Lydia Mörling mikrobloggade om det från förmiddagsgudstjänsten i Filadelfia idag: "Killen voltade just ned i dopbassängen! Hyfsat unikt". Jag tyckte det lät kul, men gissade att det kanske var ordentligt tillspetsat.

Men så ringde min mamma och berättade glatt att hon just tittat på websändningen från mötet. Hon sa samma sak, i stort sett: "Det var en som dök ner i dopgraven!".

Så jag gick in på Filadelfias hemsida och hittade mötet från i förmiddags, det här behövde bara undersökas.

Och mycket riktigt, mitt i högtiden ska en man, jag uppfattar det som att han heter Jorge, döpas. Han tar ett första steg nerför trappan och genomför sedan ett praktfullt dyk ner i dopgraven, till pastor Stefan Claars stora förvåning. Det tål att ses både en och två gånger (klicka här, tryck på "Arkiv"-fliken och sedan på dagens gudstjänst, 19 april. 39 minuter in sker dopet)

Kanske berode agerandet till stor del på nervositet, som Claar verkar vara inne på i sin kommentar efteråt. Men samtidigt, det känns som att det inte helt går att utesluta att Jorge helt enkelt var oerhört ivrigt att döpas, att han inte kunde vänta på att få begrava det gamla och uppstå till något nytt.

Den spända förväntan i hans ansikte inför, den varma och lyckliga kramen till Stefan Claar efteråt, leendet med så mycket glädje... En så makalös stor dag för Jorge att det bara inte gick att kontrollera, verkar det som.

Jag skrattar när jag ser klippet, jag erkänner det. Men jag rörs även till tårar. Värms i hjärta och sinne. Tänker att Jorge verkar vara lite av en modern Petrus, lärjunge som kastade sig från båten i vattnet när han såg Jesus stå inne på stranden. De övriga gjorde som brukligt var, styrde båten inåt i lugnan ro, tog allt i rätt ordning. Men Petrus kunde bara inte vänta.

Tänker: Mer av det i mitt liv.

Ni kanske såg det igår, på grund av min förra bloggpost eller inte, men det är värt att se om. Eller titta för första gången för dig som inte kollade på "Talang 2009" igår kväll.

Här är Jimmy och Börje och deras korttrick. Jag var imponerad redan första tillfället jag mötte Börje (som jag kan avslöja inte alls bor i Hisingsbacka som Jimmy påstår i klippet utan i Jimmys garage i Jönköping), men han har utvecklats mycket och blivit fullvuxen sedan jag träffade honom förra våren.

Jag brukar aldrig kolla på "Talang 2009" i TV4, men ska nog göra ett undantag ikväll eftersom trollkarlen Jimmy Carlsson är med.

Han jobbade tidigare som ungdomspastor i Bankeryds pingstförsamling, innan han utvecklade sin fingerfärdighet så pass att han blev trollerkarl och illusionist på heltid. Förra året vann han Trolleri-SM i barntrolleri och det är förståeligt, han är sanslöst duktig.

Såg honom i en familjegudstjänst för ett par år sedan och var grymt imponerad, över både tricken och förmågan att använda dem för att lära ut det kristna budskapet till barnen.

Läs gärna intervjun jag gjorde med Jimmy Carlsson förra året och kolla sedan in honom ikväll, klockan 20 i TV4. Och varför inte dessutom spana in bilden (dålig bildkvalite till trots) här nedan och klura på vem det egentligen är som bär honom...

Fredagens youtube

Om drygt två veckor, den 6 maj, är pastorn och författaren Erwin McManus på Sverigebesök för en Willow Creek-konferensdag, arrangerad i Filadelfia, Stockholm.

Hittar det här videoklippet där McManus talar om den ständigt debatterade frågan att Jesus säger sig vara enda vägen till Gud, att ingen kommer till Fadern utom genom honom. En av frågorna som brukar dyka upp i samband med det är om Gud verkligen kan räknas som en god Gud om han är så exkluderande gentemot andra religiösa riktningar.

