Försökte fånga lite känsla under inledningsmötet. Har inte hunnit titta på det själv än, så om du är snabb så får du premiärtitten. Exklusivt som bara den.

"Ropa till Gud", heter lovsången som sjungs här. En modern klassiker. Och det kan faktiskt sägas som en spontan anteckning hittills - det är inte så mycket nya lovsånger utan ganska många med i alla fall sisådär tio år på nacken.

Inte imponerande gammalt naturligtvis, men tendensen har annars varit att det antingen ska vara riktigt gammalt eller riktigt nytt.

Förresten, ni missade väl inte texten i gårdagens tidning om längtan efter en generationsväxling i pingströrelsen? Inte på bekostnad av de äldre, förstås - de församlingar som inte vill ta tillvara på erfarenhet och mognad kommer missa något viktigt.

Men när de yngre generationerna inte får axla ansvar missas också något väsentligt.

Tänkte tipsa om den här texten som jag skrev i slutet av Predikantveckan 2008. Jag tycker att den på ett bra sätt tydliggör problematiken samt Pelle Hörnmarks längtan efter att vända utvecklingen.

Chatrine Carlson, föreståndare i Jönköping pingst, står och drömmer på estraden i Evangelistveckans inledningsmöte. Hon är ivrig, ibland nästan forcerad. Entusiasmen är påtaglig.

"Varma, djärva och växande församlingar" är temat för konferensen och för predikan. Chatrine Carlson utgår ifrån bibeltexten där Jesus möter en Samarisk kvinna (Joh. 4) och talar om hur han han sammanfattade allt i temat i det mötet, hur han rev barriärer och murar. Chatrine Carlson

"Jesus rev många av den tiden murar - köns-, ras-, religions-, politiska murar för att nå henne med evangeliet".

Kvinnan sa "Hur kan du som är jude be mig om vatten, jag är en samarisk kvinna" och Chatrine Carlson gjorde en jämförelse som var en utmaning:

"Tänk om vi kunde vara lika djärva så att vi skulle få såna frågor från omgivning: "Hur kan du som är kristen bjuda in mig till kyrkan, jag är ju muslim?". Eller: "Hur kan du som kristen bjuda in mig till din cellgrupp, jag är ju homosexuell?"

Nåd och sanning. Det präglade Jesus såpass att han blev omtalad för det. Tänk om det kunde bli likadant med dagens pingströrelse, drömde Chatrine Carlson.

"Vad präglar oss, är det Jesu sätt? Eller är det fariseernas?"

Varmt framfört av Chatrine Carlson, rakt igenom. Men djärvt, i längtan efter tillväxt.

Sitter på tåget till Jönköping för att bevaka pingstkonferensen Evangelistveckan, som i dessa tider av effektisering allt mer kommit att förkortas E-veckan. Kanske för att den inte, på samma sätt som förr, är riktad till just evangelister utan är bredare. På gott och ont, kanske.

Hursomhelst, tänkte bara säga att det blir en del bloggande från Jönköping i dag och i morgon, så håll lite koll här om du är nyfiken. Jag är dock inte där som enbart bloggare utan ska försöka skriva artiklar och fotografera till morgondagens tidning också, så förvänta dig något rimligt under denna dag. Men ändå, det som blir kan förhoppningsvis vara värt en titt.

Du kan även följa mitt twittrande från E-veckan, tillsammans med alla andras, här på bloggen.

Det här hade jag tänkt registrera i ett blogginlägg direkt efter att jag först hörde det för några veckor sedan, men det föll bort. Och det gör väl inte så där jättemycket, precis. 

Men lite roligt är det, så det får bli en smärre bloggpost kring det nu och här.

Alcazars bidrag i årets Melodifestival (som åkte ut i lördags) innehåller en inlånad klassisk strof: "This little light of mine, I´m gonna let it shine". Den textraden sitter så djupt i mig från alla gånger den sjungits i kyrkor att jag reagerade direkt när jag hörde den, trots att den nu var planterad i ett annat sammanhang och i en annan melodi.

Och jag är säker på att jag inte var ensam. Den sången är söndagskolelåten framför andra för många, gissningsvis vandrade en del tankar iväg till barnatro och annat som förknippas med de där orden.

Man ska naturligtvis inte överdriva det och får för sig att det här var någon slags evangelisationskampanj. Men det vore även ett misstag att underskatta det, tror jag. Gud rör sig nämligen som han vill, använder vad han vill i sitt ständiga sökande efter människor. Stenar ropar.

Sitter här och funderar lite kring Jonas Gardell och hans "Åh, Herregud!". Det är jag bevisligen inte ensam om. Många är de bloggare som skrivit senaste veckan, än fler de som kommenterat bloggar och artiklar här på Dagen eller annanstans.

