"Du är välkommen att fira gudstjänst och ta nattvard, men inte att besluta om vi ska renovera kyrkan".

Så skrev jag i min förra bloggpost om "Homo- och medlemsfrågan". Jag fick en reaktion på det, om att det knappast är renoveringsfrågorna som är medlemmens viktigaste att besluta kring.

Och jag kände spontant: Korrekt, helt korrekt. Men ju mer jag funderat, ju mer tveksam blir jag.

Jag menar, i hur många församlingar ligger tydlig och egentlig makt hos medlemmarna? Indirekt gör det förstås det, man har valt/väljer sitt ledarskap och när stora beslut ska fattas (såsom kallande av ny pastor, antagande av ny vision och dyl) så är det ofta debatt och omröstning. Men då har frågan oftast beretts i ledarskapet innan och det är ytterst ovanligt, tror jag man måste kunna säga, att resultatet blir ett annat än det ledarskapet förordat. Skendemokrati kallar en del det, eller så kan man tycka att det är ganska logiskt: Varför skulle inte ledarskapet ta ut riktningen och varför skulle inte församlingen i stor utsträckning lyssna till dem som man valt att leda?

Effekten blir hursomhelst att medlemmarna vanligtvis i praktiken inte har speciellt stor möjlighet att rösta igenom en ny teologisk inriktning i exempelvis äktenskapsfrågan.

Medlemsfrågan är förresten inte uppe till debatt bara eller ens främst utifrån homofrågan, inte heller dopfrågan. Främst skulle jag påstå att den diskuteras utifrån att den fungerar dåligt. Medlemsmatriklarna är halvfyllda med människor som inte synts till i försmalingen på länge, församlingsmötena (traditionellt på lördagskvällen en gång i månaden, i min tradition) har mycket lågt besöksunderlag vilket gjort att det blir konstigt att ha för mycket debatt och beslut där (det brukar, är min erfarenhet, vara mest välbesökt om frågorna rör typ renovering eller nybyggnad av kyrka). Många församlingar har sökt efter nya former för att skaka liv i församlingsmötet, få har lyckats ordentligt.

Medlemsbegreppet så som det traditionellt sett ut inom exempelvis pingströrelsen fungerade helt enkelt bättre förr än nu. Därför är det uppe till diskussion, inte för att man vill ändra praxis i teologiska frågor. Och frågan är alltså om en till viss del förändrad syn på medlemsbegreppet (vem som kan bli medlem) i praktiken skulle innebära någon större förändring?

Svåra och komplexa frågor, men intressanta och viktiga.

Frun läser senaste numret av Mama och övergår i högläsning i slutet av intervjun med nyblivna mamman Rachel Mohlin (skådespelare och imitatör), om hennes uppväxt i Svenska Alliansmissionen i Jönköping. Morfar pastor därinom, mamma väldigt aktiv. Men pappan var inte med, berättar hon. Jag citerar ur intervjun:

"Redan det gjorde att vi var lite familjen Adams i kyrkans ögon. Men för mig var det aldrig något dramatiskt, eller konstigt att vara med, säger Rachel.

Det var en massa aktiviteter för oss barn, utflykter och ett ständigt musicerande. Och något som var väldigt positivt var att de bibliska historierna verkligen stimulerade fantasin, man tvingades tänka över saker, det var en rik värld.

Men du lämnade kyrkan som tonåring?

Jag var en ganska obstinat medlem redan som litet barn i söndagsskolan, jag har alltid blivit väldigt provocerad när folk ska säga hur det ÄR. Jag fick inte ihop det där med en god Gud och en ond värld. Frikyrkan är bra på många sätt, men de präglas inte av någon vid människosyn, där finns så snäva mallar för hur man ska leva och vara.

Jag lämnade kyrkan när jag var 16 år, samma år som min mamma dog i cancer. Men det var inte därför. Jag bara kände att jag inte passade in där längre, så gick jag ur".

Ni ser, här finns underlag för så många bloggposter att det knappt är sant. Men min tid är begränsad här och nu, så det får vi ta sen. Smaka på de där citaten från Rachel Mohlin så länge så återkommer jag och följer upp.

Den här följetongen om medlemskap inom frikyrkan för homosexuella i partnerskap (nu aktuell igen i och med att Smyrnaförsamlingen i Göteborg blivit anmäld till Diskrimineringsombudsmannen, DO) är väldigt speciell. Så känslig, så mycket känslor, så mycket starka åsikter och så oerhört mycket vilja att dela in i svart och vitt.

Jag tänkte på det förra våren när debatten var som hetast kring Saron (Evangeliska Frikyrkan) och deras beslut att öppna upp medlemskapet för homosexuella som lever i partnerskap. Från somligt håll blev det ett ramaskri, det sågs som ett enormt avsteg från "en biblisk linje", typ, medan andra uttryckte sitt tydliga stöd.

Ett och ett halvt år tidigare - december 2007 - hade jag skrivit om Smyrna, pingstförsamlingen ett par stenkast från Saron. Läsarna förstod inte att det var Smyrna då, texterna var anonymiserade eftersom Peter Härnstam i det läget valde att inte anmäla till DO av hänsyn till sin ex-fru och sina barn. Responsen var delad. Dels var förstås Peter Härnstam ledsen, men även andra med honom - man tyckte att församlingen var inskränkt. Andra hyllade församlingen för att de stod för "en biblisk linje", typ.

Det intressanta är - jag tänkte som sagt på det vid Sarondebatten förra året och gör det nu på nytt - hur lika församlingarna verkar tänka och resonera i grunden. Redan 2007 gavs besked till Peter Härnstam att han var välkommen att delta i gudstjänstlivet och övrig verksamhet. "Hela vår verksamhet är öppen för alla, oavsett tro, etnisk och social bakgrund, sexuell läggning, etcetera, men medlemskapet ska väl uttrycka en starkare värdegemenskap? Det betyder absolut inte att man måste lyckas leva upp till höga ideal, men att man i grunden vill åt samma håll", sa Urban Ringbäck då och tillade att synen på medlemskap var uppe för diskussion i Smyrnas församlingsledning.

I Saron hade man gjort samma analys - att hela verksamheten var öppen - men kommit fram till att det kändes märkligt att utifrån det dra en gräns vid medlemskapet. I stället skapade man en ny församlingsordning där den som bekänner sin tro på Jesus, är döpt och vill "arbeta på sitt liv och sin frälsning tillsammans i församlingen" är välkomna som medlemmar.

