Det har varit mycket David Wilkerson senaste veckan, efter hans död. Här kommer ännu mer.

Filmen "Korset och stiletten" är en klassiker. Tänkte tanken häromdagen att jag gärna skulle se om den, kollade om den fanns att köpa på olika sajter men fann inget. Då la en Facebookvän upp en länk på sin status till Cross-TV som lagt upp filmen för fri visning. In och titta!

Dessutom skriver jag om David Wilkersons liv i tidningen i dag, en ganska personlig text som fasta på hur Wilkerson utmanat mig men också skapat viss oro (i mer negativ än positiv mening). Spänningsfältet mellan evangelisten och profeten är spännande, tycker jag.

Om han nu var profet. Själv reste han frågetecken kring det i en Charismaintervju som gjordes för några år sedan. Eller nej, han sa rent av att han inte var det: "I´m not a prophet, just a watchman."

Nåväl, en del bitar i exempelvis boken "Synen" är onekligen ganska på pricken, det är svårt att komma förbi det. Och, säger någon, sedan hade vi ju den där hälsningen till svensk kristenhet 2004 (läs utdrag, se hela predikan på TV-Inter play) - där var han väl sannerligen på pricken?

Verkligen, men frågan är om det per automatik ska räknas som en profetia? I stort sett känns det som att det räcker att öppna ögonen för att slå fast att det är för mycket apati och likgiltighet i svensk kristenhet. Men det krävs mod att bära fram det, och mod hade David Wilkerson. Därom råder inget tvivel. 

Och att Gud hade en hälsning via Wilkerson känns rätt tveklöst för mig.

Hade tänkt hunnit blogga om ett par olika grejer, men tiden har sprungit ifrån mig. Får återkomma.

Hittade det här klippet från när jag var med i "Kväll med Ulf Ekman" häromåret och diskuterade ungdomar och församlingsliv tillsammans med Joakim Lundqvist (som leder elevorganisationen Ny Generation). Så håll till godo med det så länge, om ni nu ville ha något att titta på och fundera över.

Boken vi talar utifrån kan man köpa här, om man så vill.

Jag spelade fotboll med pingstpastor Roland Eckerby i lördags. Eller ja, vi sparkade åtminstone en boll oss emellan på gatan i Habo där han och min svägerska med familj bor. 

Jag var ute och lekte med mina barn, han med sina barnbarn.

"Skaffa många barn Carl-Henric, många sladdbarn, så många du orkar" sa han med ett leende: "Det håller dig ung och levande.".

Jodå, han vet om att det även tar på krafterna att ha barn men berättade att tystnaden som uppstår när yngsta barnet flyttat hemifrån inte är så givet enkel att hantera. Eckerby gillade närvaron av barnen och deras kompisar, därför var det högtidsstund när äldsta dottern med familj nu var på besök och fyllde villan med liv.

"Du får ta och bli söndagsskolsledare", föreslog jag leende som lösning på problemet och fick följande svar tillbaka:

"Jag brukar försöka titta dit ibland, ett par gånger per termin i alla fall. Senast spelade jag Potifars hustru i ett drama", sa han och skrattade. Han tillade: "Det är viktigt att vara med där ibland, för att känna på stämningen och se hur det är, för att möta barnen men också för att träffa ledarna. Hur ska jag kunna vägleda och hjälpa dem annars?"

Jag tror Roland Eckerby sätter fingret på något viktigt där, något som alltför få föreståndare och pastorer förstått. Det borde vara obligatoriskt att regelbundet besöka söndagsskolan, gärna hålla i en samling men åtminstone finnas med för att se och lyssna. 

Det är inte hållbart att en så viktig och central verksamhet blir en sidoverksamhet eller läggs ut på entrepenad. Det är viktigt att relatera till barnen, för deras skull och för sin egen skull.

Ni föreståndare och pastorer - när var ni på söndagsskolan senast? Om svaret är att du aldrig varit det eller att det var flera år sedan så tycker jag att du ska skämmas.

På riktigt, djupt. 

Ta Roland Eckerby som förebild.

En fantastisk påskhelg är avslutad. Vilket väder, och vilket budskap! Påsken blir större och viktigare för mig varje år.

Jag är ingen speciellt intensiv kyrkoårsförespråkare, även om jag ser poängen och tycker att det finns många fördelar i den stora rytmen. Jag är uppvuxen i en annan tradition, helt enkelt. Men sådana här helger så kan jag mer längta efter den där rytmen som finns i kyrkoåret och som ger de olika påskdagarna olika innehåll. Det finns ju en sådan bredd och mångfald däri att det räcker för hela livet.

Min pingsttradition öppnar litegrann - eller mycket - upp för att man väljer de sidor man tycker bäst om och så betonar man dem på bekostnad av annat. Det är baksidan av friheten och möjligheten att vara flexibel.

Jag tänkte på det där nu i helgen, mitt i fantastiska påskgudstjänster med så mycket gott, hur lätt det är att allt liksom blir påskdag. Uppståndelsen omsjungs och blir central redan på långfredagen, typ.

Och det kan finnas något naturligt i det, för vi vet ju utgången. Vi är inte i samma position som de första lärjungarna, vi läser och ser sammanhanget utifrån evangeliernas berättelser i efterhand och i ljuset av Nya testamentets brev som förklarar långfredagen. Så är det förstås.

Men bara för att man har tillgång till ett facit så behöver man ju inte titta i det ständigt. Man måste inte springa händelserna i förväg, det kan finnas en poäng i att kontrastera och låta långfredag och påskdag vara väldigt olika - tänk moll och dur - och få möta påskens helhet. Uppståndelsen blir påtagligare och maffigare då.

