I går satte jag, i all hast, samman en Spotify-lista med några av de U2-låtar som allra tydligast kretsar kring Gud. Tro och tvivel om vartannat, så som livet så ofta är. Här finns sånger för i stort sett alla sinnestämningar, tycker jag.

Ta gärna del av listan.

Och ta gärna en titt på det här liveklippet där de spelar först Yahweh - med sin fantastiska text - och därefter "40" vars text är hämtad från den 40:e psalmen med all sin längtan efter att få den himmelska lovsången lagd i sin mun. Sången ekar runt i den stora konsertkatedralen.

Andaktsfullt så det förslår.

Jag fick ett sånt där dyrbart mail förra veckan, ett sånt som dimper ner emellanåt. En kort men rejäl uppmuntran till såväl tidningen som personligen. Sånt värmer alltid hjärtat.

Men det var knorren därefter som verkligen grep tag: "Sen var min cykelbön på min väg till jobbet för dig idag".

Fantastiskt, inte bara att hon bad för mig på sin väg till jobbet - hon tog sig tid att berätta det för mig också. 

Jag tror förvisso att böner kan ha betydelse ändå, utan att jag vet om att de ägt rum. Naturligtvis. Men att få veta att något bett/ber för en kan också vara av stor vikt. Den medmänskliga närheten och värmen som visas därigenom ska inte föraktas, den ska tvärtom högaktas.

Så kliv fram: Be för någon och berätta det för den personen. En liten men enkel revolution i vardagen.

För några år sedan var jag i Rumänien och besökte familjebyn Caminul Felix. Ett oerhört arbete som räddat massor av barn från ett helvete till... ja, om inte ett himmelrike så i alla fall snudd på. Caminul Felix grundtanke att ge de här barnen en mamma och en pappa - en familj - är så genialiskt enkel och samtidigt så svår, den kräver vuxna som offrar allt för barn. Men de har lyckats, eller ja - Gud har lyckats. Jag tror inte det finns något annat svar på hur det går till.

Jag gjorde ett reportage som speglade hur det tog tag i mig. Läs gärna det.

Och se gärna tv-inslaget från Fox10TV, om första USA-turnén som familjebyns barnkör gjort till USA. Några korta intervjuer med barn plus ledaren Marcel Filip, en av de första vuxna som tog sig an barn i Caminul Felix för att ge dem en framtid och ett hopp.

Och på tal om bloggposten igår, om ropande stenar utanför "kristna"-musikbubblan så blev jag uppmärksammad på en musikvideo av Axwell, svensk DJ: "Nothing but love".

Jag ska inte snacka sönder den, känns som att den står rätt bra för sig och att storyn är rätt tydlig - och välbekant.

På tal om det där om profan vs kristen musik så måste ni läsa Josefine Arenius text i nya Dagensatsningen "På spaning i populärkulturen": "Ropande stenar".

Min tanke efter att ha läst: Det handlar inte bara om att acceptera "profan" musik utan även bekräfta (iaf delar av) den. Se att den ofta tillför goda och nyttiga perspektiv, som både kan berika min tro och - som Josefine påpekar - ge kunskap om hur omvärlden utanför kyrkan tycker och tänker om Gud.

Det finns massor att lära.

Den här veckan bloggar jag från Världspingstkonferensen i Stockholm, du hittar den bloggen här.

Missa heller inte texten om läget för pingst i världen. Det är jag som skrivit texten men den är inte så dum ändå.

På återhörande, här eller på Världspingstbloggen.

På tisdag börjar Världspingstkonferensen och i dag har vi en införartikel som handlar om läget i pingströrelsen i Sverige. Den är förstås inte uttömande, sånt här kan man skriva spaltljusår utan att få allt sagt (jag brukar kalla den här typen av artiklar för djupa skrapningar på ytan). 

Jag tycker hursomhelst att det sägs en hel del riktigt intressant och synnerligen tänkvärt, för pingstvännen men även för gemeneman som kallar sig kristen.

På tisdag kommer del två, eller vad man ska kalla den: Läget i pingströrelsen i världen.

För den är ju också intressant förstås, även om det finns mycket fokus på det egna skeendet i den svenska pinsgtrörelsen just nu. Kolla bara den här skärmdumpen från pingst.se, under rubriken Nyheter i vänsterspalten.

Rätt mycket Sverigefokus i rapporteringen där (syns kanske lite dåligt, märker jag. Det är hursomhelst 16 undervinjetter med namnet Sverige och en Världen).

Okej, det var det här med "profan" musik i högtalarna på Frizons gårdsplan. Det gladde mig, som sagt.

Jag tror att man ska vara försiktig med att göra för tvära uppdelningar av typen "profant" och "kristet". Det är inte alltid skillnaderna är så stora. Jodå, jag vet om att det finns en hel massa bra musik som produceras och släpps fram av skivbolag som specialiserat sig på att ge ut artister som vill ge ut musik med tydliga kristna texter. Det är kanonbra, och just den musiken lyfts ju fram å det tydligaste på exempelvis Frizon genom att scener ställs till förfogande.

