En av senare års säkraste traditioner inför jul är att bloggen Aletheia skriver en bloggpost som kritiserar jultraditioner.

Frän början, närmare bestämt år 325, började det firas jul på Konstantins order, skriver de, för att dyrka "hedniska solguden Mithra". Julgranen och önskelistor hittas det också förebilder till. Att julen "kristnades" i mitten av 500-talet gör ingen skillnad, tvärtom, man konstaterar att det fortsätts "inte ont anande med dessa hedniska traditioner".

Jag har, som jag skrivit tidigare, svårt att förstå det här. Att någon annan gjort något tidigare, med ett annat kanske felaktigt motiv - måste det begränsa mig nu? Som jag skrev i den där tidigare bloggposten jag nyss länkade till, med anledning av dem som inte tycker att kristna ska fira jul:

"Innebär det att de bloggare som resonerar så kommer sluta blogga om det kommer fram uppgifter att historiens förste bloggare var en zenbuddist som hävdade att formen var vikt för spridande av hans religion?".

Det finns ju ett antal exempel i den religiösa historien om "gudasöner" som kommit ner från himlen, innebär det att vi ska avskriva Jesus?

Att jag, genom att fira jul, egentligen mer eller mindre kanske upphöjer solguden Mithra känns för mig helt bisarrt. Det är lika ologiskt som att påstå att Pridefestivalen "egentligen predikar om Guds förbund med mänskligheten via Noa", som pingstpastor Mikael Karlendal skriver. De har tagit symbolen och fyllt den med något annat. Eller, för den delen, att påstå att alla som firar jul i Sverige 2010 gör det för att upphöja Jesus bara för att högtiden "kristnats".

Men finns det inte problem med julen? Jovars, konsumtion- och "myspys"-hetsen som riskerar att flytta fokus från umgänge med familjen och att ställa sig i vägen för att minnas och fira den Jesus som föddes till denna jord för att rädda oss, exempelvis. Även det är Aletheia-skribenten inne på men den är inte central, i synnerhet inte i kommentarsfältet där enbart solgudar och dylikt debatteras.

Om något behövs så är det ett ökat kristnande av julen, där Jesus flyttas fram i centrum. Ett "avkristnande" av julen, som antingen innebär att man inte firar den alls eller plockar bort allt vad granar, julklappar och dylikt heter ser jag inte alls som önskvärt. Om det ställer sig i vägen, visst, låt granen stå kvar i skogen då. Men begränsa inte andras frihet, för det sitter inget osunt i den där stammen.

Det handlar om riktning, vilja och hjärta.

Skriver man något om vikten av att se att evigheten börjar redan i nuet så läser en del in att det handlar om att vi ska få ett paradis redan nu och här, med guld och gröna skogar. Så är det förstås inte, vi lever i ett "redan nu men ännu inte" som kan innebära en försmak av det kommande fullkomliga riket men även lidande och bekymmer i olika former.

Andra befarar att man vill avveckla helvetet. Det skulle jag hemskt gärna göra om jag kunde, det verkar inte vara någon trevlig plats. Och jag är ödmjuk inför att det finns väldigt mycket olika syner på detta rent teologiskt. Vissa hävdar med bestämdhet, det verkar nästintill vara den viktigaste läropunkt av dem alla för dem, att det finns och att det är evigt. Andra säger att det finns de som tyder på raka motsatsen, att ju "alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre."  (Fil 2: 10-11)

Wilfrid Stinissen talar i boken "Ansikte mot ansikte" (Libris), som är en samtalsbok med Göran Skytte, om människor som lämnat Gud. Men "Gud lämnar os aldrig, och därför tror jag inte att alla dessa människor går förlorade, inte alls".

Göran Skytte frågar: "De går inte förlorade, hur då?"

"De går inte förlorade, utan de går också till himlen. Helt konkret. Vi kommer att vara tillsammans med dem, det hoppas jag och många i kyrkan med mig. Vi kommer att vara tillsammans i himlen en gång och dansa tillsammans".

Skytte: "Detta är någonting helt annat än den teologi som under århundraden lärdes ut, och ibland fortfarande lärs ut, den teologi som talade och talar och den obarmhärtiga domen ovanifrån, om att skeppas ner i Gehenna."

Stinissen: "Jo, det är en annan teologi, och här måste man säga att teologin har utvecklats. Men man kan inte påstå att det var kyrkans lära. Kyrkan har aldrig lärt ut att majoriteten av människorna kommer att bli fördömda. Men det hängde liksom i luften, det var den allmänna meningen, att de flesta människor skulle gå förlorade. Det är något som är oacceptabelt, att gud skulle ha misslyckats med sitt projekt så totalt att den stora majoriteten går förlorad, när han själv har dött på ett kors för att rädda oss. Är det tänkbart, när Gud gör något sådant, att han skulle misslyckas? Det är svårt att tro".

Som sagt, det här är ett område där tankarna och åsikterna skiftar. Någon form av dom och en dubbel utgång - ett liv i gemenskap med Jesus eller utan honom - tycker jag att Bibeln talar tydligt om. Men vad innebär det i praktiken, är det evigt eller tidsbestämt? Vet inte. Jag skulle varken säga att det inget helvete finns eller med bestämdhet säga hur det, om det existerar, är.

Men det är inte min huvudpoäng.

Jag tror att det finns en fara i att för mycket fokusera på det kommande. Det är inte ointressant eller oviktigt, förstås, men ett för stort fokus där riskerar göra något med vår blick här, tror jag.

"Det här livet är så kort jämfört med evigheten", brukar sägas som försvar till att fokusera det framtida perspektivet. Och det är ju på ett vis sant, men baksidan av det myntet är risken att ta lätt på det som sker i nuet, det lidande som sker här. "Det viktigaste är att vi bärgar människor för evigheten, inte att de får det bättre här och nu", typ.

Bono, sångare och textförfattare i U2, skrev för några år sedan en sång som handlade om den västerländska kyrkan. Han förundrades av "den sovande jätten" som i så stor utsträckning undvek att hjälpa Afrika i deras misär av fattigdom och Aids.

You speak of signs and wonders
I need something other
I would believe if I was able
But I'm waiting on the crumbs from your table

Fritt översatt:

"Du talar om under och tecken, Jag behöver något annat, Jag skulle tro om jag bara kunde, Jag väntar på smulorna från ditt bord"

Senare fick han se kyrkan vakna, han var själv med och väckte dem genom att ta ett samtal med Bill Hybels på Willow Creek och sedan rullade ett engagemang igång.

Det där är intressant. För jag tror som någon lär ha sagt: "Helvetet är ett tillstånd innan det är en plats. Himlen är ett tillstånd innan det är en plats".