Hur tänker du kring detta - är det lika bra att spela ut påskdagskortet på en gång eller finns det anledning att låta de olika dagarna vara olika och komplettera varandra så att påsken blir en helhet?

Om man nu ska börja twittra så ska man förstås göra det så att man får maximal uppståndelse redan från inlägg ett. Ungefär så verkade NHL-stjärnan Mike Fisher tänka när han skrev sin första tweet på påskdagen:

"Happy Easter to all! Our Lord has risen!! Thanks u Jesus."

Häftigt.

Tipstack till Linus Hugosson, som även påpekar att Mike Fisher är gift med grammyvinnaren Carrie Underwood. Där ser man. 

Och kolla gärna in Fishers vittnesbörd.

Robert Eriksson är pastor i Missionskyrkan i Sävedalen och sångare i Folk, dessutom bloggar han mycket läsvärt och delar varje tisdag med sig av en spotifylista med god musik inom ett tema. Både något för ögat och örat, alltså.

Häromveckan bloggade Robert om vikten av ärlighet men att det inte ska stanna där, man ska gå med den ärligheten rakt in i Guds famn och bli omsluten och därefter gå ut på ett "helandeuppdrag" - att handla, göra skillnad, vara lärjungar.

Och så¨avslutade han med den här sången, helt och totalt fantastisk. Jag postar två versioner, jämför dem gärna. Det är väldigt intressant att upptäcka hur lika lyssnarna reagerar, hur skratten kommer och dämpas.

Mycket tänkvärd sång om flykt från djupa ärligheten och om friheten och friden som finns att erövra för dem som går ända fram till Gud.

Det som berör mig mest med Anders Torps berättelse, som sätter fingret på osund karismatik, är att han är så ung. Han är 22 år och har vaknat upp kring att han inte vill ha något att göra med det som var hans liv för bara några år sedan.

Och nu talar vi inte främst om den där problematiken som jag skrivit en hel massa om (kortfattat här, i långversion), där man står och vacklar kring den tro som tidigare var så självklar. Där tror jag många hamnar hur sunt det än varit under uppväxtåren, steget in i vuxenlivet är ofta omtumlande.

Men här pratar vi om att vakna upp och inse att man varit del av något osunt, något man inte bara har behov av att tänka igenom och återerövra utan behöver markera emot och varna för - offentligt. Det ska en del till för att ta ett sådant steg.

Och ja, det är en extrem berättelse, vi får inte glömma det. Och ja, vi ska inte glömma att det finns så många goda och bra exempel där människor kommer ur sina tonår med trygghet och tro.

Men det är värt att stanna upp, speciellt för alla som arbetar med tonåringar, och fundera kring arbetssätt, språk och bemötanden. Att de är på och ivriga nu är ingen garanti för att det är sunt och bra, det ansvaret måste vuxenvärlden ta. Jag älskar när vuxna ledare går före och vägleder och vågar utmana unga att ta beslut. Men jag älskar även de som klarar av motsatsen - som kan säga att det är dags att tagga ner och lugna ner sig. Det gäller att hitta balansen mellan att myndigförklara och ta vuxenansvar för omyndiga.

Jag har sett på nära håll hur ledares stora iver, i all välmening och med de bästa av motiv, gjort att unga gått helt upp i konferensåkande och evangelisationsiver. Allt har sett bra och brinnande ut, men några år senare så har de suttit där och undrat vart allt tog vägen. Ibland betecknas de som "ljumma" men ofta så är de snarare brända, vilsna.

Vem tar ansvar för det? 

Jag läser - här och där och nu och då - om vikten och behovet av karismatik. Jag nickar instämmande, glad som jag är över att ha vuxit upp i ett gott församlingssammanhang där det karismatiska betonats och praktiserats, där andedop, tungotal, helande och profetiska hälsningar varit eftersträvansvärt.

Men jag är medveten om att det finns problem på den karismatiska sidan också.

Jag betecknar som sagt det sammanhanget jag vuxit upp i som mestadels sunt och balanserat, men jag har definitivt mött övertonerna: Spelandet på känslor, försöken till framtvingande av upplevelser, profetiska hälsningar som varit helt uppåt väggarna tokiga.

Det finns en hel del att se upp med på den här fronten. En sund och god karismatik är nödvändig och tillför liv, den uttrycker tro på en större dimension och vägrar förpassa Gud till enbart teori och intellektualism. Men en osund och dålig karismatik ödelägger liv, den skapar osäkerhet, rädsla och mindervärde. I längden leder den väldigt ofta till snedvridna gudsbilder eller helt förlorad tro.

Jag känner inte bakgrunden till Anders Torps berättelse, befinner mig inte i någon som helst position att varken döma eller bedöma hans far Jan-Aage Torp (välkänd norsk pastor i fristående Oslokirken), men den berör mig och skapar eftertanke. Anders Torp har brutit med sin pappa och sin tro och berättar om sina erfarenheter i boken "Vi som elsket Jesus" (skriven av norske humanistiske profilen Levi Fragell, själv pingstpastorsson och under en period i ungdomen själv pingstpastor).

Anders Torp berättar bland anat om hur han i unga år lidande genomförde fyrtiodagarsfastan; att han blev ivägsänd på "träningsläger" i Danmark för att vara "förberedd på förföljelsen av kristna inför domedagen"; att han fått bevittna mycket "extrem demonutdrivning" som ansågs vara normalt.

Pappan Jan-Aage säger att han inte känner igen sonens berättelser, men ångrar att han skickade iväg barnen på träningslägret och medger en tids överbetoning på demoner.