Gillar skarpt Erwin McManus tankar här där han bland annat säger att Jesus inte ger dåliga nyheter om en Gud som bara bryr sig om vissa. Tvärtom. Det han ger är "verklighetens dåliga nyheter: ingen annan gud kommer till din räddning".

Dagenreportern Thomas Manfredh var och intervjuade fotbollsanfallaren Mathias Ranégie häromveckan, supertalangen som höll på att slarva bort sin karriär med droger och kriminalitet men räddades via kristna behandlingshemmet Linneahuset i Göteborg. På Frizon 2004 blev han sedan personligt kristen, frälst.

Och igår såg han till att sätta avtryck mot sitt förra lag, IFK Göteborg, genom att punktera matchen för Häcken med sina två mål.

Känner mig lite kluven kring det där, IFK-supporter som jag är. Men äsch, jag tror jag gläder mig en smula trots allt och anar att jag inte är ensam.

Änglarna i Göteborg må sörja, men något säger mig att en del av de övriga änglarna ler med Mathias Ranégie.

Ett litet musiktips, så här på till kvällen. Tommie Sewón släpper ny skiva nästa onsdag, "Sår i solen", och första smakprovet finns släppt. Lyssna på utmärkta "Rotad/skör" på Spotify eller Tommies Myspace.

Tommie Sewón har en naken ärlighet som alltid tilltalat mig, mer och mer för varje skiva. Och det ser ut att hålla i sig, singeln bådar i alla fall sannerligen gott.

Om ni missade, alternativt inte förstod vad jag menade, mina bloggposter kring längtan efter ökad bredd i kyrkans musikliv så kan ni alltid läsa Rebecca Malmborgs debattartikel i ämnet.

Många kloka och intressanta tankar

Ramlade på en radiointervju med Ola Salo i påskhelgen, strax innan föreställningen "Jesus christ superstar" sändes i P4. Salo, som spelar Jesus och även översatt musikalens texter till svenska, berättade om utmaningen att gestalta mästaren.

Min grundtanke var att vara mig själv. Jag är i ungefär samma ålder, är också ledare för en grupp människor och har förväntningar på mig.

Ungefär så uttryckte han sig. Kan låta som hybris, jämför han sig verkligen med Jesus? Fast det var inte poängen. Ola Salo sa att det är omöjligt att försöka spela gudomlig, just eftersom människan inte är det. Det blir bara platt och onaturligt. Så man blir utlämnad till att gestalta den mänskliga biten och får försöka hitta de beröringspunkter som kan finnas för att beröra.

Rätt självklart egentligen, men ändå värt att fundera kring för att få rätt inställning till den här typen av musikaler och musikuttryck. Allt är inte fastslagna doktiner, en del saker görs med medvetenhet om att de är bristfälliga och inte kompletta.

Men passionsberättelsen måste berättas, gång på gång och på olika sätt även om inte alla pusselbitar skulle komma med. Den blir aldrig inaktuell, berör ständigt och jämt, och jag tror det är nyttigt att möta den på nytt i olika former.

Tyvärr har jag inte kunnat se "Jesus christ superstar" med Ola Salo, men surfar gladeligen in och tar del av nysläppta soundtracket på Spotify istället.

Apropå den där lilla uppmaningen jag riktade tidigare i dag kom jag att tänka på ett mail jag fick av vännen Lasse häromveckan. Han hade varit inne i pingströrelsens församlingsregister och hittat vad han tänkte borde vara en av Sveriges allra minsta församlingar.

"Typ en pastor, en åhörare. Alternativt: en sjunger, en lyssnar", skrev Lasse.

Men vet du vad? Han hittade en församling som är mindre.

Noll medlemmar? Är det ett skrivfel eller är det verkligen sant och kan det i så fall verkligen räknas som en församling?

"Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem", sa Jesus vilket ju tveklöst gör att Filadelfiaförsamlingen i Överstbyn kvalar in som församling. Och är man ensam kan man alltid tänka på att Paulus skriver att den troende är Andens tempel och därmed sannerligen har Jesus mitt ibland sig, i sitt inre.

