I septmber släpps, läser jag, en ny bok på Libris: "Våga visa vägen till en tro som bär", skriven av Cilla Stjernberg (som jobbar med "Tillsammans" inom Pingst) och Alf B Svensson (psykolog och flitigt anlitad författare).

Beskrivningen av bokens innehåll:

"Det finns många böcker om andlig vägledning för vuxna. Det finns emellertid nästan inga böcker om hur man vägleder barn till en tro. Det har förvånat oss eftersom kanske hälften av alla barn som växer upp i kristna familjer lämnar kyrkan och ofta också Gud. Som föräldrar står man där med sina frågor, sin sorg och sin känsla av att ha misslyckats.
     Vi har gjort ett försök att skriva den bok som vi saknade och önskar att vi själva hade läst när vi blev föräldrar. Vi vill ge dig de råd vi själva inte fick men så väl hade behövt." skriver författarna till denna samtalsbok. Boken vänder sig såväl till föräldrar som till andra vuxna som vil tala om kristen tro med unga människor."

Utan att ha läst en rad i boken går det säga att den är välkommen. I nästa läge ska det förstås läsas och granskas hur bra den är, men i förstaläget nöjer jag mig med att berömma initiativet. Praktiska böcker kring hur man bör tänka och agera kring barn och tro behövs.

Jesusmanifestationen har växt sig för stor för Kungsträdgården och nu ut i landet, tanken är 25 regionala Jesusmanifestationer.

Finns förstås mycket bra i den tanken.

Men en risk ser jag - att det läggs för mycket kraft och energi på att få till de här samlingarna som ska ske en dag på en ort i regionen. Jag hör inte till dem som inte kan se värdet av den typen av samlingar, men de ska heller inte överskattas och få ta orimliga resurser i anspråk. Och då tänker jag inte främst ekonomi, utan betydligt mer på engagemang.

Det vore inte bra om en massa kreativa eldsjälar i de olika regionerna nu främst ska lägga sitt engagemang i att förbereda sin Jesusmanifestation. Jag tror att det är viktigare att fler lokala församlingar kommer på fötter och blir tydligare aktörer i sina städer och kommuner än att regionen får en rejäl Jesusmanifestation en gång om året. Den lokala församlingen kommer alltid kunna nå fler och beröra människors liv mer.

Behöver det stå i motsats till varandra? Verkligen inte. De två - den lokala försmlingen och regionala Jesusmanifestationen - borde kunna kompletera varandra väl och ge energi till varandra.

Först och främst bör man satsa resurser - både tids-, kraft- och ekonomimässigt - på att presentera Jesus lokalt. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. På den grunden kan man sedan lägga en regional dag per år. Som ett komplement, men förstås aldrig som en ersättning.

Har kollat igenom en del reaktioner angående att Benny Hinn ska tala på Europakonferensen (Livets ord) i sommar nu på morgonen, efter att ha varit ledig igår.

De är ganska kraftiga. Många bloggare är oerhört tveksamma och talar om ett förvånande och märkligt beslut från Livets ord.

Men det är mycket ganska oprecisa reaktioner. Någon berättar en kompis personliga erfarenhet från ett möte där Hinn talade, en annan konstaterar helt enkelt att kallandet av Hinn som talare är en dålig idé som äventyrar svenska ekumeniken som Ekman jobbat för och en tredje publicerar klipp från Youtube.

Benny Hinn har kanske blivit en slags levande myt, en sådan som folk vet exakt var de har och kritiserar utan att ha riktigt koll på.

Det är lite riskabelt att uttala sig skarpt och avfärdande om någon på för stor distans, utifrån rykten och påståenden.

Och samtidigt... Det har snackats mycket de senaste åren, Hinn har verkligen varit i blåsväder. För sin teologi som vissa betraktas som extrem framgångsteologi. För sitt leverne med lyx och privata jetplan utifrån sitt ministry, en organisation som han inte var särskilt pigg på att få genomlyst när amerikanska myndigheter bad om det (men sedan lämnade han uppgifter). Och nu senast för skilsmässan.

Men välkommen till Livets ord är, och inte bara det - konferensen tidigareläggs en dag så att han hinner tala flera gånger och söndagskvällen, som alltid brukar vara Ulf Ekmans kväll, överlåts till Hinn. Med andra ord: Man vill verkligen ha honom till Europakonferensen.

