"Fyrkedebatten" rullar vidare i kristna bloggosfären, och den blir bara svårare och svårare för varje runda. Teologen David Nyström sammanfattar det hela väl på Twitter:

"Fyrkedebatten verkar vara en studie i missförstånd och förvirring. 3-4 olika frågor blandas och rörs om i samma gryta."

Pingstpastorn Mikael Karlendal skrev igår en bloggpost som Stefan Swärd berömmer i dag. Och visst har Karlendal viktiga och intressanta poänger, det har i stort sett alla som skriver inom detta. Men han skriver tydligt att han inte följt med i hela debatten, jag tycker snarast det verkar som att han mestadels läst Stefan Swärd och utifrån det reagerat att det är märkligt att en pastor hamnar i blåsväder för att han försvarar kristen tro.

Men är det verkligen det som skett/sker?

Jag tror man måste hålla isär saker och se att det går att vara kritisk till hur den kristna tron försvaras utan att för den sakens skulle vara kritisk till att den försvaras. Alltså: Det finns en rad personer som är kritiska till att Swärd skriver skarp kritik utan att först ringa och prata med personen samt att han på distans använder ord som "sektledare" för att beskriva Jonas Lundström. Vid sidan därom finns det, kanske, personer som även tycker illa om att Swärd kritiserar Lundströms teologi. De rösterna är dock inte alls många eller speciellt tydliga. Den som tydligast slagit fast att han inte tror på samma sätt som Swärd är Lundström, och han har lämnat debatten för ett antal bloggposter sedan.

Ulf Ekman twittrade också häromdagen:

"Att kritiken emot sk fyrkantsevangelikaler (så dåligt ord) skulle handla om attityd och inte teologi tror jag inte ett dugg på"

Det tror inte jag heller, jag tror att den handlar om både attityd och teologi.

Så här:

• 1. En rad personer sa "ja, så är det" när Lundströms först bloggade om att det finns ett problem med samtalsklimatet inom Evangeliska Frikyrkan. Däribland Josefine Arenius, Linnea Åberg och Joachim Elsander, samtliga profiler inom festivalen Frizon.
• 2. Jonas Lundström tydliggjorde sedan, på begäran, sin egen teologiska uppfattning som skiljer sig skarpt från exempelvis Swärds och det som brukar betecknas som "klassisk kristen tron".

Med tiden har debatten alltmer formats som att 1+2 per automatik hör ihop och bildar nr 3, och då blir det så här:

• 3. De som uttryckte sitt stöd för att samtalsklimatet är dåligt tror inte heller på treenigheten, inkarnationen, jungfrufödelsen etctera.

Det menar jag är fel, man går helt snett om man drar den slutsatsen. Är det något som gjorts tydligt under den här resan så är det att Josefine Arenius, Joachim Elsander och andra inte delar Lundströms teologi. Så varför fortsätts det envisas med att få det till motsatsen?

Jag har ingen aning. Antingen har man inte läst ordentligt och helt enkelt missat det, eller så vill man inte se det utan vill ha den här konfrontationen. Eller så finns det fler alternativ, jag vet inte.

Så vad tycker jag? Jag tycker framförallt detta:

Skilj på de olika sidorna i den här debatten.

Låt dem som bara ville ge sitt bifall till att det finns ett bekymmer med samtalsklimatet (och som de nu tycker bekräftas genom hur det debatteras) få tycka just det. När de säger att de inte delar Lundströms teologi, påstå inte att de gör det. Kritisera och säg emot kring att de har fel om samtalsklimatet om ni så tycker, självklart. Om ni inte får det så är ju snarast motsatsen sann - då är det den "sidan" som behöver fundera på sitt samtalsklimat.

Men debatten/samtalet blir väldigt svår om det hävdas att de vill att centrala kristna läror ska upp till debatt för att eventuellt avfärdas när de snarare önskar få tala brett inom de lärorna (för det finns ju ganska många olika tolkningar kring teologiska frågor såsom exempelvis eskatologi inom det som betecknas som kristen tro). Jag tycker att det är tydligt att det är där de allra, allra flesta så kallade "Fyrkekritiker" befinner sig. Det har bloggats och skrivits massa kring det i kommentarsfält som tydliggjort det.

Och sen finns den andra delen, den som rör Jonas Lundströms teologi som några (men jag kan inte se speciellt många) delar. Det är klart att den kan och bör kritiseras, den går stick i stäv med traditionell kristen tro och då är det naturligt att det blir konfrontation. För det samtalet, argumentera och debattera kristen tro. Hur det görs kan diskuteras, det tycker jag vore värt att fundera kring ett varv. Men att Swärd, som pastor och kristen, argumenterar och försvarar kristen tro - det måste anses helt oproblematiskt.

Så varför bry sig om den här debatten överhuvudtaget, varför inte bara droppa den? Det kan vara så att den måste släppas, att den blivit för invecklad och rörig, men det vore på många sätt synd. Jag tror nämligen att den sätter fingret på flera intressanta debatter:

• Samtalsklimatet inom EFK. Det är uppenbart att det finns olika åsikter kring om det är bra eller inte. Då är det väl bra om det kommer till ytan och att man stämmer av, tar varandra på pulsen och lyssnar in de olika perspektiven? Detta har Josefine Arenius bloggat bra om, tycker jag.
• Teologiska debatten. Frågor som rör Jesu gudom och annat som verkligen hör den kristna trons kärna till behöver förstås debatteras, det är inte oviktigt vad man tycker och tror i de frågorna, tvärtom.

Men buntas de båda debatterna ihop såsom jag beskrivit ovan, då blir det rörigt och folk kategoriseras som något de själva inte ens är nära att hålla med om. Då är det bättre att sätta punkt och helt konstatera att det här var en omöjlig debatt att föra.

Och där sätter åtminstone jag punkt för detta kommenterade och funderande kring Fyrkedebetten.

Noterar att Stefan Swärd fortsatt debatten angående Fyrke, bland annat utifrån min analys i förra veckans tidning. Låt mig bara ge en kort och snabb kommentar.

Swärd observerar att jag använde mig av uttrycken modern/postmodern och generationsskillnader som alternativ förklaring till att man talar förbi varandra. Han håller inte med.

Och det är helt okej, som jag skrev i den där analysen så är jag väl medveten om att sådana definitioner alltid är förenklingar. Poängen var snarare att det finns ett glapp mellan hur man tycker att man ska diskutera kring frågor som rör tro och teologi, samt att säga att detta - tror jag - inte tydliggör att det finns de som är liberala och de som är konservativa. 

Och den förklaringsmodellen väljer inte heller Swärd när han nu kommenterar ytterligare. Fast han är bra nära, han skriver i stället att han tror att "graden av sekularisering bland oss kristna är den avgörande faktorn och den beror inte på vilka generationer man tillhör" och hänvisar därefter till att de växande och unga megakyrkorna i USA är mycket konservativa i sin teologi".

