Jag älskade Regina Spektors senaste album. Innovativt och unikt utan att bli konstigt och märkligt, det är en konstform som alltför få lyckas med (och som alltför få ens strävar efter).

Nu har en ny singel släppts, "Laughing with", där hon sjunger "Gud" oftare än någon annan lyckats med nästan.

Och det är en tänkvärd text, om att människor aldrig skrattar åt Gud på ett sjukhus, i ett krig, när de fryser och svälter etc. I de svåra stunderna vänder sig människor till honom och hans kyrkor, det ser vi varje gång en stor tragedi inträffar - då söker sig människor till något större än dem själva.

Men så går hon vidare också och skriver om att Gud kan vara rolig, när det skojas om honom "på ett cocktailparty" och "när de galna säger att han hatar oss och de blir så röda i ansiktet att du tror att de ska kvävas", "Gud kan vara rolig när det sägs att han ger dig pengar bara du ber på rätt sätt och när han presenteras som en ande som utför magi som Houdini" (fritt översatt) och så vidare.

En passning i två riktningar på något sätt, tänker jag: till dem som tycker Gud är ett skämt - när livet krånglar till sig och du märker att du inte är Gud kommer du inte skratta.

Och så till dem som tror: se upp så att du inte presenterar en annan Gud än den som finns så att folk kommer skratta åt honom.

Fredagens youtube

Ja, ni märker kanske att det är lite lågtempo här. Jag har varit ledig den här veckan och är så även nästa vecka. Någon bloggpost blir det kanske under den tiden men inte många.

Här kommer i alla fall en, med Sverigeaktuella Michael W Smith. Nästa helg spelar han i Jönköping och örnsköldsvik och det kan säkerligen bli en upplevelse. Han är en god artist men inte bara det, han är en god lovsångsledare också.

Jag skulle inte räkna mig själv som en lovsångsvurmare egentligen. Hör inte till dem som lyssnar speciellt mycket hemma på musik som skulle placeras i den genren, men ibland sker det. Och när någon som verkligen har känsla för det leder lovsång i en kyrka eller på en konferens kan det verkligen vara en himlaöppnare.

Får den känslan här. Onekligen något mer än bara en konsert när de i bänkarna börjar sjunga ordentligt på en låt innan han/de vid mikrofonerna gör det.

Var på Pingst rådslag gångna helgen och lyssnade bland annat till Pelle Hörnmarks visionspredikan. Efter ett halvårs resande i den svenska pingströrelsen delgav han sin analys och sina tankar kring var framtidens väg går.

Du kan läsa en artikel om Hörnmarks funderingar i Dagen, vilket torde gå på ett par minuter. Har du 52 minuter och 50 sekunder att tillgå så kan du även se och lyssna till predikan på Pingst.se.

Det är värt att berömma, tycker jag - initiativet att göra samlingar tillgängliga via webbsändningar. Så skedde från rådslaget, så skedde från samtalsdagen om medlemskap för två veckor sedan. I och för sig, som somliga pratade om vid samtalsdagen, finns det en risk att några som annars skulle ha åkt stannar hemma och följer via webben istället vilket gör att deras bidrag i samtal och gemenskap går förlorat.

Det är en risk, visst, men möjligheterna är bra mycket större. De som inte kan åka, exempelvis på grund av för stort geografiskt avstånd, kan ändå delta och få direktinformation. Och dessutom, minst lika viktigt, blir det en möjlighet för "gräsrötterna" att vara delaktiga i samlingar de aldrig skulle ha åkt på annars.

Så Pingsts öppenhet är värd att kopieras för de samfund som samlas till årskongresser och konferenser inom de närmaste veckorna. Allt kanske inte kan sändas, somliga förhandlningar bör kanske hållas inom slutna dörrar, men transparens bör alltid eftersträvas.

Möjligheten att utmana inte bara ledarna utan även hela folkrörelsen bör inte föringas utan fullt ut tas tillvara.

Bloggade för några veckor sedan om Tommie Sewóns "Psalm för de ambivalenta". Tänkte bara tipsa om att låten numera finns på Spotify för er som har den musiktjänsten (finns det fortfarande någon som inte har den?). Där finns även hela albumet "Mässa för ambivalenta".

Senaste Sewón-albumet har inte kommit upp än men lär vara på gång. Kanske vågar man hoppas på att allt fler artister från den kristna sfären får ut sin musik via Spotify. Ett utmärkt redskap för alla som vill höras, inte minst för den som har något att berätta.