Skillnaden är alltså egentligen i huvudsak en: Smyrna och Saron kommer fram till olika beslut kring föreningsmedlemskapet, den del av församlingslivet som det inte direkt finns någon tydlig vägledning kring i Bibeln. Smyrna väljer att, än så länge i alla fall (samtalen fanns som sagt redan då och fortsätter nu, precis som i stora delar av frikyrkligheten) ha kvar den traditionella synen på att det finns en skillnad mellan att vara med och att vara medlem. Saron gjorde en förskjutning i sina begrepp.

Men även Saron behöll och behåller gränslinjer. Vigsel av samkönade par sker inte, församlingens syn i såväl undervisning som vigselpraxis är att äktenskapet är reserverat för man och kvinna. Och för det fick de kritik, de ansågs enligt somliga vara homofobiska och diskriminerande, samtidigt som vissa inom kristenheten alltså såg deras linje som alltför inkluderande. Utgångspunkten är inte oviktig för ståndpunkten.

Och det märks även nu, denna gång kring Smyrna. Vid sidan av de röster som höjs om diskriminering och intolerans finns de som applåderar församlingens hållning och beslut.

Ett tag.

För så fort föreståndare Urban Ringbäck återigen talar om att medlemsbegreppet är svårt och uppe till diskussion, inom Smyrna men även brett inom exempelvis pingströrelsen, så ändrar sig en del snabbt. Det märktes exempelvis i kommentarsfältet till Dagens nyhetsartikel häromdagen, där församlingen plötsligt kallas ryggradslös. Det är inte lätt att vara församling i dag, i det här läget. Hur man än gör anses man göra fel.

Men är det verkligen konstigt att medlemsstrukturen debatteras? Jag tycker att det är högst logiskt att ett medlemsbegrepp som utvecklats i en föreningskultur (som har en hel del gott med sig) kommer upp till diskussion, speciellt när det skapar krockar som i det här fallet: Du är välkommen att fira gudstjänst och ta nattvard, men inte att besluta om vi ska renovera kyrkan.

Jag tror att många frikyrkoförsamlingar, av dem som inte redan tagit ett beslut i den här riktningen, kommer att göra det framöver. Beslutet om medlemskap kommer att överlämnas till individen - om man tror på Jesus, är döpt och vill vara med i församlingen så får man vara det.

Men det kommer inte medföra att diskussion upphör, för om man - som Saron - väljer att ha speciella riktlinjer kring vad man undervisar, vem man viger och vem som kan bli ledare så är situationen bara delvis ändrad. Gränsen är förändrad men inte borttagen.

Frågan är, och det är här en del främst höjer varningens röst, om man lyckas stå fast i sina övertygelser med en sådan linje eller om man successivt kommer ändra även lära och praktik. Kan man hålla fast vid en hållning som ungefär innebär: "Alla är välkomna hit, så har vi haft det redan tidigare men nu ändrar vi även medlemsbegreppet så att du kan bli officiell medlem också. Vi har tydliga ståndpunkter, det bör du vara medveten om, men du är villig att ställa dig under ett ledarskap som skapar friktion i ditt liv så är du välkommen"? Eller kommer man allt mer förändra sig så att den friktionen upphör, så att teologin förändras?

Där ser vissa ett stort hot, medan andra snarare ser det som en enorm möjlighet bort från inskränkthet. Utgångspunkten och ståndpunkten hör som sagt ofta ihop.

Okej, spänn fast er.

I förra veckan skrev Göteborgs-Posten (GP) om Peter Härnstam - homosexuell, gift med en annan man - som fått nej på sin förfrågan om att bli medlem i Smyrnaförsamlingen, Göteborg.

På ledarsidan riktade GP en uppmaning till medlemmarna i församlingen att gå ur Smyrna.

Boss över ledarsidan är Peter Hjörne, politisk chefredaktör, som skriver baksidetext på smyrnapastor Tomas Sjödins nya bok som är en samling krönikor som han skrivit i - japp, Göteborgs-Posten.

"Vi är många Göteborgs-Posten-läsare som lutar åt Tomas Sjödin, eller rättare sagt åt hans krönikor.
     Vi lutar åt Tomas krönikor därför att han lutar, han 'lutar åt Gud'.
     Men Tomas lutar också åt det som så många av oss behöver i vardagen: reflektionen, eftertanken och andligheten, när så mycket rusar förbi eller bara nuddar ytan.
     Tomas skriver själv i sitt förord att han vill "föra in de andliga frågorna i det dagliga samtalet". Få lyckas som han förena litet och stort. Han vänder våra blickar åt andra håll än vi brukar se och visar oss att de stora, livsavgörande frågorna finns också i det lilla livet. Och han gör det utan att någonsin moralisera eller förneka glädjen, trots att han levt så nära det svåraste av allt - förlusten av två älskade söner.
     Att Tomas är en lysande stilist, han skriver som en gud om uttrycket tillåts, gör bara boken så mycket mer läsvärd."

Så skriver alltså Peter Hjörne, som sitter i styrelserna för GP och Mediekoncernen Stampen (som bland annat äger GP) tillsammans med dess vd Tomas Brunegård (som tidigare var vd för GP) och som är medlem i Smyrnaförsamlingen sedan många år.

Om detta kan man fundera och tänka en hel massa, säkerligen. Mina spontana reflektioner:

• Imponerande journalistisk frihet. Här kan vi snacka rågångar mellan de olika avdelningarna. 
• Borde ledarredaktionen inte förstå - utifrån smyrnapastorns uppskattade krönikor i den egna tidningen - att församlingen inte är så lättdefinerad att det är rimligt att utifrån en enda story uppmana alla dess medlemmar att gå ur?

??

Det var det här om predikoserier, ja. Några som kommenterade förra bloggposten på temat verkar tänka ungefär "Nej, vi ska inte predika serier, vi ska predika Bibeln!".

Nåväl, den motsättningen finns förstås inte.

Det handlar om att lyfta predikan, inte sänka den. Ta sig ur negativa invanda hjulspår (det finns positiva sådana också) och utmana sig att använda nya rubriker och ord för att förmedla ett gammalt klassiskt budskap. I det arbetet kan det vara en inspiration att få höra om andras planerade eller genomförda tankar, de kan sätta fart på den egna fantastin.

