I dag är temat för Predikantveckan "Med de rätta orden". En del reagerar skarpt på att man ens ska tala kring sånt, jag märker det i mailkorgen och bland bloggare som länkar till artiklar jag skriver härifrån.

"Vadå, ni kan inte konstruera det, tappa inte bort Guds ande!". Typ så låter det.

Som om det finns en motsats. I så fall var Paulus fel ute också: "Bed också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd." (Ef 6:19-20)

Paulus slet för att hitta de rätta orden.

Carl-Olof Hultby, riksevangelist i Svenska missionskyrkan, har just talat kring att ha de rätta orden. Han betonade att vi nu - precis som Paulus då - har Ordet, Jesus. Ärendet är klart: "Som evangelist ska man bara påminna om det som varit känt i 2000 år. Mossigt? Nej, det är det aktuellaste som finns".

Det är hur Paulus ska dela Ordet som är hans nöd. Han vill inte att det bara ska bli ord, att det inte ska bli massa religiösa klyschor. Paulus ville att det skulle nå fram och han gjorde allt för att nå fram med evangeliet (1 Kor 9:19-23: "Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler" etc).

Och allt detta är Andens verk, betonade Hultby. Det handlar inte om att söka mänsklig smarthet, det handlar om att hitta Anden. På pingstdagen hörde alla evangeliet så att de förstod, på sitt språk. Från Anden kan man få modet att stå för Jesus och den rätta tonen.

Det sistnämde stannade Hultby extra vid:

"Det är viktigt hur vi säger något. Vi representerar den gode herden, han som sagt att fåren inte lyssnar till vilken röst som helst. Vår ton blir ibland för hård, för stöddig, för rutinerad".

Att söka hitta de rätta orden är inget konstigt, det är högst bibliskt. Att påstå något annat däremot, det torde vara ytterst tveksamt utifrån Bibeln.

Just det ja, det var ju det här med Piensohos citat kring att pingströrelsen mestadels skulle bestå av obibliska församlingar. Det dök upp en del gissningar (det verkar finnas många förslag på varför pingst är obibliska) men inget av dem sammanföll med det han faktiskt menade.

Men vi börjar från början.

Niklas Piensoho, pastor och föreståndare i Filadelfia Stockholm, inledde Predikantveckan med att fokusera konferensens tema om att förändra för att kommunicera evangeliet till nutidens svenskar.

Han slog fast tre saker som han är omistliga och ville med första punkten - "Förbli biblisk" - tydliggöra att budskapet inte är tänkt att förändras.

"Det finns massa andra bilder av Jesus i omlopp, en del menar sig hämta sig bild utifrån Bibeln. Men det är bara den som verkligen vilar på biblisk mark som förändrar liv, det är bara då Andens liv går loss. När Ordet förkunnas får Jesus liv mitt ibland oss. Vi tror att Bibeln ger kraft, inte bara information, eller hur? Vi ber att vi ska läsa Bibeln så att den blir bröd, inte sten".

Piensohos andra punkt: "Bli offentliga". Och det var här han menade att alltför många - de flesta, nästan alla - är helt obibliska.

"Men som det är nu förestår vi faktiskt obibliska församlingar. Vi skulle ju gå ut i hela världen, det var vad Jesus sa, men på många ställen måste man vara tredje generationens pingstvänner för att förstå vad som sägs och hur det fungerar. Vi måste bli kommunikativa. Det har gått sett någonstans, och det är nästan så vi strävar efter att vara ickeoffentliga, att förbli interna. Om man börjar ta tag i de här frågorna kommer en del att reagera men vad gör det? Låt det bryta i din församling, var inte rädd för det. Du ska frukta den evige Guden, det finns det skäl till. Och vad jag vet har han inte gett någon kontraorder. Vi är kallade att gå ut i världen, att nå människor med evangeliet."

Det obibliska låg alltså i att ha blivit interna, ha ett språk för de enbart redan invigda och frälsta. Istället bör man leta efter att klä budskapet i ord som människor förstår. Och då är vi vid punkt tre av det som Piensoho menar är omistligt: "Var samtida".

"Tradition fyller också en viktig funktion, men jag vill inte bli museiföreståndare. Vi ska hedra dem som gått före men vi måste jobba nu och här".

Och så tog han upp den diskussion som lever nu kring att kyrkan inte bör hamna i att ge underhållning.

"Men det har vi alltid sysslat med, vi har i den bästa bemärkelsen sysslat med varieté. Till den här kyrkan kom folk för att lyssna till Einar Ekberg för att han var en fantastisk sångare, och så vidare. Vi sysslar med underhållning men det är inte vårt ärende. Vi strävar efter att hitta våglängden där människor är mottagliga, där frekvensen vill vi hitta och så förkunnar vi evangeliet där. Vi ska bevara vår sälta men vara här och nu. Underhållningen är inget problem så länge den är medel men när den blir ett mål då har vi förlorat all självrespekt."

