Jag har - både i artiklar, bloggar och nu senast i bokform - skrivit en hel del om den svåra övergången mellan tonår och vuxenliv, där en aspekt utifrån församlingssynpunkt är att man går från en miljö till en annan. Man växer ur ungdomssamlingarna och ska hitta hem i gudstjänsten och annat församlingsliv (fast det här är inte enda förändringen i steget in i vuxenlivet, förstås).

Men det finns, åtminstone, ett till sådant där svårt steg: Från barn till tonår. Många är aktiva i söndagsskolor men tappar sedan bort sitt församlingsengagemang i skarven därifrån, när man blir för stor för den.

Ibland är inte den stora utmaningen främst att tänka till på att göra enstaka grejer så bra som möjligt utan att tänka till på helheten. Jag blir allt mer övertygad om det. Annars blir olika delar fristående öar som i realiteten lever sitt eget liv.

Det gäller att tänka ett steg längre, bortom den åldersriktade samlingen. Jag tror att de - exempelvis söndagsskolor och tonårssamlingar - har mycket gott med sig, men det är ju inte tänkt att ta stopp vid dem. Hur gör vi för att leda vidare, i nästa steg? Den frågan måste ständigt vara levande.

Skriver i dagens tidning om funderingar kring trenden, som varit allt tydligare senaste tioårsperioden, att barnens söndagsskola är helt parallell med gudstjänsten. Många fördelar, det visar verkligen att man tar barn på allvar och prioriterar dem. Men i längden, vad händer då? Hur blir det med steget in i en gudstjänst de egentligen aldrig besökt? Det är värt att fundera kring.

I församlingen jag tillhör har vi försökt oss på följande modell från och med den här terminen: Barnen är alltid med första 15-20 minuterna, därefter inleds söndagsskolan med ett inslag i gudstjänsten. Och då inte något helt fristående lite spexigt inslag bara (även om det gärna får vara roligt) utan som tar upp dagens tema i söndagsskolan. Vi lägger alltså första undervisningsdelen i gudstjänsten.

Jag tror att det är en ganska bra grundidé. Dels så blir det något i "stora gudstjänsten" även för barnen, det blir deras gudstjänst även där. Och dels så blir de i församlingen som inte följer med till söndagsskolan medvetna om vad det talas om där, vilket bland annat underlättar för vidare samtal hemma vid köksbordet. Familjer har en gemensam upplevelse att relatera till.

Tillsammans över alla åldrar och samtidigt uppdelat efter åldersbehov. Jag gillar den grundideén.

Har ni läst intervjun med Stefan Lundell, journalisten som funderat kring vad Jesusmanifestationen kan lära sig av Pridefestivalen? Annars finns texten för läsning här.

Tänkte bara nämna om ytterligare en sak som Lundell tog upp men som inte fick plats i det begränsade artikelutrymmet:

Pride delar varje år ut ett pris, vilket är väldigt medialt gångbart. Kanske vore det något för Jesusmanifestationen att anamma? Men vad ska man då dela ut för pris, till den som varit med om att leda flest till tro? Blir kanske ganska konstigt, va?

Men kanske till någon som under det gångna året ökat intresset för frågor kring kristen tro? En person på Synergykonferensen, där Stefan Lundell höll seminarium, tyckte att det i så fall kunde ha gått till Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna. Det skulle i så fall också plocka upp det här med oväntade medverkande och lite "konfliktkänsla" som Lundell talar om (se artikeln) i och med att han inte finns med i den egna gruppen.

Vad tycker ni om det? Uppfattningen att Sturmark varit med och lyft upp frågor kring kristen tro på offentliga agendan delar jag, som jag skrivit om tidigare. Vad tycker ni?

Och vad säger ni - ska Jesusmanifestationen satsa på att dela ut ett pris? Eller har Stefan Lundell mer rätt i något av det andra som kan läras av Pride? Eller ska Jesusmanifestationen välja ett helt annat spår?

"Det är som att vara Gud", säger berlinaren och plastikkirurgen Reza Vossough som inte var nöjd med sin frus utseende och helt sonika greppade skalpellen och tog det hela i egna händer. Han "såg hennes potential" säger han och gifte sig med henne trots hennes operfekta kropp...

Ja, han får väl göra som han vill antar jag, även om det är omöjligt att inte tycka bra synd om honom men främst om frun som han aldrig är riktigt nöjd med. Och aldrig kommer bli heller, självklart. Kommer alltid finnas nya saker att vara missnöjd med, att "fixa till".

Som sagt, han/dem får väl göra som de vill. Men Reza Vossough, den där jämförelsen med Gud som du gör, den är inte särskilt riktig. Inte nog med att du inte ens är nära att nå upp i hans förmåga rent hantverksmässigt, förstås; tankebanorna är även de långtifrån Guds. Han som skapade människorna, tittade på dem och utbrast "Gott!". Alltså, Gud skapade inte, tittade på dem och sa "hm, jag ser potentialen men om ni ska få räknas som mina så behöver ni komma hit lite då och då så att jag får fixa skavankerna lite allt eftersom".

Så nej, Reza Vossough - Det är möjligt att du kan jämföra dig med både den ene och den andre, men inte med Gud. Den jämförelsen haltar som en riktigt gammal man med träben.

Hörde ni den där radioplågan som dök upp för något år sedan: "Äppelknyckarjazz" med bandet Movits? Någon slags hybrid mellan hip-hop och jazz.

Lyssna nedan, åtminstone en minut eller så. Därefter har jag en fråga. Och fuska inte nu, det här är ett litet experiment.