Sekulariseringen är ett faktum, även in i kyrkans led. Det kan med rätta talas om en inre sekularisering. Men är det en förklaringsmodell att använda kring skillnaderna i Fyrke: Att Swärd och de som står nära honom inte är så sekulariserade medan de som tycker annorlunda är mer sekulariserade (för jag antar att det är just så han menar, jag kan inte läsa det på annat sätt)?

Jag är tveksam, mycket tveksam. Det tror jag är en ännu större förenkling än att tala om modern/postmodernt och generationsskillnader som förklaring.

Jag tror fortsättningsvis att detta mer handlar om hur man talar om tro och teologi än vad man egentligen tycker. Och jag tror fortsättningsvis att det är ett problem att blanda ihop Jonas Lundströms teologi och Fyrkeskeptikernas kritik, det är att blanda äpplen och päron. 

Kritiken om Fyrke handlar inte om att vissa teologiska åsikter (de som Swärd beskrivit som "klassisk kristen tro" och "konservativa") skulle vara fel eller märkliga, inte heller att Fyrkeskeptikerna nödvändigtvis tycker teologiskt annorlunda i grunden.

Det handlar mer om attityd (gentemot dem som tycker, tänker och resonerar än annorlunda i eller kring frågor) än om teologi.

Att Swärd och övriga skulle ha ett sådant attitydbekymmer kan han/de naturligtvis tycka annorlunda kring (och det är tydligt att han gör, han känner sig mestadels orättvist anklagad kring det, skriver han). Det är förstås inte nödvändigtvis så att Fyrkeskeptikerna har rätt medan Fyrke har fel.

Men det är kring detta som kritiken kretsar, och att fylla det med massa annat gör samtalet svårt. Och att det skulle röra sig om olika grader av sekularisering är att göra minst en kraftig förenkling, tror jag, om det inte till och med är en hel missberäkning.

Jag bloggade om Francis Chan häromveckan, den populäre pastorn och författaren som lämnade den församling (Cornerstone) han grundade och begav sig i väg till Thailand och jobbade på barnhem. Nu har han och familjen landat i en liten lägenhet i San Fransisco och funderar kring framtiden.

I kommentarsfältet till min förra blogg kring honom uppstod en liten diskussion kring hur han kunnat lämna sin församling bara så där, borde han inte stått kvar hos dem?

Fler har liknande frågor. Här nedan finns ett klipp med Fracis Chan och pastorerna Mark Driscoll och Joshua Harris. Det är intressant, det ställs en del frågor till Chan kring hans beslut och motivet till det.

Är det så att han drivs av någon slags skuld - att det inte får bli för stort, för framgångsrikt och finansiellt gott? Är det därför han kliver av och sätter sig i enkelhet?

Francis Chan säger att det är en bra fråga, men att han inte tror att det är så. Drivkraften är kärlek, glädje och att vara kristuslik, säger han. Att han klivit av sitt tydliga ledarskap i församlingen handlar om att han är övertygad om att det är bäst för dem, att för mycket kretsade kring honom.

Och att få ställa det han blivit välsignad med till förfogande för andra som behöver det bättre säger han är som en dröm som blivit verklighet.

Han är rejält utmanande, denne Francis Chan.

(Tipstack till Arash Gilan)

Missa inte Anders Gustafssons fördjupningsarbete kring migranterna som uppfyller missionsuppdraget. Mycket intressant läsning om möjligheten för evangeliet som ligger i migration (artikel nr 2 här)

Men som Anders skriver kring filippinska gästarbetarna - få verkar se dem som resurser i kyrkoliv och missionsarbete. Och det gäller naturligtvis inte bara dem, det gäller människor från andra länder överhuvudtaget, i allt för stor utsträckning.

Migrationen är viktig, och likså det nästföljande: integration.

Jag blir på nytt påmind om hur stora möjligheter det finns däri när jag läser Christer Tornbergs statusuppdatering på Facebook. Han är pastor i Skövde pingstförsamling sedan 15 år tillbaka och har sett församlingen gå igenom en stor förändring.

Förr - jag vet, för jag är uppvuxen där - var församlingen allt annat än rik på färger och mångfald. Den var vit, förutom en familj härstammandes från Kina och en amerikansk kvinna gift med en svensk man. Det är i alla fall så jag minns det. Numera är en tredjedel av församlingen nysvenskar (eller vilket ord man nu ska använda), vilket jag gjorde ett reportage om förra året.

Och nu skriver Tornberg, med sprudlande glädje, på Facebook:

"Ännu en helg i Skövde med flera nya i tron. Några ungdomar i fredags, en kvinna på Internationella caféet i går och ytterligare en kvinna på gudstjänsten idag. Människors längtan efter Jesus är större än någonsin. Ha en välsignad vecka!"

Kommentarsfältet fylls med glada tillrop och så tar Tornberg till orda igen och förtydligar orsaken till det inträffade:

"Det är stor NÅD det vi upplever och samtidigt mycket arbete. Framför allt är det våra nya svenskar som med öppna och tacksamma hjärtan tar emot Jesus i sina liv och sedan generöst delar med sig. De har stor del i vårt atmosfärsskifte."

Jag skickar med det till alla er som drömmer om just detta: Att människor ska komma till tro. Det kan finnas en nyckel i integrationen.

Det nya och märkliga ordet Fyrke - förkortning för Fyrkantsevangelikalism - medförde en nyhetsartikel i dag plus en kommentar där jag försökte sätta in debatten i ett sammanhang och reda ut vad den egentligen handlar om respektive inte handlar om.

Jag menar att den, ursprungligen, inte handlar om EFK-pastorn Stefan Swärd vs ex-EFKaren Jonas Lundströms teologi. De har olika syn på mycket och det är underlag för en egen intressant diskussion, vilken nu blivit verklighet på deras respektive bloggar.

Men Fyrkedebatten handlade initialt om något annat, nämligen om hur de som tänker och resonerar annorlunda blir bemötta och hanterade av de som tillhör de så kallade Fyrke. Då tas, menas det, snabbt maktspråket fram. Att på något sätt tänka annorlunda än Fyrkantsevangelikerna föranleder tillrättavisning och varningar. 

Det var helt enkelt en Fyrkedebatt och blev en Lundströmsdebatt. Båda är intressanta men gör bäst i att inte blandas ihop.

Både Stefan Swärd och Joachim Elsander, som omnämndes i min kommentarstext, verkar tycka att den var okej (om än inte heltäckande eller perfekt, det tycker inte jag heller, klurigt ämne att fånga i ord detta). 

Men sen blir det svårt. Stefan Swärd fortsätter skriva om Lundströms teologi och funderar kring om han har något inflytande i Evangeliska frikyrkan, vilket i så fall skulle oroa Swärd. Han har fått respons som tyder på att så inte är fallet men är inte säker och räknar upp flera namn som uttryckt sitt stöd för Jonas Lundström i hans första inlägg om Fyrke, däribland före detta Frizongeneralen Josefine Arenius och Linnea Åberg som sitter i Frizons ledningsgrupp nu.