Dessutom tog han det vidare ett steg och menade att det inte bara är frikyrkan i dess typiska tappning som sysslar med underhållning. "Bjärka-Säby är den bästa show vi har just nu", sa han med ett leende och talade om rökelsen, kåporna och allt annat som finns med i gudstjänsterna där och som lockar vissa människor. Men det är centrumet - kärnan, budskapet - som är det avgörande.

(Tilläggas bör att detta inte sades som någon slags markering mot Bjärka-Säby eller Peter Halldorf, tvärtom. Innebörden var snarast att tydliggöra likheterna trots skillnaderna).

Här är texten från predikantveckan som är i dagens tidning, förresten.

Första dagen på Predikantveckan har nått sitt slut. En intensiv dag för egen del, det är mycket som ska ordnas för att hamna i rätt synk inför resten av veckan med intervjuar, artiklar och annat. Bloggen hamnar lite på mellanhand.

Men nu sitter jag här med en del bloggmaterial, men de passar sig bättre att ta i morgon i samband med att artikeln från den här inledningsdagen publiceras.

Men vet du vad, jag ger dig en liten teaser så att du har något att fundera på till i morgon, kanske diskutera med någon vän. Här är ett citat från Niklas Piensoho:

"Pingströrelsen består till största delen av obibliska församlingar".

Ryckt ur sitt sammanhang, kräver sin förklaring och utläggning. Men det tar vi i morgon. Till dess kan du gärna försöka gissa i kommentatorsfältet vad han syftar på, om du så önskar.

Jaha ja, då var det dags för Predikantveckan ännu en gång. Denna vecka, likt alla år, möts landets pingstpastorer och övriga ledare för konferens i Filadelfia Stockholm måndag-torsdag.

Detta är en av pingströrelsens mest tongivande konferenser, dess inriktning och innehåll präglar församlingarna. I enlighet med de senaste årens konferenser inom pingst - Predikantveckan men även andra likt Nyhemsveckan, Lapplandsveckan och Evangelistveckan - så kretsar mycket kring att nå nya människor med evangeliet om Jesus.

Pingströrelsen är väckelserörelsen som stannade av och nu söker ta fart igen. Det har redan skett på en del lokala platser men överlag väntas det på en ny framgångstid där människor kommer till tro. Eller ja, det är kanske snarare så att man tröttnat på att vänta. Att det ska vända av sig självt verkar de flesta gett upp. De senaste åren funderas och vrids och vänds det på det mesta för att hitta rätt i samtiden.

Predikantveckan i år lär inte bli något undantag om man tittar på ämnet och programmet (och japp, om du tittar där och tycker att det verkar som att jag kommer tala under onsdagen så är det korrekt. Den bok jag släppte för två månader sedan föranledde att de ringde och bad mig dela med mig av det perspektiv kring ungdomar och tro jag lyfter däri. Däremot är informationen i foldern om att jag är frilansjournalist felaktig, jag är i allra högsta grad anställd på Dagen).

Du följer konferensen i Dagen men även här på denna blogg, dessutom på Twitter (twittrar du kring konferensen, avsluta dina tweets med #predikant09 så hittar vi varandra). Väl mött.

Igår kväll kom sorgen.

Klumpen i halsen kände jag redan igår morse när jag läste om mamman och åttaåriga dottern som avlidit och sjuårige pojken som skadats svårt i krock med en buss utanför Dorotea.

Sånt berör och griper alltid tag, även om det är på anonym distans.

Men så igår kväll kom det närmare. Det var Tea, en av dem jag knutit kontakt med på mikrobloggen Twitter. Som läst mina kommentarer, sett mina länktips, som kikat in i mitt liv. Och jag läste Teas uppdateringar, ständigt vardagsnära och mycket om det svåra och samtidigt underbara i att vara förälder. Hon inbjöd till samtal, ville utbyta erfarenheter. Uppmuntrade gärna.

Nu är det plötsligt tyst från henne.

Det är naturligtvis mycket smärtsammare - det går absolut inte att ens jämföra, förstås - för alla dem som stod henne riktigt nära. Sonen som kanske, förhoppningsvis, kommer att vakna till sitt liv igen men upptäcka att det inte är riktigt detsamma. Barnens pappa, Teas föräldrar, syskon, arbetskamrater...

Jag var inte alls nära henne. Jag var så mycket på distans att jag inte ens vet om det jag nyss skrev stämmer. Lever hennes föräldrar, hade hon syskon? Ingen aning. Jag vet faktiskt inte ens vad Tea hette i efternamn.