Då så, här är frågan: Vilken del av Sverige skulle du säga att det här bandet är ifrån? Syd eller norr?

Hörde en radiointervju med Movits i helgen om både det ena och andra kring dem, däribland en spridd missuppfattning att de skulle vara från Skåne. Jag spetsade öronen - vadå missuppfattning, är de inte därifrån? Det har jag trott sedan jag hörde den där låten första gången. Men nej, de är från Hertsön strax utanför Luleå.

Luleå ligger inte i Skåne. Ganska långt därifrån.

"Det beror nog på att du låter skånsk när du rappar", försökte programledaren. Men nej, förklarade Johan (eller om det var Anders) från Movits, "det gör ja absolut inte. Och så förklarade han var den där missuppfattningen kommer ifrån. I början av låten - som alltså är det deras genombrottssingel, den som de flesta först kom i kontakt med av dem - så är en vän till dem med. Han agerar någon slags cirkuskonfrencier och hälsarna lyssnarna välkommna. Och han är, just det - skåning.

Där avgörs det, i alla fall för mig och många andra (kanske dig med). Sorteringen görs direkt. Så avgörande är det första intrycket.

Kolla den här liveversionen, när skånepågen inte är med utan de tar hand om introduktionen själva. Plötsligt är de norrlänningar igen.

Jag tyckte det där var lite intressant, i ett större perspektiv. Tänk att det första intrycket är så avgörande, så cementerande. Jag har varit med om att få en felaktig bild av människor vid första intrycket, den kan ta lång tid att förändra. Och jag har, långt mer än en gång, varit med om att jag missuppfattats och placerats i något slags fack som jag inte upplever stämmer det minsta. Allt utifrån det där första som mötte andra människor och som varken var heltäckande eller rättvisande.

Värt att fundera på, på individplanet. Och, tänker jag, även större och bredare. Som på församlingsplanet, eller hur?

Ur led är tiden, här kommer veckans youtube på en torsdag (fast tiden har ju varit ur led ett bra tag, var länge sedan det var något fredagsklipp här alls).

Här är Jonathan Johanssons nya singel, från alldeles, alldeles underbara albumet "En hand i himlen". Han lyckas väl med att fånga den där atmosfäriska känslan från ljudbilden i bilden för ögat också.

Underbart bra.

Bloggaren och författaren Alex Schulman berättade tidigare i höstas att han är avundsjuk på de "djupt kristna, de verkar vara så rofyllda". Fint sagt, och någonstans stämmer det kanske. Djupt därinne finns friden.

Men samtidigt, är det där korrekt? Blir man garanterat rofylld som kristen? Är det vad som ska sökas?

Jag tänker tillbaka på sommarens läsning av Runar Eldebos "Den stora skillnaden" (Libris) där han skriver om den kristna trons vinster men även om de felaktiga schabloner som han menar finns kring den. Nummer ett bland schablonerna: "Kristen tro gör en människa harmomisk".

Eldebo menar att det där inte stämmer. Dels för att människor är skapade olika, vissa med stort känslosvall och andra med mindre. Och dels ifrågasätter han att livet skulle gå ut på att bli mer harmonisk och hävdar: "Kristen tro gör inte en människa harmonisk. Vi ska inte eftersträva harmoni. Vi ska vara genomskinliga för denna tillvaros tillkortakommanden och reagera på dessa med medlidande, gråt, anklagelse och vrede".

Längre fram kommer schablon tre: "Kristen tro ger ro och vila" och Eldebo skriver att det inte bara är i tidningar och bokklubbar som det ges erbjudande om ro och vila för stressade nutidsmänniskor: "också församlingar möblerar in sig i friskvårdsektorn: att kristen tro framför allt skulel erbjuda meditation och reteater, att den mest av allt skulle vara en fristad från oro, ett vindskydd från allt som vill engagera, störa och få oss att kavla upp armarna och vända upp och ner på det omgivande samhället".

Jag tycker det är jättespännande funderingar. Inte så att retreater skulle vara fel, men det finns diken kring allt. Eldebo på nytt: "Kristen tro handlar inte om oss. Det är inte vårt välbefinnande som står i centrum. Det vi vinner på att engagera oss kommer genom att vi lämnar vår ro och vila för ett större äventyr i tro".

Det där tål att tänkas på. Ordentligt. Det finns en risk, och den är inte liten, att fokus så oerhört blir riktat på det egna livet. Det talas ofta om hur egoistisk vår samtid är, kanske är detta en av kristenhetens fallgropar på området? Sökandet efter att komma till ro och få det så lugnt och fint själv gör att blicken på de andra minskar/försvinner.

Jag delar Runar Eldebos svar i Dagens enkät inför nyåret 2005/06. Frågan löd: "Vad hoppas du inför det nya året?". Eldebos svar stack ut och jag tog det till mig, det har dröjt kvar hos mig sedan dess.

"För det första skulle jag hoppas att fler människor blir mer intresserade av att hjälpa andra än att få det bra själva. Och för det andra att kristna människor, eller de som kallar sig själva kristna, blir mer intresserade av att evangelisera och missionera än att själva få komma till frid och vila".

Såg ni "Skavlan" i fredags? Om inte, titta och lyssna på det här. Och om du såg då, titta och lyssna på nytt.

Norske prästen och artisten Bjørn Eidsvåg gästade programmet och sjöng duett med Lisa Nilsson. En fantastisk text, sprungen ur frustrationen av att arbeta med människor som man vill hjälpa men som inte vill hjälpa sig själva. Det är en viktig dubbelhet han fångat i den här låten: Människor har ansvar för sina egna liv, måste ta tag i dem själva. Men vi kan - bör, ska - bära varandras bördor.