En familjetragedi som man kan undra varför den uppmärksammas och omskrivs, i norsk press och på exempelvis denna blogg.

Svar: För att det här är viktigt. Det är en personlig och på ett sätt enstaka berättelse, men den är varken unik eller isolerad i ett större sammanhang. På det här området finns sår och övertoner från förr som måste bearbetas och det finns övertoner och rena snedbetoningar i nuet som måste stävjas för att förhindra nya sår. Såna här berättelser dyker upp med regelbundenhet, det skrivs böcker och görs intervjuer, det kommenteras och funderas på Twitter och Facebook.

Det är åtskilliga som sitter med frågor och reflektion kring övertramp som skett i karismatikens namn, somliga har lämnat såväl kyrka och tro, andra är kvar med bearbetade eller svårläkta sår. Det behöver tas på allvar och funderas kring. Varje berättelse som Anders Torps är en för mycket.

Ja, det behövs mer karismatik inom kristenheten, inte mindre. Men den osunda karismatiken, den som går utöver människor och ödelägger istället för att stärka och resa upp dem, behövs det inte ett endaste dugg mer av.

Vi behöver en sund karismatik.

Ps. Läs gärna den här krönikan av J Lee Grady där han betonar betydelse av profetia men samtidigt varnar och försöker stävja osunda tendenser inom det profetiska som han ser inom amerikanska karismatiska sammanhang.   

Påskveckan är inledd. Så oerhört central och viktig i kristen tro, denna vecka rymmer så många dimensioner att den räcker för hela livet. Den stora berättelsen, med såväl frågor svar, finns i påsken.

Jag tänker på vår förhoppning att slippa lidande. Skärtorsdagen.

Jag tänker på de svåra frågorna kring när livet går fel och gör oss ont, när allt vänds upp och ner och känns som kaos. Långfredagen.

Jag tänker på dagarna när det bara känns som stiltje, när man undrar vart Gud egentligen tog vägen. Påskafton.

Jag tänker på dagarna när lyckan och glädjen bryter igenom, när sorg och smärta får ge vika. Påskdagen.

Där finns fyra av våra vanligaste perioder i livet, ibland tydliga och ibland (ganska ofta) så snurrar dessa fyra om varandra samtidigt. Det är tröst och vägledning att påminna sig om att de första lärjungarna också hade det så, och att se hur Jesus har sista ordet. Det kan bli påskdagar även i vårt liv, här på denna jord.

Men man ska inte glömma bort att även fundera på den stora berättelsen i ett stort perspektiv. Ja, den säger att påskdagarna med seger över det som sett hopplöst ut är möjligt, redan nu och här. Men det finns även ett evighetsperspektiv i detta som inte får glömmas bort. Alla böner kommer att besvaras, allt kommer att fullkomnas, men vi är inte i det perfekta än. Himmelriket i all sin prakt väntar vi på.

Det är svåra perspektiv detta. Påskdagen öppnar för så stora möjligheter, så stora förhoppningar in i detta nu. Och samtidigt ser vi att denna värld är full av lidande, för kristna också. Automatiken saknas, bönerna besvaras inte alltid som vi ber och hoppas.

Lagom till påskveckan släppte Livets ords förlag "Gud i tyst läge" som handlar om att hantera obesvarade böner. Den är skriven av Pete Greig, grundare av bönerörelsen 24-7, vars fru är svårt sjuk i cancer. Han har mött de klämkäcka förhoppningarna, de förenklade förklaringarna, bett de trosvissa bönerna. Och han har lärt sig massor på vägen. Pete Greig vandrar genom påskdagarnas olika faser och väjer inte undan för det svåra, inte heller tappar han gudstron. Han vet om att påskdagen innebär ett hopp, i nuet men också i det stora perspektivet.

Jag har inte läst klart noggrant, mest dykt ner lite här och där hittills, men jag har gillat det jag läst. Rekommenderar den till dig som funderar kring de olika faserna som gestaltas i påsken och speciellt till dig som funderar över obesvarade böner.   

I slutet av förra veckan var jag på livekonsert med The Ark, som är ute på avskedsturné efter tjugo år. Stor show med en gedigen låtskatt och med en makalös frontman i Ola Salo. En god sångare men även en otrolig scenpersonlighet. Djärv och varm samtidigt.

Och det är omöjligt att inte fascineras av alla referenser till kristen tro. Prästsonen Ola Salo, som översatte Jesus Christ Superstar häromåret och spelade huvudrollen i samma föreställning, har god koll på de bibliska uttrycken. Han talar om konsertlokalen som en kyrka, sjunger om bön, hänger in "hallelujah" i var och varannan låt och bygger konsertens final på bibelreferensen "Calleth you cometh I".

Men allra tydligast blir det kanske i "appellen", i uppsnacket till The Arks genombrottslåt "It takes a fool to remain sane":

"Det här är vårt manifest, vår nationalsång, för alla idioter där ute, idioter som er och som oss: De som vet att det är värt att framstå som idioter i andras ögon om det är priset för att gå sin egen väg här i livet. Om det är priset för att gå emot skammen som läggs på oss från alla möjliga håll."

Här från spelningen i Stockholm häromsistens (ljudet är dock halvdant när hela bandet kommer in, vill du höra hela låten - kolla in den här videon)

Är det bara jag som hör ett eko av Paulus i det där?

"Vi är dårar för  Kristi  skull, ni är förståndiga kristna. Vi är svaga, ni är starka. Ni är ansedda, vi är föraktade." (1 Kor. 4:10). Och en massa andra bibelställen om det positiva utanförskapet, att bli missförstådd för att följa sitt hjärta.

