Jag har försökt läsa i kapp lite i bloggosfären de senaste dagarna och konstaterar att det på nytt utbrutit en kraftig debatt hos Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska Frikyrkan.

Den här gången kretsar det kring den amerikanske pastorn och författaren Brain D McLaren och hans "Kristen på nytt sätt" som utkom på svenska för några år sedan. Boken är väl spridd, men Swärd är inte imponerad. Tvärtom, hans invändningar är så kraftiga att det inte räcker med ett inlägg för att få med det han vill säga (Läs bloggposterna här: 1, 2, 3, 4, 5)

De flesta kommentatorer hyllar de tydliga markeringarna gentemot McLaren (oklart hur många av dem som själva läst den aktuella boken dock). Några stycken reagerar mot Swärds inlägg och suckar över det tydliga avståndstagandet, men Swärd tycker att reaktionerna från det hållet är "tunna" och funderar kring att skriva ihop en debattartikel i Dagen för att se om "alla McLaren-supportrarna vaknar till".

Men jag undrar om han inte missbedömer det hela lite grann.

Jag är en av dem som läst "Kristen på nytt sätt" och haft utbyte av den. Men det var tre år sedan jag läste den, inte häromdagen som Swärd. En kommentator på Swärds blogg skriver att han är förvånad över att det inte styrks med citat ur boken. Och jag vet inte, det kanske finns de som läser och använder "Kristen på nytt sätt" som en slags ny bibel, som en handbok för hur allt ska göras av alla i 2000-talet. Som sitter och slår upp och memorerar den istället för Bibeln.

Jag har i alla fall inte gjort det.

För mig var behållningen att McLaren utmanade den hopplöshet som ofta ligger i luften kring möjligheten att sprida evangeliet i nutiden. Den visade på ett sätt att närma sig och möta människor som var långt ifrån de "turn or burn"- samt "vi och dem"-mentaliteter som ibland hållit i synnerhet frikyrkan i sitt grepp (och då menar jag inte att det inte finns någon skillnad mellan Jesustroende och andra, jag talar om det som ofta hindrat de båda "grupperna" att mötas). McLaren försökte skissa hur en sådan tillvaro skulle kunna se ut, och som jag uppfattade utgick det hela från en tydlig längtan efter en framgångsrik tid för kyrkan.

Men det är en speciell bok, både i sin form (skriven som ett fiktivt möte mellan en "modern" och en "postmodern") och i det sätt som McLaren ofta skriver. I andra av hans böcker sätter han ner foten tydligare kring var han står, som jag uppfattar det ("En generös radikalitet" och "Jesus hemliga budskap", bland annat), men "Kristen på nytt sätt" är inte i första hand en samling doktriner. Det är mer en tankebok, skriven under process. Han vet inte facit, men det är så här han tänker nu kring den tid vi lever i i västvärlden idag.

För mig har den främst fungerat så - som en tankeväckare, som en vidgning av vyerna. Den har satt igång tanken snarare än låst den vid McLarens. Det intressanta blir därför inte att försvara McLaren, för jag tror inte att någon eller något sammanhang har anammat hans bok som en "modell" som man kopierat och försökt överföra. Det intressanta är de där tankarna och funderingarna som McLaren, och andra, sätter igång kring att vara kristen i denna tid.

Jag tror helt enkelt att "McLaren-supportrarna" inte ser honom som någon författarguru som ska tas i försvar till varje pris - det är ett samtal och funderande kring den utmaning som västvärldens kyrka idag har som man är ute efter. Och om man inte tycker sig se någon öppning för samtal, utan mestadels eller enbart en vilja att avfärda hos bloggskribent och merparten av kommentatorerna, så är det inte intressant.

Debatten hos Stefan Swärd är nog, helt enkelt, inte tíllräckligt postmodern för att riktigt locka de postmoderna.

Efter semester och konferenser börjar lite vardagslunk igen och ordinarie rutiner igen. Känns rätt skönt. Jag gillar naturligtvis helgen, festen, det avvikande också men måste erkänna att jag är ett stort fan av det vardagliga. Det är liksom där mestadelen av livet levs, där utmaningen verkligen finns.

Och med den lunken kommer mer stabila jobbförhållanden och därmed bloggande. Vi får se var denna höst tar oss. Troligtvis blir det som vanligt en blandning av högt och lågt, djup och yta, skivor och böcker, trender och tendenser, egna åsikter och framlyftande av andras.

Och så beror det förstås på vad som händer och sker, runtomkring men också i det egna livet. Vill det sig väl blir jag trebarnsfar någonstans kring månadsskiftet september-oktober, vilket naturligtvis lär märkas på denna blogg både genom inlägg kring det och genom avsaknad av inlägg (lär bli en del fokus på annat än att blogga den perioden).

