Jag satt på en av alla dessa tågresor kors och tvärs som mitt liv är fyllt av och hamnade i samspråk med stolsgrannen. Oftast blir det få eller inga ord med den som sitter bredvid, jag hamnar vanligtvis med blicken in i arbetsdatorn, men denna gång blev det inte så. Istället ett spännande samtal i all vardaglighet, sprunget ur våra olika jobb.

Mitt arbete på en kristen dagstidning väckte minnen hos min tåggranne. Hon var uppvuxen på västkusten, i ett område nästan helt utan frikyrkor. Svenska kyrkan fanns dock där och hon berättade att det enda som egentligen etsat sig fast i minnet var hur de talat om synd. På en skolavslutning på låg- eller mellanstadiet hade prästen uppmanat eleverna att "tänka på synden under sommarlovet", berättade hon.

Så fint och frimodigt, tänker säkert en del. Men inte hon, tåggrannen. Hennes minnesbild var präglad av att prästen och kyrkan var hård och dyster, livskuvande.
Det brukar i dag, ganska ofta både här och där, sägas att det talas för lite om synd i dag. Och det är på sätt och vis sant, det är väl värt att se upp med så att det inte rationaliseras bort.

Men jag är inte säker på att det är nedmontering av kristen tro som är orsaken, snarare kan det vara frågan om en vilja att tala så att orden nå fram så att de blir till vägledning, hjälp och befrielse istället för att de ska upplevas hårda och rigida och sätta sig som en fast minnesbild där kyrkan står för något livskuvande. 

Utifrån det samtalet kom jag att tänka på vad jag läste på Torsten Åhmans blogg häromdagen. Åhman hade varit i Umeå och talat om framtidens församling, tillsammans med bland annat Niklas Piensoho. Torsten Åhman återgav en sak som Piensoho sagt:

"Han talade om 'metaforer för vår självbild' och menade att den dominerande metaforen för frikyrkan varit uttåget ur Egypten. En pilgrimsvandring bort från Egypten, från världen. 'Jag följer korset och lämnar världen'. Han undrade om den metaforiken är användbar idag, om vi inte borde återta Abrahamsmetaforen. Abraham levde bland andra folk med välsignelse till alla som tog emot den. 'I dig skall alla folk bli välsignade'."

Intressant. Kanske finns det något pedagogiskt och smart i en sådan betoning i vår tid. Eller ingång snarast, för det är mycket det som det handlar om: Ingången till kristen tro, inte om att förändra tron och plocka bort något centralt utan att söka bilderna och orden som når och öppnar en människas hjärta istället för att stänga det.

Eller är vi så präglade av en metafor och ett språkbruk att allt annat känns fel, även om också de hämtas ur Bibeln?

Det kom ett mail till redaktionen igår, från en man vid namn Göran.

En ateist satt bredvid en liten flicka på ett flygplan. Han vände sig mot henne och sa:
"Vill du prata en stund? Flygresan går snabbare om man tar pratar med någon."
Den lilla flickan, som just hade börjat läsa en bok svarade den främmande mannen:
" Vad vill du prata om då?"
"Åh, jag vet inte,vad sägs om att det inte finns någon Gud, himmel, helvete eller liv efter döden?"
sa ateisten med ett finurligt leende.
"OK", sa flickan. "Det skulle vara intressant att prata om det, men låt mig ställa en fråga först:
En häst, en ko och ett rådjur äter alla gräs. Varför bajsar då hästen klumpar, kossan stora blöta blajor och rådjuren små hårda kulor?"
Ateisten, uppenbart förvånad över den lilla flickans intelligens, tänker ett tag och säger:"Hmm, ingen aning!"
Flickan sade:"Känner du dig verkligen kvalificerad att diskutera om Gud, himmel och helvete och livet efter döden om du inte vet ett skit?"
Och så återvände hon till sin bok.

Roligt, men också lite tänkvärt. Dråpligt att det där mailet kom just igår, när jag satt och sammanställde det sista kring enkäten som vi gjort med pastorer och präster om helvetet. Läs artikeln och Elisabeth Sandlunds ledare.

Det finns många svåra frågor och den som rör framtiden och evigheten hör kanske till de allra svåraste, för där har ingen av oss varit. Bibelns texter är inte alltid lättolkade och även i de fall där man kan tycka att det är tydligt så finns det ganska ofta andra bibelställen som kan röra till glasklara något.

Lägg till det att vi är människor som har svårt att förstå även väldigt jordiska ting ibland, som historien ovan visade, och det blir tydligt att viss ödmjukhet bör infinna sig. Bara Gud får nog sägas ha full koll på framtiden och evigheten.

Den som har koll på det perspektivet och den problematiken kan tala även om svåra ting.

Här kommer ett klipp som diskuterats flitigt i USA senaste tiden. Det är Mark Driscoll, pastor i Mars Hill Church i Seattle, som talar. Han är känd för att tala rakt på sak och utan krusiduller vilket gjort honom populär bland många. Han har även gjort en resa bort ifrån Emergent Church, den mer postmoderna delen av kyrkan, och är nu tydligt kritisk till den. 

Vid det här tillfället så säger Mark Driscoll: "En del av er, Gud hatar er. En del av er, Gud är trött på er. Gud är frustrerad på er. Gud har lidit länge nog på grund av er"..."Gud hatar, just nu, personligen och objektivt hatar en del av er."

Vidare talar han om att Gud inte hatar synden bara utan även syndaren, det andra är en villfarelse från Gandhi säger han (och ger en passning till Rob Bell).

Kolla på de här åtta minuterna om du är intresserad.

Driscoll talade 2007 om i stort sett samma sak, om du är intresserad kan du kolla det också.

Skulle vara intressant att höra vad du/ni tänker om detta. Nog har han en del poänger, som att det inte går att välja ut vilken Gud man vill ha så att man bara får en kompis-Jesus. Men har han rätt i grundantagandet här?

Kan vi inte snarare se att Gud älskar människan in i djupet av vem hon är vid skapelsen, när hon skapades till Guds avbild? Att syndafallet sedan förde med sig något som Gud inte kan acceptera och som Jesus försonar?