Och vid sidan om det budskapet är det värt att lyssna enbart för att höra Lisa Nilsson. Vilken obeskrivligt bra sångerska.

Någon slags influensa har drabbat mig (men den har ingen riktig knorr än så jag tror inte att det är den beryktade): ont i huvud och hals, ja i kroppen i stort.

Tråkigt värre, och inte blev det bättre av att mellangrabben fick för sig att 05.30 var en utmärkt tid att vakna på denna dag. Ja, ni hör, det är ganska synd om mig...

Men faktum är att det oftast finns en andra sida på myntet också, och i det här fallet är den positiv. För det tidiga uppväckandet medförde att jag kunde se slutklämmen av U2:s konsert från Los Angeles. De spelade in den för ett framtida dvd-släpp och bestämde sig för att även livesända via sin Youtubekanal.

Och minsann, när den tog slut började konserten om från början. Den verkar, i alla fall tills vidare, vara satt på repeat. Passa på och kolla medan tid är. Livedvd:n kommer naturligtvis bli många resor bättre, med fler vinklar och bättre ljud. Men det är inte så illa det här heller, milt uttryckt.

Är du sjuk, trösta dig som jag. Är du på jobbet, kom ihåg att det är måndag - lite smygstart på veckan kan du väl unna dig?

(Har du inte fattat grejen med U2 - här har du min förklaring till deras storhet)

I dagens tidning är det en liten "Kontakt direkt" med mig efter helgens Pingst Ung-konferens - om det speciella i att inte vara den som sitter och antecknar utan istället vara den som står där framme och säger det som antecknas. Om den omvända världen.

Men även om ungdomsverksamheten som en alltför ofta isolerad ö - en församling i församlingen, de unga skiljda från de äldre - som jag tror är en orsak till att många unga försvinner bort från såväl kyrka som tro när de blir vuxna. De växer helt enkelt i praktiken ur sin församling och saknar dessutom de äldre vägledare de skulle behöva som allra mest just då (men det här är inte den enda förklaringen, det enda systemfelet - jag skissar ytterligare tre i "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar").

Frågan är allvarlig och akut, och all heder åt de församlingar som sliter med frågan och ger den högsta prioritet. Som värmländska Forshaga, som Dagen skrev om igår, som förändrat mycket i sin verksamhet - däribland söndagsgudstjänsten - för att tonåringarna ska känna sig mer hemma där.

I "Kontakt direkt"-artikelns avslutning säger jag: "Jag har stor respekt för vad de gör i Forshaga, men jag är inte säker på att det alltid behövs så drastiska förändringar. Vi behöver inte flytta ungdomsmötet från fredag till söndag. Det behöver inte vara en rockklubb eller Hillsong, men det behöver inte enbart vara damkören. Kulturarvet är inte intressant, det är Jesusarvet som är intressant."

Låt mig utveckla det där bara något. För mig får gärna andra församlingar ta efter såväl Forshagas inriktning med mer rockmusik som Hillsongs lovsångsstil. Helt okej, mer än okej.

Men min poäng är att det inte är möteskulturen - med musik och annat - som är avgörande. Hamnar den i för stort centrum blir det konstigt (men med det menar jag inte att det gjort det i Forshaga eller Hillsong, risken kommer snarast in om man försöker kopiera deras upplägg rakt av utan att fundera utifrån sin egen situation).

Så tycker jag, men alltför ofta, tycker jag, tas en sådan kommentar som ursäkt för att inget förändra. Då missförstår man. Utmaningen kring att inte låta kulturarvet ta för stor plats bör inte främst riktas till de unga: det är en utmaning till oss som landat i vuxenlivet att inte så hårt hålla fast vid vår egen kultur - den vi är nöjda och glada över - att den uppväxande generationen tappar intresset.

Eftersom Jesusarvet, att tron går vidare, är oerhört mycket mer intressant än kulturarvet så bör det vara överordnat. Och då gör Forshaga, Hillsong med flera som når unga och nyvuxna helt rätt.

Jesus ska vidare, och därför tar de mogna ett steg bakåt rent utformningsmässigt och ett steg framåt som vägledare.

Personligen drömmer jag om en allgenerationsförsamling där olika generationers musikstilar - och även skiftande musikstilar inom samma generation - kan samsas och komma till uttryck. Tusen musikaliska blommor blomma. Rockmusik, Hillsongslovsånger, damkören, soul, hip-hop etcetera.

Det kanske är en utopi, kanske måste man välja spår. Men jag vill ha kvar den utopin ett tag till. För jag drömmer om församlingen där de äldre lever för den yngre generationen men där även den yngre generation efterfrågar de äldres erfarenhet och det som format dem.

Sitter på tåget hem efter några dagar i Stockholm. Gick runt på centralen några minuter innan avgång och hittade den här reklamen för ombyggnationen av lokalen. 

Fler än jag som känner igen mannen på bilden?

Jag tror det är ungdomspastorernas fel. Om de inte peppar ungdomarna att gå på huvudmötet på söndagen då kommer dom inte att gå.

Så kommenterade "Frida" förra bloggposten om ålderssegration som leder till att unga och äldre på många håll snarast har separerade gudstjänster,

Jag tror hon har rätt, och samtidigt helt fel.