Jag tror att det här är viktigt. Bibeltroheten är viktig, ja, men jag skulle vilja hävda att den som predikar och vill vara bibeltrogen måste fundera över sånt här. Kolla Jesus liksom, snacka om att leta efter - och hitta - bilder i samtiden att använda sig av för att förklara Gud och hans tankar.

Det är fantastiskt bibliskt att leta efter de rätta orden och bilderna.

Ni missar väl inte de förslag på predikoserier som kommit in, förresten? Fantastiskt bra rubriker och ämnen att ta som inspiration till det egna sammanhang. Bibelcentreringen är svår att klaga på - citat av Jesus, Jesu frågor till människor, Tio Guds bud, den yttersta tiden, med mera. Klassiska ämnen som berörts i alla tider men nu klädda i nya rubriker och infallsvinklar, inte för att fly eller undanhålla bibeltexterna från människor utan tvärtom för att föra ut dem på nytt.

Men det är förstås inte bara Filadelfia Stockholm som arbetar med predikoserier som kan inspirera andra (även om det inte är många andra som gjort så omfattande serier att de innehåller böcker).

Kan vi inte låta detta kommentarsfältet vara en plats där vi tipsar om goda idéer för predikoserier? Det är lätt att köra fast i sitt eget och även om det inte alltid är så lyckat att kopiera sånt som andra tagit fram så kan det ge inspiration. Man fyller det ju med eget innehåll sedan, en predikoseries ämnen och teman från annat håll kan utmana och sätta fart på egna tankar.

Så, inte för kopiering men väl för inspiration - tipsa om serier och ämnen ni haft i er församling eller som ni hört andra ha.

Jag kan börja. Jag gillade "Citat Jesus" som Saronkyrkan i Göteborg hade i våras där man predikade igenom Markusevangeliet kronologiskt utifrån olika citat från Jesus (nyhetsartikel om det här).

Och nu senast tyckte jag att det lät som att missionskyrkan i Lidköping var något spännande på spåren som predikar över "Söndagsskolans berättelser för vuxna" i höst (minns inte den exakta titelformuleringen, men det var andemeningen: att uppmärksamma och predika utifrån de där texterna som vanligtvis mest berörs för barnen i söndagsskolan).

Jag har fler i lager, men avvaktar och släpper fram er nu.

Nyss hemkommen från gudstjänst i min lokala församling. Starkast dröjer sig barnvälsignelsen kvar. En liten flicka, drygt fyra månader, vars mamma kom till Sverige från Mali i västafrika för knappt två år sedan.

Församlingens föreståndare som höll i välsignelsestunden berättade om de stora skillnader som mamman och övriga familjen upplevt mellan de olika kulturerna, så mycket som är annorlunda. En omtumlande resa som det är svårt att orientera sig i.

Men en sak hade hon känt igen: Församlingen. Trots att så mycket, jämfört med Mali, skiljer på ytan har hon känt igen något på djupet och alltmer blivit en del av gemenskapen.

Oerhört vackert, i all sin enkelhet. Hjälp för en människa att orientera sig i en ny omtumlande del av livet.

Även förr i tiden, innan Pingst - fria församlingar i samverkan grundades, fanns det en samfundsexpedition.

Den brukade i alla fall omtalas så, Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Den största församlingen var tongivande och samlande i en rad olika frågor kring exempelvis mission. Pastorsgemenskapen och det teologiska samtalet kollegor emellan drev de också på med genom att bjuda in till en årlig predikantvecka.

I och med omorganisationen inom pingströrelsen har en del av de bitarna hamnat på andra stolar i andra hus. Men Filadelfia verkar ha hittat ett ny motsvarande väg framåt.

Vid en av mina intervjuer med Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfia Stockholm, för en tid sedan sa han att det kändes som en del av deras uppgift att ta fram bra material till predikoserier och kampanjer som andra församlingar kan få ta del av. Det var efter "100 dagar med Jesus", en kampanj med tillhörande andaktsbok, som först hölls i Filadelfia och sedan gått på export till en rad andra församlingar i Sverige.

Det gav alltså mersmak, och nyss avslutade "Ditt viktigaste val" är senaste varianten på material som tas fram av Niklas Piensoho och övriga i församlingens team och som sedan användes av en rad andra. Räkna med fler sådana satsningar framöver.

Filadelfia Stockholm må inte vara församlingsexpedition längre, men något slags nav för församlingsliv är de istället, tror jag man kan säga (dessutom är det förstås inte bara pingstförsamlingar som tagit del av deras material, även om merparten är från den egna rörelsen).

Uppdaterad: Dessutom, vid sidan om de organiserade serierna som är tänkta att andra församlingar kan hänga på, tar man fram ett antal andra som är möjliga att inspireras av. Som "Stockholmarnas frågor till Gud". Fullt möjligt att göra motsvarande i så väl små som stora städer.

Grattis Markus Wallgren, vinnare av Freda'-tävlingen!

Det var på håret, plötsligt var det flera stycken som lyckades ringa in de 26 låttitlarna i reportaget, men Markus var alltså allra först. Grattis, skivan kommer på posten.

Tack för visat intresse, det här gav mersmak.

Här är samtliga titlar, för er som kanske inte nådde ända fram och undrar vilka ni missade.

I en annan del av världen

Triumfens ögonblick                

Så lekande lätt

Äntligen här igen

En dag till

Överallt

Ett mysterium

Vart är vi på väg?

Ingen kan förklara

Undan för undan

Ljusa sidan

Så länge jag lever

Alla behöver

Det måste gå

Det som gör mig lycklig nu

Bara ett barn

Vindarna

Allt man kan önska sig

Bäste vän

Finns det en plats för mig

Doktorn

Ännu en svala

En människa

Somnar in

Låt det alltid finnas

Det saknas lite värme

Vi närmar oss en smått historisk helg. På fredag kväll står Freda´på scen igen för första gången på sjutton år. För er som hängt med här tidigare så vet ni att jag tycker att det är stort, de betydde mycket för mig under min uppväxt och jag vädjade om en ny turné i vintras.

Därför var det riktigt spännande att få ta klivet in i replokalen i Jönköping häromdagen och få en förhandslyssning. Jag blev rätt golvad faktiskt, ser fram emot premiären i Borås än mer efteråt.