Han berör och upprör. Jag gillar det. Uppskattar samtalet och funderingarna som kommer igång, som stöts och blöts. Tycker om att vissa hittar saker de vill understryka i Gardells program, att de passar på att berätta sin historia och syn på Gud. Gillar att andra tar spjärn i vad han säger för att föra fram en åsikt som inte ligger i linje med Gardells (så gjorde jag själv).

Bra så.

Men det finns något annat som också blivit tydligt senaste veckan. Det är väl inte direkt chockerande, det har synts förr, men det har kanske blivit påtagligare än på länge. De hårda orden, fördömandet. De som tycker att man inte ska lyssna till Jonas Gardell och samtidigt knappt verkar göra annat själva - helt upptagna med att skriva bloggkommenterarer om att han inte borde få yttra sig om Gud.

Det begriper jag inte. Vad är det för oro och för rädsla bakom det? Om bara den som tycker och tänker som jag kring Gud och kristen tro ska få yttra sig och bli bemött med respekt - var hamnar vi då? En del tänker säkert "väckelse!". Tänk, jag tror precis tvärtom.

Den som inte kan lyssna, som inte kan samtala, blir snabbt ensam med sin pulpet. Där i kan han/hon vara radikal (enligt sin egen definition), men till vilken nytta? Jag är övertygad om att nutiden - eller ja, alla tider egentligen men inte nutiden mindre - behöver lyssnande och samtalande kristna. Man behöver inte sluta tala och skriva själv för det nämligen, man behöver inte upphöra att vara tydlig med var man själv står. Skillnanden är att man blir lyssnad till om man lyssnar.

Det är egentligen väldigt grundläggande och enkelt: Det handlar om människovärde, om att bemöta och behandla andra människor med respekt. Därför gillar jag Ulf Ekmans slutkläm på bloggposten där han tydligt markerar mot mycket (kanske till och med det mesta) av Jonas Gardells teologiska uppfattningar:

"En sak till... att slunga förbannelser är fullständigt ovärdigt kristna. Varje människa bör behandlas med respekt!"

Har man inte det riktigt klart för sig, ja då bör man överväga att vara tyst både i det offentliga rummet och i näromgivningen.

Och det är värt att betänka inte bara gentemot icketroende utan även i förhållande till andra kristna. Så här skrev amerikanske pastorn Rick Warren på Twitter häromdagen:

"Jesus grieves everytime I'm more ready to die for a doctrinal/political view than for the ChristianBrother I disagree with".

Fritt översatt: "Det smärtar Jesus varje gång jag är mer redo att dö för en doktrin/politisk åsikt än för det kristna syskon som jag inte är överens med".

Gissar att många av er såg Jonas Gardells "Åh, Herregud!" igår kväll. Jag också.

Finns mycket man skulle kunna kommentera eller fundera kring, för det är ju så Gardell jobbar i mycket - provocerar, utmanar, vill få igång lyssnaren/tittaren. Inte sällan väljer (jo, jag tror att han just väljer det) han att gå ett steg längre för att skapa reaktioner.

När jag tittat klart dröjer jag mig kvar vid i synnerhet en sak: Jonas Gardells återkommande (genom böcker, intervjuer och nu även här) upprepning kring behovet av att välja vilken bild av Gud i Bibeln som är den rätta och som vi tror på. Förenklat: Tror vi på Gamla eller Nya testamentets Gud? Den frågan är ständigt central i Gardells funderingar.

Och visst, jag känner igen den där kampen och funderingarna kring hur det hela hänger ihop, hur de olika bilder av Gud som målas upp förhåller sig till varandra. Det kräver sina funderingar, samtal och studier. Absolut.

Men jag kommer inte till samma slutsats som Katia Lidell, präst i Svenska Kyrkan, som formulerade sig så här i programmet: "Någonstans måste man bestämma sig, tycker jag, är Gud allsmäktig eller god?".

Jag har problem med den här formen av "antingen-eller"-tanke. Det vore enklare om det gick att rama in Gud på det sättet, men jag är tveksam. Jag tycker snarare att Gud ofta utmålas som "både-och" i Bibeln: allsmäktig och god, nåd och sanning, etcetera.

"Han är motstridig, motsägelsefull - Gudsekvationen går inte ihop", sa Gardell i tv-programmet.

Ja, Gud är motstridig, bilderna/sidorna av honom kan kännas motsägelsefulla. Och att "Gudsekvationen" inte är så enkel att få ihop, behöver det vara samma sak som att vi måste avskriva det ena till förmån för det andra? Eller är det snarare ett bevis för att Gud är något mycket mer än vad vi är - att vi liksom inte riktigt får det grepp vi skulle vilja, att orden och tanken inte helt räcker till för att helt fånga honom. Vi kan säga och tänka en massa om Gud, vrida och vända på det, försöka få ihop det logiskt utifrån vårt perspektiv - men ändå räcker det inte. Gud är större, mer.

"De föreställningar vi gör, de bilder vi gör av Gud är aldrig Gud i sig utan just bilder och föreställningar av Gud".