Jag arbetade tidigare som ungdomspastor i en församling där ungdomarna gick flitigt på söndagsgudstjänster. Det var en sorts god tradition, etablerad långt innan min ankomst. Som komplement hade vi riktade ungdomssamlingar på fredagskvällarna.

Men så tänkte vi, och inte minst jag, att det vore roligt med nattmöten på lördagskvällarna också. Det hade man haft tidigare också, men nu tänkte vi öka tempot lite grann och ha dem oftare. Och det hade vi, med goda resultat.

Förutom på ett område.

För den där stora ungdomsskaran på söndagsförmiddagarna blev betydligt mindre de helgerna vi hade nattmöten. Tror jag det: först fredagen, sen lördagen, två sena kvällar (eller ja, sena nätter kanske, rent av) tog ut sin rätt.

De hade redan haft sitt under helgen, nu fick övriga församlingen ha sitt.

Vi såg bekymret och rättade till det, begränsade ungdomsverksamheten mer tydligt till fredagarna. Ordningen återställdes. Det är nog, jag tror det, en av de saker jag är mest stolt över från min tid som ungdomspastor. En del andra minnen skaver, andra beslut är jag (för att uttrycka mig lite milt) inte lika stolt över. Men det där, det ler jag åt.

Jag känner till andra församlingar som haft omtalade och omskrivna ungdomsverksamheter som valde en annan väg - som satsade stenhårt på den riktade biten och lät det gå ut över församlingens gemensamma gudstjänst. Resultat: Massa folk då, nästan inga kvar när de växte ur ungdomsåren.

Ungdomspastorns fel, kan tyckas. Men är det verkligen så enkelt?

Nej, självklart inte.

Ytterst måste ansvar för de här bitarna ligga hos församlingsledningen, hos föreståndaren. De borde säga ifrån om utvecklingen är två segregerade grupper. Inte som tråkiga bromsklossar utan som goda vägledare, för att man tänker och ser längre. Så borde det vara, tycker jag.

Ungdomsverksamheten borde inte få dra iväg på egen hand. Men när den väl fått göra det - då är det svårt att vända tillbaka. Då är det svårt att säga till ungdomspastorn: "Nu får du se till att få hit dem". För utan ungdomarna närvarande tänks de enkelt bort.

Där åldersegregationen fått slå rot har - påstår jag - gudstjänsterna ofta slutat utvecklas. Man blev fast i ett sätt att fira gudstjänst, för de nya uttrycken - de kunde ju ungdomarna få ha på sina egna samlingar. Kanske har det inte alltid uttalats, men i praktiken har det blivit så.

Så då står man där, som den ungdompastor i helgen som sa att han aldrig uppmanar "sina" tonåringar att följa med på söndagen, i en hopplös situation. För församlingens gudstjänst är inte på något sätt till för ungdomarna.

Ska man kräva att de unga går dit ändå, att de anpassar sig? Eller ska man kräva att de äldre sträcker ut handen gentemot de yngre? För mig är valet självklart - anpassning kan man kräva främst av de mogna.

Då så, dags för tåg hem från Pingst Ung-konferense i Västerås. Det har varit en intressant och bra helg, även om mitt perspektiv naturligtvis är något begränsat - jag var ganska uppe i mina egna workshops. Men det jag var med på och lyssnade till av andra var väldigt bra, tror något av det kommer speglas i Dagen på tisdag.

Eminenta kollegan Rickard Alvarsson och Pingst Ungs Andreas Jansson ledde ett panelsamtal på lördagskvällen med Ingrid Svanell, nationellt ansvarig på Pingst FFS, Magnus Persson, United Malmö, Mats Särnholm, Karlstad, Marina Andersson, Jönköping och mig. Vi talade om ungdomars plats i församlingen.

Bland annat restes kraftiga frågetecken kring om det är bra att ungdomarna så mycket hamnar för sig - en egen församling i församlingen, liksom. Riktade samlingar till enbart ungdomar var ingen emot (även om United Malmö inte arbetar så förutom på cellgruppsnivå) men när det blir skiljt från de äldre uppstår en problematik, var vi eniga om.

Frågan är bara hur man löser det här rent praktiskt. En av deltagarna på ett av mina workshops sa att han var medveten om att han byggde en separat församling i församlingen - han höll "vattentäta skott" mellan de två, fullt medvetet. Söndagsgudstjänsten upplevde han nämligen så otroligt oanpassad och otillgänglig för unga att den snarast skulle leda till problem än nytta för ungdomarnas tro.

Det kan vara det mest tragiska jag hört på länge, länge.

Hur är det möjligt att vi hamnat där - inte överallt men på alltför många platser i alltför många församlingar - att tonåringarna tillåts leva sitt eget liv vid sidan om? Hur kan vi ha blivit så bekväma, så mycket konsumenter och upptagna med mötesstilar och uttryckssätt att de blir viktigare än att den uppväxande generationen får den vägledning och hjälp de behöver för att växa in i en tro som bär genom hela livet?

Det här måste få ett slut. Jag vet att jag tjatar om det här i bloggpost efter bloggpost just nu, men sorry - det är nog bara att vänja sig.

För vi kan inte ha det så här.

Sitter på morgontåg till Västerås, dags för Pingst Ung-konferens med temat "Jesus tillgänglig". Hur ska Jesus och församlingen (de två är ju rätt intimt förknippade med varandra...) förmedlas så att unga kan ta dem till sig? På det temat ska det hållas seminarier, bibelstudier, workshops och gudstjänster under helgen.

