Hade en längre diskussion med sonen i köket igår kväll om första filmen i serien om Johan Falk och hans "grupp för särskilda insatser". Första filmen i serien premiärvisades söndag kväll på tv.
Vi konstaterade att den var usel. Riktigt, riktigt dålig. Men vi hade väldigt kul när vi analyserade den. Här är våra skäl till att såga den:
1. Falks son, cirka tre år, är uppfödd och uppvuxen i Stockholm. Hälsar på pappa i Göteborg. Pratar bred göteborgska.
2. Medlemmarna i det gäng av grovt kriminella som skildras möts i en sommarstuga. Alla har en svenska som låter som om de nyss blivit utsläppta från Sigtuna internatskola (en överklass-skola). "Ja, detta skulle man kunna påstå" lyder en av de stolpiga replikerna.
3. När "gruppen för särskilda insatser" ska ta sig in på Hotell Gotia "inkognito" har de fullt synliga ringlande sladdar från öronsnäckor liggande utanpå jackan. Nej, inte förstår folk att de är "hemliga"!
(Jag har sett livvakter på bokmässan i live-format som varit mer diskreta).
4. Så, till sist, skådespelarinsatserna. Johan Falk ska vara "den mysiga polisen" som hela tiden kramas (man ser ett tiotal kramanden av andra poliser i första filmen). Samtidigt tycker han det är ok att gå utanför lagen för att infiltrera de kriminella gängen. Något i personskildringen haltar betänkligt här. Jakob Eklund ser mest ut som en ledsen cocker spaniel och har nästan inga repliker.
"Man blir jätteglad de få gånger han får till en vettig dialog", sade sonen.
Till sist undrade vi var nånstans Eklund har hämtat upp sin egen dialekt. Den verkar inte finnas på sverigekartan i alla fall. Jag kastade fram att han kanske, likt de skåningar som har suddat bort skorrande r, men behållit sin egenartade satsmelodi, har försökt radera göteborgskan men inte fullt ut lyckats.
"Nej! ropade sonen. Nu har jag kommit på det! Han låter som Lejonkungen!"
Döm själva. Jag måste säga att det finns en viss likhet.....
http://www.youtube.com/watch?v=X1RFKHj8rU4
