Pingströrelsen har haft "Träning för tillväxt" runt om i landet, inspirationsdagar för församlingsledare som lockade över 4000 deltagare.

På nyetablerade TVInterPlay (som än så länge bara finns i en Betaversion) finns en del filmade samlingar. Jag kollade lite på några av dem, bland annat Niklas Piensoho (pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) som talade om en "församlings kroppspråk".

Varje gång jag skrivit - i referat från konferenser, i reportage från församlingar, eller i bloggposter - som berör förändringar av sätt att arbeta och tänka så får jag kommentarer i mailboxen eller på bloggen från människor som skakar på huvudet. Kommentarer som uttrycker att man inte förstår hur det tänks, som vill varna för liberalisering, som tycker att förändringar gentemot hur det var förr med automatik är negativt.

Jag skulle rekommendera att ni tog 33 minuter och lyssnade till Piensoho. Här ger han en god inblick i hur han, och många med honom inom frikyrkan just nu, resonerar kring att nå samtiden.

Han talar om att inte främst förvalta en institution utan förmedla evangelium i nuet. Poängterar vikten av rätt "doft" i en församling men understryker att det inte är fråga om teknik utan liv. Understryker att han "tror oändligt mycket mer på evangeliets förvandlande kraft än människors vilsenhet, tror mycket mer på Jesus, upprättelsen och den heliga andes verk i en människas liv än jag tror på synden som tömmer människor på innehåll och mening" som ett statement kring att församlingen måste vara en plats för alla människor (i det sammanhanget berör, och försvarar, han bland annat Filadelfia Stockholms idag generösare hållning gentemot homosexuella - "vi kan naturligtvis innesluta mer än vi bekräftar").

Det var några korta aptitretare för att locka dig att titta och lyssna. Du får gärna kommentera här efter att ha gjort det, men samtalet vore mycket mer intressant om du tittar först. Döm varken ut eller hylla utifrån vad jag i snabba formuleringar försökt beskriva, ge 33 minuter och titta vad som finns och rör sig i hjärtat (han uttrycker det så själv) hos pastorn för Sveriges största frikyrkoförsamling.

Ja, det var ju inte alla som höll med om att det finns en risk att kristna hamnar för mycket för sig själva, i sitt eget.

Ändå hade Lina Widén upplevt det så, och jag vet fler som känt ungefär likadant.

Inte har jag, eller Lina, påstått att kristna i allmänhet lever isolerat från alla andra. Inte alls. Lina hade ju mött kristna tidigare också, men de hade liksom inte känts intresserade av henne. Mest upplevts upptagna med sig själva, med sitt eget.

Det är det jag menar är risken, baksidan, med gemenskapen (och för er som nu blir oroliga: om det finns en baksida finns det även en framsida. Jag har ett oavbrutet församlingsengagemang i mitt liv och har skrivit åtskilligt om vikten och betydelse av en församlingsgemenskap).

Jag menar att exemplet från United Öresundskyrkan är väl värt att betänka. Det var där Lina Widén för första gången mötte kristna som var intresserade av henne. De kändes inte upptagna enbart med sitt eget, de var nyfikna på henne. Genuint intresserade, villiga att lyssna, inte bara prata (det är oftast det som är skillnaden som avgör att en människa inte upplever sig som "ett frälsningsobjekt" - villigheten att lyssna, inte bara tala).

Och när man lyssnar på Magnus Perssons tänk kring församlingen så kan man ana vad det beror på, att det inte är en slump utan resultatet av en medveten tanke.

De ser naturligtvis vikten av - framsidan med - en församling. Det är en sådan de grundat och arbetar med. Men de vill inte hamna i diket att det blir internt och är därför något restriktiva med umgänget med andra kristna. Jag citerar ur intervjun:

"- Det tar så oerhört mycket tid, kraft och energi. Vi är inte själviska, vi har goda relationer med andra kristna. Men vi tackar nej till mycket, funderar noga, väljer hårt. Varför är vi inte mer aktiva, lokalt, regionalt, nationellt? Det har med tiden och uppdraget att göra.

- Många verkar inte ha tid att nå ofrälsta, de har så många ekumeniska initiativ att ta, så många förnyelsekonferenser att åka på. Bra grejer, men bäst? Viktigt, men viktigast? Vi är inte bara kallade att tala om missionsbefallningen, den ska framför allt levas.

Konferenser som inspirerar till det då?

- Visst, det är bra. Både jag och Sara (Lindholm) har talat en hel del på sådana konferenser senaste tiden, exempelvis "Träning för tillväxt" inom pingst. Vi finns gärna med och delar våra erfarenheter till andra ledare, men det får inte ta fokus från vårt lokala uppdrag. Det är vi noggranna med.

Konferenser och möten som vill ge fördjupning då?

- Finns säkert bra sådana, men ... alltså, den där "jag behöver djupare undervisning" som man ibland hör. Det är en myt, en missuppfattning. Vad kristna behöver göra är att börja leva. Kyrkan har för ofta reducerat "det är saligare att ge än att få" till kollekttalet, men det gäller allt. Lev, möt människor, samtala om tron, lyssna på dem och deras frågor, dela deras liv. Då, när jag ger, ökar aptiten efter mer, då växer man.

