Ja, så var det dags för mitt sista blogginlägg som kulturredaktör. Det har varit roligt och spännande att blogga, och att få möta er läsare på det här sättet.

Vi från "gammelmedierna" ondgör oss ibland över teknikutvecklingen, och riskerna som finns när snabbheten blir överordnad innehållet.

Men det finns goda sidor med de så kallade sociala medierna också. Till dem hör närkontakten med läsarna. Jag tycker också att om man jobbar både med det skrivna ordet i tidningsform och i bloggform, kan man få det bästa från två världar.

Bloggen och webben ger möjlighet att snabbt kommentera sådant som händer just nu, och som folk pratar om - imorgon kanske "snacket" har klingat av och en artikel hamnar helt fel. Medan artiklar och ännu mer böcker, ger möjlighet till djupare analyser av skeenden.

Kanske återkommer jag och bloggar i annan form framöver. Men tills vidare säger jag alltså tack och hej!

Ni vet hur det är ibland: det är mycket måndag på en gång. Så var det igår för mig. Väldigt mycket måndag.

Egentligen var jag bara trött och ville hem. Men samtidigt fanns det en del av mig som inte ville missa när Stadsmissionens Unga Station hade öppet hus. Unga Station jobbar med barn och unga som på olika sätt är utsatta.

Så jag tog mig samman och åkte dit, och lockade med en väninna. Och möttes av ballonger, varmkorv, bullar med eller utan gluten (bara en sån sak!), ansiktsmålade barn. Och Stephen Simmonds, som sjöng för alla barnen som satt i klasar på golvet.

En timme senare var mitt humör helt annorlunda! Vilken värme och vilket engagemang det finns hos dem som jobbar här. Det frusna inom en smälter när man möter engagemang av den här sorten.

Stephen Simmonds är också värd en eloge: han är inte bara en ruskigt bra musiker, han extraknäcker också för Stadsmissionen. Heja, heja!!

Bör Gud sitta i säkerhetsrådet?

Ja, kanske - men klart är att kultur bör ha en given plats. I alla fall om man lyssnar på estradören Olof Buckard och diplomaten Jan Eliasson. De samtalade härom kvällen på ABF Stockholm under rubriken "Måste Gud och Bach vara med i säkerhetsrådet - en kväll kring Dag Hammarskjöld".

Det blev en spännande kväll med samtal som rörde sig runt kultur, Dag Hammarskjöld, tro, utveckling och bistånd.

Dag Hammarskjöld blev en så stor diplomat och statsman just för att han också - under hela sin karriär - läste, lyssnade på klassisk musik, och översatte poesi.

Om detta var de båda ense. "Hammarskjöld hade båda sidorna i sig: det diplomatiska och det poetiska. Kanske behöver vi ett nytt synsätt när vi arbetar för fred, utveckling och mänskliga rättigheter", sa Jan Eliasson.

Det kan också behövas lite helig vrede, menade Olof Buckard, framförallt mot girigheten som vi ser en hel del av idag.

"Girigheten beskrivs i Bibeln inte som EN orsak till ondska, utan som ORSAKEN, i bestämd form", sa han.

 Dag Hammarskjöld fortsätter att inspirera och engagera - själv lärde jag mig massor under kvällen, som också bjöd på musik och sång och en kort film om Hammarskjöld.

Häromdagen var jag på besök i Fina Varuhuset. Gick och strosade, och där på bottenvåningen fanns parfymförsäljning. Man annonserade ut Nya Hetaste Mest Inne - Parfymen á sisådär sex-sjuhundra spänn flaskan. Namnet (som jag inte tänker nämna här av etiska skäl) gav illusionen av det som "branschen" vill ha just nu: renhet.

Det fanns en provflaska, och jag tänkte: varför inte. Sprutade på en liten dutt på handleden, gick sen vidare.

Nästa dag när jag satte på mig kappan satt doften kvar. Med ens tyckte jag att den påminde om något. Men vad? Vad?

Jag snusade en bra stund. Sedan kom jag på det. Just ja! Ut i badrummet, och minsann: det var doften av tvättmedel.

Rent! Jajamän! Så, ni som vill vara Extra Inne Och Med I Tiden och Hyper Hyper Trendiga: ta och gno på lite av Coops eller ICA:s  eller någon annan kedjas egna miljövänliga tvättmedel.

Kostar knappt ett öre. Och är bra för miljön.