Jag har inget emot att Ola Salo står där och säger de sakerna, tvärtom. Allting som pekar i den riktningen är gott. Men det skulle må bra av att fördjupas, att tas vidare, landa i att det inte bara är den egna vägen utan även Jesu väg.

Borde inte kyrkan passa på att återerövra sitt budskap som bevisligen är rätt attraktivt, ta tillvara på den jordmån som finns? Om inte den gör det så ropar stenarna.

(Observera: Det finns inget som helst attraktivt i att söka bli betraktad som en dåre. En del, alltför många, har genom åren i kristenhetens namn gjort mycket för att framstå som dårar och försökt försvara massor av märkligheter på det sättet: "Jag är en dåre för Kristus". Det blir bara dåraktigt, i negativ bemärkelse. Poängen är inte att man ska vara en dåre utan att det är okej att bli betraktad som det för sin tros skull, om omgivningen skulle tycka så.)

Ser att Ulf Ekman bloggat kring Världen idag. Bra med klargöranden kring Ekmans tankar om tidningens nu och framtid.

Bland annat är han kritisk till att andra medier inte skrivit att han bara ska "vara ansvarig utgivare under en ytterst kortvarig tid, tills den nye chefredaktören kommit in i sitt arbete". Det dröjde bara minuter efter bloggpostens publicering innan jag fick mail med frågan om detta var sant eller inte, är det så att vi undvikit att berätta det?

Ja, och nej.

Jag kan naturligtvis bara svara för egen del, vad andra medier fått för svar och vad de inte publicerat vet jag förstås inte. Och det finns faktiskt ett citat från Ekman kring detta som inte publicerats. I samband med nyheten att Felicia Svaren fick sluta som chefredaktör och Lukas Berggren tog med Ulf Ekman som ansvarig utgivare så sökte jag Ekman för en kommentar till morgondagens tidning. Jag fick ett mail via pressansvarige Magnus Dahlberg på kvällen, en dryg timme efter att tidningen skickats till tryckeriet, med ett citat från Ulf Ekman:

"I samband med att styrelsen för Världen Idag har beslutat att göra förändringar i tidningsledningen så har jag accepterat att under en övergångsperiod gå in som ansvarig utgivare, tills frågan får en permanent lösning. Jag tror på tidningen och tror att den kommer att utveckla en stark och ideologiskt tydlig linje med både bredd och spets ."

Citatet kom alltså inte med på grund av att artikeln redan var färdig och skickad till tryck, med citat från vice ordförande Sverre Larsson istället.

Borde inte det där citatet kommit med senare då? Kanske, jag kan tycka det nu i efterhand. Men det föll bort. Vi har försökt legat lågt och bara skrivit när vi tyckt det varit befogat, vi har inte önskat någon följetong kring vår konkurrent/kollega men vet om att somligt ändå måste skrivas. Därför blev det ingen artikel dagarna efter jag fått mailcitatet.

Dessutom finns det en anledning till att jag ändå är tveksam till att publicera det citatet. Jag vill ställa följdfrågor utifrån det. Exempelvis undrar jag vad "under en övergångsperiod" betyder, hur lång tid är det, och vem som ska ta över sedan? Men detta citat var det som han ger kring det här, var beskedet.

Det Ulf Ekman syftar på i sin blogg kan ju förstås vara något annat, för till mig/oss har han inte sagt att han bara ska vara ansvarig utgivare under en "ytterst kortvarig tid". Men då vet du i alla fall hur jag/vi resonerar kring det citat vi fått men inte publicerat. 

Vidare verkar det onekligen som att exempelvis Siewert Öholm tycker att lösningen, tillfällig eller inte, är skäl nog för en tydlig reaktion. Det var värt sin artikel, menar jag. Om nu den här informationen nått honom, vad jag sett har inte heller Världen idag skrivit något kring att Ulf Ekman bara ska vara ansvarig utgivare för tidningen under en kortvarig övergångsperiod (så här skrev man exempelvis vid första tillfället).

Den som hängt med i debatten kring Rob Bells "Love wins", eller till och med läst den, bör lyssna på predikan han höll förra helgen. De första minuterna slår han fast vad han tror och inte tror, och berättar om sin huvudtanke med boken.

Mycket värt att lyssna på (och resten av predikan, kring Uppenbarelsebokens Pergamonförsamling är också värd sin tid).

I dag har Dagens Nyheter ett reportage om Terry Jones, pastorn som blivit världskänd efter sitt brännande av Koranen. Texten finns, vad jag kan se, inte på DN:s hemsida så jag kan tyvärr inte länka till utan bara citera ur.

När tidningens reporter presenterar sig reagerar Terry Jones så här:

"Jaha du är från Sverige, är det där Ulf Ekman finns? Vi tillhör samma falang av pingströrelsen, ett oberoende, karismatiskt samfund, säger han och börjar räkna upp annat som han tror att Sverige är känt för - som Volvobilar och bastu."

Terry Jones tillåts alltså koppla ihop sig med Ulf Ekman, pastor i Livets ord Uppsala. Hade det inte varit på plats med någon möjlighet till respons från Ekman? Svenska läsare lär nu tänka att Ulf Ekman nu, i alla fall troligtvis, stöder Terry Jones och har samma åsikter. Kanske kommer även han bränna Koranen framöver?

Men Ulf Ekman markerade i går, i tidningen Världen Idag, sin ställning gentemot Terry Jones genom att ta avstånd från vad han kallar "religiös tokhöger". "Vi måste ta avstånd när en extrem kristen grupp bränner en koran", säger han enligt citatet.