Och det förvånar mig att signalen från Livets ord är att de inte har speciellt bra koll på vad som skett kring skilsmässan. "Enligt den information Livets ord har fått har Hinn inte velat skilsmässa och gör vad han kan för att försonas med sin hustru Suzanne", står det i artikeln som Dagen gjorde med pressansvarige Magnus Dahlberg igår.

Men något avbrott i kampanjandet och resandet blev det inte när nyheten kom. Alldeles oavsett om Benny Hinn har varit världens bästa make hade det varit förståeligt med en period av fokus på att laga relationen eller få perspektiv på hur de egna livets byggts om detta blivit resultatet. För man ska ha klart för sig att han naturligtvis kan vara en väldigt stor del till den skilsmässan hans fru begär, även om han motsätter sig den.

Så är det, men hur det är i fallet med Benny Hinn har jag ingen koll på. Jag har inte koll på honom, än mindre på hans äktenskap. Men det förvånar mig att Livets ord inte heller tycks ha det. De ska trots allt släppa upp honom på sin estrad, som största dragplåster på sin största konferens, en estrad som det brukar anses att man är väldigt noggrann med - där släpps inte vem som helst upp.

Livets ord verkar helt enkelt bedöma Benny Hinn på distans, de med.

I kväll missar jag inte "Så ska det låta". Jag hoppas inte på någon repris i bemärkelsen "kör den här låten igen" men jag ser gärna att Samuel Ljungblahd levererar en ny klassiker att se om och om och om igen.

Här är förra årets uppvisning.

Var som sagt hos Equmenia för några veckor sedan och föreläste för kanslipersonalen där utifrån min bok.

I det efterföljande samtalet pratade vi om vikten av att resonera och reflektera kring de här frågorna - om ungdom, församling och tro - men att den traditionen och vanan inte riktigt finns. I synnerhet inte där pastorer utbildas.

Patric Forsling, generalsekreterare på Equmenia, konstaterade att när man läst sina fyra år på teologiska utbildningen så har man noll poäng kring att kommunicera till och arbeta med ungdomar.

Noll poäng.

Det är naturligtvis helt uppåt väggarna konstigt. Visst, klart att mycket av det man läser går att tillämpa även gentemot ungdomar men jag hävdar - envist och tydligt - att de frågorna borde vara värt minst en egen kurs. Det är i den tonåren som de flesta tar sina beslut kring kristen tro, självklart bör pastorer utbildas kring hur den åldern fungerar för att kunna arbeta på bästa sätt.

Hur kommunicerar man gentemot tonåringar, vad är värt att veta kring gruppdynamik och hur puberteten fungerar, hur ska man arbeta gentemot föräldrarna? Hämta vägledning från Bibeln, men även från erfarenheter och kunskaper från andra områden.

Och så nästa steg, hur man vägleder från tonåren in i vuxenlivet med tron i behåll. Det är också värt att lyfta.

Jag vet att SALT har arbetat en del med min bok i det ämnet vilket varit glädjande att höra. Jag tror att den kan fungera bra in i ett sådant sammanhang, både som diskussions- och vägledningsmaterial, men det finns förstås massa annat som skulle kunna läsas och studeras för att få en bred och hyfsat stabil bas att stå på i mötet med unga i församlingsvardagen.

Jag tror att det är jätteviktigt, det borde de teologiska skolorna på alla nivåer ta sig en ordentlig fundering på hur de ska integrera i sina studier.

Eller ja, bönhörd och bönhörd. Men ja, lite så känns det faktiskt. För några månader sedan, när nya skivan just släppts, skrev jag ett öppet brev till Freda´på min blogg och vädjade om en turné.

Nu är det klart.

16 spelningar till hösten. Det är bara att glädja sig, storligen. Och inte ska väl Freda´behöva vända sig enbart till sin Facebooksida för att få input kring vilka av de äldre låtarna de ska repa in, det kan vi väl hjälpa till med här också?

"I en annan del av världen" är helt omistlig för mig. Vilket låt vill du allra helst höra i höst?

Blev en del reaktioner på den där bloggposten om bröllop i församlingens mitt. Bara för att förtydliga: Ett brudpar får naturligtvis bestämma över sin egen vigsel och fest. Det jag skrev handlade om möjligheten att fira bröllop i församlingens mitt. Jag menar att den, i stort sett och generellt, har försvunnit. Folk sluter inte upp till vigsel om de inte hör till den utvalda skaran bjudna.