Förresten, glömde ju - i min förra bloggpost om Swärd och Gardell - att nämna att det finns med en liten filmsnutt som jag spelade in efter lunchsamtalet.

Första tanken var att spela in hela samtalet men så blev det tyvärr inte. Men de här få minuterna ger lite närvarokänsla i alla fall.

Ytterligare något angående Erwin McManus som var på Sverigebesök under onsdagen. Det var en mestadels väldigt uppsluppen och glad McManus som talade, med mycket skratt och varm humor, men vid ett par tillfällen var det svårt att le.

Speciellt gällde det när han talade om en tid för ett par år sedan när en del andra kristna på olika sätt gick ut och kallade honom heretiker, villolärare.

"Det skrevs på bloggar och klipptes ihop filmer som spreds på nätet. Mina barn hörde andra på skolan prata om att jag skulle vara heretiker. Det var tungt, då var jag nära att sluta, sa hemma att jag nog var färdig med både kyrka och bokskrivande."

Kritiserad har han inget emot att bli, påpekade han, så länge det gäller sånt som han faktiskt sagt, tycker och står för.

"Men inom kristenheten är det alltför vanligt att det man säger framställs som något annat för att det ska kunna kritiseras. Det rycks ur sammanhanget, vinklas, förändras. Och man attackerar ofta personen och inte åsikten."

McManus betonade vikten av omsorg om varandra och berättade några exempel som fick många av de församlade pastorerna att skaka på huvudet. När han intervjuas av "profana"  medier och de citerar någon kritik gentemot honom så är det alltid, uteslutande, andra kristna som citeras. Någon annan har aldrig, enligt Mcmanus, haft något kritiskt att säga.

Och så berättade han om när det skrevs lögner om honom och församlingen Mosaic på uppslagsverket Wikepidia.

"Jag tänkte att vi bara skulle låta det vara, men en man i ledningen för Wikipedia - som är scientolog - tog tag i det, rensade ut och gjorde klart för de som skrivit att de skulle portförbjudas om de gjorde likadant igen. Alltså: en scientolog försvarade mig från lögner från kristna - är inte det en konstig värld, så säg".

Inte svårt att skriva under på.

Redan i tisdags förmiddags, innan jag träffat Stefan Swärd och Jonas Gardell, skrev jag på mikrobloggen att artikeln med dem skulle ligga i klicktopp på dagen.se.

Och så är det nu, men jag anser mig inte vara profet för att ha förutsett det. Det räcker att vara yrkesman. Just nu ligger faktiskt de tre artiklar i dagens tidning som på olika sätt berör Jonas Gardell alla på medaljplats på dagen.se.

Min roll som journalist den här gången var lite annorlunda. Några enstaka frågor sköt jag in, men grundtanken var att sitta med och spegla samtalet som kom naturligt när de två möttes. Det är ett spännande komplement till mer klassiska intervjutexter tycker jag eftersom det ger en annan infallsvinkel på situationen när det inte är reportern som leder samtalet.

Sen är det förstås jag som skrivit texten och valt vad som ska vara med. Swärd och Gardell pratade naturligtvis mer, texten är en komprimerad form av deras samtal (skulle man ta med alla bisatser och upprepningar som sker i talspråk vore det väldigt svårläst och svårbegripligt) och inriktad på essensen av vad de pratade om. Annat berördes också, men det här tyckte jag kändes mest intressant att återberätta.

Sen kan jag lugna er som nu funderar på om artikeln är snedvinklad i och med det. Både Stefan Swärd och Jonas Gardell fick läsa texten i går och hade enbart synpunkter kring varsin korrekturgrej, inget på innehållet. Både ansåg alltså att artikeln var rättvisande av deras samtal.

Notera också just det, att det var ett samtal, ingen debatt. Och jag tyckte det var skönt, som komplement. Debatt och diskussion har absolut sin plats, men det får inte ske på bekostnad av samtalet. Då är vi farligt ute, då riskerar vi att hamna långt ifrån varandra och det är på distans som överdrifter, förenklingar och domar skapas.

Jag är långt ifrån säker på att Gardell och Swärd kommer bli såta vänner eller att de kommer rekommendera varandra som talare på konferenser och möten i respektive sammanhang. Men de har - det är jag helt säker på - fått en annan förståelse av varandra och en betydligt större möjlighet att förstå den andre och dens åsikter och tankegångar.