Men bara för att musik ges ut på ett visst skivbolag innebär det inte automatiskt att det är bra, eller dåligt. Det finns mycket så kallad "kristen musik" som har väldigt lite att berätta, som mest säger sånt som redan är sagt, som upprepar klyschor. Och det finns även massor av "profan musik" som är mycket att säga, både om Gud och livet. Och det senare är inte nog så viktigt. Kristna artister tenderar att sjunga mycket om eller till Gud och det är, minst sagt, ett viktigt perspektiv. Men detta andra, detta mänskliga liv med relationer och allt, är inte heller att förglömma. Man ska inte dela upp tillvaron i andligt liv och mänskligt liv, det finns bara liv, som pastorn (och Folk-sångaren) Robert Eriksson skriver. Delar man upp det där för mycket tenderar man ytterst att missa Jesus.

Jag tror att detta är en av orsakerna till att jag fastnat så för U2. Visst, att jag gillar musiken har förstås stor del men även texterna spelar roll. Där finns den tydliga tron - omsjungen i såväl med- som motgång - och vardagslivet (och de båda delarna hänger förstås ihop).

Jag gillar således att Frizon speglar det som ungdomar lyssnar på. I stor utsträckning är det ju så att det är just detta, det som rullar på radio, som det lyssnas på. Det var inte alltid så förr, men det var så när jag växte upp även om det på den tiden (1980-talet) varnades en del för "profan musik". Vi lyssnade ändå, hemma. Jag spelade Mauro Scocco, Toto, Paulo Mendonca, Madonna och annats om dominerade musikutbudet då. Men inte på kyrkans sommarläger, där var allt annat än "kristen musik" förbjuden. Det skulle bli bättre atmosfär då, sades det.

Effekten blev snarare en signal om att detta lägerliv inte riktigt hängde ihop med vårt vardagliga. När jag senare blev ledare på samma läger såg jag till att den där regeln försvann.

Men jag mötte samma sak på andra ställen även senare, som när jag och några andra hade ett ungdomsradioprogram i kyrkans regi och inte bara spelade musik av uttalat kristna artister. Vi tyckte att det kändes bättre att blanda lite, dels för att det fanns mycket annat bra att spela och dels för att de låtarna skulle ha mer igenkänningsfaktor i sig gentemot ungdomar som inte fanns med i kyrkan redan. Men några av ungdomarna i kyrkan reagerade och tyckte det var dåligt. Men de lyssnade på samma låtar hemma själva.

Den där uppdelningen av tillvaron är inte nyttig.

Men på tal om nyttigt, finns det inte sådant som inte är nyttigt då? Jovars, det finns säkerligen en del som är rent destruktivt, onyttigt, och som bör undvikas, och det finns sådant som inte bygger på. Men att det inte bygger upp behöver inte med automatik innebära att det bryter ner.

Och framförallt, vad som är bra och inte avgörs inte bara av vilket skivbolag musiken är utgiven på. Det behövs mer nyanserat vett och (skiv-)etikett kring musiken än så.

Jag var på Frizon förra veckan. Eller ja, det var väl knappt i och för sig, sisådär fyra timmar hann jag med innan jag behövde dra vidare. Jag hann inte in på någon konsert, inget seminarium, ingen gudstjänst. Men jag hann äta glass med fina och trevliga människor och känna av området litegrann, i alla fall. Bättre än inget.

Dessutom hann jag förstås med det jag var där för, panelsamtalet "Suger kyrkan?". Du kan kolla (nästan hela, hörde att inspelningstiden tog slut när det var en minut kvar typ) här:

Jag tycker vi hade ett bra samtal där olika aspekter och perspektiv kom fram, även om det naturligtvis är ett outtömligt ämne som man kan teoretisera hur länge som helst. Snacket och samtalen är dock viktiga för att det ska bli någon skillnad i praktiken, det är jag säker på.

I övrigt då, vad kan sägas om Frizon utifrån det där begränsade besöket? God stämning förstås, jag inbillar mig att få festivaler är så välstädade och lugna, på alla sätt. Dessutom fascineras och applåderar jag att det är fritt inträde för alla över 50 år, ett lovvärt initiativ för att motverka generationsuppdelningar.

Och så kan det konstateras att Frizon spelar all möjlig musik ur sin högtalare. Jag hörde såväl Lady Gaga som Oskar L;nnros ur högtalarna vid fotbollsturneringen, exempelvis. "Profan" musik, alltså, inte bara kristen (den senare är konsert- och gudstjänstscenerna sprängfylld av).

Tänkte skriva mer om varför jag tycker det där är både naturligt och bra, men sparar det. Hör gärna efter hur du reagerar och tänker kring det här först.

