Tidningen Hemmets Vän har de senaste veckorna skrivit och hårt kritiserat - såväl på ledarplats som i flera krönikor och nyhetsartiklar - Filadelfia Stockholm för deras uthyrningar. Kampanjjournalistik brukar det kallas, och det är varje tidningens rättighet att bedriva det i de frågor man anser viktiga och angelägna.

Men man kan även reagera på det, och man kan kritisera det. Det blir ibland nästan nödvändigt att så göra eftersom kampanjjournalistiken tenderar att belysa en fråga ensidigt och missa att släppa fram viktiga perspektiv och frågor som också är angelägna i ämnet.

Även på Dagen har vi - med mig som reporter - valt att lägga en del kraft på frågan kring Filadelfia Stockholm eftersom det tydligt engagerar våra läsare. Uthyrningarna har väckt kritik, det har varit vår nyhetsingång och vi har låtit föreståndaren Niklas Piensoho förklara hur han och församlingsledningen resonerar och berättat om teologin bakom tänket. Vi valde att inte fastna i ett ensidigt kritiserande eftersom frågan är mer problematisk än så, exempelvis kring logiken att det nu reageras och förfasas kring en uthyrningspolicy som är gammal - så länge det var ”finkultur” och inte populärkultur så har kritiken lyst med sin frånvaro. Det är också värt att lyfta upp och problematisera, därtill är det naturligt att fundera i ett större och bredare perspektivOm problematisering och citering kring de här frågorna än att låta dem stanna vid enbart Filadelfia Stockholm och en specifik artist.

I dag skriver Hemmets Väns chefredaktör Åke Hällzon en kommentar på ledarplats angående våra - mina - artiklar och bloggposter i ämnet. Han gör en annan bedömning kring Fredrik Strages bloggpost som till viss del startade kritiken och hävdar att han inte alls var ironisk. Okej, där får vi leva med att vi tolkar olika. Jag vidhåller att det är märkligt att citera ur en sådan bloggpost, av en skribent som är känd för sin rätt vassa ironi, som om det vore fakta för att styrka den egna kampanjjournalistiken.

Däremot tycker jag att delen som ska bemöta min bloggpost som tog upp Ingemar Helmners krönika i Hemmets Vän är ytterst märklig. Här klipps och klistras med citat ur min bloggpost för att främja det egna syftet som tycks vara att ställa Dagen mot Helmners visioner genom att få det till att jag påstår att hans tankar inte skulle vara genomförbara i praktiken.

Men det var ju inte alls vad jag skrev. Visionerna har jag inget emot, tvärtom. Det jag invände emot och problematiserade var att det är lätt att ge uttryck för en stor dröm för hur det ska vara utan att ta ansvar för hur det ska genomföras, planeras och finansieras (han kunde dock eventuellt ha gjort det på 1990-talet när han själv arbetade i Filadelfiaförsamlingen Stockholm).

Åke Hällzon skriver, i riktning Dagen/mig: ”Tur då att Lewi Pethrus - trots djupaste lågkonjunktur - inte hade samma trötta nej-det-går-aldrig-attityd i samband med själva bygget på 1930-talet”. Men grejen är ju att Lewi Pethrus där och då tog ansvar för att arbetet blev gjort, han satt inte vid sidan om och sa hur allt borde göras. Däri ligger en gigantisk skillnad.

Det är en krönikörs rättighet att ta ut svängarna och lyfta ett perspektiv man tycker är viktigt, likaså är det fullt förståeligt att evangelist frustrerat och längtansfullt ger uttryck för en stor dröm precis på samma sätt som det är en bloggares rättighet att problematisera det han skriver.

Och på samma sätt borde det vara en självklarhet för en chefredaktör att argumentera ärligt och inte rycka citat ur sitt sammanhang för att driva sin tes.

Jag tänker inte ägna resten av denna höst åt att skriva angående Filadelfia och uthyrningarna, oroa er inte. Men några rader till.

Fått många kommentarer angående texten jag skrev i förra veckan, kring populärkultur och kyrkan. De flesta uppmuntrande och bekräftande, och så några som tycker att det är märkligt att jag tycker att en kyrka kan användas till precis vad som helst.

Men det tycker jag ju inte. Det var inte det jag skrev.

Jag menar att det är synd om det här bara, eller mest, blir en fråga som rör lokalen av typen ”Om vi bara får slut på uthyrningarna till populärkulturella arrangemang så kan vi andas ut”. Frågan är större än så och handlar om vad vi matar oss med i vår vardag, i det som är våra liv. Det kommer nämligen utgöra måttstock i nästa ända kring vad som är okej att släppa in i kyrkorna. Så funkar det, och så har det redan funkat.

För det är naturligtvis därför som det redan tidigare varit okej att släppa in musik som andats Allsång på Skansen från när Bosse Larsson var programledare, typ Loa Falkman och Christer Sjögren, för det är sånt som även äldre medlemmar i frikyrkorna allmänt (finns alltid undantag) har accepterat i sina tv- och radioapparater och kanske även gått på konserter med. När förfrågningar om att hyra kyrkan kommit från den typen av artister och arrangemang så har det godkänts eftersom det inte är något främmande.

Populärkulturen däremot, ”det nya”, är svårare att ta till sig eftersom man inte lyssnar till det. Det gör däremot många av de medelålders och yngre (och för all del en del äldre också) och då blir resultatet detsamma som kring Falkman och Sjögren: Varför inte hyra ut till även till de artisterna?

Det är logik, helt enkelt, logik och konsekvens.

Det finns säkert de som argumenterar för att det finns en stor skillnad mellan hemmet/privatlivet och kyrkan men där säger jag emot. De två hänger sannerligen samman, tydligt. Skiljer man på de två riskerar man problem, då kan det kristna livet bli något som utspelar sig vid sidan om det andra.

Så att jag säger att lokalfrågan inte är lika viktig som den som rör människan (beskriven som tempel av Paulus) så är inte det samma sak som att det är oviktigt vad som kommer in i kyrka. Det är det inte, att något är viktigare behöver inte innebära att det andra är oviktigt.

Men jag tror det är bättre att börja i andra ändan, kring vardagslivet, kring människan, kring helheten. Mycket lite är vunnet om kyrkan hålls "ren" om de som går dit och kallar sig för lärjungar samtidigt som de som går dit lyssnar på och tar del av allt det där som anses orent.

Ni som känner mig eller läst denna blogg tidigare vet att jag inte är någon motståndare till populärkultur utanför den ”kristna sfären”. Tvärtom, jag tycker att det finns stora baksidor av att ha för snäva gränser gentemot det. Så det är inte det jag vill åt. 