Att samtala och mötas är viktigt, inte alltid som ersättning för debatt och diskussion men absolut som komplement. Och kanske är det till och med så att samtalet och det mänskliga mötet i möjligaste mån bör föregå debatterna - jag tror många missförstånd, överdrifter och felaktiga generaliseringar skulle undvikas då.

Fredagens youtube.

Har hållit mig ifrån U2-klipp några veckor nu men igår blev det ett. Och när proppen väl är ur...

Satt och pratade med en god vän förra veckan om vilka låtar från nya skivan som kommer spelas på turnén som startar i sommar. Jag uttryckte farhågor för att titelspåret No line on the horizon inte kommr att spelas utifrån att den inte funnits med när de framträtt live i tv-shower och dylikt sedan skivan släpptes.

Men så fann jag detta, som närmast känns som en titt in i replokalen, och hoppet tändes. Kan bli bra i sommar.

Utlovade lite mer Erwin McManus tidigare, och tänkte att jag kunde gå vidare angående det han talade om kring att förstå vad församlingen egentligen är.

Församlingen är till för världen, inte för sig själv. Och den är till för människor som vill betjäna först och främst, inte bli betjänade, vilket får konsekvenser för ledarskap på Mosaic:

"Ju mer du har behov av att vara över andra, desto mindre kan du vara ledare hos oss. Ju mer du vill betjäna andra, desto mer ledare kan du vara. Församlingen är för människor som vill betjäna tillsammans med andra".

McManus berättade att han träffat på en del som verkar ha en helt annan syn, där allt snarast kretsar kring dem själva.

"Emellanåt kommer det någon och säger "Jag blev inte mättad av undervisningen i min förra församling, så nu går jag hit istället, här blir jag det". Och så går det ett halvår och så är det likadant igen: "Jag blir inte mättad här längre". "Nej, för du är bulimiker och kräks upp allt igen på söndagskvällen, det är därför", vill jag svara då. Det är uttryck för en narcissiskt inställning och då har man missat själva grundtanken med församlingen." 

Tänkte bara berätta att U2 släppt en video till nya singeln Magnificent. Inte det bästa de gjort, men jag tycker ändå att de fångar upp den där storslagna känslan som präglar såväl ljudbild som text. Och vilken text det är, snacka om programförklaring kring gudstron och dess betydelse.

Vill du få en känsla för hur det kommer låta på Ullevi i sommar så rekommenderar jag den här liveversionen från Letterman i anslutning till skivsläppet i början av våren.

Fast det blir förstås ännu mer storslaget (magnificent) då, utomhus och aningen större än en tv-studio.

Var och lyssnade till Erwin McManus, grundare av och ledare för församlingen Mosaic i Los Angeles (som jag skrivit om tidigare.

Han var på Sverigebesök, inbjuden av Willow creek Sverige, Swedmedia och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och talade över rubriken "En klarvaken församling".

En avspänd och god kommunikatör som dels talade själv men även hela tiden var öppen för frågor. Och som de närvarande pastorrna/ledarna frågade... Det finns klart och tydligt mycket frustration över svårigheten att bygga församlingsgemenskaper som verkligen når människor.

Eller om man vänder på det: det finns klart och tydligt en stor längtan efter att bygga försmalingsgemenskaper som verkligen når människor.

Mosaic verkar, enligt McManus och andras beskrivningar, verkligen leva upp till sitt namn. Det är en massa olika färger och bitar samlade, dels från olika nationaliteter men gemenskapen består långt ifrån enbart av kristna. (läs mer om det i artikeln i dagens tidning).

Mosaic har tydliga förväntningar på dem som vill gå in i ledarskap, speciellt den form av ledarskap som handlar om att leda andra till tro på Jesus. Då är den egna tron en absolut självklarhet. Men till själva församlingsgemenskapen är tröskeln obefintlig.

Något medlemskap finns inte, det går inte gå med i någon organisation. Att församlingen är en organism betonas tydligt; det är församlingen som är grejen, kyrkan är bara en lokal att mötas i.

Det kan låta som självklarheter och ungefär som kyrkor överlag arbetar. Få kyrkor är ju uttalat stängda för icketroende, viljan att nå nya människor är ju tämligen naturlig i en kristen församling.

Men känslan efter att ha lyssnat på McManus är att han och församlingen tar konsekvenserna av det genom att vända på strålkastaren: från församlingen till världen. Den är inte till för sig själv.