Dessutom tänkte jag ta och ge ut en bok, blir säkert några rader kring det här också. Men det tar vi när det sker.

Väl mött.

Och som sista del, vid sidan om de två huvudtexterna (1, 2) från U2-konserterna - här är min subjektiva tio-i-topp-lista. Hur man nu ens kan få för sig att rangordna när man tyckte att allt var bra. Jaja, hursomhelst:

1. "Ultra Violet (light my way)" Den lite bortglömda pärlan från "Achtung baby" är otrolig live, Bono mixtrar med sångmelodin så att låten når nya höjder.

2. "Until the end of the world" Alltid helt fantastisk live, en stor och annorlunda rocklåt där världen skådas ur Judas perspektiv.

3. "Moment of surrender" Balladen från senaste plattan är inget annat än ett mästerverk. Avslutningen med Bono på knä, bedjandes, är svår att hålla ifrån sig.

4. "I Still haven´t found what I´m looking for". Den gospeldoftande poplåten är alltid en upplevelse, och kanske som allra mest med cirka 50 000 i allsången. Fantastiskt.

5. "Magnificent" En blivande U2-klassiker, med en så självlysande och Gudsälskande text att den når ändå ner i hjärteroten via stämbanden.

6. "Stay (faraway, so close!)" Sällan spelad, och grovt underskattad, ballad framförd akustiskt i stämningsfull version.

7.  "Walk on" Inte lika fängslande som på Elevationturnén, tyvärr inte framförd med samma nerv som då. Men makalös låt.

8. "Where the streets have no name" Som en ångvält varje gång den drar in på en arena. 

9. "With or without you" Vackrare än det mesta. Och allsången i slutet... ojojoj.

10. "Unknown caller" Smygare på nya skivan som växer gigantiskt live. Häftig sång om hur Gud som sista instans räddar en man på randen till självmord.

Andra U2-artikeln efter helgens konserter (första här):

Referenserna till Gud och tron finns överallt, ändå verkar de drunkna och passera många helt förbi. Är det recensenterna som slår dövörat till eller har U2 kanske faktiskt delvis sig själva att skylla?

Solidaritetsarbetet av U2, på och bredvid konserterna, omskrivs regelbundet i den breda pressen. Som nu, Aung San Suu Kyis och hennes långvariga husarrest i Burma uppmärksammas vid varje konserttillfälle och blir registrerat i var och varannan recension.

Men Gudstron, själva navet och drivet bakom alla insatser, hamnar oftast i skymundan.

I slutet på Ullevispelningarna, precis som under hela turnén, spelas ett kort tal av den sydafrikanske kyrkoledaren och ärkebiskopen Desmond Tutu upp. Han manar till fortsätt kamp, precis som skett tidigare gentemot apartheid och slaveri etcetera, och säger att det naturligtvis kommer att dyka upp motstånd. Men, mynnar allting ut i, Gud kommer att ge vind i seglen om vi tillsammans arbetar för en bättre värld.

Till det ska läggas alla de sånger som helt eller delvis kretsar kring trons avgörande betydelse. "Magnificent" är en enda stor lovsång och ett tydliggörande av vem Bono ger sitt liv och sin tjänst till. Avslutande "Moment of surrender" fokuserar omvändelsen. "I Still haven´t found what I´m looking for", denna av många kristna så missuppfattade sång, innehåller ett credo tydligare än det mesta i populärkulturen. I "Sunday bloody sunday" omsjungs Jesu korsdöd som det enda hoppet för en förstörd värld.

Och listan skulle kunna göras mycket längre, i stort sett överallt sipprar en tydlig kristen tro fram.

Men de bitarna passerar ofta obemärkt förbi artiklar och recensioner, omnämns ofta inte med en enda bokstav (i utländsk press framkommer det mer, speciellt i intervjuer med bandet). Och det verkar likadant i delar av publiken. Beror det på okunskap, att man faktiskt inte ser det, eller att man väljer att bortse från det? 

Man kan frestas lägga över det på andras filter, men kanske finns det helt enkelt en risk att allt det stora och pråliga skymmer det där centrala, att det liksom drunknar där i?

För mig personligen är det inte så, jag tycker gudstron inte bara är skymtande utan högst framträdande. Men jag ser möjligheten, risken.

Å andra sidan hör jag till dem som tror att de där sångerna och dess budskap inte stoppas så enkelt. De kanske kan hållas på avstånd, avsiktligt eller oavsiktligt, men stoppas helt kan de inte. Så samtidigt som det mindre och avskalade kanske skulle kunna locka fram en ökad tydlighet så skulle det innebära färre lyssnande öron, färre hjärtan att beröra.

Ni hör, jag är aningen ambivalent.