Har ni läst min nyhetskommentar kring Lifechurch.tv i USA? Om inte, gör det. Det är värt en reflektion tycker jag.

Alla pastorer är kanske inte predikanter, i den vanliga bemärkelsen? Tänk om det finns goda och positiva effektiviseringar att göra på det här området. Eller effektivisering är kanske fel ord, allt måste inte vara så otroligt effektivt jämt. Men däremot är det av vikt att rätt personer hamnar på rätt plats.

Jag tror, jag är rätt säker till och med, att det finns en rad pastorer som inte riktigt tycker att predikandet är deras huvudgrej. Ändå sliter de med det, vecka efter vecka, för att det förväntas. Annat blir lidande, såsom hembesök, själavård, umgänget med människor, sånt som egentligen är det man brinner mest för. Andra pastorer, jag känner en del av dem, tycker just de sakerna är de svåra som kväver, det är predikan de brinner för.

Kanske är det inte svårare än att Gud gjorde "några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare." (Ef 4:11)

Det här är värt att reflektera över, för pastorer på rätt plats är en stor kraft. Pastorer som hamnar fel och får syssla med bra grejer men som inte är deras grej tappar lätt en massa kraft.

Jag vet, det är varken enkla eller självklara saker detta, långt därifrån. Lifechurch och deras modell med predikan från ett ställe till många församlingar kan kritiseras. Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan Borlänge och bloggare på Kolportören, varnar på Twitter för att "konceptet riskerar att fostra en elitistisk syn på kommunikation...". 

Dessutom kan man fundera kring om monologpredikan är framtiden - eller ens nutiden - och det är klart att det är svårt att ha dialog via en storbildskärm. Å andra sidan kan man ju, med en sån modell som Lifechurch valt, i den bästa av världar komplettera söndagens gudstjänst med andra där pastorer som brinner mer för och har gåvor för dialog finns med. 

Jag funderar exempelvis på hur många svenska pastorer som skulle kunna komma loss i Alphakurser (som har både monolog och dialog) om inte trycket på söndagens predikan var så stor.

I söndags var jag i Karlshamn. Jag brukar inte berätta så mycket om de där resorna jag gör, jag kanske borde göra det? Ibland i alla fall. Vet inte varför det inte blir av, på grund av tidsbrist mestadels, tror jag. Och till viss del kanske för att det är så svårt att fånga de där tillfällena i ord, så svårt att göra det rättvisa.

Men några ord nu.

Jag är iväg och föreläser/predikar i snitt någon gång per vecka. Ibland på helger, ibland vardagskvällar. Ofta i församlingar, men även på pastorssamlingar, konferenser eller i skolor. Variationen är stor, upplägget i princip aldrig detsamma.
Ämnena är tvåfaldiga och hänger inte sällan ihop.

Dels handlar det om den stora kyrkflykten, om varför så många unga växer upp och bort från kyrkorna och tron när de växer upp - och vad som kan göras för att vända den trenden. Jesus har gett ett bra exempel i hur han bemöter Emmausvandrarna, tycker jag.

Dels handlar det om hur en vuxen radikalitet ser ut, bortom tonåren med sitt sätt att tänka, känna och umgås. Det är ett svårt steg att ta och det blir inte lättare av att kyrkan ibland (eller till och med ofta) varit dålig på att bejaka och bekräfta en vuxen tro.

De båda ämnen hänger tätt ihop och finns i utförligare form i mina två böcker (1, 2).

Hursomhelst, i söndags var jag som sagt i Karlshamn, i pingstförsamlingen. Först en föreläsning och sedan predikan i en gudstjänst. En god dag, fylld med spännande människomöten och berättelser. Och jag slutar aldrig förundras hur mycket de här ämnena griper tag i människor. På ett sätt är jag inte förvånad, förstås, jag tycker att det här är viktiga ämnena, annars hade jag inte ägnat så mycket tid åt att skriva och tala kring dem. Men ändå, att se och höra människor gensvara som en del av dem gör är fantasiskt.

Och jag slutar aldrig förvånas över hur berörd jag själv är av de här frågorna, trots att jag talat så många gånger i ämnena att jag för länge sedan tappat räkningen. I söndags skulle jag som inledning läsa epilogen i min första bok, som sätter fingret på hur många unga som vuxit upp och bort, och hade svårt att klara av det. Ämnet fortsätter beröra mig så starkt att känslorna tydligt berörs. Ibland säger jag att mitt hjärta blivit kidnappat av detta.

Och inte bara det, det tycks gälla hjärnan också. Tanken är fokuserad, nästan för fokuserad ibland, när tillfället ges och föreläsningar och samtal/diskussioner är igång efteråt. Jag fick ett bevis på det i söndags. Frun ringde och försökte nå mig under första samlingen och då hon inte fick något svar så talade hon in på telesvar: "Har du min mobil med dig i din väska?". Jag kunde inte ringa upp mellan samlingarna, till det fanns inte tid, så vad bestämde jag mig för att göra? Jag skickade ett sms till frun: "Japp, den är här"...

Antingen tar man sånt som att hjärnan man har är synnerligen svag eller så ursäktar man sig med att fokus var någon annanstans.

Tror jag väljer det senare.

Det kan kännas pinsamt att be om förlåtelse men ibland måste man bara be om ursäkt. I dag är en sådan dag och det till er bloggläsare som ursäkten riktas:

Jag är ledsen att jag bloggat så lite om U2 det senaste året.

Det är skamligt och jag ska göra bättring. Kanske mättade jag min egen marknad, fast det tror jag egentligen inte. Tror främst att allt det där storslagna och bombastiska på senaste rekordlånga och rekordstora turnéen tog lite musten ur alltsammans.

Jag har tidigare skrivit om att U2 gör allt det där stora så imponerande och bra men att jag nu längtar efter något mer avskalad och enkelt. Typ bandet och sångerna, rakt upp och ner.

Kanske är det därför jag bloggar om dem just nu på nytt. För häromdagen dök halva U2 - Bono och The Edge - upp vid en konsert som firade tioårsjubileet av Bill Clinton Foundation och spelade en rad låtar. Det blev en nyttig påminnelse för mig om hur bra dessa herrar och låtar är.