Känner mig glad och nästan lite stolt över att läsa att min gamla församling i Mullsjö (arbetade i pingstkyrkan där i nästan fem år innan min journalistikbana inleddes) satsar på en grillväll för tonårsföräldrarna inför höstens ungdomsarbete.

Så enkelt, naturligt och självklart men ändå tyvärr så ovanligt. Många församlingar har ingen dylik samling.

Det borde vara obligatoriskt med den dialogen. Den ungdomspastorer som inte ser vikten av att informera föräldrarna om sitt tänk och samtidigt få möjligheten att få draghjälp i inriktningen genom att samma funderingar kan lyftas i hemmet måste fråga sig om den är på rätt plats.

Och omvänt, den förälder som inte är mån att höra kring tonårsarbetets upplägg och innehåll bör fundera på sin egen roll. Kyrkans verksamhet är ett utmärkt och viktigt komplement till hemmet men det är ingen ersättning. När de två samverkar och drar åt samma håll är de en oslagbar kombination.

Så ungdomspastorer - ta Mullsjö till förebild. Föräldrar - be att din ungdomspastor tar Mullsjö som förebild och gå till mötesplatsen med stor entusiasm.

Intressant om "Myter i frikyrkan" i tidningen idag, utifrån statistik från senaste åren i Evangeliska Frikyrkan. Gör testet här.

Men att detta inte skulle stämma ställer jag mig något tveksam till: "75 procent till 85 procent av de som kommer till tro gör det innan de fyllt 18 år."

Det påstås vara falskt, och i förklaringen står:

"57 procent av de som döpts inom EFK de senaste fyra åren har varit under 21 år.Det innebär att ungefär 50-52 procent varit under 18 år."

Hm, jag undrar jag. Att de sifforna stämmer betvivlar jag förstås inte, EFK har garanterat koll på statistiken. Men vad står det statistiken för?

Under senaste året har jag talat i en rad sammanhang i olika kyrkor och konferenser kring att ta steget från tonåren till vuxenlivet med tron i behåll. Då har jag ofta frågat hur många av de närvarande som kommit till tro innan 20 års ålder och inte en enda gång har det hamnat under 90 procent, några gånger har det varit hundra procent.

I det kan förstås en felmarginal finnas, men jag tycker att det varit en bekräftelse till de siffror som brukar anges (typ: 75-85 procent av de som kommer till tro gör det innan de fyllt 18 år).

I och för sig tror jag att man måste väga in att det kan ha skett en förändring nu på senare år som kanske kommer visa sig framöver när man gör liknande handuppräckningar. Genom Alphakurser och andra initiativ har fler vuxna kommit tro senaste årtiondet än tidigare enligt rapporter och samtidigt har många kyrkors barn- och tonårsarbeten krympt.

Men jag tror inte att det är huvudförklaringen här. Är det inte snarast en förändring kring dopet som syns här? Förr, typ när jag var barn/tonåring, döptes betydligt fler i tidig skolålder än vad jag tycker mig se nu. Nu är det allt vanligare att dopet i de baptiska sammanhangen utförs i mitten eller slutet av tonåren snarast, det är i alla fall vad jag tycker mig se. Troendedop brukar ibland kallas för vuxendop och det känns allt mer okej, alltså, för allt oftare är det just vuxna som döps.

Men tron föds ju inte vid dopet, den finns där redan tidigare. Tron grundläggs tidigt precis som förr men bekräftas genom dop senare. Så tror jag. Och bredvid det kan alltså församlingars ofta minskade barn-och tonårsverksamhet parallellt med ett allt bättre arbete för att nå vuxna göra att sifforna i dag minskat något.

Men att en betydande majoriteten av de som kommer till gör det innan vuxenlivet börjar, det är jag fortsatt ganska övertygad om.

Ibland är det så onödigt att försöka säga något själv när andra säger det så bra. Citerar Mikael Celinder, förbundssekreterare i Svenska Alliansmissionens Ungdom, från hans debattartikel om kristet ungdomsarbete.

Vi vill inte vara en subkultur. Vi tror däremot att vi på vissa områden behöver vara med och forma en motkultur. Skillnaden är monumental. Det finns en avgörande skillnad i att vara med och forma alternativ, att skapa ett sammanhang där urskiljning blir viktigt. Det vill vi vara. Vi vill däremot inte vara en världsfrånvänd rörelse som isolerar sig från den omgivande världen och dess frågor, utan vi vill utmana och utrusta unga människor för att följa Jesus Kristus i sin vardag. Vi vill tro att det är det Jesus talar om i Joh 17, där Hans efterföljare inte tillhör världen, men däremot sänds till världen.

Inte subkultur men väl motkultur kring somligt. Så rätt.

Hela debattinlägget är väl värt att läsa.

Men se där, hej på er. Det var ett tag sedan vi hördes på allvar nu. Lite Nyhems- och Europakonferensbloggande har ni i och för sig fått från mitt tangentbord, men inte så mycket i övrigt.