Det faktumet gör att twitterflödet igår, som var ett enda stort pärlband av smärta och chock, avfärdas som "låtsasempati" av en tjej på twitter. "Det mest makabra jag vet är folk som låtsas sörja någon de inte kände", skrev hon igår efter att ha sett folks reaktioner.

Hon utlöste ett ramaskri, många blev vansinniga. För vi kände visst Tea. Inte som vi känner våra syskon, föräldrar, partners, barn, klasskamrater, arbetskamrater och nära vänner. Men vi kände henne, vi klev in i hennes liv och delade det, hon delade vårt. Vi visste inte allt om varandra, men vi visste en del. Och vänskap på distans är också vänskap.

Det är en ny värld vi lever i, där det sociala livet även så tydligt levs på nätet. Där nya kontakter knyts och människor som aldrig skulle möts annars får kontakt och pratar om högt, om lågt. Igår kväll blev det tydligt att det här är på riktigt, att de sociala medierna inte sker vid sidan om "det vanliga livet". 

Själv grät jag. Jag är medveten om att den sorgen inte är lika stor eller omfattande som när jag mist människor som verkligen gjort avtryck i mitt liv. Så kommer det inte vara, men i morse vaknade jag med tankar på Tea och hennes barn. Det var som att de tankarna legat och grott där hela natten, som att de inte velat eller kunna släppa taget.

Det är viktigt att låta det få vara så, att låta sig drabbas. Slutar vi med det, då är det slut med oss.

Igår hade vi Tillsammansgudstjänst (vilket är ett annat namn för Familjegudstjänst, typ) i församlingen jag tillhör.

Temat var "Den gyllene regeln", formulerad av Jesus: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem". Bland annat spelade vi drama för barnen som gick ut på att de ska vara generösa mot sina kamrater och tänka att det inte vore så roligt att vara den som inte får vara med och leka, ungefär.

Klassiker. Vanlig och viktig lärdom som, helt riktigt, präntas in i barn lite överallt. Men det är värt att påminna sig att det inte tar stopp där.

Jag tror - och det sa jag i den lilla apell gentemot de vuxna som hölls efter barndramat - att det är viktigt att ha klart för sig att man inte blir för vuxen eller stor för att låta den gyllene regeln prägla en. Att mäta sitt eget beteende mot om man själv skulle uppskatta motsvarande uppförande från andra är oslagbart, livet igenom.

Om jag blev tvungen att fly från Sverige och landa i ett nytt och helt främmande land, skulle jag uppskatta att bli hotad, slagen? Skulle jag gilla om mina barn - som redan gått igenom massa traumatiskt i hemlandet och genom flykten - skulle behöva råka ut för att någon tänder eld på en lövhög utanför som riskerar sätta hela huset i brand?

Naturligtvis inte, eller hur? Jag skulle vilja bli bemött med värme, omsorg, få hjälp in i det nya, bli insläppt in i människors hem. Då bör man bemöta andra så.

Vill jag att människor ska läsa det jag skriver eller höra det jag säger i en strävan efter att förstå eller tycker jag att det känns bra om mina åsikter kidnappas och mer eller mindre missförstås med flit ?  

Naturligtvis inte, man vill bli bemött med respekt. Gärna argumenterad emot, men ärligt och korrekt. Då bör man bemöta andra så. 

Om det saknas pengar så att jag inte kan handla min mat utan får höra kassörskan säga en högre summa än jag har täckning för - skulle jag önska tystnad av alla i kön eller att någon säger "jag kan betala det där för dig, det är lugnt".

Ja, du fattar.

Det blir i det närmaste övertydligt när man gör den här enkla tankeövningen, och övertydligt kan vara bra ibland. Gyllene regeln är en viktig värdemätare - att fundera kring om det egna beteendet skulle uppskattas om det kom ifrån andra. Det kommer man oerhört långt på, som barn såväl som vuxen.

Flitligt omdiskuterade Eva Brunne, nyvald biskop i Stockolm, intervjuas kring predikokonst i nya numret av alltid utmärkta magasinet Filter . Brunne säger bland annat:

"Varje gång pratar jag om Jesus, så klart. Berättelserna som handlar om de tolv lärjungarna, ibland enstaka, ibland allihopa, tycker jag är spännande. Där finns allt: den tvivlande, den tvärsäkre, den soms viker och så vidare. Att spegla sig i de figurerna, det gör jag så ofta jag kan".

Bra sagt. Lärjungaskapets olika aspekter blir aldrig så tydliga som i närkontakten med Jesus, evangeliernas berättelser en ren skattgruva. Och inte minst är de det - förstås - för dess tecknande av Jesus själv. Han borde verkligen vara central i varje predikan. Om det inte känns naturligt att ha med Jesus i en predikan - bör den predikan hållas alls då?