Det här är ett av mina första brandtal i att avslöja konsumismen, och faktiskt skratta lite åt dem som går på alla trender. Jag tror det är vad som behövs idag, när det förekommer vad som kallas "konsumtionsuppror" ( se till exempel "Kobras" utmärkta granskning i SVT).

För hör här;vi behöver inte parfymen "Ren". Vi behöver inte svindyra skor eller väskor för femtio tusen. De som går på det är det bara synd om.

Hon prydde omslaget till programkatalogen. Hon prydde omslaget till Se Människan. Nina Hagen, omvänd punkartist, var bokmässans klart lysande stjärna i år.

Hon har (förstås) också skrivit en bok: "Bekännelser" (recenserad i Dagen i fredags).

På mässan hade hon stort seminarium med Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgs-Posten, på Se Människan-scenen, och hon hade konsert i Annedalskyrkan.

Överallt där hon dök upp charmade hon folk med en blandning av punk-attityd, genuin människokärlek och Jesus-proklamation.

Den som försökte styra henne fick snabbt ge upp. Gabriel Byström försökte ett tag, men sen gav han upp och lät Nina sätta agendan. På fyrtio minuter hann hon med en hel del: läxa upp ex-presidenten Bush ("Hur kan han kalla sig kristen?") avslöja en indisk guru som ondskans hantlangare, tala om fred och Jesus.

Till sist, just när alla skulle resa sig och gå, drog hon fram gitarren och började sjunga. Vi stod där, lite häpna, i seminariesalen, men så började vi en efter en klappa med i takten.

Det var länge sen jag såg så många bokälskare le så stort.

(P S Dagens Urban Thoms var på Ninas konsert igår och bloggar nog om det strax. Och i papperstidningen finns en stor intervju på kultursidorna).

Tillbaka på redaktionen igen efter årets bokmässa.

Dag 2 hände något oväntat. Jag började gråta, helt plötsligt. Jag satt i ett av cafeerna på övervåningen. Tårarna steg upp, och eftersom jag kände mig så fånig reste jag mig och gick och ställde mig vid ett fönster, bakom en gardin, där jag kunde låtsas se ut över mässvimlet.

Det som kom över mig var en övermäktig känsla av vanmakt. Den känslan hade förstås sina orsaker. Jag hade varit på en manifestation. Det sorgliga jubileet som uppmärksammade att Dawit Isaak suttit tio år i fängelse i Eritrea för att han kritiserat regimen.

Nu blir han allt svagare, rapporterade man. Många var på plats för att visa sin avsky för diktaturen: nobelpristagarna Herta Müller och Mario Vargas Llosa, internationella PEN, Svenska PEN, Grävande journalister, Svenska Akademin.

Många ord. Bra ord. Och ändå: medan jag försökte föreställa mig fängelset, de tio förlorade åren, smutsen och sjukdomarna kändes allt det jag just nu hade omkring mig på något sätt futtigt.

Alla dessa ord. Människor som rusade runt med något vilt i blicken, eller de som mest av allt vill synas, bli sedda, där på bokmässan.

Det uppstod ett momentant glapp där för mig mellan denna glammiga verklighet och fängelsets. Och det var då hopplösheten slog klorna i mig. Vad tjänar det till att prata och skriva, när diktatorer kan avfärda Sverige som "irrelevant" och de vifta bort kraven från PEN?

Men när jag lugnat ner mig lite, insåg jag att det som kom efter uppgivenheten var ilskan. Och att det som är bra med tårar, är att känslan då går på djupet.

Så: jag berättar den här historien för att vi inte ska glömma Dawit. För att orden faktiskt betyder något, för att de kan få människor att både gråta och bli arga. Därfter följer handling. Men det är orden som skapar handlingen: ord kan på detta sättet förflytta världar. Skapa nytt.

Just nu när du läser den här bloggen sitter Dawit i fängelse. Föreställ dig detta. Ta in det. Prata sedan med alla du känner. Detta är det enda sättet att få något att hända. Tystnaden, den "tysta diplomatin" har misslyckats. Nu är det dags för den högljudda diplomatin.

DN:s Maria Schottenius hyllar idag kulturbärande kvinnor i medelåldern.

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-den-lasande-kvinnan-har-vunnit-statusstriden-pa-biblioteksmass

Jag instämmer i hyllningskören! Kulturtanter, bibliotekarier, lärarinnor (jag använder den termen idag), läsarinnor, kulturbyråkratinnor, läsecirkelinnor  i alla länder, sträck på er!

Bokmässan i Göteborg är festen till er ära.