Så sa Jonas Gardell i tv igår och det ligger mycket i det. Men frågan är: Borde den principen enbart riktas gentemot de bilder och föreställningar som andra gjort genom historien? Borde det inte lika mycket riktas mot de egna bilderna och föreställningarna om att Gud är "antingen-eller" istället för "både-och"?

Ps. För allmäna reflektioner/åsikter kring Gardell och programmet - kommentera här Ds.

Förra veckan släpptes Tomas Andersson Wijs nya skiva "Spår". Idag har vi en stor och intressant intervju med Wij om att växa upp, psalmsång och mycket annat, missa inte den. Och skaffa skivan, det är den värd. Här hittar du min recension och dessutom "återrecensioner" av hans tidigare album.

Och som om inte detta vore nog: Jag skapade en Spotifylista med några av Tomas Andersson Wijs, i mina ögon, allra bästa låtar från de tidigare skivorna. Kanske lite speciellt för dig som ännu inte upptäckt honom. Då är det dags nu.

Jag fascineras - nej, imponeras är nog ett bättre ord - av Stefan Swärds engagemang för tonåringar. Jag har förvisso bara följt det på distans, via typ hans blogg, men det är omöjligt att inte få viss respekt för att en samfundsordförande, församlingsföreståndare, debattör och allt vad han nu är (många titlar har han) bland annat är ute en del fredagsnätter med Ungdomkyrkan Konnekt och bjuder på pannkakor och pratar med unga om Jesus.

Sånt är alldeles för ovanligt - alltför många församlingsföreståndare och andra ledare har släppt tonårsgenerationen till andra, yngre ledare. Stort misstag, det är klart att det behövs äldre, kloka ledare med goda perspektiv i just den ålder där så många avgör sig för eller emot kristen tro. Ta Swärd till föredöme!

Häromveckan skrev dock Stefan Swärd ett blogginlägg som jag reagerar lite dubbelt kring.

"Jag har en dröm, att få starta upp en helt ny tonårskyrka i Stockholm, som är helt fokuserad på att nå tonåringar, med gudstjänster för tonåringar, som får med sig helt vanliga tonåringar. Jag skulle vilja öppna upp hela Elimkyrkan för den generationen".

Så skrev han, bland annat, i ett inlägg som var kortfattat och utan detaljer kring hans tänk i frågan. Och jag gillar som sagt den där passionen och han helt rätt i sitt upprop - alltför få tonåringar berörs av någon församlings arbete. 

Men jag ser även klara risker med "tonårskyrka" och alltför mycket av "gudstjänster för tonåringar". Jag tror säkert att det kan fungera och fylla en viktig funktion, men jag har sett alldeles för mycket av församlingsarbete som nått massor av tonåringar men sedan gett väldigt lite resultat i förlängningen. Alltför få tar med sig församlingsengagemanget och gudstron in i vuxenlivet, helt enkelt.

Det är förstås inte bra om man hamnar i diket "få eller inga tonåringar" heller, för då är ju möjligheten att forma bestående lärjungar än mindre. Men drömmen är församlingar som kan nå många tonåringar och samtidigt ge en grund som håller samt har förmågan att leda vidare in i den nya perioden av livet.

Där har Elimkyrkan i Stockholm, tillsammans med alla andra församlingar, den stora utmaningen. Inte bara att nå tonåringar utan att även leda dem till nästa steg.

Och då tror jag att man ska se upp med att hamna för mycket i "tonårskyrka"-tanken, där den blir fristående och blir något man som faktiskt växer ur. Bättre än inget - absolut - men inte bästa alternativet. Jag tror att separata samlingar för en viss åldersgrupp (barn, tonåringar, småbarnsföräldrar, daglediga etcetera) kan vara ett utmärkt och nödvändigt komplement till den gemensamma allgenerationsgudstjänsten, men jag ser det inte som en ersättning.  

Så frågan är kanske snarast: Hur blir Elimkyrkan Stockholm (och andra kyrkor) en kyrka för alla generationer där den viktiga och avgörande tonårstiden får stor plats?

Just det ja, var som sagt med i "Kväll med Ulf Ekman" i förra veckan för att prata om ungdom och församling tillsammans med Joakim Lundqvist som leder ungdomsorganisationen Ny Generation.

I väntan på den egna medverkan gjorde jag en liten bakom kulisserna-inspelning som jag nu lagt ut på Youtube. Det är lite fladdrigt, lite knepigt med ljud och ljus här och var men ni får ta det som det är. Det ger hursomhelst en liten känsla av hur det ser ut i studion och hur inspelningen gick till, med producent Daniel Severin som spindeln i nätet och omtagningar när något blev fel.

Ibland kan resande innebära massor med tid för bloggande. Så dock inte denna gång, tyvärr. En liten uppdatering nu, dock.