Men noll - noll är det väl svårt att vara mitt ibland...?

Ibland möts vi på Dagen av reaktionen "skriv mer om de små församlingarna". Jag tycker faktiskt att vi är relativt bra på det, men visst blir det emellanåt en del fokus på de stora sammanhangen. Det har sina förklaringar.

Det händer oftast mer där i och med att de har bredare och mer omfattande verksamhet, ochför det andra så tror jag att det är viktigt att spegla och granska var de stora församlingarna är på väg eftersom de är ledande och tenderar att sätta exempel för andra, mindre sammanhang.

En annan förklaring är att de oftare har väl utbyggda hemsidor med information om sitt arbete där man kan leta efter sånt som känns värt att uppmärksamma. Den möjligheten är mindre på andra håll, relativt många församlingar har inga hemsidor alls och vissa andra orkar inte med att uppdatera regelbundet vilket är förståeligt när man har begränsade resurser.

Vi försöker hålla öronen öppna för att upptäcka sånt som sker även i de små sammanhangen, men vi är beroende av era tips och ideer också. Ibland ringer eller mailar någon och undrar varför vi inte skrivit om en specifik sak. Ofta är förklaringen enkel: Vi visste inte om det.

Så hör gärna av er kring sånt som händer och sker och då inte enbart när ni har någon sångare på besök eller annordnar en möteskampanj. Er vardag kan också vara intressant.

Kanske har ni hittat ett speciellt sätt att nå just er omgivning. Eller så har ni en trogen söndagsskolslärare som är värd att uppmärksamma. Ni kanske kämpar med att samla alla generationer till gudstjänst eller funderar på att sälja kyrkan och övergå till att bara fira gudstjänst i hemmen.

Och det händer troligtvis en massa saker som jag inte ens kan gissa mig till. Hör av er och berätta saker ni står i själva i er församling eller hör om från andra ställen. Och hör helst av er innan något sker, alternativt mitt i en process. Det är roligare att spegla något kommande eller pågående än bara berätta efteråt.

Vi behöver er och era tips och ideer för att göra en så bra tidning som möjlighet. Och även om det här speciellt riktades till er i de något mindre församlingarna, ni i de större får också mer än gärna höra av er.

Maila mig gärna om stort och smått: carl-henric.jaktlund@dagen.se

Efter den fina påskhelgen längtar folk förstås efter en fortsättning och eftersom inget speciellt  verkar ha hänt försöker GT kränga tidningen genom en lögn. För GT: s experter vet självklart inte var det kommer vara varmt de närmaste tre månaderna. 

Fast det är klart, det kan finnas ett alternativ till. Artikeln i tidningen kanske har följande svar på den utlovade expertkunskapen: "På jorden, lite här och där vid lite olika tillfällen". Då kommer saken i ett nytt läge. Då är det enbart en totalt meningslös artikel.

Ja, ni har väl redan listat ut det vid det här laget. Jag är påskledig. Leker med barnen, påtar i trädgården, läser böcker. Bloggar sparsamt.

Jag och frun har en tradition vi hoppas få bryta i år. De senaste tre åren har nämligen någon av oss legat ordentligt sjuk över påsk, i maginfluensa eller 40-gradig feber. Vi har skojat (efteråt alltså, just då är det sällan roligt) om att det är en Via Dolorosa-vandring vi utför; vårt sätt att ikläda oss Jesus lidande - för att sedan uppstå med ny energi när helgen landar. 

Påsken är en stor högtid i mitt liv, själva centrumet, så jag hoppas vi får nåden att vara någorlunda pigga det här året och dela församlingsgemenskapen. Det var som sagt några år sedan och det känns tomt utan det. Korset och uppståndelsen försvinner förstås inte för att man är förhindrad att gå till kyrkan, men det är en stor styrka att få uttrycka tron och fira uppståndelsen tillsammans. Få fira och glädjas över livets stora gåva.