Kanske säger det, funderar jag, något om att äktenskapet inte hålls lika högt längre. Att det helt enkelt inte anses som en så stor fest att ett par gifter sig och lovar varandra trohet att det är värt att lägga tid att besöka.

Eller så är det (istället eller också) en temperaturmätare på att församlingsgemenskapen inte är så tajt, att man inte står varandra så nära att det känns naturligt. Att liven levs längre ifrån varandra än förr.

Jag drömmer om en församlingsgemenskap som kommer varandra nära, som lär känna varandra, som gläds i livets roligheter och som sörjer i sorgligheter. Jag tror på den familjära församlingen.

Men, som jag skrivit tidigare, det finns risk för en baksida på en sådan gemenskap också. Det kan bli exkluderande, sig självt nog. Jag tror inte på den interna församlingen.

Familjärt, men inte intern. Det är en större utmaning än man kanske först kan tro.

Idag firar jag och min fru Elise tioårig bröllopsdag. Tio år. Känns som igår, känns som i ett annat liv.

Vi plockade fram vår dammiga VHS-spelare från förrådet och tryckte i kassetten för att låta barnen uppleva något av när deras föräldrar gick altargången fram, bedyrade varandra sina kärlek, lovade trohet, bytte ringar och bad om Guds välsignelse.

Det var kul att se, höra och återuppleva det.

Och vid sidan om all glädje som ligger i själva beslutet, våra liv tillsammans, så är jag så glad för det där bröllopet. Inte bara för de goda talen och fina sången och musiken - trots att allt det var fantastiskt - utan även för att det skedde mitt i församlingen.

Vi hade bjudit mycket släkt och vänner förstås, men det var även en församlingsfest, så väl på vigseln som festen med tårta på kvällen. Kyrkan var fullsatt. Så vackert, så roligt att få dela en så stor och viktig dag även med dem som inte tillhörde släkten och närmaste vänkretsen men som ändå var en stor de våra liv.

Tyvärr är det där långtifrån självklart numera, vad jag förstått var det betydligt vanligare förr. I vårt fall kom det av bara farten - Elise uppvuxen i Mullsjö pingstförsamling, jag arbetade i den som ungdomspastor sedan fyra år tillbaka. Det var nästan omöjligt att inte gå, det blev en naturlig församlingsfest.

Så är det långtifrån alltid. Ganska få, i alla fall bland dem i den frikyrklighet jag är uppvuxen i och fortfarande återfinns i, gifter sig i den kyrka de vuxit upp i. Vigseln sker oftast i någon av statskyrkorna. Och jag förstår det, oftast är de enormt vackra. Frikyrkorna är mer sparsmakat inredda. De blir egentligen först riktigt vackra när det fylls på med människor.

Och det är inte självklart att det sker när några gifter sig idag. Det har alltmer kommit att räknas som en privat tillställning är min upplevelse och känsla, liksom skiljt från församlingens liv.

Kanske, tänker jag, är den förändringen minst lika värd att betänka som den undervisningsdel som ofta beskylls vara orsak till att äktenskapet inte står lika självklart högt i kurs nuförtiden? Om det verkligen är så vackert, viktigt och fantastiskt som vi brukar säga - varför märks inte det i praktiken?

Borde inte ett bröllop vara en församlingsangelägenhet, en glädjefest som alla skulle vilja vara med i?  

Ni missar väl inte att den interna hemsidan - den som främst riktar sig till församlingar - för kampanjen "Ditt viktigaste val" är släppt? Den släpptes förvisso redan i fredags, som jag bloggade om, men eftersom den byggs upp och förbättras allt eftersom känns det värt att påminna om den.

Numera finns det, vid sidan om möjligheterna att registrerera sin församling och dylikt, även några informationsfilmer av initiativtagaren Niklas Piensoho kring vision och strategi som kan vara värda att kolla in för den som inte fått riktig koll på kampanjens tänk.

Jag har kämpat med tanken den gångna helgen, vägt för och emot, funderat på om jag skulle eller inte. Till slut bestämde jag mig för att bege mig till sorgen och smärtan.

En mil utanför det Falköping som är min bostadsort ligger ett litet samhälle med det vackra namnet Gudhem. Idylliskt, pittoreskt.

Men så hittades två små barn och deras pappa döda i fredags kväll, skjutna. Troligtvis är pappan förövaren.