Men det vore bra om frågan lyftes så att det blev en hjälp att identifiera vad som är nyttigt och inte att ta del av: Hur ska man tänka, vad är det som avgör, ska man våga lyssna inåt på hur man reagerar eller ska man snarare vara lyhörd för hur ens värderingar påverkas av det man lyssnar på och tar del av?

Det borde diskuteras på riktigt, på allvar. Då skulle den här debatten djupna och komma nära på riktigt. Och nej, det innebär inte att kyrkan utesluts från resonemanget, det innebär bara att den hamnar på andra plats. Men den kommer också att påverkas, för det som vi tänker och praktiserar i våra liv sväller över in i kyrkans liv och principer. 

Utöver det finns det ett ytterligare spår som kunde vara intressant att diskutera, som nu tenderar att hamna i skymundan i tämligen ytliga gissningar kring vilka populärkulturella artister som är bra och inte - Risken att en församling bli för mycket ett företag, beroende av intäkter från annat än det som ligger i linje med kärnverksamheten.

Var går gränsen för vad man med gott samvete kan ta emot pengar ifrån, hur mycket kraft ska församlingens medlemmar lägga på att vara värdar vid en massa olika arrangemang, och så vidare.

Det är intressanta och viktiga frågor, det är en diskussion som borde föras. Där är det långtifrån enbart Filadelfia Stockholm som befinner sig, många kyrkor hyrs i dag ut i någon omfattning. Bra på många sätt, det ger kontakter, kyrkor sätts på kartan, lokalerna står inte tomma de dagar och stunder som församlingen inte nyttjar den.

Men det kan finnas baksidor också som är värda att reflektera kring.

Mycket intressant och tänkvärd debattartikel av Mikael Celinder och Andreas Joakimsson från Svensla alliansmissionens ungdom. De skriver om duktiga unga ledare som gett dem ny tro och nytt hopp under sommarens läger, som klivit fram och visat prov på gott kristet ledarskap.

"Vi som trodde oss veta hur kristet ledarskap ska se ut har tvingats erkänna att vi har mycket kvar att lära. Det är en glädje att tvingas erkänna att vår föreställning om kristet ledarskap var alldeles för snäv och exkluderande, och att de som lärt oss mer av vem och hurdan Gud är, är unga människor."

Sant, så mycket hjärta och stort engagemang det finns i unga år. De är, som Celinder och Joakimsson så väl påpekar inget problem att lösa utan diamanter att förädla. 

"Vill och vågar vi se de yngre växa förbi oss och visa oss vägen?" frågar de sig och oss.

Det är en viktig och bra fråga. Här finns en paradox, tror jag. Den ena risken är att vi, som debattörerna påpekar, inte ser att det glimrar i de yngre utan bara eller mest ser dem som något som en utmaning av något slag.

Men det finns även en risk att de äldre kliver tillbaka och låter dem stå ensamma. Så har till stor del redan skett, mentorerna har klivit undan av bekvämlighet eller dåligt samvete eller kanske rent av för att det finns en ungdomskult bland oss där just det ungdomliga uttrycket blir idealet.

Och på många sätt är just det idealet, som Celinde roch Joakimsson påpekar. Där finns så mycket gott, så mycket viktigt, så mycket geniunt. Men det behöver, tror jag, även hjälpen vidare för att fortsätta brinna istället för att brinna upp. Det finns alltför många exempel på det senare.

Jag tror också på att de unga kan visa vägen framåt, där finns att lära och smittas av. Men de unga har även att lära av de äldre. Det är en växelverkan mellan de två, där de berikar och utmanar varandra, som den stora rikedomen finns.

Där ingen av de två blir ett problem utan en tillgång.

Hade tänkt blogga lite tankar tidigare i veckan angående Filadelfia Stockholm och deras uthyrningar (1, 2). Men det blev en artikel istället som kommer i morgondagens tidning.

En bloggpost nu också, dock.

Ingemar Helmner, resande evangelist, skriver i en krönika (ej på nätet, tyvärr) i tidningen Hemmets vän att det är "ett riktigt fattigdomsbevis" att Filadelfia Stockholm nu hyrs ut till profan verksamhet. Han fortsätter:

"Denna kyrka borde ses som en "nationalscen" för hela kristenheten. En enorm resurs! Det finns mängder av duktiga sångare, musiker, konstnärer, entrepenörer i kristenheten som borde kunna fylla den med spännande program. På denna scen kunde uppföras passionsspel/musikaler/konserter året runt som gav eko ut i hela samhället. I denna väldiga kyrka borde det hållas allkristna väckelsemöten vecka efter vecka med nerv, intensitet och gudsnärvaro. Här är platsen för stora nationella bönegudstjänster. Kyrkan måste återta initiaviet!"

Intressant, och en stor dröm. Inte svårt att höra evangelisthjärtat ropa där.

Och samtidigt är det ju omöjligt att inte undra varför inte allt det där infördes och genomfördes för länge sedan, exempelvis när Ingemar Helmner arbetade i Filadelfia Stockholm på 1990-talet? Och uthyrningarna till "profan verksamhet" lär ju ha förekommit även när Ingemar Helmner arbetade i församlingens pastorsteam i och med att de ägt rum sedan 1970-talet: Varför tilläts de då, varför stoppades de inte, var de inte ett "fattigdomsbevis" på den tiden men har blivit det nu?

Det är som bekant mycket enklare att tycka så där på distans än att genomföra dem i verkligheten.

Dessutom är det naturligt att fundera kring om drömmen är genomförbar i praktiken, det skulle behövas en stor samordning och ett uttalat ekumeniskt intresse från församlingar och samfund att förlägga sina konserter/musikaler/väckelsemöten till Filadelfia Stockholm. Eller skulle Filadelfia Stockholm stå för både planering, genomförande och ekonomi? Det känns inte så rimligt, kanske.

Helt klart är att Filadelfiakyrkan Stockholm kämpar med sin ekonomi. Kyrkan är gammal och behöver underhållas för rejäla pengar varje år för att inte förfalla, dessutom behöver den byggas om för att passa nutidens verksamhet. Det är verkligheten.

Då går det förstås att fundera kring beslut och riktningar som Niklas Piensoho och andra i beslutsfattande position nu tagit, tveklöst. Det är logiskt: Hur tänker de, hur prioriterar de? Det kan såväl kritiseras som ifrågasättas.

Men det är förstås även intressant hur det var tidigare. Bakgrunden, vilket arv man ärver och kommer ur, är inte oviktigt.

Alla böcker som adresserar problematiken att så många unga växer bort från kyrkan när de växer upp är välkomna. Jag har själv skrivit en och gläds över att andra lyfter frågan och funderar kring orsaker och lösningar.

Scot McKnight, anabaptistisk teolog och författare till en rad böcker, släpper snart "The King Jesus Gospel". Av reklamfilmen (alla ska visst göra såna numera) att döma så kan det vara intressant läsning.