"Kyrkan blir för ofta en mötesplats för människor som vill fly världen", sa McManus och berättade om en amerikansk tv-show som han sett med temat "så fångar du en man". Budskapet var enkelt: imitera honom så mycket det går, ju mer han ser av sig själv i dig ju mer kommer han älska dig.

"Egentligen faller man alltså mer eller mindre för sig själv, fast i kvinnlig form (skratt). Är det inte så i kyrkan också? Vi vill bara ha folk som är som oss, vill bara ha gemenskap med dem som är som vi. Vi har till och med svårt för människor som ser ut som oss men inte tycker som oss".

Tänkvärt. Kommer blogga mer om gårdagens samling senare, men det här får räcka för nu.

Var på debatt mellan humanisternas Christer Sturmark och teolog Runar Eldebo i Trollhättan förra veckan. På grund av att det varit få tidningarna sedan dess, och väldigt trångt i de tidningar som getts ut (en Jesusmanifestation tar plats!) så är texten i tidningen först idag. Men den har knappast tappat i aktualitet för det.

Det är fascinerande med de här debatterna, på något sätt. Svensk kristenhet har på många sätt tappat initiativet i det mediala samtalet. Jag hör i och för sig till dem som inte tycker att man ska överdriva det, relativt ofta kommer kristna profiler till tals i olika frågor på debatt-eller nyhetsplats i bredd press.

Men inte så ofta som förr och, kan jag tycka, alltför sällan i frågor där det verkligen brinner till, i sånt som verkligen är kyrkans centrala frågor kring vem Jesus var och är.

Det kan dels, naturligtvis, bero på att media och Sverige överlag förändrats. men frågan är om det inte också beror på att kyrkan tagit ett kliv tillbaka, blivit för intern. Jag tror det.

Kanske är det så, jag tänker i alla fall så när jag lyssnar till debatten mellan Sturmark och Eldebo, att kristenheten ska vara evigt tacksam över humanisternas kliv ut i mediadebatten. Kyrkan och dess företrädare, oavsett om de är anställda eller inte, kanske behöver den där sparken i baken och den typen av tydligt ifrågasättande för att komma tillbaka ut på banan igen. Jag tror det.

Och kanske, tänker jag vidare, finns det ytterligare n pusselbit till som är viktig inför framtiden. Nysvenskarna.

Runar Eldebo berättade i debatten om en skola i Stockholm som han besöker regelbundet där 92 procent av eleverna är nysvenskar. Eldebo sa:

"De är chockade över att höra sina svenska kamrater säga att de inte går till kyrkan eller tror på Gud: "Vad fattiga ni är"."

Av någon anledning sitter många svenska barn och unga, ja vuxna med för den delen, utan någon som helst naturlig koppling till Gud, Jesus, kristen tro eller kyrka. Till den verkligheten kommer en annan inflyttandes, med helt annan inställning till det övernaturliga.

Kanske är humanister och nysvenskar, på helt olika sätt, båda två injektioner som svensk kristenhet så väl behöver.

Häromdagen var jag och lyssnade på en debatt mellan humanisten Christer Sturmark och teologen Runar Eldebo. En text om debatten kommer i tidningen inom kort.

Tänkte passa på att publicera något som dessvärre inte fick plats i artikeln.

Christer Sturmark tyckte att Bibeln är ett gott historiskt verk men väldigt svårbegrepligt som levnadskarta bevisligen, tyckte han, eftersom så mycket konstigt försvarats utifrån den:

"Det borde ha skrivits en "Bibeln 2.0" som gjorde budskapet tydligare".

Moderator Tommy Dahlman tog bollen vidare till Runar Eldebo och frågade varför  Bibeln var så viktig att hålla fast vid: "Har Gud slutat tala, kan inte annan senare skriven teologi nästan ersätta den gamla boken"?

Runar Eldebos svar:

"Den är skriven av människor som erfarit Gud, den är samlad av en kyrka som erfarit att Gud talat. Gamla testamentet är skrivet nära det folk Gud utvalt. Nya testamentet är skrivet nära den människa som man tror var Guds son. Det gör den till något alldeles extra. Bibeln är svår, den är ofta stum till dess man läser den tillsammans i församlingen. Där kommer den till sin rätt".

Bra och klokt svar tycker jag, speciellt med tanke på att han svarade på studs och utan någon förberedelsetid i en samling där många inte är bekännande kristna.

Det behövs människor som har den typen av urtydningens gåva, som kan renodla och tydliggöra centrum. Runar Eldebo är utmärkt på det, tycker jag, utmanande och inspirerande som få. Läs gärna intervjun jag gjorde med honom i samband med hans senaste boksläpp "Tillbaka till Jesus".