Många människor lever i ett rent helvete redan nu och här, de behöver hjälp ur det. Inte bara med ord om något kommande, kyrkan behöver kliva fram och vara Jesu kropp. Lägga om sår, ge mat och tak över huvudet, leda till honom som sa "kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor". Det finns ett rike som redan har kommit, det har inte brutit igenom fullständigt än men det är redan verksamt. Det måste tas på allvar, för om det i stort sett enbart förläggs i framtiden - genom vad vi säger men kanske minst lika mycket genom vad vi gör/inte gör - så förnekar vi det.

Då säger vi något annat än vad Jesus sa, och det kan aldrig vara bra. 

Om människan förlorar evighetsperspektivet är man utlämnad åt nuet på ett sätt som riskerar att göra att det känns meningslöst, tröstlöst och "strunt samma". Det är inte det jag skriver om här, det här rör att stärka evighetsperspektivet men inte förlägga det enbart i framtiden. 

Jesus spelade inte ut nuet mot framtiden, han förenade dem.

Okej, ni bara måste läsa Magnus Sundells "På spaning i populärkulturen" i dag, om det goda samtalet.

Det är viktig och angelägen läsning. För det första är det intressant att han sätter fingret på den del av journalistiken, som vi alla då och då trillar ner i, där konflikten blir drivande. Ibland finns ju faktiskt konflikten där, men när den söks och mer eller mindre skapas så riskerar man hamna snett. I bästa fall söker man efter att visa på åsiktsbredd, att lyfta upp olika perspektiv och ge tittarna/läsarna/lyssnarna en mångfald som berikar det egna tänkandet och ställningstagandet. Men alltför ofta verkar drivkraften vara sökt och överdriven konflikt, om den egentligen är sann verkar inte spela någon roll.

Dagen och annan media på kristen grund har en speciell utmaning här, som min kollega Anders Gustafsson påpekade för några år sedan när han bloggade om Kristi logik och medielogik. Det är en svår balansgång, men vi gör så gott vi kan.

Det brukar ibland sägas att samtalet är typiskt postmodernt, att det är rädslan för att någon ska ta tydlig ställning som gör att vi är många som tycker så mycket om det.

Det tror inte jag alls.

Tydliga ställningstaganden är inte problematiskt, det är tvärtom önskvärt. Det är snarare i lyssnandet än i pratandet som hemligheten ligger, skulle jag vilja säga. Viljan att lyssna och förstå, att visa den respekten för den som tycker olika. Att vara nyfiken, angelägen om nya perspektiv.

En del verkar livrädda för det. Då bör man se över sin egen trygghet snarare än anklaga andra, menar jag. Är man så rädd för att det egna ska falla ihop att man inte klarar mötet med andras åsikter så är det inte de andra som udden ska riktas emot.

Ja, som ni märker är det lite lugnare bloggtempo för tillfället. En och annan kan tänkas fundera på varför, är jag måhända ledig?

Ja, precis så är det. Jag är tjänstledig, förhoppningen är att resultatet ska bli en bok framöver.

Under den tiden blir det lite mindre bloggande, även om det inte upphör helt. Har tänkt skriva något ytterligare om det där med evighetsperspektivet och nuet. Men det dröjer nog åtminstone någon dag till.

Önskar er varma dagar, kylan ute till trots.

Läser, lite här och där, om hur idiotisk Take That-comebacken är. Och i synnerhet att Robbie Williams gått tillbaka till det pojkband han en gång lämnade för att bygga upp en karriär som gjorde honom till en av de absolut största manliga popstjärnorna.

Jag säger emot. Det är helt lysande.

Inte själva skivan, den lyssnade jag igenom under visst motstånd i morse. Ingen höjdare. Men att utifrån det slå fast att det hade varit bättre för Robbie Williams att hålla sig på sin egen kant... Nej, det går inte.

Inte om man tittar lite förbi musiken.

I fredagens "Skavlan" fanns Williams och Gary Barlow, den andra huvudsångaren i Take That, på plats och pratade om sin återförening efter många års verbalt krig med nervärderande ord och missunsamhet. Här kan du se ett litet utdrag ur intervjun.

Gary Barlow pratar om att han aldrig sovit så gott som natten efter att han och Williams pratat ut och bett varandra om förlåtelse. Williams beskriver det som att en stor tyngd som han burit omkring i många år släppte.

Det är något speciellt med försoning, så är det bara.

Så jag är glad för deras skull. Vad det verkar lite sämre musik till mig, men bättre liv för dem. Glädjande.

Intressanta samtal utifrån bloggposterna om att Jesus är enda vägen till Gud men att det kanske finns olika vägar till Jesus och om dubbla lärdomar från Jonas liv.

Tänkte följa upp med en kort bloggpost kring det jag skrev i den första av de två ovan nämnda: Att en ödmjukhet inför att Gud kanske väljer att innesluta fler i Jesus än vi tror riskerar att leda till en minskad missionsiver.

Egentligen behöver det ju inte alls vara så. För om det är så avslöjar vi att anledningen att tro på Jesus egentligen bara handlar om livet efter döden. Och ska vi vara ärliga är det väl ofta där som kyrkan befunnit sig och predikat i den moderna historien - mycket spelande på människors rädsla och oro kring livet efter detta.

Men Bibelns berättelse handlar ju inte alls enbart om evigheten. Eller snarare: det handlar massor om evigheten, men Bibelns budskap är att den redan börjat. Jesus kom med sitt rike, det kommer att blomma än mer framöver men livet däri - tillsammans med honom - finns redan att gå in i. Mitt liv behöver Jesus redan nu, redan här, inte bara som en garant inför något kommande.

Jag citerar prästen och författaren Anders-Petter Sjödin ur dennes bok "Förvandlad i Guds närhet" (Libris):

"Inom evangelikal kristendom har frågan ibland ställts på detta sätt: om du dör ikväll, vet du om du kommer till himlen? "Evangeliet" blev då det som rädddade oss, en formel som rätt repeterad garanterade ett andligt Liseberg, som en arg Gud stängde grinden till om man missade de teologiska frågorna i biljettluckan,..., Fokus ligger här på att rätt återge en formel, på livet efter döden och mindre på ett liv med Jesus här på jorden. Om man undvikit Liseberg under hela sitt liv, varför skulle man vilja leva där i evighet? varför skulle jag vilja leva med Jesus i evighet om jag inte vill ha med honom att göra här på jorden?"

Alltså: om fokus bara ligger i något kommande, då riskeras missionsivern. Men om Jesus är en verklighet som förvandlar och upprättar liv redan nu och här - då dämpas det inte det minsta. Då måste det berättas hursomhelst.