Nu ser det ut att kunna bli lite mer av vardag här. Sommarens semester och konferenser har kommit och gått, så nu plockas denna plats upp igen.

Sommaren har varit god annars, tackar som frågar. Sköna dagar med få måsten har varvats med fixande med hus och utflykter med familjen. Det har varit skönt att låta såväl tangentbord som predikstol vila lite, det behöver man emellanåt.

Nu drar tangentbordet igång igen alltså (även om det var rätt aktivt för någon veckan sedan också, när Europakonferensen ägde rum) och i fredags stod jag i en talarstol på nytt. Även det var ett kärt återseende.

Även denna termin kommer det bli ett antal predikningar/föreläsningar/bibelstudium utifrån den bok jag kom ut med förra hösten - om att ta steget från tonåren in i vuxenlivet med tron i behåll. I fredags var det terminsdebut och den ägde rum utanför västgötska Mariestad, på Segolstorpsgården, där det hölls tonårsläger för ungdomar i Skaraborgsregionen.

Samma läger som jag tidigare besökt 15-talet gånger, först som deltagare och sedan som ledare under de år jag arbetade in av regionens pingstförsamlingar. Det kändes mycket speciellt, ända in i hjärtats innersta, att tala i just det ämnet just där, där jag sett så många tonåringar passera och höra grundläggande undervisning, ta viktiga beslut, göra sina första upplevelser av Gud.

Och sen har alltför många av dem vuxit upp och bort från såväl församlingar som tron. Att få tala till de ungdomarna om övergången från tonår till vuxenliv och ge tips (vilket egentligen kort och gott är en spegling av texten om Emmausvandrarna) kändes viktigt och meningsfullt. Samtidigt som det är viktigt att rikta sig tydligt till tonåringar där de just nu befinner sig så tror jag att det även är viktigt att titta runt hörnet, på det som komma skall. Att identifiera de förändringar som kommer - tanken som vidgas, känslolivet som stillas, ungdomsgruppen som växes ur - tror jag är nödvändigt.

Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från den där samlingen, mötet med tonåringarna och ledarna berörde mig djupt. Och att återse den där ladan där så mycket skett och sker mellan unga och Gud... det rörde vid mitt inre på ett sätt som ord inte räcker till för att beskriva.

Sommaren tar slut så småningom, tonåren likaså. Men det finns liv bortom också, och det livet är bra, väldigt bra.

Länge sedan jag bloggade här nu, först Nyhem sedan semester. Och det dröjer ytterligare.

Men just nu bloggar jag ändå, på annan plats här på dagen.se, från Europakonferensen. Följ mig och de två andra bloggarna, så ses vi här senare.

Nu ligger den här bloggen lite lågt ett tag, men mitt bloggande tar inte paus. Tvårtom intensifieras det. Tillsammans med Lina Mattebo och Urban Thoms flyttar jag från och med nu in på Nyhemsbloggen.

Följ oss gärna där, och på Twitter: Carl-Henric, Lina och Urban. Vill du hänga med på allt som skrivs från årets stora sommarkonferens i pingstsammanhang så är det hashtagen #nyhem sm gäller. Den använder såväl vi som andra (hoppas jag) som twittrar från Nyhem.

Dessutom blir det förstås reportage, nyhetsartiklar och intervjuer med mera i tidningen under konferensens gång.

Väl mött.

Bra debattartikel av Edward Sköllerfalk, ordförande i Pingst Ung, idag om vikten av goda mentorer för unga.

"Unga behöver äldre förebilder, mentorer och medvandrare som kan dela med sig av livsvisdom och erfarenheter. Samtidigt måste unga lära sig att lyssna till en äldre generation, lära sig ett och annat om långsiktighet samt att lärjungaskapet inte bara handlar om vad man kan få utan att det även har en kostnad."

En total nyckel för svensk kristenhet, för enskilda församlingar och allra främst för enskilda personer. Och man ska komma ihåg att detta är så viktigt i båda ändar: Viktigt för de unga att få del av de mer erfarna, men även viktigt för den erfarne att få ge av sin erfarenhet. Det finns något mycket mycket utvecklingande i att få ge av sitt eget liv. 

Jag gjorde inget fullständigt jobb igår: Charlotte Nordling, Mjölby, är inte klar för pastorstjänst i Täby.

Pingströrelsens "silly season" blev mer ryktesspridning än det var tänkt, ofrivilligt. Enligt uppgifter jag hade, men borde ha dubbelkollat eftersom de inte stämde fullt ut, så var det klart att Charlotte Nordling efterträder Beo Mellergård i Grindtorpskyrkan, Täby.

Men helt tagit ur luften är det förstås inte. Nordling har sökt den utlysta pastorstjänsten, arbetsgruppen i Täby har föreslagit hennes namn för församlingen och nu på söndag predikar hon där. Men klart? Nej.

