Jag har tänkt mycket på änglar på sistone. Ibland säger någon: "Vill du vara en ängel...och ...hämta brödet/ låsa dörren/ etc"
Enkelt då att vara en ängel. Svårare att "vara en ängel" när det kräver något. Men i lördags fick jag faktiskt tårar i ögonen under den SVT-sända galan till förmån för Haiti.
Där satt de. Steven Spielberg, Julia Roberts, och många fler. Och svarade i telefon i en enkel växel. Tackade folk för att de var änglar som skänkte pengar. Och det var inte alltid stordonatorerna som kom fram till stjärnorna.
Nej, det kunde vara någon som skänkt några hundra. En pastor. En lärare. En sjuksköterska. De tog vad de kunde ge, och gav.
Hela showen var en uppvisning av det bästa USA har. Nämligen i sådana här situationer ett stort varmt hjärta. Det mesta verkade lite halvtaffligt gjort, ingen publik, inga ljusshower, det blev glapp i sändningen och ljudet var ibland dåligt. Sladdar löpte lite kors och tvärs. Clintan hörde man inte ens, mikrofonen måste ha varit helkass.
Men det viktigaste, människorna, de fanns där. Just för att det var sådär halvtaffligt blev det oerhört starkt. Beyonce´hade skrivit om en rad i sin låt för att få in ordet "Haiti". Bono var där, liksom många andra, utan jätteband, utan strålkastare, han såg ut som en vanlig kille, som grannkillen, i enkel t-shirt med en gitarr.
Det var detta som var änglalikt.
Riktiga änglar, i biblisk mening, tror jag också fanns på plats under veckan när min pappa från att ha varit jättesjuk, plötsligt kunde sitta uppe och äta igen.
Varför ingriper inte änglar alltid? Det är den svåra frågan. Den som vi får tampas med tills evighetens ljus går upp.
Jag hoppas hur som helst att många vill vara lite grann änglalika och ge ett bidrag till Haiti, det behöver de.