Efter en intensiv vecka på Europakonferensen i Uppsala, som övergick i en konserthelg med sena nätter i Göteborg, är jag kompledig den här veckan. Det går åt, ibland blir det smärtsamt tydligt att man inte är 20 år längre.

Den här bloggen tar ny fart nästa vecka, men jag tänkte att det vore naturligt att publicera U2-texterna efter helgens konserter här också (de finns på dagen.se för prenumeranter) eftersom jag publicerade införartikeln här. Detta är den första, de andra kommer i enskilda bloggposter strax.

Det var två sagolika konserter, på alla sätt. Men även när det är i det närmaste perfekt kan man ju få drömma...

Ännu en storslagen och imponerande show som inte kan jämföras med något annat, som får mig att tappa andan.Ändå sitter jag efteråt och drömmer om en ny väg för U2.

Egentligen är det bara att buga och tacka. U2 har sannerligen gjort det igen: Byggt en magnifik scen och satt ihop en låtlista som få - eller ärligt talat; inget - band i världen kan matcha. Till det kan en sällan skådad estradör läggas, speciellt är Bono så taggad och intensiv att han lyckas förvandla jättearenan Ullevi till ett stort vardagsrum. Den mannen krymper avstånd.

På många sätt är det sannerligen fulländat. Och samtidigt bär jag en längtan efter något annat, en längtan efter att bli överraskad av U2 igen.

För det är så här det har blivit - var fjärde år återkommer de med en än större föreställning och blandar senaste skivans låtmaterial med de största hitsen. Och missförstå mig inte, fortsätter de enligt inslagen väg så kommer jag vara på plats varje gång och älska det så mycket att hjärtat är lyckligt och rösten sviktande en vecka efteråt. Den allsångsångvälten är alltid behaglig att utsättas för.

Men lite variation och trendbrott skulle inte skada.

De har ett stort antal brottarhits som nu åker fram med regelbundenhet varje gång. With or without you, One, Where the streets have no name, Beautiful day, Sunday bloody Sunday. Tänk om de kunde nöja sig med någon eller några av dem, släppa fram lite mer ospelade kort. Låtkatalogen är så bred och god att det är fullt möjligt, det finns ett helt pärlhalsband av sånger som bara väntar på att släppas fram.

Men frågan är om det är möjligt, om det är praktiskt genomförbart. Jag är inte säker. I publikhavet hörs många röster som enbart är ute efter det de känner till: Radiohitsen. Annat mer okänt material skulle bli en besvikelse.

Kanske är det priset U2 får betala för sin storlek, för de stora arenorna? Att nå brett och många har sina fördelar men baksidan kan vara att man blir låst, tvingad att vara smal. Men kan de förändra - frångå allmänlistan, kanske minska scenen och allmänlåtlistan? Kanske, men det är inte säkert. U2 kan ha blivit för stora för sitt eget bästa, i längden kan det vara så.

De har gjort den fulländade och storslagna arenarockshowen och de har gjort den många gånger. Det kan vara dags för något annat nu. Något intimare, trots den bevisade förmågan att minska avstånden i det stora. Ett uppvisande av det U2 som tyvärr inte alla känner till, det som upptäcks vid stereon och inte bara vid radion.

Det skulle vara fantastiskt, det med.

Från och med nu bloggar jag på Europakonferensbloggen, resten av veckan. Häng gärna med dit och följ konferensen ur mitt perspektiv.

Inledningsmötet på Europakonferensen är igång, och Ulf Ekman har just börjat predika. Det har varit lovsång hittills, och så ett rejält kollektal signerat Stefan Salmonsson, pastor i Livets ord Jönköping.

Och som vanligt blev inget som vanligt när han klev upp i talarstolen.

Han har mycket av komiker i sig, lockar till mycket skratt. Den här gången höll på han på en bra bit över tio minuter, vilket ju onekligen kan låta långt och manipulativt för att vara ett kollekttal. Som att man verkligen försöker övertala mötesbesökarna.

Men sån var inte känslan. Mestadels var hans tanke att prata om Livets ords betydelse och uppmana till gåvor till deras arbete, men på vägen kom han på en massa olika berättelser från sin egen uppväxt som han delgav. Mycket skratt.

Kring det rent ekonomiska talade han nog bara någon knapp minut. Tiondeprincipen praktiserad, kanske man kan säga.

Då så, då var det dags för Europakonferensen igen, Livets ords stora sommarkonferens. Förra året besökte jag den för första gången och delgav mina upplevelser och iaktagelser i bloggform och det blir likadant i år. Det var tänkt att bloggandet skulle ske på en speciell "Europakonferens 09"-blogg men just nu verkar den inte funka. Vi kör här tills vidare.