- Nej, det är det inte men det är inte hela världen, det här. I Täby är mitt namn offentligt och jag har varit öppen gentemot församlingsledningen i Mjölby, och ryktet att något kan vara på gång har nått en del medlemmar här hemma, säger hon.

Men det känns förstås inget vidare för mig ändå, speciellt inte med kunskap om att sånt här är känsligt inom pingströrelsen. Det var ju delvis det artikeln handlade om, liksom - att det är att betrakta som hemligheter fram till dess att det är helt klart. Och beslutet ligger förstås hos församlingen, inte hos arbetsgruppen eller Charlotte Nordling. Det är viktigt i den pingströrelsen som mer än några andra betonar den lokala församlingens suveränitet.

Så: tråkigt att det blev fel och påstods att det hela var klart. Det stämmer inte. Men om det blir så här - att Grindtorpskyrkan i Täby bestämmer sig för att kalla Charlotte Nordling som pastor och hon tackar ja - kom ihåg var du hörde om det först...

Med glimten i ögat: I så fall kan vi väl, snälla ni, minnas mig som profet istället för en som inte riktigt har koll på läget?

Håller på med förberedelser inför Nyhemsveckan, pingströrerelsens största sommarkonferens i söder, strax utanför Mullsjö. På fredag kväll drar det igång och du kommer kunna följa konferensen i tidningen men även via blogg och twitter. Jag återkommer med info om hur.

Om du har tips eller ideér kring saker du tycker att vi bör bevaka eller uppmärksamma på Nyhemsveckan så får du gärna kommentera här eller skicka mig ett mail: carl-henric.jaktlund@dagen.se .

Temat för i år är "Nya människor" som går att tolka på flera olika sätt, bland annat som att den kristne genom sin Gudstro blir/är en ny människa men även i en längtan efter att nå nya människor. Att komma ifrån det interna, det har det pratats mycket om de senaste åren, inte minst sedan Pelle Hörnmark tog över som föreståndare inom Pingst - Fria församlingar i samverkan.

I den strävan jobbas det med teologi, förstås, men funderas även kring mer praktiska saker som hur man uppfattas. Utifrån det är det intressant att litegrann (på sin höjd halvt på allvar) analysera den bild som valts på Pelle Hörnmark i den egna tidningen "Pingst.se".

Leendet är naturligtvis givet, att välja något annat är otänkbart i sammanhanget. Kostymen/kavajen är slopad, här är det avslappnad pikétröja som gäller. Uppknäppt i halsen, lite löst och ledigt. Och så Bibeln i hand, en rejält använd sådan dessutom.

Signal - 1. Hos oss finns värme. 2. Till oss kan du komma som du är. 3. Bibeln är viktig för oss.

Veckan som kommer får vi se hur väl de sakerna stämmer med Nyhemsveckan.

En oerhört kort notering bara, innan arbetsdagen (för sent) tar slut:

Andreas Wessman, som fanns med i bloggposten jag skrev igår med anledning av Kaliber och de statliga bidragen till kristna ungdomsförbund, skriver idag en debattartikel på Newsmill i ämnet där han driver tesen att det snarare är RFSL:s defintion av demokrati som är odemokratisk.

"Om ungdomsstyrelsen inte visar tillräckligt integritet utan följer RFSL.s uppmaning att ta ställning ser jag bara en rimlig utväg. Staten har i så fall förbrukat sin möjlighet att fördela gemensamma skatteintäkter åt de ideella organisationerna. Varje medborgare bör då istället själv få välja till vilka organisationer man vill ge sina pengar med möjlighet till skatteavdrag", skriver Wessman (pingstpastor i Trollhättan), bland annat.

In och läs, tyck gärna till här eller där.

P1:s Kaliber har sänt ytterligare ett program med kopplingar till unga kristna (efter förra veckans om Ny generation). Denna gång ställer man frågan om kristna ungdomsförbund verkligen borde ha bidrag från Ungdomsstyrelsen med sin allmänna syn kring homosexualitet? Dessutom påstås man stänga ute homosexuella från olika poster (hör radioinslaget eller läs en utskriven version här).

Det är naturliga saker att fundera kring och granska, vilket Ungdomsstyrelsen nu tänker undersöka vidare på egen hand. De kristna ungdomsförbunden är kallade för samtal i slutet av denna vecka.

Bra, det här sakerna behöver redas ut så att båda parter vet vart man har varandra. Allt annat än att de kyrkliga ungdomsförbunden får behålla sina bidrag vore dock en rejäl knall.

Att det finns en spännvidd i åsikterna/tolkningarna kring homosexualitet inom kristenheten kan inte vara någon överraskning för någon. Så är det ju, och det har sannerligen sagts och gjorts dumheter inom kyrkans värld. Jag känner till sådana och det finns alltid - kanske speciellt i just ungdomssamhang - anledning att fundera kring och utvärdera hur det talas kring de här frågorna så att det inte blir kränkande, kallt och hårt.