McKnight refererar till en undersökning som visar att 90 procent av de som växer upp i ett kristet hem tar egna beslut att bli kristna. Men bara 22 procent av dem följer Jesus när de är i 35-årsåldern.

Helt klart är något fel då, konstaterar McKnight, konstaterar jag, konstaterar troligtvis alla.

McKnights tankar är inte så detaljerat utvecklade här, han vill att vi ska läsa boken förstås, dessutom är det här inte frågor som man löser på några korta minuter i en film hursomhelst.

Men han verkar vara inne på att kyrkan måste tillbaka till ursprunget. Inget speciellt nytt i det kan tyckas, det säger väl alla? Ja, i stort sett men många väljer en slagsida tycker McKnight och överbetonar nåd, helvetsundervisning eller fokusera kamp mot synd. 

Kyrkan har förvrängt och krympt evangeliet så att det handlar om att ta beslut för att pusta ut i säkerhet, "innanför", istället för att predika ett evangelium som vägleder och skapar lärjungar, verkar han mena.

Ska bli spännande att läsa hans tankar om hur det paradigmskiftet ska ske i praktiken, det är som bekant enklare i teorin. 

Tipstack till Joachim Elsander

Hade tänkt blogga något kring Filadelfia och uthyrningarna, där finns en del spår att gå vidare med och reflektera runt, men det får vänta till efter helgen. Läs intervjun med Niklas Piensoho och kommentaren kring teologin så länge, om du inte redan gjort det.

Här har du istället nu ett litet undervisningsklipp med Mark Driscoll, pastor i Mars Hill church i Seattle, om världens undergång och Jesu återkomst. Han tar sats ur Harold Campings förutsägelser, som blev världsnyhet i våras, och ger sin syn på det.

Slutsats: "Inför Jesu återkomst befinner vi oss i välkomstkommittén, inte planeringskommittén." Den hållningen utgör faktiskt ganska stor skillnad på hur livet och tonen här och nu blir.

Jag besökte Gullbrannafestivalen i somras och vann ett nytt favoritband: kanadensiska Downhere. De smög sig på mig på något sätt, inledningsvis tyckte jag det kändes dussinaktigt men det växte och i slutet var jag golvad.

Jag gick därifrån med musikerörat smekt och hjärtat vidrört.

Duktiga musiker, kryddad med en fantastisk sångare vid namn Marc Martel. Den killen har resurser på höjden. Dessutom, ett rejält knippe starka låtar med väldigt bra texter. Här är senaste skivan för den som vill undersöka och lyssna själv.

Eller varför inte kolla in det här klippet från en radioshow när de spelar julballaden "How many kings", här sätter de fingret på kristen tros storhet på ett enkelt och bra sätt.

Och på tal om Marc Martel, jag stod och funderade någon låt på Gullbrannafestivalen vilken sångare det var han påminde om där på tonhöjderna. Snart slog det mig: Freddie Mercery, den legendariske Queensångaren.

Det kanske inte var så tydligt i den där balladen nyss, men i det här klippet märks det nog desto mer, eller hur?

Det finns så oerhört många spår att gå vidare på kring det här med ungdomsverksamheten. Vet knappt vart jag ska börja. Varför inte vid åldern?

På något sätt har det lyckats sätta sig att ungdomar ska ledas av unga. Jag var 20 år när jag började arbeta som ungdomspastor i mitten av 1990-talet och det jag vann i åldermässig närhet med koll på populärkultur och dylikt förlorade jag i mognad, insikt och kunskap.

Det finns en massa goda unga ledare, och de behövs, sannerligen. Låt ingen se ner på dig för att du är ung, som Paulus skrev till Timotheos. 

Men frågan är hur nyttigt det är att man, som så ofta sker, blir lämnad ensam som ung ledare. Att en kyrka har en ungdomspastor mellan 20 och 25 må vara hänt, men att lägga det fulla ansvaret att leda tonåringar (det är ändå ett både känsligt och avgörande skede av livet) på någon så ung är inte rättvist gentemot någon, tycker jag.

Unga anställda ledare bör tydligt kompletteras med äldre närvarande ledare, kanske ska huvudansvaret till och med ligga där så att den unge får växa in i uppgiften.

Och tvärtom, anställer man en äldre pastor med ansvar för ungdomsverksamheten så bör man försöka se till att ha yngre ledare på plats också, de ungdomar som vuxit ur tonårsverksamheten exempelvis och befinner sig mellan 20-25 år sådär. Viktigt med dem som har närhet till tonåen också som förebilder, de kan vara mycket enklare att relatera till på en del sätt. Men äldre har ofta viktiga kunskaper och insikter kring såväl teologi, gruppdynamik och pubertet som enbart går att skaffa sig genom erfarenhet.

Därför blev jag lite frustrerad när jag i våras såg en annons där en församling sökte ny ungdomspastor och i sin specifikation skrev att personen skulle vara mellan 20 och 30 år.

Nu kan det ju ha funnits bra anledningar till det förstås i detta specifika fall, såsom att man har många äldre ledare att tillgå, men jag har sett det alltför ofta. Ungdomspastorn förväntas vara ung, inte över 30 år, ska helst inte ha familj och så vidare.

Jag tror det är det fundamentalt feltänk som måste utvärderas noggrant, jag är övertygad om att det finns många över 30 år som vore utmärkta i rollen som vägledare för tonåringar och ungdomar.

Du som är en av dem: Låt ingen ser ner på dig för att du är äldre.

I går startade en liten debatt på Facebook och Twitter, initierad av Simon Johansson, ungdomspastor i Sundsvalls pingstförsamling, som skrev en bloggpost med rubriken "Är det dags att skrota ungdomsverksamheten i kyrkorna?". Senare följde teologen och prästkandidaten Johannes Sköldengen upp med ett inlägg där han problematiserade Johanssons bloggpost och framförallt filmen som den byggdes på.

Filmen heter "Divided" och har cirkulerat ett tag på nätet, inspelad av en ung amerikansk kille som tvekar kring storheten i kyrkornas ungdomsverksamhet. 

Det är en högst befogad frågeställning, kyrkornas ungdomssatsning behöver utvärderas och funderas igenom, noggrannt. Jag har bloggat i ämnet så många gånger att jag inte är nära att hålla räkningen, jag har skrivit många artiklar och jag har skrivit en bok som tydligt berör ämnet.

Alltför många växer bort från kyrkan och tron när de växer upp. 

Hur hanterar vi det, vad drar vi för slutsatser och vilka konsekvenser får det? Ska vi lägga om verksamheten, lägga ner den helt eller bara låta det rulla på och hoppas på ett annat resultat trots samma genomförande (det sistnämnda brukar kallas för höjden av dumhet)?

Goda och viktiga frågor, och jag gillar att Simon Johansson sticker ut hakan och skapar samtal.