I går körde jag nio lass trädgårdsavfall till tippen och lyssnade då bland annat på P3-programmet "Christer" som uppmanade lyssnarna att ringa in och delge märkliga saker de lärt sig utantill. En tjej hörde av sig och berättade att hon kunde två kassettsagor med Madicken utantill och läste ett avsnitt där Madicken och Elisabeth låg och pratade i sina sängar, bland annat om en kannibal som åt upp en missionär.

"Den kannibalen kommer inte till himlen", säger Elisabeth.

"Nej", svarar Madicken innan hon rättar sig själv: "Eller jo, missionären skulle ju dit".

Lite påskbudskap över det, tänker jag, även om bilden kan kännas något brutal.

Vi är kannibaler, Jesus Guds missionär. Får del av någon vi inte är förtjänta av. Det är stort, svindlande stort.

Världshistoriens mest lyckade missionsinsats, utförd av frälsaren själv.

Jag uttalade tidigt att U2-singeln "Get on your boots" inte kändes klockren, vilket förstärktes när albumet kom. I recensionen skrev jag att låten är skivans sämsta spår, vilket jag håller fast vid.

Hittar, via Bloggy-kollegan Annica, en ny remix av låten som svänger bra. Har bara lyssnat någon enstaka gång, men den spontana känslan är att jag föredrar det här svänget (mixat av Justice, vem nu det är) framför den rätt stolpiga ursprungsversionen.

Den här mixen hade förstås känts ännu mer malplacerad på albumet än vad originalet gör, men så här fristående är den en frisk fläkt.

Det är spännande att följa era kommentarer kring Jonas Gardell och hur kristenheten (och då främs den del som kanske inte omhuldar hela författarens perspektiv) ska agera i den här situationen när Jesus, utifrån Gardell, är på medias och folks läppar.

Det blev en artikel på temat i tidningen i dag också, där apologet Stefan Gustavsson och teolog Åsa Molin kommer till tals. Läser man snabbt (och utifrån kunskapen att media ofta söker två motpoler att kontrastera mot varandra) kan man få för sig att de har två helt olika uppfattningar. Men så är inte fallet, däremot lägger de fokus på olika perspektiv och kompletterar snarare än står i motsats till varandra, tycker jag.

En åsikt, som dykt upp i debatten här på bloggen såväl som på andra ställen, som jag absolut inte kan begripa mig på är att det är viktigt att gå i apologetiskt försvar - men att man absolut inte ska läsa boken.

Det kan finnas en massa skäl till att man inte vill läsa Gardells bok (inte tid, inte råd, prioriterar annat att läsa), men att argumentera mot en bok och författare som man inte alls läst... Nej, det begriper jag mig inte på.  Jag lyssnar betydligt mer på Stefan Gustavsson när han är tydlig i sina åsikter efter att ha läst boken än om han skulle ha uttalat sig utifrån rykten eller andrahandsuppgifter.

För den som är trygg i sin tro är det inga problem att få lite tuggmotstånd, det är tvärtom nyttigt att möta perspektiv som är helt eller delvis annorlunda än det egna. En del bitar kanske man reagerar på och tycker är felaktiga, andra delar upplever man som riktigt bra. I min värld är det helt oproblematiskt. Ska man bara läsa böcker där man håller med om precis allt får man skriva dem själv (och då får akta sig för att läsa dem i efterhand eftersom man kanske ändrat sig...).

Jag tycker Mikael Tellbe visar gott föredöme i sin recension där han berömmer somligt och kritiserar annat.

Säga vad man vill om Jonas Gardells bok om Jesus, men den kommer läsas utav massor av människor utanför kyrkan och i dess marginal. Nog blir det konstigt om folket där i ska uttala sig skarpt om den utan att ha läst den?

Fredagens Youtube.

Kyrkvärlden är kontrastrik och bred, sannerligen.

Tänk, här skulle snarast Caroline af Ugglas och Håkan Hellström kännas ganska sparsmakade och stela...

I samband med vårens ankomst tog Jesus steget in i mediasamtalet. Han tycks vara överallt just nu. Ett stort antal tidningar har hans namn på sina förstasidor, ännu fler trycker långa texter som handlar om Jesus och vem han var/är. Snart lär debattsidorna fyllas på.