I tisdags kväll var det fördjupningskväll i Sävedalens missionskyrka som gällde, och jag tyckte vi hade en riktigt bra kväll tillsammans. Det märks att det finns en stor smärta kring ämnet "Unga växer bort från kyrka och tro när de växer upp" - så många egna personliga erfarenheter - men det finns också hopp om en förändring.

Jag är så fascinerad av det exempel Jesus ger kring Emmausvandrarna och jag märker - varje gång - när jag talar i det här ämnet hur det slår an just där. Hur hoppet tänds, hur hjärtan börjar brinna. Precis som hos de där Emmaunsvandrarna. Utifrån det exemplet menar jag att det finns tydlig vägledning för att tonåringar in i en tro som bär även i vuxenlivet.

Därefter blev det onsdag, som innebar tre intervjuer och en flygresa Landvetter-Arlanda. Och titta vem jag stötte ihop med då.

Det blev lite suddigt, men kanske syns det att det är Tomas Sjödin, trots allt. Han - känd för sina böcker och goda talarkonst - skulle till Gävle och predika. Vi skiljdes åt på Arlanda och jag begav mig till Uppsala där jag gjorde ytterligare en intervju innan det var dags för inspelningen av "Kväll med Ulf Ekman" som sänds i Kanal 10 och på Livets ord play ikväll.

Kanske blir det något mer skrivet här om inspelningen och programmet under nästa vecka, jag skulle tro det (filmade och plåtade lite bakom kulisserna), men nu orkar jag inte. Har (efter smärtan och sorgen efter ishockeyn i morse...) suttit på ett antal tåg ochs krivit ut de där intervjuerna som jag gjorde igår. Två av dem kommer på tisdag, en slags fristående fortsättning på artiklarna om fastan från förra vecka, kan man säga.

Men nu pustar jag ut och njuter av att ha landat i hemmet igen. Borta bra... På lördag bär det iväg igen, till Skövde pingstförsamling denna gång. Men det är min hemförsamling det, där fanns jag med under mina viktiga tonår. Så det är som att komma hem det också, på sätt och vis.

Idag dök min bok upp för läsning på nätet. Eller ja, delar av den i alla fall: Förordet (av Niklas Piensoho), prologen och en bit av kapitel ett. Ingen helhet således, men lite känsla för stil och innehåll kan det nog ge åtminstone.

Ett smakprov, helt enkelt

Jag har försökt att sprida ut mina arrangemang kring den bok jag skrivit, men den här veckan har det kört ihop sig lite. Först Sävedalens missionskyrka ikväll, därefter Uppsala och medverkan i "Kväll med Ulf Ekman" i morgon kväll och sedan Skövde pingstförsamling på lördag förmiddag.

Inga jättebekymmer en normal vecka, men just denna vecka...

Den här eftermiddagen får vigas åt att ta sig till Sävedalen från min hemort Falköping, det gäller att vara ute i god tid. I morgon får det bli flyg till Arlanda från Landvetter, och förhoppningsvis går det tåg så att jag tar mig hem till familjen igen på torsdagen. Därefter bilfärd till Skövde lördag morgon, om nu inte ett nytt snöoväder ställer till det...

Sånt här är förstås lite jobbigt och besvärligt, och jag lider med storstadsmänniskorna som är beroende av kollektivtrafiken. Och samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite spännande och fascinerande, att vi får något som rubbar våra invanda och trygga cirklar - om än bara lite, lite. För vi ska inte glömma att det här knappast är en katastrof, det är ett otroligt överord i sammanhanget.

Tänk att vi lever i ett land där de värsta som verkar kunna hända är att kollektivtrafiken (och alla annan trafik också, för den delen) får problem. Det ställer naturligtvis till det och kan bli väldigt besvärligt för en och annan.

Men i det stora hela - är inte alla krigsrubriker och uppgivna suckar bara ytterligare ett bevis för hur oerhört bortskämda vi är i detta västerland?

Aftonbladet har skrivit en rad artiklar kring Carolas besök i Haiti, först om "jordbävningar och den yttersta tiden" och sedan bland annat om att hon gav bort en parfym till sitt ena fadderbarn.

Märkligt kan tyckas. Men de där artiklarna - känns inte de också aningen märkliga? Jag har svårt att bli så upprörd på Carola som en del blivit de senaste dagarna. Känns inte artiklarna väldigt sökta, som att det letas efter något att klandra?

Ska inte Carola granskas alltså, är det vad jag menar? Självklart inte, och jag tycker - nu som förr - att hon verkligen borde omge sig med bättre rådgivare som exempelvis kan hjälpa henne förstå hur en parfymgåva kan komma att uppfattas i den här situationen. 

Och samtidigt - är det rimligt att det, och endast det, hamnar i fokus i en sådan här bevakning? Man kan tycka olika om Carola, det vet vi att många gör och jag är inget superfan som försvarar eller gillar allt hon gör, men är det rimligt att en människa med lång historik av faddergåvor och andra insatser för katastrofdrabbade enbart ska kritiseras för en sån här resa med ett försök till insats?