Själv tar jag tåget till Sveriges framsida imorgon. Jag har en lång lista på seminarier jag vill gå på, och författare jag vill lyssna på. Sjutusen av mina journalistkollegor kommer att vara där. Plus som sagt mässans huvudpersoner, kulturtanter i olika åldrar.

Här är mina tips på författare som kommer att märkas och synas på mässan, eller sätta spår i svenskt kulturliv framöver:

Nina Hagen - mässans stjärna i år och nyomvänd kristen

Jonathan Franzen med sin bok om den amerikanska drömmen: "Frihet"

Herta Müller - given som invigningstalare

Alan Posener - för sin bitande kritik av påven, som jag gissar blir skarpt bemött av bland andra Ulla Gudmundsson och Werner G Jeanrond

Håkan Nesser med "Himmel över London"

Lisa   Bjurwald - outtröttlig kritiker av rasism

Maria Sveland och Katarina Wennstam med sin skilsmässobok (men det kan också vara så att debatten är över innan mässan ens är slut)

Ja, och så ska Göran Rosenberg och Kerstin Ekman tala om att Gud inte är död, en av mina favoritförfattare Kristian Lundberg ska prata om "Att vara och bli en människa". Våra duktiga krönikörer Owe Wikström och Jackie Jakubowski är där, Linda Olsson kommer dit ("Jag ska sjunga dig milda sånger"). Och många, många andra. Det blir fest, helt enkelt.

Får nyhetsbrev från Harry Månsus - en god gammal vän och dessutom en eldsjäl av stora mått.

I brevet berättar han om en massa spännande kurser som hålls i höst om Ignatiansk andlighet, AA:s tolv steg, diakoni, recovery. Och här finns också "Guds verkstäder idag". Jag gillar uttrycket. Men man skulle kunna ta det ett steg längre, som man brukar säga: Varför inte Guds värk-städer?

Plötsligt är en massa städer involverade, och en massa värk (träningsvärk?). Så tänker jag mig i alla fall livet i Guds närhet. Som en värk-stad.

Ni som blir intresserade av Harry Månsus: läs hans böcker. Eller gå in på www.brommadialogen.se , där står mera om vad man sysslar med.

Hamnade mer eller mindre av misstag på årets uttagningar till det populära "Idol". I år har man förstärkt juryn med Alexander Bard. Eller förstärkt och förstärkt. Det är ju en definitionsfråga.

Jag vet hur invändningarna kan låta mot det jag nu tänker säga. Att ungdomarna väljer själva, de vill vara med i Idol, de vet vad de utsätter sig för.

Men kan ungdomar på bara 16-17 år förstå konsekvenserna det kan få för resten av livet att bli kallad "tondöv" inför hela svenska folket? Eller att superkändisar säger: "Ut!" eller "jag står inte ut!"?

Själv ser jag framför mig en generation som måste gå i åratals terapi för de där orden. Man brukar ju säga att ord befriar. Men de kan också fängsla.

Diskussionens vågor går höga både här på redaktionen och i andra medier. Det handlar om boken "Happy happy", som beskrivs som en hyllning till skilsmässorna (redaktörer Maria Sveland och Katarina Wennstam).

Idag recenserar Nina Björk boken i DN  och Natalia Kazmierska har skrivit i Aftonbladet. "Tonårsmässiga klyschor", skriver Kazmierska, och det kan jag gott tänka mig är sant.

Jag var inte särskilt imponerad av Maria Svelands texter om Maria på Historiska museet häromsistens, och jag tyckte också att hennes förra bok, den omtalade "feminist"-boken, saknade djup.

Den nya boken har jag inte läst. Men jag tänker göra det, innan jag uttalar mig om själva boken (jag är av den gammalmodiga uppfattningen att man bör läsa en bok innan man uttalar sig om den).

Det jag tänker uttala mig om här är recensionerna. Nina Björks recension läser jag som en i grunden ironiskt hållen text om det jag-centrerade samhälle vi har skapat. Ett samhälle där var och en är sin egen lyckas smed. Ett samhälle där vi förväntas konsumera allt från mobiltelefoner till relationer och vara just detta: konsumenter.

I ett sådant samhälle är det enligt detta samhälles logik självklart att vi byter ut vår partner när han eller hon inte ger oss den konsumtionslycka vi förväntar oss.

Så läser jag Björks text. Andra har läst den på ett annat sätt. Även Kazmierska påpekar att det är det individualistiska draget i vårt samhälle som är orsaken till att många skiljer sig (fast hon säger det på ett lite enklare sätt än Björk).