Det går inte bara sitta och trycka i sig hur mycket som helst, man måste förbränna lite också, typ, innan man fyller sig igen?

- Ja, praktisera det du hör. När du möter Jesus efter detta liv kommer han inte fråga hur många bibelställen du kan. Däremot kommer han vara intresserad av hur många du har levt."

Jag tycker att det finns en hel del tänkvärda poänger i det resonemanget.

Vet ni vad, vi tar det där med Att leva vid sidan om livet ett varv till. För det är klart, det tycker ju inte jag heller, att det är ett problem att man som kristen har kristna vänner. Det är naturligtvis naturligt, och en extrem tillgång. Så mycket viktiga relationer jag haft och har för mitt liv, min tro där.

Så är det förstås.

Men det kluriga är vad som riskerar att skapas där, som en baksida av det goda. Lyssna till vad Lina Widén, en av de som kommit till tro i United Öresundskyrkan, sa i min intervju.

"Och lifegruppen har betytt jättemycket, de har lyssnat och gjort allt för att lyfta mig, hjälpt mig till Gud. Jag har alltid varit nyfiken och sökt men tidigare har jag bara mött kristna som mest hållit sig för sig själva."

Det är där, just där, som det riktiga problematiska uppstår. Lina Widén frågade mig följande, just efter att hon sagt det jag citerade ovan - "Förstår du vad jag menar?"

Mitt svar: "Ja, alltför väl".

Kristna som mest håller sig för sig själva... Usch vad unket det känns, vad fel det rimmar. Men vad lätt hänt det är att det blir just så ändå.

Finns väldigt många spår att fundera kring utifrån United-reportaget, tycker jag. Låt oss börja här, med ett citat av Magnus Persson:

"Jag var någon i kristenheten men jag var en nobody i min trappuppgång, var bara hemma och packade resväskan innan jag stack på ny konferens någonstans. Vi hade bra grejer och egentligen precis samma drivkraft som nu - att se människor komma till tro på Jesus. Men tyvärr såg vi nästintill inga resultat. Jag ska inte sitta här och säga att det var bortkastade år, du kan säkert hitta troende som hade utbyte, men det var något som inte riktigt stämde. Motivet var rätt men trovärdigheten var noll. Det hade blivit ett projekt vid sidan om själva livet, liksom. Tiden hade kommit för att tillintetgöra det."

Bara jag som känner mig träffad? Jag som mest umgåtts med mina vänner i kyrkan under uppväxten, som arbetat i en pingstförsamling i fem år efter bibelskolestudier och därefter arbetar på kristna tidningen Dagen...?

Visst har jag andra relationer också, men de har sällan varit framträdande. Det är bara att erkänna det. Så lätt att fastna i det trygga, i det sammanhang där jag förstås och där jag förstår.

Jag brukar säga, med ett leende, att jag är subkulturkändis. När jag är på Nyhemsveckan eller dylik konferens är det ganska många som känner igen mig, som vet vem jag är. Och så brukar jag säga att det är ganska roligt (i alla fall de gånger man få positiv respons...) men att det är rätt skönt att kliva ur det där också, att inte behöva vara kändis på riktigt liksom. Går jag på gatorna i Stockholm är det inte precis så att människor vänder sig om.

Och det håller jag fast vid, jag har ingen längtan åt det hållet. Men närområdet, grannarna där hemma... där vill man inte vara en "nobody", som Magnus Persson uttryckte det. Helt okänd är jag inte, men inte speciellt tongivande heller.

I församlingen däremot, i Dagensfären, på de kristna konferenserna...

Du missar väl inte artiklarna om United Öresundskyrkan, en pingstförsamling i Malmö som hör till de svenska församlingar som växer allra mest? En längre reportagetext och en bredvidartikel med sex personer som nyligen kommit med i församlingegemenskapen.

Vid sidan om texterna finns en rad bilder i papperstidning, och jag spelade även in en kort snutt från inledningen av första gudstjänsten den aktuella söndagen. Först intro, därefter lovsång.

Ofta bestämmer sig folk för vad de tycker direkt efter ett sånt här klipp. Antingen tänker man "Wow, så där skulle jag vilja att det var i min kyrka" eller så tänker man... motsatsen.

Men ta det hela ett steg längre nu, läs texterna. Häng med på min resa till Malmö och in Magnus Perssons och de andra pastorernas tänk. Försök se helheten innan du bestämmer dig, vilket håll du nu än lutar åt från början.

Jag tycker att deras resa är fascinerande och väl värd att fundera över för en kristenhet som inte direkt tar stormsteg framåt.

Läs nu och kommentera gärna här om det är något du fastnar för. Återkommer med fler bloggposter kring United.

Idag kan ni för första gången läsa om "Ditt viktigaste val". Det lär inte vara sista gången. Kampanjen, initierad av Niklas Piensoho och Filadelfia Stockholm, lär få genomslag nu när Pingst FFS ställt sig bakom och hjälper till att göra materialet tillgängligt för fler.

