NHL-spelaren och slagkämpen Wade Belak hade inte bara kärleken till ishockeyn gemensamt med sportjournalisten Michael Landsberg. Båda har dessutom lidit av depressioner under lång tid. För några veckor sedan hittades Belak död - på väg till jobbet i går blev jag helt uppslukad av Landsbergs mycket personliga reflektioner kring den tragiska händelsen.

Michael Landsberg, en av de mest kända sportjournalisterna i Kanada, skriver på TSN om hur han nu ångrar att han accepterade ordet "bra" när han mejlade med Belak veckan innan tvåbarnspappan valde att ta sitt liv.

"Jag skrev hur mår du?" "Wade svarade; bra". "Bra, jo pyttsan. Bra. Det är tre bokstäver, ett ord. Ett enda ord. Nej betyder nej har vi fått lära oss, men bra betyder inte alltid bra. Han mådde inte bra. Sju dagar senare var han död."

Landsberg berättar att han och Belak lärde känna varandra för åtta år sedan och att de snabbt blev nära vänner. Men exakt varför Belak valde att lita på honom och prata om sin depression vet Landsberg inte.

"Oavsett skälet eller skälen så känner jag mig hedrad att han delade det med mig. Att dela något personligt med en annan person är en av de största komplimangerna man kan ge. Det betyder att jag litar på dig och känner mig trygg med dig. Det betyder också att jag vet att du inte kommer att döma mig."

Landsberg skriver att ingen vet exakt vad som hände i Belaks huvud, men att människor begår självmord när rädslan för att leva ett ögonblick till överväger rädslan för att dö i det ögonblicket.

"Jag tror att Wade träffades av en tsunami av depression. På ett ögonblick gick han på något sätt från lugn till katastrofartad. Kärleken till familjen och livet spelade inte längre någon roll."

"Hur kommer det sig att en person delar glädjen med mig över att höra sin femåring ta violinlektioner och åtta dagar senare stänger öronen för gott?" "Jag har inte svaret, men detta vet jag; jag ber att varken du eller jag ska komma på det. En del saker vill man inte veta. Och en del saker kan man inte döma."

"Har Wade flyttat till en bättre plats? Vem vet? Du tror kanske på ett liv efter detta, men du kan inte veta om det existerar. Ingen vet. Men jag antar att Wade inte drömde om att komma till en bättre plats. Han visste bara i det ögonblicket att det inte finns någon sämre plats än där han var."

Amerikanernas (bristande) kunskap om övriga världen kan ibland förvåna. Men även journalisterna vid CNN Internationals bas i London verkar tro att Göteborg är Sveriges huvudstad ...

Efter två veckor problem med att ladda kommentarsfunktionen Disqus på Dagen.se har vi nu äntligen hittat det troliga felet och åtgärdat det. Det visade sig att ett externt javascript som inte används längre, men som fanns kvar i vår kod, spökade. Vi har nu tagit bort koden och nu laddas Disqus in märkbart mycket snabbare.

Testa gärna - och hör av er om ni trots allt anser att systemet fortfarande är segt.

Som vissa av er redan har noterat tar det sedan en tid tillbaka väldigt lång tid för Disqus att ladda på Dagen.se. Gamla kommentarer syns direkt, men däremot kan det dröja flera minuter innan rutan för nya kommentarer har laddat klart. Tyvärr medför detta även att Twingly-länkarna inte syns direkt.

Vi jobbar på att felsöka och lösa problemet, men just nu kan jag inte lova exakt när det ska vara avhjälpt.

Ramadan har pågått i drygt två veckor nu. Eftersom det är sommar innebär det en extra lång fasta för många muslimer i Sverige. Men även personer som befinner sig i Burj Khalifa får finna sig i att hålla sig borta från mat och dryck under lite längre tid än normalt.

Världens högsta skyskrapa, Burj Khalifa, ligger i Dubai. Befinner man sig högt upp i den 828 meter höga byggnaden kan man solen två minuter längre än om man står nere på marknivå.