Eller ännu hellre, ta dig tid och gå in och lyssna till hans predikan i Jönköpings pingstförsamling i julas med samma rubrik som boken.

Runar Eldebo har ett fokus på Bibelns kärna och stjärna som är oerhört smittande, tycker jag. De 28 minuter och 40 sekunder som predikan pågår är väl investerad tid.

Jag vill att ni hjälper mig förstå en sak: Kvällens samling i Södermalmskyrkan i Stockholm där Ulf Ekman tillsammans med Stanley Sjöberg ska bemöta den Jesusbild som Jonas Gardell tecknat i sin senaste bok.

Hur rimmar det med Jesusmanifestationens syfte?

"Jesusmanifestationen vänder sig inte mot något, är ingen demonstration och marknadsför inte någon särskild kyrka. Jesusmanifestationen lyfter fram kärnan i den kristna tron som vi alla kan samlas omkring, det som förenar oss - Jesus Kristus. Jesus Kristus förkunnas, upphöjs, tillbeds och är centrum i allt som sker denna dag".

Samlingen ligger utanför ordinarie program, jag vet det, men pågår parallellt med den avslutande samlingen i Kungsträdgården och de båda talarna är två av de mest tongivande profilerna i Jesusmanifestationen.

Gardells bok "Om Jesus" är värd en hel del debatt, kanske även en del apologetiskt försvar. Jag är mitt uppe i min egen läsning av boken och erkänner villigt att jag skakar ganska ordentligt på huvudet åt somligt (men jag nickar förvisso en del åt annat också). Så jag välkomnar det samtalet.

Kanske är det till och med en viktig strid att ta, som Stanley Sjöberg pratade om i Dagen när arrangemanget offentliggjordes: "Jonas Gardells Jesus står i konflikt med Bibelns Jesus".  Det är möjligt att han har rätt, kanske är det viktigt med polemik.

Men varför just i dag? Hade det inte varit skönt med i alla fall en dag där det hade fokuserats på att just förkunna, upphöja, tillbedja och sätta Jesus i centrum genom att enbart tala för honom och inte emot någon annans bild - låta det egna vittnesbördet vara helt tongivande och låta all kritik gentemot andras vittnesbörd i så fall bli indirekt.

Jag tycker att det här borde ha varit en sådan dag.

Fredagens youtube är en uppvisning i hur bra det kan bli med samarbete över kultur- och nationsgränser.

Det börjar med en gatumusikant som ger sin version av klassikern "Stand by me" och utifrån den gör sedan ett stort antal andra pålägg och berikar med sina begåvningar och anslag.

Vackert och smittande som bara den.

Sitter och skriver recension av Tommie Sewóns senaste skiva, "Sår i solen". I tidningen nästa vecka.

Med senaste albumet följer även en samlingsskiva med det bästa från förr. 21 extraspår på en cd är inte fy skam.

Bland dem finner jag många pärlor, bland annat "Psalm för ambivalenta" från Sewóns förra fullängdare. Hittar tyvärr inte låten på Spotify eller liknande, men texten kan jag ge dig här.

Alltför många lite ambivalenta har känt att de nog inte riktigt passar in i kyrkan eller kristen tro, tänkt att tvivlet satt käppar i hjulet. Men den som säger "jag tror, hjälp min otro" visas inte bort av Jesus. Varken förr eller nu.

För den som väger mellan två ben,
För den som dröjer med sitt svar!
För den som söker få ett nytt sken,
På det som redan upplyst var!

För oss som stillas i det mörka,
Som håller hårt i det som var!
Som ändå aldrig slutat längta,
Som alltid har en sträcka kvar!

En böd om nåd för oss som tvekar,
Om mod att höra hjärtats tal!
Att Gud i oss till sist beveka,
Att våga steg, att göra val!
När hjärtat kräver vila vänta,
Psalm för de ambivalenta!

För sanningen den gör oss fria,
Det är vårt hjärtas första bud!
Vi ryser vid det allt för säkra,
att alltid ha ett svar från Gud!

Vi bygger inte några kyrkor,
Mascherar inte med baner!
I öppenhet finns våra styrkor,
Vi se vad andra också ser!
En bön om ro, en fridfull glänta,
Psalm för de ambivalenta!

Att börja tro på stund av mättnad,
Om bara här i en sekund!
Se gåtfull evighet som lättnad,
Det är vårt evangelium!