Filmen har också sina poänger, även om den är väldigt enkelspårig och knappt alls problematiserar sin egen problematisering, om man så säger. Analysen är enkel och tämligen självklar: För mycket underhållning i ungdomsarbetet, för mycket influenser av "världen" (typ rockkonserter), för lite "riktig" bibelundervisning och framförallt så bedöms hela ungdomsarbetet som tämligen obibliskt eftersom det inte omnämns i Bibeln - fostrings- och vägledningsansvaret ska inte (som nu så ofta) vila på en ungdomspastor utan på föräldrarna och andra vuxna med erfarenhet.

Det sistnämnda håller jag med, jag har skrivit om det vid många tillfällen, inte minst i min första bok. Något oerhört centralt och viktigt går förlorat om unga och äldre hamnar för sig, i synnerhet om det i praktiken blir två församlingar som kanske möts i samma kyrka men aldrig egentligen träffas.

Ungdomsverksamhet - eller barnverksamhet för den delen - får aldrig bli en ersättning för det gemensamma eller för föräldrarnas viktiga roll. Det får aldrig bli mer än ett komplement, då tycker jag också att det börjar kännas obibliskt.

Att ungdomsverksamhet inte omnämns i Bibeln tycker jag dock inte är något större skäl till nedläggning. En församlings verksamhet formas till viss del efter samhället, det är oundviktligt även om det finns gränser för hur mycket det ska få påverka. Ungdomskulturen fanns inte på Bibelns tid på alls samma sätt som nu, det perspektivet behöver vägas in.

Jag är inte heller motståndare till "underhållning" av olika slag gentemot ungdomar, även om det inte får vara det centrala eller bärande. Jag känner dem som vuxit upp i en kyrkas ungdomsarbete och som säger att det bara var volleyboll hela tiden, i stort sett, väldigt lite om Gud. Det är ju totalknas, förstås.

Men det behöver inte vara fel med aktiviteter och annat som är roligt, även om det inte specifikt står i Bibeln. Man kan vara hur "radikal" som helst som ledare och haundervisning och lovsång i ack så många timmar och ändå missa många.

Jag är söndagskoleledare i församlingen jag tillhör och har haft många bibelsamlingar av olika slag, men en del av barnen har jag inte kommit riktigt nära förrän jag spelade innebandy med dem. Det behöver inte vara oandligt med idrottande och liknande, tvärtom kan det vara av yttersta vikt.

"Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; sen kommer det andliga" som den gode Paulus skrev, inte om just detta men det är överförbart.

Ska ungdomsarbetet skrotas? Jag tycker det är värt att ställa den frågan, men svaret är inte givet. Jag tycker att ungdomsarbetet har mycket gott med sig - att få mötas med jämnåriga och få riktad vägledning i aktuella ämnen är bra. Men en del saker mår bra av att komma upp till diskussion, typ dessa:

1. Är det bra att tonåringar ofta leds av någon eller några relativt unga? Inget fel på unga ledare, men behöver inte huvudansvaret ligga på äldre, mer erfarna, än vad som ofta är fallet nu? Som varit med längre, utbildat sig, förstår gruppdynamik med mera.

2. Är ungdomsarbetet i praktiken en egen församling som man växer ur när man blir äldre, typ när man lämnar tonåren?

3. Fråntar församlingen föräldrarnas deras roll, helt eller delvis? Läggs den andliga fostran i församlingen, hos den unge ledaren? 

Det är några av de huvudfrågor som jag skulle skicka med. I övrigt delar jag filmens budskap om att det är viktigt för församlingar att fundera på hur man uppmuntrar och utbildar föräldrar så att de förstår sin uppgift och så att de blir bra på att genomföra den. Det borde vara en stor del av barn- och ungdomspastorers arbete, stor del av deras kraft borde läggas där istället för att överta föräldrarnas roll. 

Men, och detta bör betonas, det handlar om både mamman och pappan, förstås. I filmen talas det i stort sett enbart om att det är pappornas ansvar och uppgift och det tror jag inte alls.

Ska vi skrota ungdomsverksamheten? Kanske. Men hellre förbättra, hellre göra om och göra rätt.

Hittar den här annonsen i Dagen idag.

Är den inte rätt fin? Typ inriktad på något rätt centralt och viktigt: Om vi får någon som har en tydlig kallelse från Gud så får vi vara nöjda, typ. 

Annars är det vanligt med en lång lista i de här annonserna kring vad församlingen önskar för person och vad den ska kunna och klara av. Inte sällan känns det övermäktigt och orimligt, som Gerd Johansson skrev i en debattartikel i Dagen häromveckan.

Läs gärna den, väldigt tänkvärd och bryter gentemot mycket av nutidens tänk.

Hallå där, minns ni mig? 

Jag förstår om ni svarar nej, uppehållet har varit långt. Inte ett enda inlägg på hela juli, och ytterst sparsamt i juni. Lite lägre tempo än vad jag tänkt och trott, men jag tror det varit bra. Har behövt återhämta mig efter ett intensivt halvår med bokskrivande och annat arbete, förhoppningsvis 

Dessutom har det varit ytterst välbehövligt att koppla bort så mycket arbete som möjligt och få ha fokus på familjen, att ha tre små barn kräver ju sitt.

Men helt går ju förstås aldrig att koppla bort något man brinner för och lever med, därför har en del tankar och fundringar lagrats på hög. De lär komma fram här framöver.

På återhörande.

Hej kära bloggläsare,

det har varit tunt här de senaste veckorna. Det har sina förklaringar. Häromveckan var jag ledig på grund av sjukdom i familjen och därefter slukades jag förra veckan av Nyhemsveckan där jag bloggade en del på konferensbloggen.

På tal om Nyhemsveckan - i dagens tidning har jag en kommentar kring satsningen på att samla alla generationer tillsammans i starten av varje dag. Så makalöst bra, så mitt i prick! Varje församling borde hem och fundera på hur man gestaltar detta i sina sammanhang lokalt. 

Läs gärna texten om det hela, och titta mer än gärna på ett exempel på hur de la upp det så att det blev barnvänligt men inte barnsligt och lyckades nå såväl de unga som de äldre. Denna dag med "Halleluja" som tema. Naturligtvis är det något helt annat att se det på webben så här efteråt än att vara på plats i hallen, men en känsla av hur det var tror jag du får.

Första 20 minuterna är det som gäller, se och och njut, se och lär. 

Vi möts framöver här igen, även om det nog dröjer. Nu hägrar semester. Trevlig sommar!

Här är en video som på ett enkelt sätt förklarar något som det talas mycket om i dag - den missionella kyrkan. Kort förklarat: En kyrka som inte arbetar för att få människor till sig för att berätta evangeliet för dem utan som istället tränar och sänder ut de människor som är med i kyrkan så att de tar med sig budskapet ut där de går.