"Därför kan de inte bryta sin fasta samtidigt som resten av staden", förklarar Ahmed Abdul Aziz al-Haddad för Reuters.

Enligt Haddad ställdes vakterna i fyrtornet i Alexandria inför samma problem för tusen år sedan - och precis som nu fick de veta att de skulle fasta tills dess att de inte kunde se solen själva.

I helgen väckte pastor Joe Nelms stor uppmärksamhet när han inför tiotusentals Nascar-åskådare tackade Gud för racingbilar och sin stekheta fru. Bönen lockade till skratt, men har också genererat mängder av kommentarer på webben. Frågan är om bönen var opassande. Många tycker det, men inte alla.

"En del så kallade kristna behöver släppa loss och sluta att vara så dömande. Gud gav oss humor av en anledning. Mer än en gång har jag tackad Gud när jag har hittat en ledig parkeringsplats. Gud ska vara en del av vårt vardagsliv, inte bara reserverad för när vi står på våra knän och försöker att vara fromma", skriver signaturen sheppard på CNN:s Belief blog, som förövrigt har fått mer än 1 200 kommentarer på artikeln.

I bönen tackade Nelms Gud för bilmärken, bensin och däckfabrikat. Men att det handlade om medveten sponsring dementerar Nelms bestämt.

- Det fanns inte några såna avtal. Men jag är inte emot det.

Enligt Nelms handlade bönen i första hand om att väcka uppmärksamhet.

- Vi borde definitivt be om skydd för våra soldater, förtroendevalda och statligt anställda, men ingen verkar vara intresserad av det. Vi ville göra något för att få deras uppmärksamhet, säger han till Christian Post.

Inte ens racingförarna kunde hålla sig för skratt när baptistpastorn Joe Nelms tackade Gud för sin "smokin' hot wife" före lördagens Nascar-tävling i USA.

Joe Nelms, pastor i Family baptist church i Lebanon, Tennessee, hade fått i uppdrag att be en bön inför tävlingen på Nashville Superspeedway.

Redan när han tackade Gud för saker som "de här mäktiga maskinerna som du har placerat framför oss" och fortsatte med att lovorda Dodges, Toyotas och Fords, började folk att dra på smilbanden. När han avslutningsvis även tackade för sin "smokin' hot wife" och sa "Boogity, boogity, boogity, amen" brast det för många.

Stora delar av Nelms bön bygger på bönen till "Baby Jesus" i filmen Talladega Nights.

Frasen "Boogity, boogity, boogity, amen" är också för de inbitna Nascar-entusiasterna en variant på en klassisk kommentar. Den legendariske Nascar-föraren Darrell Waltrip ropade alltid "Boogity, boogity, boogity, let's go racing boys!", före varje start.

Antalet personer som gillar Dagen på Facebook fortsätter att öka. I dagarna passerade vi den magiska gränsen 3 000 personer! Fortsätt att gilla och följ Dagen – för att få de senaste nyheterna!

Under sommarmånaderna minskar vi bemanningen på Dagen.se. För att hinna med att moderera Disquskommentarerna på våra artiklar tvingas vi därför tyvärr att ta bort kommentarsmöjligheten på kvällar och helger.

Ni kommer att kunna kommentera 8-20 på vardagar, men övrig tid är det bara möjligt att läsa redan skrivna kommentarer.

I normala fall skriver jag ju mest om Dagen.se-relaterade saker på min blogg, men i dag gör jag ett teologiskt gästspel.

Till att börja med ska jag säga att jag inte är uppvuxen inom frikyrkan, i stället var det EFS och Svenska kyrkan som gällde under mina 20 första levnadsår. Min första riktiga kontakt med frikyrkorna skedde hösten 2000 när jag började plugga på Kaggeholm.

Snart elva år senare känner jag mig nu minst lika hemma i Pingst, EFK och de andra klassiska frikyrkosamfunden.