Mitt bidrag är workshopen "De unga växer upp och kyrkan bort" (utifrån ämnet i min nyutkomna bok) samt medverkan i ett panelsamtal i kväll. Jag tror att det finns mycket att göra för att nå fram till barn och unga på bästa sätt, men jag tror vi har allra mest att göra för att vägleda in i vuxenlivet. Att göra Jesus tillgänglig inte bara för ungdomen utan för hela livet, alltså.

Och ska det ske behövs - jag tjatar om det, jag vet - kopplingen mellan generationer. Det ska bli spännande att se vad som möter mig i dag. Mina tidigare erfarenheter av dylika konferenser är att det är väldigt mycket unga ledare som kommer samman. Bra så, men de här frågorna angår inte bara - inte ens främst - de unga. Hur de unga ska vägledas borde engagera församlingsledningar och föreståndare.

Det där har Pingst Ung förstått och försökt komma ifrån i den här konferensen: Den är inte för unga ledare utan för alla som försmalingsledare som tycker att det är viktigt att Jesus görs tillgänglig för unga. Och det borde alla tycka, det borde krylla av församlingsföreståndare i Västerås i helgen.

Men det tror jag när jag ser det.

En del äldre talare, föreståndare, finns på talarlistan. Bra så, men i övrigt skulle det inte förvåna mig alls mycket om presentationen av mig som "en ung broder" häromdagen blir förvandlad till "en äldre broder" i dag.

Jag gissar att stora delar av landet har vackert höstväder i dag. Det känns som en sådan dag.

I Flen har det varit fint i dag i alla fall, strålande vackert. Och det var fint inomhus där också.

Var inbjuden av Stanley Sjöberg att tala på en samling på Ansgarsgården strax utanför sörmländska Flen.

Vad för människor finns där en onsdag mitt på dagen, funderar du. Daglediga, mestadels pensionärer. Jag presenterades som "En ung broder". Det ni. Det ska jag hälsa mina barn där hemma.

Det där med ungdom är ju relativt, det beror på vad man jämför med och i det här sammanhanget var jag just ung. Den här suddiga bilden tydliggör det.

Till den samlingen var jag inbjuden för att tala utifrån min bok. Var inte det ganska malplacerat - handlar inte den om att hjälpa unga att ta tron med sig från tonåren in i vuxenlivet? Jo, om just det handlar den. Och nej, det var inte malplacerat att vara i Flen och tala till en mestadels gråsprängd grupp.

Det var tokrätt.

För är det något som är viktigt i detta så är det att uppmuntra och utmana de äldre att stiga fram. Den åldersegregering som kyrkan så mycket hamnat i är så olycklig. Generationer behöver varandra, jag tror att det är jättecentralt. Unga behöver äldre och tvärtom, det finns en växelverkan däri som är ovärderlig.

Dessutom har även de varit unga en gång och vet du vad - av alla som var där, ett drygt 50-tal, så hade alla utom två blivit kristna innan 20 års ålder. Mer än 95 procent. Så även de har varit om det där svåra steget från tonåren in i vuxenlivet. De nickade ivrigt instämmande när jag tecknade min bild av skillnaderna mellan de båda livsperioderna och sa sig känna igen sig i känslan av att ha tappat sin radikalitet bara för att de inte var likadana som under ungdomsåren.

Det är tänkvärt. Ett helt långt liv med Gud, massa erfarenheter och kunskap, och ändå bär en del på känslan av att de liksom inte räcker till, kanske inget har att tillföra.

Det säger mig åtminstone två saker:

1. Vi behöver börja betona erfarenhetens betydelse.

2. Vi måste börja bekräfta den reflekterande vuxentron.

Läste i gårdagens tidning om att musikern Peter Hallström gästade Sång- och musikkonferensen i Smyrna (Pingst), Göteborg. Det gladde mig storligen, Hallström minns jag väl från mina tonår. Fascinerades och imponerades över hans begåvning och kraftfulla röst.

Men nu är det är många år sedan som Hallström senast agerade i den pingströrelse han växte upp i. I hans fall rörde det sig om en uteslutning, andra musiker har kanske inte råkat ut för det men har lämnat av andra anledningar under åren. Många av de duktiga musiker som fostrades inom frikyrkan försvann bort ifrån densamma. Konstnärssjälarna har av någon anledning ofta haft svårt att känna sig riktigt hemma och bekväma i kyrkan, historiskt kanske mycket på grund av en outtalad, eller ofta även uttalad, misstänksamhet mot spelningar i "profana sammanhang".

Det finns ett antal historier om hur artister och musiker som fick arbete utanför kyrkans värld blev ställda inför ett ultimatum: Du kan inte spela på de där ställena och samtidigt spela/sjunga i den här kyrkan. I stället för att ge stöttning, råd och hjälp.

Det där en stor tragedi, för enskilda människor men även för församlingar som sårat människor och mist enorm musikerkapacitet. Peter Hallströms berättelse, och samtalet med pastorn (och musikern) Urban Ringbäck lovar gott, precis som eftertänksamheten det verkade skapa bland dem som var i Smyrna och lyssnade.

Men en sak att tänka på också. Peter Hallström kritiserade i sin hälsning den nuvarande musiken i frikyrkan som han tänkte saknade djup och bra texter. Jag förstår vad han menar, i alla fall kring en del av den moderna lovsången, det är ju inte en kritik han är ensam om.

 Samtidigt får man se upp så att inte historien upprepas. Nog kan det finnas anledning ibland för påpekande, för tillrättavisning rent av, men det vore olyckligt om de musiker som i dag växer upp skulle känna sig bortmotade. Det var inte idel glada miner kring den gospel- och västkustinspirerade musik som Peter Hallström och andra i hans generation förde in i frikyrkans liv heller, men den fick finnas.

