Det håller på att hända något märkligt med intervjuer med politiker. Såg ni till exempel intervjun med Husmark-Persson i Aktuellt om sjukförsäkringen?
Hon lyckades med konststycket att nästan inte svara på en enda fråga. Jag tycker att Aktuellts programledare gjorde så gott hon kunde, men ändå: kontentan blev för vanliga människor något helt obegripligt.
I morse läste jag en intervju med Reinfeldt i Metro, som var en likadan uppvisning i två röster i ett landskap. Det fanns inte tillstymmelsen till dialog.
Det här beror förstås inte bara på politikerna. Journalister har ett ansvar för en utveckling, där man ofta trängt in politiker i ett hörn och vägrat låtsas om komplicerade orsaker och samband. Man har tryckt upp en mick och sagt: "Ja eller nej? Ja eller nej?"
På denna utveckling har politikerna svarat med att medieträna sig, och lära sig att aldrig svara på en rak fråga, utan istället använda varje sekund i direktsändning till att trumpeta ut sitt budskap.
Typexempel skulle kunna vara: "Kommer miljömötet i Köpenhamn att lyckas?"
Svar: "Vi moderater har alltid arbetat för.... bla bla". Och så rabblar politikern upp det han eller hon lärt sig utantill framför badrumsspegeln.
Det värsta med den här utvecklingen är att det får konsekvenser för tredje part. Nämligen för alla dem som media är till för: er, kära medborgare.
För det som kommer ut blir allt mindre begripligt, allt mindre någon typ av kommunikation. Det blir inte ett samtal, utan två ental som ropas ut i etern.
Detta får, menar jag, en menlig effekt på demokratin. När folk inte förstår stänger de helt enkelt av.
Så, skärpning, båda parter! Det handlar ju ändå om att någon ska begripa något!
Som tur är kan jag själv efter denna politiska soppa fylld av klimpar återvända till min lovsångskalender.
Idag tänker jag sjunga en sång jag sjöng i barnkören: O Betlehem du lilla stad. En riktigt söt visa.