Men det är här som det riskeras att blandas Fyrkeäpplen och Lundströmpäron i korgen.

Jag tror man behöver hålla isär Fyrkedebatten och Lundströmdebatten. Att hålla med och ge sitt bifall till Fyrkeinlägget som allt startade med - vilket Arenius och Åberg gjorde - behöver inte innebära att man delar Lundströms teologi. Det kanske de gör, det vet inte jag, men det går definitivt inte tas för givet utifrån vad som skrivits av dem i sammanhanget. Båda verkar mer vara inne och resonera kring att det borde vara "högre i tak" inom EFK än vad det är, som jag läser deras kommentarer (Josefines kommentar, Linneas kommentar)

Det är vad Fyrkedebatten handlade om initialt, den som sedan förändrats och hamnat i en Lundströmdebatt kring skillnaderna mellan hans och Swärds teologi.

Jag tror helt enkelt att man kan vara "Fyrkeskeptiker" utan att "röra sig i riktning bort ifrån evangelikalismen" som Swärd oroar sig för.

Den definitionen tror jag måste göras klar om det samtalsmöte som Stefan Swärd föreslår - och som låter alldeles utmärkt - ska kunna bli av och vara fruktbart. Då kan inte frukterna äpplen och päron blandas ihop för mycket.

Sitter och suckar över Facebook. Alla dessa bilder från slutförda eller pågående sportlovsläger gör mig grön av avund. Jag vill också åka i väg.

Jag minns min ungdoms skidläger med stor glädje, de var betydelsefulla på alla sätt. God undervisning och gemenskap, både i och utanför backarna. Och jag minns lägren därefter, som ledare. Det är något speciellt att vara i väg så där tillsammans. Borsta tänderna ihop, sitta och äta jämte varandra i svettiga undeställ.

Jag vet att det finns de som avskyr det, men jag är stormförtjust. Jag tycker man kommer varandra närmre så konkret, bortom det uppklädda och tillfixade som så lätt präglar annars. Därför är det naturligt att många viktiga samtal sker just såna veckorna, på lägergården eller i liften. Plötsligt har man tid på ett annat sätt, plötsligt är man lite mer avskild.

Så jag slår ett slag för lägren, och längtar efter att få uppleva det igen.

Men trots att jag hör rapporter om existerande läger så hör jag även att de blir färre, och mindre. Färre tycks åka iväg, vilket kanske är resultatet av att färre åker skidor efter en del rätt dåliga vintrar tillbaka i tiden. Dessutom är det ju inte så billigt, även om kyrkliga läger brukar kunna pressa priserna rätt bra.

En del församlingar får inte ihop några läger trots att man vill, andra går samman tre-fyra stycken för att få till det. Och det är ju bra på många sätt.

Men det slog mig häromdagen att det kanske finns en annan lösning. Jag vurmar mycket för - det vet alla som läst denna blogg eller min bok - allgenerationsförsamlingen. Viss uppdelning mellan generationer, med riktade samlingar, kan behövas, men inte som ersättning utan som komplement. Alltför mycket har kyrkorna av i dag misslyckats här.

Tänk om skidläger vore ett sätt att bemöta det där? Låt barnfamiljer, tonåringar, vuxna mitt livet och äldre få åka med. Alla åldrar. Gör det tillsammans. Det skulle, i alla fall i min teori, kunna bli hur bra som helst och föra generationer närmare varandra.

Jag tycker att det låter fantastiskt. 

Eftersom jag till viss del arbetar hemifrån har jag inte alltid detaljkoll på vad som är på gång in i tidningen. I så fall hade jag nog väntat en dag med bloggposten från i går angående detta med om präster och pastorer går för lite i kyrkan när de är lediga.

I dag har vi nämligen en artikel från fackligt håll, en intervju med Thomas Dahl på SKTF Ekumeniska, som är väldigt intressant i sammanhanget. Bland anat lyfter den upp svårigheten med, och betydelsen av, att kunna skilja på arbets- och privatliv. Läs den.

Det låter onekligen som att Svenska kyrkan - om det som Göran Skytte skriver om är korrekt och det har jag som sagt ingen anledning att betvivla - har ett organisatoriskt bekymmer där det på sina håll snarare är regel än undantag att de anställda, till och med prästerna, inte finns med i gudstjänsterna. Klart det är anmärkningsvärt och konstigt.

Inom frikyrkan är, i alla fall som jag sett den, verkligheten snarast den motsatta. Det är tveklöst regel att pastorn och övriga anställda finns med i gudstjänstlivet. En pingstpastor skrev i kommentarsfältet till förra bloggposten att han - vid sidan om sin semester - har tre lediga helger per år. Då har han inte dåligt samvete om han inte går i kyrkan, skrev han.

Och det tycker inte jag heller att han bör ha. Han går alltså i sin hemförsamling sisådär 45 söndagar om året. Han bör, resonerar andra, gå dit även sina få lediga helger för att visa att det är viktigt att prioritera gudstjänstlivet.

Det innebär i så fall i praktiken att en pastorsfamilj exempelvis inte har någon möjlighet att resa från den stad de allt som oftast flyttat in till, att de inte har möjlighet att resa och hälsa på släkt och vänner som bor på andra ställen. Ja, om de inte är hemma igen på söndagen. Det är förstås helt totalt orimligt.

Att vara pastor/präst och så mycket som möjligt försöka komma undan gudstjänstlivet är förstås en ytterst märklig ekvation. Den går inte ihop överhuvudtaget. Det är väl det Göran Skytte siktar in sig på egentligen, och i så fall håller jag med honom.

Men åt andra hållet - där grundregeln är man är ytterst aktiv och undantagsvis är borta - finns exempel på präster/pastorer som inte orkar, som bränner ut sig för att det är svårt att sätta gränser, för att arbetet blir allt. Dessutom finns, inte minst i historien, exempel på församlingsledare som med smärta tittar tillbaka på förr där de aldrig var lediga - knappt en söndag, knappt en kväll - och konstaterar att deras egen familj blev oerhört lidande av det.

Det är värt att fundera på det, att lära av det. Och nej, det handlar inte om att fly sitt kall, det handlar om att se och konstatera att det kallet gäller familjen och inte bara församlingen.

Thomas Dahl och SKTF verkar ha funderat en del på de frågorna. Bra.

Göran Skytte är hyfsat nybliven krönikör i Dagen, tror det var hans andra i ordningen som publicerades i fredagens tidning. Kul och bra, han är en vass och krass skribent som berör och upprör.

Jag har grubblat, lite sådär till och från, under helgen på hans senaste krönika som handlade om att präster/pastorer och andra anställda inte är flitiga kyrkobesökare. Varför ska vi andra gå i kyrkan när inte ens de gör det, undrar Skytte.