Jag är ingen anhängare av idén att övriga Bibeln, vid sidan om evangelierna, bör läsas med en nypa salt eller rent av sorteras bort. Inte "Jesus only" alltså, men väl Jesus centralt. Han som är Bibelns kärna bör också vara predikans.

Mötte Conny Brännberg, region-och kommunpolitiker, häromdagen och pratade om dubbla roller främst utifrån att han är ordförande i Skövde pingstförsamling och nu även invald i kyrkofullmäktige. Kanske blir han ordförande även där.

Motsägelsefullt och konstigt? Nej, naturligt menar Brännberg utifrån sin syn på pingströrelsen som en väckelserörelse inom Svenska kyrkan. Han har en tydlig folkkyrkotanke som man inte hör så många tala om nuförtiden när pingströrelsen allt mer blivit en egen rörelse, ett eget samfund. Läs intervjun.

Annat var det förr, menar Brännberg och refererar till Lewi Pethrus som menade att pingströrelsen inte enbart skulle verka vid sidan om Svenska kyrkan. Samma saker nämner Pelle Hörnmark, föreståndare i Pingst - fria församlingar i samverkan, när han intervjuades av Livets ords Ulf Ekman för någon vecka sedan (just detta om pingströrelsens relation till andra kyrkor diskuteras 9,30 in i programmet, för den som är intresserad av Hörnmark och dagens pingströrelse rekommenderas dock hela programmet).

De senaste åren har, som sagt, inte den här synen hörts lika mycket dock. Och nu undrar jag helt enkelt hur du tänker kring detta: Delar du Brännbergs tankar om pingströrelsen som en del av Svenska kyrkan eller är det annorlunda idag?

Just det ja, det var ju det här med humanisterna utifrån Johan Hakelius spaning, ja. Jag delar uppfattningen att Humanisternas tydliga insteg i samhällsdebatten de senaste åren inte lett till annat än att kristenheten tagit ett steg framåt.

Men, och det var det jag tänkte återkomma till, det är intressant att fundera kring hur det har hanterats. Att ta tillvara på att de existensiella frågorna väcks är en självklarhet, men frågan är hur det bör göras.

Jag tycker att det finns en risk att falla i fällan att för mycket acceptera och ikläda sig rollen som motståndare. En del debatter - i media såväl som ansikte mot ansikte - har så mycket hamnat i två från varandra helt skiljda läger som tycker olika kring allt. Typ: Man får inte ge efter, ge den andre rätt, på någon punkt för då förlorar man kampen. Då är risken uppenbar att den som håller med Humanisterna i en del av deras tankegångar därmed känner att de tar ställning mot kristen tro. Vilket förstås inte alls behöver vara fallet.

För sån är ju inte sanningen, så stereotypt är det väldigt sällan (läs: aldrig). Dessutom tycker jag att det är viktigt att tänka på att kristen tro inte bara behöver försvaras, den behöver förklaras också. Sättas in i sammanhang, få kött och blod, bli praktik. Och då tror jag att debatter som går ut på att distansera sig från motståndaren och smula sönder dess argument inte blir särskilt fruktbart.

Jag tyckte att Runar Eldebo klarade av den där utmaningen när han mötte Humanisternas ordförande Christer Sturmark till debatt i våras. Emellanåt, rent av ofta, uttryckte Eldebo att han höll med Sturmark och la istället kraften på att förtydliga de saker som verkligen skiljde dem åt. Eldebo var överens med Sturmark till 85 procenten sa han, men de 15 återstående procenten gör hela skillnaden.

Jag tror att en sådan hållning är mer framgångsrik och då menar jag inte bara att den skulle vara smidigare och bekvämare. Jag tror helt enkelt att den är ärligare och sanningsenligare och dessutom bättre plockar upp människors sökande. 

Att skapa motsatser som inte finns eller överdriva dem - för att vinna en debatt - tror jag inte leder någonvidarevart. Utmaningen ligger i att visa på kristendomens kärna och stjärna och vilken skillnad han gör (och vilken oerhört god humanist han var och är...).

Jag har hållit mig ifrån att skriva bloggposter om reaktioner på min bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" som kom för en dryg månad sedan.

Men jag gör ett undantag.

Fredrik Lignell, pastor i Betaniakyrkan (Evangeliska Frikyrkan) i Åbytorp strax utanför Kumla och tillträdande föreståndare i Ryttargårdskyrkan i Linköping, har skrivit en bloggpost efter att ha läst min bok om att ta Gudstron med sig från tonåren in i vuxenlivet.

Och framförallt, det är primärt därför jag väljer att länka till just Lignells blogg, så har samtalet tagit fart där. Jag är nöjd och glad över boken men det viktiga är att den verkar få vara med och lyfta en fråga som jag menar är oändligt utmanande och viktig.