Det är förstås en oerhört logisk och riktig tanke, en mycket effektivare modell. 

Men det finns, tror och menar jag, en lurig risk med det här tänket om man inte passar sig. Det är extremt lätt hänt att den församling som inriktar sig på att främst utrusta sina egna i själva verket blir kontraproduktiv och motverkar själva förhoppningen.

För om gemenskapen och språket tillåts bli väldigt internt (vilket är naturligt att det blir, alla som är där är ju "med") så står man i praktiken där utan möjligheten att sprida det där budskapet vidare eftersom man saknar de vänskapsbanden; alla man känner är i princip redan med i kyrkan. Och/eller så saknar man möjligheten att kommunicera, man är van vid att tala om tro på ett visst sätt, så som det görs i kyrkan.

De församlingar som vill arbeta på det här sättet har därför en utmaning att fokusera på rätt ämnen (om man mestadels lyfter sånt som berör redan kristna är det svårt att ta med sig det ut i vardagen) och att tänka till på vilket språk man kommunicerar med. Används ett internt språk så präglar det och man tar efter.

För i allmänhet tenderar vi att vara som barn: Vi gör inte som det sägs, vi gör som det görs. 

Ps: Jag tar upp det här mer uttryckligt (bland mycket annat) i nya boken "Vägen är smal men livet är brett"

Jag lovar, jag ska inte ägna resten av livet åt att blogga om pingströrelsen och Katolska kyrkan men det är uppenbart att det väcker mycket känslor och tankar, så det blir åtminstone en bloggpost till (tidigare bloggposter här och här).

Jag läser kommentarer till de tidigare bloggposterna och slås av att somliga verkligen verkar vilja hitta tecken på att pingströrelsen och dess församlingar har blivit eller är på väg att bli mer katolska. Man säger att man inte vill att pingströrelsen ska gå i en katolsk riktning men gör allt för att slå fast att det är så med tecken som tecken som ofta är så långsökta att man måste ha kikare för att se dem.

På sina håll verkar man nästan vara ute efter att hitta anledningar till att rättfärdiggöra ett fjärmande från församlingsliv. Det är sorgligt i så fall, och om man leder andra till samma tendens utifrån märkliga gissningar på distans är det än sorgligare. Då har man knappast vunnit något.

Den påstått tydliga förändringen av pingströrelsen åt katolskt håll menar jag alltså är mycket överdriven om inte rent av påhittad), men det har skett en förändring och kanske är det den som man egentligen har problem med? Jag menar att pingströrelsen har gått från att vara negativ till att vara neutral.

Förr fanns ett tydligt generellt motstånd mot Katolska kyrkan. Man skulle inte lyssna på något alls från det hållet, och det gjorde man inte heller. Det var ointressant eller rent felaktigt att så göra, där fanns inget gott att finna.

Så statiskt är det inte i dag. Katolska kyrkan räknas i dag i allmänhet som kristna syskon, men inte som närmaste brorsan, om man uttrycker sig så. Det finns andra syskon i familjen som man har enklare att förstå och relatera till men släktskapet och utbytet finns där. Man har upptäckt att det ju finns mycket som förenar och att goda tänkare och teologer som Wilfred Stinissen, Anders Piltz och Henri Nouwen har väldigt mycket berikande att komma med.

Jag har exempelvis själv läst en del av dem (inte i närheten så mycket som jag läst teologisk litteratur från min egen tradition, men litegrann) och tyckt att mycket varit fantastiskt bra och fördjupat min tro. Det är berikande att möta andra traditioner.

Men annat har jag ställt mig mer tveksam till eller kanske rent av skakat på huvudet åt. Synen på exempelvis helgon, Maria och påven är liksom inte riktigt min. När jag häromveckan besökte Rom under en weekend tillsammans med frun gjorde vi som de flesta turister och besökte Vatikanen. Intressant och fascinerande, jag är glad att vi gick dit. Men inte ens när jag var i Rom kände jag att jag var "på väg till Rom", i den där bemärkelsen som så många talar om. Jag kände mig neutral, rent av rätt likgiltig, tror jag man kan säga. Det är på många sätt långt ifrån min tradition, det är bara att konstatera.

Ungefär där tror jag att många pingstvänner av i dag står. Varken negativ eller positiv helhetsmässigt, om man säger så, det pågår varken en katolicering av pingströrelsen eller ett krig emot Katolska kyrkan.

Jag tror man kan säga att uttalandet från Pelle Hörnmark på Pingst rådslag för några veckor sedan tydliggjorde hans och pingströrelsen hållning. Han berättade att han fått frågan från någon för ett tag sedan, angående spännvidden Katolska kyrkan och nyjudaismen: "Hur är det, ska vill Rom eller Jerusalem?".

Hörnmark hade svarat: "Vi har fullt upp med att ta oss till grannen" och upprepade det inför de församlade: "Vi är inte på väg till Jerusalem eller Rom, vi ska försöka ta oss till grannen, det är dit vi är på väg. Möjligtvis till Övre salen men ingen annanstans, ni kan känna er helt lugna." (predikan går att se på pingst.se, en bit ner på sidan).

Tittar man på de senaste årens konferenser och utveckling inom pingströrelsen är detta den spik det hamrats intensivast på, av Hörnmark, Niklas Piensoho, Magnus Persson och en rad andra: Man vill nå bredare utåt, bryta den isolering och negativa trend som varit alltför tydlig senaste årtiondena.  Det är det "kriget" man står i.

Pingströrelsen är kanske således inte speciellt positiv till Katolska kyrkan i bemärkelsen att det aktivt ändrar teologin bort från traditionell syn, men man är inte heller negativ på så sätt att man lägger kraft på skillnaderna och definierar sig utifrån dem.

Och det kan man förstås ha olika åsikter om och önska vore annorlunda, det säger jag egentligen inget om. Men det är nog bättre och konstruktivare att i så fall kritisera det utgångsläge som finns än att utgå ifrån ett annat som bara finns i teorin.

Nu har jag under två dygn suttit och sett kommentarer droppa in på min blogpost angående om pingströrelsen håller på att bli mer katolsk. Jag konstaterar att det är ytterst sparsamt med konkreta saker att peka på. Eller ja, det är egentligen ingen som pekar på någonting.

Bloggen Aletheia, som ofta skriver kring "tåget till Rom", har också skrivit och tycker att jag ger uttyck för "den aningslöshet som tycks florera inom pingströrelsen av i dag". Men några konkreta exempel på hur pingströrelsen blivit mer katolskt ger inte heller de. 

I övrigt så nämner folk både det och ena och det andra i försök att hitta tendenser till förändring i katolsk riktning: Kommunitetsliv, nattvardsgång, lovsång, ljuständning etcetera.