Jag delar denna uppfattning. När man börjar se på människor som varor i en kedja av upplevelser och konsumtion som ska föreställa ett lyckat liv, är detta i min mening ett sorgligt misslyckande. Och ett missförstånd av vad ett samhälle är, vad relationer är.

Men människorna som idag skiljer sig oftare än förr är varken mer egoistiska, elaka eller dumma än människor var förr (sådana tankar stöter jag ibland på i kristna sammanhang, och jag menar att människan tvärtom oftast är sig lik). Istället handlar det om en samhällsanda, och ett tryck på småbarnsföräldrarna som inte fanns förr. Jag kan ge ett enda exempel på vad jag menar. En bekant säger lite föraktfullt om en mamma:

"Men varför jobbar hon inte deltid då, om barnen är så viktiga?" (den som sade det var en person ur den äldre generationen). Jag förklarade då, att på vissa jobb kan man helt enkelt inte gå ner på deltid. För då är man "ute ur leken". Det är detta som är samhällsanda. Det är detta som är trycket på människor av idag.

 Småbarnsföräldrar av idag är utsatta för påfrestningar av ett slag som helt enkelt inte såg ut på samma sätt för säg, femtio år sedan.

I grunden är det positivt att man kan skilja sig och försörja sig själv, om relationen verkligen har gått sönder. Men jag menar också att det finns många skilsmässor som kommer till i en slags förtvivlan, i val som upplevs som omöjliga att göra. Det är inte minst viktigt för en kristen tidning att göra en omvärldsanalys som inte bygger på tankar om att människor på något sätt är ondare idag än förr, utan att istället se på vilka omständigheter och vilka tankemodeller som gör att människor reagerar på det sätt de gör.

Detta är ett viktigt samtal. Och det handlar i grunden om vilket samhälle vi vill ha: ett samhälle som bygger på konsumtion. Eller på relationer.

Var igår kväll på release-fest för Stefan Einhorns nya bok "Änglarnas svar" (Forum). Stefan samtalade med Jan Eliasson om ont och gott, om människan är född ond eller god, och vad det är som gör att folkmord kan äga rum.

Det blev ett mycket spännande samtal. Båda har mött det yttersta onda, fast på olika sätt. Stefan som son till Jerzy och Nina Einhorn, överlevare från Förintelsen. Jan Eliasson, som medlare i svåra konflikter världen över.

"Mitt skräckkabinett är stort", sa han: "Saddam Hussein, Robert Mugabe, ledarna i Nordkorea.."

Vad är det då som skapar ondskan? Hur kommer det sig att vissa människor är kapabla till fruktansvärda grymheter?

- Diktaturers värld är isolering och rädsla, sa Jan Eliasson. Liksom Stefan Einhorn betonar han att de flesta människor är kapabla till både gott och ont.

- Men hos de flesta av oss dominerar godheten, sa Stefan Einhorn.

Vad kan man göra för att det onda inte ska slå rot?

- Det verkar som om de tjugo procent av mänskligheten som aldrig är beredda att gå ondskans ärenden har det gemensamt att de växt upp i kärleksfulla hem. Men hem där man också talar om gott och ont, där det finns goda värderingar.

Viktigt, tyckte de båda, är att tidigt se tecken på att något inte står rätt till i samhället.

- Vi måste lära oss att känna vibrationerna i marken - att agera innan ett folkmord är ett faktum. För då är det för sent, sa Jan Eliasson.

Läser just Annika Östbergs bok "Ögonblick som förändrar livet". Det är en stark berättelse.

Hon berättar om sitt livstidsstraff och de hårda fängelserna i Californien. Hon berättar - förstås - om de ögonblick som föregick hennes gripande.

Det är gissningsvis de ögonblicken som titeln syftar på. Men när jag nu snart läst färdigt, är det faktiskt ett annat ögonblick som framstår som skarpast i skildringen. Och det är det ögonblick när hon får ett brev i sin hand. Ett brev som säger att hon får komma hem till Sverige för att avtjäna resten av sitt straff.

Hon tror först inte sina ögon.

När jag tänker på just det ögonblicket, tänker jag att just så måste nåd upplevas. Som ett brev från en godhjärtad avsändare. Ett brev som säger: du får komma hem nu.

Har varit på besök på Unga Station, Stadsmissionens hus för barn och unga i Stockholm. Mäkta imponerad. Vilket fantastiskt arbete de gör!