Om Aftonbladet hade speglat mer än ensidigt (alltså bedrivit journalistik) hade de fått med mig utan tvekan, för den där parfymflaskan (och säkerligen annat) kan vara värd att diskutera och värd för för Carola att fundera över.

Men nu... Carola kallade det hela för cyniskt i Sveriges Television i morse. Jag är beredd att hålla med.   

Min förre Dagenkollega Emanuel Karlsten har regelbundet gjort sammanställningar av goda, roliga eller intressanta länkar han sprungit på senaste tiden. Jag tänkte jag skulle låna eller kopiera det. Med vilken regelbundenhet vet jag inte, men lite nu och då så där.

Här är första.

Ovärderligt samtal

Pingstpastor Stefan Beimark (Ärla) skriver kort och varmt om ett samtal hem från utlandet. 

Frigöra yta i egna livet och samtidigt förgylla någon annans

Elisabet Svahn ger bort något varje dag under den 4o dagar långa fastan.

Ferry liknar OS-guldet vid ett kylskåp i Afrika

Inte nog med att Björn Ferry, emellanåt i alla fall, är en klippa i spåren och på skjutvallen. Han är en citatmaskin också. Det är om ett första och andra kylskåp i Afrika är odödligt.

Treenighetsläran är visst biblisk

Debatten kring treenighetsläran är en av de mest seglivade i kristna bloggosfären. Nu har Mikael Karlendal, pastor i Ängelholms pingstförsamling, skrivit en serie där han försvarar och förklarar treenighetsläran. Del 1 här.

En match mot feminismen

Sprang på det här klippet där ex-boxaren Paulo Roberto pratar feminism i P3 Populär så att programledaren Hanna Fahl blir upprörd. Av den Facebookdiskussion (som uppstod där jag hittade klippet) att döma så håller dock många andra med. Vad tycker du?

"Det finns bara liv"

Robert Eriksson, sångare i Folk och pastor i Missionskyrkan Sävedalen, skriver bra om att inte dela upp livet i en "andlig del" och en "värdslig del" utan hålla ihop livet i en helhet. 

Från och med nu gäller detta på denna blogg:

Det är bloggposten och dess centrum som det kommenteras och samtalas kring. Det är tillåtet att göra avvikningar, att exempelvis reagera på en bisats, men de ska i så fall vara marginella. Det är alltså inte tillåtet att ta fasta på någon liten detalj och kidnappa bloggen till att handla om det. Bloggen är inget allmänt samtalsforum. Om de här sakerna inte följs kommer jag säga till och - om det inte följs - ta bort kommentarer. Jag gör detta för att det ämne jag tagit upp och gärna vill få kommenterat emellanåt drunknar i en massa kommentarer som egentligen hör till en annan diskussion. "Men om vi tycker att det är något annat som bör tas upp och diskuteras då?". Skriv det i en kommentar så får vi se om det kanske tas upp vid ett annat tillfälle, alternativt skriv något på egen blogg.

Jag vet att det kan vara svårt med såna här gränsdragningar och är inte ute efter strömlinjeformning. Högt i tak är tänkt att gälla, men det är jag som med bloggposten berättar vilket rum det är vi befinner oss och funderar/kommenterar/samtalar.

Olika uppfattningar - än mina eller andra kommentatorers - är inget bekymmer utan en tillgång. Spänst bland kommentarerna och i samtalet är enbart ett plus. Men det är viktigt med respekt för andras åsikter, att lyssna och att bemöta i god ton. Tonen får förstås gärna vara vass, men sträva efter att den ska vara god.

En sak ytterligare kan med fördel påpekas: Korta inlägg är en fördel, då läses de av fler.

Väl mött!

Sitter med en alldeles färsk skiva i handen, Jörgen Kjellgrens första soloalbum. Med bakgrund i Frälsningsarmén och dess gospelkör Vasa Gospel och senare en del av framgångsrika Oh Laura (alla minns "Release me", antar jag?).

Har inte hunnit lyssna en sekund på albumet "Noir syndrom" än, men det räcker med att lyssna till singeln "Han har gjort det igen" för att konstatera att han har gjort just det - gjort det igen. Jörgen Kjellgren (som jag, by the way, gick på musik- och bibelskola samtidigt som för femton år sedan) har stor känsla för goda melodier och för att fånga en sinnestämning. Den lågmälda rösten passar exempelvis perfekt för att tydliggöra melankolin som ligger i botten av den här sången som bland annat är en suck gentemot de kyrkor som tidigare var hans hem.

Ser med spänning fram emot att lyssna in hela albumet.

Intressant med alla reaktioner och synpunkter på bloggposten om vilken sång med kristet centrum som nått ut djupast och bredast senaste årtiondena.