Men, som pingstpastor Andreas Wessman från Trollhättan, sa när vi pratades vid igår: "Vi har att tolka, förstå och undervisa ur Bibeln i vår samtid i den här frågan. Det är inte enkelt, men det har vi uppdrag och vi måste få göra det". Alltså - det måste finnas en möjlighet till teologiska funderingar/ställningstaganden som inte är helt politiskt korrekta utan att för den sakens skull direkt klassas som diskriminerande.

Men naturligtvis finns det gränser. "Det är fruktansvärt, jag blir riktigt upprörd om det är så att man inte erkänner homosexuella som jämlika människor", säger Fredrik Wikström, enhetschef på Ungdomstyrelsen i en respons på uppgifter i Kalibers reportage.

Och det är ju riktigt, det är klart att det är enormt anmärkningsvärt i så fall, om det är så. Av reportagets klippning att döma så reagerar Wikström på Erics berättelse, en ung homosexuell kristen som uppger att han på en "frikyrklig konferens" varit med om att få en bibel fysiskt slagen i huvudet i ett försök att "slå ut hans demoner". En berättelse som naturligtvis väcker skarpa reaktioner hos Ungdomsstyrelsens enhetschef, precis som hos mig, precis som hos Andreas Wessman.

Och dessutom: Precis som hos Edward Sköllerfalk, ordförande för Pingst Ung. För vad Fredrik Wistrand och övriga radiolyssnare inte får reda på är att också han (enligt egen utsago till Dagen) reagerar skarpt på berättelsen och säger att den aktuella konferensen bör polisanmälas. Det tar dock inte Kaliber med. Passade kanske inte in i vinkeln?

Jag påstår inte att Erics berättelse är unik. Tyvärr vet jag att den inte är det (även om den är extrem i sin tydlighet). Men den är heller inte representativ, alls.

Jag skulle snarare säga att det finns en tydlig brottningskamp kring de här frågorna i kyrkorna idag, det är min upplevelse. Att man är självrannsakande kring hur man agerat och sagt, att man funderar kring hur man kan vara omsorgsfullare gentemot människor utan att backa kring sin teologiska grundståndpunkt. Den kan man tycka är mossig och felaktig, det tycker en del folk både inom och utom kyrkorna, men bör det inte finnas möjlighet att ha en sådan åsikt i ett samhälle med åsikt-, religions- och yttrandefrihet? I fullt ut demokratiska föreningar, dessutom.

Bara att hoppas på goda samtal i slutet av veckan, och att Ungdomsstyrelsen lyssnar bättre och bredare än vad Kaliber gjorde.

Läsvärt i ämnet: Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen, Marcus Svenssons ledare i Smålandsposten

Lite förvånat konstaterar jag att det inte blev speciellt mycket mothugg på den där bloggposten kring Tikva. Märkligt, med tanke på hur hårt somliga fördömt den formen såväl som andra liknande saker, kan jag tycka. Är det bara känslomässiga reaktioner som inte går att förklara/försvara med mer resonemang än "det känns inte bra"? I så fall bör man nog vara försiktig i sina uttalanden.

Visst har, förresten, hela det här resonemanget beröringspunkter med den debatt kring dolda baklängesbudskap som florerade friskt förr? Risken att göra något i godan ro och bli kidnappad av innehållet/formen, liksom.

Minns att jag pratade med Simon Ådahl om det där för några år sedan, i samband med att Dagen gjorde något som hette "Bästa skivan" där det bästa "kristna albumet" röstades fram bland 30 kandidater. Från varje album valdes en låt ut och en kort text skrevs till skivkonvolutet. Edin-Ådahls "Maktfaktor" fanns med och jag ringde Simon Ådahl för info bakom inspelningen och fick anekdot jag aldrig hört talas om:

"Det var så mycket snack om det där då, att destruktiva band lade in sånt där och att det skulle påverka en utan att man visste om det. Så tror inte jag att det fungerar, jag tror inte att människan är offer på det sättet, vi väljer själva vår väg. Så jag gjorde det mestadels för att retas", sa Simon Ådahl och skrattade.

Här kan du, med start sisådär fem sekunder in i introt, höra baklängesbudskapet som säger "Jesus, jag väntar på dig". Om man skulle spela det framlänges, alltså.

Jag tror förvisso att man kan må bra av viss restriktivitet kring vad man lyssnar till/ser på etctera. Men, det ska också sägas, det är inte det detsamma som att man ska avskärma sig och bara lyssna till/se på sånt som styrker det man redan tycker och tänker, ibland (ofta) är det nyttigt att bli påverkad - ibland behöver man bli korrigerad och få saker en aning problematiserade, få ett vidgat perspektiv.