Det borde Dagens Nyheter bemödat sig med att undersöka och konstatera, det är i allra högsta grad relevant i sammanhanget.

Jo, det var ju det där med att kyrkan ibland lätt kan bli för teoretikerna. Upprepar slutet på citatet från Magnus Malm (i sammanhanget innan har han skrivit att det lätt blir debatter, diskussioner, böcker och predikningar i det oändliga):

"Det där är säkert kul för dom som är bra på att snacka, teoretiskt lagda och har kyrkliga eller religiösa intressen. Men de flesta hittar andra, mindre krävande fritidssysselsättningar med mer handfasta erfarenheter."

De här sakerna har jag funderat mycket på, såg det här problemet när jag arbetade som ungdomspastor i slutet av 1990-talet. Kyrkan jag arbetade i blev primärt platsen för dem som gillade att sjunga sånger i mysig andaktsmiljö samt tyckte om att sitta och lyssna till undervisning. Efter en hel veckas skolgång bytte man miljö och satte sig i något annorlunda men ändå liknande igen på fredagskvällen.

Fanns mycket gott och bra i det där, absolut.

Bekymret var att det inte passade speciellt en grupp: De skoltrötta, som tyckte att de stillasittande stunderna varit för många redan i veckan. Gillade de dessutom inte att sjunga så var det än värre. Bland de som allmänt sett inte kände sig speciellt hemma i kyrkans arbete fanns exempelvis de motorintresserade.

Det här är värt att fundera över. För inte måste man väl vara på ett visst sätt, personlighets- och intressemässigt, för att vara kristen? Nog är det större än så, bredare, viktigare?

Men kyrkan sitter ofta fast i sina former och riskerar att mestadels - eller i värsta fall nästan enbart - attrahera en viss sorts människor. Det är långtifrån bra.

Det här är en liten berättelse om Dagen, Världen Idag, Livets ord och TT.

I torsdags kom ett kort TT-telegram om att Skolinspektionen riktat kritik mot Livets ords kristna skola i Uppsala. Dagen publicerade, tillsammans med många andra medier, omgående telegrammet som var korrekt men som med fördel kunde kompletteras med fler röster. En av våra reportrar började därför söka ytterligare kommenterar och bredda bilden till morgondagens tidning som snart skulle gå i tryck.

Livets ord publicerade ett pressmeddelande där man, helt riktigt, påpekade att det var frågan om "en avvikelsebedömning, dvs Skolinspektionen berör endast de punkter som behöver förbättras". Med andra ord: De få kritiska anmärkningar gör gällande att Livets ords kristna skola är väl fungerande. Utifrån detta reagerade Ulf Ekman, grundare av Livets ord och pastor i församlingen, och skrev på Twitter: "Hur Dagen får Skolinspektionens rapport om vår skola till ngt negativt är en gåta. Livet är fullt av gåtor:) En så positiv rapport:)".

Mitt påpekande tillbaka var att det var fråga om ett TT-telegram, att det alltså inte var vi som studerat rapporten och tolkat den negativt. Men Dagen publicerade, svarade Ulf Ekman, och Livets ords pressansvarige Magnus Dahlberg påpekade att "Dagen aldrig kan skylla på TT för artiklar som Dagen publicerar". Också helt riktigt, och det gör vi heller aldrig. Det är vårt ansvar. Kring våra kärnfrågor vill vi helst ha egna texter eftersom vi menar oss ha stor kompetens i de ämnena, men ibland har vi TT-texter även inom dem. Och ibland blir det som den här gången: Först ett telegram och sedan en egen längre text. Hela tiden vårt ansvar, men förstås mer av våra tolkningar och vinklingar av rapporter och dylikt när det är våra egna reportrar som skrivit. Ganska naturligt. Meningsutbytet på Twitter ebbade ut.

Men på fredagen rullade det hela vidare. I Dagen fanns inte TT-telegrammet med utan endast den längre egna nyhetstexten. Världen Idag däremot hade enbart TT-telegrammet publicerat - i samma tidning som det deklarerades att Ulf Ekman från och med nu är ansvarige utgivare för densamma.

Ni hänger med? Det TT-telegram som kritiserades när Dagen publicerade det på webben förekom sedan dagen efter alltså i Världen Idag. Ingen annan kommentar i ämnet, enbart telegrammet.

"Vad säger ni om att Världen Idag hade samma TT-telegram som ni kritiserade Dagen för att ha publicerat?", frågade jag Ulf Ekman och Magnus Dahlberg på Twitter. Svaret dröjde, men kom. Ulf Ekman: "Att tidningen står mer fri än vad Karlsten någonsin kan tro samt samma slarviga läsning." (Karlsten heter Emanuel i förnamn, tidigare journalist på Dagen som återkommande kritiserat Världen Idag för att stå Livets ord och Ulf Ekman för nära, senast i förra veckan). Ekman la till: "Uppföljning av TT:s meddelande kommer dock så det hela blir riktigt bra".

De texterna kom sedan i måndagens tidning (på webben ihopskrivna till en text), skolans rektor Maj-Kristin Svedlund intervjuades (precis som i Dagen) och TT:s nyhetschef Marianne Ahlenius fick bland annat frågan om hon är nöjd med det aktuella telegrammet, vilket hon i princip är: "Men i den bästa av världar hade den innehållit en rad om helhetsbedömningen".

Livets ords pressansvarige Magnus Dahlberg har inte på Twitter eller på annat sätt offentligt kritiserat Världen Idags publicering eller undrat på vilket sätt Ulf Ekman tar ansvar för det som skett.