Jag var förstås inte bara där för min egen skull utan för att skriva ett reportage för Dagen. Och när jag satte mig så kunde jag inte låta bli att skriva en tämligen unik text, den historiska veckan till ära. Det började som en kul tanke och slutade i någon slags besatthet. Men jag tyckte det blev rätt bra och roligt.

Så här är det: Det finns ett stort antal Freda´-titlar insprängda i texten. En del är satta inom citationstecken, typ "Finns det en plats för mig", men de allra flesta ligger där bara ändå, i den vanliga texten.

Och jag tänkte när jag var färdig - varför inte göra en tävling av detta? Jag fick ett rykande färskt signerat exemplar av Freda´s samlingsskiva när jag besökte replokalen. Det bär mig något emot men vadå, läsarna före allt. Vinnaren får mitt exemplar.

Tävlingen är enkel (eller ja, det är inte så säkert egentligen, men reglerna är enkla):

Räkna antalet titlar och skriv sedan siffran du kommer fram till i kommentarsfältet nedan. Skriv inte ut namnet titlarna, då hjälper du andra på traven, men anteckna dem för dig själv så att du kan återge för mig sedan (för det räcker förstås inte bara med att gissa rätt på en siffra, efter mitt slit ska ni allt få slita något också). Det gäller samtliga titlar, både dem inom citationstecken och dem utan.

Första person att pricka rätt antal och som därefter på uppmaning kan deklarera titlarna vinner.

Och kom ihåg: Jag vill se dig lycklig och undrar vem du är, du lycklige kommande ägare av den signerade skivan.

Här är reportaget - lycka till.

Förresten, läste ni intervjun i Aftonbladet med Anders Bagge, musikproducent och en av jurymedlemmarna i Tv4:s Idol? 

Han berättar däri om sin tro på Gud, att han är kristen och ber till Gud varje kväll. Rakt upp och ner, okonstlat och naturligt. Så befriande det är när tron omtalas avspänt.

Och så befriande det är när den så tydligt bottnar. För den är ingen klämkäck bild som ges, ingen ytlig bekännelse. Tvärtom. Bagge pratar om att han inte klarar av att leva perfekt och att han därför ber om syndernas förlåtelse varje kväll. Och han berättar om smärtan, ångesten, som lett honom närmare Jesus.

Några få pratminus rör det sig om, i en väldigt spretig text som verkar vilja få med lite av det mesta, men de säger så oerhört mycket.

Om bristen som för en människa till Gud, den där insikten om att detta liv behöver förankras någon annanstans för att fungera. 

Om den kristna vandringen - känslan av att hittat hem men inte helt gått i mål, det kvarvarande behovet av att be om förlåtelse hos honom som förlåter.

Om styrkan i att, som Paulus skriver, bära sin skatt i ett lerkärl. Anders Bagge släpper fram sitt liv så som det är, med sin smärta men också med sin räddningsplanka. 

Berörande. 

För övrigt var jag inte det minsta förvånad över att 1/3 av alla församlingar i "Jesus for president" var från pingströrelsen. Hur logiskt som helst.

Det är förstås en oerhörd styrka att snabbt kunna koppla på när en god idé dyker upp, även om det - som nu - är relativt kort inpå. Det tydliggör ett sug och en längtan efter att vara utåtriktade, att tydligare vara den väckelserörelse som man en gång var. Kollar man "Ditt viktigaste val" ("vuxenkampanjen") ser man samma sak där; massa pingstförsamlingar.

Men jag är inte säker på att det här bara tyder på längtan utåt och förmåga att prioritera bra initiativ. Det hänger nog även ihop med en tradition av att inte alltid vara så planerade.

Jag besökte missionskyrkan i Linköping häromveckan och frågade pastorn Jonas Eveborn om de varit med i "Ditt viktigaste val". "Nej tyvärr, det togs ju inte fram förrän i våras och då hade vi redan hela året färdigplanerat", sa han och log.

Relativt få pingstförsamlingar har det så, så när "Ditt viktigaste val" och "Jesus for president" presenterades i våras så hade många av dem därför alla möjligheter i världen att hänga på. Bra så, men annars då - om inget tagits fram som man kunde hängt på?

För mig är mixen av dessa två (Missionskyrkan i Linköping och pingstlinjen) det ultimata, tror jag: Planering och förberedelse inför det som komma skall - annars blir mycket hipp som happ utan röd tråd och tydlig tanke - men med stor flexibilitet att ändra om det dyker upp sånt som till och med är bättre än det man själv kommit fram till.

Läste ni artiklarna om "Jesus for president" förra veckan? Hann inte blogga om dem då. Ungdomskampanjen beskrivs som en framgång och nu talas det om att ta tillvara nätverket av församlingar och göra nya samarbeten ungdomsförbunden emellan.

Jag hoppas verkligen att de tar tag i det, allt annat vore ett misstag. Att som ungdomsförbund  bidra med material som sporrar och ger verktyg för de lokala församlingarna att genomföra utåtriktade satsningar känns oerhört centralt, och att kunna göra det tillsammans är förstås alldeles utmärkt.

Dels för att resurserna ofta är begränsade så att det är svårt att få till bra material själva, dels för att det är enormt berikande att skapa sånt här material tillsammans. Att komma samman med lite olika infallsvinklar men med samma centrum kan skapa storverk. Se de minskade resurserna och bidragen som en möjlighet snarare än ett hot - förena krafterna i syfte att ta spets i ett evangeliserande av Sverige.

Påsk och jul, som Equmenias Johan Nilsson nämner, låter som utmärkta tillfällen att ta sikte på. Där finns ju några skapligt intressanta, viktiga och centrala bitar i kristen tro som väntar på att ordentligt uppmärksammas och förklaras för Sveriges unga. 

Hamnade i samtal med en kvinna som besökt en lokal Alphakurs (introduktionskurs i kristen tro) och var delvis frusterad. Hon hade lyssnat på föredraget med rubriken "Varför måste Jesus dö?" och fick inte riktigt grepp på det och ställde därför en hel del följdfrågor. Men hon upplevde det som att ledarna blev provocerade och slingrade sig när de inte kunde svara. Hon ville att de skulle reda ut det ordentligt, att det skulle gå ihop enligt logiska modeller och dylikt.

Vi pratade en del om det där och jag försökte ge lite tankar kring Jesu död och betydelsen av den, försökte skicka med att jag tror att det finns svar men att det inte alltid är så enkelt att man får grepp om precis allt. Och speciellt svårt är det, förstås, att förstå saker där man skulle behöva ha Guds perspektiv för att helt begripa. Exempelvis: Vad sker exakt på korset, och när sker det? Kring det finns det massvis av olika tolkningar och modeller.