Det senaste året har jag funderar en hel del på vad som är rätt och fel, både i Guds ögon, men också i människors. I takt med mina funderingar har jag också fått upp ögonen för hur ofta pastorer och andra förkunnare i frikyrkosammanhang pratar om Guds nåd och förlåtelse och att vi faktiskt kan komma med alla våra fel och brister (och synder) inför honom. Senast i torsdags i förra veckan var det Israel Houghton som pratade om det på Cirkus.

Själv har jag aldrig tänkt på att man pratar om Guds förlåtelse lika ofta i Svenska kyrkan/EFS.

Min iakttagelse kring skillnaden mellan samfunden kan självklart vara fel, men om den stämmer; varför är det då så viktigt att inom de klassiska frikyrkorna tala om att man faktiskt kan komma inför Gud med alla sina fel och brister (och synder)? Jag är kanske naiv, men i min värld är det så självklart att man inte borde behöva påminnas om det (så ofta).

Den Gud jag vill tro på (och tror på mitt i allt tvivel) är en Gud som inte har överseende med något - men som har förlåtelse för allt. Det är det enda sättet jag kan leva på.

Jag kan ha dåligt samvete för saker jag har gjort och tänkt. Det dåliga samvetet kan riktas både mot människor och mot Gud, men i Guds fall är jag fullständigt övertygad om att han verkligen vill förlåta - och förlåter mig. Att läsa om "Den förlorade sonen" och "Rövaren på korset" räcker för mig.

Min fundering och fråga till er är tvådelad:

1. Stämmer det att man inom de klassiska frikyrkorna ofta talar om att Guds nåd verkligen gäller för alla (alltså även för mig)?
2. Om ja, varför är det så? Lever folk som är uppvuxna i frikyrkorna med ett konstant dåligt samvete och med en oro för att Gud faktiskt inte kan förlåta deras synder?

Svenska kyrkan har lanserat en Iphone-app för svenskar som befinner sig på resande fot utomlands. Ladda ned gratisprogrammet och sök sedan efter närmaste svenska kyrka. Sammanlagt rör det sig om 45 kyrkor i 28 olika länder.

Funktioner i appen: 
- Sök Svenska kyrkan utomlands via karta, stad eller land.
- Sök via erbjudanden: övernattning, vigsel, kaffeservering mm.
- Färdbeskrivningar från där du befinner dig.
- Enkelt att ringa upp eller maila varje plats.
- Tipsa vänner om dina favoritplatser.

Jag spenderade helgen i Milano och hade nästan förväntat mig att dränkas av bilder på Johannes Paulus II med tanke på hans saligförklaring. Men jag blev besviken. Visst, på några tidningsframsidor såg jag bilden av "Papa Giovanni Paolo II", men annars gick den stora händelsen tämligen obemärkt förbi.

På söndagen kunde förvisso intresserade Milanobor följa saligförklaringen i Vaticanen via en storbildsskärm (se bild), men något vidare stort intresse var det inte. Några timmar senare visades även bilder på storbildsskärmar inne på San Siro (Milan-Bologna), men mer än så var det inte.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Italienska är inte min starka sida och när jag i går slog upp en tidning i en liten by uppe i bergen utanför Bergamo och fick se en bild på bin Ladin och en rubrik som innehöll orden "DNA" och 99 %" förstod jag bara att något stort hade inträffat. Jag sms:ade hem till Sverige och fick då reda på nyheten. Att inte vara uppkopplad kan vara väldigt skönt, men samtidigt också väldigt frustrerande.

Jag har för vana att googla på church varje dag och att söka på church på Scanpix. Alltid ger det några nyhetsträffar som i bästa fall kan vara Dagen-lämpliga.

Så här i påsktid blir det väldigt tydligt att Jesus död och uppståndelse firas på många håll runt om i världen. Från katolska länder översvämmas jag av bilder på mer eller mindre plågade människor som i likhet med Jesus vill genomlida smärta - men också av jublande människor som firar uppståndelsen.