Roligt att blogga lite mer öppet så där, det måste jag testa oftare: Att slänga in ett gott citat eller en god tanke utan att helt konstatera tanken bakom. Ibland är det bra med tydlighet, ibland finns det en poäng i att sätta igång människors tankar och funderingar snarare än stänga dem.

Något om det där citatet från Magnus Malm, dock.

Nej, jag tror inte man ska tolka det som att han menar att det är oviktigt med "lärostrider", sådana kan absolut vara befogade. Konstigt vore det annars, Malm är troligtvis den svenska förkunnare som under de senaste årtiondena tydligast tagit strid gentemot de gnostiska strömningarna inom kristenheten.

Inte heller bör det tolkas som att det är oviktigt vad man tycker och tänker, Magnus Malm har skrivit mycket om att definiera såväl centrum som gränser i tron.

Jag tänker att det snarast handlar om att risken att kristen tro blir teoretiserad, att det bara blir ord. Liv och handling främst, det är där det visar som om man verkligen tror det man tänker och säger. Det ska ut i livet, ut i kroppen. Inkarneras, förkroppsligas.

Kristen tro kan inte smalnas av så att den enbart (eller ens mestadels) blir teoretisk, då blir det skevt och dessutom något som enbart passar en viss typ av människor: De pratglada och debattsugna, de teoretiskt lagda.

Ber att få återkomma i ämnet, för det här tycker jag är såväl intressant som viktigt.

Mycket debatterande och diskuterande, mycket tyckande och tänkande, mycket varnande och mycket förespråkande. Ibland när jag ser det där, i min och andras värld, så slår jag upp och läser i "De mörka glasögonens tid" (Libris), Magnus Malms krönikesamling.

"Det tycks vara en utbredd uppfattning att kristen tro är ungefär som ett Lego. Människan har en bygglåda med diverse lösa bitar, som man sedan förväntas sätta ihop enligt kyrkans bruksanvisning så att det hela hela till slut liknar Gud. Denne Gud ska man sedan tro på och be till.

Själva byggandet sker genom ändlösa predikningar och debatter, i en aldrig sinande ström av böcker och tidsskrifter där människor pratar och förklarar i det oändliga. Byggandet kritiseras ständigt åt alla håll, för alla har ju missuppfattat bruksanvisningen och gjort felaktiga tolkningar. Därför ser inte bilden ut riktigt som Gud ska se ut. Jamen, så kan man väl inte... Jo, för här står att... Ord, ord, ord.

Det där är säkert kul för dom som är bra på att snacka, teoretiskt lagda och har kyrkliga eller religiösa intressen. Men de flesta hittar andra, mindre krävande fritidssysselsättningar med mer handfasta erfarenheter."

Tänkvärt, eller hur?

Det där boken som Rob Bell skrivit, som rymmer sisådär 200 sidor, har sannerligen skapat hur många diskussioner som helst. En av dem rör att han skulle vara för otydlig och att han ställer fler frågor än han ger svar, vilket jag har lite svårt att förstå - jag tycker att boken i sin helhet har en väldigt tydlig riktning och teologi.  

Sånt här kan man förstås tycka olika kring, alla läser och reagerar inte på samma sätt. Vi har olika smak och olika bakgrunder vilket skapar varierade reaktioner, därför är det kanske inte alltid så fruktbart att bara diskutera kring en enskild bok eller författare. Så även om jag, även fortsättningsvis i denna bloggpost, tar sats från Rob Bell så är ämnet större än så.

Jag har svårt att förstå kyrkor och pastorer/präster som menar att de egentligen inga svar har alls, att de bara är sökare som alla andra. I viss mån är det förstås rätt, en människa fortsätter alltid att söka Gud och han förblir för alltid till viss del ett mysterium. Men inte bara, han går även att erfara och begripa, inte minst genom att ha tydliggjort vem han är genom Jesus. En kristen är inte främst en sökare, hon är främst en som funnit. Utifrån det fortsätter man sedan att söka den Gud man funnit, som Augustinus lär ha uttryckt det.

Men med det sagt - att kyrkan och dess förespråkare har ett ärende som innehåller svar - så är det värt att påpeka att även frågorna har sin plats. Och då inte bara som språngbräda till svaren utan som pedagogik.

Jesus nyttjade ju detta flitigt. En god vän sa, efter att ha läst Bells "Love wins", att "Bell ju är ett under av tydlighet i jämförelse med Jesus" och det ligger något i det. Vi tenderar att läsa utifrån våra åsikter, traditioner och historien och det är förstås både klokt och riktigt. Men läs bara rakt av vad han faktiskt säger: Han talade ofta i liknelser och bilder som är allt annat än lättbegripliga, det står återkommande att lärjungarna hade svårt att förstå eller att de inte alls begrep, och han besvarade ofta frågor med en ny fråga.

Skulle vi klara av Jesu sätt om vi har svårt för att hantera Rob Bells?

Till stor del är det just Jesu pedagogik som Bell försöker omfamna, tycker jag. Och samtidigt finns förstås en dimension ytterligare - han vet att han inte är Jesus. Ibland tar pedagogiken slut och verkligheten griper in på så sätt att Rob Bell når sin begränsning. Han vet helt enkelt inte och låter hellre bli att svara än att spekulera kring sånt han är osäker kring. Här kan man förstås tänka annorlunda, det går ju faktiskt att svara och vara tydlig med att man nu är inne på saker som är svåra och som det bara går att spekulera kring. Men jag tycker inte att det är konstigt att man inte har svar kring allt, precis allt.