Det kom en del goda kompletterande förslag till "Du måste finnas", exempelvis "Stad i ljus", "Håll mitt hjärta" och "Vem tänder stjärnorna".

Det där är intressant, för alla de där sångerna - och andra som brukar nämnas i sammanhanget -  är skrivna om inte av ateister så i alla fall av icke speciellt kyrko-vana människor. I klarspråk: Inte av kristna profiler.

Annat var det förr. Flera låtar från 1970- och 1980-talet har nämnts: "Han är min sång och min glädje" av Pelle Karlsson, "Där rosor aldrig dör" av Mia Marianne och Per Filip är kanske de två allra tydligaste exemplen. Här snackar vi album som såldes i omkring 300 000 exemplar. Svindlande siffror, förvisso från en tid där det köptes mer skivor och konkurrensen inte var lika stor och bred. Men ändå, långtifrån allt sålde i den typen av jätteupplagor - det var riktiga jätteframgångar som slog brett.

Vad var förklaringen till det? Troligtvis att man fanns i det svenska musiklivets mitt - på turneer i folkparkerna, exempelvis.

Därefter växte den "kristna musikscenen" fram tydligare, de uttalat kristna artisterna spelade allt mer i kyrkorna och allt mindre på krogar, i folkparker och dylikt. De som så gjorde fick finna sig i att det rynkades på näsan från många kristna i samtiden.

Subkulturen var skapad, musiken stängdes allt mer in bakom kyrkportarna. Och därefter har de sånger med kristet centrum som nått ut djupast och bredast fått skrivas av andra än de med en tydlig kristen bekännelse och församlingstillhörighet.

Stenarna har fått ropa, om du så vill.

Det blev lite diskussion om sambo, alkohol och vem som kan bjudas in och medverka i en gudstjänst i kommentarsfältet på den här bloggposten.

Intressanta frågor i allmänhet, dock känns det märkligt att diskutera dem kring United Øresundskyrkan eftersom jag (och uppenbart inte heller kommentatorerna som berör de delarna) inte vet detaljer kring den församlingen.

Så vi släpper dem, och när väl det är gjort kan det här vara värt att fundera något kring. Först ut: Sambofrågan.

Jag skriver det här utifrån den frikyrkotradition jag är uppvuxen i, vilket väl också är den enda som den aktivt berör kanske: den utan en historia av folkkyrkotänk.

Förr, när jag själv var barn exempelvis, var det otänkbart att vara medlem i exempelvis en pingstförsamling och samtidigt bo sambo. Det deklarerades tydligt i såväl undervisning som genom uteslutningar av dem som inte höll sig till bestämmelsen.

Någonstans och av någon anledning förändrades det dock. Inte, tror jag, för att åsikten ändrades utan kanske mer för att människor glömdes bort och hamnade i kläm. Man glömde att budet fanns till för människan och inte människan för budet, typ (för att travestera Jesu ord sabbaten).

Så från slutet av 1980-talet och framåt praktiserades uteslutning alltmer sällan, undervisningen fokuserade mindre på den typen av "livsstilsfrågor". Följden (bland annat): Ökat samboskap bland medlemmarna i olika församlingar.

Jag har hört om en historia i en av landets större frikyrkoförsamlingar från slutet av 1990-talet. Församlingen hade nytillträdd föreståndare som blev ombedd av ledningen att söka upp några av ungdomarna i församlingen som bodde sambo och tala dem tillrätta. Hans respons: "Har vi undervisat tydligt så att de vet var vi står i frågan om äktenskap då? Annars kan vi ju inte komma med pekpinnar nu".

Den ärvda situationen är inte helt enkel: I arvet och grundvärderingarna finns en tydlig ståndpunkt, men eftersom ämnet ofta hanterats hårt och kallt och frågan på många sätt med tiden marginaliserats är det svårt att veta hur man ska tackla den i nutiden. Ska man börja utesluta människor för något de inte förstått, för något församlingen inte alls varit speciellt tydlig med?

Och det där handlar alltså om de som redan är medlemmar...

Hur ska man då tänka gentemot människor som inte är med i en kyrka? Ska det krävas en förändring, ett upphörande av exempelvis samboskap, för att få vara aktiv? För att få vara medlem? Ska det krävas att man uppfyller församlingens alla grundvärderingar redan från början eller finns det möjlighet att växa in i det över tid, att helgas? Går det kanske hitta ett sätt att vara frikyrka med tydliga folkkyrkoinslag?

Hur behåller man en tydlig hållning utan att samtidigt stänga till för människor som inte (i alla fall från början) har samma värderingar och åsikter?