Just nu sitter jag på tåget till Uppsala, konferensens första möte hålls i kväll med start 19.30. Det regelbundna bloggandet lär börja då, dessutom lär det bli visst twittrande också. Om du är på plats och också twittrar, avsluta dina inlägg med #eurokonf så kommer de synas i en sammanställning här bredvid bloggen tillsammans med mina uppdateringar (och här)

Jag är dock inte enbart på plats för att blogga och twittra, jag ska skriva artiklar och göra intervjuer också. Räkna därför inte med någon heltäckande bloggbevakning av varendaste möte, det hinner jag helt enkelt inte med. Någon gång måste jag göra intervjuer och skriva ut dem också. Men en hel del lär det bli, både stort och smått, både djupt och ytligt.

Jag kommer bevaka konferensen till fredag morgon, då reser jag vidare för att bevaka den stora Jesusmanifestationen i Göteborg. Fram till dess ses vi på denna blogg.

På återhörande.

Hej igen.

Så närmar sig då semestern sitt slut. Från och med söndag lär det bli ganska intenstivt bloggande eftersom jag befinner mig på Livets ords Europakonferensen i Uppsala från och med då. Det bloggandet sker dock på egen konferensblogg, jag återkommer om det.

Men ett kort blogginlägg redan nu, som uppvärmning efter flera veckors vila, och det blir - som tradition är på denna blogg på fredagar - ett youtubeklipp från ett bröllop av det lite... annorlunda slaget.

Jag har varit med om en del udda inslag på vänners bröllop (några hade exempelvis ledmotivet ur Indiana Jones som utgångsmarsch) men det här tar absolut priset.

Och jag fullkomligen älskar det. Jag har inget emot mer traditionella vigselgudstjänster heller, men njuter i stora drag av det här. Bröllop är fest och glädje, och man kan väl inte säga annat än att båda de delarna märks ganska tydligt här?

Titta och njut.

Ja, ni har väl kanske redan förstått att semestern inträtt. Efter Nyhemsbloggandet har det inte blivit någon mer webbkommunikation från min sida, och så förblir det en tid framöver.

Nu är det dags för avkoppling och rekreation i en dryg månad. Återkommer när Europakonferensen tar fart vecka 31 (om bloggandet därifrån sker på denna plats eller på specifik blogg återkommer jag till) med laddade batterier och ny energi, förhoppningsvis. Därefter faller vi in i vanlig lunk igen med mer bloggande i vanlig ordning. 

Men det är då det, nu är nu. Hoppas din sommar blir njutbar. Och du, tänk på att inte göra för mycket - det mår man inte bra av. Ta tid att koppla av, undvik alla måsten. Om du är en av alla dem som har svårt att säga nej till en massa förfrågningar från människor runtomkring - ta till dig Trots allt-redaktören Magnus Sundells råd: Säg att du måste hälpa Gunnar.

Om någon, mot förmodan, skulle fråga vad denne Gunnar gör så är svaret: "Ingenting".

Visst låter det lockande, att få en tid när man hjälper någon att göra ingenting. Man mår inte bra av att leva så jämt men då och då är det nödvändigt.

Innan jag sätter punkt för nu skickar jag med en låt från Samuel Ljungblahds Nyhemskonsert förra veckan, ett av de klipp jag filmade men inte la upp då. Glad sommar!

Under den kommande veckan, med start idag, så bloggar jag på "Nyhemsbloggen". Den här bloggen kommer inte uppdateras under den tiden, troligtvis.

Välkommen att följa konferensen ur mitt och kollegan Urban Thoms perspektiv.

Fredagens Youtube.

Var på mitt livs första Bruce Springsteen-konsert förra veckan. Började regna redan i kön och sedan bara fortsatte det. Sex timmar, inklusive hela konserten regnade det mer eller mindre. Men bra var det, mycket bra.

Och tittar inte solen fram får man sjunga längtande efter den: "Waitin´on a sunny day". Och minsann, känns det inte lite somrigt över det här klippet ändå? Både Bruce och den lilla flickan som får ta över micken och sjunga refrängen lyser som bara den.

Gulligt värre.

Jag tillbringade tisdagskvällen i Söderhöjdskyrkan, Stockholm. Samtalskväll med pastor Stefan Swärd och författare Jonas Gardell, apropå den senares nyutkomna bok "Om Jesus" (Nordstedts). Dagens tidning innehåller en text kring det hela.

Men den blev väldigt kort och koncis, mestadels för att väldigt mycket av det som sades var upprepningar av det lunchsamtal de tidigare haft och som jag var med och refererade för en dryg månad sedan.