Nu förstår jag, han är tydlig med det, att det främst rör Svenska kyrkan men han skriver även att det inte alls är isolerat dit, tvärtom: "Det finns sådant här lite varstans, om än inte överallt."

Men jag undrar, jag. Gör det?

Jag har ingen egentlig koll på Svenska kyrkan, där får jag känna tillit till Göran Skyttes berättelse och dem han citerar. Det finns förvisso säkerligen stora skillnader även där, men det finns kanske ett bekymmer kring detta där. Det låter så.

Men inom exempelvis frikyrkan, är detta ett problem där? Jag tycker snarast att det verkar vara omvänt, att pastorer och inte minst föreståndare är engagerade upp över öronen och är med i alldeles för mycket. De är med i en massa verksamhetsråd, planerar i olika sammanträdanden om än det ena och än det andra, agerar gudstjänstledare, predikar, har själavårdssamtal... och listan kan göras bra mycket längre.

Många av dem har ganska få lediga helger överhuvudtaget, ordinarie veckor är de i tjänst. Förr, det vet jag av egen pastorserfarenhet i en pingstförsamling, var praxis att en helg per kvartal var ledig. Det ändrades senare till en helg per månad, men det var svårt att få till i praktiken.

Att vara ledig en helg i månaden - eller i kvartalet - och att då ändå förväntas gå på gudstjänst i sin församling, är inte det en magstark förväntan? Jag måste säga att jag tycker det. Det finns behov av att vara ledig, att koppla av, att få miljöombyte, att sova ut, att inte behöva svara på frågor kring församlingens verksamhet, att få visa - både för sig själv och andra - att man inte är oumbärlig.

Skulle jag luta åt något håll i den här frågan, utifrån den frikyrkokontext som är min, så lutar jag snarare åt att församlingsanställda behöver uppmuntras ta mer tid utanför kyrkan. Prioritera mer tid med sina barn, med sina familjer, med sina grannar, med sina vänner. För att travestera Skytte: Varför ska de andra i kyrkan prioritera sånt om inte pastorn gör det?

Men kanske är detta helt enkelt en fråga om olika kulturer, kanske behövs det en förändring inom exempelvis Svenska kyrkan där de anställda visar ett större engagemang i församlingens gudstjänstliv. Det låter onekligen så utifrån den kyrkoherde som Göran Skytte citerar som säger att han får vara glad om de kommer första advent. Det låter helt extremt, även om jag tar för givet att det inte så mycket handlar om präster utan mer övrig anställd personal (präster har rimligen tjänstgöring någon mer gång per år än första advent, annars låter det som väl slapp medverkansintervall).

Men är budskapet detsamma till andra pastorer och anställda, inom exempelvis frikyrkan? Jag har svårt att se det i de sammanhang jag har någorlunda koll på, där är jag snarast som sagt bekymrad över att de arbetar för mycket och riskerar tömma sig på kraft samt att de med sina prioriteringar visar ett exempel som inte är efterföljansvärt. För hur viktig kyrkan än är, och det tycker jag sannerligen att den är, så är den inte bara en byggnad.

Hur ser dina erfarenheter på området ut?

Kikade in på Twitter i går och kunde konstatera att en av sakerna de twittrades mest intensivt om för tillfället var detta: Kaffekedjan Starbucks har tryckt upp upp en hälsning från pastorn Rick Warren om vad han anser är livets mening.

Häftigt. Men kanske ändå inte lika häftigt som det kan verka vid kort twittrande, och framförallt inte lika nytt.

Starbucks har tydligen - sånt här är jag som tedrickare helt novis kring (visst, de har te också men det är knappast den huvudsakliga drycken) - sedan länge en serie med citat från författare, musiker, idrottsmän, vetenskapsmän och politiker. Så det är inte det enda citatet de tryckt upp. Detta tycks vara det 92:a citatet.

Och inte tycks det vara speciellt nytt heller. När jag gjorde en snabb googling hittade jag artiklar om det hela från 2005, exempelvis denna. Troligtvis kommer sig uppmärksamheten nu av att Warren själv igår twittrade om att Starbucks tryckt hans hälsning om meningen med livet på muggar. Han skrev inte att det var nytt, bara twittrade om det och bifogade en bild.

Eller kan det vara så att beslutet av Starbucks att trycka muggen togs 2005 men att den först nu tillverkats? Det låter tämligen otroligt, sex år är ju en hyfsad sträcka för att få fram en kaffemugg, speciellt av ett företag som gjort sig känd för att vara på språng, så att säga. Jag har försökt leta lite men inte hittat någon information som helt reder ut hur det förhåller, kanske vet någon läsare av denna blogg?

Hursomhelst, unikt eller inte, nytt eller ej: Det är onekligen ganska coolt att muggen finns och är upptryckt. Bra text,  som bevisligen fått ha betydelse. En kvinna twittrade i går att hon, efter att ha sett kaffemuggen, hittat tillbaka till kyrkan efter en en "mycket dålig period i sitt liv".

Nästan så jag börjar dricka kaffe som ren stöttningsåtgärd.

Norske pastorn Åge Åleskjær, grundare av fristående församlingen Oslo kristne center, och Ulf Ekman, grundare av Livets ord, hade länge ett nära samarbete. De senaste åren har det varit sparsammare.

För ett par år sedan skrev tidskriften Keryx, som Ulf Ekman är ansvarig utgivare för, flera stora artiklar om "Nådesförkunnelsen", vilket kan sägas vara Åge Åleskjærs kännetecken numera. Nådesförkunnelsen gick igenom och disikerades, kritiserades.  

I en intervju i Korsets Seier säger nu Åleskjær att avståndet till Livets ord ökade tidigare än så, i början av 1990-talet upptäcktes skillnader i teologisk syn kring exempelvis demoner samt att Ulf Ekmans syn på sig som en apostel. "Fokus på nåd har vi haft sedan starten 1985" säger Åleskjær och tillägger att han predikat samma budskap tidigare på Livets ords konferenser.

Och så kommer det som kanske får anses centralt och som blir ett inlägg i senaste årens debatt kring Livets ord:

"Där Livets ord de senaste åren har gått i en nästan katolsk riktning, har vi gått i motsatt riktning. Vi är för friheten".

Här finns förstås ett antal saker att kommentera och fundera kring (exempelvis att alla inte per automatik skulle sätta katolsk tro och frihet som motpoler på det sätt som Åleskjær gör). Men när jag läser stannar jag egentligen vid en sak: Hur likt de båda tycks resonera kring sina respektive resor sedan det tätare samarbetet.

Ekman har mer gånger än en talat om att han i dag har betydligt bredare kontakter inom kristenheten än förr. Ekumenik och enhet bland kristna har varit och är en viktig del i hans arbete. Extra stor blir kanske kontrasten i förhållandet till Katolska kyrkan, som han skrev varnande texter kring förr men numera har goda relationer till.