En bön om nåd för oss som tvekar,
Om mod att höra hjärtats tal!
Att Gud i oss till sist beveka,
Att våga steg, att göra val!
När hjärtat kräver vila vänta,
Psalm för de ambivalenta!
Psalm för de ambivalenta!

Sjunger psalm för de ambivalenta!

Fick någon kommentar med efterlysning kring mer frågor till Ulf Ekman angående ekumeniken i den intervju jag gjorde för Svenska Journalen förra veckan.

Via mail får jag ytterligare efterlysningar på en rad frågor jag borde tagit upp med Ekman kring ledarskap, kritiken mot nådesförkunnelsen, syn på demokrati i församlingen med mera. Dessutom efterlyser någon att även kritiska röster gentemot Livets ords historia borde komma fram.

Bra frågor och synpunkter, allihop, men som alla tydligt fanns med i "Dokument Livets ord" som publicerades i sju delar förra våren. Där kom såväl Ulf Ekmans som andras perspektiv och tankar kring Livets ords historia och olika sakfrågor fram. Läs gärna den på nytt, den har inte hunnit bli inaktuell.

Intervjun i Svenska Journalen hade som uttalad tanke att fokusera på annat än det jag tog upp i serien då, mer på personen Ulf Ekman.

Men jag kunde, i vanlig ordning, inte riktigt hålla mig från att ställa frågor kring lite annat också, bland annat ekumeniken. Jag minns att Ulf Ekman sa "det var väldigt vad du hänger fast vi de där frågorna, är det verkligen något för Svenska Journalen"?. Nej, det var det och kom därför inte med i texten eftersom det alltså inte var vinkeln denna gång.

Istället blev material till två blogginlägg (här, och här) som jag publicerade dagarna efter intervjun. Läs gärna dem som komplement till Svenska Journalen-intervjun och "Dokument Livets ord" (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7)

Var i Pingsthuset på aktiviteter fredag-lördag, artiklar kring det kommer i morgondagens tidning.

Bland alla människor, samtalsstunder och dylikt hittade jag detta. Titta.

De två banden om pingströrelsens historia till salu, för paketpriset 750:-. Inget konstigt med det. Men ser ni specialerbjudandet? Tre uppsättningar för 2000:-.

Helt enkelt pingströrelsens motsvarighet till matbutikens "tre chokladbitar för 15 kronor".

Den stora frågan: Vem nappar och känner - "lika bra att slå till och köpa tre när jag ändå handlar"? Nog för att de är bra, för det är de, men vad ska man med tre till? Kanske, möjligtvis, att någon stor församling, typ Filadelfia Stockholm, kan tänkas inhandla mer än ett exemplar.

Men det är väl knappast något för exempelvis Filadelfiaförsamlingen i Överstbyn, med två medlemmar i registret? 

Eller vänta nu, det är just tvärtom. Erbjudandet är kanske framtaget just för Överstbyn. Varsin uppsättning till de båda medlemmarna och så en till kyrkan.

Perfekt.

Jaha ja, om man undrat hur ett genombrott ser ut så kan man sluta undra nu. Det ser ut exakt så här, 11.30 in i programmet.

Samuel Ljungblahd har varit älskad på kyrkoscenen i många år och uppskattad sångare i TV4:s  "Let´s dance" under flera säsonger. Nu fick han tillfället att ta klivet fram inför ett par miljoner svenskar. Och som han tog tillvara på tillfället.

Första sångtillfället börjar som sagt vid 11.30 och pågår i fyra minuter. Bra från början och sen bara bättre och bättre.

Som sagt, exakt så ser ett genombrott ut.

 Uppdaterat: här är de fantastiska minuterna

Jag trodde nog inte att någon artikel skulle bli mer läst på dagen.se denna dag än Saronledningens debattinlägg kring sin nya församlingsordning. Efter den senaste veckans skriverier, både i Dagen och på många bloggar, var den naturligtvis oerhört läsvärt och intressant.

Men jag glömde att det var i dag som min stora intervju med Ulf Ekman publicerades i Svenska Journalen...

Nämns Ulf Ekman eller Livets ord i en rubrik så blir de alltid mycket lästa på webben. Alltid, utan undantag, vad de än handlar om eller om ämnet egentligen är av särskilt stort intresse.

