där man gjort tvärtom och funderat på vad som passar dem som redan går allra bäst.

Om de där två perspektiven sammanfaller finns det definitivt inget att tveka kring - det står inte direkt i Bibeln (ens i 1917 års översättning) att det är klockan 11 som gäller.

Ska bli intressant att se vad Pingst Jönköping väljer i längden, om den tillfälliga flytten till eftermiddagen blir permanent. De har varit föregångare/trendsättare inom mycket annat, kanske kan detta bli ännu ett omårde. Vilket de än väljer kan jag tänka mig att det kommer ge argument för andra.

I lördags var jag talare på en barn-och ungdomsledarkonferens i Huskvarna, arrangerad av ungdomsförbunden inom Pingst, Evangeliska frikyrkan och Svenska alliansmissionen.

Det var en fantastisk dag, att få möta omkring 200 av alla dessa som med hjärtats lust ger av sin tid och sitt engagemang för att vara goda förebilder och ge en god grund i starten av ungas liv är inget annat än en ynnest. Så mycket längtan, så mycket vilja att få prägla och förmedla - dela - Jesus med nästa generation.

Och allra tydligast såg jag det i Cajsa Tengblad. 

Hon är ungdomskonsulent hos Svenska alliansmissionens ungdom och därtill föreläsare och författare med fokus på det viktiga ämnet självbild. I lördags höll hon seminarier parallellt med mig och jag hade därför tyvärr inte möjlighet att lyssna till henne, men vid den korta slutsamlingen skulle hon bara kort ge erbjudande till alla intresserade att köpa en bok.

Det var då det hände, det som jag kommer bära med mig länge, länge.

Cajsa Tenblad nämnde helt kort om ämnet, om vikten av att undervisa om och ge unga en sund och god självbild i en värld och en tid där många kämpar med en destruktiv och negativ sådan, och kom in på att det inte bara är tjejer det gäller. Ämnet är viktigt och angeläget även bland killar och behovet av män som förebilder är därför stort (Läs intervju med Cajsa Tengblad om hennes bok "Självbild" här).

"Idag har jag haft seminarier för 39 kvinnor och 1 man..."

Det var allt hon hann säga innan det brast, fullständigt. Tårarna vällde fram, så kraftig var reaktionen att hon inte kunde stå upprätt utan var tvungen att böja sig frmåt. Det var ostoppbart. Det var hennes reaktion men eftersom det kom så plötsligt och oväntat, även för henne själv, är jag relativt säker på att det där inte bara kom utifrån hennes hjärta. Det var som om Gud slog ner och hade en hälsning.

Cajsas tårar är värda att begrunda. Om det dessutom var Guds tårar ... Då är det sannerligen läge att fundera kring om inte vi, och kanske i synnerhet då vi män, tenderar att fly något oerhört viktigt och angeläget. 

Hej Freda´,

vad trevligt att se och höra er igen. Ni har saknats oss. Livet har rullat på ändå och visst har det varit trevligt att ha Uno under tiden men ändå - välkomna åter.

För min del, och jag vet att jag talar för många fler, har ni varit betydelsefulla. Det är först på senare år, kanske först de senaste veckorna faktiskt, som jag riktigt insett hur mycket ni betytt för mitt liv. Och ja, låt mig vara konkret: för min gudstro.

Ni hade ett slags ambivalent hållning till såväl kyrka som tro. Emellanåt trosvisst, ibland tvivlande. Ni fick en del skäll för det minns jag, det suckades över svårigheten att placera er. Men jag vill tacka er, tydligt och rejält.

Jag har haft svårt att identifiera mig med artister som enbart spelat i dur, i så väl musik som texter. Var finns smärtan, frågorna, funderingarna? Och samtidigt har jag känt främlingskap även inför dem som bara målat med svarta färger och aldrig sett några ljusglimtar eller hittat några svar.

Ni hittade balansen, bättre än några andra på svenska, under min uppväxt. Tack för att ni satte ord på era tankar och känslor åt båda håll. Jag har behövt era texter för mitt liv, kunnat spegla mig i dem, hämtat kraft och energi ur dem.

Och nu är ni som sagt tillbaka, med ett nytt album. Det är en glädje, och genom dem har jag upptäckt era äldre skivor på nytt, än en gång. Jag kommer troligtvis för alltid att älska dem. De för mig tillbaka genom tid och rum, men de får mig även att drömma om nuet, om framtiden. Därför Freda´, här har ni min längtan, min uppmaning till er:

Ge er ut på en turné.

Den får gärna bli lång, men om den bara blir kort - låt den så bli. Men ge oss möjligheten att lyssna på nytt. Ta oss med på resan än en gång, den som går genom livets och trons berg och dalar. Jag har låtlistan klar (se nedan, jag tar mig friheten att lyfta in några av Unos sololåtar i reportoaren), det är bara gå och repa. Putsa gärna något, det är okej. Men låt oss uppleva er i konsertform igen.

Ska vi säga så?