Om det råder inget som helst tvivel, han har själv bekräftat den förändringen i exempelvis den artikelserie jag skrev om Livets ord i samband med deras 25-årsjubileum härom året (här är delen kring ekumeniken, där Ekman även svarar kring sin och Keryx kritik gentemot Nådesförkunnelsen). Men att han och Livets ord, såsom Åleskjær hävdar, skulle gått "i en nästan katolsk riktning" höll han i alla fall inte med om i intervjun då. Så här sa Ekman om synpunkter kring en ökat sakramental nattvardssyn, exempelvis:

"Det är lite lustigt, för då glömmer man varifrån jag kommer. Jag är utbildad präst i Svenska kyrkan och har aldrig förnekat nådemedlen eller sakramenten. Vi har använt dem på ett karismatiskt kraftfullt sätt, men det har ju mer med metoder att göra. Min bok om nattvarden, "Tag och ät", har fått beröm från ärkelutherskt håll så det där är inte enbart katolskt, som många fått för sig."

Vidare, även det i samma intervju, uppgav Ekman att den ekumeniska längtan inte är något nytt, det fanns där från början. "Det har kanske inte alltid funnits i praxis, men det har alltid funnits i våra hjärtan."

Så kanske kan man säga så här: Åge Åleskjær tycker att han bara säger och menar det han egentligen alltid sagt och menat. Och Ulf Ekman tycker att han också bara säger och menar de han egentligen alltid sagt och menat.

Men även om de är desamma nu som då på många sätt så har bevisligen så pass mycket hänt att det forna samarbetet tycks tämligen obefintligt.

Pingsts skrift om och kring medlemskapsfrågan har kommit, framtagen av Institutet för pentekostala studier. Läs den, det är den väl värd. Intressanta genomgångar av ämnet ifrån olika infallsvinklar.

Intressant bland annat med enkäten som visar att medlemsbegreppet tycks tämligen oviktigt för ungdomar. Inte så jättemånga enkätsvar i och för sig, 43 stycken, men det stämmer så väl med alla andra rapporter och strömningar att det nog med största sannolikhet kan tas som korrekt.

Samfundskänslan är långtifrån vad den en gång var, nu är det andra saker som främst avgör vid exempelvis en flytt till ny ort och sökande efter ny församling, och allra tydligast märks den trenden bland de unga. Finns säkert de som ser risker och problem i det, men jag gör det inte. Känns som mer positivt än negativt, murar och skygglappar har sällan varit till nytta. Om inte identiteten och eventuella särdrag är viktigare eller sitter djupare än att de klarar mötet med kristna från andra närliggande kristna traditioner så kan de kanske kvitta?

Men att medlemskapet som sådant inte känns speciellt viktigt och angeläget är desto mer värt att fundera kring, för då handlar det mer om att församlingen inte tycks vara det den är tänkt utan mer ha blivit något som man kan ha eller mista. Som ett tillval vid sidan om sin kristna tro, inte en omistlig del utav den. Utifrån det blir frågan dubbel:

Har församlingarna en resa att göra för att tydliggöra vilka de är och vilket värde som finns där i eller är det ungdomarna (och naturligtvis till viss del även äldre) som tydligare behöver utmanas till och själva ta initiativ till att överlåta sig tydligare till sin församlingsgemenskap?

Intressant i sammanhanget är även att fundera på det Nils-Eije Stävare skriver om i sin kyrkohistoriska fundering i pingstskriften, nämligen att den första tidens lärjungar präglades tydligt av centrumorientering. Det var Jesus som var grejen. Med tiden, menar Stävare, blev det ett ökat fokus på gränserna.

Är det måhända det som syns i de unga av i dag, en önskan till centrering runt Jesus? Det stämmer i så fall, tycker jag, väl överens med att samfundstillhörigheten inte är så viktig och att debatterna där tenderar att inte snöa in på detaljer på det sätt som oftare präglar (oss) äldre. Å andra sidan, mot det kan sägas att det inte riktigt stämmer med att församlingen inte alltid står så högt i kurs. För mig är i alla fall det en krock, Jesus och församlingen hör ihop.

Så hur ska man tänka här - är det hos församlingarna problemet ligger, i att de inte svarar upp emot det de unga efterfrågar? Eller är det hos de unga som, till viss del i alla fall, i praktiken försöker koppla Jesus från församlingen?

Kanske är det både och?

(Dessutom kan man ju, med delvis stor rätt, hävda att det inte finns något centrum som inte har behov av vissa gränser. Men det är kanske delvis en annan fråga).

Dagenrelaterade artiklar: 1, 2

Efter den där bloggposten förra veckan med ett antal korta filmer med Francis Chan, producerade av Flannel, sitter jag här med en längtan efter att få se något liknande på svenska. Finns det?

Minns att Filadelfia Stockholm och Niklas Piensoho försökte sig på några för ett par år sedan (hittar dem tyvärr inte på nätet), de var helt okej men det skulle vara kul att se något riktigt välproducerat, rappt och snyggt på svenska. Den här typen av filmer är ju tämligen oslagbart att sprida via sociala medier, exempelvis.

Bara för att vidga begreppet kring hur den här typen av filmer kan vara - de som finns med Chan och de som producerats med Rob Bell under namnet Nooma är ett exempel - så publicerar jag här en annan sort. Även här med Rob Bell, en av vår tids stora kommunikatörer kring kristen tro, i mitt tycke (texten till det han säger i klippet finns här, för den som önskar). Lite högre tempo, lite intensivare.

Vem ger sig i kast med att göra något liknande på svenska?

Härom sommaren besökte pastorn och författaren Francis Chan Sverige. Han talade på Nyhemsveckan, pingströrelsens stora sommarkonferens, och jag gjorde en intervju med den utmanande mannen. Det konkreta lärjungaskapet var hans budskap och jag talade med honom om att det lett till konsekvenser i hans eget liv.

Familjen hade sålt sitt hus och köpt ett billigare för att kunna vara generösare och givmildare emot sin omgivning. Intäkterna från succéboken "Crazy love", vid den tidpunkten såld i 300 000 exemplar, gick helt till arbete bland fattiga, sa han.

Och det kändes som att det inte bara var snack, vilket han nu bevisat. I höstas slutade han som pastor i församlingen han grundat och flyttade med familjen till Asien och arbetade på ett barnhem i Thailand. Det hade blivit för mycket fokus honom, tyckte han.

Fascinerande och utmanande man, Francis Chan, inte minst i vår tid av "personligt varumärke-byggande" och bekväm självförverkling.