De startade med en helt okej version av "Desire".

Följde upp med en innerlig och vacker "Still haven´t found what I´m looking for" - vilket besynnerligt bra låt det är. Smått osannolikt. Så genial i all sin enkelhet, både musikaliskt och textmässigt.

Därefter, efter en del skönt datastrul från The Edge, blev det livedebut för fantastiska "A man and a women". Att den låten inte framförts live tidigare är minst sagt märkligt. Passar utmärkt så här avskalat.

Och avskalat funkar även normalt bombastiska "Sunday bloody sunday", som alltid är storslagen hur enkelt den än framför. Lägg märke till hur Bono skapar en ny specialvers det sista.

Därefter blev det "Staring at the sun", låten som aldrig hittade sin riktiga höjd i studioversionen men sen föll helt på plats när den framfördes akustiskt på turnéen med mer framträdande stämsång. Här även med stråkar. 

Och så var det dags för jättehiten "One", som U2 tyvärr ofta mest bara spelar av på sina konserter. Här är innerligheten större, även den här passar utmärkt med stråkar. Fin hälsning och tack till USA för deras engagemang för Aidsoffren världen över också, samt avslutningen med "Happy birthday".

Allra sist ett extranummer, med Bill Clinton på scen som uttrycker sin uppskattning för Bono och The Edge. Och så "Miss Sarajevo", en udda U2-låt som ursprungligen var en duett mellan Bono och Pavarotti. Här axlar Bono hela manteln själv och han gör det med den äran. Rysningar.

Så, det var väl en rejäl kompensation för långt U2-uppehåll?

Förra veckans bloggpost om kyrkan som gjort en film om att det "ok att inte vara ok" fick en oväntad men vardagligt fin spinoff.

Mackan Andersson - frälsningssoldat, komiker och en en av initiativtagarna till Fribeln - såg klippet och kommenterade det som vackert. Därefter skickade han över ett annat klipp, från en församling där människor gav vittnesbörd om vad de räddats från och till. Kolla här.

Fint, eller hur? Vi talade om det, om hur vackert och hoppingivande det är när man ser människor som vågar vara brustna och som därmed blir hela. Vi pratade vidare om att det är tveksamt om vi själva hade vågat vara så där naket ärliga med våra brister.

Men rätt vad det är satt vi och berättade för varandra vad vi gärna ville ha förbön med, vad vi tyckte var svårt och jobbigt. Det blev så utifrån ett missförstånd, jag missuppfattade en tweet av Mackan Andersson och delgav något jag ville ha hjälp att be för, och så hängde han på.

Det var inga märkligt stora grejer på det sättet, vi höll nog igen lite och till viss del är det nog både klokt och bra - man ska inte fläka ut sig vadsomhelst hursomhelst vartsomhelst. Vissa saker hör snarare hemma i det enskilda samtalet än på internet.

Men samtidigt kändes det där lilla utbytet viktigt och vackert, plötsligt satt vi där på Twitter och berättade böneämnen för varandra. Det är en bra början, rätt vad det är vågar vi kanske också stå där med någon form av skylt.

Rätt vad det är vågar vi stå för att vi är människor i behov av Gud.

För jag tror att det där är såväl viktigt som grundläggande - det handlar alldeles för ofta och alldeles för mycket om att försöka vara stark och gärna dölja tvivel, frågor och brottningskamp som man har. För vad ska de andra tro, vad ska de andra tänka?

Egentligen är ju inte det frågan utan: Hur kommer du annars att må, om du trycker bort allt detta och försöker hålla det ifrån dig? 

Kristen tro handlar inte om att vara stor och stark. Det är i vår brist, i vår insikt att vi bara är människor, som det uppstår en kontaktyta med Honom som är stor och stark.

Det är värt att påminna sig det, både nu och då. 

Hittade den här filmen, om vanliga förklaringar till att människor inte går till kyrkan. Snyggt grepp att låta människor som går till kyrkan ge svar och perspektiv som ställer fördomarna på ända.

Viktigt att verkligheten svarar upp mot orden bara, att det verkligen är "ok att inte vara ok" som det sägs, annars faller det hårt. Om detta funkar i praktiken - nog känns det som en attraktiv församling?

"Varför hejade du på honom?"

Jag vet inte hur många gånger min äldsta son har ställt den frågan efter att jag hälsat eller utbytt något kort ord med någon person som inte han känt igen. Ibland har svaret varit att det är en kompis till mig som sonen aldrig träffat förut, men lika ofta att det är en ytlig bekant eller kanske bara någon som jag fick ögonkontakt med eller så. Och så har jag försökt förklara:

"Man måste inte känna någon jättebra, eller alls, för att säga hej och kanske även säga något trevligt."

Men det där är vi ju lite dåliga på, vi svenskar, i allmänhet. Jag med, men jag försöker tänka på det för jag märker att det gör något med stunden men även för helheten när jag inte bara vandrar i min egen värld utan i samma som de runt omkring. Ensamheten bryts, för ju, man kan vara väldigt ensam mitt bland massa människor. Någon ser, någon säger hej, nickar, kommenterar något som sker runtomkring och så delar vi ett ögonblick.

Det må vara flyktigt men det är inte oviktigt, det gör skillnad. Jag gör ofta erfarenheten hur mycket de där orden och det där leendet betyder. Några av mina bästa dagar det senaste har börjat med ett möte med en annan människa som råkat leda till ett leende eller en kort dialog.

Tänk om vi skulle kunna bli lite bättre på det där. Jag är inte alltid så förtjust i när någon liksom tränger sig in i hela ens värld och ockuperar en hel tågresa eller så, men det där lilla kan vi i stort sett alltid kosta på oss: Säga hej till sätesgrannen på bussen, önska en bra dag innan vi sedan kliver av.

Här är en av de stora radiohitsen just nu, som fokuserar på just det där: Sprid lite kärlek genom att säga hej. Det må låta banalt men även det simpla kan ha stor betydelse.

Så hej på dig, gode bloggläsare. Hoppas du får en riktigt bra dag.

Att Alpha har ekonomiska bekymmer/utmaningar skrev vi om häromveckan, i dag berättar vi att en del hört av sig och skjutit till hjälp men att mycket mer behövs.