Gå gärna in och delta i diskussionen.

Förresten, med tanke på det här med andlig egoism var det intressant att läsa den här krönikan av amerikanska magazinet Charismas J. Lee Grady som handlar om att vara "berusad i Anden". Han skriver om märklig undervisning som lett till knepiga följdsatser. Bisarra beteenden försvaras som manifestationer genom den helige Ande, skriver Grady och exemplifierar.

Debatten är inte ny, den kommer och går, begravs och uppstår. Är det inte korrekt med kraftfulla möten med Gud, omskakande så till den milda grad att allt anting annat runt omkring liksom bleknar bort? Jo, det förekommer, det ser vi i Bibeln (även om inte är allas berättelse).

Men det är värt att komma ihåg att de där kraftiga upplevelserna av Anden - som det vi läser om i början av apostlagärningarna exempelvis - inte ledde till att människor fastnade i sitt eget. Tvärtom, de tog steget ut och predikade om berörde en hel värld.

Min (i och för sig begränsade) erfarenhet av sammanhang där det talats om att, typ, "bli berusad av Anden" har visat annan frukt: Egoism, jakt på mer - häftigare - upplevelser. besvikelse och frustration - eller till och med förlorad tro - när det inte blev så där igen.

När jaget hamnar i fokus blir perspektivet skevt.

J. Lee Grady skriver om att det behöver en uppgörelse med den där påstådda berusningen och han påpekar att Bibeln faktiskt talar om just det motsatta - att vara nykter i Anden. Hans utmaning lyder: Lägg det barnsliga bakom, väx upp och nyktra till. Han är inte därmed motståndare till Anden, förstås, tvärtom understryker han behovet av mer ande än någonsin men inte bara för det egna livets skull utan för andras, för denna världs skull:

"Det sista vi behöver är kristna som är så berusad i känslomässig eufori att de inte kan be intelligent och arbeta flitigt".

Det kan tyckas väldigt andligt att bli så fylld av Anden att det är som att vara berusad. Men om det leder till mindre mänsklighet, mindre medmänsklighet, så är det allt annat.

Sitter på tåg genom ett grått och vaknande Sverige och lyssnar, efter twittertips från Ny Generations Joakim Lundqvist, på P1:s "Spanarna" med bland annat journalisten Johan Hakelius.

Han tittade sig runt i samtiden och konstaterade ett uppsving för ordet "Absolut", kanske har det rent av blivit ett av svenska språkets mest använda, enligt spaningen.

Ordet kan översättas med "oinskränkt, fullständig, ovillkorligen, ren, utan undantag". Hakelius menade att uttrycket fick sitt första rejäla uppsving på 1980-talet i samband med postmodernismens insteg, som en slags reaktion på relativismen. Då var det skönt att kunna säga att i alla fall något var absolut.

Och nu finns en ny sväng av osäkerhet menar Hakelius, vilket föder en ny form av absolutism där man "inte står ut med en enda liten rest av något annat". En brist på tolerans mot det avvikande.

Denna tid har, återigen enligt Johan Hakelius, medfört ett uppsving för en ganska hätsk ateism vilket han menade är konstigt eftersom Sverige inte direkt är inne i väckelseperiod, snarare är det en ganska "luddig gråskala där man får tro lite vad man vill. Men detta räcker inte för de absoluta, de kräver ett svar på oklarheten och vill rensa upp".

En riktad släng till Humanisterna, bland annat.

Vad blir då effekten av detta, kommer Humanisterna och co att lyckas i sin strävan (mission) att rensa bort det från dem avvikande? Inte enligt Hakelius: 

"Jag råkar läsa Dagen, Världen Idag, Signum och Nod, fyra kristna publikationer i det här landet, och inget har på senare tid vitaliserat svensk kristendom som de aggresiva ateisterna. Absolutiserna tvingar fram motståndet, ..., Ur detta kommer en ny generation att stiga och de kommer säga: Varför ska allt städas, putsas och fejas till likformighet, varför denna renhet, denna oinskränkta standardilasering, denna absolutism"?

Väldigt intressant, och - tycker jag - i linje med det jag skrev efter en debatt mellan Humanistordförande Christer Sturmark och teolog Runar Eldebo i våras. Känns som Humanisterna hjälper snarare än stjälper svensk kristenhet - till debatt, genom att ge några att ta spjärn gentemot, som tvingar fram reaktioner. Väcker helt enkelt att formulera något som kanske hållit på att somna in.

Det finns en del annat att fundera kring utifrån den här spaningen också, tycker jag. Men det tar vi inte nu, den här bloggposten är lång nog som den är. Dessutom är det alltid trevligt att landa i en cliffhanger.

Och på tal om detta, om jakten på de förlorade, läs gärna den här artikeln från i lördags i Helsingborgs dagblad.