Nu bor han och familjen i San Fransisco och vet inte riktigt vad som ska hända i nästa steg. Några kortfilmer har han spelat in under namnet "Basics", tänkta att fokusera på den kristna trons grunder. Inte ur ett speciellt "sökarvänligt perspektiv" enligt honom själv utan mer rakt på sak. Här är några av de filmerna (skapade av samma gäng som gjort Rob Bells fantastiska Nooma-filmer). Snygga, välgjorda och väldigt tänkvärda, eller hur?

Ibland blir det tuffa tag i bloggosfären. Eller tuffa och tuffa, tillspetsade är kanske rätt ord. Man kan få för sig att folk tycker helt olika, representerar totalt motsatta åsikter och tankar.

Om du vill ha kvar den känslan rekommenderas att du slutar läsa här.

Stefan Swärd har ju bloggat om församlingssyn och "församlingstukt" där han ifrågasatte Pelle Hörnmarks hållning i samma frågor. I kommentarsfältet på bloggen har det verkat som att de båda pastorerna varit varandras motsatser, typ. Men de verkar vara så pass lika att de båda två tycker att Hillsong Stockholm är en församling värd all respekt - här skriver Swärd, här skriver Hörnmark. Kan de vara så rasande olika i sin syn då?

Eller varför inte det här exemplet:

Journalisten Mikael Kindbom reagerade kraftigt på nämnda bloggande av Stefan Swärd att han skrev ett eget blogginlägg där han markerade avstånd. Men i höstas bloggade Kindbom entusiastiskt kring predikosidan Rom 10:17 och i synnerhet Rolans Hellstens predikningar. Samma predikosida och samma Hellsten som Swärd hänvisar till som stöd för sina tankar kring vikten av "församlingstukt".

Jag ler lite när jag tänker på det.

I går eftermiddag kom tårarna. Satt ledig hemma med en febersjuk son i soffan. Eller ja, för tillfället låg han och sov bredvid mig, däckad av tröttheten. Så jag växlade från barnprogrammen till repriseringen av "Gomorron Sverige".

Barnfattigdom. Det var vad de diskuterade. Ett sånt drabbande och ångestladdad ord. Och det är inte i bemärkelsen "en del familjer har inte råd att åka på semester till Thailand" som de pratar, det är mer "många barn berättar att de inte kan få vinterskor och att de inte kan äta sig mätta hemma".

Det är så smärtsamt att man vill stänga av, både tv:n och det egna hjärtat. Vill fly, vill tränga bort de liv som tränger sig på. Men jag sitter kvar och hjärtat värker, tårarna rinner.

Jag kommer att tänka på en berättelse från i slutet på förra året. Svenska kyrkan i Falköping, där jag bor, hade en stor insamling av kläder och leksaker som skulle gå till familjer och barn i behov av hjälp. I pingstkyrkan, där jag är med, hade vi redan talat om att ha tema "Givande" för vår söndagsskolefest så vi bestämde oss snabbt inpå att uppmana församlingen att ta med och skänka. Vi fyllde estraden till brädden och skjutsade därefter bort till Svenska Kyrkan som förmedlade vidare till de som behövde.  

Oerhört vackert, överskottet kom till nytta. Det finns en fantastisk kraft och möjlighet i en församling.

Men det är inte den berättelsen jag tänker främst på, den är bara en bakgrund. Inför den där insamlingen så kom frågan om barnfattigdom upp på ett konkret sätt. Jag mötte vännen Sofia och vi kom att tala om insamlingen, hon hade hört om den och sa att de tänkte skänka en del. Och så berättade hon om en kille i sonens klass som kommit själaglad till skolan. Han hade fått begagnade termobyxor nämligen, med Bamse på. "De skulle min son aldrig tagit på sig, det hade han tyckt var för barnsligt. Men den här killen var så lycklig, han behövde inte frysa mer. Och så visade han att det fanns ett spännband som han kunde ha under skon, det tyckte han var fantastiskt".

Sofia grät när hon hörde det. Jag grät när hon återberättade. Det fanns ett klart drag av skam hos oss. Överflödets skam.

"Egentligen skulle man ju vilja ge direkt till dem, men det känns så förmätet. Förhoppningsvis kommer det dem till del via insamlingen, förhoppningsvis går de till kyrkan och får vad de behöver", sa Sofia.

Jag höll med, det är så lätt att tänka så. Men vi pratade vidare och enades om att det där borde utmanas hos oss, utmanas rejält. För hur bra än dessa insamlingar är - jag är exempelvis fortsatt imponerad av Alingsås pingst insamling till behövande barnfamiljer i julas - så finns det en risk att vi lutar oss emot dem. Slappnar av, tänker att vi fullgjort något. Och de insamlingar är fantastiska, de fyller behov som aldrig skulle blivit mättade annars, i dem finns en kollektiv kraft som är urstark.

Men.

Risken, baksidan av myntet, är att det blir tillfälligt. Det blir en viktig insats och hjälp för stunden (för dem som tar sig iväg och tar emot det skänkta, alla vet inte om att möjligheten finns och somliga tycker det känns för pinsamt) men snart sitter man där igen. Ensamma och fattiga, omgivna av massor av människor och rikedom.

Om detta ska utmanas på allvar så behövs fler kollektiva insamlingar och hjälpinsatser, tveklöst. Men även att vi tar flera steg framåt och öppnar såväl ögon och öron för att se och höra vart behoven finns. Och nästa steg är att öppna såväl hem som liv som plånböcker, att våga kväva den där tanken som så lätt dyker upp: "Inte ska väl jag erbjuda mig hjälpa, det känns förmätet".

Ta den risken för en möjlighet att hjälpa till; för att värma ett par barnfötter, för att mätta en barnmage. Vi har barn tillsammans i det här landet. Fly inte rapporterna, försök inte kväva hjärtat som ropar.

Kliv fram, gör skillnad.

Relaterat i Dagen: 1, 2, 3.

Efter mitt bloggande kring Mr Mister blev jag onekligen lite nostalgisk kring alla de där andra banden och artisterna som jag i stort sett aldrig lyssnar på längre. Fastnade på Spotify och sökte lite västkustklassiker från förr.

Borde vi inte skapa en sån spellista? Jag tycker det. Rätt vad det är så vill man vara nostalgisk.

Jag har börjat och fyllt på med några sånger. Återkommer säkerligen med flera men jag ska inte vräka på, roligare om det blir ett gemensamt projekt. Så dröm dig tillbaka och hitta det du tycker sammanfattar den där västkustperioden. Och lägg till dem i spellistan.

Och, naturligtvis, lägg till spellistan hos dig själv i Spotify och lyssna när helst du så önskar.

Ett av mina favoritband från förr är Mr Mister, med fantastiske sångaren Richard Page. Bland de västkustband jag lärde känna under min uppväxt - västkustmusik var själva den musikaliska grundstenen för många frikyrkoungdomar på 1980-talet - så de nog de som stått sig allra bäst över tidens skiftningar, tror jag. Mycket annat har bleknat bort och känns som relativt tråkig musik, allt för perfektionistisk och studioputsad för att kännas livfull. Jag lyssnar mest av nostalgiska skäl emellanåt.

