Tisdag kväll. Tre dagar senare.
… och på tredje dagen uppstigen … Om någon undrar varför jag inte har skrivit något är förklaringen 39,8°C under dagarna tre med en luftvägsinfektion i kombination med min astma. Inte bra. Alls. Men men. Nu har jag fått de mediciner som behövs så nu kör vi!
I lördags kväll tog Team Amys äventyr i Körslaget 2009 slut. Fast å andra sidan gjorde vi bara en paus på ett program för i finalen är vi tillbaka igen med alla de andra körerna som var med och tävlade.
Många har ställt frågan om hur det känns. Jag försökte förklara det så här för några:
Äventyret tog slut i helgen.
Känslan var ... tomhet och … eh, snopenhet. Från början hade vi inga förväntningar om att vara kvar efter program två, eftersom röstningen låg bortom vår kontroll. Men undan för undan tändes hoppet om att ”tänk om … vi kan ju kanske ta detta eller åtminstone komma till final”.
Bestående minnen
Det vi alla bär med oss är dels själva upplevelsen av TV, smink, studioman, glitter, greenroom, körassistenter och Pontare blandat med Ola, dels mötet med alla människor och det är det sista jag vill berätta om i denna bloggpost.
När Amy valde ut oss 20 bland 450 sökande satte hon ihop ett helskönt gäng som på samma gång är helt osannolikt. Aldrig, på något annat sätt, skulle just vi ha kunnat lära känna varandra på det sätt vi gjort, under den tid som ligger bakom. De nitton andra har berikat mig massor på olika sätt och olika plan. Att bli en tjugondel av fyrahundrafemtio förpliktigar. Detta gjorde att vi la allt annat åt sidan. Men inte bara vi. Våra närstående fick lägga allt sitt åt sidan för att stötta oss i denna resa. Jag försökte förklara känslan för någon och det begrepp som ligger närmast till hands är Konfirmationsläger. För så är det. Alla ni som varit på Konfirmationsläger vet vad jag pratar om nu. Det handlar om en bestämd tid och ett bestämt mål och att göra allt för att skapa det team som skulle komma att bli ”vi” ;) … Hemma har jag skojat med Jennie för när andra i kören kallar oss ”familjen” kallar jag oss Körslagssekten, eftersom det har varit så oerhört intensivt och fokuserat på ”oss” och ”vi”.
I en tävling skulle man kunna tänka sig att konkurrensen skapar dålig stämning men icke. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi fick väldigt fin kontakt med Team Stefan från Älvdalen och Team Pontare från Lycksele. Stefan och Roger är båda mycket jordnära och härliga människor med en varm framtoning. Stefan spenderade alla fredagskvällar med oss i Team Amy. Den omtanke och uppmuntran körmedlemmarna i dessa körer visat oss värmer hjärtat så stort varmt tack och bamsekram till er norröver som läser det här! J
Vad händer nu då?
Vi kommer igen. Till helgen tar vi en paus hemma i Jönköping med familjerna för att nästkommande vara med i den stora finalen. Lovar återkomma mer om det.
När hela detta äventyr är slut ser jag fram emot att ge tillbaka av all tid till både Jennie och mina barn.
Önskar er en fortsatt skön kväll. Själv har jag tänt brasan.
Zankaruga!
Ricard
ps. Berättade jag att min käre vän Peter Johansson bjöd mig på Fashing i fredags? En fantastisk konsert med den legendariske jazzgitarristen Larry Carlton. Hur bra som helst! Tack Peter! ds.