Pingstförsamlingen i Helsingborg har i många år bedrivit arbete riktat gentemot hemlösa och missbrukare och därigenom mött många människor. En av dem som blev frälst och fann en fristad i kyrkan knivmördades förra året vilket skakade om församlingen och andra sammanhang i staden som tillsammans ordnade demonstration mot våldet.

Men arbetet förändrades inte, lades inte ner. Församlingen har fortsatt arbeta för de små, för de utsatta, för de förlorade. Resultatet är så påtagligt att lokaltidningen bestämde sig för att göra ett reportage på palts och berätta om ett "inre uppvaknande" hos många missbrukare som mött Jesus efter knivmordet. 

Och för att riktigt förstå det här sammanhanget, läs gärna den här intervjun som jag gjorde med dåvarande föreståndare Stig Jirenius (han har gått i pension nyligen) i våras. En klok evangelist som alltid haft stort hjärta för de förlorade och lyckats hänga med sin samtid och fortsätter att hitta fram till människor i nuet.

I förra veckan bevakade jag Evangeliska frikyrkans medarbetardagar och skrev bland annat en kort text utifrån torsdagens samlingar där bland annat Magnus Persson, pastor i United Øresundskyrkan, talade.

Och det var en utmaning som hette duga. Han är inte bara smidig och omhuldande, Persson. "Jag vill inspirera eller irritera, jag har märkt att det bara är de två sakerna som utmanar".

Inte minst utmanade han "föreningskristendomen". United är förvisso formad som en förening, men strävar efter att den inte ska ta över för mycket.

"Jag är entreprenör, kan komma på massor av grejer vi skulle kunna göra. Bra grejer, men jag är rädd för att bygga en subkultur med massa verksamhet som liksom först och främst håller folk borta från annat. Så lätt att det blir dramagrupper, symfoniorkestrar och annan skit som vi håller på med istället för att vara där vi ska".

Nervärderande gentemot symfoniorkestrar, dramagrupper och annat? Säkert kan det uppfattas så, men det bör främst ses som en utmaning utifrån principen "inspirera eller irritera". Det sades i längtande frustration, som ett rop efter något som inte får tappas bort: Rätt perspektiv.

Bra grejer kan stå i vägen för det bästa, viktiga grejer hindra från det viktigaste. Jesus hade kunnat nöjt sig med klippa håret på de 99 fåren, han hade kunnat putsa på de nio mynten, nöjt sig med att ha den hemmavarande sonen att umgås med.

Istället: Ständigt detta letade efter det förlorade.

Det är ett måste för varje församling att fundera på hur de där liknelserna - centrala i Lukasevangeliet (kap 15) men även i hela Jesus liv och undervisning - präglar församlingens liv. Och sen måste det få konsekvenser. Magnus Persson:

"Är du beredd att, i din församling, förlora några av de räddade för att rädda några av de förlorade? Måste man välja, undrar du. Kanske inte alltid, men du måste bestämma dig för vad som är viktigast."

Det är en utmaning mot föreningskristendomen, men inte enbart det. Även vårt eget konsumerande, där det handlar om att jag själv ska bli tillgodosedd först och främst, utmanas å det starkaste.

Åh, så nyttigt.

Evangeliska frikyrkans medarbetardagar fortsätter , och avslutas, nu på förmiddagen. Idag med fokus på församlingen, efter att tidigare centrerat kring pastorsrollen och därefter Anden.

Och se där, Skavlan är här. Eller i alla fall Evangeliska Frikyrkans variant: Øyvind Tholvsen.

Øyvind arbetar som församlingsutvecklare i Evangeliska Frikyrkan, är ursprungligen från Norge. Och just nu sitter han här och leder ett panelsamtal om församlingars utmaning och goda exempel. Hittills kan sägas att norskan även här lockar fram goda berättelser ur folk.

Øyvind Tholvsen, här med första "gästen": Mita Näs, "Frikyrkan i Insjön"

Mötte den här skylten på perrongen i morse förresten:

Ovärdigt, irriterande, nedsättande, elakt, respektlöst. Så skulle man kunna reagera. Eller så tänker man så här:

Aha, de tycker att Jesus är värsta feta grymma grejen (ungdomsspråk för otroligt bra, typ)! Ibland är det bättre att kidnappa och välja att se ur en annan, behagligare vinkel. Det kan, om det blir fel, bli världsfrånvänt. men det kan även vara rätt befriande.

Det är inte många utställare här, men några. Bland annat Dagen, Förlaget Tomsing, Bok-och musikaffären Nya Musik. Och så SKTF ekumeniska, fackföreningen som arbetar inom flera olika kyrkosamfund.

Jag har inte sett någon i deras monter, på hela dagen. Annars har det varit en hel del folk där, själv har jag gått dit flera gånger. För SKTF har valt att satsa på helt rätt grejer: Skumtomtar.