Det är lite spännande att när Pingst nu ger sig in i valrörelsen så gör man det uttalat utan partipolitisk koppling. Senast Pingst gav sig in i det arbetet var det tvärtom, på Lewi Pethrus initiativ (Niklas Piensohos företrädare i Filadelfia Stockholm och KD:s grundare). Skillnaden ska kanske inte överdrivas i och för sig, det går att hitta beröringspunkter mellan deras sätt att tänka. Kanske är det mest de skiftande tiderna som ger olika lösningar.

Intressant också att se denna kampanj utifrån det Niklas Piensoho sa till mig i en intervju för några månader sedan. Vi pratade om fastan utifrån kyrkoåret, vilket Piensoho och Filadelfia Stockholm inte följde eftersom man tänker mer i predikoserier över en månad eller så.

Och så sa han att hade tänkt att Filadelfia Stockholm kanske kan ha som uppgift att serva andra församlingar med lite såna serier, låta andra ta del av underlag och material som tagits fram. Han funderade utifrån det exempel på det som redan finns - "100 dagar med Jesus", boken han skrev och använde i en kampanj och som sedan ett antal församlingar landet över använt på samma sätt.

Och det var faktiskt på ett "100 dagar med Jesus"-möte i Skövde, där Piensoho var och predikade en söndag, för några veckor sedan som poletten trillade ner angående att erbjuda "Ditt viktigaste val" bredare än Filadelfia Stockholm. Christer Tornberg, pastor i Skövde pingst, frågade om Filaldefia hade något speciellt på gång till hösten och Piensoho berättade om tanken med en valkampanj.

"De var intresserade av att vara med, som en fortsättning på det de nu haft, och på tåget hem landade helhettänket hos mig", berättade Piensoho igår.

Och kanske blir det ännu bredare, nu ska andra samfund och församlingar erbjudas att vara med.

Det blev inte så många rekationer på den där hastigt nerskrivna bloggposten om prioriteringar, men några kom in. Och de som kom in följde det mönster som är det vanliga:

Land, pengar, arbete är de saker som offras först, därefter hälsa, vänner och familj. Och sist Gud.

Så var det i alla grupper när jag gjorde det här lilla tankeexperimentet i församlingen jag arbetade som ungdomspastor för tiotalet år sedan. Alla grupper utom den jag var med, vill säga.

Vi hade Gud på plats två, efter familjen. Och vi fick mothugg, som bara den.

"Men hur tänker ni nu, det är ju helt ologiskt - familjen är ju inte av evighet som Gud är, det är klart ni måste ha honom som nummer ett, som det ni offrar sist!"

Och visst, det låter ju rätt. I teorin är det ett utmärkt svar. Problemet är att jag inte vet om jag kan se mig själv i spegeln och säga om det stämmer med praktiken, med verkligheten. Prioriterar jag så redan nu? För det är det som räknas, något annat ska man inte frestas tro. Varför skulle jag agera/resonera annorlunda då, i ett skarpt läge?

Vi har en tendens att försöka lösa en uppgift enligt "rätt" svar, hellre än att gå i närkamp med det egna livet (därmed inte sagt att vissa inte kan ha helt rätt i att de tveklöst skulle sätta Gud främst i en pressad situation, det kan jag inte svara på).

Jag tror att det är lite farligt. Ärlighet kommer man längst med, även närmare sig själv.

Tillbaka i arbete efter några lediga, sköna veckor. Påsken är alltid en höjdpunkt, men i år var dagarna som följde inte så dåliga de heller. Jag och äldsta sonen tog nattåget upp till Åre och hade fyra fantastiska skiddagar i vårsolen.

Ibland tänker jag på den där relationen mellan Gud och familj, på hur de förhåller sig till varandra. Satt och pratade med en god vän igår kväll och kom in på den frågan och jag mindes en övning jag gjort med ungdomsgrupper några gånger. Jag slänger ut den till er och ber om er respons.

Tänk dig följande: Du befinner dig hemma i lugn och ro när din dörr stormas. Sverige har blivit belägrat och nu har krigszonen nått ditt hus. Vapen riktas mot dig och du ställs inför en rad ultimatum där du tvingas avstå/avsäga dig en rad saker.

I en sådan situation, hur skulle du resonera och prioritera - vilket av nedanstående offrar du först och vad behåller du till sist?

PENGAR

LAND

FAMILJ

GUD

HÄLSA

VÄNNER

ARBETE

Hur ser din lista ut och varför resonerar du som du gör? Det kan tyckas om en enkel och fjantig övning men den är ganska spännande och intressant.

Sitter hemma och har en stilla vecka. Känns lägligt, inte bara för att detta är Stilla veckan utan även för att det varit intensivt det senaste. Mycket resande, talande och skrivande. Roligt alltsammans, men även det roliga kan vara tröttande och behöva mötas med ledighet.

Så nu är det lite lågt tempo här, denna och nästa vecka.