Men inte Mr Mister, med stora hits som "Kyrie" ("Herre förbarma dig") och "Broken Wings"; de stannar kvar hos mig. Bra sångare, bra låtar och bra texter som väldigt ofta och väldigt tydligt kretsar kring deras kristna tro. Jag gjorde i ordning en "Best of"-lista på Spotify med lite favoriter (som även innehåller ett par spår från gruppen Pages, som Mr Mister skapades ur).

Jag har under många år funderat på vart de tog vägen, varför de slutade. Den sista skivan, "Go on", är en så makalöst bra skiva att det alltid varit oförståeligt. Men häromdagen, när jag av en slump gick in på sångaren Richard page hemsida, fick jag svaret. 1989 spelade de in uppföljaren "Pull" men skivbolaget ville inte ge ut den. Så den har legat i kläm sedan dess, till nu.

För ett par veckor sedan släpptes nämligen den nygamla skivan äntligen. Den finns att beställa men även att lyssna på streamad på skivbolagets hemsida. Efter några genomlyssningar är det svårt att förstå varför det dåvarande skivbolaget inte ville ge ut den. Det är en bra skiva, utan tvekan. Här finns dessutom ett klipp där de återförenas och talar om nya skiva, eller vad man nu ska säga.

Vågar man hoppas på en turné framöver? Det skulle glädja mig mycket, inte bara av nostalgiska skäl.

I höstas stod evangelist Peter Ljunggren i fokus på denna blogg under någon vecka. Han hade reagerat på en just publicerad artikel utifrån hans Sverigebesök och på grund av tidigare artiklar och granskningar i historien. Ljunggrens verklighetsbild är att han varit utsatt för en smutskastningskampanj.

Jag håller inte med om det. Det har varit allt annat än roliga publiceringar för Peter Ljunggren, det förstår jag, men som jag skrev redan i höstas så tycker jag att den granskning han reagerat kraftigast emot (angående manipulerade bilder) var både befogad och hederlig samt gav gott om utrymme för honom att komma till tals med sin syn på saken.

Men eftersom han inte tycker att han fått komma till tals ordentligt i Dagen och inte tycker sig bli rättvist behandlad så erbjöd jag en intervju där jag får agera ställa journalist och ställa kritiska frågor men han även - i helt vanlig ordning - får komma ordentligt till tals med sitt perspektiv. Jag föreslog att han ska spela in intervjun så kan vi undvika diskussioner om vad som sades och inte efteråt.

På detta svarade Ljunggren ja, och en del läsare har undrat vart den där intervjun tog vägen. Bekymret är att vi befinner oss i olika världsdelar, Peter Ljunggren bor i Kanada. Ett tag var vi inne på en intervju via Skype men kom fram till att det nog vore bättre att mötas i verkligheten. Tyvärr har han inte så många resor till Sverige just nu men jag hoppas vi får till det under våren eller början av sommaren.

Nämnas kan även några ord om förra veckans artikel om att Peter Ljunggren står under åtalsprövning i Finland. Vi hörde om polisanmälan från hans tidigare samarbetsorganisation EKM redan tidigt i höstas men valde att inte skriva i det läget. Polisanmäld kan vem som helst bli, i princip, utan att det ligger så mycket bakom. Därför är vår praxis att vara restriktiva i det skedet.

Jag tog dock kontakt med EKM:s ordförande Tom Lipkin för att höra hans/deras sida av saken, precis som jag tog kontakt med Peter Ljunggren. Bättre att vara ute i god tid. Allra största delen av den nu publicerade artikeln skrevs i november men vi avvaktade. Dels önskade jag att Ljunggren skulle vilja ge en kommentar direkt till Dagen angående situationen, dels ville vi alltså vänta och se om ärendet tog sig vidare eller lämnades utan åtgärd av polismyndigheten (vilket ju kan hända om man helt enkelt bedömer att det inte är något att gå vidare med).

Häromveckan fick jag tag på åklagaren som uttalade att ärendet var under åtalsprövning. Polisen var alltså klar med sin utredning och la inte ner fallet utan lämnade det vidare till åklagaren. Det innebär stor skillnad.

Nu har båda parter haft möjlighet att komma till tals och ge sina olika perspektiv i frågan. Dagen kommer förstås att följa ärendet vidare och rapportera oavsett utgång, oavsett om det väcks åtal eller inte.

Tilläggas bör även att Ljunggrens val att inte kommentera detta ärende inte nödvändigtvis ska tas som att han vill kommentera eller försöker dölja något. Redan första gången jag kontaktade honom kring det hela mailade han över sina kopior på polisens förhörsprotokoll med honom. Det måste berömmas som god transparens.

Stefan Swärd fortsätter sitt bloggande kring "församlingstukt" och hur en församling ska byggas, denna gång med spjärn emot min bloggpost i ämnet. Jag ska inte kommentera allt däri nu och här, det blir för omfattande. Kan tänkas att jag återkommer med fler funderingar kring olika bitar, det är nästan troligt. Två saker nu bara, som känns mest angeläget att kommentera. Swärd skriver:

"Jag kan inte hålla med om att det skulle finnas en motsättning mellan att en församling är tydlig i sin undervisning, praktiserar lärjungaskap, och ställer krav på sina medlemmar - och att vara utåtriktat, öppen, evangeliserande, vara en öppen gemenskap där vem som helst känner sig välkommen". Han skriver vidare att jag tycks antyda "en motsättning mellan att bygga en gemenskapinriktad och lärjungainriktad församling, och att vara utåtriktad och välkomnande, att evangelisera, och ständigt få med nya människor".

Det förstår jag nog inte riktigt varifrån han får. Jag ser ingen sån motsättning alls, tvärtom är det den dubbelheten jag efterfrågar och inte tyckte fanns med i Swärds tidigare bloggande i ämnet (även om jag uttryckte redan förra gången att jag förstår att det inte alltid går att vara heltäckande i såna här bloggkommentarer).

Vidare är jag fortfarande inte riktigt med på vilka församlingar som Swärd åsyftar i sin kritik. Han ställde tidigare sin mönsterbild emot "är något helt annorlunda än många moderna frikyrkor, som mer kan betecknas som religiösa serviceinstitutioner". Nu verkar han mer ställa sin syn gentemot Svenska kyrkans folkkyrkotanke, och nämner "frikyrkor" som "utvecklas i riktning mot att ta bort kraven i praktiken".

Det vore intressant att veta vilka han tänker på, först då finns ju egentligen en möjlighet att resonera kring om det är så att de sålt ut budskapet, plockat bort omvändelse och mer är att betrakta som "religiösa serviceinstitutioner" än kristna församlingar eller om de snarast försöker hitta ett nytt sätt att vara församling på med delvis nya tillvägagångssätt kring exempelvis medlemskap och yttre former men med samma gamla förhoppning om att bygga en församling där människor utmanas till att följa Jesus.