Läser kollegans Thomas Manfredhs texter från Pingst pastorsakademi. Ingångstexten finner du här, men det är framförallt intervjun med några pastorer som intresserade mig just nu. Den där Charlotte Nordling är en av de intervjuade.

Jag vet inte om ni minns det här? Jag skrev om hur hela havet stormade inom pingströrelsen i våras, många pastorer bytte ort. En lite kul och intressant spaning.

Men ett problem fanns.

Jag skrev att Charlotte Nordling, då pastor i Mjölby, var klar som ny föreståndare i Täby. Hon var mycket riktigt på gång dit men det var inte färdigt - församlingen i Mjölby visste inget och församlingen i Täby hade inte träffat henne än. Ledarskapen visste dock, förstås.

Jag minns morgonen när det där publicerades och hur telefonen ringde. "Det här är en katastrof!" sa mannen i andra änden. Jag försökte lugna ner honom och be om ursäkt  samtidigt som jag avdramatiserade det hela något och sätta in det i perspektiv. Men visst - det var ju inte mitt yrkesmässigt stoltaste ögonblick.

Värst var det inför samtalet med Charlotte Nordling. Hur hade hon reagerat?

Väntade någon minut innan jag tog mod till mig och ringde upp Norlding, som jag aldrig träffat eller pratat med tidigare. Också ett första samtal.

Hon lät glad och avspänd men jag anade att det inte var skäl till att slappna av. Hon hade helt enkelt inte hunnit läsa än. Så jag började prata om hur jag gjort bort mig och berätta om artikeln jag skrivit. Efter en stund avbröt hon mig och sa "Jag tror jag börjar förstå vad som hänt".

Och sen började Charlotte Nordling att själavårda mig.

Inga hårda ord eller suckar, inga antydningar om att jag kanske borde se mig om efter lämpligare arbete. Enbart kommentarer i stil med "alla gör vi misstag", "det ordnar sig". Och som om inte det vore nog - hon började förhöra sig om hur jag mådde i detta, att jag inte gick ner mig för en sådan här sak. "Det blir lite att förklara, visst, men det kunde varit betydligt värre".

Där och då blev jag ganska säker på att Täby pingst skulle vilja ha henne som pastor. Vilka vill inte ha en sådan pastor, som inte bara ser till sitt eget utan främst riktar blick och omsorg till den andre?

Dessutom verkar ju Mjölby pingst få Andreas Ardenfors som ny föreståndare så det verkar bara ordna sig på bra sätt för dem också. Även han har sådana här egenskaper, vad jag märkt.

Så slutet gott, allting gott. Och jag kan nästan, med mycket glimt i ögat, åberopa titeln som profet. För vad var det jag sa: Charlotte Nordling skulle till Täby.

Jag vill inte bli som Jona.

Den som gått i söndagsskola minns säkert berättelsen om mannen som försöker fly Guds kallelse att gå till staden Nineve och berätta om Guds dom över dem. Jona liftar med en båt men havet gör uppror och lugnar sig inte förrän han hamnar överbord och plockas upp av en val och senare blir utspottad, upp på land. Han fattar vinken, tar Guds uppdrag på allvar och går till Nineve.

Lärorik berättelse, att gå när Gud upplevs kalla, även om det känns både jobbigt och besvärande. Jag vill inte vara som Jona och fly. Så beslöt jag som barn i söndagsskolan.

Nu har jag blivit vuxen och står som lärare i församlingens söndagsskola. För några veckor sedan utgick jag ifrån Jonatexten och det slog mig att det finns en lärdom till att dra, ytterligare ett område där jag inte vill vara som Jona.

Han tar sig till Nineve och meddelar Guds dom. Det står att folket lyssnar, tar det till sig, fastar och hoppas att Gud ska ta intryck. Och det gör Gud, han ändrar sig.

Och Jona jublar, eller?

Inte alls, tvärtom.

Jona blir arg och irriterad. Då kunde det väl lika gärna ha fått vara, då kunde väl han kunnat få avstå redan från början? Så onödigt att gå igenom allt detta och komma talandes om en dom när det ändå inte blev så i slutändan?

"Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva". Herren sade: "Har du skäl att vara vred?" (Jon 4:2-4)

Ingen vidare glädje över att få ha varit med och betytt något, ingen större glädje över att ha fått vara Guds språkrör och hjälpt människor att komma till insikt. Istället en stor suck, han önskar till och med att få sluta leva. Den där nåden, barmhärtigheten och kärleken - suck! Varför så sen till vrede!?

Jag vill inte hamna där, och jag har tänkt på det i samband med några av mina senaste bloggposterna. Klart det behöver tänkas, funderas, ifrågasättas, vridas och vändas. Klart man ska det, det här är ju viktiga saker. Ingen är intresserad av att späda ut evangeliet, i alla fall är inte jag det.

Så övervaka gärna det och tyck till, inga problem, tvärtom.

Men man får se upp så att man inte hamnar i Jonadiket - att man blir irriterad och besviken på Gud om han faktiskt finns närmare alla människor än man kan tro, att han faktiskt är varje människas livsluft och att det är i honom som vi alla lever, rör oss och är till. Jag menar som sagt att det i allra högsta grad finns stöd för en sådan tanke. Och jag menar alltså även att jag inte kommer bli arg på Gud om han är nådefull, barmhärtig och kärleksfull även om det skulle innebära att det kändes orättvist gentemot mig.

Men det här innebär ju inte att den första lärdomen från Jonaberättelsen sätts ur spel. Jag vill fortfarande inte fly Guds röst och kallelse. Jag tror, som jag redan påpekat i de tidigare bloggposterna, på en kyrka som vågar vara tydligare kring Jesu exklusivitet och den räddning som finns i tron på honom.

Men frågan är om tydlighet och skarphet kring det måste innebära en så stark kamp för sanningen att man till och med blir sur på Gud när han är nådefull, barmhärtig och kärleksfull.

Det är en stor utmaning, med diken runtomkring, att lyckas kombinera skarphet och tydlighet med ödmjukhet och nyanser. Men det finns ingen annan väg, tror jag.

Missa inte artikeln om Andreas Ardenfors, pingstpastorn som genom något av en slump ramlat in i poltiken och plötsligt sitter som vice borgmästare i Sveriges sjunde största, Linköping.

Och det finns en bakgrund till detta som faktiskt är lite rolig. Den fick inte plats i själva artikeln, så det får bli en marginalanteckning här istället.

För det är inte första gången det här sker, att han blir en del av kristdemokraterna på speciella vägar När Andreas Ardenfors för många år sedan arbetade i Karlskoga pingstförsamling som ungdomspastor så skulle han på en barn- och ungdomsledarträff.