Jag tror på en kyrka som tycker att frågor är intressanta. Som lyssnar och funderar, som gärna resonerar. Jag tror även på en kyrka som vågar ge svar, som inte bara är en samtalspartner utan även har ett ärende; en tro och övertygelse. Och jag tror på en kyrka som gillar frågor, som ger svar men som också är fullt medveten om att ett svar kan vara sant, bra och tillfredställande men ändå ge upphov till hundra följdfrågor.

Kristen tro är att finna och att söka, samtidigt. Det är att få svar och massor med frågor, samtidigt. Det är oproblematiskt för mig att det är så, det viktiga är inte bara att få svar utan även att ha någon att ställa sina frågor till - i sin omgivning men ytterst sett även till Gud.

Alphakurserna har haft stor betydelse här och kombinerat en vilja att lyssna på frågor och ge svar på ett väldigt bra sätt, och bevisligen har det fungerat - få "koncept" (troligtvis inget) i modern tid har varit så effektiva i att leda människor till en kristen tro.

Det är värt att slå vakt om det och lära av det i stort. Inte vara rädd för frågorna, inte vara rädd att ge svar men också veta att vi inte håller allt i vår hand. Det är Gud förunnat.  

Bland de svenska författare som ägnar sig, i alla fall delvis, till att skriva kriminalromaner är Håkan Nesser en av mina absoluta favoriter. Jag gillar hans språkhantering - rakt men ändå finessrikt - och förmåga att berätta historier med djup. Inte nog med att man får oförutsägbara och spännande bladvändare som är svåra att lägga ifrån sig, inflätat i berättelserna finns även ofta filosofiska resonemang och funderingar utifrån någon av personerna i boken.

Och på senare år har filosofin allt mer övergått till, eller i alla fall kompletterats av, teologi. Jag har just läst ut den senaste, "De ensamma", i serien om kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti och kan konstatera att de tendenser som funnits i de tidigare böckerna nu blommat ut fullständigt. Det är nästan så att det känns som att själva deckargåtan - trots att den är väldigt spännande - hamnar i bakgrunden, i alla fall för mig.

För här finns funderingar kring Gud och livet i massor, utifrån en av huvudpersonerna som är son till en frikyrkopastor, studerar teologi och sedermera blir präst. Han brottas med sin gudsbild, väger fram och tillbaka, på ett väldigt intressant sätt.

Och för att inte tala om Gunnar Barbarotti själv som efter att i tidigare böcker haft ett slags överenskommelse med Gud (eller "Vår Herre" som han ofta kallas) som inneburit ett testande av Gud nu, på Vår Herres initiativ, kommer vidare och landar i en större portion av förtröstan på Guds existens och makt. Gud säger ifrån. Jag citerar ur boken:

"Att tro på mig är inte en fråga om köpslagan. Du får inte ställa sådana villkor: Om jag bara gör det och det, så kommer du gå med på att jag existerar. Det är slut med sådant nu, jag är trött på det.

Du är trött på det? sa Barbarotti.

Ja, innerligt trött. Jag ger dig all min kärlek, det är det som är budskapet, om du tar emot den och står på min sida. men jag är inte allsmäktig. Jag råder inte över allting, det är en gammal missuppfattning. Jag råder inte över människornas fria vilja och jag råder inte över djävulens påfund. Jag är den goda kraften, men det finns också en ond kraft. Och det var inte jag som uppfann religionen, kyrkorna och påven, det var människan. Förstår du?

Gunnar Barbarotti förklarade att han förstod. Åtminstone till dels."

Spännande och intressant, eller hur? Bara i de få raderna finns en stor portion försök till förklaring av teodicéproblemet om hur det kan finnas så ondska i världen om det existerar en god Gud; där finns funderingar kring vikten av att låta Gud vara Gud, att inte försöka ställa sig i hans skor och köra med honom; där finns en skarp kritik till den organiserade kristenheten. Och i övrigt ges resonemang och tankar kring skuld, synd och nåd, bland annat.

Ni hör, det är läsvärt. En bra kriminalgåta och reflektioner kring Guds existens - en ytterst behaglig kombination på nattduksbordet.

Och ja, funderingarna är en spegling av Håkan Nessers egna, i stor utsträckning. Kolla in det här intressanta samtalet med Elisabeth Sandlund på årets bokmässa där Nesser där med bakom kulisserna på boken och talar om sin kristna tro.

Håkan Nesser i Dagens monter from Tidningen Dagen on Vimeo.

Jag har försökt att inte skriva något om detta i några dygn, men jag kan inte låta bli längre.

I tisdags gjorde jag en intervju med Edward Sköllerfalk om organisationsförändringar inom Pingst ung (som han är ordförande för). Resurser som tidigare satsats centralt ska nu istället fördelas genom att ha regionalt anställda som har närmare till det lokala församlingsarbetet.

Det här, att förstärka regionalt, nämnde Sköllerfalk om som en tanke för ett drygt år sedan när jag intervjuade honom då. Och jag - berättade han i tisdags - tog på något sätt för givet att det handlade om att deltidsanställa barn- och ungdomspastorer (eller andra lämpliga) som kan få viss tid, kanske en dag i veckan eller så, att jobba mer uttalat med det regionala.

Jag tyckte att det var en så bra idé, dels för att det innebär - om man tänker att man anställer på 20 procent) att man på tre heltidstjänster kan få femton regionala konsulter, eller vad man ska kalla dem. Och dels för att man på så sätt får anställda som hela jobbar med ett eget lokalt arbete, som ju är just det man ska inspirera de andra till.

Så jag pratade på om det där då, berättade Sköllerfalk, och han instämde. Men det var inte så de tänkt, riktigt. Inledningsvis hade skissen mer innehållt en tanke om ett par-tre heltidsanställda på olika ställen i landet. Men efter det tänkte Pingst ungs styrelse om och nu är det deltidsanställningstanken man utgår ifrån.

"Så det är tack vare dig", sa Sköllerfalk och skrattade.

Se där, ibland kan det vara en fördel att inte riktigt förstå, då skapar det möjligheten för någon annan att förstå. En lärdom så god som någon.