En av församlingarna som valt att gå i spetsen för en regelbundet insats är Alingsås missionsförsamling, de ger 500:-/månad. Ingen större kostnad på ett sätt, det skulle många församlingar utan problem ha råd med.

Varför väljer de då att göra den satsningen? För att Alpha är viktigt för dem och gett goda resultat. Och det är intressant det föreståndaren Peter Lindroos sa men som inte fick plats i artikeln, kring Alphas "hemlighet". Det är ju inget magiskt, märkligt eller speciellt med det på ett sätt, grejen är att det är välbeprövat och genomarbetat och att det därför är utmärkt att använda det hjulet istället för att testa att uppfinna ett nytt.

Hemligheten till att Alpha är framgångsrikt:

"När människor möts kring Bibelns berättelser så kommer människor till tro, speciellt när de får reflektera och ställa frågor utifrån dem". Ungefär så sa Peter Lindroos.

Sen är naturligtvis grejen även att Alpha mejslat fram vilka ämnen och områden som är viktiga att ta upp för människor som möter kristen tro för kanske första tydliga gången. Jag tror att man kan ha Bibeln jättemycket i centrum i olika gudstjänster utan att det nödvändigtvis leder till att människor kommer till tro i något större omfattning, beroende på att ämnena och språket inte är genomtänkt så att människor utan en redan aktiv tro inte engageras eller ens förstår.

Sådana samlingar kan också ha sin naturliga plats, de som mer handlar om den fortsatta vandringen som kristen, men inte på bekostnad av de samlingar som sysslar med de grundläggande och avgörande delarna.

I det är Alpha en stor hjälp.

En ny sorts församlingar har dykt upp de senaste åren. Ibland kallas de sökarvänliga, ibland moderna, ibland målinriktade, ibland relevanta. Och hundra mer namn därtill.

Det handlar om kyrkor som når många unga med sitt sätt att bygga församling där musik och tilltal ofta känns allt annat än gammaldags. Men även i det nya kan det uppstå former som är ganska lätta att identifiera. Kolla här:

Roligt och bra gjort, och jag känner igen det från de församlingar jag besökt som passar in på den här beskrivningen. Strukturen känns igen från väldigt många kyrkor världen över.

Sen kan man ju diskutera fram och tillbaka om det är bra eller dåligt. Onekligen får man ju känslan att de som gjort den här filmen är ganska tveksamma och kritiska till modellen (som här känns utstuderad och rätt manipulativ) och det kan man ju vara, det vet jag fler som är. 

Eller så kan man le åt pricksäkerheten i satiren och konstatera att det överallt hela tiden uppstår tydliga liturgier där människor möts för att vara församling.

Tipstack till Charlotte Nordin

Uppdaterat 11.03: Tydligen är, enligt Tobias Sturesson på Twitter, gjord av http://www.northpoint.org/ och i så fall mer ironisk än kritisk: "Sen kan den ju vara en kritik av när man tar en form och bara kopierar...", skriver han.

I dag klockan 13 meddelas vem som får det ärofyllda Nobelpriset i litteratur. 

Vem skulle du vilja ge priset till, funderar jag? Om vi nu koncentrerar oss på den kristna sfären av författare, de som brukar menas står kristenheten nära (de som inte tradionellt brukar anges som kandidater) - vem skulle du förorda då?

Och nej, det behöver inte vara ett namn som skulle kunna vara möjligt att det riktiga Nobelpriset faktiskt skulle gå till, mer ett sätt att kolla av vilka författarskap som berör dig så mycket att du vill blåsa fanfar. Vilket namn skulle få dig att ropa "Äntligen!" och det lästes upp klockan 13?

CS Lewis?

Ylva Eggehorn?

Tomas Sjödin?

Paulus (eller någon annan duktig brevskrivare från förr)?

Har du hört Kelly Clarksons senaste singel? Om du lyssnar på radio så har du troligtvis det, den rullar ganska flitigt nu. Klassisk radiomusik, lättillgänglig och smart och lyckas dölja att det i mångt redan är gjort tidigare. Här gillar jag hur låten driver på i vers och liksom stannar upp lite till refrängen. Effektfullt i all sin enkelhet.

Och så har vi texten.

Inte heller den speciellt komplicerad eller anmärkningsvärd, ändå slår den an något hos mig. Jag vet inte vad syftet är att beskriva, kanske handlar det snarast om att komma ur en relation med någon som försökt bestämma över en, men för mig går tankarna mest till dessa reaktioner man får från folk som tror att de ramat in en och vet allt om en. Betydligt bättre än en själv till och med, vilket de i stort sett kan påpeka om man försöker säga emot.

Jag vet inte om du varit med om det här fenomenet, men jag skulle nästan misstänka det. Det har alltid funnits, men kanske att det blivit ännu tydligare på senare år med den ökade möjligheten att snabbt tycka och ge respons via mail, bloggar, Facebook och andra sociala medier.

Jag sitter där ibland med såna reaktioner kring mig själv, respons från människor som tror sig veta vad jag är för en typ. Om de kritiserar mig för något jag faktiskt tycker eller gjort så är det förstås tämligen oproblematisk, men de där gångerna när det är förhastade slutsatser fattade på distans... De gångerna är värre och svårare.

För det är ju så här: Man ska vara försiktig med att rama in en människa på distans, och man ska framförallt vara försiktig med att värdera det för hårt och för mycket. För på distans vet du inte vad en människa kommer ifrån och vad hon står i. Det är tämligen självklart egentligen, men det behöver ändå sägas ibland. Så lätt att glömma.

Naturligtvis ska man göra Clarkson sjunger när man drabbas av sånt där, inte låta det dra ner en, vägra låta dem ta energi och begränsa en. Bra dagar går det, men det är alltför lätt att den där typen av bemötandet från människor som tror att det vet allt om en och har rätt att uttrycka sig hursomhelst dröjer sig kvar och påverkar mer än vad man vill.

Därför tar jag "Mr know it all" som påminnelse om att inte hamna där själv också, att inte göra det misstaget gentemot andra. Det är ju där någonstans det måste börjas, som alltid.