Att hitta någon given Dagen-nyhet i bild- och nyhetsflödet är däremot inte helt enkelt. Ibland känns det skönt att saker och ting återgår till det normala.

Den senaste tiden har jag haft en återkommande Déjà vu-känsla. När jag jobbade på TV4/Nyhetskanalen sommaren/hösten 2009 följde vi Saab-affären med stort intresse. Varje dag kom det nya rykten från Trollhättan kring biltillverkarens framtid. Jag ringde olika bilanalytiker för att få kommentarer kring företagets eventuella framtid och ibland kändes det som att allt stod oss upp i halsen. Efter ett lugnt 2010 är det nu dags igen.

Just nu känns det väldigt skönt att inte aktivt behöva följa händelseutvecklingen.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi har ju redan tidigare skrivit om Kalla faktas granskning av Frälsningsarmén. Att det inte riktigt är lika enkelt att bedriva grävande journalistik i dag som för några år sedan blir ganska tydligt på Frälsningsarméns egen hemsida. Där berättar de fortlöpande om kontakterna med Kalla fakta - och ibland blir det nästan komiskt; till exempel när Kalla fakta frågar "Varför lägger ni ut alla våra frågor på er hemsida?"

Jag gillar verkligen Frälsningsarméns sätt att hantera ärendet. Men jag förstår samtidigt också frustrationen på redaktionen på Gärdet ... det är jobbigt att vara journalist.

För några veckor sedan fick Kundcenter på Dagen ett mejl med följande text:

Nu har det inträffat igen att pdf-tidningen slutat att komma på nätterna. Vad beror det på att den upphör att skickas ut?

Eftersom vi har haft problem med just mejlutskicken tog Kundcenter mejlet på största allvar. De kryssade i en ruta (som hade blivit urkryssad) i admingränssnittet och meddelade prenumeranten att allt borde fungera igen.

Tyvärr visade det sig redan dagen därpå att rutan än en gång var urkryssad. Kundcenter meddelade än en gång att rutan var ikryssad och samma dag kom följande mejl från prenumeranten:

Tack!
Det är detta som är det märkliga att jag avmarkeras.
Kan du se varför detta händer.
Är det någon från min sida/utifrån som avregistrerar mig.
Det är nu tredje gången det händer på kort tid.

Eftersom vi därefter inte hörde något från prenumeranten så skickade jag ett mejl tidigare i veckan för att höra om problemet var löst. Jag fick då följande svar:

Jo, nu fungerar det!
Det var min hustru som avregistrerade oss hela tiden eftersom hon väcktes på nätterna när eposten anlände kl 00:02 varje natt :)

I juli 2009 gifte sig Martin och Heidi Shubrook i England. Paret anlitade Clayton Bennett för att filma bröllopet, men resultatet blev en katastrof och nu har en domstol dömt Bennett att betala skadestånd.

Martin och Heidi Shubrook betalade motsvarande 3 700 kronor till Bennett för att få sitt bröllop förevigat på film, skriver The Telegraph. Redan när Bennett dök upp, sjabbig och ovårdad, började brudparet att ana oråd, men inte ens i sina värsta mardrömmar kunde de ana att slutresultatet skulle bli så dåligt.

Filmen visade sig innehålla en hel del gräsmatta, många ryggar och ben, samt en del personer som inte ens var bjudna på bröllopet. Däremot saknades ögonblicken när brudparet gick ut ur kyrkan samt när de skar upp bröllopstårtan.

Det kändes på något sätt som att Internationella kvinnodagen kom i skymundan av Fettisdagen i år. Men på Dagen bjöds naturligtvis de kvinnliga hjältarna på choklad och vindruvor.

Fader Ignatius Kury arresterades sedan han kört av vägen kraftigt berusad. Ohioprästen togs till polisstationen där han till slut släpptes efter att ha betalat borgen. Men dessförinnan hann han göra bort sig rejält...