Utifrån det kändes inte kvällen så spännande, inte ur mitt perspektiv. Och jag konstaterar att jag inte är helt ensam när jag läser Stefan Swärds blogg. Somliga kritiserar honom för att ha varit undfallande för Gardells teologi och inte gett motspjärn, andra berömmer honom för god samtalston (Swärd svarar sedan på synpunkterna i ett nytt inlägg).

Jag tycker att båda de synpunkterna har sina poänger.

Å ena sidan känns det naturligt att berömma Stefan Swärd för dialogen, för att han inte enbart positionerar sig emot i alla stycken och blir fyrkantigt kritisk till allting. Under samtalskvällen berömde han vid flera tillfällen delar av Gardells bok: "fantastiskt bra skrivet". Jag gillar det, sökandet efter det positiva att uppmuntra. Det är en god grundhållning.

Många andra inom kyrkans värld har valt att avfärda allt Jonas Gardell är och står för, per automatik liksom. Även om han själv kanske ibland lagt upp för det så finns det helt klart berättelser om hur han behandlats och bemöts av kyrkliga företrädare och andra kristna som stämmer till eftertanke och rannsakan. Utifrån det perspektivet är viss försiktighet förståelig.

Å andra sidan, naturligtvis ska man kunna tycka till om hans åsikter, tankar, värderingar och teologi. Och Gardell verkar inte ha något emot det, han tycks tvärtom söka det. Han är en provokatör, han väcker ofta engagemang i sitt artisteri och författande genom att sticka ut hakan. Han tycker att det är viktigt att problematisera, vända och vrida på argumenten, ta spjärn mot andra och deras åsikter.

Även om han nu var införstådd med att det var samtalskväll så var det tydligt att han uppmuntrade den sidan att komma fram: "Jag har inga problem med att vi är oense, en av de saker jag gillar med judendomen är att den är argumenterande, nästintill grälande ibland", sa Gardell med ett förväntansfullt leende.

Den bollen och utmaningen tog Stefan Swärd inte riktigt vara på. Det hade varit spännande med ett tydligare problematiserande av Gardells problematiseringar, det hade varit intressant att få höra mer påtagliga andra perspektiv kring vad Jesu försoningsdöd betyder och innebär än det som Gardell ger, det hade varit givande att höra konkretare alternativ om huruvida Guds kärlek kan vara inkluderande och exkluderande på samma gång.

Nu ska man förvisso ha klart för sig att det är lättare sagt än gjort, Gardell är en oerhört skicklig retoriker och såväl genomtänkt som påläst kring sina åsikter. Att möta honom i en debatt kräver oerhört mycket, samtalsformen är betydligt enklare och som sagt - det går att se en del fördelar med det.

Och samtidigt, en debatt i god ton med skarpa åsikter som mejslades mot varandra hade varit väldigt spännande och givande.

Jag sörjde beskedet om Trots Allts nedläggning när det kom för en tid sedan. Försökte se positivt på det hela, tröstade mig med att den skulle övergå till att vara webbtidning. Men nu bli inte det av.

Det är en stor förlust. Läser utmärkte redaktören Magnus Sundells rader om det sista numret och fastnar speciellt för citatet av Peter Halldorf, som var redaktör vid magasinets start. En slags programförklaring:

"Till vilka riktar sig Trots Allt? Svar: människan. Hon som är nyfiken. Ännu inte färdig. Sprängfylld av frågor och längtan. Och hon som tappats på sina illusioner. Ja, alla som vill fortsätta att stångas med livet, punktera myterna, trotsa tillvarons motlut och söka svar som tål att sättas ut i verklighetens karga landskap.
Trots Allt vill vara en mötesplats. Inte ett döda monologers sällskap. En tidning där människor vågar tala ut. Inifrån. Därför vill vi göra intervjuer som är samtal mellan människor. Dialoger. Inte tröttande utfrågningar för att klämma åt.
Trots Allt kommer att vara reportage, bilder, artiklar som förhoppningsvis lämnar dig med frågor lika ofta som svar. För vi tror att endast den som söker finner. Den som bara serveras svar blir aldrig någon sökare. Och därför heller ingen finnare."

Trots Allt har fyllt en viktig funktion i den svenska kristna pressen, men även för mig personligen (och jag vet att många har samma upplevelse). När mitt tonårsliv övergick i vuxenliv var magasinet enormt viktig. Tydlig med åsikter men också generös gentemot den som hade andra tankegångar. Ärligt intresserad och inlyssnande utan att tappa den egna rösten.

Riktigt bra journalistik, med andra ord.

Tidningen var viktigare för mig förr än nu. Då var den en ren livlina, så har jag inte upplevt det de senaste åren. Men jag har alltid sett fram emot ett nytt nummer, bläddrat och läst med intresse. Alltid med stor respekt för Magnus Sundell och övriga medarbetares vilja och förmåga att bidra med viktiga tankar och perspektiv.