En pastor jag talade med för ett tag sedan sa så här, ungefär:

För mig handlar det om riktning. Om man är med i församlingen, eller på väg in i den, och bor sambo så är det avgörande hur man resonerar. Om man säger så här "Tja, jag vet inte riktigt, det har bara blivit så. Jag kan absolut tänka mig att vi gifter oss framöver", då är det inte så problematiskt för mig. Då är de på väg i riktning mot den hållning som vi har, då handlar det för oss att vägleda på ett gott sätt snarare än markera emot. Men om man säger "Jag tycker att samboskap är perfekt, det är inte så definitivt utan man har en öppen dörr om det inte skulle fungera", då blir det problematiskt för det står så tydligt i konflikt med vår grundhållning.

Det här inga enkla frågor att behandla som församlingsledare i dag. Jag är inte avundsjuk.

På tal om det där med "Atmosfär i bloggosfär" så bör man absolut läsa vad Patric Forsling, generalsekreterare på Equmenia, skriver om på Amen.se: "Jesus läser våra bloggar" 

Vilken sång med kristet centrum har nått ut bredast och djupast bland svensk allmänhet, långt utanför kyrkorna, senaste årtiondena?

Började fundera här hemma och landade spontant i denna: "Du måste finnas", från "Kristina från Duvemåla"-musikalen.

Helen Sjöholms intensitet och hängivenhet, exempelvis i den här versionen, är svårstoppad. Låtens musikaliska dramatik gör sitt till - och så texten ovanpå: den vamt troende människan som mött livets smärta och går i närkamp med sin Gud.

 Håller du med, eller finns det någon sång som slår denna?

United Øresundskyrkan i Malmö har verkligen plockat upp de nya kändisarna i Skåne den senaste tiden.

För ett tag sedan besökte Calle Kristiansson, tvåa i årets Idol, församlingen för sin första spelning efter tv-tiden. Här nere finns två klipp ifrån den söndagseftermiddagen (tyvärr dock inget från den intervju som Magnus Persson, församlingens grundare och pastor, gjorde med Calle).

Och nu på söndag är det dags för ännu en Idoldeltagare från Skåne - Reza.

Så här är det förstås långtifrån varje söndag i United Øresundskyrkan, de har mer traditionella musikinslag än så vanligtvis (eller ja, allt är ju relativt, det är inte säkert att en pingstvän i 70-årsåldern från en annan församling skulle känna igen sig) men det är helt klart att de har ett annat förhållande till vem som får medverka än vad många andra församlingar har.

Det är i och för sig inte helt ovanligt att andra församlingar bjuder in lokala, regionala eller nationella gäster men vanligast är nog att det sker vid kafé- eller intervjusamlingar då, inte vid veckans centrala gudstjänst som här.

Så här kommentade Magnus Persson det i en kort Dagenintervju nyligen:

"Vi försöker ha artister som medverkar varje söndag. Ibland kända, ibland mindre kända. En söndag i månaden kallar vi supersöndag. Då har vi en gäst som är en samtida, aktuell person som vi också har en liten intervju med om deras perspektiv på livet, Gud och kyrkan."

Man kan säkert ha olika åsikter och tankar om sättet att arbeta. Men man ska minnas detta: United Øresundskyrkan är bland de församlingar som döper flest och växer mest i Sverige (om de inte till och med är nummer ett på den listan).

Visst, allt är inte kvantitet och siffror - frågan är naturligtvis även om det är genuint och på riktigt eller om församlingen bara är underhållning och förströelse som passar nutidsmänniskan?

Jag har inte insyn i alla detaljerna hos United Øresundskyrkan men utifrån berättelserna jag hör och predikningarna jag lyssnat på av Magnus Persson (exempelvis den här om synd och omvändelse) så tycker jag mig dock höra något helt annat än ytlig konsumtion. 

Den gamla självklara förmiddagstiden för gudstjänster blir allt mindre självklar. En del nystartade församlingar har valt andra tider, främst eftermiddagar, men de senaste åren har allt fler etablerade bytt. Och än fler funderar och överväger att byta 11 mot exempelvis 16.

Utifrån det är det roligt att idag uppmärksamma frågan med några olika exempel från kyrksverige, och på så sätt kanske hjälpa till lite i tankarna och ge folks argument åt olika håll.

Personligen är jag väldigt svag för argumentet att byta tid för att nå nya människor, som man gjort i Karlstad och Råslätt, att på så sätt bryta det interna och bli mer offentliga. Samtidigt förstår jag tankarna i Veddige där man gjort tvärtom och funderat på vad som passar dem som redan går allra bäst.

Om de där två perspektiven sammanfaller finns det definitivt inget att tveka kring - det står inte direkt i Bibeln (ens i 1917 års översättning) att det är klockan 11 som gäller.

Ska bli intressant att se vad Pingst Jönköping väljer i längden, om den tillfälliga flytten till eftermiddagen blir permanent. De har varit föregångare/trendsättare inom mycket annat, kanske kan detta bli ännu ett omårde. Vilket de än väljer kan jag tänka mig att det kommer ge argument för andra.