Jag ska skriva om en bok där barn delar med sig av sina tankar om fattigdom och vad man kan göra åt den. En del av de barnen befinner sig själva i fattigdom.

Hör till exempel vad Tim, tio år, säger:

"Om man är fattig vill ingen kompis komma hem till en".

Boken är ibland hjärtslitande läsning. Men man blir också glad. För barnen är så kloka, och så empatiska. Så här säger Theodor, 10 år, om vad man kan göra åt fattigdom:

"Om vi alla gav pengar till de som är fattiga eller saker så skulle det hjälpa. Man kan även ta hem en person som är hemlös och låta de bo hos en och skaffa jobb åt dem".

En tioåring fattar detta. Men gör vi?

I somras var jag och besökte Lars Lerin-museet i Munkfors i Värmland. Museet ligger i en gammal fabrik. Teglet finns kvar, känslan av bruksort och rostiga spikar - men de stora glasfönstren vetter ut mot vatten och skog.

Lars Lerin har redan nått kultstatus, med sina ofta mörka akvareller med motiv från ett Värmland som blir allt mer ödsligt.

I hans målningar finns kalhyggen, tomma fabriker, amerikanare, skuggor i fönster på stora hyreskaserner.

Det som är så märkligt och speciellt med hans konst är att det som vi ofta inte uppfattar som vackert blir just det i hans bilder. Det trasiga, det sönderhackade, det som ingen ser: plötsligt får det ett skimmer över sig, och vi står där, jag och min gode vän, i de nu vitkalkade fabrikslokalerna och vi ser nu Värmland på ett annat sätt.

Med en kärlek till just detta trasiga.

När konsten är som bäst synliggör den och förvandlar det vi annars inte ser. På detta sätt är den släkt med kärleken, eller med en tro som kan genomlysa, förklara och ge nya bilder.

Tyvärr.

Så här går det med partipolitik. Vi måste distansera oss från vissa element. Jag skrev häromdagen om Befolkningspartiet. Tro det eller ej, men namnet var redan upptaget!

Det var min duktige son Peter, som också är journalist, som fick detta påpekat för sig av en före detta journalisthögskole-elev. Jag skäms förstås: min research på området var undermålig.

Nu har jag tagit del av en del av Befolkningspartiets partiprogram, och måste alltså härmed dra vissa gränser. Mitt parti heter alltså numera Nya Befolkningspartiet (r)

R står för "reko" och inget annat.

Tack alla ni som redan anmält intresse för partiet! ( och till er alla andra: ja, detta är lite på skoj. Det är säkrast att säga det)

Ny höst, ny partipolitik. Nu är det dags att röra om i grytorna och starta ett nytt parti! Jag lanserar idag Befolkningspartiet. Detta är ett parti i tiden, som jag beslutat lansera efter ett halvår i Nederländerna. Där är det drag under galoscherna! Det är helt enkelt roligt i Nederländerna, och det beror på att det är så mycket folk där. Massor av spännande människor, överallt.  

I Sverige, däremot, är det i stort sett tomt. Öde gator, nedlagda bruksorter. Fy så trist. Det bor helt enkelt för lite folk i Sverige! Därför lanserar jag Befolkningspartiet. Det har som målsättning: "För Sverige in i tiden. Befolka landet nu!"

Partiets hjärtefråga går ut på följande: be alla invandrare ta med hela familjen, ja alla de känner som kan tänka sig att bo i det här kalla landet. Öppna landsbygden för invandring. Uppmuntra folk att starta getosttillverkning, älgsafaris för uttråkade tyskar, "Inget snack - bara bygg!"- terapi för män med depressioner, ja listan kan bli lång.

Befolkningspartiet är inte ett populistiskt parti, det är ett folkligt parti. Vi gillar folk. Och att folk är så olika! Befolkningspartiet går på tvärs med alla de populistiska idéer som går ut på att stänga gränser eller tala om för folk att de inte hör hemma. Alla hör hemma!

Befolkningspartiet är också rojalistiskt. Men det ska vara rätt kung. Vi återupptar den fina svenska vanan att gå man ur huse och avsätta den kung vi tycker är dålig. När detta händer, kan vi även återuppta vanan att hämta kung - eller drottning - utomlands. På partiets agenda ligger alltså att nästa gång hämta en drottning från något afrikanskt land. Det skulle ge Sverige ett bra varumärke som mångkulturellt och jämställt föregångsland.