Men ni glömmer inte att läsa artiklarna i dagens tidning kring vikten av att tydlighet i församlingen va (Här, här och här)? De är värda några minuter av din tid, och det hela är värt ett samtal. Nog ligger det något i det de här personer säger och företräder? Och samtidigt, nog finns det diken och risker här också, som i allt?

Värt ett samtal som sagt, kommentarsfältet står öppet. Läs texterna först, bara.

Sitter på tåg hem från Stockholm efter intensiv vecka. Och den är inte slut än, i morgon och på söndag ska jag till Mullsjö pingstkyrka. Det känns mest roligt och inspirerande dock, där arbetade jag som ungdomspastor i nästan fem år och nu i helgen kommer många av ungdomarna som bodde där då hem igen.

Lite koll har jag allt, men det ska bli så roligt att få mötas och få prata lite mer om vilken riktning livet tagit. Mötas till andakt igen, be tillsammans.

Och spela rundpingis, förhoppningsvis.

Jag laddar på tåget hem. Stämmer hjärtat. Kliver in i den bön Bono och U2 formulerat. Njut, stäm in (text här)

Några länkar att spana in från senaste dagarnas surfande.

"Stackars Jesus"

Josefine Arenius slår ett slag för kultfilmen "Life of Brian" och påpekar hur på kornet den (tyvärr) är i sin satir kring människans oförmåga att missa det centrala och fastna i något helt annat. (Jag skrev en bloggpost för ett tag sedan där det finns med ett klipp där Monty Python-gänget pratar om just det där, kolla in det här)

Sågning av äktenskapet

Max Wetterlund provocerar och skapar debatt kring äktenskapet i bloggserie om sex.

Inte bara individer

Henrik Steen slår ett slag för församlingen och för församlingar tillsammans (så kallade samfund) och ser risken att det blir för stort fokus på individen.

Våga förändra!

Du har väl inte missat J Lee Gradys krönika i Dagen om betydelsen av förändring i församlingen? Läs!

Naiva svenskar 

Svenskarnas spontana vilja att godkänna dödhjälp under de senaste dagarnas debatt problematiseras bra av Ronnie Sandahl  

Det blev en del debatt kring den där länksamlingen jag publicerade förra veckan. Främst var det de få raderna om tvivel som väckte frågor och skrivengagemang.

Jag tror det är viktigt med ett sunt och gott förhållande till tvivlet. Jag har hört många höja ett varningens finger vid frågor och funderingar, sagt att det hämmar tron. Tänk, jag tror snarare tvärtom.

Det brukar hänvisas, av dem som varnar för tvivlet, till Jesus och att han utmanar/uppmanar att tro, inte tvivla. Och så är det ju, alldeles alldeles tveklöst. Poängen för mig är inte att tvivlet är den ultimata platsen att vara på. Där är man för att ta sig vidare, det är där man hamnar när tron söker fäste.

Jag tror att det är ett misstag att läsa de texter där Jesus utmanar tvivlande lärjungar som ett bevis för att det inte är bra att vi tvivlar. Det är mer naturligt, menar jag, att läsa dem som att lärjungar faktiskt tvivlar, har frågor, inte alltid får ihop det, och att det är fullt möjligt att gå till Jesus med allt det. 

Tvivlet är en plats där Jesus kommer oss till mötes, inte en plats där han lämnar oss.

"Man ska odla tron, inte tvivlet", säger någon och visst, det är ju sant och bra. Men det finns faktiskt sånt som behöver prövas och som behöver få brinna. Felaktiga gudsbilder, snedvridna argument. Risken med en hurtfrisk uppmaning att inte tvivla är att man hänger fast vid sånt som är felaktigt.

Jag är övertygad om att den kristna tron tål ifrågasättande, att den står pall för tvivel och frågor. Jag tror inte att den faller för att jag höjer på ögonbryn och skakar på huvudet emellanåt. Det vore en märkligt svag och bräcklig tro.

Jag tror på den Jesus som säger sig vara Vägen, Sanningen och Livet. Sanningen. Han förkroppsligar sanningen, den finns hos honom. Det är min övertygelse.

Men att han är Sanningen med stort S innebär också en förpliktelse att försöka leva i sanning, och då ingår att inte låtsas vara någon annanstans än där man faktiskt är. Tvivel ska inte, behöver inte, framkallas eller sökas, de kommer ändå. Och när de så gör är det farligt att trycka ner dem, att låtsas som att trons himmel är molnfri om den faktiskt inte är det.

Jag ser helt enkelt en större fara, risk, i att tappa bort Jesus om man hurtfriskt försöker hålla fast vid en trosvisshet som inte är sann än att låta tvivel/frågor komma upp till ytan när de är en verklighet.

Titta bara på Emmausvandrarna i Luk 24 (det finns förstås hur många exempel som helst på detta, men jag nöjer mig med detta nu). De två lärjungar som jag mycket kretsar kring i min bok och som jag nu talar utifrån i många sammanhang.