Den hade dock blivit inställd, men man hade missat informera Ardenfors. Så han kom inspringandes i en lokal som KDU hyrt och... "äsch, du kan väl stanna nu när du ändå är här?", typ. Så han blev kvar på fika och blev invald och fick förtroendeuppdrag på studs.

Var så säkra: Om 25-30 år lär Andreas Ardenfors trilla in i ett förtroendeuppdrag i någon kd-grupp för pensionärer, om det finns sådana.
Bananskalen är hans grej i politiska sammanhang.

Publicerar en kommentarsartikel från dagens Dagen även här på bloggen.

Försöker populära norske prästen och artisten Bjørn Eidsvåg att devalvera kristen tro? Eller närmar han sig bara den fråga som nästan tycks känsligare än alla andra?

Efter en intervju i Aftenposten förra veckan har det uppstått en debatt (delvis sammanfattad här) kring Bjørn Eidsvåg i primärt kristna kretsar i Norge.

"Jag kan inte använda ord som personligt kristen längre, men kommer fortsätta att kalla mig troende. Att tro på något är ett projekt jag fortsätter med, men jag knyter det inte Jesus och en tanke om frälsning, att komma till himlen eller ge fördömelse. Helvetet är bara en struktur för att hota folk in i olika trossamfund".

Så löd citatet, vilket alltså orsakat debatt i bland annat Vårt Land, Dagens norska syskontidning. Är han inte kristen längre, är hans dagar som präst över? Frågorna är många. Bjørn Eidsvåg har, på mikrobloggen Twitter, gett en del respons. Han skriver bland annat att han försökt svara på Aftonpostens frågor och att journalisten tolkat hans svar.

Vad han sagt och menat är svårt att reda ut, men hans korta Twitterkommentarer utvecklar något. Fritt översatta till svenska:

"Jag säger inte farväl till kristen tro, jag säger farväl till kristen lära och kristet språk som har krav på att ensamt ha rätt."

"Jag tar avsked till den kristna lära som kräver exklusivitet i förhållande till kunskap om rätt och fel och kunskap om livet efter detta".

"Jag står kvar i min kristna tradition, men ska man älska sin nästa som sig själv så måste man ge sin nästa rätt att välja sin egen väg".

Flummiga citat? Ja, kanske. Men det finns något intressant här, något som är enormt svårt att beröra utan att missförstås och bli offentligt hårt kritiserad. Ska vi närma oss den, lyfta upp den? Ja, låt oss.

Att, som Eidsvåg här, reagera på språkbruk som kräver ensamrätt på sanningen kring exempelvis evigheten - är inte det att helt gå emot vad Jesus säger om att han är Vägen, Sanningen och Livet? Han verkar ju prata om sig själv i ganska exkluderande termer, eller hur? Sannerligen.

Men, som någon sagt: Det finns bara en väg till Gud och det är Jesus. Men hur många vägar finns det till Jesus?

Frågan är - är det bara en flummig tanke eller faktiskt en ganska logisk sådan? Att det faktiskt ytterst är upp till Gud själv vem och vilka han väljer att innefatta i Jesus? Som jag läser Bibeln är en väg tydligt utstakad - den som tror och bekänner Jesus är frälst, räddad. Det är det enda som med säkerhet kan predikas.

Och samtidigt är jag medveten om min position, medveten om att jag är människa och att någon annan är Gud. Och om han har andra vägar till gemenskap med sig själv, om han även innefattar andra än de som tydligt tror och bekänner... ja, jag vet inte jag, jag skulle ha svårt att uppröras. Det får vara upp till honom, liksom.

Men det här är som sagt ett minfält att skriva om eller beröra. Jag vet som sagt inte om det är vad Bjørn Eidsvåg gör, men jag vet att det är vad Oprah Winfrey försökte sig på en gång. Det medförde ett antal kraftiga reaktioner i programmet och en rad påföljande inlägg som drev på om att hon "förnekade Kristus" och att Antikrist nu troligtvis var identifierad.

Jag är verkligen ingen Oprah-supporter, hon verkar ibland vilja omfamna och innesluta precis allt som finns. Men här tyckte jag lite synd om henne. Inte för att hon fick mothugg eller för att folk förde fram andra åsikter, för det här behöver diskuteras, men för att hennes befogade funderingar inte skapade samtal. Det blev istället ett försvarande, i ganska aggressiv ton.

För det var liksom inget att fundera kring, tycktes opponenterna mena.  "Men de som inte har hört om Jesus då", försökte Oprah, men får bara till svar att Jesus inte ska komma tillbaka innan evangeliet blivit förkunnat överallt. Inget att diskutera. Men det är det ju, för innan dess så har ju en rad - ganska många faktiskt - dött utan att ha hört evangeliet eller ens namnet Jesus. Hur gör Gud med dem?

Jag tror att det här ett samtal som behöver få föras, utan att det tas till brösttoner. Kan man få vara kristen och tro på Jesus som Vägen och samtidigt inte utesluta att Gud har vägar till Vägen, för att uttrycka det lite rörigt men roligt.

För mig är den stora farhågan inte att ett sådant förhållningssätt skulle vara flummigt, jag tycker som sagt att det mest är logiskt utifrån att det är något som ligger utanför vår rimliga kontroll (och vårt ansvar). Farhågan är istället att det leder till minskad missionsiver: "Vi kan ändå inget veta, Gud kanske väljer andra vägar".

Ja, kanske gör han det. Hursomhelst så sätter inte det stopp för uppdraget att sprida att tron på Jesus är frälsande.

Men det kan spridas med ödmjukhet, lyssnande och respekt.  I bästa fall är det precis det som Bjørn Eidsvåg vill göra.

Hörde en god vän, lärarinna till yrket, berätta om en kyrka de haft några samlingar i genom åren. De gånger prästen fått vara med och medverka i någon form så har de fått vara där gratis. Men de gånger de sagt att de vill ta hand om samlingen helt själva så har de fått betala ett par tusenlappar i hyra.

Jag blev omedelbart förtjust.

Det kan ju anses helt bakvänt, för i det senare exemplet när de bara vill hyra så kan ju prästen vara ledig eller göra något annat, det är väl då det borde vara billigare - inte när prästen och kanske än fler än en vaktmästare behöver vara på plats?

Nej, helt logiskt.

"Om vi får vara kyrka, i levande mening, då är ni välkomna utan någon som helst kostnad. Då ställer vi kunskap, resurser och lokaler till ert förfogande." 

"Men om vi bara ska vara kyrka i byggnadsmässig mening, om det är endast den ni vill åt, då får ni hyra den som vilken lokal som helst."

Typ så känns det som de resonerat. Och som sagt, jag gillar't. 