Allt som på något sätt är annorlunda mot förr verkar av vissa betraktas som tecken på ett sakta uppgående i Katolska kyrkan och att "tåget går till Rom". Nåväl, de flesta av de där ovan nämnda sakerna är ju inte särskilt katolska alls, de kommer minst lika mycket från andra kristna traditioner.

Pingströrelsen har tagit intryck från andra sammanhang på ett annat sätt de senaste årtiondena, det tror jag man kan fastställa. Jag har personligen svårt att se det som en förlust, det är klart att det finns lärdomar att dra från annat håll än det egna. Utveckling och vidgning är positivt, men det finns förstås även en risk att man tappar bort egna goda särdrag och betoningar i en sådan process. Att man går från en i det närmaste självgodhet över att man har den perfekta läran och formen till ett dåligt självförtroende där allt ifrån den egna traditionen nästan ses som lite sämre än allt annat.

Från ett dike till ett annat, alltså.

Det är något att fundera över och se upp med; att inte sälja ut det egna arvet i inköpet från andra traditioner. Lyckas man med den balansen tror jag att det blir bättre, inte sämre.

Förändringar kan vara jobbiga och svåra, men man tjänar inget på att förvränga och läsa in en massa saker som inte är sanna i de förändringar som skett och sker.

Det finns inga konkreta praktiska tecken på en katolicering av den svenska pingströrelsen, det känns som att det går att slå fast det när inte ens de ivrigaste förespråkarna för att en sådan förändring sker kan ge exempel. Därmed inte sagt att man inte kan vara kritisk till dialogen med Katolska kyrkan eller känna behov av att markera lärofrågor som man vill betona att ingen förändring får ske i (och det verkar ju, utifrån artikeln häromdagen i Dagen, som att det är samma saker som pingstledarna själva tydliggjort att man har en avvikande syn än Katolska kyrkan kring).

Men ingen tjänar på överdrifter eller påhitt, ingen tjänar på falska verklighetsbeskrvningar.

Och faktum är att det går se ett lite otippat mönster: Församlingarna och pastorerna jobbar på i sin egen tradition (om än något vidgad i förhållande till historien med inspiration från andra kristna traditioner) medan de som slutat gå till församlingarna sitter bredvid och varnar för att de församlingar de inte besöker blir mer katolska.

Så i praktiken är det kanske främst de som är upptagna med den teologi som de tycker att andra inte borde vara så upptagna med.

Glömde ju blogga om detta igår; några rader kan det ju vara värt här angående att jag skrivit en ny bok som släpps i dagarna. Väntar den från tryckeriet senast i början av nästa vecka,

Känns väldigt spännande, och nervöst. Har jag träffat rätt? Hittills har fem personer läst, två goda vänner, min fru och redaktören. Kan man lita på deras respons eller är de alltför närstående och snälla...? Det ska bli spännande att se reaktionerna.

Men jag är nöjd själv och det är väl egentligen det viktigaste. Jag har försökt formulera mig kring någonting som jag burit inombords under en längre tid och det har varit välbehövligt för mig. "Jag skriver för att veta hur jag tänker", har någon sagt. Ligger mycket i det.

Och jag tror att det jag lyfter i boken "Vägen är smal men livet är brett" angår många. Jag försöker teckna hur en vuxen radikalitet kan se ut, men istället för att med fler ord här berätta om boken och dess tanke så länkar jag till intervju i Dagen igår, förlagets informationstext med efterföljande intervju samt ett utdrag ur bokens epilog.

Väl mött mellan pärmarna.

Hoppas ni läser texten om dialogen mellan Pingströrelsen och Katolska kyrkan i dagens tidning. Klart ni gör, det här ämnet tycks beröra många Dagenläsare i massor. Rent av oproportionerligt mycket, kanske?

I och för sig, om man tycker att Katolska kyrkan inte alls är kristna så är det ju inte så konstigt om man som pingstvän reagerar. Jag ser en del såna reaktioner, inte många men heller inte få: "De har en annan lära, i grunden" skrev en pingstpastor till mig förra veckan. Då är det kanske naturligt att tycka att det inte är dialog utan rak tillrättavisning eller avståndstagande som gäller.

Men ibland låter det på bloggar och annat som att den synen är en självklarhet och en allmän hållning inom pingströrelsen, hos dess pastorer och bland "gräsrötterna". Inte alls. En del är väldigt positiva till Katolska kyrkan, andra tycker att de är kristna syskon som man är nära i vissa avseenden men har långt till i andra. I det centrala och avgörande tycker man sig dock vara överens, ungefär som Pelle Hörnmark och Olof Djurfeldt resonerar i artikeln kring dialogen, alltså.

Själv har jag mest funderat på det här utifrån ett praktiskt snarare än teoretiskt plan. "Pingst är på väg till Rom", säger en del och hänvisar till dialogen med Katolska kyrkan och resan till Vatikanen som bevis. Jag har tittat mig omkring i den församling jag finns med i och andra (och de är många) som jag besökt under de senaste år när dessa samtal pågått och letat efter tendenser till att det blir mer "katolskt" i någon bemärkelse.

Vad jag hittat? Ingenting.

Kan ni hjälpa mig upptäcka något?

Jag är trebarnspappa och äldste sonen är i åldern där det är barnkalas mest hela tiden. Alla i klassen vill helst bjuda alla, och vid sidan om det finns andra kompisar som också gärna bjuder.

Det innebär att de allra flesta föräldrar har svårt att få plats med kalaset hemma, ett tjugotal barn med spring i benen tar lite plats, så många hyr in sig någonstans: McDonalds, bowlinghallen och så vidare. Många ställen, kanske i synnerhet i storstäderna, erbjuder ett paket där lokal och någon fika eller mat ingår. praktiskt, men det kostar en rejäl slant. Och till det ska presnter köpas...

Sammanlagt blir det en del på ett år, och för många förtas glädjen, den drunknar i omkostnaderna. Svenska Dagbladet uppmärksammade den här trenden bra häromveckan i ett par artiklar, läs gärna dem (1, 2, 3)

Jag har under ett par år funderat kring detta och sett bekymret. Det skenar liksom iväg och spårar ur, ribban höjs mest hela tiden - presenterna blir dyrare och kalaställena också.

Tror det där behöver utmanas och kämpas emot, genom att visa andra exempel själv men också genom att erbjuda andra alternativ om sådana finns. Och tänk, det tror jag att väldigt många kyrkor kan.

På väldigt många håll finns stora och bra lokaler, ofta anpassade för barn. Erbjud människor att använda dem! Hyr ut, ställ till förfogande. Sätt upp 300-500:- som riktmärke men kommunicera tydligt att den som inte kan betala får låna gratis (tro mig, de allra allra flesta som kan betala kommer att göra det...) eller bestäm er för att inte ta betalt alls - se det som en tjänst gentemot människor och en chans att få vara med och bryta en kommersiell utveckling som leder till mycket ångest. Som bonus kommer ni få en vidgad kontaktyta gentemot barn och föräldrar, men det är bara bonus.