Snacka om att tvivla. Eller tvivla, de har snarast tagit steget in i otron. De talar om Jesus i imperfektform. Dåtid, för alltid är död och begraven. De hade trott att han var deras frälsare, han som skulle upprätta Israel. Men icke, konsataterar de sorgset.

Till dem kommer Jesus. Han söker alltså upp dem, kommer dem till mötes. Och han kommer inte dit med snabb tillrättavisning, han skäller inte ut dem för att de inte är trosvissa och starka utan har vänt om och uppträder som allt annat än "starka" lärjungar. Han kommer till dem och ber dem berätta. På hans initiativ och frågor konstaterar de sina tvivel, Jesus drar ur dem deras förnekelse av honom.

Det är fascinerande. Tvivlet är en plats där Jesus söker upp och möter, det är främst en grogrund för tro, inte för otro.

Och sen - man får inte missa det - så utmanar Jesus dem tydligt. Han lämnar dem inte där de är utan undrar varför de "är så tröga till att tro" och tar med dem på ett ordentligt bibelstudium kring vad profeterna sagt om Messias. De konstaterar senare att deras hjärtan började brinna, att hoppet återvände, när Jesus "utlade skrifterna" för dem.

Tvivel är inte farligt. Det som är farligt är dålig vägledning, att möta någon som höjer varningens finger och försöker mota tillbaka till det som var bara istället för att hjälpa framåt, djupare.

Allt med Jesus som föredöme.

Ah, har ju glömt bort/inte hunnit med länklistan. Men här kommer det lite länkar frånd et senaste (varav en del inte är så nytt, men har du missat det kan du ju kolla in det).

Lovsång inte alltid synonymt med tillbedjan

Evangeliska Frikyrkans ung-kontor skriver om att inte bara fastna i sånger när man lovsjunger/tillber. Och när det gäller de sjungna sångerna, som kan bli både skrivna och sjungna med så mycket slentrian, kan det vara värt att påminna sig om Matt Redmans perspektiv

Hedersdoktorer förunnat?

Teologen David Nyström har reagerat på att Jonas Gardell vill slå fast sanningar och gärna hänvisar till sin hedersdoktor-titel för att ge det tyngd. Andra teologiska doktorer Nyström stött på har aldrig agerat likadant, konstaterar han. Dessutom rymms i det här flera intressanta saker, jag har fastnat för följande lilla paradox: Gardell vill å ena sidan betona att det inte går att säga saker med bestämdhet, som i samtalet med Stefan Swärd, och att man därför bör vara ödmjuk för att det finns andra tolkningar. Å andra vill han ofta slå fast hur saker ligger till och avfärda andras åsikter. Det där är intressant.

"Smörja om smörjelse"

Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan Borlänge (EFK), sågar försvarsorden "Rör inte Herrens smorde".

Filadelfia 2020

Du har inte missat att Niklas Piensoho bloggar lite nu och då kring det framtidsprojekt som försigår i Filadefliakyrkan Stockholm, va?

Uppgörelse med Svenska kyrkan

Sofia Lilly Jönsson har en form av uppgörelse med Svenska kyrkan utifrån sin, tja vad ska man kalla den... hatkärlek? Hon har skrivit ett antal texter som kanske kommer landa i bokform så småningom, nu senast en riktad till Kyrkans tidning som tackade nej till erbjudandet om en intervju med skivaktuelle David Åhlén, bland annat med motiveringen att man skriver väldigt lite om "alla dessa trosvissa lovsångare" som finns i frikyrkligheten.

En tvättäkta Tomas

Trollkarlen Samuel Varg Thunberg "kommer ut" som tvivlare. Fast jag tycker inte det känns särskilt uppseendeväckande. Man ska komma ihåg att tvivel inte är motsatsen till tro, det är det otro som är. Jag brukar säga att tvivlet är den plats där tron söker fäste.

Sprang på en ny lovsångssamling på Spotify idag. Blandade artister, 28 sånger. Spännande, kanske möjligt att hitta lite ny och annorlunda lovsång?

Ack nej.

Allt låter som allt. Totalt strömlinjeformat. Gigantisk övervikt av män med gitarr, sjungandes texter med ungefär samma meningsbyggnad, spelandes sånger i snarlik takt och med liten variation rent musikaliskt. Akustisk pop/rock, typ.

Lovsång har helt klart blivit en genre. Och det kan aldrig vara bra, det utestänger i så fall såväl en hel del musikskapare (som har den udda smaken att skriva annan typ av musik...) och en hel del av de som ska stämma in med själ, hjärta och stämband (som har den udda smaken att tycka mer om annan typ av musik...)

Jag hade hoppats få bli överraskad den här gången. Men nej, lovsång var en genre denna gång också. Så nu efterlyser jag er hjälp med att sätta ihop "Lovsångens blandband". In på Spotify (klicka på länken) och lägg till goda lovsånger.

Och jo, det är okej med sånger som passar in i den klassiska mainstreem-känsla som jag beskrev här ovan. Men inte bara, okej?