Det var några snabba reaktioner nu. Lär som sagt återkomma, finns mycket intressant som kommer till ytan i detta. Tack för det, Swärd.

Det här var väl ett spännande och bra initiativ av Västerås Pingst för att knyta nya kontakter och tillvarata redan nya: Varje söndag klockan 21 finns det möjlighet att chatta med någon av församlingens pastorer.

Om du läser detta blogginlägg strax efter att det publicerats så kan du gå in och chatta, annars dröjer tillfället en vecka.

Noterar att pingstföreståndare Pelle Hörnmark nu kommenterar medlemsdebatten på sin blogg, trots att han tidigare sagt att han inte ska säga mer kring det innan rådslaget i maj. Troligtvis blev trycket för hårt så han valde att skriva i alla fall en kommentar för att skingra en del frågor.

Ja, jag slängde ju ur mig något kring min längtan efter en folkkyrka som kan vara tydlig häromdagen, och folk efterlyste någon form av specifikation. Lättare sagt än gjort naturligtvis, men visst: Några tankar kan jag ge.

Stefan Swärd har fortsatt sitt bloggande i frågan och skrivit vidare om två olika typer av församlingar. Han skriver inte om de två som generaliseringar och förenklingar, men jag tycker att de är det. Sådana kan dock vara intressanta och betydelse för ett samtal, så inte mig emot. Den första typen av församling är den han själv vill tillhöra: 

• "Jag ser en kristen församling som en lokal kristen gemenskap, där kristna lever i gemenskap med varandra, och tillsammans lever i efterföljelse och lärjungaskap. Det innebär en miljö av uppmuntran, stöd för varandra, förbön för varandra, hjälpa varandra, vara delaktiga och engagerade i varandras liv, men det innebär också en miljö där vi i kärlek kan förmana varandra, när vi gör något som är skadligt för andra, för oss själva, eller för vår Gudsrelation, det är sådant som Bibeln kallar för synd och det kan ta sig många olika uttryck. Det är bara i en sådan församlingsmiljö där begreppet församlingstukt är relevant. Att bara betrakta församlingsmedlemskap som ett allmänt föreningsmedlemskap - då har man helt missat församlingsmedlemskapets andliga innebörd."

Sedan tar han avstamp ur den första församlingsformen, som är den han förespråkar och menar "har djupa rötter i vårt väckelsearv", och beskriver en annan församlingssyn bland "många moderna frikyrkor, som mer kan betraktas som religiösa serviceinstitutioner": 

• "Man erbjuder vissa religiösa tjänster som gudstjänster, ungdomsarbete, vigslar, begravningar, själavård, fritidshobbies m.m. men medlemmarna kan konsumera de religiösa tjänsterna som man vill, tolka sin tro som man vill, och utforma sitt kristna liv som man vill. Det är en helt individualiserad form av kristendom, och en helt relativiserad form av kristendom. I en sådan miljö ärdet helt opassande att närmare tala om synd, och utmana en personför dess synd, och utmana till radikal efterföljelse av Jesus."

I och med att Swärd inte specificerar sig är det svårt att veta vilka frikyrkoförsamlingar han syftar på, så att resonera kring om han har rätt eller fel är svårt. Formuleringarna är ju i allmänhet ganska runt hållna och det finns förstås en hel del att tillägga (att ge en detaljbeskrivning i en bloggpost är liksom inte är möjligt, både i Swärds och mitt fall) men jag utgår ändå från de församlingsmodeller han ger.

Och jag är inte sugen på en av dem, utan mer av en kombination. Det var det jag menade i förra blogginlägget.

Jag ser absolut faran i att bygga församlingar som inte utmanar till efterföljelse av Jesus och som undviker att tala om Jesus och synd, som sågat ner alla trösklar så pass att kyrkporten i princip är borta, allt för att vara "sökarvänlig". Om det blir så tycker jag att existensberättigandet är tveksamt och jag tror dessutom att man inte alls är speciellt sökarvänlig i praktiken, är man sökare är man naturligtvis intresserad av vad det är denna kyrka står för.

 Men jag ser en fara i den andra (eller snarare första) församlingsmodellen också. För jag kan inte läsa om den utan att slås av hur oerhört Stefan Swärd betonar att den är till för kristna, uttrycket som upprepas mest (sex gånger) i beskrivningen är "för varandra". Församlingen är till för att "hjälpa varandra", vara "ett stöd för varandra", "förmana varandra", och så vidare.

Och absolut, det är bra. Den inbördes hjälpen talar Nya testamentet omkring församlingen, och jag är inte det minsta främmande för tydlighet i undervisning på så sätt att den tränger innanför märgen och utmanar till tydliga och radikala ställningstaganden. Tvärtom.

Men hur ser vägen in i en sådan församling ut? Det kan ju inte vara så att man måste vara kristen för att man ska få komma och besöka, väl? Det tror jag ju inte att Swärd menar heller, men jag har sett exempel där det blir just så i praktiken, antingen genom de signaler man sänder ut att man behöver leva "ett kristet liv" redan från start - hur nu det ska vara möjligt om man inte ens är kristen än - annars accepteras man inte. Eller så är språket, gemenskapen och ämnena som lyfts av sådan karaktär att de mest eller bara angår och engagerar redan troende.

Jag drömmer om församlingar som har låga trösklar så att människor kan inkluderas i gemenskap och få vara med och smaka på vad församlingen är och tror. Som har högt i tak och tillåter olika typer av människor som får tänka och fråga helt på tvärs med det traditionella - de får helt enkelt vara där de befinner sig och behöver inte låtsas vara några andra eller återkomma när de "tänker rätt". Jag tror på församlingen som en plats att formas till tro och inte bara i tro. Och jag drömmer om att en sådan församling inte ska backa i form av tydlighet och utmaning utan tvärtom kliva fram, för det är ju just då det är som allra viktigast och intressantast att vara det. Så mycket enklare att vara radikal och tala frispråkigt när man vet att alla, i stort sett, i rummet är tämligen överens med mig som förkunnar.

Jag tror på en folkkyrka i bemärkelsen att den berör folk och inte bara folk som redan är kristna.  

Vi behöver bli bättre på att se till att alla de där människorna som fanns kring Jesus också är naturliga i församlingsmiljöerna: Lärjungarna (förstås), men även de som inte får ihop det och de som inte alls tror. De fick plats runt Jesus. Men, påpekar pingstpastor Mikael Karlendal, det är inte detsamma som att alla de människorna var (eller ska vara) medlemmar, den delen var förbehållen de som omvänt sig.

Och det ligger ju en klar poäng i det. Och samtidigt är det här allt annat än enkelt, detta om medlemskap. Det blir mycket oro om det talas om att se över medlemsb