Vi är mitt inne i en flytt som tidning. Gamla lokalerna vid Telefonplan ska överges för nya vid Kungsholmstorg. Spännande, en flytt innebär en injektion och möjlighet till lite nystartkänsla.

Och på tal om spänning. Hur ska man reagera - och agera - som journalist när man finner såna här lådor i korridoren utanför chefernas rum?

"Sekretess, ska brännas!". Hm, det kliar i fingrarna...

I övrigt så sorteras det friskt nu. En del möbler, böcker och tekniska prylar ska med till nästa plats men mycket ska det inte. En del möbler och dylikt har vi haft auktion kring, det som blivit över skänks i stor utsträckning. Likadant med böcker och cd-skivor som inte bedöms behövs för framtiden, men viss sortering måste man ha där med.

Klart att mycket kan skänkas till Second hand, men det är inte alltid populärt att dumpa enorma mängder böcker där som inte går att sälja. Även de slänger ju en hel del, faktiskt, det är inte så att alla böcker och cd-skivor har ett evigt liv och till viss del kan man underlätta deras jobb genom att göra en första gallring (det delvis som kommentar till uppstådd diskussion på Inger Alestigs blogg).

Och det görs inte lättvindigt, det kan jag garantera. Fångade detta på bild i går, hur Folkredaktör Urban Thoms räddade några cd-skivor till fortsatt existens när reporter/nyhetschef David Wingren var i valet och kvalet.

Kan man vara kristen utan att vara med i en församling?

Så lyder dagens fråga (besvara den här). Historiskt sett har detta inte varit någon större fråga, den kristne har med självklarhet varit en del av en församling. Har man inte varit det har man helt enkelt inte varit kristen. Så tänktes det långt in på 1900-talet inom exempelvis svensk frikyrklighet; om man lämnade/tvingades lämna församlingstillhörigheten så räknades det som att man lämnat sin tro.

Tron och kyrkan har setts som två sidor av samma mynt.

Senaste årtiondena har det där - i alla fall på många håll, de flesta - förändrats. Nu blir man i allmänhet inte betraktad som ett "Guds barnbarn" för att man inte finns med i någon församlingsgemenskap. Det är på många sätt en positiv utveckling.

För visst är det som Reb Dutius säger: "Kristi kropp är större än den världsvida kyrkan". Det är viktigt att se att Gud är i rörelse långt utanför kyrkans väggar.

Och samtidigt är det väl värt att lyssna på pastorn och författaren Daniel Alm när han säger att det egentligen inte finns något som heter privat kristendom. Kristen tro är så oerhört mycket gemenskap - Gud har ju till och med gemenskap inom sig själv, liksom. Min egen erfarenhet är att utbytet med andra människorna, både i ett givande och ett tagande, varit så enormt utvecklande för min tro och mitt liv. Att få bidra och få bli vägledd - det finns en skön dubbelhet i det.

Därför är det intressant, och viktigt, att de här frågorna lyfts.  Och samtidigt som jag uppskattar att Daniel Alm utmanar det han (och många med honom) kallar för vår individualistiska tidsålder så gillar jag att han inte bara riktar udden utåt utan även inåt och säger att pastorer/församlingsledare måste göra sin hemläxa och hjälpa människor att se skatten som församlingen är.

För parallellt med att en del lämnat kyrkorna av bekvämlighet eller för att man inte gillar att det sägs något som man själv inte håller med om (jo, det finns såna exempel) så är det också många som lämnat på grund av att församlingen inte varit vad den borde. Det finns säkert fall där det mest är ett svepskäl, alltid skönt att lägga problemetiken utanför sig själv (precis som det kan vara skönt för pastorer att inte göra sin hemläxa utan bara förlägga problematiken hos dem som lämnat), och den som letar efter den alltigenom perfekta församlingen söker helt klart efter en utopi. Men Bibelns beskrivning av församlingen förpliktigar, det är inte okej om den tappar bort sitt mål och sin riktning, och i en tidsålder där tiden är extremt dyrbar är det viktigt att tänka till.

Så det finns all anledning för pastorer och församlingsledare att "ägna tid åt att fundera på om verksamheten är till nytta och hjälper, vad som predikas och hur det kommuniceras", som Daniel Alm säger.

Vad landar man i utifrån allt detta? Kanske så här: Pastorer/församlingsledare behöver se församlingsmedlemmarna lite mer som konsumenter. Och församlingsmedlemmarna behöver sluta vara så mycket konsumenter. Typ så.

En härlig paradox är ofta svaret på hur vägen framåt ska hittas.

Något ytterligare kring "Här är ditt liv" med Lena Maria Klingvall.

Jo, jag är medveten om ordens styrka. Det är därför jag arbetar med att skriva artiklar, reportage, bloggposter, böcker. Det är därför jag predikar, för vuxna eller barn, i stort sett varenda vecka. Och det var därför jag bloggade fascinerat om "Sommarpratarna" i går.

Och ja, man kan förvånas, till och med sucka kanske, över att Ingvar Oldsberg och redaktionen inte väljer att fördjupa samtalet och fråga om Lena Marias Gudstro.

Men man måste inte göra det, man kan också välja att lyfta blicken och konstatera att ingenting kan stoppa den Gud som många velat avföra från dagsordningen. Han är större och tar sig genom tv-rutan även om det inte talas om honom. Även om någon skulle vilja begränsa honom och ställa honom lite vid sidan om så är det inte möjligt. Han tar sig fram ändå.

Det är värt att påminna sig det, och i lördags kväll blev det så oerhört tydligt.

Mer i Dagen kring "Här är ditt liv" med Lena Maria Klingvall: Nyhetsartikel, Ledare.

Det brukar påstås - titt som tätt, här och där, nu och då - att Sverige är så enormt sekulariserat. Här tror minsann väldigt få på Gud, brukar det heta. 

Jo, tjenare.

Är det därför man kan slå på Sveriges Television en måndagskväll och uppleva hur fyra av fem i "Sommarpratarna" sitter och pratar om sin Gudstro på ett avspänt och naturligt sätt?

Tomas Sjödin, Annika Östberg, Paulo Roberto, Magdalena Graaf och Eva Gabrielsson öppnade upp sina liv och pratade om sina livsberättelsers glädje, kamp och smärta. Och som en röd tråd rakt igenom allt - som en slags naturlig bottenplatta - fanns Gud närvarande. Ett fantastiskt samtal.

Ryktet om Hans död är sant, men bevisligen är även uppståndelsen en realitet. För Gud lever i Sverige 2010.