Nedläggningen av Trots Allt skapar ett stort tomrum.

Sparlåga här nu, väldigt mycket annat på gång för tillfället. Snart blir det bättring.

Kanske kan jag i alla fall få bjuda på lite musik så länge, för alla er som gillar U2 och är sugna på ny musik: Bono gästar U2-producenten Daniel Lanois på "Falling at your feet", alldeles nyss upplagd på Spotify.

Helt okej låt, som lyfter ett antal snäpp när Bono kliver in i den. Det är något speciellt med den mannens röst, så är det bara.

För två år sedan skrev jag en artikelserie med namnet "Bot & Bättring" som handlade om människor som farit illa i samband med uteslutningar eller illa behandlingar i församlingssammanhang.

Serien handlade primärt om pingströrelsen, utifrån en insändarskribent i lokaltidningen Skaraborgs allehanda, som skrev från sitt sammanhang. Pingströrelsen är dock inte ensamma om en bakgrundshistoria som kastar skugga över nutiden. Frågan dyker regelbundet upp på olika sätt.

Idag skriver exempelvis Björne Erixon, bibellärare och författare, på sin blogg ett förslag om en tyst minut på Nyhemsveckan, i samband med pingstpastorernas fotbollsmatch:

"Vad skall vi minnas? Jag tänker på alla de som i svensk frikyrka (inklusive Pingströrelsen) uteslutits ur någon församling på grund av orsaker som idag accepteras eller inte föranlåter någon åtgärd. En fotbollsmatch mellan pingstpredikanter på Nyhem har ett stort symbolvärde. Därför skulle en tyst minut i samband med detta visa på mognad, mod och självrannsakan. Det borde uppföljas av seriösa samtal i dessa typer av frågor...".

Är det en bra idé, möjlig att genomföra i det här sammanhanget? Vet inte, det får andra avgöra.

Men hursomhelst, på något sätt undrar jag om det inte dags att ta i den här frågan på riktigt allvar, kanske är det viktigare än någon riktigt anar. Dels för de som på olika sätt sitter med sår och besvikelse men även som allmän signal om var man som kyrkor befinner sig nu. En markering mot något blir även en markering för något annat.

Dessutom är det en möjlighet att internt fundera kring lärdomar så att misstag inte upprepas. Förändra historien går inte, men lära av den är möjligt.

Artikelserien "Bot & Bättring": 1 2 3 (sista delen verkar fallit ut vårt system tyvärr men du som har pdf-tidningen hittar den här på sid 8-9).

Sommaren har varit här och hälsat på lite några dagar. Trevligt. Hoppas den återvänder.

Oavsett väder så drar sommarsäsongen igång inom kort, för många är konferenserna Nyhemsveckan och Torpkonferensen själva startskottet på det en ny del av året.

Och Dagen ska dit förstås, till båda konferenserna. Vi håller på och förbereder oss lite smått nu och eftersöker vad som skulle kunna vara intressant att rapportera och skriva om. Vissa saker är förstås omöjlig att förutse, det är ju där och då det händer, men mycket går att tänka igenom i förväg.

Men även om vi har hyfsad koll så är vi ändå begränsade och tänkte därför kolla av här med er: Vad bör vi inte missa på Nyhem/Torp? Det kan vara viktiga, roliga, allvarsamma, lättsamma saker. Det är i blandningen mellan dessa saker som en god konferensbevakning uppstår.

Så tipsa oss mer än gärna, antingen här i kommentarsfältet eller på våra mailadresser: carl-henric.jaktlund@dagen.se (Nyhem) eller david.wingren@dagen.se (Torp).

Tack.

Fredagens youtube

När jag var inne på bloggen hos pingstpastor Stefan Beimark och läste inför artikeln om fotbollsmatchen på Nyhem, så hittade jag det här klippet som jag inte kan undanhålla er.

En utmärkt karikatyr av hur ett överindividualistiskt samhälle ofta förhåller sig till kyrkan: Man tycker att allt ska anpassas efter de egna önskemålen, annars får det vara. Och kyrkan försöker ofta anpassa sig.

Det här är avigsidan, risken, med en församlingskultur som är föränderlig, som jag ser det. Jag har en vän, före detta pastor, som var med och försökte leda en församlingsförnyelse men tröttnade av det egna sammanhanget men också av det han såg när han studerat andra församlingar som omtalas för att ha förändrats:

"Jag hittar ingen församling som förändrat för att nå nya människor egentligen. All så kallad förnyelse tycks handla om att man förändrar något så att en grupp i församlingen - typ de som vill ha mer lovsång, mer djuplodande bibelstudium - får som de vill. Och sen, efter några år, är det någon annan grupp som inte är nöjd och då ändrar man så att det blir lite ny stil på musiken, så att gudstjänsterna blir mer utåtriktade med mindre djupa bibelstudium, och så vidare".