Jag tvekade alltså att åka ut. Inte för att jag räds sorg och förtvivlan, det tror jag faktiskt att man bara mår bra av att möta även om det är jobbigt. Det skapar nyttiga perspektiv i livet. Att fly det - både när man drabbat själv och när andra drabbas - är att svika sitt liv en smula.

Men jag tvekade inför att åka ut som journalist. Jag vet att det finns ett viktigt arbete att göra, att folk behöver få läsa, behöver tas med till de här platserna, få hjälp med att försöka förstå vad det är som hänt. Det behövs journalistik från sådana här platser, från sådana här händelser.

Men alltför ofta blir det så fel, tycker jag. Journalister åker ut och tränger sig på hos grannar; frågar barn på skolgården hur det känns att ha mist sina vänner; ringer en mamma som naturligtvis är i svår chock efter att hennes två så barn är döda, troligtvis skjutna av hennes ex-man. 

Jag fixar inte det, det går bara inte. Vill inte göra det. Det kanske beror på feghet, på bekvämlighet. Kanske. Men jag vill tro att det beror på respekt, på viss vördnad och medmänsklighet. Journalistik - ja, men inte till vilket pris som helst.

Så jag bestämde mig för att testa det jag tänkt ibland (och som jag sett andra göra): Jag åkte till Gudhem och trängde mig inte på någon. Jag åkte dit och hörde tystnaden, förstämningen. Fick en klump i magen, det kändes liksom i luften.

Åkte till huset där det ofattbara hände. Grät, fick kalla kårar av barnkläderna som hängde på tork bakom huset. Åkte till skolan och plockade fram kameran för att ta kort på flaggan på halv stång utanför men plockade ner den när en säkerhetsvakt kom ut och sa att ingen fotografering var tillåten förrän efter elva när skoldagen var slut. 

Hälsade på en präst som kom ut från skolan men såg sedan snabbt att han var tagen och stressad till nya samtal med barn och föräldrar som mådde dåligt så jag släppte honom vidare. Viktigare för honom att prata med dem än med mig.

Jag pratade bara med ett par personer i Gudhem. En äldre kvinna som kom fram till mig, rektorn på skolan, kyrkoherden i pastoratet samt en vän som jag stötte på vars barn går på skolan. Personer som antingen sökte upp mig, som var i tydliga yrkesroller där det ingår att formulera sig sånt här samt vännen som jag har koll på och som inte var för nära berörd.

I övrigt beskrev jag bara vad jag såg och hörde. Försökte ta med läsaren till det Gudhem som jag mötte. Inte bara kändes det bättre, med medmänskligt, för mig. Jag tror också att det blev en bättre och mer talande text än om jag jagat sensationella uttalanden. Det var känslomässigt och tidspressen var stark men jag tycker nog, även nu dagen efter, att texten blev bra. Skulle nog till och med säga att jag är lite stolt över den och speglingen av paradoxen att folk har massor av frågor kring hur Gud kan finnas när sånt här sker och att de som aldrig för söker sig till hans kyrka, till hans hus.

I Gudhem bor Gud, även när han känns frånvarande.

Kunde tyvärr inte åka på rådslaget för Pingst - Fria församlingar i samverkan som var i helgen. Jag låg hemma med ryggsmärta.

Kollade dock just på den inspelning som finns från rådslaget, från Pelle Hörnmarks visionspredikan. Gör detsamma, du som är intresserad.

Hörnmark talar om att älska människor, att älska Sverige, och ger olika exempel ur Bibeln där lärjungar (och Jesus) tydligt ställer sig på människors sida och kämpar för dem inför Gud. Han fångade det bland annat i en formulering: Ingen fördömelse, bara förlåtelse.

"Det är nästan så jag studsar för den, trots att jag skrivit den själv. Kan det vara så, hur går det då? Ska vi inte stå fast vid Ordet? Jo, är övertygad om att det är räddningen. Det handlar inte om att ge upp gamla råmärken, det handlar om hur vi ser på och bemöter människor. Vi är inte här för att döma den här världen, vi är här för att predika de goda nyheterna."

"Vi behöver ställa oss på det här folkets sida, de behöver oss mer än någonsin. Därför ska vi inte bli provocerade av all gudlöshet, allt elände, allt tal om sekularisering utan släppa fram kärleken - ingen fördömelse, bara förlåtelse."