Men det vore glädjande - den uppfattningen delar jag helt och hållet - om olika musikstilar från olika generationer kunde mötas och samsas i kyrkan. Det är alldeles för mycket segregering på det området, mångfalden borde ses som en tillgång snarare än ett problem. Tyvärr är det enklare i teorin än i praktiken, men det är värt att kämpa för och jobba efter.

Det är lite annorlunda tider nu, lite upp- och nervända världen. Eller ja, jag ska väl inte överdriva, jag fortsätter trots allt jobba i vanlig ordning och blogga och göra intervjuer. I dag har jag bland annat intervjuat pingstförståndare Pelle Hörnmark och Livets ord-pastorn Ulf Ekman. Kommer i tidningen i morgon.

Sånt där är ju min vardag, mitt arbete. Men nu testar jag på den andra sidan också - sitter en del i intervjustolen.

Dagen, Ikon, Hemmets vän har tidigare pratat med mig angående min bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" och i dag var det dags att bli intervjuad av Ulrika Ramstrand, redaktör för Pingst.se.

Här fotograferar Ulrika Ramstrand mig.

Det är en ganska märklig upplevelse, att byta stol så där. Ovant, men nyttigt tror jag. Bra att ha med sig erfarenheten av att bli intervjuad och citerad själv när man jobbar med att intervjua och citera andra.

Förhoppningsvis blir det mer sådana här tillfällen. Inte för att mitt behov av att synas och märkas är speciellt stort (jag tycker jag får min beskärda del ändå, och mer därtill) men för att den här frågan kring att leda tonåringar i en vuxen tro behöver synliggöras och diskuteras. Kan jag på något sätt hjälpa till att få upp den på dagordningar och till diskussioner så är jag mer än villig.

Det intresset gör också att jag tackat ja till en del förfrågningar att tala utifrån min bok, bland annat på Pingst Ungs konferens i Västerås helgen som kommer. Men det känns inte som ett lika tydligt stolsbyte som att sätta sig i intervjustolen för mig, jag har ju arbetat som pastor i nästan fem år och har predikat regelbundet även sedan dess.

Jag fick faktiskt en fråga om det i en av de här intervjuerna, av frilansjournalisten Majken Öst-Söderlund som intervjuade för Dagen: "Vad är du egentligen - pastor eller journalist?".

Mitt svar: "Jag är det ena och fuskar inom det andra".

Så börjar det då dra ihop sig på nytt. Det ryktas att Tomas Andersson-Wijs kommande skiva "Spår" är färdiginspelad. Jag väntar med spänning, hans musik och textförfattande har varit och är en fröjd för mitt liv.

Det verkar ha spelats in någon form av dokumentär kring inspelningsprocessen, första delen finns på youtube. Av den att döma blir det mer avskalat och enkelt, med gitarren, rösten och texterna i fokus. Bra så, för på förra albumet "En sommar på speed" så tappades det framgångsrika konceptet bort något tyckte jag.

Verkar lovande.

Det har handlat mycket om livet här de senaste veckorna (när det nu väl hänt något, bloggandet har ju legat ganska lågt under min föräldraledighet):

Om lille Morris ankomst till vår familj,

Om kristenhetens utmaning att leda ungdomar till en levande relation med såväl Jesus som kyrka bortom tonåren.

Jag lär återkomma till båda två för de ligger mig nära om hjärtat. Men i dag får döden hamna i centrum.

I somras fick jag en förfrågan om att komma till Smyrnakyrkan (Pingst) i Göteborg och tala på deras café där de en gång i veckan hade en timme med sång och någon som höll i "Sommarkvarten". En minivariant av P1:s "Sommar" som människor från olika situationer och sammanhang gästade för att tala i valfritt ämne. Två riktlinjer: "Säg något som berör ditt personliga liv, berätta något som kopplar till din kristna tro".

Jag funderade och funderade. Och landade in i att tala om dödsångest. Muntert i sommarkvällen, eller hur?

Nej, inte särskilt förstås. Men min erfarenhet är att det personliga alltid berör och oerhört sällan är isolerat - att öppna på den personliga lådan innebär alltid att andra berörs. Responsen var över förväntan, berättelsen tog tag i folk. Alla kände inte igen sig i helheten förstås, den är i allra högsta grad personlig, men alla har vi olika erfarenheter av frågorna som berör döden. 

"Har du skrivit om det här? Gör det annars", sa Carina Ringbäck som tillsammans med maken (tillika Smyrnas föreståndare) Urban stod för musiken. Jag lydde hennes uppmaning och plitade ner min ungdomshistoria av flera dödsfall som präglade mig så pass att en dödsrädsla, kanske till och med en ångest, letade sig in i mitt liv.

Du kan läsa om det i dagens tidning.

Ett stilbrott mot det senaste på den här bloggen alltså. Eller kanske inte alls egentligen, för även denna text landar tydligt i livet. I längtan efter ett liv som levs.

Jämfört med i lördags är det förstås ingenting. Men jämfört med mycket annat är detta en stor och spännande dag för mig.

Efter massor av frustrerat funderande och många timmars skrivande finns i dag boken "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" att köpa. Min hjärtefråga, om den har jag predikat, bloggat, skrivit artikelserier, pratat med allt och alla. Den lämnar mig inte i fred.