Öppna kyrkans barnlokaler för barnkalas!

En del texter i tidningen i dag från pingströrelsens rådslag den gångna helgen, bland annat om hållningen i medlemsfrågan - vilka får/kan vara med i församlingarna, ska troendedopet vara den enda och givna porten in till medlemskap i en pingstförsamling?

Frågan är orsakat debatt de senaste åren och kanske allra mest senaste halvåret: Ska det ruckas på den den klassiska pingsthållningen?

Svaret är väl egentligen både ja och nej. Läromässigt sker ingen förändring, något annat än troendedop ska inte förkunnas eller praktiseras i en pingstförsamling. Däremot kommer man tillåta olika praxis kring medlemskap och det är egentligen allt annat än häpnadsväckande - så har det redan sett ut länge.

Nya pingstförsamlingar, exempelvis United Malmö, har valt andra medlemsmodeller (de har ett tredelat medlemskap), andra är samarbetsförsamlingar anslutna till ytterligare samfund vilket kan medföra att olika dop- och medlemskapstraditioner möts och krockar. Dessutom finns redan exempel på pingstförsamlingar (exempelvis Habo) som redan tidigare välkomnat medlemmar som inte är troendedöpta.

På många sätt är helgens inriktning därför ganska odramatisk. Egentligen handlar det mest om ett slags erkännande och förtydligande om hur verkligheten redan ser ut sedan ganska många år, samt ett konstaterande att den verkligheten är okej och bra.

Kanske ska man även väga in det postuma priset till forskaren och pingstpastorn Bertil Carlsson i detta. Han skrev 1973 uppsatsen "Organisationer och beslutsprocesser inom Pingströrelsen" för vilken han fick mycket intern kritik. Självbilden var att pingströrelsen inte hade någon organisation, man var ju inget samfund som andra. Carlsson visade på att verkligheten var en annan: Det fanns informella strukturer.

Kanske är det i det ljuset man ska se skapandet av Pingst - Fria församlingar i samverkan och etablerandet av samfund: Att den svenska pingströrelsen till slut tröttnade på att vara informella?

Och likadant kan i så fall nog sägas om helgens beslut kring medlemsfrågan. Nu har man sagt hur det är, hur verkligheten ser ut, bättre att göra det formellt än hålla det informellt (och formaliserar sig i någon form av trosdokument). Någon förändring i praktiken är egentligen svår att peka på, den förändringen har i så fall skett för länge sedan precis som bildandet av samfund skedde långt innan det gjordes formellt.

Apropå bloggposten "Jakten på villolära" och listan med saker att se upp med - här är ett fantastiskt klipp med Mark Driscoll, pastor i Mars Hill Church, Seattle. Rubrik: "What´s wrong with religious people?". Hans svar: Mycket.

Han listar åtta problem med religiositet utifrån fariseerna i Bibeln:

• De är mer kända för vad de är emot än för, är negativa och letar efter fel.
• De missar det stora perspektivet och fastnar i tämligen oviktiga detaljer.
• De tycker att alla andra ska bättra sig men omvänder sig inte själv, säger aldrig förlåt eller erkänner fel.
• De förenklar och citerar gärna bibelord som enkel lösning, som manual, och vill inte förstå att människors situation ofta är svår och att det krävs närvaro och känsla för att förstå och hjälpa.
• De vänder sig till redan troende istället för icketroende, de "kidnappar" kristna för att kämpa emot andra kristna.
• De väljer att tala om människor, inte med dem. Hellre offentlig debatt än reda ut sinsemellan.
• De blandar ihop principer och metoder, tycker att alla behöver praktisera principerna på samma sätt som de själva gör.
• De försöker förflytta fokus från det viktigaste uppdraget, de "försökte kidnappa Jesu tid, kraft och glädje."

Allt fler församlingar tänker kring åldersgruppen "Unga vuxna", vilket är mycket glädjande. Det är ett skede av livet som ofta missats att uppmärksamma: Fullt fokus på barn och tonår men sedan har det liksom tagit slut. Steget till "vuxenförsamlingen" och dess gudstjänster har ofta varit stort.

Många tappar bort såväl församling som gudstro i det där skedet av livet, i förändringens stora tid - föräldrahemmet lämnas, familjen kanske bildas, studenten blir arbetare och så vidare. Där och då behövs hjälp och god vägledning.

Det här är en av mina hjärtefrågor, tydligast uttryckt här, och därför gläds jag över alla goda initiativ som vill göra något bra för att förbättra. Pilgrim har anordnat flera höstmöten på Bjärka-Säby för åldersgruppen 19-39 och om en månad (17-19 juni) är det dags för en samling på Strandgården utanför Halmstad: "Riktning 2011"

Det är Svenska missionskyrkan och ungdomskonsulenten Jenny Fredén som är initiativtagare till arrangemanget men inbjudan går ut brett. Pastorn och författaren Runar Eldebo kommer tala, Equmenias generalsekreterare likaså.

Du kan läsa mer om helgen här (anmälan har gått ut men det finns platser kvar, vet jag).

Rekommenderar ett besök för den som befinner sig i åldersgruppen och slår samtidigt ett tydligt slag för att varenda församling sätter sig och funderar på vad man har för tänk för de unga vuxna. 

Något ytterligare kring detta om att tänka olika teologiskt. Här och var och nu och då springer jag på - exempelvis i bloggosfären och på Facebook - inlägg och kommentarer som varnar, förfasar sig eller avfärdar andra personer eller församlingar.

Jag är minst sagt kluven till det där.

Jodå, jag vet om att det kan vara så väl viktigt som nödvändigt att reagera och säga ifrån, dra en gräns. Bibeln utmanar mer än en gång för det. Och jag har själv gjort det, både i den här tidningen (exempelvis i samband med Benny Hinns predikobesök i Sverige förra sommaren) och i församlingsgemenskap. Jag tror att det finns risk att vara för slapp, det går att vara för tillåtande i negativ mening. Och jag tror definitivt inte på en "locket på"-mentalitet som innebär att man inte får föra fram sina åsikter och funderingar av kritisk eller negativ art.

Men jag tror samtidigt att det gäller att vara försiktig och klok. Här är några tankar, snabbt formulerade.

• Risken är stor att jag inte låter mina egna åsikter utmanas utan att jag direkt reagerar emot det som avviker. Det kan ju - hemska tanke - vara så att jag inte förstått allt rätt eller har hela sanningen kring allt.