Det är en typ av programförklaring kring pingströrelsen. Han utvecklar det och försöker lägga en tydlig grund för sitt resonemang. Jag säger som när jag hänvisade till predikan av Niklas Piensoho häromveckan - kommentera gärna här, men gör det helst först efter att själv ha lyssnat, inte bara efter min korta och ofullständiga citering här ovan.

Ge Pelle Hörnmark den tiden om du är intresserad. Därefter kan det säkerligen finnas att kommentera: Har han rätt, finns det faror/diken i resonemanget? Och så vidare.

Själv tyckte jag att han mycket var inne på att först och främst vara för, inte emot.

Det brukar sägas att varje rörelse, och till viss väl även varje enskild kristen, tydliggör vem den är genom att definiera vem den inte är.

Jag antar att det är delvis i det ljuset man ska se det tydliga avståndstagandet från somliga av Jonas Gardell och hans teologi. Eller för den delen det motsatta - att somliga definierar vilka de inte är genom att ta avstånd från dem som distanserar sig från Gardell.

Och så hörs suckarna: "Om kristna ändå inte vore sådana som Gardell och de flummiga som gillar hans teologi, då skulle det bli väckelse"; "Om kristna ändå inte vore så kärlekslösa som de som avskyr Gardells teologi, då skulle det bli väckelse".  

Jag tror att det ligger en stor sanning i det där behovet av att markera vem man är genom att definiera vem man inte är. Och det är logiskt - är man för något är man också följdriktigt emot något annat.

Men det är i den ordningen. Först och främst för. I tjänst för den Gud som älskar människorna så mycket att han lämnade himlen, föddes i ett stall, växte upp och i liv och undervisning - präglad av nåd och sanning - bekräftade vem han var/är. Han gjorde det av kärlek, "...ty så älskade Gud världen..." (Joh. 3:16). Den värld som ofta problematiseras i Bibeln, det är mycket däri som Gud ser med sorg på. Likväl, han älskade den. Han älskar den. Kom inte för att döma den, kom för att rädda den. Han är först och främst för.  

Den som vill gå i hans efterföljd bör tänka på det.   

Bara jag som funderar på om Holger Nilssons (och Berndt Isakssons) utspel om ett bokbål med Jonas Gardells böcker i Vetlanda är en slags reklamkampanj för Nilssons egna tidskrift Flammor?

Kan ju bli väldigt symboliskt, liksom.

Mer seriös (och betydligt bättre och viktigare) bloggkommentar kring det föreslagna bokbålet kan med fördel läsas här, författad av Håkan Arenius.

"Under mina femton års erfarenhet av att arbeta i svensk kristenhet har jag aldrig sett något födas och spridas så fort, det är fascinerande att se".

Det säger Josefine Arenius, nyutnämnd projektledare för kampanjen "Ditt viktigaste val" i nyhetstext idag, och sätter fingret på hur annorlunda det här är.

I vanliga fall brukar sånt här skapas i god tid och bakom hyfsat stängda dörrar, vid ett strategiskt tillfälle släpper man ett väl avvägt material till media som tydligt presenterar allt.

Så är det inte, långt därifrån, denna gång. För oss handlar det då om svåra avvägningar, ska vi vänta och publicera till allt detta har tydliga konturer och vi vet hur många församlingar som kommer delta eller ska vi skriva under tiden som kampanjen tar form och växer fram?

Vi har valt det senare. Just nu är kampanjen lite grovhuggen, tydlig i centrum och lite lös i kanterna, men mer och mer faller på plats och efter att allt fler samfund ställer sig bakom ska det bli mycket intressant att nu följa hur många församlingar som registrerar sig för att delta. Har Josefine Arenius rätt, sprider det snabbt i svensk kristenhet eller är det mestadels på samfundsnivå?

Men att finnas med och skriva under resans gång är också svårt och öppnar upp för misstag. Som idag, när vi publicerat en del av "Valmanifestet" men tyvärr inte fått rätt version. Jag fick den del som vi publicerat ett utdrag ur i dagens tidning på mail i måndags med uppgifter om att det var den senaste men så var det tyvärr inte. Kanske kan det beskrivas som baksidan av en snabb och tämligen offentlig arbetsprocess (vilket även syns i den interna hemsida som släppts för registrering, i skrivande stund är den inte direkt fullständig - eller så är vissa av texterna på latin eller annat språk som jag inte behärskar).