Boken kretsar kring en av kristenhetens, menar jag, allra största problem och utmaningar: Varför växer så många unga bort från kyrkan när de växer upp? Barn- och tonårsverksamheterna är ofta knökfulla men sedan... Entrédörrarna är inget större problem, men bakdörrarna läcker som såll.  

Jag har sett det i min egen närhet, gång på gång, både när jag varit engagerad som deltagare och som ledare. Och vad än värre är, jag har aldrig träffat någon som inte säger samma sak. Alla som vuxit upp i en kyrka verkar ha i stort sett exakt samma berättelse. Vänner saknas, oftast i massor.

Kyrkan har en gigantisk utmaning här. Den måste tas tag i.

Att skissa problematik är inte särskilt svårt, att fundera kring orsaker till problematiken och tankar kring lösningar är värre. Men jag har dristat mig till att försöka och jag tror att jag har något att bidra med. Kommer den lösa alla problem?

Troligtvis inte.

Men jag tror boken kan få vara till nytta, det är i alla fall min bön och förhoppning, för enskilda och för församlingar och samfund som vill ta tag i frågan och försöka bryta den hopplöst negativa trenden. För det finns, menar jag, saker att göra - systemfel att rätta till - för att komma till rätta med problematiken så att fler unga kan växa in i vuxenlivet med tron i behåll, ja till och med starkare än någonsin.

I dagens tidning har frilansjournalisten Majken Öst-Söderlund gjort en intervju med mig om "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar". Läs gärna den. Och läs gärna boken sedan, den finns hos missionsbokhandlare från mitten av nästa vecka och att köpa via nätsajter från och med nu (bland annat från förlaget).

Så är han då äntligen här, pojken vi väntat på. Som vi blivit bekanta med genom en magvägg och som vi längtat smått ihjäl oss efter.

Morris Jaktlund.

Lördagsmorgonen den 26 september, klockan 05.14, skrek han för första gången. Hela kroppen hade inte ens lämnat moderskeppet innan han fyllde sina lunger med det nya och intog rummet, markerade sin entré. Bråttom att göra intryck, berätta att han äntligen var kommen.

Morris Jaktlund. 

Efterlängtad. Begråten. Vi trodde att han hans lilla hjärta hade slutat slå där inne en gång. Plötsligt var han bara så lugn, så helt stilla. Så olik sig, det stämde inte, han som alltid var så rörlig där inne i det begränsade så still. Hans mor försökte slå bort tankarna, intala sig att han bara hastigt bytt dygnsrytm och nu sov under sin vanligtvis så aktiva morgonperiod. Men oron tog över. Telefonsamtalet var fyllt av sprängande förtvivlan, skulle det upprepas som vi redan varit med om en gång - skulle ett barn till sluta sitt liv i magen innan vi fått känna dess sprattlande kropp i våra händer?

Jag sprang ifrån jobbet, i riktning mot tåget hem. Hann bara till centralstationen innan telefonen ringde: "Allt är bra, jag har varit på mödravården och hört hjärtljuden". Där och då grät vi på distans, er mobilnätet, av glädje.

Igår morse grät vi också av glädje, i varandras famnar, när förlossningskampen var över och livet intog salen. Bröderna Jaktlund hade fått en lillebror.

Morris Jaktlund.

Han ligger i sin mors famn och försöker vänja sig vid ett liv i frihet. Hans egna liv - bortkopplat i rent fysisk bemärkelse men på inget annat sätt - har påbörjats.

Jag går och lägger mig bredvid Morris i soffan. Han gnyr i sömnen men vaknar så sakteliga till. Det är som att se en soluppgång med grimaser. Mina stadiga ögon möter hans flackande. Kärlek. Känns som Gud andas mig över axeln. Hans andedräkt är varm, glad över ännu en människa att älska.

Morris Jaktlund. Du är välkommen. Må du trivas hos oss.

Har inte publicerat filmklipp på några veckor, får försöka ta tag i det framöver. Men här kommer i alla fall ett klipp som verkligen är sevärt.

Det är Rob Bell, pastorn jag redan tidigare postat film av och berömt som en lysande kommunikatör av kristen tro, som talar om evangeliets sprängkraft och effekter så att tanken svindlar och så att jag känner mig mäkta stolt över vilket rike jag tillhör.

Och dessutom - så skönt att höra någon som så tydligt talar sig varm för och understryker församlingens roll och uppgift. Sådana kan det inte finnas för många av.

Väl investerade elva minuter.

Det är inte helt enkelt att översätta ordet halleluja. "Lova Herren", "Prisa Gud", är två möjliga varianter. En tacksamhet som ger Gud äran.

Och kanske behöver inte ordet översättas, det har som få ord förmågan att bära något i sig självt. En känsla, en riktning. Men det skadar förstås inte att förklara det då och då, påminna om dess innebörd och betydelse.

En av de största spridarna av uttrycket är Leonard Cohen, vars sång "Halleluja" med rätta brukar beskrivas som ett mästerverk. En fantastisk sång som så tydlig känns innehålla något mer än toner och ord, något som inte går att ta på, som går bortom allt.

Men hur mycket jag än gillar låten i sin originaltappning så blir jag stormförtjust när Mikael Wiehe översatt den till svenska och utmärkta Ebba Forsberg har spelat in den. Svårt, nästintill omöjligt, uppdrag förstås. Men ett utmärkt och bra försök, framfört med den äran.

Hallelujaropet måste översättas, berättas för nya människor i nya tider på nya språk, precis som hela evangeliet. Helt kan det inte fångas, det går bortom tid och rum, men måste kommuniceras.