Det är uppenbarligen fler än jag som förespråkar Equmenia som namn, istället för Samfundskyrkan. Inte överraskande, det visste jag redan.

Men den riktigt spännande tanken är att gå ett steg längre och helt enkelt låta de tre "modersamfunden" ta klivit in i det som redan existerar, det som de tre ungdomsförbunden redan byggt.

Jag tycker det vore spännande, nutid och framtid i ett. Och så skulle man kunna komma åt den där uppdelningen mellan unga och äldre som behöver ifrågasättas både nu och då.

I förra veckan var jag i Jönköping på Evangelistveckan, och där lyssnade jag bland annat till ett spännande samtal som bland annat Fredrik Wenell (pastor i Johanneskyrkan, Linköping) deltog i. Han sa, bland annat:

"Länge var exempelvis pingströrelsen och Örebromissionen (senare en del av Evangeliska Frikyrkan), som jag har mina rötter i, tveksamma till separat ungdomsverksamhet. Men man svängde av två skäl; Moralpanik kring sånt man menade behövde styras upp och att staten började ge bidrag (1950-talet) till verksamhet bland unga".

Och så har det förblivit. Eller ja, det har ökat, bara ökat. Inledningsvis kompletterande samlingar i församlingarna, sedan alltmer fristående ungdomsverksamheter som i praktiken ofta blev egna församlingar som man växte ut när man blev för gammal.

Så har det varit, och är, på lokal nivå. Och så har det varit, och är, på nationell nivå. Varje samfund (eller finns det något undantag?) har ett ungdomsförbund av något slag.

Det går förstås hitta en massa bra med det, det är ju långtifrån bara negativt, förstås. Det är klart att den viktiga och så avgörande ungdomstiden är förtjänt av extra resurser. Självfallet.

Men baksidan av myntet är det fristående, när det frikopllas ifrån det övriga och blir alltför självständigt. Seperationen av generationer är - jag har skrivit det förr och skriver det på nytt - ett stort bekymmer. Alla förlorar på det, både unga och äldre.

Men det är inte lätt att ändra på. När man väcker ett sånt här förslag - låt samfunden gå in i Equmenia - så kommer reaktionen snabbt: "Men då förlorar de sina statsbidrag, de måste ha ett eget namn och en egen organisation för att få det".

Cirkeln sluten. Det var på grund av statsbidrag som man startade det separata ungdomsdelen som sedan exalerat, det är på grund av statsbidragen som det fortsätter.

Hur vore det att fundera på den frågan utifrån annat än ekonomi först och främst? Borde inte teologi och ideologi gå före? Avgörande borde vara: Tror vi på detta, är detta det bästa för människors och Guds rikes utveckling?

I så fall kanske det är värt priset att förändra.

EFK Ung arbetar sedan några år utan statsbidrag, de fick beskedet att de var tvungna att förändra om de skulle fortsätta få dem eftersom de inte var "tillräckligt fristående" från Evangeliska Frikyrkan. De valde att inte förändra eftersom de inte ville bli för självstående.

Inte tillräckligt fristående... Så oerhört vackert.

Intressant med reaktionerna kring "Samfundskyrkan". De flesta verkar tveksamma eller helt avvisande och det lämnas en del andra namnförslag, bland annat "Ekumeniska Frikyrkan" vilket väl inte är så dumt (om man undantar att förkortningen blir EFK, det känns liksom redan taget).

Men om man ska välja spåret med det ekumeniska så finns det redan ett namn etablerat och inarbetat namn med gott rykte: Equmenia.

Ungdomsorganisationerna från de tre samfunden har ju redan gått samman (de hade kortare och snabbare väg till att hitta varandra och bygga gemensamt). Varför inte helt enkelt nyttja det namnet?

Jag kan tycka att det vore smart att ha ett gemensamt namn som inte innehåller ordet "kyrka" också, eftersom väl troligtvis de flesta församlingar kommer behålla sina nuvarande namn. Att då heta, typ, "Missionskyrkan i Borås - en del av Ekumeniska Frikyrkan" skulle kännas lite upprepande och konstigt. Kyrka hit och kyrka dit, liksom. Bättre då med "Missionskyrkan i Borås - en del av Equmenia", kan jag tycka.

Men det vore i och för sig synd om det som redan finns plötsligt ska få behöva heta "Equmenia Ung". Kanske kan det startas ett "Equmenia Gammal"...?

Fast allra bäst vore kanske att helt komma ifrån den där ständiga uppdelningen (som ju finns lite överallt inom kristenheten, inte bara här´) mellan ung och äldre. Och skulle det inte spara massa tid och kraft att helt enkelt låta de tre samfunden bli en del av det Equmenia som redan finns?

Då får man både nutid och framtid i ett, bryter (i alla fall delvis) uppdelningen mellan yngre och äldre samt sparar energi som istället kan ägnas åt det centrala uppdraget.

Det är förstås en djärv tanke, och kanske finns det en del organisatoriska bekymmer med det. Troligtvis, det är ju enklare att slänga ut det så här än att genomföra det. Men jag kan inte låta bli att lockas av tanken. In med de äldre i Equmenia, helt enkelt.