Det här klippet har tagits som "bevis" på att Rob Bell har svårt att förklara och försvara sin teologi.

Men är det vad som händer? Journalisten vill, i vanlig ordning, helst ha ett tydligt ja eller nej men Bell ger inte det. Han vill undvika att spekulera kring detaljer utan istället hellre tala helhetsbild.

Ett sätt att fly? Kanske, men jag är inte säker. Är inte detta vad vi oftare skulle behöva: Fastna mindre i detaljfrågorna och mer titta på den stora berättelsen?

Jodå, självklart är detaljerna intressanta och viktiga men de är så lätt att fastna i, det är så lätt hänt att de blir viktigast. Jesus utmanade ofta lärjungarna att lyfta blicken, att se bortom. Och vissa saker hamnade mer under avdelningarna "bekymra er inte kring det, lita på att Gud sköter det" och "det kan ni inte förstå nu".

Det är en svår balansgång detta, förstås, precis som det mesta. För Jesus gav svar och vi ser tydligt i exempelvis apostlagärningarna och Nya testamentets brev att hans lärjungar verkligen gav svar, de argumenterade och utvecklade sin tro.

Kanske finns den ultimata utmaningen i att kombinera Jesu och lärjungarnas sätt, att ta lärdom av bägge modellerna?

Varit lite tomt här ett tag, det måste vi försöka ta tag i och ändra på.

Uppehållet beror främst på att jag förra veckan var och åkte skidor i Åre med min äldsta son. Innan vi åkte hem hann jag tala vid dubbla samlingar i Årebygdens pingstförsamling, först utifrån min första bok om varför så många ungdomar lämnar kyrkorna när de växer upp och därefter dristade jag mig för första gången till att tala utifrån min kommande bok. Det var spännande och intressant att märka av responsen, jag ser fram emot att boken släpps i början av sommaren. 

Boken är för övrigt den andra huvudanledningen till att det blivit lite tyst här ett tag, jag har varit i slutfasen utav mitt mest intensiva arbete med manus men nu är det ivägskickat till förlaget.

Förhoppningsvis blir det lite mer vardagslunk här framöver.

Okej, så var då recensionen av Rob Bells "Love wins" skriven och publicerad. Första på svenska, tror jag i alla fall.

Finns mycket i och kring den boken att diskutera, men huvudgrejen som många verkar fastna vid är misstanken om att Bell skulle vara universalist och mena att alla skulle komma till himlen. Men det beror på hur man definierar i så fall, i form av tvångfrälsning är han det inte. Människans fria vilja är central i det han säger, men han håller dörren öppen för att Guds kärlek inte kommer gå att stå emot i längden - att människor kommer få upprepade möjligheter att böja sina knän och komma till Gud.

En del reagerar gentemot det, och det är inte konstigt - det är ju inte den enda kristna synen i frågan, om man så säger. Men den är inte unik, och jag är inte säker på att alla som viftar bort Rob Bell med samma självklarhet viftar bort Wilfrid Stinissen, en av de största svenska katolska teologerna.

Wilfrid Stinissen talar i boken "Ansikte mot ansikte" (Libris), som är en samtalsbok med Göran Skytte, om människor som lämnat Gud. Men "Gud lämnar oss aldrig, och därför tror jag inte att alla dessa människor går förlorade, inte alls".

Göran Skytte frågar: "De går inte förlorade, hur då?"

"De går inte förlorade, utan de går också till himlen. Helt konkret. Vi kommer att vara tillsammans med dem, det hoppas jag och många i kyrkan med mig. Vi kommer att vara tillsammans i himlen en gång och dansa tillsammans".

Skytte: "Detta är någonting helt annat än den teologi som under århundraden lärdes ut, och ibland fortfarande lärs ut, den teologi som talade och talar och den obarmhärtiga domen ovanifrån, om att skeppas ner i Gehenna."

Stinissen: "Jo, det är en annan teologi, och här måste man säga att teologin har utvecklats. Men man kan inte påstå att det var kyrkans lära. Kyrkan har aldrig lärt ut att majoriteten av människorna kommer att bli fördömda. Men det hängde liksom i luften, det var den allmänna meningen, att de flesta människor skulle gå förlorade. Det är något som är oacceptabelt, att gud skulle ha misslyckats med sitt projekt så totalt att den stora majoriteten går förlorad, när han själv har dött på ett kors för att rädda oss. Är det tänkbart, när Gud gör något sådant, att han skulle misslyckas? Det är svårt att tro".

Han utvecklar sin syn ytterligare, men tyvärr har jag inte boken här nu för att kunna citera mer för tillfället (detta hämtade jag från en av mina tidigare bloggposter). Men man kan konstatera att om de skiljer sig åt så är det snarare så att Bell lämnar dörren öppen medan Stinissen sparkar in den och mer definitivt slår fast att det är på det här sättet, att Jesus försoning kommer innefatta oerhört brett till slut.

Ytterligare intressant i sammanhanget kan vara att Rob Bell inte utesluter att en del trots allt kommer att tacka nej till erbjudandet, det stär exempelvis inte om den hemmavarande sonen (i liknelsen om den förlorade sonen) tackar ja och kommer med in på festen, konstaterar Bell...

Och därmed vänder han på det hela och låter eftertanken drabba själv istället för att bara gälla "de andra".

Visst är det lite provokativt?

Hittar den här filmen och skrattar, det här är reklamfilm när det lyckas som allra bäst. Och det är tänkvärt också, i ett större perspektiv. Det är lätt att snabbt (be)döma och tro sig veta hela sanningen, men ofta är den betydligt större och mer komplicerad än vad det kan se ut som. 