I tv och radio är det likadant, och på internet svämmar bloggarna över av texter som berör Jesus.

Och Jonas Gardell.   

Komikern och författaren har skrivit en bok om Jesus som just nått handeln. Han åker just nu landet runt och talar i ett antal kyrkor, medverkar i media av olika slag. Diskuterar och blir omdiskuterad.

Överallt Jesus, överallt Gardell.

I fredagens tidning kommer vi skriva en del kring det här, vi funderar just nu på hur. En intressant aspekt tycker jag är hur kristenhetens ska agera och där skulle jag vilja fråga dig, kära bloggläsare, hur du tänker.

Är det viktigt, om man inte är överens med Gardell om hans Jesusbild, att ta debatt och argumentera emot den? Ska tillfället att Jesus omtalas snarare nyttjas på andra sätt, ska kyrkan kanske vara mer vittne än försvarare? Eller är kanske båda viktiga, som två sidor av samma mynt?

Jag vill veta hur du tänker och resonerar. Kommentarsfältet står vidöppet.  

Minns ni traktaten? Korta och kärnfulla budskap på ett papper eller små teckande berättelser som skulle väcka eftertanke. Ofta väldigt skarpa, i efterhand ofta kallade "turn or burn"-traktat.

Jag var aldrig förtjust. Allra värst skaver minnet från mitt år på bibelskola i mitten av 1990-talet när vi skulle testa olika sätt att evangeliera. Delade ut traktat gjorde vi, knackade dörr likaså. Jag minns hur vi stod och tryckte i Vällingby centrum och bara längtade därifrån. Slet för att uppfylla vår kvot och sedan snabbt komma därifrån. Sista momentet var evangelisation via telefon. Då sjukanmälde jag mig.

Det kändes alltid så krystat och tillgjort, så opersonligt och konstigt. Andra upplevde det säkerligen som en hjälp att kliva fram och knyta kontakter, inleda samtal. Jag kände snararast tvärtom.

Traktaten minskade med tiden, försvann i stort sett. Eller ja, det är kanske inte riktigt sant - men de har åtminstone bytt skepnad.

Ett exempel syns i kampanjen "100 dagar med Jesus", som Filadelfiaförsamlingen i Stockholm är mitt uppe i . I samband med dess start lanserades en bok med kampanjens namn av föreståndaren Niklas Piensoho. Den är tänkt att kunna läsas av den redan kristne såväl som av den endast nyfikne. Men det är inte säkert att alla är så nyfikna att man är villiga att hoppa på att börja läsa en bok som ska är tänkt att läsas hundra dagar i följd, hur korta och lättlästa de olika delarna än är.   

Därför producerades ytterligare en produkt, en dvd med namnet "Första hjälpen". Tre korta filmer med introduktion av kristen tro, av Niklas Piensoho. Han kommenterade syftet till mig när vi möttes på Evangelistveckan:

"Vi tänker att det ibland kan vara bra att ha något att sätta i händerna på en granne, vän eller bekant."

Det moderna traktatet.

De tre delarna är fem-sex minuter styck, snyggt producerade (även om ljussättningen är något bristfällig) i vardagliga miljöer och enkla att förstå. Så mycket "turn or burn" är det inte, däremot tydlig tanke att försöka utmana tittaren att upptäcka en ny, större verklighet och möta den. Betoning på turn men ingen känsla av burn, kanske man kan säga.

Tyvärr finns inte filmerna på Youtube eller liknande än, vad jag kan se. Hittar däremot en annan sorts traktat, av den kraftigare typen, hos United Øresundskyrkan. De har nämligen gjort en rejäl Coffetable-bok som presenterar församlingen och dess tro. Ytterligare en förpackning av den vision de även framfört i videoformat.

Och många andra har tagit och tar liknande initiativ. Skriv gärna och berätta exempel på hur det våras för traktaterna, i nya skepnader.

Eller finns kanske även de gamla klassikerna kvar?  