Då var det tåg igen, från Borlänge denna gång. Givande helg, på alla sätt. Roligt att dela gemenskap med vänner man aldrig tidigare mött och upptäcka hur mycket man har gemensamt.

Igår och idag på förmiddagen har vi (eller ja, mycket jag eftersom det var jag som hade micken, men även viss dialog och en hel del samtal kring samlingarna) berört frågan kring steget från tonår in i vuxenlivet, att ta sig igenom sin egen Emmausvandring där det tidigare självklara ska hitta nytt fäste utan den tidigare så starka gemenskapen.

Jag visste att det var så redan innan jag skrev bok i ämnet, men det blir bara tydligare och tydligare för mig hur mycket vi bär den här problematiken tillsammans i svensk kristentenhet. Olika traditioner, samma smärta och utmaning. Att ta steget in i det nya skedet av livet, som är så annorlunda mot barn-och tonårstiden, med tron och församlingsengagemanget i behåll är svårt för väldigt många. Det är tydligt.

Jag tror det är viktigt att fundera kring det, lyfta problematiken. Våga möta det svåra, fundera, be och studera. Jag tror inte att det finns någon enkel manual att ta tag i, en "sju nycklar till framgång" som gäller överallt och hela tiden. Vi har olika situationer på olika platser och med skiftande praktiska utmaningar. Så är det förstås, det går inte kopiera utan man måste gräva där man står.

Men jag tror det finns principer att fundera kring, som är allmängiltiga, och som varje församling kan ta med in i sitt eget byggande. Det är kring dem vi funderat de här dagarna utifrån exempelvis texten om Emmausvandrarna. Att ta den som utgångspunkten i hur man möter och leder en människa vidare till en levande tro i en ny tid ger goda möjligheter för att hitta rätt i en stor utmaning.

Tack Borlänge för goda dagar, och allt gott i utmaningen att vara församlingar där människor kan växa till.

Läser nyheten om att det gemensamma namnet för Missions-, Baptist- och Metodistkyrkan föreslås bli - Samfundskyrkan.

Jag satt med goda vänner på Evangelistveckan i går och funderade någon minut på vad namnet skulle kunna bli. Det här alternativt kom inte upp, kan jag säga.

"Samfundskyrkan är ett namn som inte har någon "wow-faktor"", säger Jonas Edenvik vid Edenvik Strategisk kommunikation & Reklambyrå som tagit fram förslaget.

Det har han ju rätt i, fullständigt rätt. Wow-faktorn är ytterst minimal. Och en Wow-faktor är naturligtvis inget självändamål. Det borde däremot signalvärdet vara. Och inte är det väl samfund som är det centrala och viktiga i sammanhanget?

Det här är alltså ett sammangående, en väg vidare från invanda samfundsspår. En chans att bygga något nytt. Och det görs i en tid där allt färre tycks bry sig om just samfund, kollar man md unga så är det mindre viktigt än någonsin. Utifrån det perspektivet är namnförslaget oerhört förvånande, minst sagt.

Jag är förvisso inte konsult kring sånt här, men dristar mig ändå till att ge några namnförslag som dyker upp rent spontant, efter någon minuts fundering:

Lärjungakyrkan. Efterföljelsekyrkan. Jesuskyrkan.

Där har ni tre namn som jag tycker riktar in sig på något centralt och viktigt, som signalerar den "trygghet och stabilitet" (för att låna Jonas Edenviks ord om förslaget Samfundskyrkan) som en kyrka mår bra av och behöver. 

Efter två dagar på Evangelistveckan sitter jag nu på ett morgontåg i riktning Borlänge. Kan bara minnas att jag varit där vid något enstaka tillfälle tidigare, i samband med lunchstopp på bussresa till läger i Åre. Kupolen hette stället där McDonalds låg, vill jag minnas.

Därefter tar min egen på plats-kunskap om Borlänge stopp. Ska bli kul att se något litet mer.

Fast jag inser att min kunskap lär vara begränsad även efter denna helg. Är på plats i 26 timmar och ska under den tiden tala vid fyrs samlingar (utifrån min boks tema om unga och församlingen). Till Kupolen kommer jag i alla fall kunna lägga Kvarnforskyrkan (EFK), det är en sak som är säker.

Extra roligt med de här dagarna är att det är tvärekumeniskt, nästintill alla (om jag förstått det rätt) församlingar i stan ordnar den här helgen tillsammans. Kul, och väldigt naturligt kring det här temat. Alla samfund och rörelser tycks nämligen ha samma problematik med att många av de unga som finns med under sina tonår växer bort från när de växer upp.

Hoppas att den här helgen kan få betyda något för att bryta den trenden.

Och på tal om det här med att engagera flera sinnen - utanför pingstkyrkan i Jönköping finns dessa dagar en möjlighet att testa om man är djärv (konferens tema: "Varma, djärva och växande församlingar").

En isvägg att klättra upp för.