Inom partiet är vi också kulturelitister. Det är bra med en kulturelit. Precis som det finns elitidrott ska det finnas elitkultur. Men elitkulturen är lika lite som elitidrotten bara till för just eliten. Alla kan få njuta av elitkultur och elitidrott. Vi är glada över att det finns människor som är beredda att offra både tid och pengar för att arbeta med elitkultur. Då kan de tala om för oss andra töntar vad som är bra kultur, och det ska vi vara tacksamma för.

Författaren Barbro Lindgren är ett föredöme här. "Det är roligt att ha bra smak", sade hon i sitt sommarprogram. Befolkningspartiet instämmer.

Ni som tycker det här låter bra: anmäl er nedan till Befolkningskampanjen!

P S Nu måste jag göra som en svensk tidning gjorde en gång i tiden när Rolf Börjlind var i farten, avsluta med:

VARNING SATIR ! VARNING SATIR!

(men kanske lite allvar också....)

Andlighet, änglar och religion är populära teman inom skönlitteraturen just nu. Anita Goldman och Kajsa Ingemarsson har båda skrivit romaner där tro och inre liv står i centrum.

Jag har snart läst klart "Någonstans inom oss" av Ingemarsson. På omslaget syns en ängel med vita vingar. I berättelsen möter vi en hel del änglar. De talar, agerar, finns vid sidan om oss människor. Detta är fint. Mindre fint är att de också "spökar", tänder och släcker ljus, välter omkull glas och så vidare.

Här är jag inte med. Men änglar som finns vid vår sida som ett för ögat osynligt ljus, en värme, en omtänksam kärlek: ja!

Jag hoppas att alla drabbade i Norge får en härskara av änglar vid sin sida dessa dagar. Att änglar finns bakom dem, runt dem, att de lyfter sorgen och bär den i sina armar. Att de sörjande får känna den kärlek och den värme som Ingemarsson beskriver som änglarnas kännetecken i sin bok.

Jag gissar att jag inte var ensam om att sitta framför  tv:n med tårarna  rinnande i lördags. Det avskyvärda dådet i Norge har chockat en hel värld. Statsminister Jens Stoltenberg hade säkert den svåraste uppgiften under hela sitt politiska liv när han mötte sörjande föräldrar, vänner och kamrater. Men han klarade det galant.

Under söndagen klarnade bilden av högerterroristen Breivik. Jag har hört många säga: nej, han var ingen terrorist. Bara en ensam galning.

Hade man sagt så om mördaren inte varit helblond och helnorsk? Tillåt mig tvivla.

Man måste kalla saker och ting vid deras rätta namn. Massakern på ön var inte en skolmassaker, inte heller en slumpmässig händelse. Den var noga förberedd och hade politiska mål. Detta är terrorism.

Under våren har jag fördjupat mig i den främlingsfientlighet som just nu växer sig stark i Europa. Den är ofta förenad med islamofobi, ibland med EU-fientlighet, ibland även med antisemitism.

Tonläget i denna propaganda har under senare år blivit allt högre. Jag har bland annat analyserat kortfilmerna "Submission" och "Fitna", två filmer producerade i Nederländerna, där jag bott ochy studerat under våren. Dessa filmer används ofta av främlingsfientliga bloggare för att mana fram islamofobi och främlingsfientlighet.

Mellan "Submission" och "Fitna" har dock mycket hänt. Om "Submission" (2004) var kritisk mot islam, är "Fitna" (2008) hatisk. Den utmålar muslimer som homofober, som kvinnohatare, som barnmisshandlare, som våldsverkare som har som mål att ta över hela Europa. Geert Wilders - den populistiska politiker som står bakom "Fitna" - avslutar sin film med fejkade vykort, där det står "greetings from Holland", men istället för kyrktorn och väderkvarnar ser vi minareter. Wilders bild på sig själv på den egna bloggen föreställer honom själv framför en kyrka (om han någonsin går i kyrkan är dock tveksamt).

"Fitna" är en film som flera norska främlingsfientliga bloggare hänvisar till. De beskriver Wilders som en "frihetshjälte".

Nu ser vi vad en "frihetslängtan" av denna sort i förlängningen kan leda fram till. Därmed inte sagt att alla främlingsfientliga partier är våldsverkare. Men som en ledarskribent uttryckte det: han var ensam om sina våldsdåd. Men de värderingar han hyste är han inte ensam om. Det finns alla skäl i världen att ta denna nya typ av terrorism på största allvar, och också att bekämpa de idéer som är grundvirket för hatet.