Enjoy, och lycklig eftertanke.

Okej, mycket Rob Bell och hans "Love wins" nu. Och mer blir det, jag sitter själv och skriver på en recension av boken i detta nu. 

Diskussionen lär fortsätta, för det är viktiga och stora frågor som han lyfter, som berör och engagerar en bredd av livet.

För den som inte hunnit få sin bok eller ens vill läsa den men ändå är intresserad av vad det är Rob Bell menar så finns här den intervjun med honom gjorde i New York igår. Och här finns en text med frågor och kortfattade svar kring boken och vad Bell menar kring himmel, helvete och andra frågor som hör samman med det såsom synen på Gud, Jesu försoningsdöd, denna värld etcetra. 

Missa inte texterna kring United Malmö, Magnus Persson och församlingsplantering inom den svenska pingströrelsen. Att de hade stora planer på gång visste vi, det sa Magnus Persson i det reportage jag gjorde i United Malmö förra året, men nu tydliggörs och offentliggörs alltså planerna på församlingsplantering i svenska och utländska storstäder.

Det ska bli intressant att följa, nästa steg i Sverige blir United Stockholm.

Tyvärr blev det några fel i papperstidningen (på webben är det redan ändrat). Jag påstod att United Malmö är 1000 personer, Persson ville vid en genomläsning ändra det till 700 vilket jag lovade göra. Den ändringen blev dock inte inskickad av mig till tidningen innan deadline igår, tyvärr. Det var för stressigt, jag missade.

Rätt ska vara rätt.

Naturligtvis beror allt sånt på hur man räknar, min siffra togs från mitt tidigare reportage där det stod att de har omkring 1000 gudstjänstbesökare varje söndag men Magnus Persson vill hellre hålla de siffrorna nere och tala om de som regelbundet och överlåtet är med i församlingen.

Och det är förstås bättre. Så nu har jag tydliggjort det: United Malmö är 700 personer.

I dag, eller rättare sagt i natt, släpps Rob Bells bok om himlen och helvetet: "Love wins". Omdiskuterad till max, redan innan den nått läsarna. Dör debatten nu när den finns till hands, eller ökar den ytterligare? Jag tror på det sistnämnda.

I natt vid midnatt, svensk tid, sker en utfrågning av Bell kring nya boken. Den ska, enligt Bells hemsida, gå att se live via stream. 

För dig som inte orkar gå upp då, eller som vill förekomma lite, finns ett klipp här där Rob Bell berättar mer kring boken och dess innehåll för sin församling i Mars Hill.

Först, apropå de senaste blogginläggen kring Fyrke som skrivit om debatten och mig:

Det här handlar inte, som en del vill tro, så mycket om min tolkning av Lundströms första inlägg. Det handlar om hur de som läste och gav sitt bifall då tänkte och resonerade. De allra, allra flesta av dem menade inte att stödja ett ifrågasättande av kristna doktriner. Det var uppenbart från början, menar jag, och har blivit än tydligare längs resans gång. De bekräftade bilden om ett problematiskt samtalsklimat.

Om Lundström åsyftade något annat (han påstod själv i Dagenartikeln att inte menade göra det, men så har det ju hursomhelst tolkats) som gör att det är naturligt att de lätt blev missförstådda tycker jag är en annan sak. Då får man konstatera det, vilket ju gjorts nu från flera håll, bara man inte missar att deras ambition inte varit att stödja ett ifrågasättande av centrala kristna läror. För det har skett, mer än en gång i den här debatten, att de buntats ihop med åsikter som de uttryckligen själva sagt att de inte har. De har lättvindigt kallats liberala, sekulariserade, flummiga.

Om det, utifrån Lundströms första inlägg, är logiskt eller inte att debatten egentligen har två spår kan ju vara intressanta att fundera kring. Jag har främst försökt påpeka att den de facto har två spår så att olika sidor och personer inte blandas samman på ett sätt som inte stämmer med verkligheten.

Debatten har inte bara rört bokstav, den har i allra högsta grad handlat om människor också.

Och nu, efter det där lilla tillägget i den debatten:

Rob Bell.

Missa inte nyhetstexten om Bell och de känslor som finns runt honom. Hyllad som kommunikatör och vägledare, och samtidigt kontroversiell och ifrågasatt. Meningarna går strikt isär.

Vid sidan om nyhetstexten, som berör USA, har jag talat med Jonas Eveborn och Stefan Gustavsson som ger lite olika perspektiv kring Bell.

Anledningen till de kraftiga diskussionerna runt honom för tillfället är hans bok som släpps på måndag: "Love wins". Få har läst den, men många har en åsikt om den. Och det är kanske inte så konstigt, dess ämne kring himmel och helvete berör alltid. Dessutom har reklamfilmen inför skapat massa spekulationer, främst funderingar kring om Rob Bell är universalist eller inte. Avskaffar han helvetet?

Filmen har rest en massa frågetecken hos folk. Och det är väl inte utan att man kan tro att det är ganska avsiktligt - maken till skicklig marknadsföring av en bok har jag inte sett inom den kristna sfären, vad jag kan påminna mig. Folk bara måste läsa denna bok nu för att ta reda på vad Rob Bell ger för svar. Boken låg igår på plats 14 över sålda böcker på nätbokhandeln Amazons försäljningslista, och det alltså innan den är släppt.

Så vad säger då boken, vad menar han? Tillåt mig återkomma i ämnet, jag har boken i min hand men är inte färdig med min läsning än.