Församlingsmedlemmarna i Holy Ghost Ukrainian Byzantine Catholic church kan inte vara jättenöjda med sin präst.

I fredags lanserade nya Världen idag på webben. Att det skulle komma en ny sajt var i sig ingen nyhet, ryktet hade gått, men självklart var det spännande att se vad konkurrenterna i Uppsala hade åstadkommit.

Första gången som jag gick in på sajten satt jag vid mitt skrivbord på jobbet (där jag har en stor bildskärm). Min första tanke var "aj mina ögon". Efter att ha varit förkyld i nästan 2 veckor har jag ont i musklerna bakom ögonen - det gör helt enkelt ont att flytta blicken fram och tillbaka - från vänster till höger.

Och det var precis vad jag behövde göra. Sajten är så bred att jag antingen måste vrida på hela huvudet eller ögonen - ungefär som när man sitter på främsta raden i biosalongen.

Att både puffen till höger om tidningsnamnet samt "blogg-puffen" dessutom scrollar i sidled förstärker ytterligare känslan av sidan rör sig från vänster till höger eller höger till vänster.

Det är tydligt att Världen idag ser sin webb som ett smakprov och ett sätt att locka nya prenumeranter. Puffen har fått en framskjuten placering ovanför till exempel "Mest lästa-listan". Frågan är hur många klick som de går miste på genom den lösningen?

Nyhetspuffen högst upp på sajten får massor av utrymme vilket är roligt att jobba med och bra ur ett pedagogiskt perspektiv. Däremot blir nyhetslöpet ganska enahanda med enbart helbreddspuffar där rubrikstorleken är samma (eller åtminstone extremt lika).

Att man redan i puffen kan se hur många kommentarer som har gjorts är bra, men jag förstår inte varför man inte kommer till artikeln (eller ännu bättre kommentarerna) när man klickar på kommentarslänken.

Buggar såsom text som lägger sig framför frilagda porträttbilder kommer säkert att fixas efterhand. Sedan ska det också bli intressant att se om/hur de olika kategorierna/undersidorna används. Min erfarehnet är att admingränssnittet är väldigt avgörande för hur aktuella och uppdaterade de ska vara, vilket i sin tur är avgörande för hur välklickade de blir.

Sammanfattningsvis känns den nya sajten bra mycket mer fräsch, men totalbredden och puffarna som scrollar i sidled måste justeras på något sätt. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen!

Läste i eftermiddags en aktuell nyhetsartikel på nätet om att Vatikanen hade lanserat Faithbook som ett alternativ till Facebook. Min första tanke var "wow" - sedan läste jag vidare.

"Många saker är likadana som på Facebook, till exempel profilsidan och möjligheten att skapa evenemang. Skillnaden är att Faithbook har en katolsk "touch". När man skapar en profil blir till exempel användaren automatiskt inbjuden att delta i evenemanget "Armageddon" och det enda svarsalternativet är Ja. De enda alternativen när det gäller relationsstatus för personer som inte är präster är Gift och Singel, men nunnor har en extra valmöjlighet, "Har ett förhållande med Jesus"."

När jag hade kommit så långt i texten insåg jag att något var lurt och ganska snabbt kom jag fram till att webbsidan The Brown Noser är en satirisk studenttidning kopplad till Brown University i Providence, Rhode Island.

Uppmuntrande läsning, men jag är glad att vi inte skrev om det på nyhetsplats.

PS. Söker man på Faitchbook på nätet från man tusentals träffar. Begreppet som sådant är alltså inte nytt.

I höstas införde vi kommentarsfunktionen Disqus på alla våra nyhetsartiklar. Tidigare i februari lanserade vi även tjänsten på alla bloggar (men då tvingades vi lämna alla kommentarer från det gamla kommentarssystemet). Nu, efter ytterligare lite arbete på IT-avdelningen, har vi så flyttat över alla kommentarerna till Disqus.

Gå gärna in och kolla - och skulle ni mot förmodan sakna något får ni höra av er.