Lite udda läge i går.

Skulle ha åkt till Evangeliska Frikyrkans medarbetardagar i Växjö men vaknade med feberkänsla och matthet i kroppen. Inte tillräckligt stark för att golva mig men tillräcklig för att inte orka ge mig ut på resa i ett och ett halvt dygn, som tanken var.

Tråkigt, det är alltid roligt att träffa folk och få chansen att skriva artiklar där man får använda fler sinnen än hörseln. Man brukar dessutom komma ifrån sådana samlingar med en rad tips som resulterar i framtida artiklar.

Och vid sidan om det slog det mig att Evangeliska Frikyrkan kanske börjar se en tendens. I somras skulle jag nämligen till Torpkonferensen och ha ett seminarium utifrån min bok men fick ställa in (min enda inställda föresläsning 2010...) på grund av sjukdom.

Men jag garanterar att jag mer än gärna skulle ha åkt, både då och igår, att det inte är någon allergisk reaktion. Jag återkommer, var så säkra.

Och på tal om lite udda läge, och på tal om min bok.

Det blev en text ifrån Medarbetardagarna ändå, gjorde via telefon (endast hörselsinnet nyttjat). Jag ringde och lyssnade med Eleonor Gustavsson och Christer Roshamn vad konferensens centrum var, och det visade sig kretsade en hel del kring ungdomar och nysvenskar. Så vi pratade lite om det, de berättade och jag ställde frågor, i vanlig ordning.

När Christer Roshamn kom in på utmaningen kring ungdomar så talade han om att det finns mycket tonåringar runt om i församlingarna men att många av dem försvinner sedan. "Hur bygger vi församlingar så att de som nu är femton år finns med även om femton år? Hur bygger vi så att de hittar sin plats och växer till?"

Och så la han till: "Ja, det är ju utifrån din bok som vi tagit upp det, till stor del".

Vad gör man i ett sånt läge? Gläder sig storligen förstås, över att det som jag slet med finns med och får vara ett bidrag in i ett viktigt samtal (sen är jag mycket väl medveten om att det finns annat som spelar roll i ett sånt här skede också, att det inte bara beror på mig och min bok, men några strån till stacken har jag bidraget med).

Men jag valde, förstås, att fokusera på det andra han sa i ämnet i nyhetsartikeln. Det finns gränser. Men lite glädje kring det egna bidraget kanske man kan få skriva ur sig på en blogg?

Låt mig utveckla en sak från bloggposten om Håkan Hellström, där jag skrev:

"Men vi kan även skriva om dem som står på tröskeln till en tro, eller som inte alls har en tro. För man kan förstås ha massa intressant och bra att tillföra ändå (jag skäms nästan lite när jag skriver detta, eftersom det är så självklart - det är ju inte bara kristna som är skapade av Gud och fått sina gåvor nedlagda av Gud)."

En del har svårt för det där, det märks. Tycker att det bara är kristna som är värda att lyssna till, i stort sett. Allt annat tycks farligt och lite suspekt. Något från Gud kan man i alla fall inte få av dem, verkar en del anse.

Hur tänker man då?

Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiaförsamlingen Stockholm, förklarade det här pedagogiskt för några år sedan vid ett bibelstudium. Han talade om att det finns två riktningar i Bibeln, en vertikal och en horisontell .

Jesus steg ner till jorden, fullgjorde sitt uppdrag och återvände till himlen. Där finns den vertikala riktningen, och den återfinns även i människors gensvar. Människor böjer knä, bekänner sin tro till den Honom. Den riktningen är oerhört viktig sa Piensoho, Bibeln talar om den som frälsande, räddande.

Men det finns en horisontell linje också, av Piensoho kallad Guds försyn. Alla människor är skapade av honom, till hans avbild, med gåvor. Och Gud kan använda dem alla, till uppmuntran och hjälp, som svar på böner. Det är inte säkert att de själva förstår det, men det är likväl sant och riktigt.

Därför, sa Piensoho, är han alltid på hemmaplan, vart han är kommer - för överallt möter han människor som är skapade av Gud, älskade av Gud och som Gud är så nära att han kan använda dem.

Jag tycker att det där sammanfattar något viktigt. Allt annat känns ologiskt.

"Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker", skriver Jakob (Jak 1:17)

Om Gud skulle rycka bort sin Ande från den här jorden skulle inget gott sägas eller göras, det är min enkla övertygelse. Han beskylls ibland för det negativa som sker, men framförallt tror jag det vore mer riktigt att ge honom ordentligt med cred för allt det positiva. Allt det har sitt djup hos honom, nämligen.

Frälsningsriktningen är en sak, Guds försyn en annan. Det senare lever alla människor i, vilket gör att återspegling och guldkorn finns att hitta precis överallt. Allt är Guds, allt är vårt. Somliga verkar sätta sig med ett texthäfte från artister för att leta efter något fel, något som inte stämmer med Bibeln. Men det är naturligtvis omöjligt att kräva av en artist utan en kristen tro att den ska ha en fullödig bild av Gud (det är rätt mycket begärt även av en artist med en kristen tro, men det är en annan sak) eller att den uttryckligen ska upphöja Gud. Det är ju det den vertikala riktningen handlar om.

Men Gud finns även i allt det här horisontella, som sagt. Han återspeglas överallt. Hör du som har öron. Stenar ropar.

Så jag sätter mig inte med texthäften för att leta efter avvikelser, sådant som inte stämmer. Jag sätter mig hellre och letar efter Gud, och efter sånt som är sant och viktigt vad det än må vara på för plan: Mänskligt, familjemässigt, relationellt etcetera. Allt gott och sant har sin härkomst från Gud, allt det tillhör honom och oss som följer honom.

Jag tror på att belysa den vertikala riktningens betydelse, tydligt. Påpeka vikten av en tro på Jesus, hur avgörande och central den är. Men jag tror samtidigt på att påpeka det horisontella, få hjälpa till att visa att den Gud de inte tror på är nära.

Paulus använde den taktiken i sitt tal inför aeropagen i Aten.

"När jag gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud, som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de ska bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom". (Apg. 17:23-28)

Därefter fortsätter han med mer av förmaning, utmanar dem till omvändelse. Ber dem upptäcka den vertikala riktningen, om du så vill. Intressant, viktigt.

Men just nu och här, titta främst på det jag citerade här ovan. "Det som ni alltså dyrkar utan att känna till"..., "Gud som skapat världen och allt den rymmer"...., "han som själv ger alla liv och anda och allt"..., "Av en enda människa har han skapat alla folk"..., "han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty honom är det vi lever, rör oss och är till".

Och så citerar han deras skalder också. De hade också viktiga och riktiga saker att säga, uppenbarligen.