Diskussionerna om Filadelfia Stockholm och uthyrningarna rullar vidare. I dag skriver Stanley Sjöberg debattartikel och det går än gång att konstatera att det här är en fråga det tänks väldigt olika kring, även inom samma gren av frikyrkligheten. 

Och det går även konstatera att det inte är något nytt, detta.

I går läste jag en ledare i Dagen från 1971, skriven av Lewi Pethrus med anledning av kritik mot Filadelfiakyrkan i Stockholm som hyrt ut till Nobelfesten när Stockholms konserthus renoverades. Jesusnamnet i Filadelfiakyrkans podium hade övertäckts under festen vilket Aftonbladet skrev (precis som nu började alltså debatten med en artikel i Aftonbladet) och gjorde att folk i och runt Filadelfia reagerade.

Lewi Pethrus uttryckte förståelse för att människor kan reagera känslomässigt på det hela men menade att man måste ”ha missförstått hela saken med Jesusnamnets placering i kyrkans fond.” Det var inte fråga om någon ”sakral målning”, menade han: ”Men det egendomliga har nu inträffat att man gjort själva namnet till ett sakralt föremål. Man har uppfattat det som ett vanhelgande av kyrkorummet att man i en profan fest låtit eljest fina och solenna dekorationer för ett tillfälle dölja detsamma. Detta är att helt och hållet missförstå och även till sin motsats förvanska deras tanke som bestämde att placera namnet Jesus i Filadelfiakyrkans i Stockholm podium.”

Vidare skriver Pethrus: ”Vi har känt oss hedrade av att Nobelstiftelsen önskade använda vår kyrka för sin högtid. Att kyrkan håller måttet, inte endast som landets största kyrkorum, utan kan tjäna med sina lokaliteter för en så värdig högtid som Sveriges största nationella festlighet, räknar vi som en förmån. Vi har ingen barriär mellan kyrkan och den profana allmänheten. Ingen bör heller försöka bygga upp en sådan.”

Men Nobelfesten och de konserter som det nu hyrs ut till är väl skillnad? Det kan man tycka, men principen och grundinställningen känns igen och praktiseras utifrån den tid man lever i. 1971 väckte det anstöt att Nobelfesten hölls i Filadelfia, 2011 är det andra uthyrningar som diskuteras.

Inte mycket är nytt under Filadelfiasolen.

Angående Stanley Sjöbergs debattartikel fastnar jag för delen där det står att Jane Birikin ”enligt media” är ”en porrdrottning". Vad jag vet är hon en vanlig etablerad skådespelerska och sångerska. Visst, om man googlar på hennes namn + ordet "pornography" ger det en massa träffar, men bevisar det något? 

Nej. 

Det spelar ingen roll vilken kvinnlig stjärna som anses attraktiv man googlar, om människor kan tänkas vara intresserade av att se dem nakna så är svaret alltid detsamma. Porrindustrin drar nytta av att folk är intresserade och vill få folk att klicka på deras länkar så att man tar sig in där och fastnar. Att bilderna och filmerna som utlovas vid googling inte finns spelar inte dem någon roll.

Det här har jag nyligen påtalat för Stanley Sjöberg i en mejlväxling där han skrev till mig angående Jane Birkins besök i Filadelfia på ungefär liknande sätt som i debattartikeln.

Nu undrar jag vilka fakta och uppgifter påståendet baseras på? ”Enligt media” är ingen särskilt tydlig hänvisning. För jag tar för givet att Stanley Sjöberg inte med lätthet och utifrån halvosäkra uppgifter beskriver en annan människa med den typen av negativa benämningar utan att vara säker på sin sak.

Dopsynen har förändrats inom den svenska pingströrelsen, menar pastorn Sigvard Svärd och berättar att han kommer att starta en gemenskap i centrala Göteborg "där endast bibliskt dop kommer förkunnas och praktiseras".

Intressant debattartikel som orsakat stor debatt i kommentarsfältet i dag. 

Men har Svärd rätt, har dopsynen förändrats inom pingströrelsen eller blandas begreppen ihop? Helt klart, utan någon som helst tvekan, så har det skett en förändring med åren som innebär en annan hållning gentemot andra kristna traditioner än den egna. Medlemsskapet kopplas inte längre med samma självklarhet till dopet som tidigare i alla pingstförsamlingar. Så är det.

Men jag har skrivit åtskilligt i den här frågan - gjort intervjuer, skrivit reportage från församlingar, bevakat samtalsdagar i frågan - under de senaste åren och är det något som är den röda tråden så är det enighet kring att endast förkunna och praktisera baptistiskt dop. Alltså just det som Sigvard Svärd efterlyser.

Så frågorna blir:

Att dopet och medlemsskapet inte längre hänger ihop med samma självklarhet, innebär det per automatik en förändrad dopsyn?

Att respekten och ödmjukheten inför andra kristna traditioner ökat, innebär det per automatik en förändrad dopsyn?

Idag måste - jo, måste - ni läsa artiklarna om Alphas ekonomiska situation. Det är krisvarning på den. Inte i bemärkelsen att konkurs står för dörren eller att de måste slå igen, men som läget är nu så väntar nerdragningar. Och inte bara runt hörnet, de verkställs just nu. Sämre service och support, färre material översätts.

Inte nedläggning men heller inte den framflyttning och ökning som man drömmer och visionerar om. Och utifrån missionspastor Pea Karlssons studier och erfarenheter kring Alpha som vår tids väckelsemöte så är det ju inte utan att man känner att en ökning är det mest logiska. 

Jag satt och talade med Anders Marklund, Sverigeledare för Alpha, i hans kontor i Lidköping igår och hörde honom berätta sina känslor och tankar. Han återvända till 1970-talet och en profetia för Sverige som då uttalades om att "en ansiktslös väckelse" skulle bli verklighet framöver.

"Det är just det vi ser med Alpha, menar jag. Vi har 250-300 ledare igång varje vecka i svensk kristenhet nu som kör Alphakurser. I snitt kan man nog säga att det är fem ledare per kurs, det innebär 1250 ledare som denna termin talar om den kristna trons grunder och tar med flera tusen deltagare på en upptäcktsfärd i Bibeln och med Jesus."