Jag tyckte det var väldigt tänkvärt.

Teologen Lars Johansson sa häromdagen något som är intressant i det här sammanhanget:

"En kyrka som bara är marknadsinriktad riskerar att förlora sin identitet, medan en kyrka som gör som den alltid har gjort, riskerar att förlora sin relevans."

Värt att fundera över, både en och två gånger. Hur gör man som församling för att göra en god, sund och nödvändig förändring för att vara relevant? Vad ska man tänka på då? Och hur gör man som enskild människa för att ha idéer utan att det blir självcentrerat som i den här filmen?

Ok, nu måste jag få kolla av en grej med er. Hur ställer ni er till det som Johannes av korset kallade "Själens dunkla natt" (vilket kan förklaras ungefär som en tid av kamp man måste utstå för att växa närmare Gud)?

Här går nog en del traditioner isär, tror jag. Vissa har inga problem att se att även det kristna livet har perioder där det känns som att Gud drar sig undan (och kanske även gör just det). Andra har betydligt större problem med det, menar att en sådan period inte är naturlig för ett kristet liv utan absolut måste förklaras med att man känner fel eller har vandrat bort från Gud.

I Bibeln kan man helt klart se där här perioderna, kanske allra klarast i Psaltaren, där ropas det friskt till en Gud som ibland tiger och är tyst.

Jag tror att det är så där än i dag, att Gud då och då drar sig undan, tillbaka, tystnar. Och det finns anledningar till att det kan vara ytterst befogat och bra, tror jag. Men det ska jag inte skriva om nu.

Hur tänker du kring "själens dunkla natt"? Är den en verklighet, har du varit med om den? Eller tycker du att det känns som något som möjligtvis hörde Gamla testamentet till men som väl ändå bör ha brutits i och med pingstdagen så att det nu går "från klarhet till klarhet" på ett sätt som gör att Gud verkligen inte drar sig tillbaka?

Jag är spänd på att höra dina tankegångar.

Kort liten text i dag om en fotbollsmatch på Nyhemsveckan som anordnas till förmån för församlingsplantering. Men det riktigt intressanta kom inte med.

Det kändes lite förmätet att påpeka att det hela är min idé.

Eller ja, kanske inte riktigt. Eller jo, det är det faktiskt. Fast bara den oviktiga delen.

Så här var det: Jag hittade en länk till Stefan Beimarks blogg på hans Facebooksida, och på bloggen skrev han om en fotbollsmatch de haft mellan föreståndare och medarbetare i Mellansveriges pingstförsamlingar. Så jag skrev en kommentar på Facebook: "Borde det inte anordnas en rikstäckande match på Nyhemsveckan? Det vore grymt underhållande".

Och så blir det alltså. Men, värt att understryka, idén att anordna till förmån för församlingsplantering är inte min, den kommer från Stefan Beimark. Så långt tänkte naturligtvis inte jag, jag var helt insnöad på den rena underhållningsfaktorn.

Jag tröstar mig med att jag i alla fall la den första pusselbiten som gjorde att de betydligt viktigare och vackrare bitarna nu kan läggas framöver. Eller vänta nu, kanske bör den där första fotbollsmatchen - den som ordnades på initiativ av Beimark och som väckte min tanke - räknas som den första pusselbiten? Suck, min insats blir mer och mer marginaliserad.

Jaja, då passar jag på att slänga in något mer då. Låt den här fotbollsmatchen bli stående på Nyhemsveckan, koppla till det en ishockeymatch på Predikantveckan (en sådan vet jag redan har diskuterats) och en innebandymatch på Evangelistveckan. Varje gång till förmån för församlingsplanteringsfonden. 

Så, nu går jag och fikar.

Det verkar i och för sig som om nästan alla satt och tittade på tv i lördags kväll, när Henrik Schyffert hade liveföreställning från Circus i Stockholm.

Men äsch, jag skriver någon rad ändå för er andra:

Snabba er in och kolla på "The 90´s - ett försvarstal". Det finns förvisso tillgängligt nästan en månad framöver, men ju snabbare du tittat desto fler gånger hinner du se det.

För det är värt att se om. Jag var och såg enmansföreställningen i början av våren och var helt upprymd efteråt. Som uppvuxen på 90-talet - med Schyfferts Killinggäng i spetsen - var det en resa nära mitt eget liv han öppnade upp. Han och övrig i den där humoreliten var förvisso många strån vassare och extremare på alla sätt och vis, men naturligtvis var vi andra också påverkade av attityden och någon slags revolt mot det före oss.