Men ingen större skada skedd, på webben har vi i alla fall nu det slutgiltiga Valmanifestet. Läs och få grepp om grundtankarna med "Ditt viktigaste val".

Niklas Piensoho och Josefine Arenius i tisdags, vid en lätt kaotisk lunch i Filadelfiakyrkan där jag informerades om det aktuella läget i "Ditt viktigaste val".

Var på Ikea häromdagen och uträttade några smärre ärenden. I kassakön konstaterade jag att möbelgiganten lanserat en ny bärkasse: "Löttorp".

Löttorp, denna öländska ort som i pingstkretsar är intimt förknippad med campingen som grundades av Bröderna Samuelson. Men dessvärre, det är ingen idolbild på gruppen med stark dansbandskänsla utanpå bärkassen.

Ikea valde att fronta med Flamingokvintetten istället.

Blev uppmärksammad kring detta, och det är svårt att låta bli att registrera det på något sätt.

Häromdagen skrev Dagenreportern Thomas Manfredh en artikel kring det nya samfund som håller på att bildas (sammanslagningen mellan Metodistkyrkan, Svenska missionskyrkan och Svenska baptistsamfundet) och den person som nu söks för att leda den processen i hamn:

"Vi kallar den tjänsten profetisk entreprenör eftersom uppgiften framför allt blir att entusiasmera och få medlemmar och församlingar i de tre samfunden med på tåget", sa Per Rydwik som är ordförande i den nya juridiska förening som bildats för att lägga grund för det nya.

Rubriken på texten blev: "Nya samfundet söker profetisk entrepenör".

Senare under dagen skriver avgående ordföranden inom Evangeliska Frikyrkan, Stefan Swärd, på sin blogg om att det ska bli lite skönt att lämna ordförandeuppgiften eftersom det ger möjlighet till lite större frihet. Och så deklarerar han hur han ser på sig själv:

"Tror att min huvudkallelse är att vara profetisk entreprenör, och då får man varken vara lågmäld eller gå runt i filttofflor." 

Samma uttryck. Samma extremt ovanliga uttryck. Jag har aldrig hört det användas tidigare, överhuvudtaget.

Detta ger några möjliga alternativ:

1. Stefan Swärd har läst Dagenartikeln och, medvetet eller undermedvetet, snappat upp uttrycket.

2. Stefan Swärd är sugen på det nya jobbet och passar på att marknadsföra sig som en god kandidat.

3. Det är en ren slump, en dråplig tillfällighet.

4. Det är ett sammanträffande som är för bra för att vara naturligt, utan bör klassas som profetiskt och föranleda att Stefan Swärd och Per Rydvik möts snarast.

Vilket svar tror du på?  

Var och föreläste på Bibelskola Stockholm i Filadelfia för någon vecka sedan och passade på att kolla in kyrkans pågående renovering.

Kyrkan är gammal och legendarisk, läget vid Birkaplan är utmärkt bra, och den gamla slottsdel som använts in i bygget är minst sagt charmig. Men lokalarna är inte alltid så enkla och praktiska vilket ställt till bekymmer emellanåt, inte minst för församlingens söndagsskola och övrig barnverksamhet.

Men nu har man tagit steget och offrat hela expeditionsvåningen. Den är helt utblåst och byggs om för att passa barnen. Kontorslandskapet har fått flytta ytterligare ett steg längre upp, till vindsvåningen. Nu blir det ett stort antal rum att nyttja och inreda på bästa sätt för barnen.

Den församling som prioriterar de unga och offrar en del av det gamla - Lewi Pethrus gamla klassiska arbetsrum, bland annat... - för att jobba i nuet har framtiden för sig.

Så är det.

Nyhemsveckan, pingströrelsens största sommarkonferens, äger rum midsommarveckan. Dit är det ett tag, kan man tycka. Och samtidigt är det alldeles runt hörnet.

Nyhem har tema "Nya människor" i år, vilket lär syfta både på att den redan troende ska förnyas och liksom bli en ny människa samt en längtan över att på nytt bli en väckelserörelse att räkna med, det vill säga att församlingarna når fler nya människor.

Jag har ett bra tag hållit utkik på Nyhems hemsida, nyfiken på programmet och vilka som kommer att medverka. Det har varit oerhört tunnsått på det området, först häromdagen började det läggas ut något kring programmet. Och Torpkonferensen, Evangeliska Frikyrkans motsvarighet samma vecka, har kommit ungefär lika långt.