Sammanfattningsvis:

Det finns ett befogat "Vi och Dom" att tala om - den vertikala riktningen.

Men det finns ett lika befogat "Vi och Vi" - den horisontella riktningen.

De bör inte spelas ut mot varandra, både de bollarna behöver hållas i luften samtidigt. Glöms den ena bort blir det skevt och fel, men det gäller den andra likväl som den första. De hör ihop och de har betydelse för den andra. Upptäcker man inte, eller förnekar, den horisontella riktningen så får man svårt att hjälpa människor treva sig fram till den Gud som inte är långt borta från någon endaste av oss.  

Jag var på konsert i lördags. Eller vänta, Konsert ska det vara, med stort K. Recenserad i tre tidningar (1,2, 3), med maxbetyg hos samtliga. Totalt befogat.

Håkan Hellström i ett fullsatt Scandinavium, på hemmaplan med sitt fantastiska band ”Augustifamiljen” (kända från senaste säsongen av ”På spåret”, bland annat), var en upplevelse utöver det vanliga. Det small till när han klev in på den svenska musikscenen för tio år sedan och sedan dess har han etablerats som den störste manlige artist Sverige har. Jag vet i alla fall inte vem som kan konkurrera. Denna höst, i samband med att nya skivan släpptes, har han synts i mer eller mindre varenda tidning.

Inte i Dagen, dock.

Det räcker att jag twittrat om Håkan Hellström för att en del ska reagera och fråga varför han ges utrymme i kristen press.

Vår betoning som tidning ligger ju, vad gäller musik, på artister med en kristen tro. De blir (för) sällan omskrivna på andra ställen och vi tror att Dagens läsare är intresserad av deras musik och berättelserna däromkring.

Men vi kan även skriva om dem som står på tröskeln till en tro, eller som inte alls har en tro. För man kan förstås ha massa intressant och bra att tillföra ändå (jag skäms nästan lite när jag skriver detta, eftersom det är så självklart – det är ju inte bara kristna som är skapade av Gud och fått sina gåvor nedlagda av Gud).

I min värld är Håkan Hellström i allra högsta grad en sådan person. För egen del berörs jag likt Robert Eriksson – pastor i Sävedalens missionskyrka, sångare i bandet Folk och min kompanjon vid lördagens konsertbesök – av den stora ärligheten och passionen. Robert blir utmanad som predikant och jag kan bara hålla med, både vad gäller tal och skrift. Han har en otrolig berättarnerv, Hellström.

Textmässigt tycker jag också att han är oerhört intressant, i sin spegling av att vara ung (tidigare) och av att växa upp och bli vuxen (alltmer och i allra högsta grad på senaste skivan).

Vidare så har Håkan Hellström en stor närhet till känslolivet. Tidigare i höst, kring skivsläppet, blev det en Twitterdiskussion kring hans melankoliska låtar (vilket var start för vad som senare blev ett blogginlägg av Ulf Ekman i ämnet). Någon tyckte att han är så deppig och melankolisk, vilket jag inte alls håller med om, få artister har så mycket glädjefulla låtar som spritter av livsenergi. Men han har med de andra känslorna också, de som rymmer vemod och vilsenhet.

Jag tror att det är nyttigt att inte täppa till för den sidan av känslolivet, att det inte bara är de starka lyckokänslorna som släpps fram. Att trycka ner och försöka fly har aldrig varit en framgångsrik väg. De där andra känslorna hör också till, Psaltarens bredd är god.

Han inspirerar och berör mig helt enkelt brett, denne Håkan Hellström. Och det är jag långtifrån ensam om, han toppar försäljningslistorna och det var intressant att se publiken i lördags. I alla åldrar. Det enda jag kan jämföra med där bredden varit lika stor är inom kyrkan. Barn var det nog inga där (klockan var nog lite väl sen) men i övrigt fanns alla respresenterade, ända upp i ordentlig pensionsålder, och inte bara som undantag. Det var på riktigt stor bredd.

Och jag tänker – utifrån detta med att leva med sin samtid och vilja kommunicera och beröra – att det om inte annat vore nog för att på riktigt ta och spana in den där Håkan Hellström. Vad är det som gör att så många, över generationsgränser, lyssnar så intensivt och verkar tilltalas så djupt? Och vad har i så fall jag och min församling att lära av det?

Här är till sist ett liveklipp, från en tv-spelning häromåret. Det är långtifrån känslan som infinner sig i en fullsatt och stor arena, förstås, men ändå. Och klippet slår hål på myten att Håkan Hellström inte skulle kunna sjunga, med råge. Gilla hans sätt att sjunga – personligt, oskolat – behöver man ju inte, smaken går som bekant isär. Men falsksångare? Nej, även om det går att hitta sådana toner också, även på studioalbum. Varför, kan man fråga sig – det är ju så lätt att putsa bort i tekniken? Därför att känsla, uttryck och innerlighet går före absolut perfektionism. Eller ja, om du så vill: Det är känsla, uttryck och innerlighet som är denna perfektionismen. 

Det har, i frikyrklig kontext, pratats ganska mycket om vikten av förändring och förnyelse på senare år. Inom pingströrelsen har det exempelvis varit ett stående ämne på konferenserna.

När jag skrivit artiklar eller bloggat i frågor som rör det ämnet kommer reaktionerna ganska direkt: Detta är en anpassning, i strikt negativ mening. Ibland dyker citatet "Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka/änkeman" upp i sammanhanget.

Det ligger mycket i det. Men frågan är inte så enkel att den därmed är besvarad. För ligger problemet i nutida förändringar eller i att tidigare församlingsliv/församlingskultur gifte sig med tidsandan så att den nu står som änka/änkeman och har svårt att kommunicera med nutidsmänniskan?

Utmaningen borde vara att hänga med i tiden utan att låta sig styras av den. Att leva i tiden men inte av den, typ. Eller?

Jag har varit ledig hela veckan, höstlov med barnen. Har följt mediebruset på lite distans och fascinerats av vad jag sett. Det är alltså så att en bibelbok varit veckans stora samtalsämne? Sverigedemokrater, Zlatan, Halloween, flygolyckor, tsunamis - allt verkar ha fått stå tillbaka.

För Kungaboken.

Otroligt, det trodde jag aldrig skulle ske. Att en bok om hur Salomo bygger templet och Elia tar kamp med Baalsprofeterna skulle bli allmän snackis i Sverige 2010. Tänk när folk får upp ögonen för uppföljaren, Andra Kungaboken, med Elias himmelsfärd och allt... Då lär det bli ett varv till. 

Kungligt var ordet.

För jag har väl inte missförstått så här på distans, väl?

Oj. Såg ni "Skavlan" i kväll? 