1. Så lekande lätt

2. Bäste vän

3. Vindarna

4. Så länge jag lever

5. Triumfens ögonblick

6. Under ytan

7. Gå aldrig ensam

8. Jag vill se dig lycklig

9. Tusen eldar

10. Det som gör mig lycklig

11. Nära sanningen

12. Vågorna

13. Det måste gå

14. Erika

15. Allt man kan önska sig

16. Stannar kvar i min dröm

17. Kan inte se dig här

Extranummer:

19. En människa

20. I en annan del av världen

21. Alltid där

Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju, så skrev jag bloggposten "Philadelphia eller Filadelfia?" mestadels utifrån den potentiella möjligheten att skoja lite kring amerikanska städer samt mjukost.

Men det blev lite diskussion i kommentarsfältet så låt oss fördjupa det hela något.

Att det blir fel emellanåt är inget märkligt, det händer oss alla, vi har alla saker vi inte har hundra koll på. Vi googlar och kollar när vi är osäkra, frågar någon annan som kan tänkas veta. Då och då blir det ändå fel, och då och då har vi inte tid att dubbelkolla för att deadline är nära förestående.

Att det i Sverige finns en okunskap kring kyrkans värld och kristen tro är bara att konstatera. Det märks inte minst i media. Knutbytragedin avslöjade det och jag tycker att förra veckans Aftonbladetintervju med Carola om "Haiti och den yttersta tiden" visar på samma sak; på en oförmåga att förstå och sätta in sådant som rör kristen tro (kanske speciellt i frikyrkotappning) i sitt rätta sammanhang.

Naturligtvis kan man tycka - jag tycker det - att media borde ta en så stor folkrörelse på bättre allvar. Men man gör det väl enkelt om man bara vill förlägga det hela utanför sig själv.

Niklas Piensoho, pastor i nämnda Filadelfia Stockholm, har berättat hur en man som bott mittemot den jättestora pingstkyrkan i flera år en dag tittade in i caféet och konstaterade att han aldrig förstått att det låg en kyrka där.

Drastiskt exempel, men tänkvärt.

Delvis kanske kyrkan befinner sig lite vid sidan av för att man blivit ditpressade av ett samhälle som ibland tycks ha en förkärlek till att gudstron helst ska vara lite vid sidan om. Men delvis och ibland har man också knallat dit av egen fri vilja. Glömt bort kallelsen att leva i världen och istället skapat en slags intern subkultur vid sidan om.

Lösningen på detta, om man inte är nöjd med att vara en subkultur vid sidan om? Kanske helt enkelt att, vid sidan om att unna sig en och annan suck över att bli ofrivilligt marginaliserad, anstränga sig för att bli mer offentlig, som Piensoho talade om för bara någon månad sedan.

Kan bara inte låta bli att blogga något om detta. Expressen skriver om Carola och bland annat att hon ska ha en välgörenhetskonsert i "Philadelphiakyrkan i Stockholm den 25 februari". Se här:

Det här väcker frågor.

Antingen anses församlingen vara otroligt amerikaniserad eller så pratas det om dem som "det där lilla extra som gör livets smörgås smakrik".

Om det nu inte beror på okunskap, förstås.

Nu tar jag ut några dagars välbehövlig kompledighet. TV-spel och lek i snön hägrar. Gott.

Vi ses här igen nästa vecka, om det nu inte blir något bloggande på lördag från barn-ungdomsledardagen i Huskvarna som jag ska vara talare på. men det är kanske inte så troligt att det hinns med jämte alla samlingar den dagen ska innehålla.

Hursomhelst, om du kommer dit så ses vi. Annars hoppas jag på ett återseende här i början av nästa vecka.

Och förresten, den där atmosfären är förstås inte bara viktig i församling eller i hem. Om Frank Mangs hade skrivit det där brevet i dag är jag övertygad om att han skulle ha haft med den nya tekniken också. Bloggar, exempelvis.

På en del håll diskuteras och analyseras kristenhet och teologi med allt annat än en god atmosfär. Visst ska det få vara högt i tak, allt annat är otänkbart. Olika åsikter ska få uttryckas.

Men på sina håll trycks människor och församlingar åt med allt annat än "broderlig kärlek", "ömsesidig aktning" lyser med sin frånvaro mellan kommentatorer (citat från Paulus, om du undrar). Allt i "den rena lärans namn". De hittar ständigt något att slå ner och anmärka på, att avfärda utifrån. Alltid, jämt och hela tiden.

Men man glömmer bort vilken atmosfär man sprider, och missar att man därmed underkänner och avslöjar sig själv å det tydligaste.

Gör som jag: fortsätt läs bloggar! Där förs viktiga samtal, där lyfts perspektiv som inte kommer fram på andra ställen och av personer som tyvärr alltför sällan kommer till tals i traditionella medier (som Dagen, exempelvis). Och läs inte bara dem som du tycker lika som, läs även det som skaver. Bloggosfären, inte minst den del som diskuterar kristen tro, är ett oerhört plus.