Ansiktslöst i bemärkelsen att den här väckelsen inte kan knytas till en eller ett par personer som går i spetsen för den alltså, den är bredare än så, mer på lekmannanivå, kan man säga. Själv blev Anders Marklund kristen på en kampanj i Scandinavium där Billy Graham talade. Mer av det ordinarie väckelsemötet över det alltså, men det verkar ha bytt form sedan dess. 

Det var mer kollektiv förr, även om man även varit enskild mitt i det, förstås. Det är mer individualistiskt nu, även om man kan vara - bör vara - i ett kollektiv också. Någon form av paradigmskifte har skett. Ibland brukar det kallas för ett resultat av att världen blivit mer postmodern. Oavsett så kan man nog slå fast att det verkar ganska framgångsrikt att till en tydlig föreläsning på olika teman (denna veckas tema i Alphakurser Sverige runt: "Varför måste Jesus dö?") koppla möjligheten att få reflektera över det man hört och ställa frågor kring det. Och så gemenskapen vid matbordet också, vid sidan om allt det andra.

Det är värt att fundera kring om inte Alpha förtjänar att växa. Och jag tycker att pea Karlssons funderingar om att försöka dra lärdom av Alphas tänk in i hela församlings- och gudstjänslivet är intressant. Återkommer till det.

Nu tror jag att jag ska maila Alpha Sverige och meddela att jag gärna är med och bidrar med 50:-/månad. Dessutom tänker jag maila föreståndaren i min församling och uttrycka att vi årligen borde stötta Alpha Sverige med den där 1000-lappen som Marklund föreslår.

Det har både jag och vi råd med.

Minns ni bloggposten om Marc Mertel med klipp på Downhere-sångaren som låter väldigt mycket som Freddie Mercury i Queen? Det är dags för ett till.

Queen har tänkt ge sig ut på en ny turné efter att ha tröttnat på alla coverband som spelar deras låtar, bättre att de gör det själva. Men då behöver de förstås en ny sångare, och gärna då en som låter så likt Freddie Mercury som möjligt, förstås.

Kan någon slå Marc Mertel?

Tipstack till Samuel Åhl.

Beskedet att Rob Bell flyttar till Los Angeles och därmed lämnar pastorsskapet i Mars Hill, den församling han grundade i Michigan 1999, väcker reaktioner. Ni kan läsa nyhetstext om det här.

Fast egentligen är det väl inte primärt Rob Bell som är orsaken till Rick Warrens skriverier på Twitter, vad det verkar, även om det nog är nyheten om hans beslut som är anledningen att Warren skriver som han gör just nu: "Speaking tours feed the ego=All applause&no responsibility.It's an unreal world. A church gives accountability& validity" ("Talarresor göder egot, ger applåder men inget ansvar. Det är en overklig värld. En församling gör att man ställs till ansvar och får trovärdighet").

På en följdfråga förtydligar Rick Warren nämligen sin reaktion: "I worry that 8 young pastors on my daily pastor prayer list left churches in the past 3 yrs to "speak&consult" ("Jag är bekymrad att åtta unga pastorer på min dagliga bönelista för pastorer har lämnat församlingar de senaste tre åren för att "tala och konsulta").

Och det är där det blir riktigt intressant, i trenden. Att enskilda upplever en kallelse/längtan att gå in i andra uppgifter som innebär att det lokala pastorsskapet lämnas är en sak, men när det går trend i det är det olyckligt. 

Varför? Därför att konsulter och inspiratörer är bra och kan komma med mycket god - till och med avgörande - input. Men de är svåra att ha som förebilder i bredare mening och stor mening kring det viktiga församlingsbygget. 

Jag känner till flera pastorer som uttryckt att en sån som Rob Bell haft stor betydelse för dem i deras arbete. Han har visat ett exempel kring hur det går att bygga en församling idag som inspirerat dem. Och att följa en podcast med predikningar från någon som står i församlingstjänst är väldigt speciellt eftersom det alltid blir bredd, det går inte stå vecka efter vecka eller flera gånger i veckan och säga ungefär samma sak (eller ja, det går väl tyvärr, det finns de som försöker).

Att Rob Bell lämnar Mars Hill kommer naturligtvis innebära en kommunikativ lucka, även om de har andra goda pastorer och predikanter så lär han förstås saknas, grundaren. Men i övrigt är det inte troligt att församlingen rämnar, inte om det stämmer som sagts i alla fall. Bells tjänst har under ett antal år varit inriktad på att just undervisa, ända sedan han började resa mer och skriva böcker. 

Så jättedramatiskt är det kanske inte ändå, mer en logisk följd av utvecklingen. Men lite synd är det, för även om beslutet skulle vara riktigt och bra och fylla en stor funktion i både hans och andras fall så är det olyckligt om trenden blir för stor. För talare, inspiratörer och konsulter är viktiga men om det inte finns de som står i ett lokalt församlingsarbete vecka efter vecka så finns det till slut inte så många att inspirera, konsulta och tala till.

Om Rob Bells beslut sedan är bra - för honom, familjen, församlingen och hans predikant- och författartjänst - återstår att se. Den utvärderingen kan göras först på lite sikt. 

Årets Idolsäsong börjar rulla igång på allvar. Jag såg de första säsongerna ganska noggrant, men har allt mer trappat av. Fredagskvällsprogrammen brukar innehålla 400 procent mer reklam, pauser och annat klämkäckt än faktisk sång och musik och då försvinner mitt intresse rätt fort.

Men i början är det roligt. Eller vänta, nej, det är nu i mellanfasen är det roligt.

Början är inte alls särskilt rolig, tvärtom. Det är den fas när alla möjliga släpps fram, även de som inte kan sjunga en ton. Och så ska det skrattas åt dem, juryn tävlar inte att avfärda och förnedra dem bäst. Det är bra tv, därom råder inget tvivel, men det är sannerligen skratt som fastnar i halsen.

Men lika fult som den är när någon förminskas för sin talang, lika vackert är det när någon bekräftas i den.