Jag känner så väl igen den där lusten att inte behöva ta något på riktigt allvar, att skämta bort allt. Jag lyckades aldrig renodla det så pass som Schyffert & co men jag försökte, jag försökte. Tror dessutom jag lyckades skapligt. När jag pluggade journalistik var det någon som refererade till en artikel som hänvisade till någon forskning om att den som ironiserade mycket levde kortare. Klasskompisen Per: "Då så Jaktlund, det var trevligt att hinna lära känna dig".

Livsfarligt vet jag inte om det är, men risker finns det definitivt. Och vid sidan om alla roliga tillbakablickar på ett kärt årtionde tyckte jag att Schyffert satte fingret utmärkt på en av dem - att det inte är nyttigt om man väljer humordörren i alla lägen. Man måste kunna kliva in genom allvarsdörren också, annars blir man outhärdlig.

Jag tröstar mig - de gånger jag känner mig ironiskadad - att jag nog trots allt är relativt bra på det där. Och allra bäst trivs jag när jag kan kombinera de två, när humorn kan finnas mitt i allvaret och allvaret bryta av mitt i skrattet. De hör ihop.

Man får inte tappa allvaret, men heller inte lättheten och tramset. För vissa är det snarare det de behövr öva på.

I morgondagens tidning siktar jag på att få till en skjutjärnsintervju med Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Åker ut till hans villa och gömmer mig i en buske och dyker fram så fort han kommer hem på cykeln.

Vad jag ska pressa honom kring? Vet inte än, men något ska nog gå att komma på. Det verkar ju så populärt det här med att lurpassa på makthavare och en sådan har ju Piensoho själv sagt att han är.

Nu håller jag bara tummarna för att det inte hinner bli för mörkt och att inte Kevin Federline (Britney Spears ex-man) av någon märklig anledning dyker upp i Sollentuna. Vore ju jobbigt att intervjua och ta bild på fel person. Dessutom måste jag nog vara alert så att jag inte i tröttheten intervjuar och fotograferar mig själv. Man kan inte lita på att andra på jobbet ser skillnad åt en.

Mycket att tänka på. Håll tummarna.

Ni är väl en del som ska på Michael W Smith-konserterna i kväll och i morgon, antar jag, i Jönköping och Ö-vik.

Ni andra kan följa det hela via vår specialblogg av Maria Hellgren. Och båda grupper - ni som ska dit och ni som inte ska men som är nyfikna på Mr W - kan kolla in det här Youtubeklippet som han alldeles nyss twittrade om. Det är några minuter från gårdagen när han spelade i Finland.

Fredagens Youtube

Om man tittar på talangjakter av olika slag, i tv eller i verkligheten, så är många duktiga och begåvade men det är långt ifrån alla som har den medfödda och helt knockande talangen.

Här är en av dem som tveklöst går att kalla talanger.

Aidan Davis ställde upp i "Britians got talent" och både juryn och publiken att tappa hakan. Och tro jag det, att kunna dansa så här som självlärd elvaåring är helt otroligt.

Jag kunde det inte förrän jag var åtminstone tretton...

Ps. Tyvärr fungerar inte klippet att se här, men klicka på det så kommer du till Youtube och kan se det där.

Nu har jag föröskt på alla möjliga vägar och är på randen till att ge upp. Men jag har ju er bloggläsare så jag testar här.

12-21 juni är det dags för pingströrelsens största sommarkonferens, Nyhemsveckan, utanför Mullsjö. Jag ska, sedvanligt, dit och bevaka för Dagen.

Om det ska bli någorlunda angenämt (den här typen av boende har ju sina sidor...) så behöver jag någonstans att bo. Därav en efterlysning här nu:

Finns du, vackra människa, som har en husvagn att hyra ut dessa datum? Det behöver inte vara någon lyxvagn (men får förstås gärna vara det...), men värmen i den måste fungera. Har ringt på ett par stycken annaonser för vagnar med sisådär 20 år på nacken och ingen av dem, har det visat sig, har kunat gå att värma med gasol (Nyhem är ju bara campingområde en vecka/år och därför finns inte el att tillgå).

Och eftersom familjen, som innehåller två småbarn och en gravid hustru, kommer ut i mitten av veckan så är nätter med fåtal plusgrader på natten inte att föredra.

Så det är egentligen mitt enda krav: Värme. Har du en husvagn som kan leverera det och är villig att hyra ut (vi talar alltså om en affärsuppgörelse här, inte utlåning utan uthyrning) så vore jag dig evigt tacksam om du mailade mig så att vi kan få kontakt: carl-henric.jaktlund@dagen.se.

I så fall lovar jag försöka göra en god bevakning av veckan så att den blir angenäm för dig att följa på distans (för på plats kan du ju inte vara, ty du har ingen husvagn att bo i....)