Två lådor skumtomtar, och dessutom en kartong med reflexer och en med putsdukar att använda på sin dataskärm. Vad mer kan man behöva och begära?

Uttrycket "Det står en riktig tomte i den där montern" har plötsligt blivit positivt.

Jag är, som jag skrev tidigare, mest van vid att besöka och bevaka konferenser ínom Pingströrelsen och Livets ord.

Nu är det i och för sig svårt att helt jämföra rakt av, för detta är en intern pastorskonferens. Men även om jag jämför med pingströrelsens motsvarighet, Predikantveckan, så är det ganska annorlunda.

Multimedia lyser i stort sett helt med sin frånvaro. Lite lovsångstexter på väggen, på sin höjd. Och kolla här, det spelas fiol till lovsången.

Det är enkelt och rakt på sak. Just nu pågår ett kvällsmöte med svag belysning och mycket levande ljus. Stilla lovsång, eftertänksamhet. Taizekänsla.

Och som sagt, det kanske är konstigt att jämföra med andra sammanhang, kanske säger inte detta något alls om konferenser och församlingsliv inom Evangeliska Frikyrkan.

Jag vet inte.

Jag observerade tidigare idag en annan skillnad - det var väldigt begränsat twittrande härifrån, närmare bestämt i stort sett ingenting alls. Min mikroblogg var, mig veterligen, den enda som uppdaterades. Stor skillnad mot exempelvis konferenser inom pingst och trosrörelsen.

Jag funderade kring det där och om det sa något. Skrev på min twitter: "Är otwittrandet ett tecken på att efk:are är mindre teknikdrivna än ex Livets ordare, eller att de är mer fokuserade på det de är på?".

Anna Lindberg, Linköpingsbo med bakgrund inom pingst och numera hemmahörande i EFK, svarade: "Säkert mindre teknikdrivna, skulle jag tro. Färre ingenjörer, fler samhällsvetare. Tror jag."

Kan man se den typen av skillnader? Givetvis överlag, generaliserande, förenklat, men ändå. Formas rörelserna olika, lockar olika personligheter? Och säger det i så fall bara något om de yttre formerna eller är det spegling av djupare teologiska skillnader?

Några små frågor så här på kvällskvisten.

Blev inte så mycket bloggande som jag hade hoppats under denna första dag. Beklagar. Det är inte helt enkelt när man ska skriva artikel, fotografera och försöka mingla med lite folk och samtala/känna på pulsen.

Dessutom fick jag en utmaning att lämna datorn och kameran för en stund och istället greppa mikrofonen och säga något kring ämnet i min bok: Svårigheten att ta tron med sig från tonåren in i vuxenlivet och om församlingars utmaning att vägleda i den processen.

Så det har varit en händelserik dag.

Kommer dock med några bloggposter nu, ett litet uppsamlingsheat från dagen, typ. Håll utkik så kommer det några nedslag från denna onsdag.

Onsdagens förmiddag på Evangeliska frikyrkans medarbetardagar är vigd åt undervisning av Mikael Tellbe, pastor, lärare, författare och teolog baserad i Örebro.

Han talar över ämnet Anden och dess liv, och betonar tydligt att riktig andlighet är väldigt mänsklig - att den får tydliga effekter för det mänskliga livet.

"Anden är inget högtflygande bortom det fysiska".

Och så förtydligar han och lägger ut texten på en rad områden. En rejäl utmaning till en tid där det svaga och det individualistiska satt sin prägel.

Det, mina vänner, får ni läsa om i morgondagens tidning.

Förresten, mitt i Evangeliska Frikyrkan-konferensen - har ni läst om Pingstkyrkan i Jönköping?

Helgen som gick bjöd de in fyra personer till söndagsgudstjänsten och utmanade dem att ärligt berätta sina intryck. Recensera, helt enkelt. En del kritik lyftes fram men inte bara det; en del fördomar kom på skam också.

Modigt och bra, speciellt om de lyckas hålla den där balansen de pratar om och förändra ytan och inte djupet, kulturen och inte tron. Lyssna in åsikter och tankar men ta ut riktningen utifrån egna övertygelsen.

Som det sagts: Leva i världen men inte utav den.

Det där är inte enkelt. Det tippar gärna över så att man blir radikal inom de egna väggarna, för de redan invigda, eller att man tappar tydligheten i steget utåt och anpassar sig så mycket att nästan inget blir kvar.

"Vi vill fortsätta vara den församling vi redan är men önskar vända mer av vår radikalitet utåt så att den berör och påverkar fler än oss själva", säger föreståndare Chatrine Carlson.

En stor, svår och viktig utmaning.