Breivik försöker - bland annat i det dokument han skickat till populistiska partier (till exempel Sannfinländarna) - strax innan massakern uppmana människor i Norge till att "återvända till kristen kulturkonservatism".

Jag får rysningar när jag hör ordet "kristen" användas i detta sammanhang. Kristna i alla de nordiska länderna måste med kraft avvisa alla försök att använda kristen tro som ett vapen i den främlingsfientliga propagandan. Nu räcker det!

Tredje veckan i juli. Man behöver inte vänta på grön gubbe vid övergångsställen på Kungsholmen. Värmen dallrar från asfalten. Fötterna är svullna. Rulltrapporna är trasiga och lagas inte. Gul randig tejp fladdrar i draget.

Semesterstängt. Ha en bra sommar, vi öppnar i augusti. Kram från Janne. En ensam kvinna med en IKEA-bag korsar en öde gata. Tunnelbanevagnen står och väntar stilla vid Rådhuset, släpper ifrån sig en långdragen suck.

Man hör rapporter. Sjörapport, väder-rapport, börs-rapport. Det grävs hål. Gapande mot en oviss framtid. Det pratas om överfulla bussar mot Djurgården. Människor, barn, gamla, turister, infödda, utfödda. I  klasar, horder. Luft, luft.

Något pågår.  En röd textad handskriven skylt: Inga fler rabatter ges! Observera att påsarna är slut!

Konspirationsteorierna frodas. Vart tog egentligen Securitate vägen? Och vad hände med de sextio tusen informatörerna i forna Östtyskland. Man vet inte. Luften dallrar.

Inga fler rabatter. Köp innan det är för sent. Sedan fly.

Fjärde veckan är snart här. Snart är vi tillbaka. I vinter-koman.

Lyssnade på vägen hem från landet på gladjazz i bilen. Numera kallas den ju gärna så. Gladjazz.

Annat var det under Hitlertiden. Det är svårt att föreställa sig detta nu: men denna sprittande musik kunde betyda internering för den som lyssnade då. Hitler anbefallde marscher. Jazz var symptomatiskt med uppror, dekadent leverne, skumma avsikter, kriminalitet.

Därför jagades jazzälskarna, killarna med spetsiga skor och förkärlek för Amerika. De sattes helt sonika i läger. Jag besökte nyligen ett av dem, Moringen i Tyskland. Här förvarades "barnbrottslingar", från 12-åringar och uppåt. En del av dem var kanske småkriminella. Men andra helt enkelt jazzälskare.

Idag finns ett museum i Moringen. Samt en kyrkogård. Där ligger många barn och unga begravda.

Vi fick se en film under vårt besök där. En ung amerikansk flicka hade träffat en av de överlevande från Moringen. Han bor idag i USA. Och tycker fortfarande om jazz.

Detta är ett av många historiska exempel på vad som utmärker diktaturer. Bland annat just detta: viss musik, vissa texter och vissa konstverk blir förbjudna. Detta är något att minnas. Själv kommer jag aldrig att lyssna på gladjazz utan att minnas att den också kan vara sorgejazz.

Har fått ett pressmeddelande från Ängsbacka Kursgård. Det är en gård som varje år har en new age-inspirerad festival. De skriver nu att festivalen bara växer och växer.

Man erbjuder bland annat "Kärlek", "Tro", "Varande", "Hållbar utveckling" , "Healing" och så det mest fascinerande: "Möte med hästar".

Jag vet. Man ska inte vara ironisk. Men tyvärr inbjuder rubrikerna till det. Jag har inget emot hästar. Tvärtom, jag älskar hästar. Men jag har svårt att se mig själv ha ett andligt möte med en häst.

Dock: mitt i allt detta flum finns även en utmaning för kyrkorna. Vad är det som gör att festivaler som denna växer, medan många kyrkor krymper? Varför verkar det lättare för nutidsmänniskan att acceptera andliga möten med hästar än att delta i en gudstjänst?

Jag pratar rätt ofta med människor om de här frågorna. Jag vill inte döma dem som söker sig till nyandligheten: människor söker där de tror sig finna något. Många verkar idag tro att det finns andlighet och svar på livets stora frågor i naturen, i "kroppsmedvetande", i en till intet förpliktande rubrik som "Kärlek".

Dags för lite självrannsakan, mitt i ironin: uppenbarligen finns det gott om sökare därute. Men var finns svararna?