Spelar det någon roll? Många har troligtvis sedan länge bokat in att de ska åka, oavsett program. Man åker hursomhelst. Och så kan man ju tycka att det ska vara, att man inte ska åka dit på grund av ett visst program med vissa talare, sångare och så vidare...

Och samtidigt, kan det inte vara en poäng i att i ganska god tid försöka göra färdigt ett program eller i alla fall offentliggöra delar av det hyfsat offensivt? Om tanken är att inte bara nå samma personer som alltid alltså utan även... nya människor.

Bara en liten tanke så här på kvällskvisten.

På förmiddagen idag var jag på Equmenia och hade en föreläsning för personalen utifrån problematiken att många unga växer bort från kyrkan när de växer upp och vad man kan tänkas göra för att vända den utvecklingen (som jag skrivit en bok om).

Tyckte vi hade en god förmiddag, inte minst kändes den gemensamma samtalsstunden givande och intressant. Att utbyta erfarenheter och perspektiv är viktigt (dessutom hade jag en svag aning om vad jag skulle tala om, vilket inte gjorde just den delen lika spännande för mig). Återkommer kanske till något av det som dök i samtalen där.

Men just nu vill jag bara dela med mig av en liten detalj. En lite rolig sådan, i mitt tycke.

Jag anlände till Svenska missionskyrkans lokaler på Tegnérgatan i Stockholm, där Equmenia också finns, bara någon minut innan klockan var 10 och föreläsningen skulle börja. Så jag kollade snabbt, såg att Equmenias lokaler skulle återfinnas på våning tre och sprang med snabba steg upp och ringde på. En ung tjej öppnade.

"Hej, jag skulle hit på föreläsning"

"Hit? Nu?"

"Ja, nu klockan tio".

"Jaha, och lyssna på... vad hette han... Jakt...någonting?"

"Eh... ja, just det".

"Okej, det är två trappor ner, ring på där det står Svenska missionskyrkan på dörren".

"Okej, tack. Hoppas han inte hunnit börja då", sa jag och tog trapporna ner med ett leende, tänkandes på den här bloggposten.

Ska man vara en nobody är det bättre att vara det i Equmenias trappuppgång än i sin egen, liksom.

Det här är verkligen inget stort steg för mänskligheten, men det är ett stort steg för Nyhemsveckan (pingströrelsens största sommarkonferens). Det är nämligen numera möjligt att ta stegen in mot Mullsjö utan risk för livet. Cykel- och gångvägen är färdig.

Konstaterade det när jag passerade med bil nyligen. Cykel- och gångvägen har varit på gång ett tag och efterlängtad än längre. Den ganska hårt trafikerade vägen mellan Bottnaryd och Mullsjö (mycket långtradartrafik tar den vägen bland annat) ska plötsligt under Nyhemsveckan belastas av en massa ytterligare trafik. Dels i form av alla bilar och husvagnar förstås, men även en mängd cyklister och fotgängare.

Jag har oräkneliga gånger under min ungdom (svunna tider) gått eller liftat längst den vägen, med sikte på någon affär eller pizzeria inne i Mullsjö (eller ja, till godisfabriken allra mest, kanske...). Det har egentligen varit ett risktagande av stort mått. Och jag har, varje år faktiskt, som jag bevakat Nyhemsveckan för Dagen varit orolig för att jag ska behöva skriva artikel om en olycka med fotgängare eller cyklist som blivit påkörd.

Nu har risken minskat. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Nyhemssäkerheten.

Vi behöver mer moderna psalmer. Den typen av sånger som kan adressera såväl frågetecken som utropstecken, såväl hopplöshet som förtröstan, såväl sorg som glädje.

Tack Erik Tilling för Du har räddat mig

Du har räddat mig

Alltid funnits här

Vid min sida var dag

Av Din blick är jag sedd

Fastän livet gör ont

Vill jag lita på Dig

Tro att Du hör min bön

Att Din blick är på mig

Genom allt är jag Din

Du finns här hos mig

Jag är helt i Din hand

Du som ville mitt liv

Alltid finns Du här

Jag får vila i Dig

Lova Herren min själ

Full av ömhet och nåd

Du som gav mig mitt namn

Ja, Din blick rör vid mig

Vi behöver mer moderna psalmer. Den typen av sånger som kan adressera såväl frågetecken som utropstecken, såväl hopplöshet som förtröstan, såväl sorg som glädje.