Då så, ny dag. Har just klivit på tåget för att ta mig till Linköping och Evangeliska Frikyrkans (EFK) årliga pastorskonferens, officiellt kallade "Medarbetardagarna" som inleddes igår.

Ska bli kul och intressant, det är första gången för mig. EFK-konferenser har jag besökt tidigare - sommarkonferenserna Torp och Frizon exempelvis - men aldrig denna. På min arbetslott har mest pingst- och trosrörelsens konferenser hamnat. Alltid intressant med första mötet med något, dessutoms er jag fram emot att möta ett antal pastorer jag aldrig träffat utan bara pratat i telefon med eller läst på bloggar av (exempelvis Joakim Elsander och Fredrik Lignell, kanske bloggar de från konferensen? Kolla gärna).

Däremot lär jag inte få träffa EFK-ordförande Stefan Swärd som återhämtar sig efter sjukdom. Jag får trösta mig med att jag träffat honom tidigare.

Förhoppningsvis blir det en del bloggat vid sidan om artikelskrivande och fotograferande. Säkert en del twittrande också.

Väl mött, både på plats och här. 

Mycket Samuel Ljungblahd nu, omskriven till max efter Kirk Franklin-konserten i söndags och på grund av nysläppta skivan "No. 3" (som får toppbetyget i Dagen idag).

Men lite till orkar ni med va?

I morse var han på Nyhetsmorgon i TV4. Här är två låtar och en intervju. Lite reklam i början av två av klippen, men det får ni stå ut med för att höra guldstrupen och hans "old school soul".

Problem: Det varkar vara något bekymmer med inbäddningen av de här klippen för tillfället. Jobbar på att lösa det. Till dess kan du gå hit och titta, om du inte kan se dem här nedan. 

Det hör inte till vanligheterna att församlingar lyckas skapa bra tv. Ofta blir det väldigt enkelt och informativt - en kamera som trycks på och någon som säger något. Om det alls görs tv.

Och inte behöver vara alla församlingar använda sig av det mediet, det kan förstås gå utmärkt ändå. Men där resurserna och kunskaperna finns kan det en oerhörd resurs.

Livets ord i Uppsala har länge varit framstående på området, med utsändning av gudstjänster och konferenser, studioprogram med Ulf Ekman och informationsfilmer (ofta fyndiga och roliga) på konferenserna.

Nu har Filadelfia Stockholm kommit igång ordentligt också. Gudstjänster har de, likt många andra, sänt i flera år. Men nu har de börjat producera trailers kring predikoserier också. Och de är riktigt, riktigt bra, uppenbart skapade av människor med stor kunskap om hantverket.

Här är en med rubriken "Den stora berättelsen", till en serie som hölls för några veckor sedan:

Trailer Den Stora Berättelsen from Filadelfia Stockholm on Vimeo.

Och så till predikoserien som inleddes söndagen som var, "Övernaturligt liv":

Övernaturligt liv from Filadelfia Stockholm on Vimeo.

Snyggt och bra, eller hur? Ett modernt traktat som säger en del men framförallt lockar till fördjupning, som inbjuder till gemenskap.

I slutet av förra veckan skrev jag en artikel om att det inom kort kommer vara dop i en av tv-gudstjänsterna från Pingstförsamlingen i Uppsala.

"Baptistiskt dop i SVT - för första gången på 40 år" löd rubriken, utifrån uppgifter från Johannes Söderberg på Sveriges television. Vi nåddes av påståendet att det var första gången någonsin det skulle visas troendedop/vuxendop i en tv-gudstjänst och det blev min uppgift att kolla upp det hela.

Så var det inte, men det var inte vanligt blev första beskedet. Och efter att ha kollat med kollegor som jobbat länge med produktionerna så kom beskedet att det kan ha varit i brytpunkten mellan 1960- och 70-talet som det inträffade senaste. Typ 40 år sedan, alltså.

Men artikeln hann knappt tryckas/läggas ut innan det började komma mail.

"Bertil Olingdahl döpte i TV-gudstjänster från Smyrna i Göteborg för 20 år sedan", skrev Åke.

"När det var TV-gudstjänst från min hemförsamling (Bodens pingstförsamling) 86 eller 87 så hade vi ett baptistiskt dop i tv-rutan. Det är alltså 22 eller 23 år sedan sist. Inte 40 år...", skrev Folke. Lucas hörde av sig med samma uppgifter på Twitter.

"För några år sedan när vi i Pingstkyrkan Linköping hade gudstjänster, omkring 96, var det en person som döptes i direktsändning på SVT."

Så det kanske inte var fullt så länge sedan som SVT trodde vid en snabb eftertanke. Men tillräckligt länge sedan och ovanligt för att det ska kunna räknas som ett extraordinärt inslag i en tv-gudstjänst, hursomhelst.