Som unge Mikael Fogelberg som berättade om hur han varit mobbad och utanför i skolan och att han hoppades att Idol skulle kunna vara någon slags upprättelse och revansch. Allt sånt där är förstås mer komplext än så och kändisskapets bekräftelse innebär inte alla lösningar, men det är ändå svårt att inte beröras när någon på det sättet fattar mod och lyckas. Juryns baksida av dryga och vassa kommentarer har sin framsida i den goda kritiken.

Så fasen mellan den plågsamma starten och den kommersiella utdragna processen där alla talanger ska mainstreamformas är faktiskt inte dum alls.

Gångna helgen innebar en föreläsnings- och predikotripp. Jag är regelbundet ute på lite såna uppdrag utifrån de båda böcker jag skrivit (1, 2), i snitt någon gång per vecka, och det är lika roligt och givande varje gång. Det är slitsamt också - resandet, utgivandet - men ger så mycket tillbaka. Så roligt att träffa människor och förstå hur mycket vänner man har som man inte känner.

Och den här helgen blev lite extra speciell, rent personligt.

Det var västkusten som besöktes denna gång, och det visade sig att min morfar skulle bli en tydlig röd tråd genom de båda dagarna. Han hette Valdemar Jaktlund och var pingstpionjär, han arbetade som pastor på en rad platser från norr till söder och har gjort avtryck i människor liv, den saken är uppenbar.

I Kungälv missionskyrka kom det på lördagskvällen fram flera som hade minnen av honom från Tibro och Åsensbruk, ett par berättade bland annat att morfar vigt dem för 52 år sedan. Då blir man lite stolt - "bra vigt morfar!", liksom.

Och sen kom jag ut till Öckerö, närmare bestämt Filadelfiaförsamlingen där, och mötte ännu fler som ville ta några minuter åt att samtala om Valdemar Jaktlund. En period var han pastor i Betelförsamlingen Hönö (pingstförsamling, precis som Filadelfia Öckerö) men var - påstås det - omtyckt ända in på Öckerö (det krävs faktiskt en del, det vet alla som har koll på ö-rivaliteten :-)).

Senare blev han vakanspastor i Filadelfia Öckerö och satte uppenbarligen goda spår under den tiden, av omdömena nu att döma. Varm, omtänksam, godhjärtad, duktig predikant. Så mindes människor honom, och jag känner igen åsikterna om morfar från vad jag hört tidigare från annat håll.

Jag var bara fyra år när han dog så till största delen har jag fått bilda mig min bild av honom på distans och alltid är det den formen av berättelser som kommer fram. Visst, ingen brukar väl gå fram och berätta negativa berättelser om någons framlidne morfar men jag undrar ändå om det inte - i all enkelhet - var något extra med den där mannen. För även om man säkert skulle låta bli att berätta negativa saker så finns det väl ingen anledning att kliva fram och överdriva in absurdum?

Kanske, tänker jag, finner jag svaret på populariteten i det smeknamn som jag blev upplyst om att morfar tydligen hade ute på Hönö och Öckerö: "Syndarnas vän". Tid för alla, intresserad och omsorgsfull inte bara gentemot "de lyckade" och "starka".

Flera är de berättelser jag hört genom åren om hur morfar stod upp för unga i församlingen som andra tyckte hade svikit av olika anledningar (exempelvis blivit gravida utanför äktenskapet) och borde uteslutas. Tack vare morfars agerande så överlevde såväl tron som församlingsengagemanget, jag har mött en person som berättat just det och hört om än fler.

Vid sidan om allt annat gott fick denna helg innebära en påminnelse om goda rötter att känna stolthet över och söka. Inte det sämsta.

I dag inleder vi någon form av serie i Dagen. Eller ja, ingen serie egentligen, snarare en rad artiklar på temat söndagsskola. Vi ska vrida och vända lite grann, släppa fram olika sidor och aspekter och lyssna in vad personer tycker och tänker.

Första delen hittar du i dagens tidning, tycker den är både bra och intressant. Läs gärna den så att du är med från början.

Men jag/vi är inte bara intresserade av vad de profilerade söndagsskolearbetarna tycker och tänker, det är intressant vad du tänker och känner också, förstås.

Vad har du för minna av söndagsskolan, vad har den betytt för dig?

Hur funkar den nu i den församling du finns med i?

Borde den förändras och bli annorlunda? Vad är dina bästa tankar och funderingar? 

Har söndagsskolan spelat ut sin roll eller har den en framtid?

Svara på någon, eller alla, av de frågorna, i kommentarsfältet här nedan eller skicka ett mail till carl-henric.jaktlund@dagen.se. Finns du på Twitter kan du skriva med hashtagen #sondagsskola.

Kanske kan det här och nu faktiskt mejslas ut viktiga saker som formar nutidens och framtidens söndagsskola, "Söndagsskolan 2.0". En form av tankesmedja eller vad man nu ska kalla det. Välkommen att bidra.

Japp, jättetillspetsad och vinklad rubrik, men vad gör man inte ibland? Ingen av parterna skulle troligtvis hålla med om att det är ett krig som pågår, de talar tvärtom med respekt och önskan om välsigelnelse om varandra och om att det bara är bra med många översättningar.

Men ett litet krig kan man väl ändå få kalla det? Ett litet bra krig med positiva sidoeffekter? 

För så är det nog ttots allt, i alla fall för oss vid sidan om, vi konsumenter. Fribeln har alltså just startat, ett eller några kapitel är hyfsat färdigställda vad jag förstått och förhoppningen är att allt fler ska börja bidra och ge av sina översättningsbegåvningar till projektet så att snöbollen kommer ordentligt i rullning. Då kan några kapitel plötsligt bli många kapitel som blir hela böcker som blir... ja, ni fattar.

Översättningen växer fram enligt Wikipediaprincipen och kommer alltså bli helt fri att citera. Spännande projekt att följa.

Knappt hinner jag sätta punkt för nyhetstexten om Fribibeln innan det dimper ner ett mail i mailkorgen från Ragnar Blomfelt som meddelar att han snart är klar med sin översättning av Nya Testamentet efter en längre process: Svenskbibel.se. Nu ber Ragnar Blomfelt människor om hjälp att korrekturläsa och komma med synpunkter på översättningen, så även om tillvägagångssättet är annorlunda med Fribeln finns det likheter. Grundinställningen är översättningen ska vara fri att citera, skriver Blomfelt i ett mail till mig.