Gårdagens eftermiddag lyfte ett antal församlingsexempel under en intressant och spännande samling. Jag skrev en kort nyhetstext, och dessutom en kommentar kring något jag funderat mycket på och kom att tänka på under eftermiddagen igår.

Vikten av att inspireras av andra men inte kopiera.

Jag minns  en samling, just i denna kyrkolokal, Pingst Jönköping. Det var andra halvan av 1990-talet och det var Willow Creek-konferens, en av de första. Bill Hybels var på plats och berättade sin församlings story. Och hemligheten, berättade han, var denna:

De hade läst apostlagärningarna andra kapitel, om församlingen där, och därefter funderat - hur tillämpar och lever vi ut detta i Chicago nu?

Det var oerhört inspirerande. Han borde åkt hem efter det, eller så borde vi andra ha gjort det. För se kom berättelserna om hur de hade gjort, hur de la upp sin söndagsskola, hur de använde drama och annat. De sa kanske inte församlingar skulle åka hem och göra som de gjort, men så blev det i stor usträckning.

Men Skövde, Fagersta, Luleå, Askersund, Borås, Lycksele, Lund, Umeå, Kalix, Göteborg, Nässjö, Karlstad - ingen av dem är Chicago. Det finns stora skillnader, på så många sätt.

Läxan, inspirationen, från Hybels frånd en dagen borde ha varit att åka hem och läsa och apostlagärningarna 2 och börja fundera kring den egna staden i den egna tiden. Likadant nu. De exempel som berättades igår är i första hand inte något att kopiera, det är att inspireras av.

En hjälp att förstå att det går, om man gräver där man står och inte där någon annan befinner sig.

Och här har ni den, uppgörelsen på innebandymatchen. 5-5 efter full tid, efter en osannolik upphämtning av föreståndarna. Efter de gick de in med en mentalt övertag i straffläggningen, och så här gick det.

Sommarens fotbollsmatch på Nyhemsveckan fick ikväll sin fortsättning i en innebandymacth på Evangelistveckan, mellan föreståndare och medarbetare i pingströrelsen.

Även denna gång skedde arrangemanget till förmån för församlingsplantering; alla församlingar betalade för att deras pastor skulle medverka och dessutom togs det upp en kollekt i pausen. Sen dubblar Pingst - Fria församlingar i samverkan den insamlade summan.

Här har ni ett klipp från den första perioden, när medarbetarna tog initiativet vilekt de behöll länge. De ledde med 5-2 när det var tre minuter kvar men då började upphämtningen. Med osannolika tre sekunder kvar kvitterade föreståndarna. Straffar fick avgöra.

Hur det gick där, det återkommer jag till. Spelade in det rafflande slutet men det har inte laddat upp än.

Det illustrativa har Evangelistveckan varit väldigt bra på de senaste åren. Gärna använt drama och dans för att tydliggöra ett budskap, och förra året när temat var "Brinnande hjärtan" hade man en elsprutare som tände ett hjärta.

Och i år gör de det igen. På väg in i kyrkan står stora skålar med (förutom choklad) hjärtan.

Värmande hjärtan är det: "Knäpp på metallbiten i hjärtat, hjärtat kommer då bli varmt", står det på instruktionen. Och minsann, det funkar, funkar alldeles utmärkt och blir en slags predikan.

Man ska inte underskatta att göra budskap fysiska, låta det drabba fler sinnen än hörsel. De har en tendens att drabba tydligare och framförallt leva kvar längre då.

Årets internationella talare på Evangelistveckan är Chilly Chilton från Detroit. En ny bekantskap, och jag hörde på Chatrine Carlson att hon var aningen nervös inför besöket. Hon hade bara hört honom via internet men rekommendationerna var goda. Så lite av en chansning var det.

Och helt ärligt, en del av de  internationella besöken på de här konferenserna genom åren har varit allt annat än lyckade. En del har alltför tydligt känts från ett helt annat sammanhang, med väldigt lite relevans in i svenskt liv. Men så känns det inte med Chilly Chilton. Han känns snarare som en chansning som verkligen gick hem.

Han avslutade just sin första predikan och har uppmanat alla att bli - ett träd.

Och inte vilket träd som helst utan det som tullindrivaren Sackaios klättrade upp i.

"Vi behöver bli träd som människor kan klättra upp i och få syn på Jesus från. Hur kan vi lyfta människor så att de får se Honom? Tänk om vi kunde få vara människor som människor utbrister "Jag ser Honom, jag ser Jesus" när de möter!"

Chilton betonade att det där mötet inte skedde i en kyrka, det skedde på en väg. jesus var på väg till Jerusalem, men han hade tid att söka upp och rädda det förlorade. Han hade alltid tid med det ochd et bör prägla hans efterföljare också.

"Kom ihåg: Du är inte den slutgiltiga attraktionen - det är Jesus. Det är helt okej om de inte stannar i trädet. Vi behöver vara en plats där de kan upptäcka Jesus men sen måste de kunna vandra med honom".

Det handlar om att skapa lärjungar, att leda till förändring. precis som Jesus ledde Sackaios till ett förändrat liv.