Att gå på stan.
Det kan låta som en enkel historia. Det är det inte. Gåendet på gator och torg, hur man rör sig i mer eller mindre vimliga miljöer, tror jag man skulle kunna doktorera på.
Hör här: min gode vän som kommer tillbaka från Berlin, säger att det är så trevligt att gå omkring i Berlin. Folk är så artiga och vänliga. Man går t ex inte, som i Stockholm, rakt PÅ varandra. Utan viker undan, ber om ursäkt om man knuffas, etc.
Varför går vi rakt på varandra? Enligt Carl Johan Vallgren, som vad jag förstår har skrivit en intressant "hat-bok" med glimten i ögat om Sverige, beror det på att vi är "tölpiga".
Vi är outbildade, okultiverade. Min gode vän påpekar att en svensk rockstjärna som intervjuades nyligen, fick frågan: "Hur går du på stan?" varpå hon svarade: "Rakt fram, förstås!"
Som om det vore någon slags rättighet att inte behöva vika undan för andra, som SL skulle uttrycka det, "trafikanter".
Hänger det här ihop med någon slags förvrängd rättighets-tanke att "alla har lika stor rätt att gå rakt fram"? Min gode vän tror det.
Jag lutar mer åt en lite mer psykologiserande förklaring. Där lutar jag mig på Dostojevskij, som i en kort roman beskriver den långa och hårda kamp med sig själv en man bedriver ("Anteckningar från källarhålet") för att en dag, äntligen, INTE vika undan för den där militären han möter varje dag på trottoaren.
Mannen föreställer sig hur det kommer att gestalta sig. När han inte viker undan, utvecklas det hela till en duell, med dödlig utgång.
Till sist kommer dagen D. Och vad händer? Jo, militären viker bara undan, med ett leende.
Detta är vad jag kallar stor humor och stor människokännedom. Jag skulle önska alla Stockholms stressade rea-tanter och rea-gubbar och rea-tjejer och rea-killar att läsa Dostojevskij. Då skulle vi kanske få en trevligare gatumiljö...