Och så går det någon timme så hör Svenska Folkbibeln av sig och tycker att det var fel i uppgifterna som uppgavs kring hur deras översättning får citeras. Det blev en ny nyhetstext i dagens tidning utifrån det där de kommer till tals med tydliggörande och Mackan Andersson som arbetar med Fribibeln får ge sin syn på saken. Hursomhelst är det ett licensförfarande menar han, och då är den inte fri även om den är generös.

Helt lär inte Svenska Folkbibeln släppa sin copyright, men här kommer något roligt - under de här dagarna har Svenska Folkbibeln ändrat sina principer och riktlinjer för att bli generösare. Tills häromdagen var grundregeln att det var okej att citera fritt så länge mängden bibelcitat inte övergick 25 procent av en boks textmassa. Men efter Fribibelns födelse och Dagens artiklar så har de ändrat och höjt till att det är när en bok består av minst 50 procent citat ur deras översättning som ersättning ska betalas.

Lite krig är det väl ändå befogat att tala om, är det inte...?:-)

Läste Runar Eldebos senaste bok "Salt" i somras. Eldebo har länge hört till mina favoritförfattare, jag gillar hans språk och hans uppriktighet. Han skriver krasst och med stort hjärta, väjer inte för stora och svåra frågor men är samtidigt ganska lättillgänglig.

I senaste boken skriver han sin vana om en kristenhet i omoritering, om vägen framåt. han tar spjärn ur Bibelns bilder och liknelser om salt och funderar kring hur de kan tillämpas i dagens kristenhet och församlingsliv. Som vanligt är det intressanta iaktagelser och reflektioner som både bekräftar och utmanar.

Men jag gör en reflektion när boken tagit slut, och det är kring vad som berört mig allra mest.

För trots att understrykningspennan gick varm och jag citerade stycken flitigt för fru och vänner under läsningens gång så var det först i slutet som hjärtat sprack och tårarna kom.

Efter att ha vänt och vridit, funderat och tillämpat, så landar nämligen Runar Eldebo i fyra konkreta exempel där församlingar och personer gjort den skillnad för sin omgivning som Eldebo skrivit om och längtar efter. Vardagsnära berättelser som plockar ner det tänkta i vardagen och som utmanar en att ta ett steg framåt. Berättelser som tydliggör ett lärjungaskap som gör skillnader.

Funderar på det där, hur viktiga det levda är. Det tänkta är inte heller fel, förstås, men det levda är oslagbart för att nå en människas liv och hjärta.

Det är omöjligt att inte drabbas av nyheten om Stefan Livs död. Flygplanet som skulle ta honom och resten av ishockeylaget Lokomotiv Jaroslavl till starten på årets säsong kraschade strax efter avgång och hela laget rapporteras ha omkommit.

En sån här olycka, så från ingenstans som plötsligt berövar människor livet, berör alltid. De påminner oss om allting bräcklighet och stämmer till eftertanke om hur snabbt allt kan ändras. Och på något sätt kommer det än närmare när olyckan får kött och blod, när någon många av oss nästan kände dog där i kraschen.

För många har det förhållningssättet till Stefan Liv. Den hockeybitne, speciellt den som följt HV71 genom åren men även från landslaget finns ljusa och goda segerminnen, har sett en idrottsman som i sina bästa stunder varit fantastisk och bjudit på prestationer utöver det vanliga.

Men Stefan Liv bjöd på mer än så. Intervjuerna med honom innehöll ofta något mer än de tomma fraserna som idrottsmän så ofta bjuder på. Liv hade inte sällan en överraskande kommentar och ett leende att bjuda på. Och han framstod som genuint snäll, som en stor idrottsman med fötterna på jorden. Älskvärd. Och det skriver jag inte bara nu, det har jag alltid tyckt, trots att HV71 är ett av de ishockeylag jag sympatiserar minst med.

Jag mötte Stefan liv en gång, helt hastig, för några år sedan. Det var dags för invigning av Nyhemshallen, en hall som skulle användas av både Mullsjös innebandylag och för bland annat pingströrelsens stora sommarkonferens Nyhemsveckan. Magnus Carlsson, tidigare pastor i pingstkyrkan Jönköping och fystränare i HV71, fick med sig Stefan Liv som klippte bandet. Nyhemshallen var invigd.

Jag fotograferade, tog i hand och utbytte några meningar vid sidan om med Stefan Liv. Vad vi sa minns jag inte alls, men jag minns leendet och att han inte för ett ögonblick verkade tycka sig vara förmer, trots hans stjärnstatus och att jag var en nobody.

Avslappnad, snäll och vänlig. De orden tar jag med mig i minnesbanken som rör Stefan Liv. Idrottsögonblicken finns där också, förstås, men det är inte bara en idrottsman som lämnat livet utan en människa som gjorde intryck även på många av oss som bara mötte honom på distans eller som hastigast.

Nu går tankarna och bönerna till Stefan Livs fru och två barn samt andra anhöriga. Må smärtan inte kväva allt, må ljusa minnen stanna kvar.

En liten fråga till, angående det här med uthyrningarna i Filadelfia Stockholm. Jodå, jag ska sluta skriva om det, men det finns intressanta saker att problematisera här.

Som detta:

Varför höjdes inga, eller i alla fall ytterst få, kritiska röster när Filadelfiakyrkan Stockholm hyrdes ut för inspelning av filmen "Så som i himmelen"? Själva finalen, crescendot, med körtävling är inspelad där.

Filmen är skarpt kristendomskritisk och går helt klart på tvärs med den teologi som församlingen står för. Men det passerade utan den upprördhet som nu finns angående uthyrningar, trots att den filmen förstås påverkade oändligt mycket mer och bredare än någon av de konserter det nu talas om. "Så som i himmelen" var 2004 års mest sedda film på bio i Sverige, om jag inte missminner mig.

Men det var okej, tydligen. Varför? Kanske för att filmen, och då i synnerhet de där finalscenerna, kretsar mycket kring körsång och inte puplärkultur...?