Satt och diskuterade kulturjournalistik med en av sönerna i bilen. Han sammanfattade sina intryck av en viss sorts kulturjournalistik: "Journalistik handlar om att göra något svårt enkelt och begripligt. En del kulturjournalistik verkar göra tvärt om. Den gör något enkelt svårbegripligt".

En av mina släktingar har en liknande syn på kulturprogram i tv: "Dystert tal och suddiga bilder".

Jag tycker båda uttalandena är roliga. Men jag håller inte riktigt med (fast jag har i ärlighetens namn läst en lyrikrecension i DN som jag inte förstod ett ord av. När jag sedan läste själva diktsamlingen var den både vacker och berörande).

Bra kulturjournalistik måste inte alltid vara fyrfärgsglättig. Men den måste ha något att säga. Vi gör så gott vi kan i det avseendet i Dagen - och nu måste jag bara avsluta med att varmt rekommendera författaren Maria Küchens krönika på kultursidorna i dagens Dagen. Den är viktig och i högsta grad begriplig kulturjournalistik!

Det finns många som tror att det är glamoröst att vara författare och skriva böcker. Jag tror - och har hört av många författare - att det snarare är hårt arbete. Ensamt, ibland roligt och lustfyllt, men lika ofta tungt och till och med ångestladdat.

Vad som är glamoröst är däremot att läsa. Vilken lycka när man hittar en bra text! Då lyfter tillvaron.

Som till exempel Klas Östergrens senaste, "Den sista cigarretten", som jag nu ivrigt slukar på tunnelbanan. Här beskriver han det paradigmskifte som skett i Sverige under senare år. Han gör det bland annat genom att beskriva människor och händelser. Jag måste bara citera hur han beskriver en vaktmästare i en skola:

"Jag hade heller aldrig sett honom, som person, men däremot som sort. En utdöende sort iförd halvlång rock i en blågrön färg som man bara såg på just vaktmästare, folk som huserade i sådana där trånga utrymmen som luktade svett och kopiatorplast. De hade funnits länge och haft tid att utveckla en egen stil, ett speciellt sätt att skapa problem av ingenting och sedan lösa dem och framstå som bussiga".

Visst har vi mött vaktmästaren?

Och längre ner i texten:

"Man kunde skriva en fars om en sådan där vaktmästare, en godhjärtad men nitisk paragrafryttare. De finns inte längre. I enlighet med paradigmskiftet är vaktmästerierna avskaffade. Uppgiften sköts nuförtiden av entreprenörer som kallar sig förvaltare i sin marknadsföring. De har en helt annan stil".

Så elegant kan man fånga en tidsanda.

Nu är jag tillbaka igen efter att ha varit holländsk medborgare i fem månader (jadå, jag fick ett personnummer!)

Vad har då hänt i Sverige medan jag varit borta? Så här långt har jag kommit i min efterhandskonstruktion av våren. Sverige har drabbats av:

Sannfinländarnas ankomst

Erik Saade

Låten "Får jag ligga med dig nu?"

Huruvida det finns något samband mellan dessa tre företeelser vet jag inte (någon föreslog ett vagt samband mellan låten och sannfinländarna).

Jag är övertygad om att det har hänt viktigare saker inom kyrka och församlingsliv. Hursomhelst är det roligt att vara tillbaka. Den svenska sommaren är som vanligt oöverträffad, magisk, bländande vacker, stillsamt förförisk, ljuv, sammetslen och något att alltid längta till från jordens alla hörn.

Sverige anses vara ett av världens mest sekulariserade länder. Även om statskyrkosystemet hängde kvar till millenniumskiftet har kristendom under många decennier stagnerat och tappat mark, i både samhällslivet och folkmedvetandet. Kyrkan är på defensiven. Och spelar helt enkelt efter andras spelregler. Det är inte kyrkan som bestämmer vilka frågor som är de viktigaste.

Inom samhällsvetenskapen säger man att den som äger problemformuleringsprivilegiet är den som sätter agendan i samhällsdebatten. Den som formulerar frågan anser ju också att de sitter inne med de rätta svaren. Och oppositionen, som alltså inte har makt över problemformuleringarna, hamnar följaktligen i försvarsställning.

Ateisterna har sedan länge ägt privilegiet att formulera frågorna kring tro och vetande. Ända sedan Ingmar Hedenius dagar - och Hedeniusdebatten - har kyrkan tvingats till reträtt. Frågan är om kyrkan har kraft och kreativitet nog att vända på trenden? I så fall hur?

Hur tänker ni där ute?