Tack U2 för Wake up dead man

Jesus, Jesus help me
I'm alone in this world
And a fucked-up world it is too.

Tell me, tell me the story
The one about eternity
And the way it's all gonna be.

Wake up, wake up dead man
Wake up, wake up dead man.

Jesus, I'm waiting here, boss
I know you're looking out for us
But maybe your hands aren't free.

Your Father, He made the world in seven
He's in charge of heaven.
Will you put a word in for me?

Wake up, wake up dead man
Wake up, wake up dead man.

Listen to the words they'll tell you what to do
Listen over the rhythm that's confusing you
Listen to the reed in the saxophone
Listen over the hum of the radio
Listen over the sound of blades in rotation
Listen through the traffic and circulation
Listen as hope and peace try to rhyme
Listen over marching bands playing out their time.

Wake up, wake up dead man
Wake up, wake up dead man.

Jesus, were you just around the corner?
Did you think to try and warn her?
Were you working on something new?
If there's an order in all of this disorder
Is it like a tape recorder?
Can we rewind it just once more?

Wake up, wake up dead man
Wake up, wake up dead man.
Wake up, wake up dead man.

Vi behöver mer moderna psalmer. Den typen av sånger som kan adressera såväl frågetecken som utropstecken, såväl hopplöshet som förtröstan, såväl sorg som glädje.

Tack Jonathan Johansson för Psalm noll noll.

Våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar
som aldrig blev av
och dom lögner vi levde
och stannade i
dom vi blev och dom
vi ville bli
alla tårar som ingen torka bort
och det underbara
så kort
dom som svek oss och dom
som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

Du som bar mig igenom
bär mig igen
bär mig nu
och bär mig ända hem 

Nu tar jag nästan en veckas ledigt efter en intensiv arbetsperiod. Men lugna dig, du ska få att göra så länge, var inte orolig.

Först, nyttja tiden när det inte kommer något nytt här åt att lyssna på Niklas Piensoho och kommentera.

Och därefter, fyll ditt liv med Tomas Andersson-Wij. Tyvärr verkar turnén just ha avslutats, om du missade den är det bara att beklaga. Jag besökte en av spelningarna i förra veckan, i en liten intim lokal i Skövde. Jag har älskat Tomas Andersson Wij i sisådär tio års tid nu, hans sånger om Landet vi föddes i har hjälpt mig höra Guds röst mer än en gång. Han är en av de röster, såväl sång- som textmässigt, som jag inte kan tänka mig vara utan. Mitt liv vore fattigare, tunnare.

Och nu hände det igen, jag blev förälskad på nytt. Skrattade så jag grät åt hans fyndiga mellansnack inför Evighet, berördes så att jag grät (som vanligt) av känslan och innerligheten i Tommy och hans mamma. Lite av den känslan fångades i det här klippet några dagar senare, i Gävle:

Det var en fantastisk kväll.

Men tyvärr missade jag slutet, var tvungen att rusa till sista tåget hem. Och därmed missade jag oturligen pricken över i:et, hans... ja, vad ska vi kalla det... credo? Sången som skrevs för att fånga känslan i de gamla tidernas väckelsesångerna och som mer eller mindre blivit ett stående inslag i slutet av alla konserter: "Där får jag andas ut (avsked till en svensk predikant)"

Som tur var har ögonblicket fångats på en av turnéns tidigare konserter, så jag kan kompensera för förlusten. Det här är ren njutning (tyvärr missades första sekunderna)

Hörs.

Det här är lite Dageninternt, säkerligen extra roligt för oss således. Men jag håller det inte för otroligt att även andra kan uppskatta det. För visst känner man lite speciell samhörighet med svenskar som plötsligt dyker upp på oväntade platser ute i världen, även om man aldrig träffat dem i verkliga livet?

Det gigantiska askmolnet från Island gjorde att Samuel och Josefin Lilja från Uppsala blev fast i New York, något som uppmärksammades av David Letterman när de satt i publiken på hans populära tv-show.

Josefin Lilja gjorde praktik på Dagen i våras, de minnesgoda av er känner kansake igen henne från bylinebilden. Hon återkommer säkerligen, duktig som hon är. Om inte annat som korrespondent från New York (man vet ju aldrig, de kanske aldrig kommer hem...).