Oj.

Ambulansföraren Kjetil Klungland var gäst. 2004 blev hans far, som var polis i Stavanger, skjuten till döds i samband med ett stort rån. 

Kjetil Klungland berättade hur han mött sin sorg men inte nog med det - även hur han mött sin fars mördare och övriga rånare som var inblandade i det hela. De har fått ansikten, inte förblivit anonyma människor, och han har samtalat med dem. Vad de sagt till honom vill han inte berätta så mycket om i detalj, av respekt för dem. Han har inte känt eller känner hat emot dem.

Ja, ni hör. Det känns snudd på osannolikt, som om Kjetil Klungland döljer något. 

Och det gör han.

När Fredrik Skavlan frågor om Klungland kan förstå att han nästan framstår som för god så svarar han (ungefärligt citat):

"Ja, men jag känner en levande Gud, jag har en kristen förankring".

Mer sades inte kring det, samtalet tog andra vägar. Men mer behövdes inte sägas. Det sade allt. Inget behövde tilläggas. Och när han sa det var det bara en bekräftelse på det som redan känts, det som legat i luften. När han nådde punkten där han med ovanstående citat förklarade varifrån han hämtade kraften att kunna förlåta så hörde jag mig själv säga "Ja", högt. Jag hade väntat på det, det kändes att det var så.

Aldrig blir Gud så tydlig som i förlåtelsen. Jesus uttalade den förlåtelsen på korset, mitt i all smärtan: "Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör". Förlåtelsen går vidare, över tid och in i varje generation och varje dag, och når från himlen - via det där korset - till människor. Och de människorna bär möjligheten till den förlåtelsen inom sig, till att ge den vidare.

Den tar sig inte alltid ut, den kämpar ofta emot, den stretar och sätter sig på tvären. Men det finns där, ropet: Förlåt så som du har blivit förlåten.

Och när den hittar fram, som genom Kjetil Klungland, så målas Jesus i klara och varma färger.  

I går blev det klart: Min bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" översätts till norska. Hermon Förlag har köpt rättigheterna och planerar utgivning under våren 2011.

Vad känner man som författare då? Stolhet förstås, och glädje. Och jag hoppas att boken ska få vara till nytta i grannlandet.

Problematiken att unga växer upp och bort ifrån både kyrkan, och inte sällan även från tron på Gud, är inte isolerad till Sverige, förstås. När jag talat utifrån min boks tema och gett mina tankar för en väg framåt på pingströrelsens årliga predikantvecka i december i fjol så kom några norrmän fram efteråt och ville prata. "Vi har samma problematik hos oss", sa de.

Men är svaren desamma då? Jag tror det. Boken är inte inriktad på en specifik situation i ett visst sammanhang i en viss tid, nämligen. Jag har försökt att sikta in mig på det som rör sig över generations- och samfundsgränser och då tror jag att även nationsgränser suddas ut. Eftersom jag är rätt personlig i boken blir det självklart så att vissa identifierar sig mer, eftersom deras resa är mer lik min, än andras. I och med att jag vuxit upp i ett karismatiskt sammanhang har känslorna nog exempelvis haft större och tydligare plats än för en del andra.

Men målsättningen när jag skrev var att fokusera på de förändringar som steget från tonårs- till vuxenlivet generellt innebär. Olika samfund, olika kyrkor och olika tider, men vissa saker tror jag att vi alla har att förhålla oss till på något sätt. Sättet att tänka ändras (från ganska svartvitt till mer gråskaligt), känslolivet förändras när hormonerna lägger sig och det tidigare ofta stora kompisgänget splittras och det gäller att börja stå mer tydligt på egna ben. När uppväxttiden blivit norm kan det vara svårt att ta ut riktning när förändring sker.

Det går att ta sig vidare, med tron i behåll, även när livet förändras och går in i en ny fas. Men man behöver hjälp och vägledning, precis som Emmausvandrarna - dessa två lärjungar vars gamla sanningar kommit på skam, vars gamla känsla att inget kunde stoppa dem var över och vars lärjungagrupp (kompisgäng) blivit splittrat. Jesus mötte dem på ett sätt som borde bli mer stilbildande för oss som kyrkor och kristna, menar jag.

Om det kretsar "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar". Hoppas att den hittar sina vägar även på norska och får ge tankar och väcka viktiga samtal.  

Blir det någon intervju med Peter Ljunggren? Ingen aning.

Efter mitt erbjudande om en intervju så har vi skrivit mail fram och tillbaka och Peter Ljunggren har även publicerat flera av sina svar i kommentarsfältet på förra bloggposten. Han skriver två gånger att han tackar ja.

Men han har förbehåll, vad det verkar.

I första svaret skriver Peter Ljunggren, apropå hans nya debattinlägg efter förra veckans reportage, att han redan sedan tidigare har en artikel "i kö" sedan 2005. Men det är inget debattinlägg han syftar på, han efterlyser en artikel som han menar att Daniel Grahn - ansvarig utgivare av Dagen - lovade skulle skrivas 2005. Etal, Ljunggrens organisation, satte ihop en videofilm som de menar bevisade att den sammanlagda bilden som de gett av sina kampanjer inte varit överdrivna.  Den artikeln ska skrivas först, sedan ställer han upp på intervju.

Annars, om inte det sker, är mitt/vårt erbjudande om intervju bara en "ploj" för att lura läsarna att vi är seriösa, menar Ljunggren. Mitt förslag att han ska spela in intervjun så att han kan visa upp hur oseriösa vi är om så är fallet berör han inte. Märkligt, precis som hans krav kring vad som ska skrivas och publiceras innan vi möts.

Det är orimliga krav. Besluten om vad som ska skrivas och inte i Dagen, vad som ska publiceras eller inte, ligger inte hos Peter Ljunggren.

För att förstå det som Peter Ljunggren berör från 2005 måste man ta ett steg tillbaka till den tiden. Då uppmärksammade Dagen att bilder manipulerats. Grupperingar av människor kopierades och klistrades in på flera ställen. Det var ett misstag och beskrev egentligen bara verkligheten bättre menade Ljunggren: Det gick inte att få plats med de stora skarorna på en bild.

Problemet är att det inte skrevs ut att det var ett montage, vilket är brukligt när dylikt sker. Dessutom var det långtifrån enda tillfället, Dagen hittade ytterligare nio tillfällen 2003-2005. Och det verkade som att retuscheringen medvetet försökte döljas - varför hade man annars brytt sig om att ändra färg på personers kläder så att de inte hade samma på de olika ställena?