Okej, jag sitter här med tårar i ögonen och en klump i halsen. Hjärtat är varmare än vanligt, hoppet större än på länge.

Jag har just sett "Här är ditt liv" med Lena-Maria Klingvall.

Och jag vet inte vad jag ska skriva, vad jag ska kommentera. Men jag bara måste göra det. Vilken tv-kväll, vilken människa.

Född utan armar, med bara ett ben av normallängd. Alla odds emot sig, och ändå säger hon att hon aldrig tänkt på livet som orättvist. Andra - person efter person från land efter land - pratade om Lena Maria som en enorm inspirationskälla för deras liv. 

Hennes leende fyllde tv-studion från första till sista sekund. Hyllningssången som inledde och avslutade programmet var enormt pretentiös och innehöll fantastiska stora ord, ändå kändes de inte det minsta överdrivna. 

Jag satt länge och väntade på att samtalet skulle styras in tydligt på hennes Gudstro, men det skedde inte. Visst, det talades om kyrkor och församlingar i förbifarten och hennes rumänske vän tackade Gud för henne och Lena Maria önskade honom Guds välsignelse tillbaka. Men det där fokuset på samtalet om Gud kom aldrig. Jag satt och var lite besviken på det.

Men så slog det mig hur extremt fel jag har.

Denna överdrivna fascination och upptagenhet hos mig kring orden om Gud. För vad skulle egentligen kunna sägas som inte redan var sagt? Hela hennes liv känns som en enda stor gestaltning av evangeliet: Det sköra och i världens ögon trasiga som är en skatt som smittat såväl omgivningen som en stor del av världen. Jag är övertygad om att det gick fram, att det grep tag och nådde fler hjärtan än mitt, att det tände hopp hos fler än mig.

Tack för predikan, Lena Maria Klingvall.

I går var jag i väg på en av många föreläsningar utifrån min bok (som kan sägas försöka ge en del tankar kring de förändringar som inträffar i övergången till vuxenlivet från tonåren, som jag skissade i punktform här)

Den här gången mötte jag en grupp pingstpastorer i Småland och vi hade spännande samtal om utmaningen att leda tonåringar till en vuxen tro och speciellt betonades vikten av generationsmötet; om den yngre blir utlämnad åt sig själv att ta ut riktning blir det oerhört svårt.

Och då handlar det inte bara om att berätta hur allt är, det handlar lika mycket om att hjälpa till att locka fram de egna tankarna - att sätta igång tanken istället för att stoppa den. Jesus gör just det i berättelsen om Emmausvandrarna (som är den text jag skrivit boken utifrån och som jag oftast utgår ifrån när jag är ute och talar). Han vet att de båda vandrarna - tidigare fyllda med så mycket tro, övertygelser och "vi ska förändra världen"-vilja - är stukade.

Men Jesus kommer inte bara dit och slår fast var skåpet ska stå. Senare i berättelsen ger han en ordentlig vägledning, ett grundligt bibelstudium, för att stärka deras tro men han börjar inte där. Han börjar med att ställa frågor.

På så sätt hjälper han dem definera var de befiner sig, hjälper dem ta ut riktning.

Det finns en stor hemlighet i detta rent vägledningsmässigt, att kunna ställa frågor och inte bara prata med utropstecken. Jesus tillämpade den principen hela tiden, han ställde frågor som tvingade lärjungarna att tänka till och ta ställning. Det är viktigt att fundera själv, att inte bara ha en ställföreträdande tro.

En av pastorerna i går flikade in att handbollspelaren Magnus Wislander berättat hur det var att spela i landslaget när Bengan Johansson var förbundskapten. Vid en time-out i ett läge när det inte gick speciellt bra inledde Bengan oftast med en fråga: "Vad gör vi för fel?" och så var samtalet igång. Han visste att hans spelare hade stor förmåga och tog tillvara på den. Kom de sedan inte ända fram, enligt hans tycke, så sa han sin åsikt i slutet av time-outen.

Jag tror på det där som en god modell för pastorer och andra ledare: Att inte bara tala själva utan även sätta igång de andra. Visst finns det anledning att ta ut riktning, att gå före, men även att lyssna ordentligt och låta andra bidra.

En av de andra pastorerna bröt in direkt efter handbollsberättelsen och sa att det i många församlingar kanske tyvärr ofta snarare varit modellen från Magnus & Brasse som varit verkligheten: Man får vara med och tänka och fundera och sedan säger församlingsledningen "Fel, fel, fel!".

Det sades med glimt och skratt, men det är värt att betänka. Att hellre ta Magnus Wislander som förebild än Magnus & Brasse. Eller Jesus om du så vill, de goda och ransakande frågornas mästare.

Men Magnus & Brasse är väldigt roliga och bra, det tillstås

Sitter och lyssnar på begåvade Annika Norlin. Jag gillar henne under artistnamnet "Hello Saferide" men fullkomligen älskar hennes svenska alias "Säkert!"". Första albumet hade jag spelat sönder om det varit på LP:ns tid (den möjligheten är ju skarpt begränsad i digitala åldern) och nu lyssnar jag på nyutkomna uppföljaren så att öronen nästan blöder.

Annika Norlin är en enastående textförfattare och har en sällsynt förmåga att fånga sinnestämningar och sätta fingret på det där man tänkt men inte lyckats formulera själv. Fylld med medmänsklighet och existensiella funderingar.

Just nu är jag speciellt förtjust i senaste singeln "Fredrik" som är tillägnad hennes kompis och som enligt Norlin handlar om "något så ohippt som moral, vänlighet och solidaritet". Det är en fantastisk låt som mynnar ut i en längtan efter en annan värld, en bättre en sådan.

Och jag tänker: Det är denna positiva motkultur som församlingen borde vara i större utsträckning, den här längtan är församlingen är kallad att möta och fylla, det var det här Jesus talade om. Bibeln behöver inte skrivas om, det behövs inte nya budord.

Här är videon, och nedanför texten (hämtad här).