Men nog finns det sådant som man kanske inte bör "mata" sig med, som enbart påverkar i negativ bemärkelse. Men då tror jag att det snarast är budskap som ligger i öppen dager som man har att ta ställning till. Annars skulle förstås kristna musiker jobbat stenhårt på att skriva tokbra musik med texter om lite vad som helst och sedan pepprat på med evangeliserande baklängesbudskap. 

Men det är det ganska få som gjort va? Förutom Simon Ådahl då, och han gjorde det på skämt.  

Att bli påverkad av baklängesbudskap känns helt enkelt lite bakvänt.

För några veckor sedan började det komma mail kring att det skulle finnas möjlighet att testa på träningsformen Tikva under de kristna konferenserna Nyhem och Torp. "Man får in yoga i kyrkans värld, det måste ni avslöja och stoppa", skrev en person. "Ett tecken på hur stor vårt avfall är, varför skulle vi behöva något sånt här?", undrade en annan.

Idag har vi två texter som tar upp ämnet och som släpper fram olika röster kring träningsformen. Läs Kerstin Doyles texter här och här.

För det första tycker jag att det är intressant att konstatera att två kvinnor, båda med stor erfarenhet av new-age, reagerar helt olika kring Tikva. "Inga yogavibbar alls", säger den ena; "Det känns inte bra för min del", säger den andra.

Kanske är det helt enkelt som med så mycket: Det är olika för olika personer. Rätt för någon, fel för någon annan.

Jag har ingen personlig erfarenhet av Tikva alls, och därmed egentligen ingen åsikt åt något håll. Men den här diskussionen är spännande, principiellt. För vad gäller kring sånt här? Är själva formen så avgörande att det inte spelar någon roll vad man fyller den med?

Det är, som Lars Johansson påpekar, klokt att vara vaksam och inte bara köpa vad som helst och fundera kring nya saker som dyker upp - tillför de något, är de sunda etcetera. Naturligtvis så.

Men varför ska österländsk spiritualitet ha tolkningsföreträde och sätta spelreglerna - är den starkare än kristen spiritualitet? Om den österländska spiritualiteten skulle ha lyckats upptäcka något allmänmänskligt och bra (som en god andning), borde inte det vara nerlagt av Gud - den Gud vi känner - och därmed något som kristna skulle kunna bruka på ett sunt och bra sätt? Kanske till och med borde använda?

Ungefär som William Booth, den klassiske frälsningssoldaten, resonerade när de fick kritik för att man gjorde nya texter till den tidens hits. Det var djävulens musik de spelade, sånt skulle kristna inte hålla på med utan tvärtom ta avstånd ifrån, ansågs det. Booth svarade:

"Tillhör djävulen, gör den? Så om den så gör, skall jag plundra honom på den, för han har ingen rätt till en enda not i hela skalan. Han är en tjuv! Varje ton och varje melodi och varje harmoni är gudomlig och tillhör oss".

Om det nu ska finnas en rädsla i detta - är det verkligen den kristne som ska vara rädd? Borde inte oron snarare finnas hos den som får se det som den försökt viga åt något annat bli taget för att upphöja Gud?

Det här är en utbredd diskussion som återkommer ofta utifrån olika situationer, exempelvis har det bloggats om att kristna inte bör fira jul. Den 25 december, sägs det, firades nämligen först för att hedra en solgud.

Jaha? Innebär det att de bloggare som resonerar så kommer sluta blogga om det kommer fram uppgifter att historiens förste bloggare var en zenbuddist som hävdade att formen var vikt för spridande av hans religion?

Sitter det i formen, i datumet, i musikstilen? Eller sitter det i innehållet, i riktningen, i viljan?

Lyssnade på radioreportaget (skriftlig version här) i P1:s Kaliber om skolorganisationen Ny generation igår. Sedan det sändes har Ny generation skrivit en reaktion på sin hemsida, och Dagen har skrivit en kort nyhetstext.

Jag skulle ljuga om jag påstod mig vara imponerad av Kalibers reportage. Jag tycker att det finns en hel del intressanta saker att belysa kring en sådan här organisation och var gränserna för vad man får/inte får göra i skolans värld går, det är helt klart. Så granskningen och frågeställningarna är logiska.

Jag kan känna mig fundersam till en del vinklingar, intervjupersoner och klippningar i programmet som känns sökta för att få till en önskad negativ effekt. Men framförallt undrar jag kring det som inte finns med.

Kaliber har exempelvis ringt runt till ett stort antal rektorer och konstaterar snabbt i förbifarten att det sägs mycket gott om de personer som är med i Ny generation-grupperna. Därefter citeras enbart de som har något negativt att säga (även om det inte är speciellt mycket negativt de faktiskt säger).

Hade det inte varit hederligt att lyfta fram några av de positiva uttalandena också? Inte istället för, inte för att förtiga kritiken, utan för att ge en mer rättvisande bild?

Hade det inte varit naturligt att belysa den del av Ny generations arbete som handlar om kamratstödning, om att stå upp emot mobbing och att vara en positiv kraft på sin skola? Är inte det en del att ge cred för i en tid där det regelbundet rapporteras om våld, mobbning och hård stämning i skolan?