Jaha, så har det visat sig att århundradets innebandymatch, spelad i nybyggda Nyhemshallen, var tämligen meningslös. Mullsjö tvålade dit Jönköping i heta derbyt och förpassade största konkurrenten - dittills alltid omtalade som storebror - till division ett. Stor glädje i Mullsjölägret.

Då.

För sen drog kvalet igång, något Mullsjö inte riktigt verkade förberedda på. Ett par inledande förluster gjorde att man hamnade efter vilket blev ödestiget, avståndet blev för stort och Mullsjö åkte också ner i division ett. Så nästa år blir det derby igen och vill det sig illa, med Mullsjöögon sett, så fick lillebror bara vara storebror ett kort ögonblick.

Tung start för satsningen Nyhemshallen, alltså. Nu sätts hoppet till Nyhemsveckan för att rädda hem 2009, konferensen behöver kännas lyckad.

Så vad ska man göra för att skapa de bästa förutsättningarna? Kanske portförbjuda Magnus Carlsson...? Förre pingstpastorn agerade invigare (tillsammans med Stefan Liv) för Nyhemshallen och även mental coach för Jönköping de där sista veckorna av innebandysäsongen. Och se hur det gick för de båda lagen...

Fast det där är förstås mer en rolig iaktagelse och fundering än något med verklighetsförankring. Dessutom tycks Carlsson just nu bevisa sin kompetens å det tydligaste. Tiil vardags är han fystränare i HV71 som nu vänt underlägen i både kvarts- och semifinalerna i ishockeyns slutspel. Så visst verkar Carlsson ha tillfört fysik och ork in i laget, och jag utesluter inte att han skulle kunna medverka till en hel del positiv energi in i Nyhemsveckan också.

Men innebandy, det skulle jag kanske ligga lite lågt med en period framåt om jag vore Magnus Carlsson.

Läser alltid utmärkta magasinet Filter (som förresten citerar det här blogginlägget i nya numret) och hittar en intressant intervju med skådespelerskan Tuva Novotny.

Filter hänger bland annat med på fotografering och blir invigda i det "manifest" som hon brukar mejla till formgivare och redaktör inför där de kan läsa att Tuva "efter tretton år som skådespelare tagit ställning mot att medverka till att unga flickor strävar efter film- och modebranschens glamouriserande och ytliga skönhetsidealet".

"Konkret innebär det att jag aldrig gör förstasidor, att jag vid fotograferingar inte använder mer smink än normalt och bara använder kläder som jag skulle kunna ha på mig privat".

"Jag ville att ni skulle veta det, så att er stylist inte blir frustrerad över att jag vägrar ta på mig den superfunky pinke galla-kjolen och för att sminkösen ska slippa bära med sig den stora väskan. Det kan verka naivt att tro att man kan göra skillnad, men detta är något jag uppriktigt ser som mitt ansvar. Kära hälsningar. Tuva".

Jag vet inte hur många kändisar av olika slag jag hört uttrycka (och med det försökt försvara alla möjliga uttalanden, bilder och dylikt) att de inte ser sig som förebilder.

Om ni nu inte vill vara det, kan ni tänka er ha en egen förebild? Låt mig i så fall föreslå en: Tuva Novotny. Följden av det lär bli att ni blir förebilder själva också, i och för sig, men det skulle inte skada.  

Freedagens Youtubeklipp är en klassiker. Monty Pythons "Life of Brian" , om pojken som föddes i stallet bredvid Jesus, har jag bloggat om tidigare, nu är det dags för ett klipp. Ett av mina favoriter.

Det har så många olika delar i sig som vore värt att kommentera. Som att den ende som säger att han inte är unik är han som är det. Som att Brian låter mamman ta honom i örat och föra bort honom just när han sagt "låt ingen säga åt er vad ni ska göra" till folket.

Det är så välskriven komik att det är sanslöst.

Och tänkvärt, inte minst i budskapet att tänka själv och inte bara göra som den stora massan eller blint följa en ledare. Den egna tanken, de egna besluten, är viktiga.