Men dagens artikel tycker jag, möjligen något självgott, är väldigt läsvärd. Den är lite annorlunda och ger, vågar jag påstå, en lite annorlunda insikt kring personen Ulf Ekman - om favoritböcker, sportintresse och kring vad han gör när han kopplar av.

Fast det där sistnämnda gör han inte särskilt ofta. Sanslöst vilket arbetstempo han har. Jag följde honom under en arbetsdag (i Svenska Journalen finns en tidslinje med som visar den arbetsdagens innehåll) som var makalöst packad med innehåll. Jag, som mestadels observerade, kände mig helt utmattad när det till slut blev kväll. Ulf Ekman, däremot, verkade bara få mer och mer energi ju längre dagen gick.

Läs intervjun så får ni svar kring hur han orkar och mycket annat.

Ja, medlemsfrågorna engagerar sannerligen. Artiklarna i Dagen den senaste veckan har varit oerhört lästa och dagens debattartikel från Saronförsamlingens ledning lär inte utgöra något undantag.

Och för den som inte får nog finns det alltså möjlighet för var och en att följa med i Pingsts samtalsdag kring medlemsfrågorna idag, med start klockan 10, på pingst.se.

Överhuvudtaget ett bra initiativ från pingstledningen. Transparens och öppenhet är viktigt och eftersträvansvärt. Alltid, men kanske i synnerhet i frågor som så oerhört tydligt angår och berör medlemmarna.

Återstår att se om samtalsdagen även kommer att finnas på hemsidan i efterhand för alla intresserade som av olika anledningar inte kan titta i realtid.

Fredagens youtube.

"Fråga Anders och Måns" hette ett fantastiskt underhållande, roligt och upplysande tv-program som gick för några år sedan. Bland annat tog de sig an den svåra frågan "Finns Gud?".

I tider där det talas mycket om vikten av att försvara och argumentera för tron tycker jag att det där är rätt skönt, på något sätt. Rakt på sak, utifrån egna övertygelsen. "Gud finns, absolut".

När jag ser det påminns jag om Karin som var medlem i samma församling som mig.  Hon klev upp i predikstolen ett möte och ville uppmuntra alla att vara frimodiga med sin tro gentemot arbetskamrater, grannar med flera. Svårt för många, man tycker att man inte har alla svar och att det är jobbigt att hamna i något slags försvarsläge. Karin hade lösningen.

Jag utgår alltid från att alla tror på Gud. Om någon talar om att den fått ett efterlängtat jobb eller blivit frisk från en sjukdom exempelvis säger jag det jag tänker, typ: "Det får man vara tacksam till Gud för". Antingen får man medhåll eller motfråga: "Va, tror du på Gud?". Och då svarar jag: "Ja, vadå - gör inte du det?".

Karin hade fått massa bra samtal utifrån det där, berättade hon. Och då var det inte primärt hon som försvarade sin tro på Gud utan den andre som fick försvara varför den inte tror på Gud. Varför skulle det vara en mer naturligt hållning, är det inte snarast tvärtom?

Dessutom, visade det sig, var det långt många fler än hon trodde som faktiskt trodde på Gud.

Lite avslappnad offensiv där man sätter sig själv i förarsätet kanske kan vara en nog så bra modell?

Medlemsfrågan inom väckelserörelserna är het just nu, den diskuteras i stort sett överallt. Jag gjorde en liten genomgång till dagens tidning och kollade hur Svenska baptistsamfundet, Evangeliska frikyrkan och Svenska missionskyrkan tänker.

Dessutom en längre text om pingströrelsen, med tanke på att de i morgon har en samtalsdag som mycket kommer kretsa kring församlingssyn och medlemskap.

Man kanske kan få för sig att frågan är ny och att alla nu börjat fundera kring den utifrån Saronkyrkan i Göteborg, men så är det naturligtvis inte. I vintras skrev jag en artikelserie om medlemsfrågan i pingströrelsen utifrån dopfrågan (artiklar: 1, 2, 3, 4, 5, 6), och vi har skrivit kring den tidigare också. Och, självklart, så har frågan diskuterats en hel del inom församlingarna och på det nationella planet också, inom pingst men också i andra samfund.

För medlemsbegreppet är tveklöst problematiskt, på många sätt. Pratade med en pingstpastor häromdagen som nyligen flyttat och börjat arbeta i ny församling. Han konstaterar att den stora merparten av dem som står uppskrivna i medlemsmatrikeln aldrig är närvarande, vid en gudstjänst eller samling, någonsin. Många av dem vet troligtvis inte ens att de fortfarande är medlemmar.