I lördags var jag talare på en barn-och ungdomsledarkonferens i Huskvarna, arrangerad av ungdomsförbunden inom Pingst, Evangeliska frikyrkan och Svenska alliansmissionen.

Det var en fantastisk dag, att få möta omkring 200 av alla dessa som med hjärtats lust ger av sin tid och sitt engagemang för att vara goda förebilder och ge en god grund i starten av ungas liv är inget annat än en ynnest. Så mycket längtan, så mycket vilja att få prägla och förmedla - dela - Jesus med nästa generation.

Och allra tydligast såg jag det i Cajsa Tengblad. 

Hon är ungdomskonsulent hos Svenska alliansmissionens ungdom och därtill föreläsare och författare med fokus på det viktiga ämnet självbild. I lördags höll hon seminarier parallellt med mig och jag hade därför tyvärr inte möjlighet att lyssna till henne, men vid den korta slutsamlingen skulle hon bara kort ge erbjudande till alla intresserade att köpa en bok.

Det var då det hände, det som jag kommer bära med mig länge, länge.

Cajsa Tenblad nämnde helt kort om ämnet, om vikten av att undervisa om och ge unga en sund och god självbild i en värld och en tid där många kämpar med en destruktiv och negativ sådan, och kom in på att det inte bara är tjejer det gäller. Ämnet är viktigt och angeläget även bland killar och behovet av män som förebilder är därför stort (Läs intervju med Cajsa Tengblad om hennes bok "Självbild" här).

"Idag har jag haft seminarier för 39 kvinnor och 1 man..."

Det var allt hon hann säga innan det brast, fullständigt. Tårarna vällde fram, så kraftig var reaktionen att hon inte kunde stå upprätt utan var tvungen att böja sig frmåt. Det var ostoppbart. Det var hennes reaktion men eftersom det kom så plötsligt och oväntat, även för henne själv, är jag relativt säker på att det där inte bara kom utifrån hennes hjärta. Det var som om Gud slog ner och hade en hälsning.

Cajsas tårar är värda att begrunda. Om det dessutom var Guds tårar ... Då är det sannerligen läge att fundera kring om inte vi, och kanske i synnerhet då vi män, tenderar att fly något oerhört viktigt och angeläget. 

Hej Freda´,

vad trevligt att se och höra er igen. Ni har saknats oss. Livet har rullat på ändå och visst har det varit trevligt att ha Uno under tiden men ändå - välkomna åter.

För min del, och jag vet att jag talar för många fler, har ni varit betydelsefulla. Det är först på senare år, kanske först de senaste veckorna faktiskt, som jag riktigt insett hur mycket ni betytt för mitt liv. Och ja, låt mig vara konkret: för min gudstro.

Ni hade ett slags ambivalent hållning till såväl kyrka som tro. Emellanåt trosvisst, ibland tvivlande. Ni fick en del skäll för det minns jag, det suckades över svårigheten att placera er. Men jag vill tacka er, tydligt och rejält.

Jag har haft svårt att identifiera mig med artister som enbart spelat i dur, i så väl musik som texter. Var finns smärtan, frågorna, funderingarna? Och samtidigt har jag känt främlingskap även inför dem som bara målat med svarta färger och aldrig sett några ljusglimtar eller hittat några svar.

Ni hittade balansen, bättre än några andra på svenska, under min uppväxt. Tack för att ni satte ord på era tankar och känslor åt båda håll. Jag har behövt era texter för mitt liv, kunnat spegla mig i dem, hämtat kraft och energi ur dem.

Och nu är ni som sagt tillbaka, med ett nytt album. Det är en glädje, och genom dem har jag upptäckt era äldre skivor på nytt, än en gång. Jag kommer troligtvis för alltid att älska dem. De för mig tillbaka genom tid och rum, men de får mig även att drömma om nuet, om framtiden. Därför Freda´, här har ni min längtan, min uppmaning till er:

Ge er ut på en turné.

Den får gärna bli lång, men om den bara blir kort - låt den så bli. Men ge oss möjligheten att lyssna på nytt. Ta oss med på resan än en gång, den som går genom livets och trons berg och dalar. Jag har låtlistan klar (se nedan, jag tar mig friheten att lyfta in några av Unos sololåtar i reportoaren), det är bara gå och repa. Putsa gärna något, det är okej. Men låt oss uppleva er i konsertform igen.

Ska vi säga så?

1. Så lekande lätt

2. Bäste vän

3. Vindarna

4. Så länge jag lever

5. Triumfens ögonblick

6. Under ytan

7. Gå aldrig ensam

8. Jag vill se dig lycklig

9. Tusen eldar

10. Det som gör mig lycklig

11. Nära sanningen

12. Vågorna

13. Det måste gå

14. Erika

15. Allt man kan önska sig

16. Stannar kvar i min dröm

17. Kan inte se dig här

Extranummer:

19. En människa

20. I en annan del av världen

21. Alltid där