Faktum är att till och med Jesus underströk det där. Efterföljelse uppmanade han till, och då var det helhjärtat som det var frågan om. Men det innebar inte att den egna reflektionen skulle stanna av, tvärtom hände det att han frustrerad och irriterad över att han behövde förklara så mycket hela tiden: "Begriper ni fortfarande ingenting?".

Jag är i och för sig medveten om att vi väl mycket, i vår individualistiska tid, tenderar att överbetona det personliga så pass att det gemensamma (församlingen) får stryka på foten. Det är en fara, för ensam är inte stark.

Men, hursomhelst, det gäller att se upp så att tron inte bara hänger på någon annan - föräldrar, pastorn, kompisgänget - utan vaka över att den verkligen är ens egen.

Här är ett komiskt sätt att gestalta det på.

I mitten av 1990-talet dök Magnus Persson och arbetet "Ny Generation" (som inte är att förväxla med den senare skapade studentorganisationen med samma namn) upp och rörde om ganska friskt på en del håll i pingströrelsen. Under en period minns jag att de reste runt med någon form av show, kanske mest att likna vid ett kristet disko, som de satte upp i olika städer. Musik och full fart blandat med rappa vittnesbörd och frälsningsinbjudan.

Det där skapade många funderingar,  och jag ska ärligen säga att jag var en av dem som höjde på ögonbrynen och inte minst undrade hur det gick med uppföljningen när de drog vidare till nästa stad.

Men mer och mer förstod jag att det mer var ett uttryck för en stor längtan att få göra skillnad än en perfekt arbetsform. Hjärtat brann och försökte hitta sina vägar.

Med tiden ändrades arbetssätten och det långsiktiga började prioriteras tydligare. 2002 startade Magnus och Gunilla Persson pingstförsamlingen United Øresundskyrkan som de senaste åren är en av landets absolut mest växande församlingar. Har inte dopsifforna framför mig just nu, men de hör till de pingstförsamlingar som döper allra flesta varje trots att de är långtifrån störst.

En del av arbetssättet och tänket kan man läsa om här. Men jag rekommenderar även att ta en titt på den här visionsvideon för 2009 som jag hittade på församlingens hemsida. Förutom att ge en rätt bra överblick av församlingens tänk så är det snyggt och roligt gjort, med Magnus Persson placerad som president som talar och inspirerar och använder Barack Obamas vinnande mening - Yes we can.

Slängde ett öga på Sportnytt nyss och en intervju med fotbollscoachen Pia Sundhage. Hon förklarade att hennes devis var att väga upp en negativ sak med sju positiva. Istället för att fokusera på dåliga saker att kritisera söker hon hela tiden efter det positiva att uppmuntra. En av huvudorsakerna till ett framgångsrikt ledarskap, kanske - häromåret ledde hon USA till OS-guld.

Kanske finns det något att lära där för var och en, hur långt från fotbollsplanen man än befinner sig?

Beskedet att Chatrine Carlson föreslås bli ny föreståndare i pingstförsamlingen Jönköping var inte direkt oväntat. Det var mitt grundtips.

Att det skulle bli en internrekrytering bland någon av de pastorer som varit med och arbetat med den förändringsprocess som ägt rum den senaste tioårstiden tog jag för givet. I vissa lägen finns inget naturligare än att ta in någon ny kraft för att få en nystart. Det gjorde Pingst Jönköping senast en föreståndare anställdes, när Pelle Hörnmark tillträdde. Bygdens son och redan tidigare anställd (ungdomspastor), visserligen, men från en ny generation och med lite annorlunda sätt att tänka som bland annat gjort att familjer och barn återkommit till en kyrka många av dem i stort hade lämnat.

Den här gången, i det läget församlingen nu är i, har jag inte hört någon där tala om behovet av nya tankar utifrån. Snarare har det talats om vikten av att jobba vidare på det som startas.

Så internrekryteringen känns logisk, och även att det är just Chatrine Carlson som föreslås. Dels för att hon är kompetent, naturligtvis, och har arbetat i församlingen i många år och har stor erfarenhet av dess arbete och människor. Men också för att hon ständigt omtalas som en team-människa.