Hade det inte varit naturligt att lyfta aspekten kring yttrande-, åsikts- och religionsfrihet i ett sånt här reportage? Ungdomar måste få nyttja dem, ta tillvara på dem, och prata om sina övertygelser, väl? Allt annat vore mycket märkligt. Däremot ska den inte missbrukas och utnyttjas fel, så att den blir påtvingande och aggresiv. Om det finns sådana exempel att peka på - berätta om dem. Det skulle förvåna mig mycket om det bland alla dessa ungdomar och skolgrupper inte har skett/sker övertramp. Då behöver de lyftas fram och tydliggöras så att de kan korrigeras.

Men det enkla faktumet att kristna ungdomar berättar att de är kristna och att de upplever det som något positivt, är det så anmärkningsvärt? Det måste till mer än så, tycker jag, för att beskriva det som något suspekt och konstigt.

Jag hade velat höra ett reportage utan en vinkel som var bestämd i förhand, som gick ut och undersökte och presenterade det som kom fram. Och som letade på rätt ställen, kring de kritiska frågor som faktiskt finns att ställa och tydliggjorde dem. Det hade Ny generation också mått bra av.

Läste ni intervjun med Livets ord-kritikern Per Kornhall och Livets ords svar i fredags? Annars är det bara att läsa ikapp.  

Det är väl ingen överdrift att säga att de båda parterna inte är så förstjusta i varandra. Det är tydliga och skarpa ord från båda håll.

Jag kan fascineras av det där. Att någon som var så övertygad lämnar och intar motsatt position, blir profilerad kritiker. Per Kornhall var för, Per Kornhall är emot. Från det ena till det andra. Kanske finns det viss logik i det.

När jag skrev "Dokument Livets ord" om församlingens historia häromåret tecknade jag i första delen en ramberättelse där bland annat ett klassiskt Göran Skytte-program där Ulf Ekman intervjuades fanns med. Efter återgivandet av delar av den intervjun kom min slutkläm på artikeln:

"Ulf Ekman bjuder - som så många gånger förr och senare - tittarna, det svenska folket, att välja sida. Att antingen titta på honom och hans arbete utifrån ett skeptiskt förhållningssätt. Eller lita på att hans intentioner och motiv är goda. Svart eller vitt, för eller emot. Kanske inte så konstigt att människor tenderat att tydligt välja sida." 

Det är naturligtvis förenklat, men jag tror att det ligger en del i det. Men, det ska också sägas, de som har en mer "gråskalig" bild av/åsikt om Ulf Ekman/Livets ord har blivit allt fler. Vissa som tidigare var "helt emot" har kvar vissa av sina frågetecken men berömmer annat som de ser som positivt, andra som varit "helt för" släpper tydligare fram frågetecken och invändningar för olika delar.

Inte minst märks det senare kring Benny Hinns besök på Livets ord, där höjs det på många ögonbryn och skakas på en hel del huvudet från personer i församlingen och dess absoluta närhet. Inte såpass att det lär leda till någon ström ur församlingen eller att det ropas ut missnöje på barikaderna, det kan inte sägas vara ett typiskt Livets ord-betende att offentligt kritisera sin egen pastor och ledning. Men internt och vid sidan om det offentliga rummet pratas och diskuteras det en hel del, på ett sätt som flera personer säger inte hade varit möjligt på samma sätt förr.

Spaningen/funderingen i tiden blir alltså denna: Den tydliga utmaningen skapar en kultur av för eller emot. Men i takt med att Ekman/Livets ord blivit äldre och öppnat upp för lite fler nyanser än svart och vitt (japp, jag vet att jag förenklar, både att det fanns en del nyanser förr också samt att det finns kvar en del svart/vitt nu med) har också många fler blivit mer "gråskaliga" i sitt förhållande till honom/dem.

Vad säger ni, kan det ligga något i det?

Krister Gunnarsson, pastor och missionär i Svenska Missionskyrkan, skriver idag en intressant debattartikel i Dagen om samgående mellan Svenska Missionskyrkan , Svenska baptistsamfundet och Metodistkyrkan.

Bland annat propagerar han tydligt för att Equmenia borde bli den nya kyrkan, helt enkelt att de tre modersamfunden skulle gå in i sin redan existerande ungdomsorganisation.

Jag tycker att det är en idé att verkligen ta på allvar, som jag bloggade om i mitten av mars:

"Det är uppenbarligen fler än jag som förespråkar Equmenia som namn, istället för Samfundskyrkan. Inte överraskande, det visste jag redan.

Men den riktigt spännande tanken är att gå ett steg längre och helt enkelt låta de tre "modersamfunden" ta klivit in i det som redan existerar, det som de tre ungdomsförbunden redan byggt."

Vågar man ta det steget? Det vore modigt. Och bra.