Dessutom finns hela problematiken med att den föreningsform som de flesta tillämpar inte är en biblisk modell utan mer en följd av folkrörelsesverige. Det finns mycket gott i den modellen, och det går att se mycket bibliskt i den, men en fråga är flitigt återkommande kring den: är församlingen de som faktiskt möts eller är församlingen de som är medlemmar? Som Pelle Hörnmark uttrycker det i dagens tidning:

"Det finns ett glapp mellan medlemsmatrikeln och den verkliga församlingen, som jag tycker uttrycks i vilka som möts till bön, undervisning, nattvard och inbördes hjälp, som i apostlagärningarna."

Det funderas friskt kring de här frågorna nu, exempelvis hos pingstpastor Stefan Beimark som resonerar kring att skrota medlemsregistret och istället införa kontaktregister (läs mer på hans blogg).

Något behöver göras, om inte en ändring så i alla fall ett tydliggörande. För jag skulle vilja påstå att medlemskapet på många sätt tappat sitt värde, devalverats, för många. Det går ju utmärkt att vara med ändå, liksom.

Det går även utmärkt att delta i det mest centrala eftersom de flesta församlingar numera har ett öppet nattvardsfirande dit alla är välkomna, medlemmar som icke-medlemmar, döpta som icke-döpta. Inkonsekvent och konstigt, tycker vissa, medan andra tycker att den ordningen är mer logisk och riktig än den tidigare, exempelvis utifrån Paulusorden: "Var och en måste pröva sig själv, sedan får han äta brödet och dricka bägaren". Men då ligger det även nära att även tänka: Var och en måste pröva sig själv, sedan får han bli medlem...

Att alltså förlägga beslutet kring medlemskap till den person som önskar vara med, istället för att det ska ligga hos ledarskapet eller församlingen.

Så ser det ut rent praktiskt. Utifrån de här sakerna, och en rad andra, är det logiskt och viktigt att samfund och församlingar diskuterar frågan och kommer fram till en hållning som gör att människor vet vad som gäller. Och medlemsfrågan är viktig fråga eftersom den inte enbart är formell eller teoretisk utan väldigt praktiskt orienterad och får konsekvenser för såväl människor som läromässiga hållningar.

För ungefär ett år sedan intervjuade jag Sara Malmberg om hennes längtan efter att bli riktigt inkluderad i sin församlingsgemenskap, trots att hon är homosexuell. I dagens tidning intervjuar jag "Malin" som har en liknande berättelse.

Båda gångerna smattrar det till i mailboxen och på vissa bloggar. Vad har jag och Dagen egentligen för agenda, varför markerar jag inte tydligt mot de här kvinnorna och säger emot deras åsikter? "Lewi Pethrus vänder sig i sin grav", "Jag beklagar att Dagen vikt sig för homolobbyn" är två av mailkommentarerna jag fått i samband med de intervjuerna.

Däremot fick jag beröm från samma personer när jag i somras intervjuade Richard Oostrum , som skrivit boken "Inte längre gay" och numera är gift med en kvinna.  Ingen irritation över brist på motfrågor då (eller i samband med intervjun med Sasha som lämnade sin homosexuella relation i samband med sin frälsning), inga åsikter om att jag borde vara mer ideolog än journalist då (jo, jag har fått just den reaktionen i dag).

Men jag gjorde exakt samma sak vid de olika intervjuerna. Jag lyssnade och berättade deras historier. Kritiska frågor, absolut, men man måste också låta människor komma fram med sina liv och perspektiv.

Jag ser det som självklart att Dagen ska låta olika människors berättelser komma fram. Jag tror att det är viktigt, ingen tjänar på en ensidig men ofullständig rapportering i en fråga. I det samtal som nu förs borde olika samfund och pastorer tycka att det är intressant att läsa Saras och "Malins" perspektiv likväl som Richard Oostrums och Sashas, tycker jag.

Kan det vara ett hinder för ett konstruktivt och viktigt samtal i frågan, borde det inte vara precis tvärtom?

Jorges dop berörde mig alltså mycket djupare än enbart skrattmusklerna, det värmer hjärtat varje gång jag ser det. Det finns något djupt vackert och lärorikt i det, långt djupare än han når ner till genom själva dyket.

Väldiga få klipp av liknande karaktär ger samma effekt. Men det fnns de som gläder och lockar till skratt i alla fall, och det är inte fy skam det.

Här är några sådana från kyrkliga sammanhang.