Det där har det talats om kring Hörnmark också, en förmåga att uppmuntra och "frigöra andra att arbeta utifrån sina gåvor", som barnpastor Marina Andersson uttryckt det.

Chatrine Carlson är väldigt annorlunda mot Pelle Hörnmark på många sätt, men den där sidan verkar de enligt vad deras medarbetare säger ha gemensamt. Det är, troligtvis, en stor anledning till att hon föreslås vara den som leder församlingen vidare.

Om hon blir vald blir hon den första kvinnan som leder en så stor pingstförsamling i Sverige, troligtvis den första kvinnan som leder en av de större församlingarna i något av frikyrkosamfunden (Eller? Rätta mig gärna om du besitter annan kunskap). Reaktionerna kring det var oerhört positiva när jag ringde runt lite igår. Den allmänna reaktionen verkar vara glädje och inspiration.

Men jag ska inte påstå att alla tycker så, det finns de som reagerar annorlunda. Noterar exempelvis att norrmannen Bjørn Olov Hansen, som enligt sin egen blogg är pastor och bibellärare, tycker att det är ett tecken på förfall med kvinnliga präster/pastorer. Han tycker att man med ett sådant beslut visar att man inte tar Bibeln på allvar och "om Guds ord inte längre gäller i en fråga, så är det fritt fram att ändra det mesta i Guds ord" (översatt från norska).

Ett väldigt modigt uttalande, kan jag tycka, eftersom det öppnar upp för journalister (eller vänner, bekanta, grannar) att granska Hansen så han inte missar något i någon fråga. Som att tvätta sina medmänniskors fötter, exempelvis.

Eller är det skillnad på frågan om kvinnliga präster/pastorer och annat som det är mer okej att förändra kring, kanske?

Låt vara för att Livets ord inte är lika omtalat i den allmänna debatten nu som på 1980-eller 90-talen. Men är det inte lite märkligt att ett svenskt företag inte reagerar när de skapar en webbplats med svenska ordspråk och ger den namnet livet.se/ord?

Nåväl. Bland ordspråken finns en speciell avdelning som rör Gud. Även om vissa av dem nog kan tilltala församlingen ("Den som har Gud på sin sida är alltid i majoritet") så tror jag tyvärr att ganska många ("Gud skapade inte människan, människan skapade Gud") inte faller i smaken. Synd, annars hade man kunnat hoppas på ett samarbete.

För erkänn att det hade varit rätt skönt att få skriva in den här webbadressen: livetsord.se/livet.se/ord.

Såg en intervju på TV4:s Nyhetsmorgon i förmiddags som rekommenderas, där en avslappnad Bono (assiterad av basisten Adam Clayton) pratar om U2:s nya skiva, och att han troligtvis skulle varit journalist om han inte blivit musiker.

Och, kanske allra mest intressant, om delen av hans liv som kan betecknas som aktivism. Bland annat berättar Bono att han inte känner sig speciellt bekväm i aktivistrollen alltid, eller i rollen som rockstjärna eftersom hela den typen av kändisskap enligt Bono upphäver Guds ordning.

"I den riktiga världen är det mödrar, brandmän, läkare, sjuksköterskor... de är de riktiga hjältarna. Men i vår värld är det film-, pop, rock-stjärnor - vi görs till hjältar och det är något helt fel i det, för egentligen är det tvärtom."

Men eftersom situationen nu är som den är får man nyttja kändisskapet på bästa sätt, resonerar Bono. Dessutom pratar han om den praktiska skillnaden som arbetet som han och andra utfört betytt, bland annat säger han att 34 miljoner fler barn har möjlighet att gå till skolan på grund av "Drop the debt"-kampanjen som han var en del av för några år sedan.

Men lyssna hellre till det hela själv än att bara läsa dessa snabbt nerskrivna rader om det. Gå in och se hela intervjun på TV4. Den citerade delen börjar kring 10.45 in i inslaget. Tyvärr verkar det blivit något fel så att textningen fallit bort, men den något så när engelskspråkige hänger med utan större problem.