---------------------------------------------------------------------------------------

Läser även med stort intresse att min gamla arbetsgivare, Värnamo Nyheter, har ändrat utseende (på tidningen alltså). Formatet verkar fortfarande vara jumbo, men färger och typsnitt har ändrats. Dessutom uppges det finnas några nyhetspuffar högst upp på framsidan som tidigare enbart bestod av annonser.

Väntar med spänning på att få bläddra i ett fysiskt exemplar snart!

Tidningens webbsida är dock trist nog lika nyhetsfattig som tidigare.

I förra veckan skrev Dagen.se att Katolska kyrkan hade godkänt ett Iphone-program för hjälp till samvetsrannsaken inför bikt.

I texten framgick det att Katrina Lee, kommunikationschef i Sydneys ärkestift, ansåg att Iphone-tekniken endast var avsedd för just hjälp vid bikt och inte som ersättning för en präst.

På onsdagen kom även ett officiellt uttalande från Vatikanens talesman Federico Lombardi.

- Man kan inte på något sätt tala om bikt via Iphone, sa han och tillade att bikt kräver både närvaro av botgörare och präst.

I princip informeras man om samma sak när man laddar ned appen. Där står nämligen att appen inte kan ersätta bikten för en katolsk präst. "Kongregationen för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning har sedan länge bestämt att bikt via elektronisk media är ogiltig och att syndernas förlåtelse måste ges personligen av en präst eftersom den absoluta tystnadsplikten måste skyddas och för att sakramentet ska vara giltigt".

Bikt ska alltid föregås av en samvetsrannsakan och det är alltså det som Iphone-appen ska hjälpa till med.

I augusti förra året lanserade vi kommentarsfunktionen Disqus på våra artiklar. Ett halvår senare är det så äntligen dags att implementera systemet även på bloggarna.

Skälet är samma som i augusti - att lättare kunna administrera diskussionerna och höja nivån på samtalen.

Vi fortsätter även på den inslagna vägen som innebär att inloggning krävs för att skriva kommentarer.

På grund av att vi ville få igång Disqus så snabbt som möjligt valde vi att i dagsläget INTE lyfta över gamla kommentarer från vårt skrotade diskussionssystem till Disqus. Detta innebär tyvärr att pågående diskussioner har försvunnit, men jag hoppas att ni har överseende med detta. Så fort som möjligt kommer vi även att genomföra omflyttningen av gamla kommentarer.

I fredags hade vi en kick off-, nej förresten, en visionsdag på jobbet. Vi pratade bland annat ledarskap och arbetsklimat. Såvitt jag förstod det har vi inte några störe problem, även om allt självklart kan bli bättre.

Värre verkar det däremot vara i Blekinge. Enligt Journalisten har BLT gett ut en Hälsaprofil (inte Hälsoprofil) till alla anställda, där man uppmanas att säga hej till alla man möter. ”Har man träffats många gånger tidigare under dagen så kan man i stället ge varandra en nick eller ett leende” står det bland annat i profilen.

Ganska självklara saker, eller..?

Själv minns jag från min tid som busschaufför hur viktigt det var att man hälsade på sina kollegor när man möttes på vägarna. En vinkning räckte oftast även om vissa ville att det skulle vara mer högtidligt och därför gjorde stora bugnings-gester.

Just den grejen tror jag inte skulle bli någon större succé på Dagen, men däremot kanske lite fler fridshälsningar.

I helgen bar jag och tre körkollegor ett vanligt piano 40 meter och upp på en scen. Det var uppskattat, men faktiskt inte särskilt jobbigt.

Värre var det förmodligen för den eller de som transporterade en flygel ut till en sandbank utanför Miami på Floridas östkust.

När och hur flygeln hamnade där är oklart, men kustbevakningen låter meddela att de inte tänker transportera bort instrumentet förrän det blir en fara för djurlivet eller båttrafiken, skriver AP.

Foto: AP