Men gör gärna även som jag på andra områden: dra dig undan, plocka rent aktivt bort från bloggrollen (typ: skaka dammet av fötterna), och gå vidare där den ömsesidiga aktningen för andra människor är frånvarande. Där läsningen föder mer kiv än försoning med andra människor, där läsningen i praktiken leder längre bort från Gud än närmare.

Man ska vara noggrann med vad man matar sig med, man ska vara noggrann med atmosfären.

Besökte Sundbyberg i söndags - Centrumkyrkans dag. Som att komma hem, när jag och familjen bodde i Stockholm var det till just Centrumkyrkan vi gick. Har en speciell förkärlek till den lite udda mixen av människor med bakgrund i många olika kristna traditioner. Församlingen går liksom inte riktigt placera på kyrkokartan. Tar det bästa från allt, på något sätt.

Dessutom sjöng fantastiska By Grace i förmiddagsgudstjänsten och församlingens föreståndare Carin Dernulf predikade om längtan utifrån texten om blinde Bartimaios. När han förstod att Jesus var i närheten ropade han och fortsatte trots att folk försökte tysta honom.

"Han vågade ta sin längtan på allvar. De flesta av oss skulle inte ropa så där högt i första taget, och om man dessutom sedan blir offentligt tillrättavisad... då är man absolut tyst. Men den här mannen kände tvärtom: inget kunde stoppa honom, han var fast beslutsam att följa sin längtan. Ibland önskar jag att vi hade lite mer av det i oss, att vi vågade gå på vår längtan. För många anar ju att det är något speciellt med Jesus men med risk för att sticka ut eller göra bort sig så håller man hellre lite distans och sitter kvar där på vägkanten".

Väldigt sant, mycket bra.

Och sen, efter mitt seminarium om att växa in i en vuxen tro, så var det dags för Tomas Sjödin - pastor i Smyrnakyrkan Göteborg och författare till en rad böcker. Få har, genom predikningar och skrivande, betytt mer för min tro genom åren så det var en glädje att få lyssna än en gång.

Och naturligtvis var det utomordentligt bra, precis som vanligt. Tomas Sjödin talade om atmosfär - om detta märkliga som inte går att ta på men som ändå är så påtagligt. Han refererade bland annat till evangelisten Frank Mangs brev till Nordens kristna där han just påtalade atmosfärens betydelse. Jag citerar ur Mangs brev:

"Atmosfären i våra kyrkor och sammankomster, i vår gemenskap och i våra kristna hem har en alldeles otrolig betydelse. Den andliga väckelsens viktigaste villkor är den levande och nyskapande atmosfären. Detta oförklarliga något, som inte syns och som inte kan analyseras, varken av mekaniska instrument eller av människohjärnor. Detta offatbara något, som slår emot kyrkobesökaren då han träder in genom helgedomen. Som lockar honom att lyssna och som i hans innersta skapar en helig törst efter att få dricka in den verklighet, som finns bakom detta något som "ligger i luften"."

Tomas Sjödin fokuserade sig kring Paulus ord till församlingen i Rom som vägledande för att den atmosfären ska bli en verklighet: "Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning".

Överträffa varandra i ömsesidig aktning... Låt dem orden sjunka in. Det innebär inte, menade Tomas Sjödin, att alla måste tycka lika kring allt och aldrig framföra en avvikande åsikt. Självfallet inte. Men det påverkar hur det görs, hur det sägs, hur det pratas om andra. Att överträffa varandra i ömsesidig aktning... Så vackra och viktiga ord.

Jag satt där i bänken och drömde om församlingen och såg hur vacker hon kan vara. Hon är försoning, inte strid. Hon är olikhet men ändå en och samma kropp.

Det är det där jag ser i Centrumkyrkan - mångfalden och olikheten och ändå denna sammanlänkning av allt detta till en enhet. Det är troligtvis det jag gillar. Det är en atmosfär att trivas i, helt enkelt.

I söndags visade Livets ord och Ulf Ekman upp nya tv-studion för första gången. Att det skulle bli en ny sorts program, en utveckling av de intervjuprogram som Ulf Ekman tidigare haft, har varit känt ett tag och nu bjöds gudstjänstbesökarna på en inblick i det nya tänket.

Det blir intervjuer, undervisning, livemusik och en del annat.

Hur det blir, innehålls- och kvalitetsmässigt, återstår förstås att se. Men helt klart är Livets ord duktiga på tv-området (som bland annat förre kollegan Emanuel Karlsten påpekat) och gör stilrena produktioner. Så förutsättningarna får anses goda. Och inblicken i studion, som man får i det här inslaget, förstärker onekligen det intrycket.

"Kväll med Ulf Ekman", ska det heta. Livets ords svar på "Sen kväll med Luuk", typ. Och visst kan man se inspiration från andra talkshows i studiobygget, helt klart. Men snyggt är det, det går inte komma ifrån.

Och ja, om du kollar på klippet och hör mitt namn nämnas som en av de kommande gästerna i programmet så är det helt korrekt. Jag har fått förfrågan och tackat ja till att (i slutet av februari) komma och medverka i ett samtal kring ungdomar och församling, vilket är temat i den bok jag kom ut med i höstas.