"När mänskligheten ruttnar i en hög
och alla ba: vad är bäst för mig
och jag köper vatten på flaska
och hon älskar inte dig

säger jag: mäh Fredrik, spela spelet
men du ba: varför då
Jag vill inte bli älskad så
Man får inget för det när man är som vi.
Man får inget för det när man vill folk väl,
när man har en vilsam själ

Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt
ska vi skriva en ny bibel
med tio nya budord

Kan vi heta något annat, Fredrik!
Ska vi passa in nånstans
där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv

Dom slogs på stan
det var någon slags knark i mitten
alla skrattar: kolla dom därå
men du skulle gå emellan

Man gör inte så i det här landet
man börjar inte prata med fel person
man tycker inte om det här bandet
man börjar inte sjunga på rätt ton

Åh, alla låtar jag skrivit till såna som inte är värda en låt
åh, historien är full av låtar till såna som inte borde få en låt
man måste krossa hjärtan och starta krig
man måste ha skadat för att hamna i böckerna
man måste skada för att få en låt, en bok, en tavla

Kan jag få ett tal på torget
kan vi bygga upp nåt nytt
jag vet inte vad det nya är
men bättre än det här

Får man sluta vara hård
får man luta sig mot nån
kan vi bygga en låg scen
så man får se folk i ögonen

Om det inte finns himmel, Fredrik
varför är jag då snäll
det här med mina armbågar, Fredrik
jag ska vässa dom i kväll

He hit lite stigma
visa mig en sekt
ge mig nånting att tro på
när ljuset är släckt"

Landade efter en helg i Paris i går eftermiddag, förvånad över hur varmt det var i Sverige. T-shirten fungerade lika bra i hemlandet.

Det gick över.

För med kvällen kom kylan, och den nådde ändå in i hemmet. Valvakan blev en rysare med slutresultatet som sisådär 94 procent av svenskarna inte önskade. Det blev sannerligen en kväll där det bara kändes som att det fanns förlorare (förutom Sverigedemokraterna då, vars segerfest andades mer studentfest än politisk vaka).

Det är bekymmersamt, vågmästarrollen skapar oro och sd:s politik måste det reageras kraftigt emot. Samarbete med dem är otänkbart säger båda blocken, bara att hoppas att de håller löftena och att det går att bedriva ett gott riksdags-och regeringsarbete trots de ovälkomna vågmästarna.

Men med det sagt - markering mot politiken och uteslutning av samarbete - måste jag ändå ställa mig frågande till exempelvis Lars Ohlys vägran att tv-sminkas samtidigt som Jimmie Åkesson.

Jag förstår det som känslomässig reaktion och politisk markering, som en understrykning av att man menar allvar med orden "vi ska inte samarbeta, vi ska kämpa emot deras ideal". Jag förstår det.

Och samtidigt - är detta bästa sätt?

Efter förra valet så kom sd in i ett antal kommuner. Då var ofta beskedet från andra partier: Vi tänker inte hälsa, inte prata med dem. Begår man inte exakt samma misstag som Sverigedemokraterna kan beskyllas för då?

Jag minns intervjun jag gjorde med före detta profilerade rasisten Tommy Rydén i våras. Det största problemet inom grupperingar med rasistiska grupperingar som sd, menade han, är "den skyddade verkstaden" - att man bara umgås med likasinnade och är övertygade om att alla egentligen skulle hålla med om de bara fick information som fick dem att förstå.

De behöver möta andra, höra deras perspektiv och tankar. De behöver träffa politiska motståndare som slår hål på deras argument, inte som flyr in i sin egen bekväma miljö. Och sd skulle framförallt behöva möta de människor som de menar inte ska få finnas i så stor utsträckning i detta land; de borde höra deras berättelser, gå en mil eller två i deras skor.

Sverigedemokraterna måste ut ur sin bubbla, ur sin skyddade verkstad. De behöver inte sitta ensamma i tv-sminket, de behöver snarare någon som kliver in och tar i hand och tittar i ögonen. Det är inte detsamma som att bekräfta åsikter och tankar, det är inte detsamma som att gå i klinch och alliera sig.

Men det är ett sätt att i praktiken visa på ett annat, bättre sätt att bemöta människor som sd borde ta efter.  

Det är väl egentligen detta jag vill säga, det Paulus skriver i Rom 12:14-21:

"Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. ... Löna inte ont med ont. ... Men om din fiende är hungrig, ge honom att äta; om han är törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda."

Gjorde en liten enkel observation på Twitter i går: Samtliga som är medlemmar i Livets ord Uppsala (och de är relativt många) och som talar politik i dessa dagar (och de är också relativt många) uttalar ett tydligt stöd för Alliansen.

Kanske inte så där jätteöverraskande.Pastorn Ulf Ekman klargjorde tidigt sin tveksamhet kring socialdemokratin och hans ord väger tungt i sammanhanget. Det finns kanske medlemmar i församlingen som kommer rösta rödgrönt, men de rösterna hörs i så fall inte offentligt (inte så att jag hört dem åtminstone).

Livets ord verkar alltså vara tämligen helborgerligt.

Så där ser det inte ut i alla kristna sammanhang. Kollar man på pingströrelsen så är det svårt att veta eftersom det inte, vad jag vet eller kan se, finns någon större tradition av att offentligt ta ställning för ett parti. Eller jo, historiskt har det absolut gjort det i och med att den starke ledaren Lewi Pethrus grundade Kristdemokraterna. Många har röstat på dem sedan dess och gissningsvis är det fortfarande en övervikt däråt. Men det finns absolut de som sympatiserar med och röstar på andra partier inom pingströrelsen, förra nationella pingstledaren Sten-Gunnar Hedin deklarerade exempelvis i mitten av 2000-talet att han är socialdemokrat.

Hur ser det ut i andra kristna samfund och rörelser då? Ska man bedöma utifrån Twitter så finns det fler sympatisörer vänster ut i Evangeliska Frikyrkan än i Livets ord/pingströrelsen. Och bland dem som är med i de samfund som håller på att gå samman (Baptist/Metodist/Mission) tycks det vara än fler. Det baserat på folk och representanter som twittrar alltså, samt annat uppsnappat genom åren. Det här är inga större hemligheter, inte heller någon storslagen kunskap. Bara en liten spaning.

Den politiska kartan inom frikyrkligheten skulle alltså se ut så här, med mest stöd till Alliansen först:

Livets ord, Pingströrelsen, Evangeliska frikyrkan, Baptist/metodist/mission. 

Men även inom de sistnämnda finns det, är jag ganska säker på, mycket stöd för Alliansen. Så nu sitter jag här och funderar: Finns det något frikyrkligt samfund/sammanhang i Sverige som är tvärtemot Livets ord och helt och hållet sympatiserar rödgrönt?