Han fick mycket uppståndelse för sin predikan, Alex Schulman, redan i förväg. Dagen skrev om den i förra veckan och TT Spektra gjorde artikel där man citerade oss, vilket innebär att ett stort antal tidningar publicerade. Dessutom var han intervjuad själv på ytterligare några ställe, bland annat i TV4:s Nyhetsmorgon i söndags, innan predikan.

Och sen hölls den alltså, och Dagens Emanuel Karlsten åkte dit och satte upp en videokamera. Ljudet är svårt i sådana lokaler, men det är ändå värt att kolla på den 17 minuter långa predikan (för den som inte orkar har Emanuel skrivit en kort sammanfattande text).

Alex Schulman gjorde, i den här annorlunda författargudstjänsten, det jag hoppades på. Han var personlig, talade utifrån sig själv, var ärlig. Talade om sin längtan efter en djup tro men också om hindren, om bruset som kväver det. Det är inga unika ord, de har presenterats förr av andra, men det hindrar inte att de kan vara sanna och relevanta.

Och kanske är det just därför de är intressanta; för att de är personliga men inte enbart personliga - de känns igen, kan sägas gälla för många och därmed säger något om den tid vi lever i. Jag tror det, och därför är det väl värt att lyssna.

Så hör du som har öron, även om ljudet är lite ekande och predikanten är annorlunda än de som vanligen står i predikstolen.

Alex Shulman predikar from dagen on Vimeo.

Jag märker att ni redan läser artikeln om Alex Schulmans predikodebut, den ligger i topp bland mest klickade.

Bra så, naturligt. Klart det där intresserar.

Men jag skriver ändå, så att ingen av er riskerar att missa. Det skulle säkert gå att fundera på själva grejen utifrån mängder av vinklar: Är det bra och lämpligt att släppa upp en ickepräst i predikstolen, bör någon som beskriver sig som "klassiskt sekulariserad stockholmare" få undervisa i en kyrka, och så vidare. Det kan säkert vara intressanta diskussioner.

Alla de sakerna ramlade dock ganska mycket åt sidan för mig när Alex Sculman svarade på min fråga om han fick med sig barndomens Gud upp i vuxenlivet:

"Nja, han stannade nog kvar lite grann. Jag går mest till kyrkan vid de stora helgerna, påsk och jul och så, och är nog en ganska klassisk sekulariserad stockholmare. Men jag har kvar tron i blodet, jag hoppas kunna få ner den i hjärtat mer."

Du tänker så?

"Ja, jag är avundsjuk på djupt kristna, de verkar vara så rofyllda. Det vill jag också få uppleva. Jag är inte där än, men jag hoppas nå dit."

Vackert, och kanske en påminnelse om vad som är viktigast? Kan vara intressant att fundera kring predikstolen och vem som bör beträda den, men den där vackra längtan överskuggar den diskussionen för mig.

Känns förresten som en bra illustration kring helgens, och därmed Alex Schulmans, predikotext enligt kyrkoåret: "Ett är nödvändigt". Ämnet är hämtat ifrån berättelsen om systrarna Marta och Maria som fick besök av Jesus. Maria gjorde inte allt det som Marta gjorde och tyckte att hennes syster borde hjälpa henne med, hon satt bara och lyssnade vid Jesu fötter.

"Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv", som det står i Ordspråksboken. Det var det Maria gjorde. Och det är hjärtat som Alex Schulman längtar efter ska beröras på djupet, att det ska landa där i.

Sådan längtan överskuggar en massa annat.

Det är inte alltid enkelt att engagera ledare till barn-och ungdsomverksamhet, eller till något annat heller, för den delen. Det påstås att det var enklare förr, och jag tror att det stämmer, av flera anledningar.

Vi arbetar i allmänhet mera nu, vilket minskar kraften och möjligheterna att jobba ideellt.

Vi har vant oss vid att en del uppgifter sköts av anställda (Niklas Piensoho var inne på det negativa i att verksamhet hamnar på entrepenad i den här artikeln om Filadelfia Stockholm, läs gärna den).

Och så tror jag det finns en anledning till - att det frågas och efterlyses på fel sätt.

I församlingen jag tillhör så är barnpastorn föräldraledig för närvarande vilket skapat ett vakuum på ledarsidan för söndagsskolan. Så vi funderade på hur vi skulle göra och bestämde oss för att inleda terminen med en inspirationsdag. Sagt och gjort, vi bokade in och jag informerade i en gudstjänst om den och vikten av nya ledare.

Därefter placerade jag inte anmälningslistan på kyrktorget enbart utan gick runt och frågade människor om de inte kunde tänka sig komma med på inspirationsdagen "så får vi se sen om du kan tänka dig ett engagemang".

Efter inspirationsdagen, som följdes upp med en tydlig utmaning att engagera sig, var vi mer än 20 nya ledare...

Det berodde naturligtvis en hel del på inspirationsdagens goda innehåll, men också - tror jag - på en princip som Jonas Eveborn (pastor i Immanuel 153 nämnde i en intervju jag gjorde med honom förra året. Det kom inte med i artikeln, men jag minns det tydligt:

"Människor idag vill inte vara allmänna arbetare utan efterfrågade specialister".

Jag tror att det stämmer. I min församling har vi försökt få tag på nya ledare tidigare, utan något vidare resultat. Tiden när man enbart kan göra en efterlysning från predikstolen och få goda resultat är i allmänhet förbi.  

Ta med dig det som ett råd, du som kämpar med att få tag på ledare: Gör inte allmänna efterlysningar, utmana individer.