• Jag tror att det är viktigt att vara extra försiktig om man inte har ett ledarskap som andra tydligt bekräftat. Det krävs speciella gåvor, inte bara för att tydliggöra och urskilja sånt som är fel utan även för att kommunicera det på ett tydligt och konstruktivt sätt. Då är det tryggt om man inte står själv utan att andra bekräftat ens förmåga på området.

• Det är främst det närstående som ska kritiseras. Alltför mycket av tyckandet och tänkandet jag ser när jag tittar mig omkring handlar om "de andra", de på litet eller stort avstånd från det egna sammanhanget. Varför lägga så mycket kraft på dem? Visst, jag förstår att det blir en spänning kring de frågorna i nuet när ekumeniken är mer utbredd än tidigare, vi har liksom vuxit närmare varandra. Men ändå, visst är det kring det egna sammanhanget - för att inte tala om det egna livet - som Paulus främst varnar och manar till noggrannhet?

• Många reaktioner sker dessutom på väldigt konkret avstånd. Böcker och hela församlingsbyggen kritiseras eller avfärdas genom hänvisningarna till någon artikel, recension eller bloggpost. Att bedöma och spekulera på distans ska man vara försiktig med, att döma på distans borde vara helt uteslutet. Vill man själv bli bemött och behandlad så? Det är en söndagsskolefråga som man aldrig blir för gammal för att ställa sig.

• Vad finns i botten, finns det kärlek där? Greg Boyd har skrivet årets hittills bästa bloggpost kring att den ultimata villoläran är att tappa bort kärleken till andra kristna, där och då sker ett stort svek som innebär att man ger en felaktig bild av Gud och som innebär att andra doktriner - hur sanna de än kan vara - bara blir skrällande cymbaler.

• Risken är överhängande att fokus hamnar på något viktigt istället för det viktigaste. Att sprida god lära, med sitt liv och med sina ord, är viktigare än att jaga felaktiga läror. Främst är uppdraget att förkunna Jesus och förkroppsliga ett lärjungaskap. Det är lätt hänt att kidnappas så ens liv snarare handlar om något annat.

• Se framför allt upp med att inte leta efter så mycket fel att ingen församling håller måttet. Ingen sådan är någonsin perfekt vilket kan vara frustrerande, ibland är det viktigt och riktigt att stå upp för en förändring eller kanske till och med säga ifrån på något sätt. Men samtidigt som det kan vara frustrerande så är det också bra att det aldrig blir perfekt - då kan även du och jag passa in, ju. Värna församlingsgemenskapen, den är viktig.

Angående detta med universalism, himmel och helvete (och kring en massa andra frågor där det uttrycks sådant som man själv inte tycker är självklart) dyker åsikten upp att "vi ska inte lägga kraft på vad Rob Bell, Wilfred Stinissen och andra tycker och tänker i de här frågorna - vi borde fundera på vad Bibeln säger istället."

Som om det bara är att läsa, och som om inte Bell och Stinissen läst. 

Jag tror på den egna läsningen men även på att möta andra som också läst, och gärna då dem som inte står i exakt min tradition och bara bekräftar det jag redan tyckt och tänkt. För mig är det berikande, inte farligt. 

Visst kan det finnas behov, här och där och nu och då, att dra en gräns och säga "det här tror inte jag, så tolkar inte jag det" eller till och med "det här menar jag är helt fel" men många tycks snarare ha det där som standardläge - tolkar någon något annorlunda än jag och min tradition så är personen "helt obiblisk" eller "villolärare". 

Jag gillar det här klippet av reformerta pastorn och författaren Tim Keller där han pratar om det här med bibeltolkning och sätter fingret på hur svårt det är och hur stor mångfald det kan finnas kring hur man läser och tänker angående vad som ska tolkas bokstavligt och bildligt - och det inom samma kristna tradition. Han säger att det finns de som står honom oerhört nära i teologisk syn men som ändå tolkar väldigt annorlunda än han själv gör.

Det är viktigt att vara medveten om det och ödmjuk utifrån det, både kring de som står en själv nära och de som befinner sig längre bort från den egna traditionen.

"Sluta skriv så mycket om Rob Bell, han är marginell och inte alls inflytelserik". Ungefär så kan somliga kommentarer här på bloggen, Twitter och i mailkorgen sammanfattas. 

Det var innan Rob Bell kom med på Times hundralista över världens mest inflytelserika, alltså. Sen har det varit tyst kring det.

Men kritiken gentemot honom och hans "Love wins" finns förstås kvar, inte minst kring att hans syn sägs vara universalistisk och medföra att alla - eller i alla fall väldigt, väldigt många - hamnar i himlen till slut.

Och det samtalet kan förstås föras, det till och med bör föras. Men här och var blandas begreppen ihop: "Aha, universalister, det vet man ju hur de är - liberala som menar att alla oavsett religion hamnar i himlen, som menar att Jesus bara är en väg bland många vägar, att alla religioner leder till samma mål."

Men det är att göra det för enkelt. Eller ja, det är faktiskt att missa något väsentligt.

För om det är universalism som Rob Bell och andra står för så är det en ny form, en "evangelikal universalism" som James KA Smith kallar den. Däri är inte Jesus förminskad, tvärtom så betecknar Smith den som kristuscentrerad - om alla räddas så är det genom Jesus, genom hans seger över synden och döden. Inget annat.

Även en sådan syn kan kritiseras (det gör James KA Smith exempelvis) men det är en viktig definition att ha med sig i sammanhanget. 

Söndagen den 15 maj sker något historiskt, om än inte av digniteten världsnyhet.

2008 predikade Dan Salomonsson, föreståndare i Uppsala pingstförsamling, på Livets ord. Ett lokalt utbyte. Nu är det dags för nationelle pingstföreståndaren Pelle Hörnmark att ta klivet upp i samma predikstol.

Pingströrelsen och Livets ord har historiskt sett haft väldigt spända relationer (se den här delen i artikelserien jag skrev om Livets ord häromåret) men de har blivit varmare på senare år. Ulf Ekman, Carl-Gustaf Severin och Stefan Salmonson - samtliga profiler inom Livets ord - har talat på pingströrelsens stora sommarkonferens Nyhemsveckan. Utöver det har exempelvis Ekman talat i en rad andra pingstsammanhang, nu senast Världspingstkonferensen. 

Men åt andra hållet har det varit tunt. Bröderna Kjell och Stanley Sjöberg har talat på Livets ord, Birger Skoglund likaså. Samtliga brukar räknas till pingströrelsen men har haft antingen resande tjänster eller arbetat i församling som inte varit ansluten till pingströrelsen (Stanley Sjöberg, Centrumkyrkan). 

Nu följs alltså Dan Salomonsson upp av Pelle Hörnmark. Frågan är om nästa steg är att någon svensk pingstpredikant kommer finnas med på exempelvis Europakonferensens talarlista. På konferensnivå är utbytet hittills enbart ensidigt, som jag påpekade i somras.