Numera riskerar fotbollsspelare i Italien att stängas av på grund av hädelse. Som gammal sportjournalist vet jag ganska väl hur snacket låter ute på plan - det är inga snälla saker som sägs - speciellt inte till motståndarna.
Själv fick jag tidigt lära mig vett och etikett, både på, men också utanför planen. Än i dag minns jag när jag och pappa gick för att titta på hockey i Delfinen. Det var sent 80-tal och jag imponerades av de "stora killarna" i klacken som stampade på ståplatsläktaren i det ena hörnet.
"Domarjävel!", "Zebrakräk!", "Ut med liket!" tillhörde det vanliga vokabuläret. Som prästson kunde jag självklart inte säga såna saker, men att bua när Luleå spelade boxplay vågade jag mig ändå på. Då greppade pappa min arm, tittade ned på mig och sa: "En riktig supporter buar ALDRIG, en riktig supporter hejar bara på det egna laget".
Jag kan nästan 100-procentigt lova att jag därefter aldrig har höjt min röst i liknande (destruktiva) syften. Visst händer det att ett "Nej!" eller "Kom igen domar´n!" slinker ur mig, men det ska mycket till och det kan jag faktiskt även stå för.
Att straffa folk i Sverige för hädelse på planen känns extremt osannolikt. Däremot diskuteras det ju flitigt båda rasistiska tillmälen och fysiska angrepp från läktarplats. Men jag har ofta fascinerats över att man ser så kortsiktigt på problemen. Först när folk kastar in saker eller stormar planen blir det skandalrubriker och kraftiga fördömanden.
Vore det inte bättre om man införde någon typ av uppförandekod - eller till och med nolltolerans - på läktarna? Jag vet vuxna som inte vill ta med barnen till match på grund av våldet, men hur klokt är det egentligen att låta dem höra "Domarjävel!", "Du ska dö!" och så vidare från vuxna?
Jag är faktiskt inte särskilt förvånad över att vissa av de barnen senare i livet blir så kallade huliganer...