Dagen skrev sju artiklar i ämnet, varav en var läsarkommentarer som till viss del kritiserade Dagen och uttryckte sympatier med Ljunggren. En av de sju artiklarna var en intervju med Peter Ljunggren där han fick komma till tals kring vad som skett. Utöver det publicerades tre genmälen från Ljunggren samt Lindsay Allison, ansvarig för bildhanteringen på ETAL. Dagens ansvarige utgivare bemötte två av dessa genmälen och skrev därutöver en krönika i ämnet. Vidare publicerades två annonser från ETAL som erbjöd Dagens läsare att beställa en gratis video som enligt ETAL skulle visa hur stora konferenser de hade, att de inte ljög eller överdrev. Redan vid första publiceringen fanns förresten, som en fotnot till redaktionell text, ett erbjudande om att maila ETAL för att få en kopia av en film med publikbilder.

Peter Ljunggren har alltså fått komma rikligt till tals i sammanhanget. Faktum är att det inte skedde någon endaste publicering - förutom Grahns krönika på ledarplats i tidningen - utan att Ljunggren samtidigt kom till tals i redaktionell text eller genmäle (där han alltså helt formulerade sina egna ord).

Det var, i den bemärkelsen, generösa publiceringar. Därmed inte sagt att de inte var väldigt vassa och påträngande, det var de sannerligen. Men Dagen har inte, som han nu påstår, ifrågasatt hela ETAL:s verksamhet. Jag citerar ur ett av Daniel Grahns svar på Ljunggrens genmäle, den 31 maj 2005:

"Kanske har Ljunggren rätt, man måste kanske klippa ihop bilder för att vissa alla människor, men då bör detta anges tydligt vid varje bild. Dessutom - misstag eller ej - är det pinsamt att en världsevangelists medarbetare sitter och byter färg på människors kläder. Sluta med sånt! Det är inte värdigt det fantastiska budskapet om Jesus."

Det var kärnan i skriverierna. Ljunggren sa att det blivit fel och beklagade det, det gjorde han tydligt, men han ville inte gå med på att det skett systematiskt eller medvetet. Dagen nöjde sig inte med det svaret utan ställde fler frågor, för vissa saker förblev som sagt oförklarliga (såsom varför det byttes färg på människors kläder på bilderna, det tydde på mer genomtänkt retuschering än vad man ville erkänna). Det är vanligt journalistiskt arbete. Kanske fanns det bra svar och förklaringar men vi tyckte inte att vi fick dem.

Så erbjudandet står fast om en intervju där Peter Ljunggren får del av huvudfrågorna i förväg och där jag har möjlighet att ställa följdfrågor. Eftersom det inte finns någon som helst annan tanke än att göra en regelrätt intervju där Ljunggren får komma till tals och ge sina svar på kritiska frågor så får han mer än gärna göra en inspelning av vårt möte som han kan lägga upp på sin hemsida om han upplever sig orättvist behandlad. Jag lovar dessutom att titta på den omtalade filmen ordentligt inför intervjun och beröra den där i.

Och låt mig lägga till: Jag/vi är inte bara intresserade av att göra en intervju kring bilderna och övrigt från 2005. Att jag refererat mycket till det i denna bloggpost har att göra med att Ljunggren refererar till det. Det blir säkert några frågor kring det, men jag är mer nyfiken på att ta pulsen på honom kring 2010 och hans arbete och åsikter i nuet. Det är primärt, även om historien inte kommer eller ska glömmas bort.

Så lyder villkoren. Jag tycker att det är generöst och tydligt. Om Peter Ljunggren står fast vid sina krav eller kommer upp med nya liknande så är det detsamma som att han tackar nej.

Den senaste veckan har det diskuterats friskt på sina håll kring Peter Ljunggren och Dagen, utifrån förra veckans reportage från ett av hans möten i Sverige. Ljunggren blev upprörd och skrev ett debattinlägg som kommer publiceras i Dagen i morgondagens tidning. Hans upprördhet var dock så stor att han ville få in det på studs (vilket är relativt sällsynt, det är inte ovanligt med viss "kö" på debattplats i en tryckt tidning), så därför har hans inlägg redan publicerats på bloggen Aletheia.

I kommentarsfältet haglar spekulationerna och konspirationerna kring Dagen i allmänhet men även utifrån Ljunggren-ärendet. Vi bedöms som oseriösa, och Ljunggren har ju inte alls vägrat intervju med oss - han säger ju att han ställer upp på intervju om han får frågorna i förväg, får svara på mail och om han får löfte på att allt han skriver kommer in i tidningen.

Låt mig kommentera det där.

Peter Ljunggren skriver att Dagen bedrev en smutskastningskampanj gentemot honom för fem år sedan. Det vi gjorde var att publicera en rad artiklar (den inledande hittar du här) som påvisade att Ljunggrens organisation manipulerat bilder från sina egna konferenser. Grupperingar av folk kopierades och klistrades in på ett antal andra platser efter att man bytt färg på deras kläder.

Oerhört tveksamt, speciellt som han leder en organisation som är beroende av gåvor. Då bör man göra allt för att inte kunna misstänkas fuska eller överdriva på olika sätt (det bör man förstås alltid, men inte en enda tum mindre i ett sådant här sammanhang).

Men kring det ville inte Ljunggren orda speciellt mycket (även om han kom till tals i artikel och skrev ett genmäle som blev publicerat). I stället ville han - och det fortsätter han alltså med - driva linjen att Dagens har en smutskastningskampanj gentemot honom. Jag tycker att publiceringen kring de där bilderna var fullt rimliga, det hade varit ett journalistiskt avsteg om vi tigit kring dem.

Och, bara så att vi även gör det klart: när man bara accepterar intervjuer om man får alla frågor på förhand, får ge svaren på mail och kräver att samtliga svar måste publiceras i tidningen - då är det inte en intervju i vanlig journalistisk mening. Då har man inte bara berövat skribenten dess roll genom att strypa alla möjlighet till följdfrågor beroende på svaren, man har dessutom i praktiken ställt krav på att få vara ansvarig utgivare för den aktuella intervjun. Det är förstås totalt orimligt.

Därför har jag ett förslag till dig, Peter Ljunggren: Vi möts för en intervju, du får huvudfrågorna på mail i förväg men jag har möjlighet att ställa följdfrågor. Utifrån det skriver jag en text som publiceras i Dagen. Den kommer att vara ett hederligt återgivande av vårt möte och samtal. Sedan kan du, det är mitt förslag, spela in intervjun på antingen film eller som ljudfil och lägga upp på din hemsida om du så önskar. Då kan alla se eller höra intervjun precis som den var och en debatt kring att Dagen skulle agera oseriöst kan undvikas.

Tar du det erbjudandet, Peter Ljunggren? Om du inte har något att dölja så tycker jag att du borde göra det.