Såg en stund på Guldbaggegalan igår kväll. Fina klänningar...halvroliga skämt... gäääsp...
Men vaknade till när det började likna storslam för filmatiseringen av Stieg Larssons "Millennium". Det var inte ett glatt uppvaknande. Snarare ett chockartat.
"Bästa film? Det känns som om någon skämtar" skriver DN:s Helena Lindblad idag. Jag håller med. "Män som hatar kvinnor" årets bästa film? Men kom igen...
Jag kommer att tänka på Rom. Och på allt prat om "kulturelit". Ge folk vad de vill ha? Bröd och skådespel. Blod och skådespel.
Romarna fick det. De fick lejon, de fick blod. Svenskarna får "Män som hatar kvinnor".
Jag tänker också på en god vän, som säger: "Man KAN locka fram våra lägsta instinkter. Men man BEHÖVER inte göra det".
Rom fick sina skådespel. Sedan dog hela den romerska kulturen.
Vi ska vara mycket uppmärksamma på vad som premieras i kulturlivet. När ropen "ge folk vad folk vill ha" på ett märkligt sätt sammanfaller med vad stora institutioner värderar högst, då börjar jag bli riktigt orolig.
Jag undrar om Noomi Rapace var glad över sina baggar. Hon - som är en duktig skådespelare - är efter vad jag hört, inte särskilt nöjd med filmernas konstnärliga kvalitet.
Kanske tycker hon som jag, att gårdagen var en bagga-tell.